MARX, ENGELS OCH LENIN
OM PROLETARIATETS DIKTATUR

Förlaget för främmande språk
Peking 1976

Not från Renmin Ribaos och Hongqis gemensamma redaktion: Vår store ledare Ordförande Mao utfärdade för inte så länge sedan viktiga instruktioner angående frågan om teorin.

Ordförande Mao sade: Varför talade Lenin om nödvändigheten av att utöva diktatur över bourgeoisien? Det är nödvändigt att ha klarhet i denna fråga. Bristen på klarhet i detta leder till revisionism. Detta skall hela nationen veta.

Vad angår det socialistiska systemet, påpekade Ordförande Mao: I korthet, så är Kina ett socialistiskt land. Före Befrielsen skilde det sig inte mycket från kapitalismen. Fortfarande idag tillämpas ett lönesystem med åtta kategorier, fördelningen till var och en efter dennes arbete och utbytet genom pengar, allt vilket knappast skiljer sig från det gamla samhället. Skillnaden ligger i hur egendomssystemet har ändrats. Han påvisade: Vårt land tillämpar idag ett handelssystem, ett lönesystem som också är ojämnt, såsom de åtta kategorierna och liknande saker. Detta, under proletariatets diktatur, kan bara vara begränsat. Till följd av det sagda, skulle det vara mycket lätt för folk som Lin Piao att etablera det kapitalistiska systemet om de tar sig upp till makten. Därför måste vi studera mer marxist-leninistiska verk.

Ordförande Mao preciserar vidare: Lenin sade: "småproduktionen föder kapitalism och bourgeoisie oavlåtligen, dagligen och stundligen, spontant och i massomfång." Detta föregår också med en del av arbetarklassen och en del av Partimedlemmarna. Såväl bland proletärerna som bland funktionärerna i de officiella organen finns det dem som ådrar sig den borgerliga livsstilen.

Ordförande Maos instruktion belyser djupt den marxistiska teorin om proletariatets diktatur och framhäver den oerhörda vikt som studiet av teorin om proletariatets diktatur har i nutiden. Detta bör förtjäna alla Partikamraters och hela folkets stora uppmärksamhet.

I enlighet med Ordförande Maos direktiv, har vi sammanställt en del av Marx', Engels' och Lenins redogörelser om proletariatets diktatur för alla att studera. De ledande kadrerna, i första hand, bör gå i täten för att studera väl dessa citat och bör studera medvetet Marx', Engels', Lenins och Stalins och Ordförande Maos huvudsakliga verk angående proletariatets diktatur. Samtidigt är det nödvändigt att organisera Partimedlemmarna, kadrerna och massorna för att de skall studera dem väl. Den viktiga nutida, historiska och vidsträckta betydelsen av Ordförande Maos instruktion måste förstås fullständigt.

Att vårt lands folks hundratals miljoner studerar och tar till sig den marxistiska teorin om proletariatets diktatur är grundläggande för att bekämpa och förhindra revisionismen och för att konsolidera och stärka nämnda diktatur. Partiets kommittéer på olika nivåer bör fast och effektivt ägna sig åt studiet av teorin om proletariatets diktatur, mer medvetet tillämpa Partiets grundläggande linje och politik, erövra större segrar i kampanjen för att kritisera Lin Piao och Konfucius och fortsätta till revolutionens slut under proletariatets diktatur.

"Vad nu mig beträffar, så tillkommer icke mig förtjänsten att ha upptäckt vare sig klassernas förekomst i det moderna samhället eller deras kamp sinsemellan. Borgerliga historieskrivare har långt före mig framställt den historiska utvecklingen av denna kamp mellan klasserna, och borgerliga ekonomer har klargjort klassernas ekonomiska anatomi. Det nya jag gjorde bestod i att påvisa: 1) att klassernas existens endast är förknippad med bestämda historiska utvecklingsfaser av produktionen (historische Entwicklungsphasen der Produktion), 2) att klasskampen oundvikligen leder till proletariatets diktatur, 3) att denna diktatur själv endast bildar övergången till upphävandet av alla klasser och till ett klasslöst samhälle…"

Marx till J. Weydemeyer (5:e mars 1852)

Mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhället ligger perioden av det enas revolutionära omvandling i det andra. Mot det svarar också en politisk övergångsperiod under vilken staten inte kan vara något annat än proletariatets revolutionära diktatur.

K. Marx: Kritik av Gotha-programmet (April - början av Maj 1875)

Denna socialism förklarar att revolutionen är permanent, att proletariatets klassdiktatur är ett nödvändigt genomgångsstadium för klasskillnadernas fullständiga avskaffande, för att avskaffa alla de produktionsförhållanden som de är beroende av, för att avskaffa alla sociala förhållanden som hör ihop med dessa produktionsförhållanden, för att revolutionera alla idéer, som har vuxit fram ur dessa sociala förhållanden.

K. Marx: Klasstriderna i Frankrike 1848 - 1850 (1:a Januari till november 1850)

Genom att förstöra de rådande förhållandena av förtryck, genom överförandet av alla arbetsmedel till de producerande arbetarna, och på detta sätt tvinga varje individ som är fysiskt kapabel att arbeta att förtjäna sitt uppehälle, blir den enda basen för dominans och klassförtryck utplånad. Men innan en sådan stor förändring kan fullbordas är det nödvändigt med en proletariatets diktatur, och dess första förutsättning är en proletariatets armé.

K. Marx: Tal med anledning av den VII årsdagen av Internationalen (September 1871)

Den kommunistiska revolutionen är den radikalaste brytning med de nedärvda egendomsförhållandena; intet under då att i dess utvecklingsgång radikalast brytes med de nedärvda idéerna.

K. Marx och F. Engels: Det Kommunistiska Partiets Manifest (februari 1848)

Den som erkänner endast klasskampen är ännu ingen marxist, det kan visa sig att han ännu inte trätt ut ur det borgerliga tänkesättets och den borgerliga politikens ram. Att inskränka marxismen till läran om klasskampen, innebär att stympa marxismen, att förvanska den, att reducera den till det, som är antagligt för bourgeoisien. Marxist är endast den, som utsträcker erkännandet av klasskampen till erkännandet av proletariatets diktatur. Häri ligger den djupaste skillnaden mellan marxisten och den vanliga små- (och även stor-) borgaren. Med denna prövosten bör man kontrollera, huruvida man verkligen förstår och erkänner marxismen.

V.I. Lenin: Staten och Revolutionen (Augusti-September 1917)

Proletariatets diktatur är den nya klassens mest skoningslösa krig mot en mäktigare fiende, mot bourgeoisien, vars motstånd tiodubb1ats genom dess störtande (om än bara i ett land) och vars makt ej blott består i det internationella kapitalets makt, i styrkan och fastheten av bourgeoisiens internationella förbindelser, utan även i vanans makt, i småproduktionens makt. Ty av småproduktionen finns det tyvärr ännu mycket kvar i världen, och småproduktionen föder kapitalism och bourgeoisie oavlåtligen, dagligen och stundligen, spontant och i massomfång. Av alla dessa orsaker är proletariatets diktatur nödvändig. Och segern över bourgeoisien är omöjlig utan ett långt, ihärdigt, förtvivlat krig på liv och död - ett krig, som kräver uthållighet, disciplin, fasthet, oböjlighet och en enhetlig vilja.

V.I. Lenin: "Radikalismen" Kommunismens barnsjukdom (April - Maj 1920)

Vid varje övergång från kapitalismen till socialismen är en diktatur nödvändig av framför allt två orsaker och i framför allt två riktningar. För det första kan man inte besegra och utrota kapitalismen utan att skoningslöst slå ned utsugarnas motstånd, vilka man inte med en gång kan beröva deras rikedomar, deras företräden ifråga om organisation och vetande, och som följaktligen under en tämligen lång tidrymd oundvikligt kommer att försöka störta de fattigas förhatliga makt. För det andra är varje stor revolution, och den socialistiska i all synnerhet - även om intet yttre krig skulle pågå - otänkbart utan ett krig inom landet, d. v. s. ett inbördeskrig, vilket betyder ett ännu större förfall än det yttre kriget, betyder tusen och miljoner fall av vacklan och fanflykt från den ena sidan till den andra, betyder ett tillstånd av största obestämdhet, labilitet och kaos. Och det är klart att vid en så djupgående omvälvning alla element av det gamla samhällets upplösning, som oundvikligen är ytterst talrika, som företrädesvis är förknippade med småbourgeoisin (ty varje krig och varje kris ruinerar och ödelägger i främsta rummet denna) nödvändigt måste "träda i dagen". Men upplösningselementen kan inte "träda i dagen" på annat sätt än genom ökade förbrytelser, huliganism, mutor, spekulation och allehanda avskyvärdheter. För att göra upp räkningen med detta behövs det tid och behövs det en järnhård hand.
Det har inte funnits en enda stor revolution i historien, där inte folket instinktivt skulle ha känt detta och ådagalagt en välgörande fasthet genom att skjuta tjuvarna på ort och ställe. Det var de tidigare revolutionernas olycka, att massornas revolutionära entusiasm, som höll deras spända tillstånd uppe och gav dem kraft att skoningslöst slå ned upplösningselementen, inte räckte länge. Den sociala, d. v. s. den klassmässiga orsaken till denna obeständighet hos massornas revolutionära entusiasm, var proletariatets svaghet, vilket ensamt och allenast är i stånd (om det är tillräckligt talrikt, medvetet och disciplinerat) att vinna de arbetandes och utsugnas majoritet (majoriteten av de fattiga, för att tala enklare och populärare) och behålla makten tillräckligt länge för att fullständigt slå ned såväl alla utsugare som alla upplösningselement.
Denna historiska erfarenhet av alla revolutioner, denna världshistoriska - ekonomiska och politiska - lärdom har just Marx bekräftat, då han präglade den korta, skarpa, exakta och markanta formeln: proletariatets diktatur.

V.I. Lenin: Sovjetmaktens närmaste uppgifter (Mars - April 1918)

Utsugarnas, godsägarnas och kapitalisternas klass har inte försvunnit och kan inte med en gång försvinna under proletariatets diktatur. Utsugarna är slagna men inte förintade. De har alltjämt en internationell basis, det internationella kapitalet, av vilket de utgör en sektion. De innehar alltjämt en del av vissa produktionsmedel, de har ännu pengar, de har ännu väldiga sociala förbindelser. Just till följd av att de lidit nederlag har energin i deras motstånd ökats hundra- och tusenfalt. Deras skicklighet då det gäller statlig, militär och ekonomisk förvaltning ger dem en ytterst stor övervikt, så att deras betydelse är ojämförligt mycket större än deras andel av den totala folkmängden. De störtade utsugarnas klasskamp mot de utsugnas segerrika avantgarde, d. v. s. mot proletariatet, har blivit oerhört mycket bittrare. Och det kan inte vara annorlunda, då talet rör sig om revolutionen, ifall inte detta begrepp ersättes med reformistiska illusioner (såsom alla Andra internationalens hjältar gör).

V.I. Lenin: Ekonomi och politik i den proletära diktaturens epok (oktober 1919)

I Ryssland genomlever vi på tredje året efter kapitalismens störtande de första stegen i övergången från kapitalismen till socialismen eller till kommunismens lägsta stadium. Klasserna finnes kvar och kommer att finnas kvar i åratal överallt efter proletariatets erövring av makten. Möjligen kommer denna termin att bli kortare i England, där det inte finns bönder (men dock små egendomsbesittare!) . Att tillintetgöra klasserna innebär inte bara att jaga bort godsägare och kapitalister - det har vi gjort tämligen lätt - det innebär även att avskaffa de små varuproducenterna, och dem kan man inte jaga bort, dem kan man inte undertrycka, med dem måste man sämjas, dem kan (och måste) man omdana och uppfostra på nytt endast genom ett mycket långvarigt, långsamt och försiktigt organisatoriskt arbete. De omger proletariatet från alla håll med ett småborgerligt element, genomtränger det därmed, demoraliserar det därmed, framkallar ständigt och jämt bland proletariatet recidiv till småborgerlig karaktärslöshet, söndring, individualism, omslag från entusiasm till modlöshet. Det behövs den strängaste centralisation och disciplin inom proletariatets politiska parti för att motstå detta, för att riktigt, framgångsrikt och segerrikt genomföra proletariatets organisatoriska roll (och det är dess huvudroll). Proletariatets diktatur är en hårdnackad kamp, blodig och oblodig, våldsam och fredlig, militär och ekonomisk, pedagogisk och administrativ, mot det gamla samhällets krafter och traditioner. Makten i miljoners och tiotal miljoners vanor är den mest fruktansvärda makt. Utan ett järnhårt . och kamphärdat parti, utan ett parti som åtnjuter förtroende hos hela den ärliga delen av den givna klassen, utan ett parti som förstår att ge akt på massans stämning och öva inflytande därpå, är det omöjligt att med framgång föra en sådan kamp. Att besegra den centraliserade storbourgeoisien är tusen gånger lättare än att "besegra" miljoner och åter miljoner av små egendomsbesittare, och de förverkligar medels sin dagliga, osynliga, ogripbara, upplösande verksamhet just de resultat som bourgeoisien behöver, som restaurerar bourgeoisien. Den som ens i ringaste mån försvagar järndisciplinen inom proletariatets parti (i synnerhet under tiden för proletariatets diktatur), han bistår faktiskt bourgeoisien mot proletariatet.

V.I. Lenin: "Radikalismen" Kommunismens barnsjukdom" (April-maj 1920)

Klart; arbetarklassen har inte avskilt sig från det gamla borgerliga samhället med någon kinesisk mur. Och när revolutionen kommer, sker det inte som när en individ dör, då man bär ut den avlidne. När det gamla samhället dör, är det inte möjligt att försegla liket i en kista och begrava det. Detta lik förmultnar mitt ibland oss, det ruttnar och förgiftar oss.

V.I. Lenin: Gemensam Session av den Allryska Centralexekutivkommittén, de Arbetardiputerades Moskvasovjet, Röda Arméns Bönder och Soldater, och Arbetarfackföreningarna (juni 1918)

Det som vi här har att göra med är ett kommunistisk samhälle, men inte så som det har utvecklats på sin egen grundval, utan tvärtom just så som det framgår ur det kapitaliska samhället; alltså ett samhälle som i alla avseenden, ekonomiskt, moraliskt, andligt ännu är behäftat med födelsemärken från det gamla samhället, ur vars sköte det kommit. I enlighet med detta erhåller den enskilde producenten - efter det att avdragen gjorts - tillbaka exakt lika mycket från samhället som han ger till det. Vad han givit är sitt individuella arbetskvantum. Exempelvis består den samhälliga arbetsdagen av summan av de individuella arbetstimmarna. Den enskilde producentens individuella arbetstid är den av honom presterade delen av den samhälliga arbetsdagen, hans andel av den. Han får av samhället ett kvitto på att han presterat så och så mycket arbete (efter avdrag för den del av hans arbete som går till de gemensamma fonderna), och med detta kvitto hämtar ur den samhälliga förrådet av konsumtionsmedel ut så mycket som lika mycket arbete kostar. Samma mängd arbete som han givit samhället i en form får han tillbaka i en annan.

Här råder uppenbarligen samma princip som den som reglerar varuutbyte, såvitt detta är ett utbyte av lika värden. Innehåll och form har förändrats eftersom som ingen under de förändrade förhållandena kan ge något annat än sitt arbete, och eftersom å andra sidan ingenting kan övergå i egendom åt de enskilda, förutom individuella konsumtionsmedel. Men när det gäller fördelningen av de sistnämnda bland de enskilda producenterna råder samma princip som vid utbytet med varor ekvivalenta: en given mängd arbete i en form utbytes med en lika stor mängd arbete i annan form.
Den lika rätten är här därför fortfarande -principiellt- den borgerliga rätten, även om princip och praktik inte längre strider mot varandra, medan utbytet av ekvivalenter vid varuutbytet endast förekommer i genomsnittet och inte för det enskilda fallet. Trots detta framsteg är denna lika rätt fortfande behäftat med en borgerlig begränsning. Producenternas rätt är proportionell till deras arbetsprestationer; jämlikheten består i att man mäter med samma måttsock, arbetet. Men en människa är den andra överlägsen kroppsligt eller andligt, och presterar därför mer arbete under samma tid eller kan arbeta under längre tid; och arbetet måste, komma för att kunna tjäna som en måttstock, bestämmas till sin utsträckning eller intensitet annars upphör den vara måttstock. Denna lika rätt är olika rätt för olika arbeten. Den erkänner inga klasskillnader, eftersom var och en är bara arbetare som alla andra, men den erkänner stillatigande den olika individuella begåvningen och därmed prestationsförmåga som naturliga priviligier. Den är därför till sitt innehåll en ojämlikhetens rätt, liksom all rätt. Rätten kan enligt sin natur endast bestå i användadet av en lika måttstock; men olika individer (de vore inte skilda individer om de inte vore olika) kan endast mätas med samma måttstock om man ser dem ur samma synvinkel, enbart betraktar dem från en bestämd utgångspunkt, exempelvis i detta fall betraktar dem endast som arbetare och inte ser inte något mer hos dem, utan bortser från allt annat. Vidare: en arbetare är gift, den andra inte; en har fler barn än en annan osv osv. Vid lika arbetsprestation och därmed lika andel i den samhälliga konsumtionsfonden, erhåller den ena faktisk mer än den andre, blir den ene rikare än den andre och så vidare. För att undvika alla dessa missförhållanden måste rätten istället för att vara lika vara olika.
Men dessa missförhållanden är oundvikliga under den första fasen i det kommunistiska samhället, när det just fötts fram ur det kapitaliska samhället efter långdragna födslåvåndor. Rätten kan aldrig stå högre än samhällets ekonomiska utveckling och dess därav betingande kulturella utveckling.

K. Marx: Kritik av Gotha-programmet (April - början av Maj 1875)

Under det kommunistiska samhällets första fas (som man vanligen kallar socialismen) upphäves sålunda den "borgerliga rätten" inte fullständigt, utan endast delvis, endast i förhållande till den redan uppnådda ekonomiska omvälvningen, d.v.s. endast i fråga om produktionsmedlen. Den "borgerliga rätten" erkänner dem som enskilda personers privategendom. Socialismen gör dem till gemensam egendom. Så till vida - och endast så till vida - bortfaller den "borgerliga rätten".
Men den kvarstår alltjämt till sin andra del, blir kvar såsom regulator (ordnare) av produkternas och arbetets fördelning bland samhällsmedlemmarna. "Den som inte arbetar, skall inte heller äta", denna socialistiska princip har redan realiserats. "Samma mängd produkter för samma mängd arbete" - även denna socialistiska princip är redan förverkligad. Men detta är ännu inte kommunism, och detta upphäver ännu inte den "borgerliga rätten", vilken ger ojämlika personer samma mängd produkter för olika (faktiskt olika) mängder arbete.

V.I. Lenin: Staten och Revolutionen (Augusti - September 1917)

Marx tager inte bara på det noggrannaste sätt hänsyn till människornas oundvikliga olikhet, han räknar också med, att endast produktionsmedlens övergång till hela samhällets gemensamma egendom ("socialismen" i ordets vanliga bemärkelse) inte upphäver den "borgerliga rättens" fördelnings-brister och ojämlikhet, ty denna rätt fortsätter att härska för så vitt produkterna delas "efter arbete".

V.I. Lenin: Staten och Revolutionen (Augusti - September 1917)

Den borgerliga rätten i fråga om konsumtionsprodukternas fördelning förutsätter naturligtvis oundvikligen även en borgerlig stat, ty rätten är betydelselös utan en apparat, som är i stånd att tvinga alla att iakttaga rättsnormerna.
Därav följer, att inte endast den borgerliga rätten kvarstår en viss tid under kommunismen, utan också själva den borgerliga staten utan bourgeoisie!

V.I. Lenin: Staten och Revolutionen (Augusti - September 1917)

Herr Dühring sätter visserligen var och en i stånd att "konsumera kvantitativt lika mycket", men han kan inte tvinga någon till det. Han är tvärtom stolt över att i hans värld kan var och en göra med sina pengar vad han vill. Han kan således inte förhindra att en del lägger undan en liten penningförmögenhet, medan andra inte klarar sig på den lön som betalas. Han gör detta till och med oundvikligt i det han i arvsrätten uttryckligen erkänner familjens gemensamhetsegendom, vilket i sin tur måste innebära skyldighet för föräldrarna att sörja för sina barn. Men därmed uppstår en väldig spricka i den kvantitativt lika konsumtionen. Ungkarlen lever härligt och med allehanda fröjder på sina åtta eller tolv mark om dagen, medan änkemannen med åtta minderåriga barn klarar sig jämmerligt. Å andra sidan lämnar kommunen, i det den utan vidare tar emot pengar som betalning, den möjligheten öppen att dessa pengar kan vara förvärvade på annat sätt än genom arbete. Non olet.* Den vet inte var de kommer ifrån. Men därmed är alla betingelser givna för att metallpengarna, som hittills endast spelat rollen av arbetsbevis, skall inträda i sin verkliga penningfunktion. Tillfälle och motiv föreligger såväl till förmögenhetsbildning som till skuldsättning. Den behövande lånar av den som skapat en förmögenhet. De lånade pengarna, som av kommunen godtas som betalning för livsmedel, blir därmed åter vad de är i det nuvarande samhället, det mänskliga arbetets samhälleliga inkarnation, arbetets verkliga måttstock, de blir allmänt cirkulationsmedel. All världens "lagar och förvaltningsnormer" står lika vanmäktiga inför detta som inför multiplikationstabellen eller vattnets kemiska sammansättning. Och då den som skapat en förmögenhet är i stånd att tilltvinga sig räntor av den behövande, så återupplivas även ränteockraren tillsammans med det som pengar fungerande metallmyntet.

F. Engels: Anti-Dühring (September 1876 - Juni 1878)

När det varuproducerande samhället har utvecklat den i varorna som sådana inneboende värdeformen till penningform, så träder även de möjligheter som dittills slumrat i värdet öppet fram i dagen. Det första och viktigaste resultatet är att varuformen blir allmän. Även de föremål som dittills producerats för individuell förbrukning tvingas genom pengarna att anta formen av varor och ryckas med i utbytet. Därmed tränger varuformen och pengarna in i de samhällskorporationer som bär upp produktionen, bryter sönder det ena sociala bandet efter det andra och upplöser korporationerna i en samling privatproducenter.

F. Engels: Anti-Dühring (September 1876 - Juni 1878)

Vad är fritt utbyte? Fritt utbyte är fri handel, och fri handel innebär ett steg tillbaka till kapitalismen. Det fria utbytet och den fria handeln innebär utbyte av varor mellan småägarna. Alla vi som har studerat åtminstone grunderna i marxismen, vet att detta utbyte och denna fria handel oundvikligen leder till en uppdelning av varuproducenterna i kapitalägare och ägare av arbetskraft, till uppdelningen i kapitalister och lönearbetare, d.v.s. till restaurerandet av det kapitalistiska löneslaveriet, som inte faller från himlen utan som uppkommer över hela världen just ur den agrara varuekonomin. Detta vet vi utmärkt i teorin, och vem som helst i Ryssland som har undersökt småbondens liv och ekonomiska villkor kan inte undgå att bekräfta det.

V.I. Lenin: RKP(b):s X Kongress (Mars 1921)

Bourgeoisien föds ur varuproduktionen. Under dessa förhållanden av varuproduktion - vad är bonden som har ett överskott på hundratals pund mjöl, som han inte behöver för sin familj och inte överlämnar i kredit till arbetarstaten för att hjälpa den hungrige arbetaren, och spekulerar? Är inte detta bourgeoisie? Är det inte här bourgeoisien föds?

V.I. Lenin: De Allryska Sovjeternas VII Kongress (December 1919)

Ja, genom att störta godsägarna och bourgeoisien beredde vi marken för, men byggde inte, socialismens hus. På den mark som rensats från en generation av bourgeoisie, uppkommer konstant i historien nya generationer, för att marken producerade, och producerar, bourgeoisie i stor skala. Och vad angår dem som ser segern över kapitalisterna på det sätt som småägarna ser den - "De tog för sig, nu är det min tur" -, i verkligheten utgör var och en av dem källan till en ny generation av bourgeoisie.

V.I. Lenin: Möte i den Allryska Centrala Exekutivkommittén (April 1918)

Kamrat Rykov, som mycket väl känner till fakta på det ekonomiska området, berättade för oss om den nya bourgeoisien som finns i vårt land. Och detta är sant. Den nya bourgeoisien uppstår inte bara bland våra sovjetiska anställda - den kan även uppkomma bland dessa i obetydligt antal - utan bland bönderna och hantverkarna som befriats från de kapitalistiska bankernas ok och som idag är isolerade från järnvägstransport. Detta är ett faktum. Och på vilket sätt vill ni undgå detta faktum? Ni ger bara näring åt era egna illusioner, eller introducerar en halvsmält broschyr i en verklighet som är mycket mer komplicerad. Detta visar oss att även i Ryssland lever den kapitalistiska handelsekonomin, den agerar, utvecklas och alstrar en bourgeoisie liksom i varje kapitalistiskt samhälle.

V.I. Lenin: RKP(b):s VIII Kongress (Mars 1919)

Bland sovjetingenjörerna, bland sovjetlärarna och bland de priviligierade, d.v.s. de mest kvalificerade och bäst ställda arbetarna på sovjetfabrikerna ser vi en ständig pånyttfödelse av absolut alla de negativa drag, som är typiska för den borgerliga parlamentarismen, och endast genom ständig, outtröttlig, långvarig och seg kamp under proletär organisering och disciplin övervinner vi - gradvis - detta onda.

V.I. Lenin: "Radikalismen" Kommunismens Barnsjukdom (April - Maj 1920)

Arbetarna har aldrig varit åtskilda från det gamla samhället av någon kinesisk mur. De har i stor utsträckning bevarat det kapitalistiska samhällets traditionella psykologi. Arbetarna håller på att bygga upp det nya samhället utan att ha omvandlat sig till nya män, renade från den gamla världens gyttja, och de är nedsjunkna till knäna i denna gyttja. Vi kan bara drömma om att befria oss från denna gyttja. Det skulle vara helt och hållet utopiskt att tro att man skulle kunna lyckas med det på en gång. Det skulle vara en utopi som i praktiken bara skulle uppskjuta socialismens dominans ända till himmelrikets ankomst.
Nej, vi ägnar oss inte åt denna socialismens uppbyggnad på det sättet. Vi gör det när vi befinner oss på det kapitalistiska samhällets mark, vi kämpar mot alla dessa svagheter och defekter som även de arbetande har och som även drar med sig proletariatet ned.

V.I. Lenin: Rapport vid de allryska fackföreningarnas II Kongress (Januari 1919)

Det finnes en småborgerlig tendens att förvandla sovjeternas medlemmar till "parlamentariker" eller å andra sidan till byråkrater. Denna tendens måste man bekämpa och dra med a l l a sovjeternas medlemmar till praktiskt deltagande i förvaltningen. Sovjeternas avdelningar förvandlas på många ställen till organ, som successivt smälter samman med kommissariaten. Vårt mål är att dra med he1a den fattiga befo1kningen till praktiskt deltagande i förvaltningen, och alla upptänkliga steg till detta måls förverkligande - ju mera olikartade de är, desto bättre - måste sorgfälligt registreras, studeras, systematiseras, prövas genom en bredare erfarenhet och fastställas i lag. Vårt mål är att varje arbetande, sedan han fullgjort sin 8 timmars "lektion" i det produktiva arbetet, utan ersättning skall fullgöra sina statliga skyldigheter; övergången till detta är särskilt svår, men endast i denna övergång ligger borgen för socialismens slutgiltiga befästande.

V.I. Lenin: Sovjetmaktens närmaste uppgifter (Mars - April 1918)

Paradmedlemmar i partiet vill vi inte ha ens till skänks. Vårt parti, den revolutionära arbetarklassens parti, är det enda regeringsparti i världen, som inte bemödar sig om att öka antalet partimedlemmar utan om att höja deras kvalitet, att rensa partiet från "snyltgäster". Vi har upprepade gånger företagit omregistrering av partimedlemmarna i syfte att driva ut dessa "snyltgäster" och lämna kvar i partiet endast sådana medlemmar, som är politiskt medvetna och uppriktigt hängivna kommunismen. Vi har använt såväl mobiliseringarna till fronten som subbotnikerna för att rensa partiet från personer, som endast vill "sko sig" med hjälp av de förmåner som medlemskapet i regeringspartiet erbjuder men inte bära bördan av ett självuppoffrande arbete till- gagn för kommunismen.

V.I. Lenin: Arbetarnas stat och Partiveckan (oktober 1919)

Vår huvudfiende är opportunismen. Opportunismen inom arbetarrörelsens överskikt är ingen proletär socialism, utan en borgerlig. Det är praktiskt bevisat att de ledare inom arbetarrörelsen, vilka tillhör den opportunistiska riktningen, bättre försvarar bourgeoisien än borgarna själva.

V.I. Lenin: Tal på den Kommunistiska Internationalens II Kongress (Juli - Augusti 1920)

Bourgeoisin hos oss är besegrad men ännu inte utrotad med rötterna, inte tillintetgjord och inte ens slutgiltigt slagen. På dagordningen träder därför en ny, högre form för kampen mot bourgeoisin, övergången från den synnerligen enkla uppgiften att ytterligare expropriera kapitalisterna till den betydligt mera komplicerade och svårare uppgiften att skapa sådana förhållanden, under vilka bourgeoisin varken kan existera eller ånyo uppstå. Det är klart att denna uppgift står oändligt mycket högre och att ingen socialism är möjlig utan att den löses.

V.I. Lenin: Sovjetmaktens närmaste uppgifter (Mars - April 1918)

Det är klart att man för att fullständigt avskaffa klasserna inte bara måste störta utsugarna, godsägarna och kapitalisterna, inte bara upphäva deras äganderätt, utan man måste även upphäva varje privatäganderätt till produktionsmedlen, man måste avskaffa såväl skillnaden mellan stad och land som också skillnaden mellan handens och hjärnans arbetare. Detta är något som kräver mycket lång tid.

V.I. Lenin: Det Stora Initiativet (Juni 1919)

"Kommunismen" börjar endast när de kommunistiska lördagarna uppkommer, det vill säga, det obetalda arbetet, inte underordnat någon makts normer, någon stats, och genomfört av individer i stor skala för det allmännas väl. Det handlar inte om hjälp till grannen, vilken alltid har funnits på landsbygden, utan om arbetet som genomförs för att tjäna hela landets behov, organiserat i stor skala och utan betalning. Av denna anledning vore det mer träffande att tillämpa ordet "kommunistisk" inte bara i Partiets namn, utan uteslutande på de ekonomiska fenomen i vårt liv som i verkligheten är kommunistiska. Om det finns något kommunistiskt i Rysslands nuvarande regim, är det enbart de kommunistiska lördagarna, och allt det andra reduceras till kampen mot kapitalismen och för socialismens konsolidering, efter vilkens fullständiga seger själva kommunismen, som vi ser i de kommunistiska lördagarna, kommer att uppstå, inte genom böcker, utan i den levande verkligheten.

V.I Lenin: Rapport om de kommunistiska lördagarna (December 1919)

Revolutionen som vi inlett, som vi har genomfört under två år och som vi är fast beslutna att föra till slutet (applåder), är möjlig och genomförbar endast under förutsättning att vi lyckas överföra makten till den nya klassen, under förutsättning att bourgeoisien, de kapitalistiska slavdrivarna, de borgerliga intellektuella, representanterna för alla innehavarna, alla ägarna, att de ersätts uppifrån och ner av den nya klassen i alla regeringens sfärer, i hela statens uppbyggnad, i hela ledandet av det nya livet.

V.I. Lenin: Rapport på de allryska fackföreningarnas II Kongress (januari 1919)

I en högre fas av det kommunistiska samhället, när individernas förslavande underordning under arbetsfördelningen försvunnit, och därmed också motsättningen mellan tanke- och kroppsarbete; när arbetet blivit inte bara ett medel för livsuppehälle utan rentav det viktigaste livsbehovet; när också produktivkrafterna vuxit jämsides med individernas allsidiga utveckling och alla den gemensamma rikedomens källor flödar ymnigare--först då kan den borgerliga rättens trånga horisont helt överskridas och samhället skriva på sina fanor: Av envar efter hans förmåga, åt envar efter hans behov!

K. Marx: Kritik av Gotha-programmet (April - början av Maj 1875)

Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution. Proletärerna har i den ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna.
Proletärer i alla länder, förena er!

K. Marx och F. Engels: Det Kommunistiska Partiets Manifest (Februari 1848)

Jag hoppas också att ni som komplettering till diskussionerna och föreläsningarna kommer att ägna en viss tid åt att läsa åtminstone några av Marx' och Engels' viktigaste verk. Otvivelaktigt kommer ni att finna dessa de viktigaste verken i den litteraturanvisning och de handböcker, vilka är tillgängliga för sovjet- och partiskolornas elever i det bibliotek ni har. Och om återigen någon måhända i första ögonblicket skulle skrämmas av det svåra i framställningen, så måste jag åter uppmana er att inte låta avskräcka er av detta, ty det, som är obegripligt första gången man läser det, kommer att bli begripligt vid förnyad läsning eller då ni i fortsättningen går frågan in på livet från en något annan sida. Jag upprepar ännu en gång att då det gäller en så komplicerad och av borgerliga vetenskapsmän och författare så förvirrad fråga, så måste var och en, som på allvar vill tänka igenom och självständigt tillägna sig densamma, ta itu med den flera gånger, återvända till den gång på gång, överväga frågan från olika sidor för att nå fram till en klar och bestämd insikt. Och det kommer att vara desto lättare för er att återvända till denna fråga, som det är en så grundläggande, så fundamental fråga för hela politiken, att ni inte endast i en så stormig och revolutionär tid, som den vi nu genomlever, utan också i den mest fredliga tid i vilken tidning som helst, i samband med vilken ekonomisk eller politisk fråga som helst alltid kommer att stöta på frågan: vad är staten, vad är dess väsen, vad är dess betydelse och vilken inställning har vårt parti - det parti som kämpar för att störta kapitalismen, kommunisternas parti - till staten.

V.I. Lenin: Om Staten (Juli 1919)

LEVE SEGERN FÖR PROLETARIATETS DIKTATUR!

TILL HUNDRAÅRSMINNET AV PARISKOMMUNEN

Av ledaravdelningarna vid Folkets Dagblad, Röda Fanan och Befrielsearméns Dagblad

CITAT AV MARX

Arbetarnas Paris med sin kommun kommer alltid att firas som det ärorika förebudet för ett nytt samhälle. Dess martyrer ligger bevarade i arbetarklassens stora hjärta.

INBÖRDESKRIGET I FRANKRIKE

* * *

Även om kommunen krossas, kommer kampen bara att uppskjutas. Kommunens principer är eviga och kan inte förstöras; de kommer att om och om igen ge sig till känna till dess att arbetarklassen uppnår sin befrielse.

UPPTECKNINGEN AV ETT TAL OM PARISKOMMUNEN

I. PARISKOMMUNENS PRINCIPER ÄR EVIGA

Den 18 mars i år markerar hundraårsminnet av Pariskommunen. Under sin store ledare ordförande Maos lära och fyllda av djupa känslor av proletär internationalism firar de kinesiska kommunisterna och det kinesiska folket varmt denna stora "proletariatets festdag" (1) tillsammans med proletariatet och revolutionära människor över hela världen.

För hundra år sedan iscensatte proletariatet och folkets breda massor i Paris i Frankrike en hjältemodig väpnad resning och grundade Pariskommunen. Detta var den första proletära regimen i mänsklighetens historia, det första stora försöket av proletariatet att störta bourgeoisien och upprätta proletariatets diktatur.

Pariskommunen avskaffade den reaktionära borgerliga regeringens polis och militär och ersatte dem med det beväpnade folket; vapnen var i händerna på arbetarklassen.

Pariskommunen bröt ned den borgerliga byråkratapparaten som förslavade folket, bildade arbetarklassens egen regering, fattade en rad politiska beslut för att värna om det arbetande folkets intressen och organiserade massorna att ta aktiv del i statens skötsel.

I striden för att grunda och försvara den proletära regimen, visade Pariskommunens hjältar utomordentligt revolutionärt initiativ, högtsträvande revolutionär entusiasm och självuppoffrande hjältemod och tillvann sig beundran från revolutionära människor i generation efter generation.

Fastän Pariskommunen misslyckades som följd av de ursinniga militära angreppen och det blodiga undertryckandet som genomfördes av slaktaren Thiers i förbund med Bismarck, är dess bidrag till historien outplånliga.

Som Marx sade: Den ärorika rörelsen av den 18 mars var "gryningen för den stora sociala revolution som för evigt skall befria mänskligheten från klassherraväldet".(2)

Medan slaget fortfarande rasade i ett Paris som var förmörkat av röken från artillerield, förklarade Marx: "Men även om kommunen krossas, kommer kampen bara att uppskjutas. Kommunens principer är eviga och kan inte förstöras; de kommer att om och om igen ge sig till känna till dess att arbetarklassen uppnår sin befrielse". (3)

Vilka är de revolutionära principer som proletariatets stora lärare Marx och Engels summerade på grundval av Pariskommunens praktik?

I ett ord, "arbetarklassen kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål". (4) Proletariatet måste använda revolutionärt våld för att "bryta sönder" och "krossa" (5) det gamla statsmaskineriet och genomföra proletariatets diktatur. (6)

Vid utvecklandet av denna princip betonade Marx: Den första förutsättningen för proletariatets diktatur "är en proletariatets armé. Arbetarklassen måste vinna rätten till sin befrielse på slagfältet". (7) Endast genom att lita till revolutionär väpnad styrka kan proletariatet störta de reaktionära klassernas herravälde och gå vidare för att fullfölja hela sin historiska uppgift.

Marx sade också: Proletariatets diktaturs stat kommer inte att "vara en parlamentarisk utan en arbetande korporation, verkställande och lagstiftande på samma gång". (8)

Som Lenin sade: "En av marxismens märkligaste och viktigaste idéer i fråga om staten" är " Idén om 'proletariatets diktatur' (såsom Marx och Engels började uttrycka sig efter Pariskommunen)". , Att hålla fast vid revolutionärt våld för att krossa den borgerliga statsapparaten och upprätta proletariatets diktatur eller att bevara den borgerliga statsapparaten och bekämpa proletariatets diktatur, detta har varit brännpunkten för upprepade strider mellan marxismen å ena sidan och revisionism, reformism, anarkism och all slags borgerlig och småborgerlig ideologi å den andra, brännpunkten för upprepade strider mellan de två linjerna i den internationella kommunistiska rörelsen under de sista hundra åren. Det är just i denna grundläggande fråga om proletariatets diktatur som all revisionism, från Andra Internationalens revisionism till den moderna revisionismen med den sovjetrevisionistiska renegatklicken som centrum, fullständigt har förrått marxismen.

Ett sekels historia har till fullo bevisat att den marxistiska teorin om den proletära revolutionen och proletariatets diktatur är oövervinnelig.

Fyrtiosex år efter Pariskommunens resning vann Rysslands proletariat lett av den store Lenin seger i den socialistiska Oktoberrevolutionen genom väpnat uppror och inledde en ny världsera av proletär revolution och proletär diktatur. Lenin sade: På vägen till nedbrytandet av det gamla statsmaskineriet tog Pariskommunen "det första världshistoriska steget . . . . . . . . sovjetmakten tog det andra". (10)

Sjuttioåtta år efter Pariskommunens uppror vann det kinesiska folket lett av sin store ledare ordförande Mao seger i revolutionen. Ordförande Mao banade väg för att upprätta basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen erövra städerna. Han ledde det kinesiska folket genom långdragna revolutionära krig att störta imperialismens, feodalismens och byråkratkapitalismens reaktionära herravälde, bryta ned den gamla statsapparaten och i Kina åstadkomma folkets demokratiska diktatur, dvs. proletariatets diktatur.

Sedan dess har ordförande Mao lett det kinesiska folket att fortsätta revolutionen under proletariatets diktatur och segerrikt rycka fram längs den socialistiska vägen.

Proletariatet, de förtryckta folken och de förtryckta nationerna i världen har under det sista århundradet kämpat modigt, ryckt fram i våg efter våg, stött och uppmuntrat varandra, befrämjat den socialistiska revolutionen och den nationella demokratiska revolutionen och vunnit de mest lysande segrar. Som kamrat Mao Tsetung påpekar: "Detta är den historiska epok i vilken världskapitalismen och imperialismen går sin undergång till mötes och världssocialismen och folkdemokratin marscherar fram till seger". (11) Pariskommunens sak sprider sig långt och vida omkring och på ett högre stadium under de nya historiska betingelserna. Världen har genomgått en grundläggande förändring.

När Marx och Engels firade tioårsminnet av Pariskommunen sade de med jublande revolutionära känslor till den europeiska arbetarklassen: "Kommunen som den gamla världens makter trodde var förintad, lever således starkare än någonsin, och följaktligen kan vi förena oss med er i ropet: Vive la Commune! " .(12) I dag lyser flammorna från den revolutionära fackla som höjdes av Pariskommunen över hela världen och dagarna är räknade för imperialismen, socialimperialismen och all reaktion. När hundraårsminnet av Pariskommunen firas i en tid som denna, Har marxist-leninisterna, proletariatet och de revolutionära folken världen runt desto större skäl att med obegränsad tillförsikt ropa: Leve Kommunen! Leve segern för den proletära revolutionen och proletariatets diktatur!

När vi firar minnet av Pariskommunen bör vi studera den marxist-leninistiska teorin om den proletära revolutionen och proletariatets diktatur, lära av historiska erfarenheter, kritisera den moderna revisionismen med den sovjetrevisionistiska renegatklicken som centrum, hålla fast vid den marxist-leninistiska revolutionära linjen och förena oss med världens folk för att vinna ännu större segrar.

II. DET ÄR AV YTTERSTA VIKT FÖR DE REVOLUTIONÄRA FOLKEN ATT GRIPA TILL VAPEN

Pariskommunens historiska erfarenheter visar fullständigt att det är av yttersta vikt för den proletära revolutionen och proletariatets diktatur att gripa till revolutionära vapen.

När Lenin förklarade Pariskommunens erfarenheter hänvisade han till Engels' viktiga tes att i Frankrike arbetarna efter varje revolution var beväpnade och att därför avväpningen av arbetarna var den främsta bjudande plikten för borgarna, som stod vid statsrodret. Till denna Engels' sammanfattning gav Lenin kommentaren: "Sakens kärna bland annat även i frågan om staten (har den förtryckta klassen vapen? ) har här framhävts på ett utmärkt sätt.,, (13)

Pariskommunen föddes i den häftiga kampen mellan väpnad revolution och väpnad kontrarevolution. Pariskommunens 72 dagar var 72 dagar av väpnat uppror, väpnad kamp och väpnat försvar. Själva det faktum att proletariatet i Paris hade gripit till vapen, slog de borgerliga reaktionärernas hjärtan med den största skräck. Och ett ödesdigert misstag av Pariskommunen låg just i det faktum att den visade överdriven storsinthet gentemot kontrarevolutionen och inte omedelbart marscherade mot Versailles, och att den på så sätt gav Thiers andrum att uppbåda sina reaktionära styrkor för ett ursinnigt angrepp på det revolutionära Paris. Som Engels sade: "Och om inte Pariskommunen begagnat sig av det beväpnade folkets auktoritet gentemot bourgeoisien, hade den då kunnat hålla sig längre än en dag? Kan vi inte i stället klandra den för att den alltför litet gjorde bruk av denna auktoritet?" (14)

Kamrat Mao Tsetung har kortfattat summerat den oerhörda betydelsen av den väpnade kampen och folkarmén och fört fram den välkända tesen: "Politisk makt växer ut ur en gevärspipa." (15) Han påpekar: "Enligt den marxistiska statsteorin är armen statsmaktens viktigaste beståndsdel. Var och en som vill gripa och behålla statsmakten, måste ha en stark arme." (16)

Våldsam revolution är den proletära revolutionens allmängiltiga princip. Ett marxist-leninistiskt parti måste hålla sig till denna allmängiltiga princip och tillämpa den på sitt eget lands konkreta praktik. Historisk erfarenhet visar att proletariatets och det förtryckta folkets gripande av den politiska makten i ett land och gripandet av segern i deras revolution utan undantag genomförs med vapenmakt; det genomförs under ledning av ett proletärt parti, genom att man handlar i överensstämmelse med detta lands särskilda betingelser, genom att man gradvis bygger upp folkets väpnade styrkor och utkämpar ett folkkrig på grundval av att resa de breda massorna till handling och genom att man för upprepade strider mot imperialisterna och reaktionärerna. Detta är sant beträffande den ryska revolutionen, den kinesiska revolutionen och revolutionerna i Albanien, Vietnam, Korea och andra länder och det finns inga undantag.

Å andra sidan drabbas ett proletärt parti av motgångar i revolutionen om det misslyckas med att inrikta sig på eller avstå ifrån den revolutionära väpnade styrkan, och det finns allvarliga lärdomar: En del partier misslyckades med att gripa till vapen och blev hjälplösa inför plötsliga anfall från imperialismen och dess lakejer och inför kontrarevolutionärt undertryckande och följden blev att miljontals revolutionära människor slaktades ned. I en del fall där de revolutionära folken redan hade gripit till vapen och deras väpnade styrkor hade växt en hel del, överlämnade vissa partier folkens väpnade styrkor och lät revolutionens frukter gå till spillo eftersom de eftersträvade officiella poster i borgerliga regeringar eller duperades av reaktionärerna.

Under de sista årtiondena har många kommunistpartier deltagit i val och parlament, men ingen har upprättat en proletariatets diktatur med sådana medel. Även om ett kommunistiskt parti skulle vinna en majoritet i parlamentet eller delta i regeringen, skulle detta inte innebära någon förändring av den borgerliga politiska maktens karaktär, ännu mindre krossandet av den gamla statsapparaten. De reaktionära härskande klasserna kan förklara valet vara av noll och intet värde, upplösa parlamentet eller direkt använda våld för att sparka ut kommunistpartiet. Om ett proletärt parti inte utför massarbete, om det förkastar väpnad kamp och gör parlamentsval till föremål för dyrkan, kommer partiet bara att söva massorna och korrumpera sig självt. Att bourgeoisien köper över ett kommunistiskt parti genom parlamentariska val och förvandlar det till ett revisionistisk parti, ett borgerligt parti - är sådana fall sällsynta i historien?

Proletariatet måste använda geväret för att gripa den politiska makten och måste använda geväret för att försvara den. Folkarmén under ledning av ett marxist-leninistiskt parti är bålverket för proletariatets diktatur, och bland de olika faktorerna till förhindrande av att kapitalismen återupprättas är detta den främsta. Om proletariatet har en folkarmé som är beväpnad med den marxist-leninistiska ideologin, kan det handskas med vilken komplicerad situation som helst i klasskampen inom landet eller internationellt och värna om den proletära staten.

De förtryckta nationernas pågående befrielserörelse är en viktig beståndsdel av den proletära världsrevolutionen och en stor bundsförvant till den. Den nationella demokratiska revolutionen och den socialistiska revolutionen står i förbindelse med varandra och är samtidigt åtskilda från varandra; de representerar två olika stadier och är olika till karaktären. För att vinna fullständig seger i den nationella demokratiska revolutionen är det emellertid likaledes nödvändigt att förbereda sig för att den väpnade styrkan måste prövas mot imperialisterna och reaktionärerna. För de förtryckta nationerna är det likaledes ytterst betydelsefullt att gripa till vapen.

Sedan andra världskriget har imperialismen, kolonialismen och nykolonialismen med Förenta Staterna i spetsen oupphörligen satt igång angreppskrig och allt oftare tillgripit sådana medel som militärintervention, väpnad omstörtning och invasion med legotrupper för att undertrycka de länder och folk som kämpar för eller redan tillvunnit sig oberoende. Ofullständiga uppgifter visar att USA-imperialismen fått till stånd och satt i gång väpnad intervention och väpnat angrepp vid över 50 tillfällen under de sista 25 åren. Vad beträffar USA-styrd väpnad omstörtning är exemplen för talrika för att kunna räknas. För att vinna befrielse och värna om det nationella oberoendet och statssuveräniteten och effektivt bekämpa aggressionen och omstörtningsförsöken från imperialismen och dess lakejer, måste därför alla undertryckta nationer ha sina egna antiimperialistiska väpnade styrkor och vara beredda att vid varje tillfälle möta angreppskrig med revolutionära krig. Det krig mot USA:s angrepp och för nationell räddning som förs av folken i de tre länderna Vietnam, Laos och Kambodja utgör ett lysande exempel för de förtryckta nationerna och folken över hela världen. De strider mot aggression och omstörtning som förs av folken i många andra länder och områden i Asien, Afrika och Latinamerika har likaledes bidragit med värdefulla erfarenheter.

I sitt högtidliga uttalande "Världens folk, förena er och besegra de amerikanska angriparna och alla deras medlöpare! " framhåller ordförande Mao: "En svag nation kan besegra en stark en liten nation kan besegra en stor. Folket i ett litet land kan förvisso besegra angrepp från ett stort land, om det bara vågar resa sig i kamp gripa till vapen och ta sitt lands öde i egna händer. Detta är en historisk lag. " (17)

Som kamrat Lin Piao säger, "folkkriget är det effektivaste vapnet mot USA-imperialismen och dess lakejer". (18) Proletariatet och de förtryckta folken och nationerna över hela världen kommer alla att förändras från att vara obeväpnade och oskickliga i att föra krig till att gripa till vapen och bli skickliga i att föra krig. USA-imperialismen och alla dess lakejer kommer så småningom att brännas till aska i de folkkrigets eldflammor som de själva har tänt.

III. REVOLUTION ÄR MILJONMASSORNAS SAK

Pariskommunens historiska erfarenheter säger oss att för att vara segerrik i den proletära revolutionen och proletariatets diktatur är det nödvändigt att stödja sig på miljon massornas entusiasm och ge fritt
spelrum åt deras stora kraft som skapare av historien. Lenin sade: "Själv härskardömet kan inte avskaffas utan klassmedvetna miljoners revolutionära handling utan en stor våg av massheroism, villighet och förmåga från
deras sida att 'storma himlen' som Marx uttryckte det när han talade om
Parisarbetarna vid tiden för kommunen. " (19)

Proletariatets store lärare Marx värderade högt folkets massors revolutionära initiativ och utgör för oss ett lysande exempel på vilken hållning som är riktig att inta gentemot den revolutionära massrörelsen.

På hösten 1870, före grundandet av Pariskommunen, påpekade Marx att förutsättningarna inte var mogna för ett uppror av de franska arbetarna.

Men när proletariatet i Paris faktiskt reste sig i revolt med himlastormanande revolutionär entusiasm i mars 1871, stödde och hjälpte Marx som betraktade sig själv som deltagare, omedelbart och bestämt denna proletära revolution. Fastän han insåg Kommunens misstag och förutsåg dess nederlag, ansåg Marx revolutionen vara den franska arbetarklassens mest ärorika bragd. Ty han betraktade denna rörelse "som ett historiskt försök av oerhörd betydelse, ett visst framsteg i den proletära världsrevolutionen, ett praktiskt steg, viktigare än hundratals program och uttalanden.(20)
I ett brev under denna tid till L Kugelmann uttryckte Marx sina ivriga lovord: "Vilken smidighet, vilken historisk initiativkraft, vilken offervillighet hos dessa parisare!" "Historien har inget liknande exempel på en
sådan storhet!"(21) I detta brev såg Lenin en avgrund mellan de proletära revolutionärerna och opportunisterna och hoppades att det skulle "spikas upp på vägen . . . hos alla läskunniga ryska arbetare". (22)

I motsats till marxisterna, motsätter sig alla opportunister och de gamla och nya revisionisterna den proletära revolutionen och proletariatets diktatur och de känner oundvikligen dödlig fruktan och bittert hat inför massorna och förlöjligar, förbannar och saboterar den revolutionära massrörelse.

När det ryska väpnade upproret i december 1905 misslyckades, höll sig Plechanov undan och anklagade massorna med att säga. "Man borde inte ha gripit till vapen. " Lenin kritiserade indignerat Plechanovs aristokratiska hållning till den revolutionära massrörelsen och fördömde honom som en avskyvärd rysk avfälling från marxismen. Lenin framhöll att utan 1905 års "generalrepetition" skulle segern i oktoberrevolutionen år 1917 har varit omöjlig.

År 1959, när vår store lärare ordförande Mao fördömde Peng Teh-huais högeropportunistiska partifientliga klick för att den förtalade och bekämpade den revolutionära massrörelsen, sade han skarpt till dessa antimarxistiska avfällingar:

"Var snälla och se efter hur Marx och Lenin kommenterade Pariskommunen och Lenin den ryska revolutionen!" "Ser ni hur Lenin kritiserade renegaten P lechanov och dessa ' herrar borgare och svansviftarna kring dem!' , 'den döende bourgeoisiens och den i dess spår lufsande småborgerliga demokratins hundar och svin'? Om inte, vill ni vara snälla och se efter?" (23)
Ordförande Mao använde denna historiska erfarenhet som en djup lärdom för att fostra hela partiet och uppmanade våra partimedlemmar och kadrer att följa Marx' och Lenins exempel och inta en riktig hållning till den revolutionära massrörelsen.

"Huvudströmmen i världen i dag är revolution." (24) Runt hela jordklotet hörs folkens rytande: Ned med USA-angriparna och alla deras medlöpare!

Imperialismens strategiska basområden har blivit frontlinjer i den anti-imperialistiska kampen. Den segerrika utvecklingen av de tre indokinesiska folkens krig mot USA:s angrepp och för nationell räddning har drivit den världsomspännande kampen mot USA till en ny höjdpunkt. Kampen mot doktrinen om de två supermakternas herravälde skjuter fart. Den nationella befrielserörelsen i Asien och Afrika rusar framåt med våldsamheten hos en rasande eld. Den kamp som förs av folken i Korea Japan och andra asiatiska länder mot de amerikanska och japanska reaktionärernas återupplivande av den japanska militarismen går framåt i vågor för var dag. Det palestinska folket och andra arabfolk fortsätter sin framryckning i kampen mot de USA-israeliska angriparna. Revolutionära massrörelser i en omfattning som aldrig förr har brutit ut i Nordamerika, Europa och Oceanen.

Arbetarna och studenterna, den svarta befolkningen och andra minoritets folk i Förenta Staterna genomgår ett dagligt uppvaknande och reser sig i revolutionär storm mot Nixonregeringens reaktionära herravälde och dess angreppspolitik. I Latinamerika, USA-imperialismens "bakgård", har den länge undertryckta vreden mot USA i folkens hjärtan nu brutit fram och ett nytt läge har uppstått som karaktäriseras av gemensam kamp för deras nationella intressen och för statssuveräniteten. Folkens revolutionära kamp mot socialimperialismen i vissa östeuropeiska länder är på uppåtgående.

Revolutionens våråska ljuder till och med i hitintills relativt lugna områden.

Dessa strider återverkar på och uppmuntrar varandra och har sammansmält med den mäktiga strömmen av folkens revolutionära världsrörelse.

Inför den nuvarande stora revolutionära rörelsen kommer varje revolutionärt parti och varje revolutionär att vara tvungen att träffa sitt val. Att marschera i spetsen för massorna och leda dem? Att släpa efter dem, gestikulerande och kritiserande? Eller stå i vägen för dem och bekämpa dem? Äkta marxist-leninistiska partier och alla revolutionärer måste varmt stödja massornas revolutionära handlingar, fast marschera i spetsen för massrörelsen och leda massorna framåt.

Proletariatets politiska partier och alla revolutionärer bör "gå världen tillmötes och trotsa stormen, den stora världen av masskamp och masskampens mäktiga storm". (25) De måste dela väl och ve med massorna, försynt lära av dem, vara deras villiga elever, vara bra i att upptäcka deras revolutionära initiativ och hämta lärdomar och styrka från dem. Bara genom att kasta sig djupt in i massrörelsens mäktiga storm kan ett proletariatets politiska parti härda sig och växa i mognad. Och endast genom massornas praktik i klasskampen kan ett korrekt program eller en korrekt linje formuleras, utvecklas, prövas och genomföras.

Den revolutionära massrörelsens huvudström är alltid bra och överensstämmer alltid med samhällets utveckling. I massrörelsen utövar olika tanketendenser sitt inflytande, uppstår olika fraktioner och deltar olika slags människor. Detta är bara naturligt. Ingenting på jorden är absolut rent. Genom sin praktik i kampen och upprepad jämförelse, kommer folkets breda massor så småningom att skilja mellan det riktiga och det felaktiga; de kommer så småningom att slänga revisionismen och allt som är felaktigt åt sidan och godta och ta ett grepp om marxismen-leninismens revolutionära sanning. Ett proletärt parti måste nå djupt ut bland massorna och arbeta tålmodigt, omsorgsfullt och under lång tid, för att ständigt höja deras politiska medvetenhet och leda massrörelsen framåt längs den korrekta vägen.

En fråga av synnerlig vikt för revolutionen är att skilja mellan fiender och vänner, att enas med våra verkliga vänner, och angripa våra verkliga fiender. Den revolutionära massrörelsens utveckling kräver att enigheten ständigt stärks inom de revolutionära krafterna och att man omintetgör de splittrings och sabotageplaner som kläcks av imperialisterna, revisionisterna och reaktionärerna. Folken, som utgör över 90 procent av befolkningen arbetarna, bönderna, studenterna och alla de som vägrar att låta sig förtryckas av imperialismen vill utan undantag göra revolution. För att besegra USA-imperialismen och alla dess medlöpare, är det nödvändigt att bilda en bred enhetsfront, enas med alla krafter som kan enas, fienden undantagen, och genomföra mödosam kamp.

Kamrat Mao Tsetung framhåller: "En av de grundläggande principerna för det kommunistiska partiet är att stödja sig direkt på de revolutionära massorna." (26) Vi måste lita till massorna och sätta igång massrörelser när vi kämpar för den politiska makten. Vi måste likaledes lita till massorna, sätta i gång massrörelser och hålla fast vid masslinjen i allt vårt arbete när vi ger oss in i den socialistiska revolutionen och det socialistiska uppbyggnadsarbetet efter upprättandet av proletariatets diktatur. "Så länge vi litar på folket, har en fast tilltro till massornas outtömliga skapande kraft och följaktligen litar på och identifierar oss med dem, kan vi övervinna alla svårigheter och kan ingen fiende krossa oss medan vi kan krossa varje fiende." (27)

IV. DET ÄR NÖDVÄNDIGT ATT HA ETT ÄKTA marxist-leninISTISKT PARTI

Vid summeringen av Pariskommunens erfarenheter uttalade Marx och Engels uttryckligen: "I sin kamp mot de besuttna klassernas kollektiva makt kan arbetarklassen inte handla som klass om den inte inrättar sig i ett politiskt parti, skilt från och motsatt alla gamla partier som bildats av de besuttna klasserna." (28) Detta är en förutsättning som är oundgänglig för att bemäktiga sig segern i den proletära revolutionen, upprätta och befästa proletariatets diktatur och förverkliga det yttersta målet att avskaffa klasserna.
Den grundläggande orsaken till Pariskommunens misslyckande var att, på grund av de historiska betingelserna, marxismen ännu inte hade uppnått en inflytelserik ställning i arbetarrörelsen och att ett proletärt revolutionärt parti med marxismen som sitt vägledande tänkande ännu inte hade uppstått.
Å andra sidan kunde blanquismen och proudhonismen som då var inflytelserika i Pariskommunen omöjligen leda den proletära revolutionen till seger.

Historisk erfarenhet visar att där en mycket gynnsam revolutionär situation och revolutionär entusiasm från massornas sida existerar, är det fortfarande nödvändigt att ha en stark proletariatets ledande kärna, dvs. "ett revolutionärt parti . . . byggt på marxismen-leninismens revolutionära teori och i den marxist-leninistiska revolutionära stilen!". (29) Bara ett sådant parti kan leda proletariatet och de breda massorna i att besegra imperialismen och dess medlöpare och vinna seger i revolutionen.

En revolutionär situation uppstod i många länder vid tiden för första världskriget.
Eftersom emellertid nästan alla politiska partier i andra Internationalen hade urartat till revisionistiska och socialchauvinistika partier, kunde det inte bli fråga om att de skulle leda proletariatet i att gripa den politiska makten. Endast i Ryssland, under ledning av bolsjevikpartiet grundat av Lenin, kröntes den stora socialistiska Oktoberrevolutionen med framgång.

Under och efter det andra världskriget segrade revolutionen i Kina tack vare den ledning som utgjordes av Kinas kommunistiska parti med ordförande Mao i spetsen; i en del andra länder, också under ledning av marxist-leninistiska partier, blev revolutionen segerrik eller fördes långvariga och ståndaktiga revolutionära strider. Men i vissa länder misslyckades revolutionen eftersom den opportunistiska, revisionistiska linjen hade fått överhanden i partierna.

Läget i dag för världsrevolutionen är bättre än någonsin förut. Det objektiva läget kräver oundgängligen stark ledning av äkta marxist-leninistiska partier och att proletära revolutionära partier byggs upp som fullständigt bryter med den revisionistiska linjen, är befästa ideologiskt, politiskt och organisatoriskt och har en bred masskaraktär.

För att kunna leda revolutionen är det av grundläggande betydelse för ett proletärt parti att ta marxismen-leninismen som sitt vägledande tänkande, förena marxismen-leninismens allmängiltiga sanning med revolutionens konkreta praktik i det egna landet, samt formulera och fullfölja en korrekt linje som är avpassad efter betingelserna i detta land. Med en korrekt linje kan en svag kraft växa sig stark, väpnade styrkor byggas upp från ingenting och den politiska makten uppnås. Med en felaktig linje kommer revolutionen att råka ut för bakslag och det som redan vunnits kommer att gå
förlorat.

När kamrat Mao Tsetung ledde det kinesiska folkets revolution genom långdragna strider påpekade han upprepade gånger: "Så snart marxismen-leninismens allmängiltiga sanning förbands med den kinesiska revolutionens konkreta praktik, gav den en helt ny prägel åt den kinesiska revolutionen" (30) och "det har varit vårt partis konsekventa ideologiska princip att nära förena den marxist-leninistiska teorin med den kinesiska revolutionens praktik" . (31)

Kamrat Mao Tsetung utvecklade ytterligare denna grundläggande princip i sin viktiga dedikation till våra vänner de japanska arbetarna: "Den japanska revolutionen kommer otvivelaktigt att segra, förutsatt att marxismen-leninismens allmängiltiga sanningar verkligen förenas med en konkreta praktiken i den japanska revolutionen." (32)

Ett proletärt parti bör i enlighet med marxismen-leninismens grundprinciper använda marxismen-leninismens ståndpunkt, synpunkter och metoder för att genomföra djupgående undersökningar och studier av klassförhållandena i samhället, göra konkreta analyser av de nuvarande betingelserna och det egna landets historia och revolutionens kännetecken i det landet samt självständigt lösa de teoretiska och praktiska problemen i revolutionen. Det är nödvändigt att lära av internationella erfarenheter, som man emellertid inte mekaniskt bör ta efter; ett proletärt parti bör på ett skapande sätt utveckla sina egna erfarenheter i ljuset av det egna landets verkliga förhållanden. Endast på så sätt kan det vägleda revolutionen till seger och bidra till den proletära världsrevolutionens sak.

För att vidmakthålla teorins förenande med praktiken måste ett proletärt parti upprätthålla nära förbindelser med massorna, vara djupt rotad bland dem och införa metoden "från massorna och till massorna" (33) för ledningen, så att partiets korrekta linje och principer kan omsättas i massornas handling. Samtidigt bör partiet vara bra i att summera erfarenheter och lärdomar, genomföra kritik och självkritik, framhärda i att göra vad som är rätt och korrigera det som är fel med hänsyn till folkets intressen, och komma underfund med lagarna för utvecklingen genom praktik i kampen och sedan använda dem för att vägleda den praktiska kampen.

Kamrat Mao Tsetung säger: "Motsättningar och kamp mellan olika slag av idéer förekommer ständigt inom partiet. Detta är en återspegling inom partiet av motsättningarna mellan klasserna och mellan det gamla och det nya i samhället. " (34) För att försäkra sig om att den politiska linjen är korrekt och organisationen befäst, måste ett proletärt parti föra orubblig kamp mot opportunism och revisionism av varje slag, mot bourgeoisiens och alla andra utsugande klassers ideologier.

Kampen mellan marxismen-leninismen och revisionismen, kampen mellan de två linjerna i den internationella kommunistiska rörelsen, är långdragen till sin natur. Under mer än ett årtionde har Kinas kommunistiska parti, det Albanska Arbetets parti och alla de äkta marxist-leninisterna i världen tillsammans fört en beslutsam ideologisk, teoretisk och politisk kamp mot den moderna revisionismen med sovjetrevisionismen som centrum och vunnit stora segrar. Men kampen är på intet sätt över. För att fortsätta att befrämja den proletära världsrevolutionen har de marxist-leninistiska partierna och de revolutionära folken i olika länder en viktig uppgift att fullfölja, nämligen att fortsätta att kritisera den moderna revisionismen med sovjetrevisionismen som centrum och genomföra den kampen till slutet.

Borgarklassens och alla andra utsugande klassers ideologier har länge behärskat samhället. Borgarklassen gör ständigt, med alla medel och genom alla kanaler, sitt yttersta för att utöva inflytande över, korrumpera och "fräta sönder" det kommunistiska partiet ideologiskt, vare sig det är i utvecklade kapitalistiska länder eller i ekonomiskt efterblivna länder; vare sig kommunistpartiet är lagligt eller inte; vare sig det är innan proletariatet gripit den politiska makten eller efter upprättandet av proletariatets diktatur. Om ett proletärt parti misslyckas med att föra beslutsam kamp mot den borgerliga ideologins intrång, kan det omöjligen bevara sitt ideologiska, politiska och organisatoriska oberoende och kommer att förvandlas till ett bihang till borgarklassen och dess politiska partier. Det proletära partiet kan ge spelrum åt sin kampstyrka och uppnå seger i den proletära revolutionen och proletariatets diktatur endast genom att använda marxismen-leninismen som sitt vapen för kritik och hålla fast vid klasskampen på ideologins område för att besegra den reaktionära borgerliga världsåskådningen med den proletära världsåskådningen.

V. DE MODERNA REVISIONISTERNA ÄR AVFÄLLINGAR FRÅN
PARISKOMMUNENS REVOLUTIONÄRA PRINCIPER

Vid en tidpunkt då proletariatet och världens revolutionära folk firar hundraårsminnet av Pariskommunen spelar den sovjetrevisionistiska renegat~ klicken upp ett narrspel och talar munvigt om "lojalitet mot Kommunens principer" (35) och framställer sig som Pariskommunens efterträdare. De har ingen skamkänsla alls.

Vilken rätt har de sovjetrevisionistiska avfällingarna att tala om Pariskommunen? Det är dessa avfällingar som har tillskansat sig ledningen i sovjetpartiet och sovjetstaten och resultatet har blivit att sovjetstaten som grundades av Lenin och försvarades av Stalin har ändrat färg politiskt. Det är de som har förvandlat proletariatets diktatur till borgarklassens diktatur och tillämpat socialimperialism och socialfascism. Detta är ett grovt förräderi mot Pariskommunens revolutionära principer.

Från Chrusjtjov till Brezjnev har de alla försökt att maskera sin borgarklassens diktatur som "hela folkets stat". Chrusjtjov brukade säga att Sovjetunionen hade "förvandlats . . . till en hela folkets stat". (36) Nu säger Brezjnev och hans gelikar att deras stat är en "sovjetisk socialistisk hela folkets stat" (37) och att det som de praktiserar är "sovjetdemokrati". Allt detta är humbug.

Sovjeten, en stor skapelse av det ryska proletariatet, var ett uttryck för det faktum att det arbetande folket var herrar i eget hus och det var en ärorik benämning. Namnet "sovjet" liksom namnet "kommunistparti" kan emellertid användas av bolsjeviker eller mensjeviker, av marxist-leninister eller revisionister. Det som är avgörande är inte namnet utan betydelsen, inte formen utan innehållet. I Sovjetunionen i dag har inte namnet "sovjet" förändrats och inte heller namnet på staten men klassinnehållet har fullständigt förändrats. Sedan den sovjetrevisionistiska renegatklicken tillskansat sig ledningen i sovjetstaten är denna inte längre ett instrument med vilket proletariatet undertrycker borgarklassen utan har blivit ett redskap med vilket den återinsatta borgarklassen undertrycker proletariatet. Den sovjetrevisionistiska renegatklicken har förvandlat Sovjetunionen till ett paradis för en handfull byråkratmonopolkapitalister av ny typ, ett fängelse för det arbetande folkets miljoner. Detta är hela innehållet av vad de kallar en "sovjetisk socialistisk hela folkets stat" och "sovjetdemokrati". Det förhåller sig inte alls så att "hela folkets stat är en direkt fortsättning på proletariatets diktaturs stat" (38) utan snarare så att Brezjnevs linje är en "direkt fortsättning" av Chrusjtjovs linje. Detta är huvudskälet till att Brezjnev och hans gelikar desperat hänger fast vid parollen om "hela folkets stat".

Att de frenetiskt motsätter sig våldsam proletär revolution är ett annat koncentrerat uttryck för den sovjetrevisionistiska renegatklickens förräderi mot Pariskommunens revolutionära principer. Brezjnev och hans sällskap kräver skränande av "proletariatets ledare att reducera våldet till ett minimum på varje stadium av kampen och använda sig av mildare former av tvång"; de bräker att "väpnad kamp och inbördeskrig för med sig att folkmassorna utsätts för kolossala offer och lidanden, att produktivkrafterna förstörs och att de bästa revolutionära kadrerna förintas". För att finna en förevändning för sin falska idé om "fredlig övergång", förvränger denna grupp av avfällingar hänsynslöst historien och predikar till och med att Pariskommunen "till en början" var en "revolution nästan fullständigt utan blodsutgjutelser". (39)

Pariskommunens revolution var från början till slut en strid på liv och död mellan proletariatet och borgarklassen, en våldsam kamp mellan revolution och kontrarevolution. Inom mindre än sex månader före Pariskommunens resning, hade folket i Paris iscensatt två väpnade uppror och båda blev blodigt undertryckta av reaktionärerna. I de slag som följde på upproren offrade också tiotusentals arbetare och andra arbetande människor sina liv. Hur kan denna revolution beskrivas som en revolution som "till en början" var "nästan fullständigt utan blodsutgjutelser"? Marx framhöll: "Arbetarnas Paris med sin kommun kommer alltid att firas som det ärorika förebudet för ett nytt samhälle. Dess martyrer ligger bevarade i arbetarklassens stora hjärta. Deras förgörare har historien redan nu spikat fast vid den skampåle, som inga böner från deras präster kan frälsa dem från." (40) Den sovjetrevisionistiska renegatklicken talar nu öppet. De spelar prästernas roll och ber böner för förgörarna. Detta är en oerhörd förolämpning mot Pariskommunens martyrer!

De sovjetrevisionistiska renegaterna försöker på tusen olika sätt att rättfärdiga kontrarevolutionärt våld men de förbannar revolutionärt våld med sammanbitna tänder. Under imperialismens och reaktionärernas våldsherravälde utstår det arbetande folket plågor utan slut och dör i stora mängder varje dag och varje timme. Det är just för att göra slut på detta människoätande system så att folken befrias från utsugning och förslavande, som de förtryckta folken genomför våldsam revolution. Men de sovjetrevisionistiska avfällingarna riktar så många brottsliga anklagelser mot de revolutionära väpnade styrkorna och deras revolutionära krig och gör påståenden om "lidande för folket", "förintande av kadrer" och "förstörelse av produktivkrafterna", och så vidare och så vidare. Betyder inte denna deras logik att himlens högsta lag är att imperialisterna och reaktionärerna ska få förtrycka och slakta ned folket medan det är ett infernaliskt brott för de revolutionära folken att ta till vapen och resa sig till motstånd?

De sovjetrevisionistiska renegaterna vill att folken i alla länder ska reducera det revolutionära våldet "till ett minimum" men själva fortsätter de att öka det kontrarevolutionära våldet till ett maximum. Likgiltiga för sovjetfolkets liv eller död sätter Brezjnev och hans gäng in alla krafter på militarism och kapprustning och ödslar mer och mer rubler på fler och fler flygplan, kanoner, krigsfartyg, radiostyrda robotar och kärnvapen. Det är med hjälp av denna oerhörda våldsapparat som dessa nya tsarer förtrycker de breda massorna i det egna landet och upprätthåller sitt kolonialvälde utomlands och försöker att få en rad länder under sin kontroll. Det är denna våldsapparat som de använder som kapital för att köpslå med USA-imperialismen, bedriva maktpolitik och dela upp inflytelsesfärer.

De sovjetrevisionistiska renegaterna vill att de revolutionära folken ska använda sig av "mildare former av tvång" medan de själva använder de mest vildsinta och brutala medel för att ta itu med de revolutionära folken.

Får vi ställa frågan:

Är det en "mildare" form när ni skickar mängder av beväpnade trupper och polis för att undertrycka folken av olika nationaliteter i ert land?

Är det en "mildare" form när ni stationerar mängder av trupper i en del östeuropeiska länder och Mongoliska Folkrepubliken för att påtvinga dem sträng kontroll och till och med genomför den militära ockupationen av Tjeckoslovakien och kör in med stridsvagnar i Prag?

Är det en "mildare" form när ni invecklar er i militär expansion överallt och lömskt utför all slags omstörtande verksamhet mot andra länder .

Vad de sovjetrevisionistiska renegaterna har gjort visar fullständigt att de inte bara motsätter sig våldsam revolution utan använder våld för att bekämpa revolution. De tar på sig en välvillig min men i verkligheten är de "arbetarnas värsta fiender ulvar i fårakläder". (41)

Och i Japan finns det en Miyamotos revisionistklick som också den nitiskt motsätter sig våldsam revolution och proletariatets diktatur och hävdar att det är "nödvändigt att på alla sätt anstränga sig" (42) att gå den parlamentariska vägen. De rådbråkar sina hjärnor och hävdar att ordet "våld" enligt lexikon betyder "rå styrka" eller "lagstridig styrka", och att folket inte bör göra en sådan revolution. (43) De säger också att en del människor "skräms" av uttryckssättet 'proletariatets diktatur' som är en "mycket olämplig" översättning och att det är nödvändigt att "göra en verkligt noggrann översättning" i framtiden. (44) För att upprätthålla USA-imperialisternas och de japanska militaristernas våld och motsätta sig att det japanska folket gör revolution, söker Miyamotoklicken till och med hjälp ur lexikon, tar till semantik och jonglerar med ord. Hur har inte den moderna revisionismen urartat ideologiskt!

Kamrat Mao Tsetung påpekar: "Det socialistiska systemet kommer slutligen att ersätta det kapitalistiska systemet; detta är en objektiv lag, oberoende av människans vilja. (45) Chrusjtjov, den främste representanten för den moderna revisionismen, har sedan lång tid tillbaka sopats ut på historiens skräphög. Novotny och Gomulka som följde Chrusjtjovs revisionistiska linje har i sin tur också fallit över ända. Det kan inte råda något tvivel om att det inte kommer att sluta väl för vem det vara må som går emot historiens lag, förråder Pariskommunens revolutionära principer och förvandlas till förrädare till den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.

VI. HÅLL FAST VID REVOLUTIONENS FORTSÄTTNING UNDER PROLETARIATETS DIKTATUR OCH STRÄVA EFTER ATT UPPNÅ ÄNNU STÖRRE SEGRAR

Historisk erfarenhet sedan Pariskommunen och särskilt sedan Oktoberrevolutionen visar att proletariatets erövrande av den politiska makten inte är slutet utan början av den socialistiska revolutionen. För att befästa proletariatets diktatur och förhindra att kapitalismen återupprättas är det nödvändigt att slutföra den socialistiska revolutionen.

Den proletära revolutionära världsrörelsen har gått fram längs en slingrande väg. När kapitalismen återupprättades i Oktoberrevolutionens hemland, verkade det för en tid ovisst huruvida de revolutionära principerna från Pariskommunen, Oktoberrevolutionen och proletariatets diktatur fortfarande var giltiga. Imperialisterna och reaktionärerna var utom sig av glädje. De tänkte: Eftersom Sovjetunionen har förändrats genom "fredlig utveckling", kommer det då inte att vara möjligt att störta proletariatets diktatur i Kina på samma sätt? Men salvorna från den Stora proletära kulturrevolutionen, initierad och ledd av ordförande Mao själv, har förstört det borgerliga högkvarteret som leddes av avfällingen, den gömde förrädaren och arbetarfienden Liu Shao-chi och krossat imperialisternas och de moderna revisionisternas favoritdröm att återupprätta kapitalismen i Kina.

Ordförande Mao har allsidigt summerat de positiva och negativa sidorna från de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur. Han har övertagit, försvarat och utvecklat den marxist-leninistiska teorin om den proletära revolutionen och proletariatets diktatur, ställt upp den stora teorin om hur man fortsätter revolutionen under proletariatets diktatur och i teorin och praktiken löst vår tids viktigaste fråga, frågan om att befästa proletariatets diktatur och förhindra kapitalismens återupprättande. På så sätt har han givit ett betydelsefullt nytt bidrag till marxismen-leninismen och kartlagt vår kurs för det segerrika slutförandet av den proletära revolutionen. I Kinas Stora proletära kulturrevolution förenas Mao Tsetungs tänkande och ordförande Maos revolutionära linje allt djupare med hundratals miljoner människors revolutionära praktik för att bli den största kraften vid befästandet av proletariatets diktatur.

Det socialistiska samhället sträcker sig över en mycket lång historisk period. Genom hela denna period finns det alltjämt klasser, klassmotsättningar och klasskamp. Brännpunkten i kampen ligger fortfarande vid frågan om politisk makt. Den besegrade klassen kommer fortfarande att kämpa; dessa människor finns fortfarande kvar och denna klass existerar fortfarande. De kommer ständigt att söka sig sina agenter inom kommunistpartiet i syfte att återupprätta kapitalismen. Därför måste proletariatet inte bara skydda sig mot fiender som Thiers och Bismarck som störtade den revolutionära politiska makten med vapenmakt; det måste särskilt akta sig för sådana karriärister och konspiratörer som Chrusjtjov och Brezjnev som inifrån tillskansade sig ledningen i partiet och staten. För att befästa proletariatets diktatur och förhindra att kapitalismen återupprättas, måste proletariatet genomföra den socialistiska revolutionen inte bara på det ekonomiska området utan också på det politiska området och det ideologiska området och kulturområdet och utöva en allsidig diktatur över borgarklassen inom överbyggnaden, inbegripet allt inom kulturen. Det är nödvändigt att vi låter partimedlemmarna, kadrerna och massorna få tillfälle att ta ett grepp om det skarpaste av vapen, marxismen-leninismen, och att skilja mellan de riktiga och felaktiga linjerna, mellan äkta och falsk marxism och mellan materialism och idealism, för att försäkra oss om att vårt parti och vår stat alltid kommer att rycka fram längs ordförande Maos proletära revolutionära linje.

Ordförande Mao säger: "Den slutgiltiga segern i ett socialistiskt land kräver inte bara proletariatets och folkets breda massornas ansträngningar hemma utan hänger också samman med världsrevolutionens seger och med att det system där en människa exploaterar en annan utplånas från hela jorden, så att hela mänskligheten blir befriad." (46)

Proletariatets revolutionära rörelse är alltid internationell till sin natur. Därför kräver seger för den proletära revolutionen och proletariatets diktatur förverkligandet av de stora parollerna: "Proletärer i alla länder, förena er" (47) och "Arbetare och världens undertryckta nationer, förena er! " (48) Proletariatet i de kapitalistiska länderna bör stödja de koloniala och halvkoloniala folkens kamp för befrielse, folken i kolonierna och halvkolonierna bör stödja proletariatets befrielsekamp i de kapitalistiska länderna och det folk som segrat i sin egen revolution bör hjälpa de folk som fortfarande kämpar för befrielse. Detta är den proletära internationalismens princip.

Den kinesiska revolutionen är en del av världsrevolutionen. Det kinesiska folkets revolutionära sak är nära förbunden med världens övriga folks revolutionära sak. Vi betraktar alltid den revolutionära kamp som förs av folken i andra länder som vår egen och som en hjälp för det kinesiska folket. Vi bör lära av andra revolutionära folk, beslutsamt stödja deras kamp och fullfölja vår ovillkorliga skyldighet. Vi bör föra vidare den proletära internationalismens anda, ytterligare stärka vår stridbara enighet med alla äkta marxist-leninistiska partier och organisationer och stärka vår stridbara enighet med proletariatet, de förtryckta folken och de förtryckta nationerna i världen för att uppnå ännu större segrar.

För hundra år sedan sade Marx om Pariskommunen: "Vilket öde den än går till mötes . . . i Paris, kommer den att göra le tour du monde." (49) Denna stora förutsägelse av Marx håller allt mer på att bli en ärorik verklighet. Ser vi tillbaka på det förgångna och framåt i tiden, förklarar vi med växande övertygelse: Den slutliga undergången för imperialismen, den moderna revisionismen och all reaktion är lika oundviklig som proletariatets, de förtryckta folkens och de förtryckta nationernas fullständiga frigörelse!

I n t e r n a t i o n a l e n som skrevs av Pariskommunens poet Eugåne Pottier genljuder i dag genom världen. "Störtas skall det gamla snart i gruset". "Allt vi vilja bli. " "Sista striden det är! Ty Internationalen åt alla lycka bär. " Må imperialisterna, socialimperialisterna och alla reaktionärer darra i den stora stormen av folkens världsrevolution! "Proletärerna har i den ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna." (50)