APPENDIX

BREV FRÅN SOVJETUNIONENS KOMMUNISTISKA PARTIS CENTRALKOMMITTÉ TILL KINAS KOMMUNISTISKA PARTIS CENTRALKOMMITTÉ

30 mars, 1963


Kära kamrater!

Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommitté noterar med tillfredsställelse att våra förslag om åtgärder för att stärka enheten och sammanhållningen i den kommunistiska rörelsens led har mött ett positivt gensvar från KKP:s CK:s sida. Vi välkomnar ert samtycke till ett möte mellan representanter för SUKP och KKP. Ett sådant möte är ägnat att spela en viktig roll när det gäller att skapa en gynnsam atmosfär i de inbördes relationerna mellan broderpartierna och reglera de meningsskiljaktigheter, som på sistone har uppkommit inom den kommunistiska världsrörelsen. Vi skulle vilja hoppas att det genom ett sådant möte skall bli möjligt att vidta en rad konstruktiva åtgärder för att övervinna de rådande svårigheterna.

I sitt brev inbjuder KKP:s CK kamrat N.S. Chrusjtjov att på vägen besöka Peking under sin resa till Kambodja. SUKP:s CK och kamrat N.S. Chrusjtjov uttrycker sin tacksamhet för denna inbjudan. Kamrat N.S. Chrusjtjov skulle med stort nöje besöka Kinesiska folkrepubliken och sammanträffa med ledningen för Kinas kommunistiska parti för att utbyta åsikter i aktuella frågor om världsläget och den kommunistiska rörelsen i syfte att uppnå samförstånd om våra uppgifter och ett stärkande av sammanhållningen mellan våra partier. Någon resa av kamrat N.S. Chrusjtjov till Kambodja, vilken ni talar om i ert brev, är dock inte planerad. Enligt beslut av våra ledande organ, vilket fattades redan den 12 februari i år, skall ordföranden i SSSR:s högsta sovjets presidium, kamrat L.I. Brezjnev, resa till Kambodja, vilket Kambodjas regering redan har informerats om och vilket har tillkännagivits i pressen. Kamrat N.S. Chrusjtjov, som tre gånger har besökt Kinesiska folkrepubliken hoppas dock att i framtiden kunna utnyttja er älskvärda inbjudan att besöka Kina och sammanträffa med de kinesiska kamraterna.

Vi erinrar oss att kamrat Mao Tsetung under sin vistelse i Moskva 1957 sade att han hade varit i Sovjetunionen endast två gånger och bara hade besökt Moskva och Leningrad. Han uttryckte önskemål om att än en gång få besöka Sovjetunionen för att bättre lära känna vårt land. Han sade då att han skulle vilja resa från vårt lands gräns i Fjärran östern bort till västgränsen och från nordgränsen till sydgränsen. Vi välkomnade detta kamrat Mao Tsetungs önskemål.

Den 12 maj 1960 sände SUKP:s CK kamrat Mao Tsetung ett brev med inbjudan att besöka Sovjetunionen för att rekreera sig och studera sovjetfolkets liv. Vid den tiden kunde kamrat Mao Tsetung tyvärr inte utnyttja vår inbjudan. SUKP:s CK skulle välkomna ett besök av kamrat Mao Tsetung. Den bästa tidpunkten för ett sådant besök skulle vara instundande vår eller sommar - utmärkta årstider i vårt land. Vi är också beredda att vid varje annan tid på ett värdigt sätt ta emot kamrat Mao Tsetung som representant för ett broderparti och för det kinesiska broderfolket. Under denna resa i vårt land skulle kamrat Mao Tsetung naturligtvis inte vara ensam utan befinna sig tillsammans med kamrater ur vårt partis ledning, och det skulle finnas goda möjligheter att utbyta åsikter i olika frågor. Kamrat Mao Tsetung skulle få se hur sovjetfolket arbetar, vilka framgångar det har uppnått i uppbygget av kommunismen, i genomförandet av vårt partis program.

Om kamrat Mao Tsetung inte kan besöka Moskva för närvarande, så är vi redo att ta del av era synpunkter på ett möte mellan representaner för SUKP och KKP på högsta nivå i Moskva. Vi menar att ett sådant möte skulle kunna äga rum omkring den 15 maj 1963, om denna tidpunkt är acceptabel för er.

Vi är mycket glada över att de kinesiska kamraterna liksom vi betraktar det förestående mötet mellan representanter för KKP och SUKP som en av "de nödvändiga åtgärderna i förberedandet av en konferens mellan representanter för kommunist- och arbetarpartierna i alla länder". Utan att kränka jämlikhetsprincipen eller andra broderpartiers intressen bör ett sådant möte faktiskt bidra till att konferensen blir bättre förberedd och genomförd. Det skulle bli svårare att förbereda konferensen och nå det viktigaste målet - att stärka den kommunistiska världsrörelsens enhet - ifall ett sådant möte inte äger rum, och lika viktigt är att man inställer den öppna polemiken i pressen och kritiken mot andra broderpartier inom det egna partiet. Det är just därför som SUKP:s CK har uttalat sitt gillande av de vietnamesiska, indonesiska, engelska, svenska och andra kamraternas förslag, vilka de framförde i början på 1962, om att sammankalla en konferens mellan alla länders broderpartier och samtidigt har betonat nödvändigheten av att vidta åtgärder som skulle skapa gynnsamma förutsättningar för det kommunistiska världsforumets arbete.

Redan i sitt brev av den 22 februari 1962 uppmanade SUKP: s CK till att "upphöra med onödiga tvister i frågor där vi har olika uppfattning, avstå från offentliga uttalanden, som inte kan utjämna utan endast fördjupa våra meningsskiljaktigheter". I brevet till KKP:s centralkommitté den 31 maj 1962 skrev vi: "Som ni mycket väl vet har vårt parti alltid gått in för och går fortfarande in för en kollektiv diskussion om den kommunistiska världsrörelsens grundläggande problem. SUKP:s CK var initiativtagare till broderpartiernas konferenser 1957 och 1960. I båda fallen sammanhängde dessa konferenser med allvarliga förändringar i det internationella läget och nödvändigheten av att utarbeta en motsvarande taktik för den kommunistiska rörelsen. Också denna gång stöder vi helt förslaget om en konferens mellan alla broderpartier.

Vi ansåg det nyttigt, att broderpartierna som förberedelse för en sådan konferens skulle kunna djupgående och allsidigt analysera de nya företeelserna i det internationella livet och sin verksamhet för att genomföra vår rörelses kollektiva beslut. SUKP: s CK visade en för alla kommunister helt förståelig omsorg om att en konferens inte skulle fördjupa de uppkomna meningsskiljaktigheterna utan maximalt bidra till att övervinna dem.

I uttalanden av många ledande personer inom broderpartierna har på senare tid med rätta framlagts en analog synpunkt om att man före konferensen måste vidta en rad åtgärder, som skulle leda till att det skapades normala förhållanden i den kommunistiska rörelsen, och kampen mellan olika åsikter skulle föras in i den tillåtliga ramen för en kamratlig partidiskussion. Som framgår av ert brev är nu också ni överens om detta, och man kan anse att vissa framsteg har uppnåtts när det gäller förberedelserna för den förestående konferensen.

När våra båda partier diskuterar frågor, som gäller alla broderpartier, så kan denna diskussion givetvis vara endast preliminär. Konferenserna 1957 och 1960 visade att en linje för den kommunistiska världsrörelsen kan utarbetas framgångsrikt endast om alla broderpartierna tar kollektiv del i den och om man vederbörligt tar hänsyn till alla dess avdelningars allsidiga erfarenhet.

Vi har uppmärksamt studerat era synpunkter beträffande den frågekrets, som skulle kunna bli föremål för diskussion på ett möte mellan representanter för SUKP och KKP. Det är viktiga frågor, och vi är redo att diskutera dem.

Vi i vår tur skulle i detta brev också vilja uppehålla oss vid vissa principiella frågor, som enligt vår mening står i centrum för broderpartiernas uppmärksamhet och deras kamp för vår gemensamma sak. Det är naturligtvis inte fråga om en uttömmande redogörelse för våra synpunkter i dessa frågor. Vi ämnar endast notera det principiellt viktiga, som vi låter oss ledas av vid genomförandet av vår politik på världsarenan och i våra
relationer med broderpartierna.

Vi hoppas att en sådan redogörelse för våra synpunkter skall bidra till att dra upp konturerna till den krets av frågor, som kräver ett åsiktsutbyte på ett bilateralt möte, och till att övervinna de existerande meningsskiljaktigheterna. Vi gör detta för att än en gång understryka vår beslutsamhet att fast och konsekvent försvara hela den kommunistiska världsrörelsens ideologiska plattform, dess samfällda linje, som fått sitt uttryck i de båda deklarationerna.

Under den tid som gått efter antagandet av Deklarationen 1960 har livet inte rubbats någon enda av dess grundläggande slutsatser utan tvärtom helt bekräftat riktigheten av den kommunistiska världsrörelsens kurs, som utarbetades gemensamt på basis av en sammanfattning av marxismen-leninismens moderna erfarenheter och konstruktiva utveckling.

SUKP utgår från att vår epok, vars huvudinnehåll är den övergång till socialism som inleddes med Stora socialistiska oktoberrevolutionen, är en epok av kamp mellan två motsatta samhällssystem, en epok av socialistiska revolutioner och nationella frihetsrevolutioner, en epok av imperialismens undergång och kolonialsystemets avskaffande, en epok då allt fler folk slår in på socialismens väg och socialismen och kommunismen segrar i världsmåttstock.

Det läge som uppkommit i världen, förändringarna i det klassmässiga styrkeförhållandet på den internationella arenan, vilka har öppnat nya möjligheter för vår rörelse, har gjort det nödvändigt att utarbeta en generallinje för den kommunistiska världsrörelsen, en linje som motsvarar dess grundläggande uppgifter på den nuvarande etappen.

Efter andra världskriget har en rad länder i Europa slagit in på socialismens väg, den socialistiska revolutionen har segrat i Kina och andra länder i Asien och ett socialistiskt världssystem har bildats. Det nya systemet i de folkdemokratiska länderna har stärkts och förmått garantera en snabb takt i dessa länders ekonomiska, politiska och kulturella utveckling på socialismens väg. Den socialistiska gemenskapen har intimt sammansvetsats i politiskt och militärt avseende. Tack vare Sovjetunionens och de andra broderländernas framgångar har styrkeförhållandet i världen väsentligt förändrats till socialismens fördel och imperialismens nackdel. Avskaffandet av USA:s monopol på atom- och vätevapnet och Sovjetunionens upprättande av en mäktig krigspotential har spelat en viktig roll därvidlag.

Bildandet av det socialistiska världssystemet är en historisk landvinning för den internationella arbetarklassen och alla arbetande människor. Det är en praktisk inkarnation av mänsklighetens drömmar om ett nytt samhälle. Produktionsökningen och vetenskapens och teknikens väldiga framsteg i de socialistiska länderna har gjort det möjligt att ge den socialistiska gemenskapen en ekonomisk styrka och värnkraft, som inte bara pålitligt försvarar socialismens vinningar utan också tjänar som ett mäktigt bålverk för freden och folkens säkerhet på hela jorden.

Den genomgripande förändringen i styrkeförhållandet sammanhänger också med den fortsatta fördjupningen av kapitalismens allmänna kris, tillspetsningen av alla dess motsättningar. Efter andra världskrigets slut har styrkefördelningen inom det imperialistiska lägret förändrats. Efter den ekonomiska har också den politiska och militära medelpunkten för imperialismen förflyttat sig från Europa till Förenta staterna. USA:s monopolbourgeoisi har blivit den internationella reaktionens viktigaste bålverk. Den har åtagit sig rollen som kapitalismens frälsare. Den amerikanska imperialismen fyller nu funktionen som internationell gendarm. Med utnyttjande av militärblockspolitiken eftersträvar den amerikanska imperialismen att lägga andra kapitalistiska stater under sitt herravälde. Detta framkallar motstånd mot Förenta staterna från Frankrikes, Västtysklands, Japans och andra stora kapitalistiska staters sida. Återuppbygget av näringslivet i de kapitalistiska länder, som drabbades under världskriget, och deras jämfört med USA snabbare utvecklingstempo stärker en rad europeiska länders strävan att lösslita sig från det amerikanska diktatet. Allt detta leder till att existerande knutar av imperialistisk rivalitet och konflikter fördjupas och nya uppkommer, vilket försvagar det kapitalistiska systemet i dess helhet.

Imperialismens folkfientliga och rovdjursaktiga väsen har inte förändrats, men i och med uppkomsten av det socialistiska världssystemet, i och med tillväxten av dess ekonomiska och militära styrka inskränks märkbart imperialismens möjligheter att påverka den historiska processens förlopp, och samtidigt förändras formerna och metoderna för dess kamp mot de socialistiska länderna, mot den revolutionära världsrörelsen och den nationella frihetsrörelsen. Imperialisterna är förskräckta över den våldsamt snabba tillväxten av socialismens och den nationella frihetsrörelsens krafter, de förenar sina styrkor, gör febrila ansträngningar för att fortsätta att kämpa för sina utsugarsyften och eftersträvar överallt att undergräva de socialistiska ländernas och den nationella frihetsrörelsens ställning, försvaga deras inflytande.

Det är helt uppenbart att huvudinnehållet och huvudriktningen i samhällets historiska utveckling under nuvarande epok inte längre bestäms av imperialismen utan av det socialistiska världssystemet, av alla progressiva krafter som kämpar mot imperialismen, för en socialistisk samhällsomdaning. Motsättning mellan kapitalism och socialism är vår epoks huvudmotsättning. Fredens, demokratins och socialismens öde är i avgörande grad beroende av utgången i kampen mellan de båda världssystemen. Därvid förändras styrkeförhållandet på världsarenan oavlåtligt till socialismens fördel.

Mycket stor betydelse för mänsklighetens historiska utveckling har de asiatiska, afrikanska och latinamerikanska folkens kamp för nationell och social frigörelse och de här redan uppnådda framgångarna, den alltmer växande kampen av de kapitalistiska ländernas arbetarklass och alla arbetande människor mot monopolen, mot all utsugning, för socialt framåtskridande. Socialistiska revolutioner, nationella frihetsrevolutioner, antiimperialistiska, antikoloniala revolutioner, folkliga demokratiska revolutioner, breda bonderörelser, folkmassornas kamp för att störta fascistiska och andra tyranniska regimer, allmänt demokratiska rörelser mot nationellt förtryck - allt detta sammanflyter i vår tid till en enda världsrevolutionär ström, som undergräver och bryter ner kapitalismen.

När de kommunistiska världsrörelserna utarbetar sin kurs med tilllämpning på de nya betingelserna har den inte kunnat underlåta att med allt allvar ta hänsyn också till en sådan viktig faktor som den genomgripande kvalitativa förändringen av de militärtekniska stridsmedlen i samband med uppkomsten och upplagringen av termonukleära vapen, som har en förut aldrig skådad förstörelsekraft. Innan en avrustning har genomförts måste den socialistiska gemenskapen alltid ha en överlägsenhet över imperialisterna i fråga om väpnade styrkor. Vi kommer att tvinga imperialisterna att minnas, att om de utlöser ett krig för att med vapenmakt lösa frågan om vilken väg mänskligheten skall utvecklas på - kapitalismens eller socialismens väg - så blir detta det sista kriget och i det kommer imperialismen slutgiltigt att krossas.

Under nuvarande förhållanden är det en plikt för alla fredens och socialismens förkämpar att maximalt utnyttja de gynnsamma möjligheter för socialismens seger och inte tillåta att imperialismen utlöser ett världskrig.

En korrekt analys av den klassmässiga styrkefördelningen på världsarenan i förening med den rätta marxist-leninistiska kurs, som utarbetades på Moskvakonferenserna, har gjort det möjligt för broderpartierna att tillkämpa sig avsevärda framgångar i det socialistiska världssystemets utveckling och har bidragit till att utveckla den revolutionära klasskampen i de kapitalistiska länderna samt den nationella frihetsrörelsen.

Det socialistiska systemet övar ett ständigt växande inflytande på världsutvecklingen. Hela den revolutionära världsprocessen utvecklas numera under direkt påverkan av den stora kraften i det föredöme som det nya livet i socialismens länder utgör. Ju större och betydelsefullare våra prestationer är i uppbygget av socialismen och kommunismen desto Framgångsrikare banar sig kommunismens idéer väg till de breda folkmassornas intellekt och hjärta. Det är därför begripligt att den som vill påskynda socialismens seger i hela världen först och främst måste bemöda sig om att befästa den stora socialistiska gemenskapen och dess ekonomiska styrka, höja sitt folks levnadsstandard, utveckla vetenskapen, tekniken och kulturen, sträva efter att befästa enheten och sammanhållningen inom denna gemenskap och öka dess internationella auktoritet. Deklarationen från 1960 års Moskvakonferens ålägger de socialistiska ländernas marxist-leninistiska partier och folk ett ansvar inför den internationella arbetarrörelsen för ett framgångsrikt uppbygge av socialismen och kommunismen.

Genom att outtröttligt stärka det socialistiska världssystemet gör broderpartierna och folken i våra länder sin insats i den stora kamp som den internationella arbetarklassen, alla arbetande människor och hela frihetsrörelsen utkämpar för att lösa nutidens fundamentala problem i fredens, demokratins och socialismens intresse.

Det nuvarande styrkeförhållandet på den internationella arenan har gett de socialistiska länderna möjlighet att tillsammans med alla fredsvänliga krafter för första gången i historien såsom en fullt reell uppgift ställa frågan om att förhindra ett nytt världskrig och trygga fred och säkerhet åt folken.

De år som gått sedan 1960 års Deklaration antogs har till fullo bekräftat denna linjes riktighet. Det faktum att de aggressiva krafterna inte har lyckats störta ut mänskligheten i ett termonukleärt förintelsekrigs avgrund är det viktigaste resultatet av de socialistiska ländernas styrkekonsolidering och den fredsvänliga utrikespolitik de oavlåtligt för, en politik som vinner allt större erkännande och stöd bland hundratals miljoner människor och som håller på att ta överhand över den imperialistiska aggressions- och krigspolitiken.

Ingen marxist betvivlar att imperialismen, när den förlorar den ena ställningen efter den andra, strävar efter att med alla medel bevara sitt herravälde över folken och återta de förlorade ställningarna. Nu pågår historiens största internationella imperialistiska komplott mot socialismens länder och den världsomfattande frihetsrörelsen. Det finns naturligtvis ingen garanti för att imperialisterna inte kommer att försöka utlösa ett världskrig. Kommunisterna bör klart se denna fara.

Men en angripare befinner sig under nuvarande förhållanden i ett läge som radikalt skiljer sig från det han befann sig i före det andra och i synnerhet före det första världskriget. Förut slutade krigen vanligen med att några kapitalistiska länder besegrade andra, men de besegrade fortsatte att leva, återhämtade sig inom era viss tid och visade sig t.o.m. kapabla att återigen utlösa aggression, varom särskilt Tysklands exempel vittnar. Det termonukleära kriget ger ingen angripare ett sådant perspektiv, och det är något som imperialisterna inte kan undgå att ta hänsyn till. Rädslan för kontraslag, skräcken för vedergällning avhåller dem från att utlösa ett världskrig. Den socialistiska gemenskapen har stärkts så mycket att imperialismen inte längre kan påtvinga folken sina villkor och diktera sin vilja som förut. Det är en historisk vinning för den internationella arbetarklassen och folken i alla länder.

I kraft av sin rovlystna natur kan imperialismen inte frigöra sig från en strävan att lösa motsättningarna på den internationella arenan genom krig. Men den kan å andra sidan inte heller utlösa ett termonukleärt världskrig utan att räkna med att den därmed skulle utsätta sig själv för ett förintelsehot.

Ett världskrig, som imperialismen hotar mänskligheten med, är ingen ödesbestämd oundviklighet. Den växande överlägsenheten för socialismens styrkor över imperialismens och för fredens krafter över krigets leder till att det redan före socialismens fullständiga seger på jorden, medan kapitalismen existerar i en del av världen, kommer att uppstå en reell möjlighet att utesluta världskrig ur samhällslivet.

För att förhindra ett sådant krig måste man naturligtvis ytterligare stärka det socialistiska systemet på alla sätt och sammansvetsa den internationella arbetarklassens och den nationella frihetsrörelsens alla styrkor, alla demokratiska krafter. De som är måna om socialismens intressen och fredens intressen måste göra allt som behövs för att omintetgöra världsreaktionens brottsliga avsikter, de måste hindra den från att utlösa ett termonukleärt krig och dra med sig hundratals miljoner människor i graven. En nykter beräkning av de oundvikliga följder, som ett termonukleärt krig skulle få för hela mänskligheten och för socialismens sak, ställer med all kraft marxist-leninisterna inför uppgiften att göra allt som står i vår makt för att förhindra en ny världskonflikt.

SUKP:s CK låter sig stadigt ledas av riktlinjen i 1960 års Deklaration om att: "Då världen är delad i två system är den enda riktiga och förnuftiga principen för de internationella relationerna den princip om fredlig samlevnad mellan stater av olika samhällssystem, som framlades av V.I. Lenin och ytterligare utvecklats i 1957 års Moskvadeklaration och Fredsmanifest, i beslut på SUKP:s 20:e och 21:a kongresser och i dokument från andra kommunistiska partier och arbetarpartier."

Vårt parti, som av den store Lenin fostrades i en anda av oförsonlig kamp mot imperialismen, minns den leninska varningen om att den döende kapitalismen ännu är i stånd att vålla mänskligheten oräkneliga olyckor. Sovjetunionen utvecklar på alla sätt sitt näringsliv och förbättrar på denna grund sitt försvar, ökar sin militära styrka och håller stridskrafterna i ständig beredskap. Men vi har använt och kommer även framgent att använda vårt lands växande styrka inte för att hota någon, inte för att uppamma krigiska lidelser utan för att befästa freden, för att förhindra ett nytt världskrig och för att skydda vårt land och de övriga socialistiska länderna.

Den fredliga samlevnadspolitiken ligger i linje med alla folks grundläggande intressen, den bidrar till att stärka socialismens positioner och öka de socialistiska ländernas internationella inflytande, den höjer kommunisternas auktoritet och inflytande.

Den fredliga samlevnaden innebär inte någon försoning mellan den socialistiska och den borgerliga ideologin. Att slå in på en sådan väg skulle vara detsamma som att ge upp marxismen-leninismen och bromsa det socialistiska uppbygget. Den borgerliga ideologin är ett slags trojansk häst som imperialismen försöker smuggla in i den kommunistiska rörelsens och arbetarrörelsens led. Den fredliga samlevnaden mellan stater med skilda samhällssystem förutsätter ständig ideologisk, politisk och ekonomisk kamp mellan de båda samhällssystemen; klasskamp från de arbetande människornas sida inom det kapitalistiska systemets länder, inklusive väpnad kamp då folken finner det nödvändigt; en oavlåtlig utveckling av den nationella frihetsrörelsen bland folken i de koloniala och beroende länderna.

Fakta visar att kampen för att förhindra ett världskrig inte alls binder den världsomfattande kommunistiska rörelsens och den nationella frihetsrörelsens krafter utan tvärtom samlar de breda folkmassorna kring kommunisterna. Det är just i ett läge av fredlig samlevnad mellan stater med skilda samhällssystem som en socialistisk revolution har ägt rum på Kuba, som det algeriska folket har tillkämpat sig nationell oavhängighet, som mer än 40 länder har vunnit nationellt oberoende, som broderpartierna har stärkts och växt och som den kommunistiska världsrörelsens inflytande har ökats.

Genom att utnyttja den fredliga samlevnadens förhållanden vinner de socialistiska länderna ständigt nya framgångar i den ekonomiska tävlan med kapitalismen. Våra motståndare förstår att de näppeligen kan räkna med seger i tävlingen med oss. De är inte i stånd att motstå de socialistiska ländernas snabba ekonomiska utvecklingstempo, de står maktlösa mot den dragningskraft som de socialistiska ländernas exempel har på de folk som är förtryckta av kapitalismen.

Allteftersom den ekonomiska utvecklingen fortskrider inom den socialistiska gemenskapen kommer socialismens fördelar att framstå allt klarare liksom möjligheterna för de arbetande att erhålla större materiella och andliga tillgångar än vad kapitalismen kan ge. Den stigande levnadsstandarden för folken i de socialistiska länderna har en stor dragningskraft på arbetarklassen i alla kapitalistiska länder. Den socialistiska gemenskapens framgångar kommer att bli ett slags katalysator, en revolutionerande faktor för klasskampens utveckling i de kapitalistiska länderna och arbetarklassens seger över kapitalismen.

De folk som slagit in på socialismens väg får i arv från det förflutna ett näringsliv och en kultur som befinner sig på skilda nivåer. Men oberoende härav - och här utgör Sovjetunionen och de folkdemokratiska länderna ett exempel - väcker socialismen mäktiga produktivkrafter till liv. Sovjetunionen har redan gått förbi Europas högt utvecklade kapitalistiska länder i den ekonomiska utvecklingen och gått upp på andra platsen i världen och kommer inom en inte avlägsen framtid att inta den första platsen i världen. Även de andra socialistiska länderna har vunnit stora framgångar. Det socialistiska systemet är så progressivt att det ger folken möjlighet att snabbt göra slut på eftersläpningen, gå ifatt de mer utvecklade länderna och jämsides med dem kämpa för att bygga upp kommunismen.

Allt detta inspirerar folken och gör dem övertygade om att de kan slå in på socialismens väg och vinna framgångar på denna väg, oberoende av vilken historisk utvecklingsnivå de nu befinner sig på. Folkens rörelse fram mot ett nytt liv underlättas av att de har möjlighet att välja det bästa ur erfarenheterna av det socialistiska uppbygget i världen och ta hänsyn till såväl det positiva som det negativa i det socialistiska uppbyggets erfarenheter.

Ju snabbare de socialistiska ländernas produktivkrafter kommer att utvecklas, desto högre blir deras ekonomiska potential och desto starkare blir den socialistiska gemenskapens inflytande på tempot och inriktningen i hela den historiska utvecklingen till gagn för freden och socialismens fullständiga seger.

Vårt parti utgår från att det i den nuvarande epoken finns gynnsamma internationella och inhemska förutsättningar för att ständigt nya länder skall kunna övergå till socialismen. Detta gäller både de utvecklade kapitalistiska länderna och sådana länder som nyligen har tillkämpat sig nationell oavhängighet.

Den revolutionära världsprocessen utvecklas allt bredare och omfattar alla kontinenter. Arbetarklassens kamp i de utvecklade kapitalistiska länderna och den nationella frihetsrörelsen är intimt lierade med varandra och hjälper varandra. Samhällsutvecklingen har lett till att den revolutionära kampen, i vilket land den än äger rum, är riktad mot den gemensamma huvudfienden - imperialismen, monopolbourgeoisin.

De marxist-leninistiska partierna i hela världen har framför sig ett gemensamt slutmål - att mobilisera alla krafter till kamp för att arbetarna och de arbetande bönderna skall erövra makten samt till att bygga upp socialismen och kommunismen. När varje kommunistiskt parti utarbetar den taktiska linjen för sin kamp kan det inte underlåta att ta hänsyn till hela den kommunistiska världsrörelsens erfarenheter, att beakta de intressen, mål och uppgifter, som vår rörelse i sin helhet ställer upp, dess generallinje under ifrågavarande period.

Men utarbetandet av formerna och metoderna i kampen för socialismen i varje enskilt land är trots allt en intern angelägenhet för arbetarklassen i detta land och dess kommunistiska förtrupp. Inget annat broderparti, oavsett dess medlemsantal, erfarenhet och auktoritet, kan bestämma taktiken, formerna och metoderna för den revolutionära kampen i andra länder. Revolutionen är de breda folkmassornas sak. En exakt analys av den konkreta situationen och en korrekt bedömning av styrkeförhållandet är en av de viktigaste förutsättningarna för revolutionen. Man kan inte hålla tillbaka de revolutionära massornas hänförelse i kampen för den socialistiska revolutionens seger när de objektiva och subjektiva betingelserna är mogna för detta. Det skulle vara detsamma som döden. Men man kan inte driva fram en revolution med konstlade medel, om inte betingelserna är mogna härför. Den revolutionära klasskampens erfarenheter lär oss att en omogen resning är dömd att misslyckas. Kommunisterna kallar de arbetande under de röda fanorna för att segra i kampen för ett bättre liv och inte för att stupa, inte ens som hjältar. Hjältemodet och självuppoffringen, som behövs i de revolutionära striderna, är inget självändamål utan tjänar de stora socialistiska idéernas seger.

SUKP har hälsat och kommer att hälsa den revolutionära arbetarklassen och de arbetande i varje land, när de med sin kommunistiska förtrupp i spetsen skickligt utnyttjar en revolutionär situation för att rikta ett förkrossande slag mot klassfienden och upprätta en ny samhällsordning.

De kommunistiska partiernas taktik och politik i de kapitalistiska länderna har gemensamma väsentliga drag som är förknippade med den nuvarande etappen av kapitalismens allmänna kris och det styrkeförhållande som har uppstått på världsarenan. Den statsmonopolistiska kapitalismens utveckling har inte bara fördjupat de tidigare motsättningarna inom det kapitalistiska samhället utan också skapat nya motsättningar. Den statsmonopolistiska kapitalismen har lett till att imperialismens sociala bas har krymt ytterligare inom landet och till att makten har koncentrerats hos en snäv grupp stormonopolister. Detta alstrar vid motpolen en enhetlig antimonopolistisk ström, vilken omfattar arbetarklassen, bönderna, småbourgeoisin, de arbetande intellektuella och vissa andra skikt i det kapitalistiska samhället som är intresserade av frigörelse från monopolens allmakt och från utsugningen samt av en övergång till socialismen.

Starkt ökad betydelse i vår tid får de demokratiska rörelserna - kampen för världsfreden, för att förebygga en termonukleär världskatastrof, för att bevara den nationella suveräniteten, till försvar av demokratin, mot fascismens offensiv, för agrarreformer, den humanistiska rörelsen till försvar av kulturen och andra rörelser.

Vårt parti delar helt den leninska ståndpunkten, ståndpunkten i 1960 års deklaration, att den socialistiska revolutionen inte absolut är förknippad med krig. Världskrig framföder segerrika revolutioner, men revolutioner är helt möjliga utan krig.

Om kommunisterna började att sätta den socialistiska revolutionens seger i samband med världskrig, så skulle detta inte framkalla några sympatier för socialismen utan tvärtom stöta bort massorna från den. Med de moderna stridsmedlen med deras fruktansvärda förstörelseverkningar skulle en sådan uppmaning endast gynna våra fiender.

Arbetarklassen och dess förtrupp - de marxistisk-leninistiska partierna - eftersträvar att genomföra den socialistiska revolutionen på fredlig väg, utan inbördeskrig. Ett förverkligande av denna möjlighet skulle motsvara arbetarklassens och hela folkets intressen, landets nationella intressen. Emellertid är valet av utvecklingsvägar för revolutionen inte bara beroende av arbetarklassen. Om utsugarklassen tillgriper våld mot folket, blir arbetarklassen tvungen att använda den icke fredliga vägen att erövra makten. Allt beror på de konkreta betingelserna, på det klassmässiga styrkeförhållandet inom landet och på världsarenan.

I vilken form övergången från kapitalism till socialism än må ske, är den naturligtvis möjlig endast genom socialistisk revolution, proletariatets diktatur i dess olika former. SUKP sätter högt värde på arbetarklassens självuppoffrande kamp med kommunisterna i spetsen i kapitalets länder och anser det vara sin plikt att ge dem allt bistånd och stöd.

Vårt parti betraktar den nationella frihetsrörelsen som en del av den revolutionära världsprocessen, som en mäktig kraft vilken bryter sönder imperialismens front. De tidigare koloniernas folk reser sig nu i hela sin styrka till självständigt historiskt skapande. och söker vägar att utveckla sitt nationella näringsliv och sin kultur. Ökningen av det socialistiska systemets krafter bidrar aktivt till de förtryckta folkens frigörelse, till att de uppnår ekonomiskt oberoende, till att vidareutveckla och fördjupa den nationella frihetsrörelsen, och främjar dess kamp mot alla former av gammal och ny kolonialism.

Den nationella frihetsrörelsen har inträtt i slutstadiet av kolonialregimernas avskaffande. Nu är den tid inte avlägsen, då alla folk som ännu förtrycks av kolonialisterna vinner frihet och oberoende. De frigjorda folken kommer i nära konfrontation med problemet att befästa den politiska självständigheten, eliminera den ekonomiska och kulturella eftersläpningen och göra slut på alla former av beroende av imperialismen.

De trängande uppgifterna för den nationella pånyttfödelsen i de länder, som kastat av sig kolonialoket, klaras framgångsrikt endast om man beslutsamt bekämpar imperialismen och feodalismens kvarlevor, genom förening av nationens alla patriotiska krafter - arbetarklassen, bönderna, den nationella bourgeoisin och den demokratiska intelligentsian - till en, nationell enehtsfront.

De folk, som kämpar för nationell frigörelse och som redan har vunnit politisk oavhängighet, har upphört eller upphör att tjäna som reserv för imperialismen, med de socialistiska staternas och alla progressiva krafters stöd tillfogar de allt oftare de imperialistiska makterna och koalitionerna nederlag.

De unga nationalstaterna utvecklas under förhållanden, då två världssystem tävlar med varandra. Denna omständighet övar mycket starkt inflytande på deras politiska och ekonomiska utveckling, på valet av vilka vägar de skall gå i framtiden. De stater, som nyligen uppnått nationell frigörelse, hör varken till de socialistiska eller de kapitalistiska staternas system, men de allra flesta av dem har ännu inte lösgjort sig från den kapitalistiska världshushållningen, även om de intar en särskild plats i denna. Detta är en världsdel, som fortfarande exploateras av de kapitalistiska monopolen.

De unga suveräna staternas kamp mot imperialismen, för slutgiltig nationell pånyttfödelse, för ekonomiskt oberoende träder i förgrunden nu, när den politiska oavhängigheten har vunnits. Uppnåendet av fullt oberoende för de underutvecklade länderna skulle innebära en ny allvarlig försvagning av imperialismen, ty den nuvarande utplundringsmässiga, olikaberättigade internationella arbetsfördelningens hela system skulle i så fall krossas och grunden för de kapitalistiska monopolens ekonomiska exploatering av "världens landsbygd" skulle undergrävas. Utvecklingen av det nationella näringslivet i de underutvecklade länderna, vilket stöder sig på effektiv hjälp från det socialistiska systemet, kommer att tillfoga imperialismen ännu ett hårt slag.

I kampen för att vinna och befästa oavhängigheten krävs att man på alla sätt sammansvetsar nationens alla krafter som är beredda att kämpa mot imperialismen. I sin strävan att befästa sin dominerande ställning efter det att oavhängighet vunnits kan den nationella bourgeoisins högerflygel för en tid upprätta reaktionära politiska regimer och utsätta kommunister och andra demokrater för omfattande förföljelser. Men sådana regimer är inte långlivade redan av den anledningen att de hindrar framåtskridandet, lösandet av trängande nationella uppgifter - främst vinnandet av ekonomisk självständighet och utvecklingen av produktivkrafterna. Det är därför som dessa regimer trots imperialisternas aktiva understöd kommer att sopas bort genom folkmassornas kamp.

SUKP betraktar det broderliga förbundet med de folk, som kastat av sig det koloniala oket, och med halvkoloniernas folk som en av hörnstenarna i sin internationella politik. Vårt parti anser det vara sin internationella plikt att hjälpa de folk, som är på väg att vinna och befästa den nationella oavhängigheten, alla folk som kämpar för att totalt förinta kolonialsystemet. Sovjetunionen har stött och stöder folkens heliga krig för sin frihet genom att på allt sätt stödja den nationella frihetsrörelsen moraliskt, ekonomiskt, militärt och politiskt.

Sovjetfolket gav det algeriska folket ett omfattande stöd, när det kämpade mot de franska kolonialisterna. När Jemens folk reste sig mot slaveriet i sitt land, var vi de första som räckte det en hjälpande hand. Vi gav det indonesiska folket allsidigt bistånd i dess kamp för Västirians befrielse, mot de holländska imperialisterna som fick stöd av USA-imperialisterna. Vi hälsar det indonesiska folkets kamp för befrielse av Norra Kalimantan.

De gamla och nya kolonialisterna spinner nät av intriger och komplotter mot folkens frihetsrörelse i Sydöstasien. Vi ger ständigt våra sympatier och vårt stöd åt dem, som kämpar för nationell frihet och oavhängighet. Vi är djupt övertygade om att Sydvietnams och Sydkoreas folk trots de amerikanska imperialisternas och deras marionetters alla ansträngningar kommer att hemföra segern i kampen och uppnå återförening av sin hemjord.

Samtidigt som vårt parti motsätter sig export av revolution har det gjort och gör allt för att spärra vägen för export av kontrarevolution. Vi är fast övertygade om att kontakt och aktionsenhet mellan nutidens tre stora revolutionära krafter - de folk som bygger socialismen och kommunismen, den internationella revolutionära arbetarrörelsen och den nationella frihetsrörelsen - är grundvalen för folkens kamp mot imperialismen - garantin för deras seger.

Världsutvecklingens hela förlopp under senare år har helt bekräftat riktigheten av den kommunistiska rörelsens linje, och har lett till framstående resultat i praktiken. Tack vare genomförandet av denna linje har de krafter, som kämpar mot imperialismen, för fred, nationellt oberoende och socialism, vunnit nya framgångar. SUKP anser det vara sin plikt att konsekvent och orubbligt genomföra denna linje i praktiken.

Vi är djupt övertygade om att det inte finns några skäl för en omprövning av denna linje.

Vid sidan därom anser SUKP:s CK att det skulle vara nyttigt att under förberedelserna för konferensen samt på själva konferensen mellan representanter för kommunist- och arbetarpartierna utbyta åsikter om det nya, varmed utvecklingen under de senaste åren har berikat den kommunistiska världsrörelsens linje, som fastslogs i de båda Deklarationerna.

I ert brev noterar ni, kära kamrater, med rätta att ett stärkande av enheten i den kommunistiska rörelsens led och av de socialistiska länder nas sammanhållning är garantin för alla våra framgångar. På den senaste tiden har SUKP mer än en gång på sina kongresser och på internationella kommunistiska möten uttryckt sin uppfattning om principerna för de inbördes relationerna mellan de marxist-leninistiska partierna. Vi har inför hela världen framhållit att det i den kommunistiska rörelsen liksom i den socialistiska gemenskapen råder full jämlikhet mellan alla kommunist- och arbetarpartier, mellan alla socialistiska länder. I den kommunistiska rörelsen finns inga "överordnade" eller "underordnade" partier. Och annorlunda kan det inte heller vara. Herravälde för något parti eller yttringar av något slags hegemoni medför inget positivt utan bara negativt för den internationella kommunist- och arbetarrörelsen. Alla kommunistiska partier är självständiga och likaberättigade, alla bär ansvar för den kommunistiska rörelsens framtid, för dess segrar och misslyckanden, alla måste bygga sina relationer på proletär internationalism och ömsesidigt bistånd.

Vi utgår också från att den proletära internationalismen ställer likadana krav på alla partier, stora som små, och inte gör undantag för någon. Alla broderpartier måste i lika mån dra försorg om att deras verksamhet bygger på marxist-leninistiska principer och gagnar stärkandet av de socialistiska ländernas, hela den världsomfattande kommunist- och arbetarrörelsens enhet.

Det socialistiska världssystemets bildande och utveckling förlänar frågan om riktiga inbördes relationer mellan de marxist-leninistiska partierna stor betydelse. Kommunist- och arbetarpartierna i socialismens länder är styrande partier. De bär ansvar för statens framtid, för sina folks framtid. En kränkning av de marxist-leninistiska principerna för relationerna mellan partierna kan under sådana förhållanden beröra inte bara partiintres sena utan också de breda folkmassornas intressen.

Med vår saks högsta intressen som ledstjärna har SUKP eliminerat Stalinkultens följder och gjort allt för att helt återupprätta de leninska principerna om likaberättigande i relationerna mellan broderpartierna, om respekt för de socialistiska ländernas suveränitet. Detta har spelat en väldigt positiv roll vid stärkandet av hela den socialistiska gemenskapens enhet. Det har skapat gynnsamma förutsättningar för att vår vänskap ska stärkas på basis av likaberättigande, respekt för varje stats suveränitet, ömsesidigt bistånd och kamratligt samarbete, frivilligt fullgörande av varje lands internationella plikt. Samtidigt skulle vi vilja understryka att det socialistiska likaberättigandet är inte bara lika rätt att delta i det kollektiva utarbetandet av en samfälld linje utan också lika ansvar för de socialistiska ländernas broderpartier beträffande hela gemenskapens framtid.

I 1960 års Deklaration från broderpartiernas Moskvakonferens underströks satsen om nödvändigheten av ett intimt förbund mellan de länder som bortfaller från kapitalismen, av en förening av deras ansträngningar i uppbygget av socialismen och kommunismen. Hela det socialistiska systemets intressen förenas harmoniskt med de nationella intressena. Livet övertygar oss om att varje land kan lösa sina nationella uppgifter på bästa sätt endast i intimt samarbete med de andra socialistiska länderna på basis av verklig enhet och ömsesidigt bistånd.

Vår enhet, vårt solidariska handlande uppkommer inte spontant. De dikteras av den objektiva nödvändigheten, de är ett resultat av medveten verksamhet, målmedveten internationalistisk politik från de marxist-leninistiska partiernas sida, av deras outtröttliga omsorg om sammanhållningen i våra led.

Vi blundar inte för att det i relationerna mellan de socialistiska länderna kan uppkomma olika uppfattningar i de ena eller andra frågorna om det inhemska uppbygget och den kommunistiska världsrörelsen, olika uppfattningar om formerna och metoderna för vårt samarbete. Detta är möjligt, ty det socialistiska världssystemets länder befinner sig på olika etapper i det nya samhällets uppbygge, deras erfarenheter i utvecklingen av relationerna med yttervärlden överensstämmer inte i allt. Inte heller får man utesluta att olika inställning till lösningen av marxist-leninistiska problem i de ena eller andra broderpartierna kan bli orsak till meningsskiljaktigheter. Ett överdrivande av de nationella, specifika säregenheternas roll kan leda till avsteg från marxismen-leninismen. Ett ignorerande av de nationella särdragen kan leda till isolering från livet, från massorna, skada socialismens sak.

Allt detta förpliktar oss att ständigt se till att utarbeta medel och metoder som gör det möjligt för oss att lösa uppkommande meningsskiljaktigheter från principiella ståndpunkter, till minsta möjliga förfång för vår gemensamma sak.

Vi kommunister kan tvista sinsemellan. Men under alla förhållanden förblir det en helig plikt för oss att fostra våra länders folk i en anda av djup solidaritet med den socialistiska gemenskapens folk. Kommunisterna är skyldiga att i folken inympa kärlek inte bara till det egna landet utan att fostra varje medborgare i varje socialistiskt land till insikt om hans broderliga plikt gentemot alla världens arbetande. Gör man inte det, så fullgör man inte kommunisternas första bud, som förpliktar oss att sammansvetsa de marxist-leninistiska partier och folk som bygger socialismen, att skydda vår enhet som vår ögonsten.

Ideologiska och taktiska meningsskiljaktigheter får under inga omständigheter utnyttjas som anledning att utså nationalistiska känslor och fördomar, misstro och tvedräkt mellan socialistiska folk. Vi förklarar med allvar att SUKP aldrig har tagit och aldrig kommer att ta ett enda steg, som hos vårt lands folk skulle kunna utså ovänskap gentemot det kinesiska broderfolket eller andra folk. Tvärtom propagerar vårt parti under alla omständigheter orubbligt och konsekvent idéerna om internationalism, om varm vänskap med de socialistiska ländernas folk, med världens alla folk. Vi anser det viktigt att understryka detta och hoppas att KKP:s CK delar denna ståndpunkt.

I den internationella kommunist-, arbetar- och frihetsrörelsen måste man förena de gemensamma ansträngningarna och mobilisera folken till kamp mot imperialismen. Kampmaningen "Prolrer i alla länder, förena er!", som framfördes av Marx och Engels, innebär att antiimperialistisk klassolidaritet och inte nationalitet, hudfärg eller den geografiska principen ligger till grund för ett sådant enande. En sammansvetsning av massorna för kamp mot imperialismen endast efter principen att man tillhör den ena eller den andra kontinenten - vare sig det är Afrika, Asien, Latinamerika eller Europa - kan bli till skada för de kämpande folken. Det skulle inte vara ett enande utan egentligen ett söndrande av krafterna i den antiimperialistiska enhetsfronten.

Den kommunistiska världsrörelsens styrka ligger i troheten mot marxismen-leninismen och den proletära internationalismen. SUKP har kämpat och kommer att kämpa mot avfall från marxismen-leninismen, mot varje slags opportunism. Vi håller hårt fast vid de satser i 1960 års Deklaration där det påpekas att man måste kämpa på två fronter - mot höger- och vänsteropportunismen. I Deklarationen anmärks med rätta att revisionismen är huvudfaran i den kommunistiska världsrörelsen och påpekas samtidigt att man beslutsamt måste bekämpa sekterism och dogmatism, som kan bli huvudfaran på den ena eller andra etappen i enskilda partiers utveckling, om de inte konsekvent bekämpas.

Väglett av intresset att stärka den kommunistiska världsrörelsens enhet på basis av marxismen-leninismens principer kommer vårt parti även i fortsättningen att föra en beslutsam kamp såväl mot högeropportunismen som mot vänsteropportunismen, vilken numera är minst lika farlig som revisionismen. Samtidigt som vi förblir oförsonliga i de principiella, grundläggande frågorna om den kommunistiska rörelsens teori och praktik och bekämpar revisionismen och sekterismen, så kommer vi inte att spara på krafterna för att genom tålmodig kamratlig diskussion klargöra de frågor kring vilka det har uppstått skilda uppfattningar och undanröja allt ovidkommande som hindrar vår sammanhållning. Vi utgår härvid från att broderpartierna såväl som den kommunistiska rörelsens internationella konferenser, när de kritiserar de ena eller andra felen i marxismenleninismens principfrågor, ser som sin uppgift att påpeka faran av dylika fel, hjälpa till att korrigera dem och inte befästa dessa fel för evigt. Vi försöker på allt sätt bidra till att sammansvetsa och inte söndra de revolutionära krafterna, inte utstöta de ena eller andra avdelningarna i vår rörelse. Det är självklart att kommunister inte kan tolerera eftergifter i den marxist-leninistiska teorins principfrågor.

Som internationalistiskt parti studerar SUKP uppmärksamt erfarenheterna av de marxist-leninistiska partiernas kamp i världens alla länder. Vi värderar högt den kamp som utkämpas av arbetarklassen och dess revolutionära förtrupp - de kommunistiska partierna i Frankrike, Italien, USA, England och andra kapitalistiska länder; de kommunistiska partierna i Asiens, Afrikas och Latinamerikas länder, vilka för en heroisk kamp mot de imperialistiska monopolens, kolonialismens och neokolonialismens välde, för nationell och social frihet.

De kommunistiska partierna har växt ut till inflytelserika krafter inom nationerna, till de främsta avdelningarna i kampen för sina folks lycka. Det är ingen tillfällighet att reaktionen riktar slag efter slag mot kommunisterna för att försöka knäcka deras vilja. I sin kamp mot den kommunistiska rörelsen använder reaktionen den utslitna lögnen om "Moskvas hand", dvs. om att de kommunistiska partierna inte skulle vara en nationell kraft utan föra ett annat lands politik och tjäna som ett verktyg för detta land. Imperialismen gör detta med ont uppsåt i syfte att bekämpa de kommunistiska partiernas växande inflytande, väcka misstro mot dem bland folkmassorna och finna en motivering för polisrepressalierna mot kommunisterna.

Men alla hederliga människor vet att just de kommunistiska partierna är verkliga exponenter för och försvarare av de nationella intressena, att kommunisterna är trogna patrioter som förenar fosterlandskärlek med proletär internationalism i kampen för folkets lycka. SUKP anser det vara sin plikt att på alla sätt stödja sina bröders heoriska kamp i kapitalets länder och stärka den internationella solidariteten med dem.

Sådana är i allmänna drag våra synpunkter på nutidens viktigaste principfrågor och den internationella kommunistiska rörelsens strategi och taktik, som vi har ansett det nödvändigt att beröra i detta brev.

Då vi är djupt övertygade om att den internationella kommunistiska rörelsens nuvarande kurs, som kommit till uttryck i broderpartiernas båda Deklarationer, är den enda rätta, skulle vi anse det lämpligt att följande särskilt aktuella problem diskuterades vid det förestående mötet mellan representanter för SUKP och KKP.

a) frågorna om kampen för det socialistiska världssystemets fortsatta stärkande och dess förvandling till en avgörande faktor i samhällsutvecklingen, vilket är vår epoks främsta utmärkande drag. Vi skulle gemensamt kunna diskutera hur man snabbast och bäst skall säkra segern för de socialistiska länderna i den fredliga ekonomiska tävlan med kapitalismen;

b) frågorna om kampen för fred och fredlig samlevnad. Nödvändigheten av att förena alla fredsvänliga krafters ansträngningar för att kämpa för att förhindra ett nytt termonukleärt världskrig. Skapandet och stärkandet av bredast möjliga enhetsfront av fredsvänner. Avslöjandet av imperialismens reaktionära natur, höjandet av vaksamheten och mobiliseringen av de breda folkmassorna till kamp mot imperialisternas förberedelser för ett nytt världskrig, till att omintetgöra imperialisternas aggressiva avsikter och isolera reaktionens och krigets krafter. Hävdandet av den leninska principen om fredlig samlevnad mellan stater med skilda samhällssystem i de internationella relationerna. Kampen för allmän och total avrustning och för en avveckling av det andra världskrigets rester;

c) frågorna om kampen mot den USA-ledda imperialismen. Utnyttjandet i vår saks intresse av försvagningen i kapitalismens positioner, den ökade labiliteten i hela det kapitalistiska världshushållningssystemet, skärpningen av kapitalismens motsättningar, först och främst motsättningen mellan arbete och kapital, samt den borgerliga ideologins och politikens djupa kris. Stödet åt de arbetandes klasskamp och revolutionära kamp i de kapitalistiska länderna mot monopolen, för social frigörelse för avskaffande av den ena människans utsugning av den andra och för utveckling av folkens demokratiska rättigheter och friheter.

d) den nationella frihetsrörelsens frågor. Stödet åt och den allsidiga utvecklingen av folkens nationella frihetskamp. Kampen för att fullständigt och slutgiltigt avskaffa kolonialismen och neokolonialismen i alla deras former. Understödet åt de folk, som kämpar mot kolonialismen, och de länder som har tillkämpat sig nationell frigörelse. Utvecklingen av det ekonomiska och kulturella samarbetet med dessa länder;

e) frågorna om stärkandet av enheten och sammanhållningen i den socialistiska gemenskapen och den kommunistiska rörelsens led. Nödvändigheten av att på alla sätt sammansvetsa den internationella kommunistiska rörelsen - den mest inflytelserika politiska kraften i vår tid - särskilt med hänsyn till att den imperialistiska reaktionen förenar sig för att bekämpa kommunismen. Förhindrandet av alla slags handlingar som kan bekämpa kommunismen. Förhindrandet av alla slags handlingar som kan undergräva denna enhet, varje broderpartis solidariska iakttagande av de gemensamt utarbetade värderingarna och slutsatserna. Det fortsatta bekämpandet av revisionismen och dogmatismen såsom ett absolut villkor för skyddet av marxismen-leninismens renhet och konstruktiva utveckling samt för den kommunistiska rörelsens fortsatta framgångar. Utvecklingen av broderpartiernas inbördes relationer på basis av principerna om proletär internationalism samt ömsesidigt bistånd och stöd. Utarbetandet av gemensamma åtgärder för att intensifiera den ideologiska och politiska kampen mot imperialismen och reaktionen.

Vid förhandlingarna kan man dryfta alla frågor, som framförts i ert brev, frågor som är av gemensamt intresse och är förknippade med uppgifterna i kampen för att realisera Moskvakonferensernas beslut. Det skulle vara av stor betydelse att diskutera de frågor som sammanhänger med stärkandet av sammanhållningen mellan Sovjetunionen och Kinesiska folkrepubliken.

Ni berör i ert brev den albanska och den jugoslaviska frågan. Såsom vi redan skrivit till er anser vi att dessa frågor, även om de är principiella, inte kan och inte får överskyla nutidens huvudproblem som behöver diskuteras vid vårt möte.

Vårt parti som brännmärkt de albanska ledarnas splittringsaktioner har samtidigt upprepade gånger vidtagit erforderliga åtgärder för att normalisera Albanska arbetspartiets relationer till SUKP och andra broderpartier. Trots att AAP:s ledare under den senaste tiden gång på gång har riktat och fortsätter att rikta äreröriga angrepp mot vårt parti och sovjetfolket, så ger vi vägledda av de högsta intressena inte upp tanken på att förbindelserna mellan SUKP och AAP kan förbättras. I slutet av februari detta år tog SUKP:s CK återigen ett initiativ och vände sig till AAP:s CK med förslaget att anordna ett bilateralt möte mellan representanter för våra båda partier. Men inte heller detta kamratliga steg från vår sida fick tillbörligt gensvar hos den albanska ledningen. AAP:s ledare ansåg det inte ens nödvändigt att ta emot vårt brev som innehöll förslag från SUKP:s CK om ett bilateralt möte. I det följande besinnade sig de albanska ledarna tydligen och sände oss ett brev, vari de talar om ett sådant möte samtidigt som de framför en rad förbehåll och villkor. Om det verkligen visas motsvarande önskan är vi beredda att hålla mötet.

Vad Jugoslavien beträffar så anser vi utifrån en analys och värdering av de objektiva ekonomiska och politiska förhållandena där, att det är ett socialistiskt land och vi strävar i våra förbindelser med det efter att få till stånd ett närmande mellan Federativa folkrepubliken Jugoslavien och den socialistiska gemenskapen, vilket ligger i linje med broderpartiernas strävanden att förena alla antiimperialistiska krafter i världen. Vi beaktar också vissa positiva tendenser som under den senaste tiden har framträtt i Jugoslaviens ekonomiska och socialpolitiska liv. Samtidigt ser SUKP allvarliga meningsskiljaktigheter med Jugoslaviens kommunisters förbund i en rad ideologiska frågor och anser det nödvändigt att säga detta utan omsvep till de jugoslaviska kamraterna samt kritisera de uppfattningar hos dem som SUKP anser vara oriktiga.

I sitt brev av den 9 mars 1963 håller KKP:s CK med oss om att ett ytterst ansvarsfullt moment nu har inträtt i den kommunistiska världsrörelsens liv. På oss, på våra partier, på riktigheten i vår politik beror det om vi kommer att gå vidare tillsammans på enad front eller om vi skall låta oss bli indragna i en för arbetarklassen, folken i våra länder och alla arbetande skadlig kamp, som endast kan leda till ömsesidigt fjärmande, försvagning av socialismens krafter och undergrävande av den kommunistiska världsrörelsens enhet.

Som stora och starka partier kommer SUKP och KKP naturligtvis att klara sig igenom ett sådant läge med det minsta avbräcket, men för de övriga broderpartierna, särskilt för dem som arbetar under komplicerade förhållanden, kommer det att skapas stora och därtill onödiga svårigheter, vilket naturligtvis inte är vårt mål.

Allt beror på hur man handlar i detta allvarliga och komplicerade läge. Om man slår in på en väg av fortsatt polemik, låter sig behärskas av lidelserna, förvandlar dispyterna till ett ömsesidigt okvädande och riktar obevisbara anklagelser och utfall mot broderpartier, eller om man i medvetande om sitt stora ansvar för vår stora saks framtid leder in händelseutvecklingen i en annan fåra och visar sig modig nog att höja sig över det som idag skiljer oss åt, inställa den okamratliga polemiken och inrikta ansträngningarna på att söka vägar till att stärka det sovjetisk-kinesiska kampsamarbetet och stärka vänskapen mellan alla broderpartier.

Vi inser att ingen rörelse, inte heller den kommunistiska, är möjlig utan åsiktskamp. Men inga meningsskiljaktigheter, inget missnöje med det ena eller andra broderpartiets uppträdande kan rättfärdiga kampmetoder som skadar den internationella kommunistiska rörelsens intressen. Ju djupare och fullständigare vi förstår den internationella arbetarklassens mål och uppgifter, med desto större energi måste vi verka för att våra meningsskiljaktigheter, hur allvarliga de än ter sig idag, utreds lugnt och sakligt så att dessa meningsskiljaktigheter inte hindrar vårt positiva arbete och inte desorganiserar den internationella arbetarklassens revolutionära verksamhet.

Låt oss tillsammans kämpa för ett konsekvent genomförande av den marxist-leninistiska kursen i den kommunistiska världsrörelsen, mot revisionism och dogmatism, för sammansvetsning av den kommunistiska världsrörelsens led och respekterande av den kollektivt utarbetade linjen, mot alla kränkningar och godtyckliga tolkningar av den.

Vårt parti inlåter sig inte på någon hetsig polemisk kamp utan försöker, i insikt om vårt gemensamma ansvar inför den kommunistiska världsrörelsen, hindra den farliga överglidningen i en ny diskussionsomgång. Det är uppenbart för alla att vi skulle ha en hel del att säga till försvar av SUKP:s leninska linje, till försvar av den kommunistiska världsrörelsens samfällda kurs som svar på de ogrundade utfall vilka förekommit i de senaste artiklarna som publicerats i kinesisk press. Och om vi inte gör detta nu, så är det för att vi inte vill glädja den kommunistiska rörelsens fiender. Vi hoppas att insikt om det skadliga i en skärpt polemik skall nås och att intressena av att sammansvetsa det socialistiska systemet och den kommunistiska världsrörelsen skall sättas högst. Vi föreslår er därför ett möte inte för att kampen skall tillspetsas utan för att samförstånd skall nås i de viktigaste frågor, som har uppkommit i den kommunistiska världsrörelsen.

Vi inser att våra vänner i världens alla länder väntar sig ett sådant möte och knyter stora förhoppningar till det. Det är på oss, på vår vilja och vårt förnuft det beror, om vårt möte skall ge sådana resultat att det gläder våra vänner och gör kommunismens fiender besvikna. Detta kommer att bli vårt gemensamma bidrag i kampen för frigörelse av alla förtryckta, för fredens och socialismens seger på jorden, för att marxismen-leninismens stora revolutionära lära skall triumfera.

Med kommunistisk hälsning

SOVJETUNIONENS KOMMUNISTISKA PARTIS CENTRALKOMMITTÉ

(Ur Pravda den 3 april 1963)

 

1963 KKP