|
NEOKOLONIALISMENS FÖRSVARARE
- Kommentar (4) till SUKP:s Centralkommittés
öppna brev av redaktionerna för Folkets Dagblad och Röda
Fanan redaktioner Den 22 oktober 1963
En väldig revolutionär storm har efter andra världskriget
brett ut sig över Asien, Afrika och Latinamerika. Over femtiotalet
asiatiska och afrikanska länder har proklamerat sig som oberoende.
Kina, Vietnam, Korea och Kuba har slagit in på socialismens väg.
Asiens, Afrikas och Latinamerikas utseende har undergått en oerhörd
förändring.
Medan revolutionen i kolonierna och halvkolonierna
efter första världskriget led svåra bakslag, till följd
av imperialisternas och deras lakejers förtryck, är läget
efter andra världskriget i grunden annorlunda. Imperialisterna
är inte längre i stånd att släcka den nationella
befrielsens präriebrand. Deras gamla kolonialsystem är statt
i snabbt sönderfall. Deras uppland har blivit en front där
hårda anti-imperialistiska strider utkämpas. Det imperialistiska
väldet har störtats i en del kolonier och avhängiga länder,
och i andra har det fått svåra slag och vacklar. Detta försvagar
och skakar oundvikligen imperialismens välde i "moder"-länderna.
Folkrevolutionens seger i Asien, Afrika och Latinamerika
ger i förening med det socialistiska lägrets uppkomst melodi
och text till våra dagars och vår tidsålders segervissa
jubelsång.
Ingen politisk kraft i världen kan undgå
att ta ställning till den framstormande folkrevolutionen i Asien,
Afrika och Latinamerika. Denna mäktiga revolutionära storm
kommer imperialisterna och kolonialisterna att darra och de revolutionära
folken i världen att glädjas. Imperialisterna och kolonialisterna
säger: "Förskräckligt! Förskräckligt!".
De revolutionära folken säger: "Bra! Bra!". Imperialisterna
och kolonialisterna säger: "Detta är revolt och sådan
är förbjuden." De revolutionära folken säger:
"Detta är revolution, och sådan hör till folkens
rätt och är en obeveklig ström i historien."
En viktig skiljelinje mellan marxister-leninister
och moderna revisionister är den hållning de intar till detta
ytterligt tillspetsade problem i nutida världspolitik. Marxist-leninisterna
ställer sig beslutsamt vid de förtryckta nationernas sida
och stöder aktivt den nationella befrielserörelsen. De moderna
revisionisterna ställer sig de fakto på imperialisternas
och kolonialisternas sida och tar avstånd ifrån och bekämpar
den nationella befrielserörelsen på alla möjliga sätt.
I ord vågar SUKP:s ledare inte fullständigt göra sig
av med parollerna om stöd åt den nationella befrielserörelsen,
och ibland vidtar de till och med i sitt eget intresse vissa åtgärder
som ger intryck av att de stöder den. Men om vi söker oss
till sakens kärna och granskar deras åsikter och politik
under ett antal år, ser vi klart att de intar en passiv eller
föraktfull eller negativ hållning till den frigörelsekamp
som de undertryckta nationerna i Asien, Afrika och Latinamerika för
och att de tjänstgör som försvarare för neokolonialisterna.
I SUKP:s Centralkommittés öppna brev av
den 14 juli 1963 och i ett antal artiklar och uttalanden har kamraterna
i SUKP legat hårt i för att försvara sina felaktiga
åsikter och angripa Kinas kommunistiska parti i frågan om
den nationella befrielserörelsen. Men det enda resultatet är
att de givit bekräftelse på att SUKP:s ledare i denna fråga
intar en antirevolutionär och antimarxist-leninistisk hållning.
Låt oss nu betrakta SUKP-ledarnas teori och
praktik i frågan om den nationella befrielserörelsen.
Uppgiften att bekämpa Imperialism och kolonialism avskaffas
Den nationella befrielserörelsen har redan i Asien,
Afrika och Latinamerika vunnit segrar av stor historisk betydelse. Detta
kan ingen förneka. Men kan någon för den skull påstå
att Asiens, Afrikas och Latinamerikas folk fullbordat uppgiften att
bekämpa imperialismen och kolonialismen och dessas agenter?
Vi svarar nej! Denna kampuppgift är icke på
långt när fullbordad.
SUKP:s ledare sprider emellertid ofta åsikten
att kolonialismen har försvunnit eller håller på att
försvinna ur den nutida världen. De framhåller att "det
finns femtio miljoner människor på jorden, som ännu
stönar under kolonialt välde"[1],
att kolonialismens rester påträffas endast i sådana
trakter som portugisiska Angola och Mozambique i Afrika och att kolonialväldets
avskaffande redan inträtt i "slutskedet".[2]
Vilka är fakta?
Betrakta till en början läget i Asien och
Afrika. Där har en hel grupp länder förklarat sig oberoende.
Men de har inte helt skakat av sig den imperialistiska och koloniala
kontrollen och förslavningen och är alltjämt föremål
för imperialistisk utplundring och aggression och valplatser för
strider mellan gamla och nya kolonialister. I några av dem har
de gamla kolonialisterna förvandlats till nya kolonialister och
vidmakthåller genom sina vältränade agenter sitt kolonialvälde.
I andra har vargen givit sig av genom huvudingången men tigern
tagit sig in genom bakdörren, den gamla kolonialismen har lämnat
plats för den nya, kraftfullare och farligare amerikanska kolonialismen.
Folken i Asien och Afrika är allvarligt hotade av den av den amerikanska
imperialismen företrädda neokolonialismens fångstarmar.
Lyssna nu till de latinamerikanska folkens stämma.
Den andra Havannadeklarationen säger: "Latinamerika
befinner sig i dag under en imperialism, som är rovgirigare, mäktigare
och hänsynslösare än det spanska kolonialimperiet".
Den tillägger:
Sedan andra världskrigets slut. . .har de nordamerikanska
investeringarna gått upp till över tio miljarder dollar.
Dessutom levererar Latinamerika billiga råmaterial och betalar
höga priser för fabriksvaror.
Den säger vidare:
...från Latinamerika till Förenta staterna
forsar en ständig ström av pengar: omkring 4 000 dollar
per minut, 5 miljoner dollar per dag, 2 miljarder dollar per år,
10 miljarder dollar på en femårsperiod. För varje
tusental dollar som lämnar oss, blir ett lik kvar. Ett tusen
dollar per dödsfall, det är priset för vad som kallas
imperialism.
Fakta ligger klara. Imperialismen har sannerligen inte
givit upp kolonialismen efter andra världskriget, utan har endast
infört en ny form, neokolonialismen. Ett viktigt kännetecken
på denna neokolonialism är att imperialisterna tvingats att
i vissa områden ändra sin gamla metod med direkt kolonialvälde
och tillgripa en ny metod för kolonialvälde och exploatering
genom att lita till de agenter som de utvalt och utbildat för ändamålet.
Imperialisterna med Förenta staterna i spetsen förslavar eller
kontrollerar kolonialländerna och länder som redan förklarat
sig oberoende, genom att organisera militära block, inrätta
militärbaser, upprätta "federationer" eller "statsförbund"
och uppamma marionettregimer. Medelst ekonomisk "hjälp"
eller andra former håller de dessa länder som marknader för
sin kapitalexport, plundrar deras rikedomar och suger blodet ur folket
i dessa länder. Dessutom använder de Förenta Nationerna
som ett viktigt instrument för inblandning i dessa länders
inre angelägenheter och för att göra dem till föremål
för militär, ekonomisk och kulturell aggression. När
de är ur stånd att med "fredliga" metoder upprätta
sitt välde över dessa länder ordnar de till militära
statskupper, genomför undermineringsverksamhet och tillgriper även
direkt väpnad intervention och aggression.
Förenta staterna är synnerligen energiska
och sluga då det gäller att främja neokolonialismen.
Med den som vapen bemödar sig de amerikanska imperialisterna att
hugga åt sig andra imperialisters kolonier och inflytelsesfärer
och att upprätta sitt herravälde över världen.
Denna neokolonialism är en ondskefullare och
lömskare form av kolonialism.
Vi skulle vilja fråga SUKP:s ledare hur det
under dessa omständigheter kan sägas, att kolonialsystemets
avskaffande redan inträtt i sitt "slutskede"?
I sina försök att ge belägg för
dylika verklighetsförfalskningar är SUKP:s ledare dumdristiga
nog att söka hjälp i 1960 års Uttalande. Nämner
inte, säger de, 1960 års Uttalande den starka upplösningsprocessen
inom kolonialsystemet? Men denna tes, om den gamla kolonialismens snabba
sönderfall, kan omöjligen stödja deras argument om kolonialismens
försvinnande. Uttalandet framhåller klart att "Den moderna
kolonialismens viktigaste bålverk är Förenta staterna",
att "Imperialismen med USA i spetsen gör desperata ansträngningar
för att med nya metoder och i nya former bevara den koloniala exploateringen
av de tidigare koloniernas folk" samt att de "försöker
behålla medlen för ekonomisk kontroll och politiskt inflytande
i Asiens, Afrikas och Latinamerikas länder i sina händer".
I dessa satser avslöjar Uttalandet just det som SUKP:s ledning
försöker dölja.
SUKP: s ledning har också skapat teorin om att
den nationella befrielserörelsen inträtt i ett "nytt
skede", i vilket de ekonomiska uppgifterna är de viktigaste.
Deras argument är att medan "kampen tidigare fördes huvudsakligen
på det politiska området", den ekonomiska frågan
i dag har blivit den "centrala uppgiften" och "den avgörande
länken i revolutionens vidare utveckling".[3]
Den nationella befrielserörelsen har inträtt
i ett nytt skede, men detta är ingalunda ett slags "nytt skede"
som SUKP:s ledning skildrar. I det nya skedet har den politiska medvetenheten
hos Asiens, Afrikas och Latinamerikas folk nått en högre
nivå än någonsin förr och den revolutionära
rörelsen väller fram med en intensitet som man aldrig sett
maken till. De kräver ivrigt ett grundligt undanskaffande av imperialismens
och dess lakejers krafter i sina egna länder och kämpar för
fullständigt politiskt och ekonomiskt oberoende. Den främsta
och den viktigaste uppgiften för dessa länder är alltjämt
att ytterligare utveckla kampen mot imperialismen, den gamla och den
nya kolonialismen och dessas lakejer. Denna kamp föres fortfarande
med stor bitterhet på de politiska, ekonomiska, militära,
kulturella, ideologiska och övriga områden. Och kampen på
alla dessa områden får sitt mest koncentrerade uttryck i
den politiska kampen som ofta oundvikligen utvecklas till väpnad
kamp när imperialisterna tillgriper direkt eller indirekt undertryckande
med vapnens hjälp. Det är viktigt för de nya oberoende
länderna att utveckla en egen oberoende nationalhushållning.
Men denna uppgift får aldrig skiljas från kampen mot imperialismen,
den gamla och den nya kolonialismen och dessas lakejer.
Liksom "kolonialismens försvinnande"
är den teori SUKP-ledarna företräder, om ett nytt skede,
tydligen avsedd att rentvå den av Förenta staterna representerade
neokolonialismens aggression emot och utplundring av Asien, Afrika och
Latinamerika, att dölja den skarpa motsättningen mellan imperialismen
och de undertryckta nationerna och lamslå den revolutionära
kamp som föres av folken på dessa kontinenter.
Enligt denna teori är kampen mot imperialismen,
den gamla och den nya kolonialismen och dessas lakejer naturligtvis
inte nödvändig, ty kolonialismen håller på att
försvinna och ekonomisk utveckling har blivit den centrala uppgiften
för den nationella befrielserörelsen. Följer inte härav,
att den nationella befrielserörelsen helt kan avskaffas? Därför
är det slags "nya skede" som SUKP:s ledare skildrat och
i vilken de ekonomiska uppgifterna står i centrum av bilden ingenting
annat än ett skede utan kamp mot imperialismen, den nya och den
gamla kolonialismen och dess lakejer, ett skede i vilket den nationella
befrielserörelsen icke längre är önskvärd.
Recept för avskaffande av de undertryckta nationernas revolutioner
I överensstämmelse med sina felaktiga teorier
har SUKP:s ledare flitigt ägnat sig åt att utarbeta ett antal
kurer för allt vad de förtryckta nationerna lider av. Låt
oss undersöka dem.
Det första receptet är märkt Fredlig
samlevnad och fredlig tävlan.
De stora segrar som de asiatiska, afrikanska och latinamerikanska
folkens nationella befrielserörelser vunnit sedan kriget tillskrives
av SUKP:s ledare bestämt vad de kallar "fredlig samlevnad"
och "fredlig tävlan". SUKP:s Centralkommittés
öppna brev säger:
Under förhållanden av fredlig samlevnad
har nya betydande segrar under de senaste åren vunnits i proletariatets
klasskamp och i folkens kamp för nationell frihet; den revolutionära
världsprocessen utvecklas framgångsrikt.
De säger också ofta, att den nationella
befrielserörelsen utvecklas under förhållanden av fredlig
samlevnad mellan länder med olika samhällssystem[4]
och av ekonomisk tävlan mellan två varandra motsatta samhällssystem
och att fredlig samlevnad och fredlig tävlan "bidrar till
att utveckla befrielseprocessen hos de folk som kämpar för
att frigöra sig själva från de utländska monopolens
herravälde"[5]
och kan ge ett "förintande slag" åt "de kapitalistiska
förhållandenas hela system"[6].
Alla socialistiska länder bör tillämpa
den leninska politiken av fredlig samlevnad mellan länder med olika
samhällssystem. Men fredlig samlevnad och fredlig tävlan kan
inte ersätta folkens revolutionära kamp. Segern för den
nationella revolutionen måste i alla kolonier och avhängiga
länder vinnas i första hand genom deras egna massors revolutionära
kamp, som aldrig kan ersättas med den som förs av något
annat land.
SUKP:s ledning anser, att den nationella befrielserevolutionens
seger inte i främsta rummet beror på massornas revolutionära
kamp och att folken inte kan frigöra sig själva utan måste
invänta imperialismens naturliga sammanbrott genom fredlig samlevnad
och fredlig tävlan. Detta är i verkligheten detsamma som att
säga till de förtryckta nationerna att de för alltid
måste finna sig i imperialistisk utplundring och förslavning
och inte ska resa sig till motstånd och revolution.
Det andra receptet har etiketten Hjälp till efterblivna
länder.
SUKP:s ledare skryter om den roll som deras ekonomiska
hjälp till de nya oberoende länderna spelar. Kamrat Chrusjtjov
har sagt att dylik hjälp kan sätta dessa länder i stånd
"att undgå faran för en ny förslavning", och
att "den stimulerar deras framåtskridande och bidrar till
en normal utveckling av och även påskyndar de inre processer
som kan föra dessa länder in på den väg som leder
till socialismen".[7]
Det är nödvändigt och viktigt för
de socialistiska länderna att lämna de nya oberoende länderna
ekonomisk hjälp på internationalismens grund. Men i intet
fall kan det sägas, att deras nationella oberoende och sociala
framsteg uteslutande kan tillskrivas den ekonomiska hjälp de erhåller
av de socialistiska länderna och inte huvudsakligen beror av den
revolutionära kamp som deras egna folk för.
Det finns rent ut sagt anledning att misstänka
SUKP-ledarnas politik och syften med den hjälp de lämnat de
nya oberoende länderna under de senaste åren. De intar ofta
en av stormaktschauvinism och nationell egoism präglad hållning
i frågor rörande hjälp till nya oberoende länder,
skadar mottagarländernas ekonomiska och politiska intressen och
bringar som resultat härav de socialistiska länderna i vanrykte.
Vad deras hjälp till Indien beträffar, framträder deras
motiv för den synnerligen klart. Indien står högst upp
på listan över de nya oberoende länder till vilka Sovjetunionen
ger ekonomisk hjälp. Denna hjälp är uppenbarligen avsedd
att uppmuntra Nehruregeringen i dess politik mot kommunismen, mot folket
och mot socialistiska länder. Till och med de amerikanska imperialisterna
har förklarat att dylik sovjetisk hjälp "ligger i hög
grad i vårt (Förenta staternas) intresse".[8]
Dessutom föreslår SUKP: s ledare öppet
samverkan med den amerikanska imperialismen vid "lämnande
av hjälp till underutvecklade länder". Chrusjtjov sade
i ett tal i Förenta staterna i november 1959:
Era och våra ekonomiska framgångar kommer
att hälsas av hela världen, som väntar sig att våra
bägge stora makter ska hjälpa de folk, som i sin ekonomiska
utveckling ligger århundraden efter, att snabbare komma på
fötter.
Kan man tänka sig det? "Den moderna kolonialismens
viktigaste bålverk" - den amerikanska imperialismen - kommer
att hjälpa de undertryckta nationerna att "snabbare komma
på fötter". Det är verkligen förvånande,
att SUKP:s ledare inte bara är villiga utan till och med stolta
över att vara neokolonialisternas kompanjoner.
Det tredje receptet bär etiketten Avrustning.
Chrusjtjov har sagt:
Avrustning betyder att krigskrafterna avväpnas,
militarismen avskaffas och väpnad inblandning i något lands
inre angelägenheter omöjliggörs samt gör fullständigt
och slutgiltigt slut på alla former av kolonialism.[9]
Han har också sagt:
Avrustning skulle skapa de behövliga förutsättningarna
för en väldig ökning av hjälpen till de nyupprättade
nationalstaterna. Om bara 8-10 procent av de 120 000 miljoner dollar,
som världen över ges ut för militära ändamål,
används för detta syfte, skulle det vara möjligt att
inom tjugo år göra slut på svälten, sjukdomarna
och analfabetismen i de nödställda områdena på
vårt klot.[10]
Vi har alltid hävdat att kampen för allmän
avrustning bör fortsätta för att avslöja och bekämpa
imperialisternas upprustning och krigsförberedelser. Men man kan
omöjligen göra gällande att kolonialismen kan avskaffas
genom avrustning.
Chrusjtjov låter här som en predikant.
Förtrampade folk i hela världen, välsignade är ni.
Om ni bara är tålmodiga, om ni bara väntar till dess
imperialisterna lägger ned sina vapen, ska friheten stiga ned till
er. Vänta till dess att imperialisterna visar barmhärtighet,
och de med fattigdom slagna områdena i världen kommer att
bli ett jordiskt paradis, som flyter av mjölk och honung.
Detta är inte bara att skapa illusioner, det
är opium för folket.
Det fjärde receptet bär inskriften Kolonialismens
avskaffande genom Förenta Nationerna.
Chrusjtjov hävdar, att om Förenta Nationerna
vidtar åtgärder för att avskaffa kolonialsystemet "skulle
de folk som nu lider den förödmjukelse som utländskt
herravälde utgör, erhålla klara och omedelbara utsikter
till fredlig befrielse från främmande förtryck".[11]
I ett tal i Förenta Nationernas generalförsamling
i september 1960 frågade Chrusjtjov, "vem, om inte Förenta
Nationerna ska vara förekämpe för det koloniala styrelsesystemets
avskaffande!".
Det är en underlig fråga att göra.
Enligt Chrusjtjov varken bör eller kan de revolutionära folken
i Asien, Afrika och Latinamerika själva göra slut på
kolonialismen utan måste söka hjälp hos Förenta
Nationerna.
Vid Förenta Nationernas generalförsamling
sade Chrusjtjov också:
Det är därför vi appellerar till förnuftet
och framsyntheten hos folken i västländerna, till deras
regeringar och dessas representanter i denna höga församling
av Förenta Nationerna. Låt oss komma överens om åtgärder
för att avskaffa det koloniala styrelsesystemet och därmed
påskynda denna naturliga historiska process.
Det är tydligt att vad han verkligen menar, med
att vända sig till Förenta Nationerna om hjälp, är
att vända sig till imperialisterna om hjälp. Fakta visar ju
att Förenta Nationerna, som fortfarande ligger under imperialisternas
kontroll, endast kan försvara och stärka kolonialismens välde
men aldrig avskaffa det.
Med ett ord, SUKP-ledarnas kurer för den nationella
befrielserörelsen har uppgjorts i syfte att få folk att tro
att imperialisterna kommer att uppge kolonialismen och skänka de
förtryckta länderna och folken frihet och befrielse och att
därför alla revolutionära teorier, fordringar och strider
är föråldrade och onödiga och bör och måste
uppges.
Motstånd mot nationella befrielsekrig
Ehuru SUKP:s ledare talar om att stöda nationella
befrielserörelser och nationella befrielsekrig har de på
alla sätt sökt att förmå folken i Asien, Afrika
och Latinamerika att uppge sin revolutionära kamp därför
att de själva är ytterst förskräckta för den
revolutionära stormen.
SUKP:s ledare har den berömda "teorin"
att "även en obetydlig gnista kan förorsaka en världsbrand"[12]
och att ett världskrig nödvändigtvis måste bli
ett kärnvapenkrig, som innebär mänsklighetens förintelse.
Därför ryter Chrusjtjov att " 'lokala krig' i vår
tid är mycket farliga"[13]
och att "vi ska arbeta hårt. . .för att släcka
de gnistor som kan ge anledning till att krig flammar upp"[14].
Här gör Chrusjtjov ingen skillnad mellan rättfärdiga
och orättfärdiga krig och förråder kommunisternas
ståndpunkt att stödja rättfärdiga krig.
Arton år har gått sedan andra världskriget.
Dessa arton års historia visar att nationella befrielsekrig är
oundvikliga så länge imperialisterna och deras lakejer försöker
att upprätthålla sitt brutala välde med bajonetter och
använder våld för att undertrycka de förtryckta
nationernas revolutioner. Dessa stora och små revolutionära
krig mot imperialisterna och deras lakejer, vilka aldrig upphört,
har tilldelat de imperialistiska krigskrafterna hårda slag, har
stärkt de krafter som försvarar världsfreden och har
effektivt hindrat imperialisterna att förverkliga sina planer på
att sätta i gång ett världskrig. För att tala öppet,
är Chrusjtjovs larmande om nödvändigheten att för
fredens skull "släcka" revolutionens gnistor ett försök
att under tal om fredens bevarande bekämpa revolutionen.
Utgående från dessa oriktiga åsikter
och denna felaktiga politik kräver SUKP:s ledare inte blott att
de förtryckta nationerna ska uppge sin revolutionära kamp
för befrielse och "fredligt samleva" med imperialisterna
och kolonialisterna, utan sluter även upp på imperialisternas
sida och använder en mångfald metoder för att släcka
revolutionens gnistor i Asien, Afrika och Latinamerika.
Tag som exempel det algeriska folkets nationella befrielsekrig.
SUKP:s ledning inte bara undanhöll det stöd under en lång
period utan ställde sig faktiskt på de franska imperialisternas
sida. Chrusjtjov brukade behandla Algeriets nationella oberoende som
en Frankrikes "inre angelägenhet". Då han den 3
oktober 1955 talade om den algeriska frågan, sade han: "Jag
hade och har i åtanke först och främst att SSRU inte
blandar sig i andra staters inre angelägenheter". Då
han den 27 mars 1958 mottog Le Figaros korrespondent, sade han: "Vi
önskar inte att Frankrike ska försvagas, vi önskar att
det ska bli ännu större".
För att ställa sig in med de franska imperialisterna,
vågade SUKP:s ledare under lång tid inte att erkänna
den provisoriska regeringen för republiken Algeriet. Inte förrän
det algeriska folkets seger i motståndskriget mot den franska
aggressionen redan var given och Frankrike var nödsakat att gå
med på Algeriets självständighet, fick de brått
att erkänna Algeriet. Denna otillständiga hållning drog
skam över de socialistiska länderna. Likväl solar sig
SUKP:s ledare i sin skam och påstår att den seger som det
algeriska folket betalt med sitt blod också bör tillskrivas
den "fredliga samlevnadens" politik.
Låt oss vidare undersöka den roll SUKP:
s ledare spelat i Kongofrågan. De inte bara vägrade att ge
aktivt stöd åt det kongolesiska folkets väpnade kamp
mot kolonialismen, de var också angelägna att "samarbeta"
med den amerikanska imperialismen om att släcka gnistan i Kongo.
Den 13 juli 1960 förenade sig Sovjetunionen med
Förenta staterna i votering för säkerhetsrådets
resolution om att sända FN-trupper till Kongo. Därmed hjälpte
den de amerikanska imperialisterna att utnyttja Förenta Nationernas
flagga för sin väpnade intervention i Kongo. Sovjetunionen
försåg också FN-trupperna med transportmedel. I ett
telegram till Kasavubu och Lumumba den 15 juli sade Chrusjtjov, att
"Förenta Nationernas säkerhetsråd har gjort en
bra sak". Därför vidmakthöll sovjetpressen en ström
av lovord till Förenta Nationerna för att den "hjälpte
republiken Kongos regering att försvara landets oavhängighet
och suveränitet"[15]
och uttryckte förhoppningar om att Förenta Nationerna skulle
vidta "beslutsamma åtgärder"[16].
I sina uttalanden den 21 augusti och 10 september fortsatte sovjetregeringen
att lovprisa Förenta Nationerna, som var i färd med att undertrycka
det kongolesiska folket.
1961 övertalade SUKP:s ledare Gizenga att deltaga
i det kongolesiska parlamentet som inkallades under FN-truppernas beskydd
och att gå med i marionettregeringen. SUKP:s ledning påstod
falskeligen att det kongolesiska parlamentets inkallande var "en
betydelsefull händelse i den unga republikens liv" och "en
framgång för de nationella krafterna"[17].
Den felaktiga politik som SUKP-ledningen här
bedrev var alldeles tydligt en stor tjänst åt den amerikanska
imperialismen i dess aggression mot Kongo. Lumumba mördades, Gizenga
fängslades, många andra patnoter utsattes för förföljelser
och Kongos kamp för nationellt oberoende led ett bakslag. Känner
SUKP:s ledning inget ansvar för allt detta?
De områden i vilka motsättningarna i dagens värld
är koncentrerade
Det är bara naturligt att de revolutionära
folken i Asien, Afrika och Latinamerika förkastat SUKP-ledarnas
mot den nationella befrielserörelsen och de nationella befrielsekrigen
riktade ord och handlingar. Men SUKP:s ledare har underlåtit att
dra de rätta lärdomarna härav och att ändra sin
felaktiga linje och politik. I stället har de, vreda över
sin förödmjukelse, inlett en rad förtalsangrepp mot Kinas
kommunistiska parti och de övriga marxist-leninistiska partierna.
SUKP:s Centralkommittés öppna brev anklagar
de kinesiska kommunisterna för att ha framfört en "ny
teori".
...enligt vilken vår tids viktigaste motsättning
inte skulle vara motsättningen mellan imperialismen och socialismen
utan motsättningen mellan den nationella frihetsrörelsen
och imperialismen. Den avgörande kraften i kampen mot imperialismen
är enligt de kinesiska kamraternas mening inte det socialistiska
världssystemet och inte den internationella arbetarklassens kamp,
utan också här den nationella frihetsrörelsen.
Detta är för det första uppdiktat.
I vårt brev av den 14 juni framhöll vi, att de grundläggande
motsättningarna i den nuvarande världen är: motsättningen
mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret;
motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin i de kapitalistiska
länderna; motsättningen mellan de undertryckta nationerna
och imperialismen, samt motsättningarna mellan de imperialistiska
länderna och de monopolkapitalistiska grupperna. (Se Ett förslag
rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna
linje. Kinas kommunistiska partis CK:s svar på Sovjetunionens
kommunistiska partis CK:s brev av den 30 mars 1963, detta band, sid
18)
Vidare framhöll vi: "Motsättningen
mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret
är en motsättning mellan två i grunden skilda samhällssystem,
socialismen och kapitalismen. Denna motsättning är otvivelaktigt
mycket skarp. Men marxister-leninister får inte betrakta motsättningarna
i världen som de bestod endast och allenast i motsättningen
mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret".
(A.a., sid 18)
Vår åsikt är kristallklar.
I vårt brev av den 14 juni klargjorde vi den
revolutionära situationen i Asien, Afrika och Latinamerika och
den nationella befrielserörelsens betydelse och roll. Detta är
vad vi sade:
De olika typerna av motsättningar i den nutida
världen är koncentrerade till Asiens, Afrikas och Latinamerikas
väldiga områden. Dessa områden är det imperialistiska
väldets mest sårbara och stormcentra för världsrevolutionen,
som slår direkt mot imperialismen.
Den nationaldemokratiska rörelsen i dessa områden
och den internationella socialistiska revolutionära rörelsen
är de två stora historiska strömmarna i vår
tid.
Den nationaldemokratiska revolutionen i dessa områden
är en viktig beståndsdel av den samtida proletära
världsrevolutionen.
De antiimperialistiska revolutionära strider,
som folken i Asien, Afrika och Latinamerika för, slår emot
och undergräver grundvalarna för imperialismens och den
gamla och nya kolonialismens välde och är en mäktig
kraft i försvaret av världens fred.
I viss mening är därför den internationella
proletära revolutionens sak avhängig av utgången av
den revolutionära kamp som förs av folken i dessa områden,
vilka utgör den övervägande majoriteten av världens
befolkning.
Därför är den antiimperialistiska
revolutionära kamp som förs av folken i Asien, Afrika och
Latinamerika alldeles bestämt inte bara av betydelse för
dessa områden utan av allomfattande betydelse för hela
den proletära världsrevolutionens sak. (A.a., sid 23)
Detta är marxist-leninistiska teser, slutsatser
som genom vetenskaplig analys dragits av vår tids verklighet.
Ingen kan förneka, att en ytterst gynnsam revolutionär
situation nu består i Asien, Afrika och Latinamerika. I dag utgör
de nationella befrielserevolutionerna i Asien, Afrika och Latinamerika
de viktigaste bland de krafter som tilldelar imperialismen direkta slag.
Motsättningarna i världen är koncentrerade till Asien,
Afrika och Latinamerika.
Motsättningarnas och de politiska stridernas
centrum i världen är inte fast utan skiftar med förändringarna
i de internationella striderna och det revolutionära läget.
Vi tror, att allt eftersom motsättningen och kampen mellan proletariatet
och bourgeoisin i Västeuropa och Nordamerika utvecklas kommer den
stora dagen för det avgörande slaget i dessa kapitalismens
hemland och imperialismens hjärta. Då den dagen gryr kommer
utan tvivel Västeuropa och Nordamerika att bli de politiska stridernas
och motsättningarnas centrum i världen.
Lenin sade år 1913: "...en ny källa
till stora världsstormar öppnar sig i Asien. . .det är
i denna era av stormar och deras 'återverkningar' i Europa vi
nu lever". (Lenin: "Selected works", International
Publishers, New York, 1943. Bd XI, sid 51.)
Stalin sade år 1925:
Kolonialländerna utgör imperialismens
huvudsakliga uppland. Revolutioniseringen av detta uppland måste
komma att undergräva imperialismen inte blott i den meningen
att den kommer att bli berövad sitt uppland, utan också
i den meningen att Österns revolutionisering nödvändigtvis
kommer att ge kraftiga impulser till intensifieringen av den revolutionära
krisen i väst. (Stalin: Works, F. L. P. H., Moskva 1954,
vol. 7, sid 235-236.)
Kan det tänkas att dessa uttalanden av Lenin
och Stalin är felaktiga? De teser de formulerade har sedan länge
hört till den marxist-leninistiska elementärkunskapen. Nu,
när SUKP:s ledare är inställda på att förringa
den nationella befrielserörelsen, ignorerar de fullständigt
både den elementära marxismen-leninismen och de fakta som
ligger rätt framför deras näsor.
Vanställande av den leninistiska åsikten om ledningen
i revolutionen
I sitt öppna brev av den 14 juli angriper SUKP:s
Centralkommitté också Kinas kommunistiska partis ståndpunkt
i frågan om den proletära ledningen av den nationella befrielserörelsen.
Den säger:
...de kinesiska kamraterna vill "korrigera"
Lenin och bevisa, att det inte är arbetarklassen utan småbourgeoisin
och den nationella bourgeoisin eller till och med en "del patriotiska
kungar, prinsar och aristokrater", som ska ha hegemoni i den
världsomfattande kampen mot imperialismen.
Detta är ett medvetet vanställande av Kinas
kommunistiska partis åsikter.
KKP:s Centralkommittés brev av den 14 juni
säger i det avsnittet där det diskuterar nödvändigheten
av att proletariatet kräver ledningen av den nationella befrielserörelsen:
Historien har anförtrott de proletära
partierna i dessa områden (Asien, Afrika och Latinamerika) den
ärorika uppgiften att bära kampfanan mot imperialismen,
mot gammal och ny kolonialism och för nationellt oberoende och
folkdemokrati, att stå i den nationaldemokratiska revolutionära
rörelsens främsta led och sträva för en
socialistisk framtid.
- - -
På grundval av arbetare- och bondealliansen
måste proletariatet och dess parti ena alla skikt, som kan enas,
och organisera en bred enhetsfront mot imperialismen och dess lakejer.
För att befästa och utbygga denna enhetsfront är det
nödvändigt att det proletära partiet upprätthåller
sin ideologiska, politiska och organisatoriska självständighet
och går in för att leda revolutionen. (A.a., sid 24 f.)
KKP:s Centralkommittés brev säger, då
det behandlar nödvändigheten av en bred antiimperialistisk
enhetsfront i den nationella befrielserörelsen:
Asiens, Afrikas och Latinamerikas undertryckta nationer
och folk står inför den viktiga uppgiften att bekämpa
imperialismen och dess lakejer.
- - -
Mycket breda sektioner av befolkningen i dessa områden
vägrar att vara slavar åt imperialismen. De omfattar inte
endast arbetarna, bönderna, de intellektuella och småbourgeoisin
utan också den patriotiska nationella bourgeoisin och till med
med vissa kungar, prinsar och aristokrater, som är patrioter.
(A.a., sid 24)
Våra åsikter är fullkomligt klara.
I den nationella befrielserörelsen är det nödvändigt
att hålla på både att proletariatet ska ha ledningen
och att upprätta en bred antiimperialistisk enhetsfront. Vad är
det för fel med dessa åsikter? Varför ska SUKP:s ledning
vanställa och angripa dessa riktiga åsikter?
Det är inte vi utan SUKP:s ledare som givit upp
Lenins åsikter om den proletära ledningen i revolutionen.
SUKP-ledarnas felaktiga linje uppger fullständigt
uppgiften att föra kamp mot imperialism och kolonialism och bekämpar
nationella befrielsekrig. Detta innebär att de vill att proletariatet
och de kommunistiska partierna inom de undertryckta nationerna och länderna
ska rulla ihop sina patriotiska standar om kamp mot imperialismen och
för nationellt oberoende och utlämna dem till andra. Hur kan
man i ett sådant fall ens tala om en antiimperialistisk enhetsfront
eller om proletär ledning för denna?
En annan idé, som ofta propageras av SUKP:
s ledare, är att ett lard kan bygga socialismen under vad slags
ledning som helst, även under ledning av en reaktionär nationalist
som Nehru. Den föreställningen är ännu mera fjärran
från idén om proletär ledning.
SUKP:s Centralkommitté vantolkar i sitt öppna
brev det riktiga, på ömsesidigt stöd byggda förhållande
som bör bestå mellan å ena sidan det socialistiska
lägret och arbetarrörelsen i de kapitalistiska länderna
och å den andra de nationella befrielserörelserna och påstår
att de nationella befrielserörelserna bör "ledas"
av de socialistiska länderna och arbetarrörelsen i "moder"-länderna.
Den har djärvheten påstå att detta grundar sig på
Lenins idé om den proletära ledningen. Detta är uppenbarligen
en grov förvrängning och revision av Lenins tanke. Den visar
att SUKP:s ledare vill påtvinga de undertryckta nationernas revolutionära
rörelse sin linje om att uppge revolutionen.
Nationalismens och urartningens väg
I sitt öppna brev av den 14 juli försöker
SUKP:s ledare ställa Kinas kommunistiska parti anklagat för
att "isolera den nationella frihetsrörelsen från den
internationella arbetarklassen och dess skapelse, det socialistiska
världssystemet". De beskyller oss också för att
"skilja" den nationella befrielserörelsen från
det socialistiska lägret och arbetarrörelsen i de kapitalistiska
länderna i Västern och för att "ställa"
den förstnämnda "emot" de bägge sistnämnda.
Det finns andra kommunister vilka liksom ledarna för det franska
kommunistpartiet är högljudda ekon av SUKP:s ledare.
Men vilka är fakta? De som ställer den nationella
befrielserörelsen emot det socialistiska lägret och arbetarrörelsen
i Västerns kapitalistiska länder är inga andra än
SUKP-ledarna och deras anhängare, som inte stöder och till
och med bekämpar den nationella befrielserörelsen.
Kinas kommunistiska parti har ständigt hävdat
att alla folk som för revolutionär kamp därigenom stöder
varandra. Vi betraktar alltid den nationella befrielserörelsen
ur marxismen-leninismens och den proletära internationalismens
synpunkt, ur hela den proletära världsrevolutionens synpunkt.
Vi tror att den nationella befrielserevolutionens segerrika utveckling
är av väldig betydelse för det socialistiska lägret,
arbetarklassen i de kapitalistiska länderna och försvaret
av världsfreden.
Men SUKP:s ledare och deras anhängare vägrar
att erkänna denna betydelse. De talar enbart om det stöd som
det socialistiska lägret skänker den nationella befrielserörelsen
och låtsas inte om det stöd som denna ger det socialistiska
lägret. De talar endast om den roll som arbetarrörelsen i
de kapitalistiska länderna i Väst fyller genom de slag den
tilldelar imperialismen, men förringar eller låtsas inte
om den nationella befrielserörelsens roll i samma sammanhang. Denna
ståndpunkt står i motsättning till marxismen-leninismen
och bortser från fakta och är därför felaktig.
Frågan, om vilken hållning man ska inta
till förhållandet mellan de socialistiska länderna och
de undertryckta nationernas revolution och till förhållandet
mellan arbetarrörelsen i de kapitalistiska länderna och de
undertryckta nationernas revolution, innefattar den viktiga principen
huruvida man ska hålla på eller ge upp marxismen-leninismen
och den proletära internationalismen.
Enligt marxismen-leninismen och den proletära
internationalismen måste varje socialistiskt land, som uppnått
seger i sin revolution, aktivt understödja och bistå de undertryckta
nationerna i deras befrielsekamp. De socialistiska länderna måste
bli basområden för att understödja och utveckla revolutionen
bland de undertryckta nationerna och folken i världen, bilda intimast
möjliga förbund med dem och genomföra den proletära
världsrevolutionen till fullbordan.
Men SUKP:s ledare betraktar faktiskt socialismens
seger i ett eller flera länder såsom den proletära världsrevolutionens
avslutning. De vill underordna den nationella befrielserevolutionen
sin allmänna linje om fredlig samlevnad och under sitt eget lands
nationella intressen.
När Stalin år 1925 bekämpade likvidatorerna,
representerade av trotskisterna och sinovjevisterna, framhöll han,
att ett av likvidationismens farligaste kännetecken var:
...brist på tilltro till den internationella
proletära revolutionen, bristande tilltro till dess seger; en
skeptisk hållning till den nationella befrielserörelsen
i kolonierna och de avhängiga länderna. . .oförståelse
för internationalismens elementära krav, i kraft av vilka
socialismens segrar i ett land inte är ett självändamål
utan ett medel att utveckla och stödja revolutionen i andra länder.
(Stalin, Works, F. L. P. H., Moskva 1954, bd 7, sid 169.)
Han tillade:
Detta är nationalismens och urartningens väg,
vägen till fullständig likvidering av proletariatets internationella
politik, ty människor, som är angripna av denna sjuka betraktar
inte vårt land såsom en del av den helhet som kallas den
revolutionära världsrörelsen utan som början och
slutet på denna rörelse och tror att alla andra länders
intressen bör offras för vårt lands intressen. (A.a.,
sid 169-170.)
Stalin skildrade linjen i likvidatorernas tänkande
såsom följer:
Stöd åt befrielserörelsen i Kina?
Men varför det? Skulle inte det vara farligt? Skulle det inte
leda oss i konflikt med andra länder? Skulle det inte vara bättre
om vi tillsammans med andra "framskridna" makter upprättade
"inflytelsesfärer" i Kina och högg åt oss
något av Kina till vår egen fördel? Det skulle vara
både nyttigt och riskfritt... Och så vidare och så
vidare. (A.a., sid 170.)
Han slutade:
Sådan är den nya typen av nationalistisk
"sinnesstämning", som försöker likvidera
Oktoberrevolutionens utrikespolitik och odlar urartningens element.
(A.a., sid 170.)
SUKP:s nuvarande ledare har gått längre
än de gamla likvidatorerna. Stolta över sin klokhet tar de
bara upp det som är "både nyttigt och riskfritt".
Dödligt förskräckta, för att bli invecklade i konflikt
med de imperialistiska länderna, har de ställt in sig på
att bekämpa de nationella befrielserörelserna. De är
berusade av idén om två "supermakter", som upprättar
inflytelsesfärer över hela världen.
Stalins kritik av likvidatorerna är god beskrivning
av SUKP:s nuvarande ledare. De har följt likvidatorerna i spåren
och likviderat Oktoberrevolutionens utrikespolitik och slagit in på
nationalismens och urartningens väg.
Stalin varnade:
Det är uppenbart att det land som först
segrar kan behålla ställningen såsom den revolutionära
världsrörelsens fanbärare endast på grundval
av konsekvent internationalism, endast på grundval av Oktoberrevolutionens
utrikespolitik och att det minsta motståndets och nationalismens
väg i utrikespolitik är vägen till isolering och förfall
i det första land som segrat. (A.a., sid 171.)
Denna Stalins varning har allvarlig praktisk innebörd
för SUKP: s nuvarande ledare.
Ett exempel på socialchauvinism
Enligt den proletära internationalismen måste
proletariatet och kommunisterna i de undertryckta nationerna likaledes
aktivt stödja både de undertryckta nationernas rätt
till nationellt oberoende och deras kamp för befrielse. Med de
undertryckta nationernas stöd blir proletariatet i undertryckarnationerna
bättre i stånd att vinna sin revolution.
Lenin träffade huvudet på spiken när
han sade:
Den revolutionära rörelsen i de avancerade
länderna skulle i verkligheten helt enkelt vara ett bedrägeri
utan ett fullständigt och mycket intimt kampförbund mellan
de mot Europas och Amerikas kapital kämpande arbetarna och de
hundratals miljoner "kolonial"-slavar, som förtryckas
av detta kapital. (Lenin: "Valda verk", bd II,
andra delen, sid 494.)
Några föregivna marxist-leninister har
emellertid just i denna grundläggande principfråga övergivit
marxismen-leninismen. Ledarna för Frankrikes kommunistiska parti
kan tas som typiskt exempel.
FKP:s ledare har sedan en längre tid tillbaka
givit upp kampen mot den amerikanska imperialismen och vägrat att
föra en beslutsam kamp mot den amerikanska imperialistiska kontrollen
och restriktionerna över Frankrike på de politiska, ekonomiska
och militära områdena samt har avstått rollen som banérförare
i Frankrikes nationella kamp mot Förenta staterna åt sådant
folk som de Gaulle. Å andra sidan har de använt olika påhitt
och ursäkter till försvar för de franska imperialisternas
koloniala intressen, har vägrat att stödja och har verkligen
bekämpat de nationella befrielserörelserna i de franska kolonierna
och särskilt bekämpat nationalrevolutionära krig. De
har hamnat i nationalchauvinismens träsk.</žþ Lenin sade: "Européerna glömmer ofta
att också kolonialfolken är nationer, men att tolerera denna
'glömska' är att tolerera chauvinismen". (Lenin: "Samlade
verk", ryska uppl., bd 23, sid 52.) Likväl har ledningen
för det franska kommunistpartiet, representerad av kamrat Thorez,
inte bara tolererat denna "glömska" utan har öppet
betraktat folken i de franska kolonierna som "naturaliserade fransmän"[18],
vägrat att erkänna deras rätt till nationellt oberoende
och att avskilja sig från Frankrike och öppet understött
den "nationella assimilations"-politik som de franska imperialisterna
för.
Under mer än tio av de senaste åren har
det franska kommunistpartiets ledare följt de franska imperialisterna
i deras kolonialpolitik och tjänat som ett bihang till det franska
monopolkapitalet. År 1946, då Frankrikes monopolkapitalistiska
härskare prövade ett neokolonialistiskt knep genom att föreslå
bildandet av en fransk union, följde de efter och förkunnade
att "vi har alltid föreställt oss den franska unionen
såsom en 'fri union av fria folk' "[19].
Vidare sade de, att "den franska unionen kommer att medge att man
på ny grundval reglerar förhållandena mellan det franska
folket och de folk på andra sidan havet som i det förgångna
varit anslutna till Frankrike".[20]
Ar 1958, när den franska unionen ramlade ihop och den franska regeringen
i syfte att bevara sitt kolonialsystem föreslog upprättandet
av en fransk gemenskap följde FKP:s ledare dem återigen i
hälarna och förkunnade: "Vi tror att skapandet av en
verklig gemenskap kommer att vara en positiv händelse".[21]
Dessutom har FKP:s ledare i sin kamp mot det krav
om nationellt oberoende som folken i de franska kolonierna rest också
försökt att skrämma dem genom att säga att "varje
försök till utbrytning ur den franska unionen kommer bara
att leda till att imperialismen stärks; ehuru det kan leda till
att oberoende vinnes, kommer detta att bli tillfälligt, nominellt
och falskt". De deklarerade vidare öppet: "Frågan
är huruvida detta redan oundvikliga oberoende ska bestå med
Frankrike eller utan Frankrike och emot Frankrike. Vårt lands
intresse kräver att detta oberoende ska bestå med Frankrike".[22]
I den algeriska frågan framträder FKP-ledarnas
chauvinistiska ståndpunkter ännu tydligare. De har nyligen
försökt att rättfärdiga sig själva genom att
påstå att de "sedan länge erkänt det algeriska
folkets riktiga krav om frihet". Men vilka är fakta?
Under en lång tid vägrade FKP:s ledare
att erkänna Algeriets rätt till nationellt oberoende. De följde
de franska monopolkapitalisterna och skrek att "Algeriet är
en oskiljaktig del av Frankrike" och att Frankrike "bör
vara en stor afrikansk makt både nu och i framtiden". Thorez
och andra var särskilt berörda av det faktum att Algeriet
årligen kunde förse Frankrike med "en miljon fårkroppar"
och stora mängder vete och därmed bidra till att lösa
landets problem rörande "köttbristen" och "fylla
vår brist på spannmål"[25].
Se bara! Vilken febril nationalchauvinism FKP:s ledare
ådagalägger. Visar de minsta spår av proletär
internationalism? Finns det någonting av proletära revolutionärer
i dem? Genom att intaga denna nationalchauvinistiska inställning
har de förrått det internationella proletariatets grundläggande
intressen, det franska proletariatets grundläggande intressen och
den franska nationens sanna intressen.
Mot "rasistteoris" och "teorin om den gula faran"
Efter att ha använt alla sina undergrävande
vapen för bekämpande av den nationella befrielserörelsen,
är SUKP:s ledare nu nödsakade att söka hjälp från
rasismen, den mest reaktionära av alla imperialistiska teorier.
De framställer den riktiga hållning KKP intar då det
beslutsamt stöder den nationella befrielserörelsen, såsom
"skapande av rasgränser och geografiska gränser",
"klasståndpunktens ersättande med en rasståndpunkt"
och säger att vi "spelar på de asiatiska och afrikanska
folkens nationella fördomar och till och med på deras rasfördomar".
Om inte marxismen-leninismen existerade, skulle folk
kanske låta sig luras av sådana lögner. Ledsamt nog
för tillverkarna av dessa lögner lever de i fel tidsålder,
ty marxismen-leninismen har redan hittat vägen djupt in i folkens
hjärtan. Leninismen har, såsom Stalin med rätta framhållit,
"brutit ned muren mellan vita och svarta, mellan européer
och asiater, mellan imperialismens 'civiliserade' och 'ociviliserade'
slavar". (Stalin, Works, Moskva 1953, vol. 6, sid 144.)
Det är fruktlöst för SUKP:s ledare att försöka
återuppbygga denna mur.
Den nationella frågan i vår tids värld
är, när allt kommer omkring, en fråga om klasskamp och
antiimperialistisk kamp. I dag har abetarna, bönderna, de revolutionära
intellektuella, antiimperialistiska och patriotiska borgerliga element
och andra patriotiska och antiimperialistiska upplysta människor
av alla raser i världen - vita, svarta, gula och bruna - bildat
en bred enhetsfront mot de av Förenta staterna anförda imperialisterna
och deras lakejer. Denna enhetsfront utvidgas och stärks. Frågan
är här inte om man ska gå samman med de vita folken
eller de färgade folken, utan huruvida man ska gå samman
med de undertryckta folken och nationerna eller med en handfull imperialister
och reaktionärer.
Enligt den marxist-leninistiska klasståndpunkten
måste de undertryckta nationerna dra en klar skiljelinje mellan
sig själva och imperialisterna och kolonialisterna. De som försöker
sudda ut denna linje handlar som chauvinister och tjänar imperialismen
och kolonialismen.
Lenin sade:
Därför måste centralpunkten i socialdemokraternas
program just vara den indelning av nationerna i förtryckare och
förtryckta, vilken bildar imperialismens väsen och vilken
socialchauvinisterna och Kautsky svekligt kringgår.
(Lenin: "Det revolutionära proletariatet och nationernas
självbestämmanderätt", Samlade skrifter i
urval, Arbetarkulturs förlag 1937, bd 9, sid 221.)
Genom att förtala de asiatiska, afrikanska och
latinamerikanska folkens enhet i den antiimperialistiska kampen såsom
"grundad på geografiska och rasliga principer" har SUKP:s
ledare uppenbarligen ställt sig själva i samma ställning
som socialchauvinisterna och Kautsky.
När SUKP:s ledare sprider "rasistteorin"
och framställer den nationella befrielserörelsen i Asien,
Afrika och Latinamerika som en de färgades rörelse mot de
vita, syftar de tydligen till att uppamma rashat bland de vita folken
i Europa och Nordamerika, till att avleda folken i världen från
kampen mot imperialismen och vända den internationella arbetarrörelsen
ifrån kampen mot den moderna revisionismen.
SUKP:s ledare har höjt ett stort anskri om "den
gula faran" och det "överhängande hotet från
Djingis Khan". Detta är verkligen inte värt att bemötas.
Vi har inte för avsikt att i denna artikel behandla Djingis Khans
historiska roll eller de mongoliska, ryska och kinesiska nationernas
utveckling och den process genom vilken de formades i stater. Vi vill
bara påminna SUKP:s ledare om att de behöver friska upp sitt
historiska vetande innan de tillverkar sådana berättelser.
Djingis Khan var en mongolisk khan, och på hans tid var både
Kina och Ryssland föremål för mongolisk aggression.
Han invaderade en del av nordvästra och norra Kina år 1215
och Ryssland 1223. Efter hans död, lade hans efterföljare
Ryssland under sig 1240 och trettionio år senare erövrade
de hela Kina.
Lu Hsun, den välbekante kinesiske författaren,
har ett stycke om Djingis Khan i en artikel som han skrev år 1934.
Vi återger det här eftersom det kan vara nyttigt för
er att ha kännedom om det.
Lu Hsun skrev, att han som tjugoåring
hörde berättas att "vår"
Djingis Khan hade erövrat Europa och inlett den mest lysande
perioden i "vår" historia. Inte förrän jag
var tjugofem år upptäckte jag att denna så kallade
mest lysande perioden i "vår" historia i verkligheten
var den tid då mongolerna erövrade Kina och vi blev slavar.
Och inte förrän i augusti i fjol, närjag på jakt
efter historiska berättelser bläddrade igenom tre böcker
i mongolisk historia, fick jag reda. på att mongolernas erövring
av "Ryssland" och deras invasion i Österrike och Ungern
faktiskt föregick deras erövring av Kina och att den tidens
Djingis Khan ännu inte var vår khan. Ryssarna blev förslavade
före oss, och förmodligen borde de ha rätt att säga
"när vår Djingis Khan erövrade Kina, inledde
han den mest lysande perioden i vår historia". (Lu Hsun:
"Samlade arbeten", kinesiska upplagan, vol. 6,
sid 109.)
Vem som helst som har minsta kännedom om modern
världshistoria vet att "teorin om den Gula faran", som
SUKP:s ledning gjort så stort väsen om, är ett arv efter
den tyske kejsaren Wilhelm II. För ett halvt århundrade sedan
förklarade Wilhelm II: "Jag tror på den Gula faran".
Den tyske kejsarens syfte med att propagera "teorin
om den Gula faran" var att vidareföra Kinas uppdelning, att
invadera Asien, att undertrycka revolutionen i Asien, att avleda de
europeiska folkens uppmärksamhet från revolutionen samt att
använda den nyssnämnda "teorin" som en rökridå
bakom vilken han kunde bedriva aktiva förberedelser för det
imperialistiska världskriget och för sitt försök
att vinna världsherravälde.
När Wilhelm II spred denna "teori om den
Gula faran" befann sig den europeiska bourgeoisin långt ned
i utförsbacken och var ytterligt reaktionär, och demokratiska
revolutioner svepte vid tiden för 1905 års ryska revolution
fram över Kina, Turkiet och Persien samt berörde Indien. Detta
var också den period i vilken Lenin gjorde sin berömda anmärkning
om "det efterblivna Europa och det avancerade Asien".
Wilhelm II var en storpamp på sin tid. Men i
verkligheten visade han sig bara vara en snögubbe i solen. På
mycket kort tid försvann denne reaktionäre överhövding
från scenen tillsammans med den reaktionära teori han uppfann.
Den store Lenin och hans lysande läror kommer att leva i alla tider.
Femtio år har förflutit - imperialismen
i Västeuropa och Nordamerika har blivit i ännu högre
grad döende och reaktionär, och dess dagar är räknade.
Under tiden har den revolutionära storm som rasar över Asien,
Afrika och Latinamerika växt sig mångdubbelt starkare än
den var på Lenins tid. Det förefaller otroligt att det fortfarande
finns människor som vill gå i Wilhelm II: s fotspår.
Det är sannerligen ett historiens gyckelspel.
Den gamla revisionismen återupplivas i ny förklädnad
SUKP-ledningens politik i den nationella och koloniala
frågan är identisk med den bankrutterade politik som revisionisterna
i Andra internationalen bedrev. Den enda skillnaden är att de sistnämnda
tjänade imperialisternas gamla kolonialism medan de moderna revisionisterna
tjänar imperialisternas neokolonialism.
De gamla revisionisterna sjöng till de gamla
kolonialisternas melodi, och Chrusjtjov sjunger till neokolonialisternas
melodi.
Den Andra Internationalens hjältar, företrädda
av Bernstein och Kautsky, var försvarare av imperialismens gamla
kolonialvälden. De förklarade öppet att kolonialväldena
var framstegsvänliga, att de "förde en högre civilisation"
till kolonierna och "utvecklade produktionskrafterna" där.
De försäkrade till och med att "koloniernas avveckling
skulle innebära barbari"[26].
I detta avseende skiljer sig Chrusjtjov en smula från
de gamla revisionisterna. Han är djärv nog att fördöma
det gamla kolonialsystemet.
Hur kommer det sig att Chrusjtjov är så
djärv? Det beror på att imperialisterna ändrat ton.
Efter andra världskriget, under slagen från
den socialistiska revolutionen och den nationella befrielserevolutionen,
var imperialisterna tvungna att erkänna att "om väst
försökt att föreviga status quo skulle detta ha gjort
en våldsam revolution och nederlag oundvikliga".[27]
De gamla formerna för kolonialväldet "skulle tvärtom.
. .troligen visa sig bli 'variga sår', som förintar både
den ekonomiska och den moraliska livskraften hos en nation"[28]. Sålunda
var det nödvändigt att förändra formen och tillämpa
neokolonialism.
Följaktligen flaggar Chrusjtjov, som sjunger
till neokolonialismens melodi, med "teorin om kolonialismens försvinnande"
för att skyla den nya kolonialismen. Och vad mera är, han
försöker förmå de undertryckta nationerna att öppna
stora famnen för denna nya kolonialism. Han propagerar aktivt åsikten
att "fredlig samlevnad" mellan de undertryckta nationerna
och den civiliserade imperialismen ska leda till att "nationalhushållningen
snabbt växer" och medför "ett uppsving för
deras produktivkrafter", möjliggör för de undertryckta
nationernas hemmamarknad att "bli ojämförligt mycket
större" och "leverera mera råmaterial och olika
produkter och varor, som de industriellt utvecklade ländernas hushållning
behöver"[29] och samtidigt kommer att "avsevärt
höja levnadsstandarden för invånarna i de högt
utvecklade kapitalistiska länderna"[30].
Chrusjtjov har inte heller glömt att lägga
sig till med vissa utslitna vapen ur den arsenal som tillhörde
revisionisterna i Andra internationalen.
Här några exempel på detta förhållande.
De gamla revisionisterna bekämpade nationella
befrielsekrig och ansåg att den nationella frågan "kan
lösas endast genom internationella överenskommelser"[31]
och "framsteg i fråga om allt som kan göras till fredens
befrämjande". I denna fråga har Chrusjtjov övertagit
den linje som revisionisterna inom Andra internationalen företrädde.
Han förespråkar att "kolonialsystemet ska begravas i
stillhet"[32].
De gamla revisionisterna angrep de revolutionära
marxisterna och slungade mot dem beskyllningen att "bolsjevismen
är till sin karaktär en krigisk typ av socialism"[33]
och att "Kommunistiska internationalen hyser illusioner att arbetarnas
befrielse kan uppnås med hjälp av den segerrika Röda
arméns bajonetter och att ett nytt världskrig är nödvändigt
för världsrevolutionen". De spred också historien
om att denna inställning "skapat en synnerlig fara för
ett nytt världskrig"[34]. I Chrusjtjovs språk i dag
ingår att förtala Kinas kommunistiska parti och andra marxist-leninistiska
broderpartier i samma ordalag som de gamla revisionisterna använde
i sina beskyllningar mot bolsjevikerna. Det är svårt att
hitta någon skillnad.
Det måste sägas att Chrusjtjov, då
det gäller att tjäna imperialisternas neokolonialism, alls
inte är underlägsen de gamla revisionisterna i deras tjänster
åt imperialisternas gamla kolonialism.
Lenin visade hur imperialismens politik förorsakade
att den internationella arbetarrörelsen splittrades i två
grupper, den revolutionära och den opportunistiska. Den revolutionära
gruppen gjorde gemensam sak med de undertryckta nationerna och bekämpade
imperialisterna och kolonialisterna. Den opportunistiska gruppen närde
sig av smulor från de rov som imperialisterna och kolonialisterna
pressade ut ur koloniernas och halvkoloniernas folk. Den gjorde gemensam
sak med imperialisterna och kolonialisterna och bekämpade de undertryckta
nationernas befrielserevolution.
Samma slags uppdelning mellan revolutionärer
och opportunister inom den internationella arbetarrörelsen, som
den Lenin skildrade, sker nu inte blott inom arbetarrörelsen i
de kapitalistiska länderna utan också i socialistiska länder
där proletariatet innehar statsmakten.
Den historiska erfarenheten visar, att om den nationella
befrielserörelsen ska kunna vinna fullständig seger måste
den bilda ett fast förbund med den revolutionära arbetarrörelsen,
dra upp en klar skiljelinje mellan sig och revisionisterna, som tjänar
imperialisterna och kolonialisterna och beslutsamt utplåna deras
inflytande.
Den historiska erfarenheten visar, att om arbetarrörelsen
i de kapitalistiska länderna i Västeuropa och Nordamerika
ska vinna fullständig seger, måste den bilda ett fast förbund
med den nationella befrielserörelsen i Asien, Afrika och Latinamerika,
dra en klar skiljelinje mellan sig och revisionisterna och beslutsamt
utplåna deras inflytande.
Revisionisterna är agenter för imperialisterna
som stuckit sig in i den internationella arbetarrörelsens led.
Lenin sade: "...att kampen mot imperialismen, om den ej är
oupplösligt förbunden med kampen mot opportunismen, blott
är en tom och lögnaktig fras". (Lenin: "Imperialismen
som kapitalismens högsta stadium", Valda verk, bd
I, andra delen, sid 586.) Följaktligen är det klart att den
nuvarande kampen mot imperialismen och den gamla och nya kolonialismen
måste vara fast förenad med kampen mot neokolonialismens
försvarare.
Hur ivrigt imperialisterna än maskerar sina avsikter
och driver på sig själva, hur ivrigt deras försvarare
än söker rentvå och hjälpa neokolonialismen, kan
imperialismen och kolonialismen inte undslippa sin dom. Den nationella
befrielserevolutionens seger kan inte förhindras. Förr eller
senare kommer neokolonialismens försvarare att göra bankrutt.
Arbetare i hela världen och undertryckta länder,
förena er!
NOTER
[1]. Tal av Mirzo Tursún-Zadé,
ledare för den sovjetiska delegationen vid Afro-asiatiska folkens
tredje solidaritetskonferens, 5 februari 1963.[TILLBAKA]
[2]. N.S. Chrusjtjov: "Rapport
om SUKP:s program", avgiven till SUKP:s 22:a kongress i oktober
1961.[TILLBAKA]
[3].
"Till skada för folkens kamp", Pravda 17 september
1963.[TILLBAKA]
[4].
"Den internationella kommunistiska rörelsens allmänna
linje och de kinesiska ledarnas söndringsplattform", artikel
av ledaravdelningen vid Kommunist Moskva, nr 14/1963.[TILLBAKA]
[5]. Samma.[TILLBAKA]
[6]. B.N. Ponomarjov: "Några
problem i den revolutionära rörelsen", Marxistisk Världsrevy
nr 12/1962.[TILLBAKA]
[7].
N.S. Chrusjtjov: "Livsviktiga frågor angående det socialistiska
världssystemets utveckling". Marxistisk Världsrevy
nr 9/1962.[TILLBAKA]
[8]. W.A. Harriman: Intervju i radio
och TV 9 december 1962.[TILLBAKA]
[9]. N.S. Chrusjtjov: Tal vid världskongressen
för allmän avrustning och fred, 10 juli 1962.[TILLBAKA]
[10]. Samma.[TILLBAKA]
[11]. N. S. Chrusjtjov: Tal i FN:s generalförsamling,
23 september 1960.[TILLBAKA]
[12]. N.S. Chrusjtjov: Rapport till
SSSR:s Högsta sovjets session, oktober 1959.[TILLBAKA]
[13]. N. S. Chrusjtjov: Tal vid presskonferens
i Wien 8 juli 1960.[TILLBAKA]
[14]. N.S. Chrusjtjov: Svar på
frågor från tidningsmän vid US National Press Club
i Washington 16 september 1959.[TILLBAKA]
[15].
Izvestia 21 juli 1960.[TILLBAKA]
[16].
Komsomolskaja Pravda 30 juli 1960.[TILLBAKA]
[17].
Pravda 18 juli 1961.[TILLBAKA]
[18]. Maurice Thorez: Tal i Algers,
februari 1939.[TILLBAKA]
[19]. Leon Felix: Tal vid Frankrikes
kommunistiska partis 15: kongress, juni 1959.[TILLBAKA]
[20]. Maurice Thorez: Tal vid öppningsceremonin
för den nya terminen vid Frankrikes kommunistiska partis partiskola
10 oktober 1955.[TILLBAKA]
[21]. Léon Felix: Tal vid Frankrikes
kommunistiska partis 15:e kongress, juni 1959.[TILLBAKA]
[22].
Raymond Barbé: "Det svarta Afrika i Guineas tidsålder?",
det franska kommunistpartiets tidning Democratie Nouvelle nr
11/1958.[TILLBAKA]
[23]. Dokument från Frankrikes
konstituerande nationalförsamlings session 24 september 1946, appendix
II, nr 1013.[TILLBAKA]
[24]. Florimond Bonte: Tal i Frankrikes
konstituerande församling 1944.[TILLBAKA]
[25]. Maurice Thorez: Rapport till Frankrikes
kommunistiska partis 10:e kongress 1945.[TILLBAKA]
[26].
Eduard David: Tal i den koloniala frågan vid Internationella socialistkongressen
i Stuttgart, Internationaler Sozialistenkongress, Stuttgart 1907,
Verlag Buchhandlung Vorwärts, Berlin 1907, sid. 30.[TILLBAKA]
[27].
J.F. Dulles: Krig eller fred, eng. uppl., the Macmillan Company,
New York 1957, sid. 76.[TILLBAKA]
[28].
John Strachey: Slutet på imperiet, eng. uppl., London
1959, sid. 194.[TILLBAKA]
[29]. N.S. Chrusjtjov, tal i FN:s generalförsamling
23 september 1960.[TILLBAKA]
[30].
"Kolonialismens likvidering - ett tidens bud", Kommunist,
Moskva, nr 211961.[TILLBAKA]
[31].
"Resolution i territorialfrågan", antagen av Internationella
socialistkonferensen i Bern 1919, Material om Första och Andra
internationalerna, ry. uppl., Moskva 1926, sid. 380.[TILLBAKA]
[32].
N.S. Chrusjtjov, tal i FN:s generalförsamling 23 september
1960.[TILLBAKA]
[33].
Otto Bauer: Tal i frågan om Orienten vid Internationella socialistkongressen
i Marseilles 1925, Material om Första och Andra internationalerna,
ry. uppl., Moskva 1926, sid. 468.[TILLBAKA]
[34].
"Resolution i frågan om Orienten", antagen av Internationella
socialistkongressen i Marseilles 1925, Material om Första och
Andra internationalerna, ry. uppl., Moskva 1926, sid 474.[TILLBAKA]
|
