ANDRA KAPITLET

Rysslands Socialdemokratiska Arbetarpartis bildande. Uppkomsten av bolsjevikernas och mensjevikernas fraktioner inom partiet.
(1901-1904)

1. DEN REVOLUTIONÄRA RÖRELSENS UPPSVING I RYSSLAND ÅREN 1901-1904.

I slutet av 1800-talet utbröt en industrikris i Europa. Denna kris omslöt snart även Ryssland. Under krisåren 1900-1903 slogs närmare 3.000 stor- och småföretag igen. över 100.000 arbetare kastades på gatan. De arbetare som stannade kvar i fabrikerna, fick arbetslönen kraftigt sänkt. De obetydliga eftergifter, som arbetarna tidigare i hårdnackade ekonomiska strejker tillkämpat sig av kapitalisterna, togs nu tillbaka.

Industrikrisen och arbetslösheten varken hejdade eller försvagade arbetarrörelsen. Tvärtom, arbetarnas kamp började antaga en allt mera revolutionär karaktär. Från ekonomiska strejker började arbetarna gå över till politiska strejker. Slutligen gick arbetarna över till demonstrationer, ställde politiska krav på demokratiska friheter och förde fram parollen: "Ned med det tsaristiska självhärskardömet!"

1901 förvandlades förstamajstrejken vid den Obuchovska krigsmaterialfabriken i Petersburg till en blodig sammanstötning mellan arbetare och trupper. Mot de beväpnade tsartrupperna hade arbetarna ingenting annat än stenar och järnbitar att försvara sig med. Arbetarnas hårdnackade motstånd slogs ned. Därpå följde en grym räfst: omkring 800 arbetare arresterades, många kastades i fängelse och sändes på straffarbete. Men det hjältemodiga "Obuchovska försvaret" utövade ett betydande inflytande på arbetarna i Ryssland och framkallade en sympativåg bland arbetarna.

I mars 1902 kom det till stora strejker och en demonstration bland arbetarna i Batum, vilka organiserades av Batums socialdemokratiska kommitté. Demonstrationen i Batum satte Transkaukasiens arbetar- och bondemassor i rörelse.

Samma år, 1902, utbröt en stor strejk i Rostov vid Don. Först gick järnvägsmännen i strejk, och snart anslöt sig arbetarna på många fabriker. Strejken satte alla arbetare i rörelse, närmare 30.000 arbetare deltog i de möten, som under loppet av några dagar hölls utanför staden. På dessa möten läste man upp socialdemokratiska upprop, talare uppträdde. Polisen och kosackerna var ur stånd att skingra dessa mångtusenhövdade arbetarmöten. Då några arbetare dödats av polisen, samlades följande dag en väldig arbetardemonstration för att följa dem till graven. Först när tsarregeringen tillkallat militär från grannstäderna, lyckades den undertrycka strejken. Rostovarbetarnas kamp leddes av RSDAP:s Donkommitté.

Ännu väldigare omfång antog strejkerna år 1903. Under detta år utbröt politiska masstrejker i södern, omfattande Transkau-kasien (Baku, Tiflis och Batum) samt de största städerna i Ukraina (Odessa, Kiev och Jekaterinoslav). Strejkerna blev alltmera hårdnackade och organiserade. Till skillnad från arbetarklassens tidigare aktioner var det nästan överallt de socialdemokratiska kommittéerna, som ledde arbetarnas politiska kamp.

Rysslands arbetarklass reste sig till revolutionär kamp mot tsarmakten.

Arbetarrörelsen utövade sitt inflytande på bönderna. Våren och sommaren 1902 flammade bonderörelsen upp i Ukraina (i Poltava- och Charkovguvernementen) samt i Volgaområdet. Bönderna brände godsägarnas egendomar, tog jord från dem och slog ihjäl förhatliga länsmän och godsägare. Mot de upproriska bönderna

sändes militär; man sköt på bönderna, arresterade dem i hundratal, kastade deras ledare och organisatörer i fängelse, men böndernas revolutionära rörelse fortsatte att växa.

Arbetarnas och böndernas revolutionära aktioner visade, att revolutionen i Ryssland mognade och kom allt närmare.

Under inflytande av arbetarnas revolutionära kamp stärktes också den oppositionella studentrörelsen. Till svar på studenternas demonstrationer och strejker stängde regeringen universiteten, kastade hundratals studenter i fängelse och kom slutligen på den idén att sända uppstudsiga studenter till hären som soldater. Som protest häremot organiserade de studerande i alla högskolor vintern 1901-1902 en allmän studentstrejk, som omfattade närmare 30.000 personer.

Arbetarnas och böndernas revolutionära rörelse, och i synnerhet våldsåtgärderna mot studenterna, föranledde också de liberala borgarna och de liberala godsägare, vilka satt som medlemmar i de s. k. semstvona, att sätta sig i rörelse och att höja sin röst till "protest" mot tsarregeringens "övergrepp", då den förtryckte deras "kära" söner, studenterna.

Som stödjepunkt för semstvoliberalerna tjänade semstvostyrelserna. Semstvostyrelser kallades sådana lokala förvaltningsorgan, vilka sysslade med rent lokala ärenden, som berörde lantbefolkningen (väganläggningar, sjukhus- och skolbyggen). De liberala godsägarna spelade en ganska framträdande roll i semstvostyrelserna. De var nära förbundna med de liberala borgarna och nästan sammansmälte med dem, emedan de själva på sina gods började övergå från halvfeodal till kapitalistisk hushållning såsom varande mera inkomstbringande. Båda dessa grupper av liberaler var naturligtvis för tsarregeringen, men de var emot tsarismens "övergrepp", emedan de fruktade, att just dessa "övergrepp" skulle kunna stärka den revolutionära rörelsen. De fruktade visserligen tsarismens "övergrepp", men ännu mera fruktade de revolutionen. Då liberalerna protesterade mot tsarismens "övergrepp", fullföljde de två syften: för det första att "bringa tsaren till förnuft", för det andra att ge sig sken av att vara "mycket missnöjda" med tsarismen, på så sätt vinna folkets förtroende, lösrycka folket eller en del av folket från revolutionen och därigenom försvaga revolutionen.

Semstvoliberalernas rörelse innebar självfallet inte någon som helst fara för tsarismens existens, men den tjänade i alla fall som ett vittnesbörd om, att det inte stod riktigt väl till med tsarismens "evärdliga" stödjepelare.

Semstvoliberalernas rörelse ledde till att år 1902 en borgerlig grupp, "Frigörelse", bildades, vilken utgjorde kärnan till det blivande borgerliga ledande partiet i Ryssland: kadettpartiet.

Då tsarismen såg, hur arbetar- och bonderörelsen som en allt hotfullare våg vällde över landet, vidtog den alla åtgärder för att dämma upp den revolutionära rörelsen. Allt oftare sattes militär in mot arbetarnas strejker och demonstrationer, kulor och kosackpiskor blev ett allt vanligare svar av tsarregeringen på arbetarnas och böndernas aktioner, fängelserna och förvisningsorterna överfylldes.

Vid sidan av de skärpta våldsåtgärderna sökte tsarregeringen också tillgripa andra, "smidigare" åtgärder, som inte hade karaktären av våldsåtgärder, för att avleda arbetarna från den revolutionära rörelsen. Det gjordes försök att bilda falska arbetarorganisationer, vilka stod under gendarmernas och polisens förmyndarskap. Dessa organisationer kallades på den tiden "polissocialismens" organisationer eller subatovorganisationer (efter gendarmöversten Subatov, som bildat dessa polisens arbetarorganisationer). Den tsaristiska ochranan [1 Den hemliga politiska polisinstitutionen i Tsarryssland, som upprättades för kampen mot den revolutionära rörelsen. - Övers.] försökte genom sina agenter intala arbetarna, att tsarregeringen själv skulle vara beredd hjälpa arbetarna att få deras ekonomiska krav uppfyllda. "Varför syssla med politik, varför ställa till revolution, när tsaren själv står på arbetarnas sida" - sade subatovarna till arbetarna. I några städer bildade subatovarna egna organisationer. Efter subatovorganisationernas mönster och med samma syften som dessa bildade prästen Gapon 1904 en organisation under namnet "De ryska fabriks- och verkstadsarbetarnas förening i Petersburg".

Men tsarochranans försök att slå under sig arbetarrörelsen misslyckades. Tsarregeringen visade sig vara ur stånd att med dylika åtgärder få bukt med den växande arbetarrörelsen. Arbetarklassens växande revolutionära rörelse sopade bort dessa polisorganisationer från sin väg.

2. DEN LENINSKA PLANEN FÖR DET MARXISTISKA PARTIETS UPPBYGGANDE. "EKONOMISTERNAS" OPPORTUNISM. "ISKRAS" KAMP FÖR DEN LENINSKA PLANEN. LENINS BOK "VAD BÖR GÖRAS?" DET MARXISTISKA PARTIETS IDEOLOGISKA GRUNDVALAR.

Ehuru Rysslands Socialdemokratiska Arbetarpartis första kongress, som hölls 1898, hade förklarat att partiet bildats, så var partiet dock inte bildat. Det fanns intet partiprogram och inga partistadgar. Partiets Centralkommitté, som valts på första kongressen, hade häktats och blev aldrig mer återupprättad, ty det fanns ingen som kunde återupprätta den. Inte nog därmed. Efter första kongressen ökade partiets ideologiska söndring och organisatoriska splittring alltmera.

Om åren 1884-1894 var en period av seger över folklighetsrörelsen och av ideologisk förberedelse för socialdemokratin, och åren 1894-1898 en period av försök - visserligen misslyckade - att av de enskilda marxistiska organisationerna bilda ett socialdemokratiskt parti, så blev perioden efter 1898 en period, då det ideologiska och organisatoriska virrvarret inom partiet ökade. Marxismens seger över folklighetsrörelsen samt arbetarklassens revolutionära aktioner, som visade att marxisterna hade rätt, stärkte den revolutionära ungdomens sympati för marxismen. Marxismen kom på modet. Detta medförde, att det till de marxistiska organisationerna plötsligt strömmade in hela massor av revolutionär ungdom från de intellektuellas kretsar, vilka var svaga i teorin, oerfarna i organisatoriskt och politiskt avseende och endast hade en dimmig, till största delen oriktig föreställning om marxismen, som de hämtat ur de "legala marxisternas" opportunistiska skriverier, av vilka pressen överflödade. Denna omständighet ledde till att de marxistiska organisationernas teoretiska och politiska nivå sjönk, att "legala marxistiska" opportunistiska stämningar trängde in i dessa samt att den ideologiska söndringen, det politiska vacklandet och det organisatoriska virrvarret ökade.

Arbetarrörelsens växande uppsving och revolutionens uppenbara annalkande krävde bildandet av ett arbetarklassens enhetliga, centraliserade parti, som var i stånd att leda den revolutionära rörelsen. Men de lokala partiorganens, de lokala kommittéernas, gruppernas och cirklarnas tillstånd var så bedrövligt och deras organisatoriska avskildhet från varandra och deras ideologiska divergenser så stora, att uppgiften att bilda ett sådant parti erbjöd otroliga svårigheter.

Svårigheterna bestod inte endast i att partiet måste byggas upp under elden av tsarismens grymma förföljelser, genom vilka de bästa partiarbetarna ofta rycktes bort ur organisationernas led och sändes i förvisning, i fängelse eller till straffarbete. Svårigheterna bestod dessutom i att en betydande del av lokalkommittéerna och deras partiarbetare inte ville veta av någonting annat än deras eget lokalt begränsade praktiska arbete, att de inte förstod det skadliga i att partiet saknade organisatorisk och ideologisk enhet, att de vant sig vid partiets splittring, vid det ideologiska virrvarret i partiet samt ansåg, att man kunde reda sig utan ett enhetligt centraliserat parti.

För att skapa ett centraliserat parti måste man övervinna denna efterblivenhet, denna tröghet och trångsynta prakticism hos de lokala organen.

Men det var inte allt. Det fanns inom partiet en tämligen talrik grupp av personer, som hade sina egna tidningar, "Rabotjaja Mysl" (Arbetartanken) i Ryssland och "Rabotjeje Djelo" (Arbetarsaken) i utlandet, och som teoretiskt sökte rättfärdiga den organisatoriska splittringen och den ideologiska söndringen i partiet, ej sällan rent av lovprisade den samt ansåg att uppgiften att skapa ett arbetarklassens enhetliga, centraliserade, politiska parti var en opåkallad och konstlad uppgift.

Det var "ekonomisterna" och deras efterföljare.

För att skapa ett enhetligt politiskt proletärt parti var det framför allt nödvändigt att slå "ekonomisterna".

Det var just dessa uppgifter och uppbyggandet av arbetarklassens parti, som Lenin grep sig an att utföra.

Ifråga om varmed man skulle börja uppbyggandet av arbetarklassens enhetliga parti fanns olika meningar. En del menade, att man borde börja partiets uppbyggande med att inkalla partiets andra kongress, vilken skulle sammansluta lokalorganisationerna och bilda partiet. Lenin var mot denna mening. Han ansåg, att innan man inkallade kongressen måste man klargöra frågan om partiets mål och uppgifter, måste man veta vad för slags parti man ville bygga upp, måste man ideologiskt avgränsa sig från "ekonomisterna", måste man ärligt och öppet säga partiet att det fanns två olika uppfattningar om partiets mål och uppgifter - "ekonomisternas" uppfattning och de revolutionära socialdemokraternas uppfattning, måste man genom det tryckta ordet bedriva en bred propaganda för den revolutionära socialdemokratins åsikter, liksom "ekonomisterna" propagerade för sina åsikter i sina pressorgan, måste man göra det möjligt för lokalorganisationerna att träffa ett medvetet val mellan dessa båda riktningar - och först sedan detta nödvändiga förarbete utförts, kunde partikongressen inkallas.

Lenin sade direkt:

"Före en sammanslutning och för att sammansluta sig, måste man först bestämt och beslutsamt avgränsa sig från varandra."
(Lenin, Saml. verk, b. IV, s. 378.)

Med hänsyn härtill ansåg Lenin, att man borde börja uppbyggandet av arbetarklassens politiska parti med att organisera en allrysk, politisk kamptidning, som skulle bedriva propaganda och agitation för den revolutionära socialdemokratins åsikter. Han ansåg att utgivandet av en sådan tidning måste utgöra det första steget till partiets uppbyggande.

I sin bekanta artikel: "Varmed skall man börja?" skisserade Lenin upp en konkret plan för partiets uppbyggande, vilken han sedan utvecklade i sin berömda bok: "Vad bör göras?"

"Enligt vår mening - sade Lenin i denna artikel - måste utgångspunkten för verksamheten, det första praktiska steget till att bilda den önskade organisationen [1 Frågan gäller partiets bildande. - Red.] och slutligen den ledtråd, som vi måste följa för att oavlåtligt kunna utveckla, fördjupa och utvidga denna organisation, vara att skapa en allrysk politisk tidning . . . Utan den är det omöjligt att systematiskt genomföra den principfasta och allsidiga propaganda och agitation, som är socialdemokratins ständiga och huvudsakliga uppgift i allmänhet och som är en särskilt brännande uppgift på nuvarande tidpunkt, då intresset för politik, för socialismens frågor väckts inom de bredaste befolkningsskikt." (Lenin.Saml. verk, b. IV, s. 110.)

Lenin ansåg, att en sådan tidning inte endast kommer att tjäna som medel att ideologiskt sammanfoga partiet, utan också som medel att organisatoriskt sammansluta lokalorganisationerna till ett parti. Tidningens nät av ombud och korrespondenter, vilka är representanter för lokalorganisationerna, skal! just tjäna som det skelett, omkring vilket partiet organisatoriskt samlas. Ty, sade Lenin, "tidningen är ej bara en kollektiv propagandist och en kollektiv agitator, utan också en kollektiv organisatör".

"Detta nät av ombud - sade Lenin i samma artikel - kommer att bilda skelettet just i en sådan organisation, som vi behöver: tillräckligt stor att omfatta hela landet; tillräckligt omfattande och mångsidig för att kunna genomföra en sträng och detaljerad arbetsdelning; tillräckligt principfast för att under alla omständigheter, vid alla 'vändningar' och överraskningar kunna orubbligt fortsätta sitt arbete; tillräckligt smidig för att å ena sidan kunna undvika drabbning på öppna fältet med en i styrka överlägsen fiende, när denne har samlat alla sina krafter på en punkt, och å andra sidan kunna dra nytta av denna fiendes tungroddhet samt angripa honom var och när han minst väntar ett angrepp." (Sammastädes, s. 112.)

En sådan tidning måste "Iskra" vara.

Och "Iskra" blev verkligen just en sådan allrysk politisk tidning, som förberedde partiets ideologiska och organisatoriska sammanfogning.

Vad själva partiets struktur och sammansättning beträffar, ansåg Lenin, att partiet måste bestå av två delar: a) en trängre krets av ständiga, ledande kaderarbetare, vilka i främsta rummet borde utgöras av yrkesrevolutionärer, d. v. s. partiarbetare, som är fria från varje annat arbete än partiarbetet, som besitter ett nödvändigt minimum av teoretiskt vetande, politisk erfarenhet, organisationsvana och i konsten att kämpa mot tsarpolisen och att dölja sig undan polisen; b) ett omfattande nät av periferiska partiorganisationer, en talrik massa partimedlemmar, omgivna av hundratusentals arbetandes sympati och understödda av dem.

"Jag påstår - skrev Lenin - (1) att ingen enda revolutionär rörelse kan vara varaktig utan en stabil ledarorganisation, som värnar kontinuiteten; (2) att ju bredare den massa är, som spontant dras in i kampen. . . desto oeftergivligare är behovet av en sådan organisation och desto fastare måste denna organisation vara... (3) att en sådan organisation huvudsakligen måste bestå av folk, som yrkesmässigt sysselsätter sig med revolutionär verksamhet; (4) att det i ett absolutistiskt land kommer att vara desto svårare att 'infånga' en sådan organisation, ju mera vi inskränker dess medlemsstock, så att den kommer att omfatta endast de medlemmar, som yrkesmässigt sysselsätter sig med revolutionär verksamhet och är yrkesmässigt skolade i konsten att kämpa mot den politiska polisen, och - (5) - desto bredare blir den krets av personer såväl från arbetarklassen som från de övriga samhällsklasserna, vilka kommer att ha möjlighet att deltaga och aktivt arbeta i rörelsen." (Lenin.Saml. verk, b. IV, s. 456.) Beträffande karaktären av det parti, som skulle bildas, och dess roll i förhållande till arbetarklassen, liksom också partiets mål och uppgifter, ansåg Lenin, att partiet måste vara arbetarklassens förtrupp, att det måste vara arbetarrörelsens ledande kraft, som sammanhåller och inriktar proletariatets klasskamp. Partiets slutmål är kapitalismens störtande och socialismens upprättande. Dess närmaste mål är tsarismens störtande och upprättande av demokratisk ordning. Och då kapitalismen ej kan störtas, utan att tsarismen först störtats, så består partiets huvuduppgift för närvarande i att resa arbetarklassen, resa hela folket till kamp mot tsarismen, att organisera en revolutionär folkrörelse mot tsarismen samt störta denna såsom det främsta och största hindret på vägen till socialismen.

"Den närmaste uppgift, - skrev Lenin - som historien nu ställt oss inför, är den mest revolutionära av alla proletariatets närmaste uppgifter i vilket annat land det vara må. Förverkligandet av denna uppgift, att förstöra det mäktigaste bålverket för inte endast den europeiska, utan även (kan vi nu säga) den asiatiska reaktionen skulle göra det ryska proletariatet till det internationella revolutionära proletariatets förtrupp." (Sammastädes, s. 382.) Och vidare:

"Vi måste hålla i minnet, att kampen mot regeringen för delkrav, erövrandet av vissa eftergifter endast är små skärmytslingar med fienden, endast små förpostfäktningar, medan den avgörande drabbningen ännu förestår oss. Framför oss ligger en fientlig fästning i hela sin styrka, från vilken man översållar oss med skurar av granater och kulor, som berövar oss våra bästa kämpar. Vi måste intaga denna fästning, och vi kommer att ta den, om vi förenar det vaknande proletariatets alla krafter med de ryska revolutionärernas alla krafter i ett parti, kring vilket allt livskraftigt och ärligt som finns i Ryssland kommer att samlas. Och först då uppfylles den ryska arbetarrevolutionären Peter Alexejevs stora förutsägelse: "Arbetarfolkets miljoner skall lyfta sin seniga näve, och despotismens ok, som skyddas av soldaternas bajonetter, kommer att slås i spillror!" (Sammastädes, s. 59.)

Det var den leninska planen för skapandet av arbetarklassens parti under de förhållanden, som rådde i det absolutistiska Tsarryssland.

"Ekonomisterna" dröjde inte att öppna eld mot den leninska planen.

"Ekonomisterna" påstod, att den allmänna politiska kampen mot tsarismen var en sak, som gällde alla klasser, främst bourgeoisin, och att den därför inte erbjöd något allvarligt intresse för arbetarklassen, ty arbetarnas huvudintresse ligger i den ekonomiska kampen mot företagarna för högre arbetslön, förbättrade arbetsförhållanden o. s. v. Därför borde socialdemokraterna ej sätta den politiska kampen mot tsarismen och tsarismens störtande som sin närmaste huvuduppgift, utan i stället organiserande av "arbetarnas ekonomiska kamp mot företagarna och regeringen", varvid med ekonomisk kamp mot regeringen avsågs kamp for förbättring av fabrikslagstiftningen. "Ekonomisterna" försäkrade, att man på detta sätt skulle kunna "ge själva den ekonomiska kampen en politisk karaktär".

"Ekonomisterna" riskerade inte längre att formellt uttala sig mot nödvändigheten av ett politiskt parti för arbetarklassen. Men de menade, att partiet inte borde vara arbetarrörelsens ledande kraft, att det inte borde ingripa i arbetarklassens spontana rörelse och än mindre leda den, utan att det borde följa efter den, studera den och taga lärdom av den.

"Ekonomisterna" gjorde vidare gällande, att det medvetna elementets roll i arbetarrörelsen, det socialistiska medvetandets, den socialistiska teorins organiserande och riktningsgivande roll är betydelselös, eller nästan betydelselös, att socialdemokratin inte skall lyfta arbetarna till det socialistiska medvetandets nivå, utan tvärtom själv anpassa sig och sänka sig till arbetarklassens mellanskikts eller till och med dess mera efterblivna skikts nivå, att socialdemokratin inte skall inplanta det socialistiska medvetandet hos arbetarklassen, utan bör vänta till dess arbetarklassens spontana rörelse själv med egna krafter utarbetar det socialistiska medvetandet.

Vad den leninska organisationsplanen för partiets uppbyggande angår, ansåg de den vara ett slags övervåld mot den spontana rörelsen.

I "Iskras" spalter och särskilt i sin berömda bok "Vad bör göras?" gick Lenin till storms mot denna "ekonomisternas" opportunistiska filosofi och lämnade inte kvar sten på sten.

1. Lenin visade: att avleda arbetarklassen från den allmänna politiska kampen mot tsarismen och inskränka dess uppgifter till ekonomisk kamp mot företagarna och regeringen, medan man lämnade både företagarna och regeringen orörda - det är att döma arbetarna till evigt slaveri. Arbetarnas ekonomiska kamp mot företagarna och regeringen är en tradeunionistisk kamp för bättre villkor vid arbetskraftens försäljning till kapitalisterna, men arbetarna vill inte bara kämpa för att få bättre villkor vid försäljningen av sin arbetskraft till kapitalisterna, utan också för att avskaffa själva det kapitalistiska systemet, som dömer dem till tvånget att sälja sin arbetskraft till kapitalisterna och att underkasta sig utsugning. Men arbetarna kan ej utveckla kampen mot kapitalisterna, kan ej utveckla kampen för socialismen, så länge tsarismen, kapitalismens gårdvar, spärrar vägen för arbetarrörelsen. Därför är det partiets och arbetarklassens närmaste uppgift att skaffa undan tsarismen och därmed bryta väg för socialismen.

2. Lenin visade: att lovsjunga arbetarrörelsens spontana process och förneka partiets ledande roll, att reducera dess roll till registrering av händelserna - det är att predika "svanspolitik" ("chvostism" - av chvost = svans), att propagera för att partiet skall förvandlas till en svans i den spontana processen, till en passiv kraft i rörelsen, som endast förmår betrakta den spontana processen och förlita sig till dess automatiska förlopp. Att bedriva en sådan propaganda innebär att leda det hela till partiets förintande, det vill säga att lämna arbetarklassen utan parti, det vill säga att lämna den obeväpnad. Men att lämna arbetarklassen obeväpnad i en tid, när inför densamma står sådana fiender som den med alla kampmedel rustade tsarismen och den modernt organiserade bourgeoisin, som har sitt eget parti, vilket leder dess kamp mot arbetarklassen - det betyder att förråda arbetarklassen.

3. Lenin visade: att böja knä för arbetarrörelsens spontanitet och degradera medvetenhetens roll, degradera det socialistiska medvetandets och den socialistiska teorins roll - det är för det första ett hån mot arbetarna, som känner dragning till medvetenheten liksom till ljuset, för det andra att i partiets ögon göra teorin värdelös, det vill säga göra det vapen värdelöst, med vars hjälp partiet orienterar sig i nutiden och förutser framtiden, och för det tredje innebär det att fullständigt och slutgiltigt sjunka ned i opportunismens träsk.

"Utan revolutionär teori - sade Lenin - kan det inte heller finnas någon revolutionär rörelse . . . Förkämpens roll kan endast utföras av ett parti, som ledes av en framskriden teori." (Lenin.Saml. verk, b. IV, s. 380.)

4. Lenin visade, att "ekonomisterna" bedrar arbetarklassen, då de påstår, att den socialistiska ideologin kan framgå ur arbetarklassens spontana rörelse, ty i själva verket uppstår den socialistiska ideologin inte ur den spontana rörelsen, utan ur vetenskapen. Då "ekonomisterna" förnekar, att det är nödvändigt att införa socialistiskt medvetande i arbetarklassen, röjer de därmed väg för den borgerliga ideologin och underlättar för den att införas och inplantas i arbetarklassen - följaktligen gravlägger de idén om arbetarrörelsens sammansmältande med socialismen och hjälper bourgeoisin.

"Varje knäfall för spontaniteten i arbetarrörelsen, - sade Lenin - varje förringande av det 'medvetna elementets' roll, av socialdemokratins roll innebär samtidigt - alldeles oavsett om den som nedsätter denna roll önskar det eller inte - en förstärkning av den borgerliga ideologins inflytande över arbetarna." (Lenin, Saml. verk, b. IV, s. 390.)

Och vidare:
"Frågan står endast så: borgerlig eller socialistisk ideologi? Här finns intet mellanting . . . Därför betyder varje förringande av den socialistiska ideologin, varje avsteg från den, i och för sig ett stärkande av den borgerliga ideologin." (Sammastädes, s. 391-392.)

5. I sin resumé av alla dessa "ekonomisternas" misstag, kom Lenin till den slutsatsen, att "ekonomisterna" inte vill ha ett den sociala revolutionens parti, som befriar arbetarklassen från kapitalismen, utan i stället ett de "sociala reformernas" parti, som förutsätter att kapitalismens välde upprätthålles, och att "ekonomisterna" på grund därav är reformister, som förråder proletariatets livsviktiga intressen.

6. Lenin visade slutligen, att "ekonomismen" inte är en tillfällig företeelse i Ryssland, att "ekonomisterna" för in borgerligt inflytande över arbetarklassen, att de i de västeuropeiska socialdemokratiska partierna har sina bundsförvanter i revisionisterna, opportunisten Bernsteins anhängare. Inom socialdemokratin i Västeuropa stärktes alltmera den opportunistiska riktningen, vilken uppträdde under parollen "kritikfrihet" gentemot Marx, krävde "revision", det vill säga omprövning av Marx' lära (härav namnet "revisionism"), krävde att man skulle avstå från revolutionen, från socialismen, från proletariatets diktatur. Lenin visade, att de ryska "ekonomisterna" följde samma linje, avståndstagande från den revolutionära kampen, från socialismen, från proletariatets diktatur.

Det är de teoretiska grundsatser, som Lenin utvecklade i sin bok "Vad bör göras?".

Spridningen av "Vad bör göras?" ledde till att det ett år efter dess publicering (den utgavs i mars 1902), vid tiden för Rysslands Socialdemokratiska Arbetarpartis andra kongress, endast fanns ett obehagligt minne kvar av "ekonomismens" ideologiska positioner, och benämningen "ekonomist" upptogs som en förolämpning av de flesta partiarbetare.

Det var ett fullständigt ideologiskt krossande av "ekonomismen", ett krossande av opportunismens, svanspolitikens och spontanitetens ideologi.

Men betydelsen av Lenins bok "Vad bör göras?" inskränkte sig inte härtill.

Den historiska betydelsen av "Vad bör göras?" består i att Lenin i denna berömda bok:

1. var den förste som i det marxistiska tänkandets historia fullständigt blottade opportunismens källor, i det han visade, att de i främsta rummet består i knäfall för spontaniteten i arbetarrörelsen och i degradering av det socialistiska medvetandets roll i arbetarrörelsen;

2. höjde betydelsen av teorin, medvetenheten och av partiet som den spontana arbetarrörelsens revolutionerande och ledande kraft till en tillbörlig nivå;

3. på ett glänsande sätt motiverade den marxistiska grundsatsen, som säger, att det marxistiska partiet är arbetarrörelsens sammansmältande med socialismen;

4. utarbetade på ett genialt sätt det marxistiska partiets ideologiska grundvalar.

De teoretiska teser, som utvecklas i "Vad bör göras?", lades sedan till grund för det bolsjevikiska partiets ideologi.

Utrustad med en sådan teoretisk rikedom kunde "Iskra" utveckla, och gjorde det också, en stor kampanj för den leninska partiuppbyggnadsplanen, för att samla partiets krafter, för andra partikongressen, för den revolutionära socialdemokratin - mot "ekonomisterna", mot alla och varje slags opportunister, mot revisionisterna.

"Iskras" viktigaste uppgift var att utarbeta ett utkast till partiprogram. Arbetarpartiets program utgör som bekant en kortfattad, vetenskapligt formulerad framställning av målet och uppgifterna för arbetarklassens kamp. Programmet fastställer såväl slutmålet för proletariatets revolutionära rörelse som också de krav, för vilka partiet kämpar på vägen till slutmålet. Därför måste utarbetandet av programutkastet ovillkorligen ha förstarangsbetydelse.

Under det programutkastet utarbetades, uppstod inom "Iskras" redaktion allvarliga meningsskiljaktigheter mellan Lenin och Plechanov samt också mellan andra redaktionsmedlemmar. Dessa meningsskiljaktigheter och strider var nära att leda till fullständig brytning mellan Lenin och Plechanov. Men brytningen skedde ännu inte vid denna tidpunkt. Lenin genomdrev, att den synnerligen viktiga punkten om proletariatets diktatur intogs i programutkastet och att arbetarklassens ledande roll i revolutionen klart påvisades.

Från Lenins penna härrör också hela den del av programmet, som berör agrarfrågan. Lenin gick redan då in för jordens nationalisering, men under kampens första etapp ansåg han det vara nödvändigt att föra fram kravet att återlämna de "avskurna jordstyckena" åt bönderna, d. v. s. de jordstycken, som godsägarna skar bort från böndernas jord vid "befrielsen". Plechanov uppträdde mot jordens nationalisering.

Striderna mellan Lenin och Plechanov ifråga om partiprogrammet var till en del bestämmande för de kommande meningsskiljaktigheterna mellan bolsjevikerna och mensjevikerna.

3. RYSSLANDS SOCIALDEMOKRATISKA ARBETARPARTIS ANDRA KONGRESS. PROGRAMMETS OCH STADGARNAS ANTAGANDE OCH DET ENHETLIGA PARTIETS BILDANDE. MENINGSSKILJAKTIGHETERNA PÅ KONGRESSEN OCH UPPKOMSTEN AV TVÅ RIKTNINGAR INOM PARTIET: DEN BOLSJEVIKISKA OCH DEN MENSJEVIKISKA.

De leninska principernas seger och "Iskras" framgångsrika kamp för den leninska organisationsplanen hade sålunda förberett alla huvudbetingelser, vilka var nödvändiga för att bilda ett parti eller, som man på den tiden sade, för att bilda ett verkligt parti. "Iskras" riktning segrade bland de socialdemokratiska organisationerna i Ryssland. Det var nu möjligt att inkalla partiets andra kongress.

Den 30 (17 enligt gamla stilen) juli 1903 öppnades RSDAP:s andra kongress. Kongressen samlades hemligt i utlandet. I början hölls sammanträdena i Brüssel. Men den belgiska polisen uppmanade sedan kongressdeltagarna att lämna Belgien. Då förflyttades kongressen till London.

Till kongressen anlände inalles 43 delegater från 26 organisationer. Varje kommitté hade rätt att sända två delegater till kongressen, men några skickade endast en. Således hade de 43 delegaterna 51 beslutande röster.

Kongressens huvuduppgift bestod i att "bilda ett verkligt parti på basis av de principiella och organisatoriska grundsatser, som uppställts och utarbetats av 'Iskra' ". (Lenin, Saml. verk, b. VI, s. 164.)

Kongressens sammansättning var inte enhetlig. De öppna "ekonomisterna" var till följd av det nederlag de lidit inte representerade på kongressen. Men under denna period hade de maskerat om sig så skickligt, att de lyckades smuggla in några egna delegater. Dessutom skilde sig Bunds delegater endast i ord från "ekonomisterna", i handling åter var de för dem.

Sålunda var det inte endast "Iskras" anhängare, som deltog i kongressen, utan också dess motståndare. "Iskras" anhängare uppgick till 33, de hade sålunda majoriteten. Men inte alla av dem som räknade sig som iskraiter var verkliga iskraiter-leninister. Delegaterna splittrades i olika grupperingar. Lenins anhängare, eller de fasta iskraiterna, hade 24 röster, 9 iskraiter följde Martov. Det var de oståndaktiga iskraiterna. En del av delegaterna vacklade mellan "Iskra" och dess motståndare - dessa räknade 10 röster på kongressen. Det var centrum. "Iskras" öppna motståndare hade 8 röster (3 "ekonomister" och 5 bundister). Det behövdes bara att iskraiterna splittrades, för att "Iskras" fiender skulle kunna få övertaget.

Det framgår härav, hur komplicerad situationen på kongressen var. Lenin uppbjöd mycken kraft för att trygga "Iskras" seger på kongressen.

Kongressens viktigaste angelägenhet var att antaga ett partiprogram. Den huvudfråga, som vid programmets behandling framkallade invändningar av kongressens opportunistiska del, var frågan om proletariatets diktatur. Även i en rad andra programfrågor var opportunisterna oense med kongressens revolutionära del. Men de beslöt att främst ta upp kampen i frågan om proletariatets diktatur, i det de hänvisade till att en rad socialdemokratiska partier i utlandet inte hade punkten om proletariatets diktatur i sina program och att man därför också kunde låta bli att ta in den i den ryska socialdemokratins program.

Opportunisterna gjorde också invändningar mot att ta in krav rörande bondefrågan i partiprogrammet. Dessa personer önskade inte revolution, därför skydde de arbetarklassens bundsförvant, bönderna, och förhöll sig fientligt mot dem.

Bundisterna och de polska socialdemokraterna reste invändningar mot nationernas självbestämmanderätt. Lenin lärde alltid att arbetarklassen är förpliktad att kämpa mot det nationella förtrycket. Att motsätta sig detta krav i programmet var liktydigt med att föreslå, att man skulle avstå från den proletära internationalismen och bli hantlangare åt det nationella förtrycket.

Lenin tillfogade alla dessa invändningar ett förintande slag.

Kongressen antog det av "Iskra" föreslagna programmet.

Detta program bestod av två delar: ett maximiprogram och ett minimiprogram. I maximiprogrammet talades om huvuduppgiften för arbetarklassens parti: om den socialistiska revolutionen, att störta kapitalisternas makt och upprätta proletariatets diktatur. I minimiprogrammet talades om partiets närmaste uppgifter, vilka var genomförbara redan före det kapitalistiska systemets störtande, före upprättandet av proletariatets diktatur: om det tsaristiska självhärskardömets störtande, upprättande av en demokratisk republik, införande av 8-timmars arbetsdag för arbetarna, tillintetgörande av alla feodalismens rester på landsbygden, återlämnande av den jord till bönderna, som godsägarna fråntagit dem ("de avskurna jordstyckena").

Senare ersatte bolsjevikerna kravet på de "avskurna jordstyckenas" återlämnande med kravet på konfiskering av all godsägarjord.

Det program, som antogs av andra partikongressen, var ett revolutionärt program för arbetarklassens parti.
Programmet bibehölls ända till åttonde partikongressen, då vårt parti efter den proletära revolutionens seger antog ett nytt program.

Efter programmets antagande övergick andra partikongressen till att behandla förslaget till partistadgar. Sedan kongressen antagit programmet och lagt grunden för partiets ideologiska förenande, måste den också antaga stadgar för partiet, för att göra slut på hantverksmässigheten och de isolerade cirklarna, den organisatoriska splittringen och bristen på en fast disciplin i partiet.

Men om antagandet av programmet gick relativt lätt, så framkallade frågan om partistadgarna förbittrade strider på kongressen. De skarpaste meningsskiljaktigheterna framträdde med anledning av formuleringen av stadgarnas första paragraf: om medlemskapet i partiet. Vem kan vara medlem i partiet, hurudan måste partiets sammansättning vara, hurudant måste partiet vara i organisatoriskt avseende - en organiserad enhet eller någonting formlöst - det var de frågor, som uppstod i samband med stadgarnas första paragraf. Striden rörde sig om två formuleringar: Lenins formulering, som understöddes av Plechanov och de fasta iskraiterna, samt Martovs formulering, som understöddes av Axelrod, Sasulitj, de oståndaktiga iskraiterna, Trotskij och hela den öppet opportunistiska delen av kongressen.

Lenins formulering hävdade att partimedlem kan var och en vara, som erkänner partiets program, stödjer partiet i materiellt avseende och är medlem i en av dess organisationer. Martovs formulering åter ansåg erkännandet av programmet och materiellt understöd åt partiet vara ofrånkomliga villkor för medlemskapet i partiet, men ansåg inte deltagande i en av partiets organisationer vara villkor för partimedlemsskap, utan hävdade att en partimedlem inte behöver vara medlem i en av partiets organisationer.

enin betraktade partiet som en organiserad trupp, vars medlemmar inte räknar sig själva till partiet, utan tas in i partiet genom en av dess organisationer och följaktligen underkastar sig partidisciplinen, medan Martov betraktade partiet som någonting i organisatoriskt avseende formlöst, vars medlemmar själva räknar sig till partiet och följaktligen inte är skyldiga att underkasta sig partidisciplinen, såvida de inte tillhör någon av partiets organisationer.

I olikhet med den leninska formuleringen öppnade således Martovs formulering dörrarna på vid gavel för oståndaktiga ickeproletära element. Inför den borgerligt-demokratiska revolutionen fanns det bland de borgerliga intellektuella sådana personer, som för en tid hyste sympatier för revolutionen. De kunde någon gång till och med göra partiet någon mindre tjänst. Men dessa personer kommer inte att inträda i organisationen, underkasta sig partidisciplinen, utföra uppdrag åt partiet, de kommer inte att utsätta sig för de faror, som var förknippade med detta. Och dylikt folk föreslog Martov och de andra mensjevikerna att man skulle räkna som partimedlemmar, att man skulle ge dem rätt och möjlighet att utöva inflytande på partiets angelägenheter. De föreslog till och med att man skulle ge varje strejkande rätt att "räkna" sig som medlem av partiet, ehuru också icke-socialister, anarkister och socialistrevolutionärer deltog i strejkerna.

Resultatet blev att martovarna - i stället för det helgjutna, fast organiserade kampparti, för vilket Lenin och hans anhängare kämpade på kongressen - ville ha ett brokigt, lösligt, formlöst parti, som ej skulle kunna vara ett kampparti redan därför, att det skulle omfatta olika riktningar och inte kunde ha en fast disciplin.

Emedan de oståndaktiga iskraiterna lösgjorde sig från de fasta iskraiterna och slöt förbund med centrum samt emedan de öppna opportunisterna anslöt sig till dem, fick Martov övertaget i denna fråga. Med en majoritet av 28 röster mot 22 och en nedlagd röst antog kongressen stadgarnas första paragraf enligt Martovs formulering.

Efter iskraiternas splittring med anledning av första paragrafen i stadgarna skärptes kampen på kongressen ännu mer. Kongressen närmade sig slutet, då valen av partiets ledande instanser - redaktion för partiets centralorgan ("Iskra") och Centralkommitté - skulle företas. Men innan kongressen gick till val, inträffade emellertid vissa händelser, som ändrade styrkeförhållandet på kongressen.

I samband med partistadgarna blev kongressen tvungen att sysselsätta sig med Bund, som gjorde anspråk på en särställning inom partiet. Bund krävde, att det skulle erkännas som den enda representanten för de judiska arbetarna i Ryssland. Att bifalla detta Bunds krav hade betytt att dela upp arbetarna i partiorganisationer enligt deras nationalitet, att avstå från arbetarklassens enhetliga territoriella klassorganisationer. Kongressen förkastade Bunds organisatoriska nationalism. Bundisterna lämnade då kongressen. Även två "ekonomister" avtågade från kongressen, då denna vägrade att erkänna deras utlandsförbund som partiets representant i utlandet.

De sju opportunisternas avmarsch från kongressen ändrade styrkeförhållandet till leninisternas förmån.

Frågan om de centrala partiinstansernas sammansättning hade från första början stått i centrum för Lenins uppmärksamhet. Lenin ansåg det vara nödvändigt att få in fasta och konsekventa revolutionärer i Centralkommittén. Martovarna strävade efter att de oståndaktiga, opportunistiska elementen skulle få övervikten inom Centralkommittén. Kongressmajoriteten ställde sig i denna fråga på Lenins sida. I Centralkommittén invaldes anhängare av Lenin.

På Lenins förslag invaldes Lenin, Plechanov och Martov i "Iskras" redaktion. Martov krävde på kongressen, att man i "Iskras" redaktion skulle välja in alla de sex gamla redaktörerna för "Iskra", av vilka majoriteten var Martovanhängare. Kongressmajoriteten avböjde detta förslag. Den tremannagrupp, som Lenin föreslagit, valdes. Då förklarade Martov, att han ej skulle komma att inträda i centralorganets redaktion.

Sålunda bekräftade kongressen genom sin röstning i fråga om de centrala partiinstanserna Martovanhängarnas nederlag och Leninanhängarnas seger.

Från denna tid kallar man Lenins anhängare, som erhöll majoriteten av rösterna vid valen, för bolsjeviker, och Lenins motståndare, som erhöll minoriteten, mensjeviker. [Majoritet = bolsjinstvo; minoritet = mensjinstvo. - övers.]

Om man gör en sammanfattning av andra kongressens arbete, kommer man till följande slutsatser:

1. Kongressen befäste marxismens seger över "ekonomismen", över den öppna opportunismen.

2. Kongressen antog program och stadgar, grundade det socialdemokratiska partiet och danade sålunda ramen för det enhetliga partiet.

3. Kongressen blottade, att det fanns allvarliga organisatoriska meningsskiljaktigheter, vilka delade partiet i två delar, bolsjeviker och mensjeviker, av vilka de förra förfäktade den revolutionära socialdemokratins organisationsprinciper, medan den senare sjönk ned i den organisatoriska löslighetens träsk, i opportunismens träsk.

4. Kongressen visade, att istället för de gamla opportunisterna, som partiet redan slagit ned, i stället för "ekonomisterna", började i partiet uppträda nya opportunister - mensjevikerna.

5. Kongressen visade sig inte fullt behärska situationen ifråga om de organisatoriska frågorna, den led av vacklan, gav ibland mensjevikerna till och med övertaget och förmådde inte, ehuru den blev bättre mot slutet, avslöja mensjevikernas opportunism i de organisatoriska frågorna och isolera dem inom partiet, ja, inte ens ställa denna uppgift för partiet.

Denna sista omständighet utgjorde en av huvudorsakerna till att kampen mellan bolsjevikerna och mensjevikerna inte avtog efter kongressen utan tvärtom ytterligare skärptes.

4. DE MENSJEVIKISKA LEDARNAS SPLITTRINGSAKTIONER OCH SKÄRPNINGEN AV KAMPEN INOM PARTIET EFTER ANDRA KONGRESSEN. MENSJEVIKERNAS OPPORTUNISM. LENINS BOK "ETT STEG FRAMÅT, TVÅ TILLBAKA". DET MARXISTISKA PARTIETS ORGANISATORISKA GRUNDVALAR.

Efter andra kongressen skärptes kampen inom partiet ännu mera. Mensjevikerna försökte av alla krafter att omintetgöra besluten från partiets andra kongress och lägga beslag på partiets centrala instanser. Mensjevikerna krävde, att de skulle få egna representanter i "Iskras" redaktion och Centralkommittén i så stort antal, att de finge majoriteten i redaktionen och samma antal som bolsjevikerna i Centralkommittén. Bolsjevikerna avvisade mensjevikernas krav, emedan dessa stod i direkt motsättning till andra kongressens beslut. Mensjevikerna bildade då bakom partiets rygg en egen partifientlig fraktionsorganisation med Martov, Trotskij och Axelrod i spetsen och "gjorde", som Martov skrev, "uppror mot leninismen". För kampen mot partiet valde de metoden att "desorganisera hela partiarbetet, fördärva det hela, bromsa allt och överallt" (Lenins uttryck). De förskansade sig i de ryska socialdemokraternas "Utlandsliga", som till nio tiondelar bestod av intellektuella emigranter, vilka var avskurna från arbetet i Ryssland, samt öppnade därifrån eld mot partiet, Lenin och leninisterna.

Mensjevikerna fick kraftig hjälp av Plechanov. På andra kongressen gick Plechanov med Lenin. Men efter andra kongressen lät han sig skrämmas av mensjevikernas hot om sprängning. Han beslöt att till varje pris "sluta fred" med mensjevikerna. Plechanov drogs till mensjevikerna genom barlasten av sina tidigare opportunistiska fel. Från sin försonliga ställning till de opportunistiska mensjevikerna tog Plechanov snart steget ut och blev själv mensjevik. Han krävde att man skulle ta in i "Iskras" redaktion alla de gamla mensjevikiska redaktörerna, som kongressen ratat. Lenin kunde självfallet inte samtycka till detta och lämnade "Iskras" redaktion för att befästa sin ställning i partiets CK och från denna position slå opportunisterna. Tvärtemot kongressens vilja insatte Plechanov egenmäktigt de förra mensjevikiska redaktörerna till "Iskras" redaktion. Från detta ögonblick, från och med nr 52 av "Iskra", förvandlade mensjevikerna tidningen till sitt organ och började genom "Iskra" propagera sina opportunistiska åsikter.

Från denna tid talar man i partiet om den gamla"Iskra" som den leninska, bolsjevikiska "Iskra", och om den nya "Iskra" som den mensjevikiska, opportunistiska "Iskra".

I och med "Iskras" övergång i mensjevikernas händer blev den ett organ för kampen mot Lenin, mot bolsjevikerna, ett propagandaorgan för den mensjevikiska opportunismen, framför allt beträffande de organisatoriska frågorna. Mensjevikerna förenade sig med "ekonomisterna" och bundisterna samt drog i "Iskras" spalter i fält mot - som de sade - leninismen. Plechanov kunde inte hålla sin försonliga position och anslöt sig också efter någon tid till fälttåget. Så måste det också gå enligt tingens logik: den som förfäktar försonlighet gentemot opportunisterna, han måste glida ned till opportunismen. Som ur ett ymnighetshorn flödade i den nya "Iskras" spalter förklaringar och artiklar om att partiet inte bör vara ett organisatoriskt helt, att man måste tillåta att det inom partiet fanns fria grupper och enskilda personer, vilka inte var skyldiga att underordna sig partiorganens beslut, att man måste ge varje intellektuell, som sympatiserade med partiet, och likaså "varje strejkande" och "varje demonstrant" rätt att förklara sig vara medlem av partiet, att kravet på att underordna sig alla partiets beslut var ett "formellt-byråkratiskt" förhållande till saken, att kravet på att minoriteten skall underordna sig majoriteten var ett "mekaniskt undertryckande" av partimedlemmarnas vilja, att kravet på att alla partimedlemmar - både ledare och vanliga medlemmar - i samma mån måste underkasta sig partidisciplinen innebar upprättande av "livegenskap" inom partiet, att "vi" inom partiet inte behövde centralism, utan en anarkistisk "autonomism", som berättigade de enskilda personerna och partiorganisationerna att inte uppfylla partiets beslut.

Detta var en tygellös propaganda för organisatorisk slapphet, undergrävande av partitroheten och partidisciplinen, lovprisande av den intellektuella individualismen, rättfärdigande av den anarkistiska disciplinlösheten.

Mensjevikerna drev öppet partiet tillbaka från andra partikongressen till den organisatoriska splittringen, till de isolerade cirklarna, till hantverksmässigheten.

Det var nödvändigt att resolut göra upp räkningen med mensjevikerna.

Detta gjorde Lenin i sin berömda bok "Ett steg framåt, två tillbaka", som utkom i maj 1904.

De organisatoriska grundsatser, som Lenin utvecklade i denna bok och som sedan blev det bolsjevikiska partiets organisationsgrundval, går ut på följande:

1. Det marxistiska partiet är en del, en trupp av arbetarklassen. Men arbetarklassen har många trupper, följaktligen kan inte varje trupp av densamma kallas arbetarklassens parti. Partiet skiljer sig från arbetarklassens övriga trupper framför allt däri, att det inte är en vanlig trupp, utan arbetarklassens förtrupp, dess medvetna trupp, dess marxistiska trupp, rustad med kunskap om samhällslivet, kunskap om samhällslivets utvecklingslagar, kunskap om klasskampens lagar, och är på grund därav i stånd att leda arbetarklassen, att leda dess kamp. Därför får man inte förväxla partiet med arbetarklassen, liksom man inte får förväxla delen med det hela, man får inte kräva att varje strejkande skall kunna förklara sig vara medlem av partiet, ty den som förväxlar partiet och klassen, han sänker partiets medvetenhetsnivå till "varje strejkandes" nivå, han tillintetgör partiet som arbetarklassens målmedvetna förtrupp. Partiets uppgift består inte i att sänka sin nivå till "varje strejkandes" nivå, utan i att höja arbebetarmassorna, höja"varje strejkande" till partiets nivå.

"Vi är klassens parti - skrev Lenin - och därför måste nästan hela klassen (och under krigstider, under inbördeskrigets epok absolut hela klassen) handla under ledning av vårt parti, sluta upp kring vårt parti så tätt som möjligt, men det skulle vara en manilovmässig [Indolens, overksamhet och tomt fantasteri. - Manilov var en av huvudfigurerna i Gogols novell "Döda själar". - övers.] och 'svanspolitisk' inställning om man trodde, att nästan hela klassen eller hela klassen under kapitalismen någonsin vore i stånd att höja sig till sin förtrupps, sitt socialdemokratiska partis medvetenhet och aktivitet. Ingen enda förnuftig socialdemokrat har hittills ställt i tvivelsmål, att inte ens den fackliga organisationen (som är primitivare, lättare tillgänglig för de outvecklade skiktens medvetande) under kapitalismen är i stånd att omsluta nästan hela eller hela arbetarklassen. Det vore endast att bedraga sig själv, att sluta ögonen för våra uppgifters väldiga omfattning, att göra dessa uppgifter trängre - om vi glömde skillnaden mellan förtruppen och alla de massor, som dragés till den, glömde förtruppens ständiga plikt att lyfta allt bredare skikt upp till sin egen nivå." (Lenin, Saml. verk, b. VI, s. 205-206.) 2. Partiet är inte bara arbetarklassens medvetna förtrupp, utan därjämte också arbetarklassens organiserade trupp med sin egen disciplin, som är bindande för dess medlemmar. Därför måste partimedlemmarna ovillkorligen vara medlemmar av en av partiets organisationer. Om partiet ej vore en klassens organiserade trupp, ej ett organisationssystem, utan helt enkelt ett antal personer, som själva förklarar sig vara medlemmar av partiet men inte tillhör någon av partiorganisationerna och således inte är organiserade samt följaktligen inte skyldiga att underordna sig partiets beslut - så skulle partiet aldrig ha en enhetlig vilja, det skulle aldrig kunna förverkliga sina medlemmars aktionsenhet, det skulle följaktligen ej ha möjlighet att leda arbetarklassens kamp. Partiet kan endast i det fall leda arbetarklassens praktiska kamp och inrikta den på ett enhetligt mål, om alla dess medlemmar är organiserade i en enhetlig, gemensam trupp, sammansvetsad genom en enhetlig vilja, enhetliga aktioner, enhetlig disciplin.

Mensjevikernas invändning, att i så fall många intellektuella, exempelvis professorer, studenter, gymnasister o. s. v., skulle komma att stanna utanför partiet, då de inte vill ansluta sig till en eller annan partiorganisation, antingen emedan de kände sig besvärade av partidisciplinen, eller, som Plechanov yttrade på andra kongressen, de anser det vara "nedsättande för sig att gå in i en eller annan lokal organisation" - denna mensjevikernas invändning träffar mensjevikerna själva, ty partiet har inte behov av sådana medlemmar, som känner sig besvärade av partidisciplinen eller är rädda för att gå in i en partiorganisation. Arbetarna fruktar inte disciplin och organisation och de går gärna in i en organisation, om de beslutat att bli medlemmar av partiet. Disciplin och organisation fruktar individualistiskt sinnade intellektuella och de kommer verkligen att bli stående utanför partiet. Men det är bara bra, ty partiet kommer då att bli kvitt den tillströmning av oståndaktiga element, som särskilt ökat nu, under perioden av den borgerligt-demokratiska revolutionens begynnande uppsving.

"Om jag säger - skrev Lenin - att partiet måste vara summan (och inte en enkel aritmetisk summa, utan ett system) av organisationerna, så ... uttrycker jag härmed alldeles tydligt och exakt min önskan, mitt krav på att partiet som klassens förtrupp skall utgöra någonting så organiserat som möjligt, att partiet skall upptaga i sig endast sådana element, som möjliggör åtminstone ett minimum av organisation ..." (Sammastädes, s. 203.) Och vidare:

"I ord förfäktar Martovs formel de breda proletära skiktens intressen; i handling kommer denna formel att tjäna de borgerliga intellektuellas intressen, vilka skyr den proletära disciplinen och organisationen. Ingen kan våga förneka att de intellektuella, såsom ett särskilt skikt i det moderna kapitalistiska samhället, i stort sett karakteriseras just av individualism och oförmåga till disciplin och organisation." (Sammastädes, s. 212.)

Och ytterligare:

"Proletariatet fruktar inte organisationen och disciplinen . . . Proletariatet kommer inte att gå in för att herrar professorer och gymnasister, som inte önskar träda in i någon organisation, skall erkännas som partimedlemmar för att de arbetar under kontroll av organisationen . . . Det är inte hos proletariatet, utan hos några intellektuella i vårt parti, som det brister i i i organisationens och disciplinens anda." (Lenin.Saml. verk, b. VI, s. 307.)

3. Partiet är inte helt enkelt en organiserad trupp, utan den "högsta organisationsformen" bland arbetarklassens alla andra organisationer, kallad att leda arbetarklassens alla övriga organisationer. Som högsta organisationsform, bestående av klassens bästa folk, vilka är väpnade med en utvecklad teori, med kunskap om klasskampens lagar och med den revolutionära rörelsens erfarenhet, har partiet alla möjligheter att leda - och är förpliktat att leda - arbetarklassens alla andra organisationer. Men-sjevikernas strävan att förringa och degradera partiets ledande roll leder till att proletariatets alla övriga organisationer, som ledes av partiet, försvagas, följaktligen till att proletariatet försvagas och avväpnas, ty "proletariatet har i kampen för makten intet annat vapen än organisationen". (Sammastädes, s. 328.)

4. Partiet är förkroppsligandet av förbindelsen mellan arbetarklassens förtrupp och arbetarklassens miljonmassor. Om så partiet vore den bästa förtrupp och om det vore aldrig så väl organiserat, så kan det inte leva och utvecklas utan förbindelse med de partilösa massorna, utan att mångdubbla dessa förbindelser, utan att befästa dem. Ett parti, som inkapslat sig, isolerat sig från massorna och förlorat eller också endast försvagat förbindelsen med sin klass, måste förlora massornas förtroende och understöd och följaktligen oundvikligt gå under. För att leva fullt och helt och för att utvecklas måste partiet mångdubbla förbindelserna med massorna samt vinna sin klass' miljonmassors förtroende.

"För att vara ett socialdemokratiskt parti - sade Lenin - måste man vinna understöd just av klassen." (Sammastädes, s. 208.)

5. För att kunna fungera riktigt och planmässigt leda massorna måste partiet vara organiserat på centralismens grundval, med enhetliga stadgar, enhetlig partidisciplin, med ett enhetligt ledande organ i spetsen i form av partikongressen samt under tiden mellan kongresserna i form av partiets Centralkommitté, varvid minoriteten skall underordna sig majoriteten, de enskilda organisationerna centrum, de lägre organisationerna de högre. Utan dessa villkor kan arbetarklassens parti inte vara ett verkligt parti, kan det inte fullgöra sina uppgifter, vad det gäller att leda klassen.

På grund av partiets illegala existens under det tsaristiska självhärskardömets förhållanden, kunde partiorganisationerna självfallet inte vid denna tid byggas upp på basen av valbarhet nedifrån, emedan partiet var tvunget att ha en strängt konspirativ karaktär. Men Lenin ansåg, att denna övergående företeelse i vårt partis liv kommer att bortfalla från de allra första dagarna efter tsarismens likvidering, då partiet blir ett öppet framträdande och legalt parti, och då partiorganisationerna kommer att byggas upp på grundvalen av demokratiska val, på den demokratiska centralismens grundval.

"Tidigare - skrev Lenin - var vårt parti icke ett formellt organiserat helt, utan endast summan av enskilda grupper, och därför kunde det inte existera några andra förbindelser mellan dessa grupper än ideologisk påverkan. Nu har vi blivit ett organiserat parti, och det innebär just att skapa prestige, förvandling av idéernas auktoritet till prestigens auktoritet, de lägre partiinstansernas underordnande under de högre." (Sammastädes, s. 291.)

Lenin anklagade mensjevikerna för organisatorisk nihilism och herrskapsanarkism, som inte tolererar partiets prestige och disciplin över sig. Han skrev:

"Denna herrskapsanarkism är den ryska nihilisten särskilt egen. Partiorganisationen förefaller honom att vara en ohygglig 'fabrik', delens underordnande under det hela och minoritetens under majoriteten synes honom vara en 'livegenskap' . . . arbetets delning under ledning av centrum framkallar hos honom tragikomiska tjut mot att människorna förvandlas till 'små kuggar i ett maskineri' (varvid som en särskilt mördande art av denna förvandling betraktas redaktörernas förvandling till medarbetare), nämnandet av partiets organisationsstadgar utlöser en föraktlig grimas och en överlägsen anmärkning (adresserad till 'formalisterna') om att man också skulle kunna klara sig utan stadgar." (Lenin.Saml. verk, b. VI, s. 310.) 6. Om partiet vill bevara enheten i sina led, måste det i praktiken genomföra en enhetlig proletär disciplin, som är lika bindande för alla partimedlemmar, såväl för ledarna som för de meniga. Därför får inom partiet inte förekomma någon uppdelning i "utvalda", för vilka disciplinen ej är bindande, och "icke-utvalda", vilka är skyldiga att underkasta sig disciplinen. Utan denna betingelse kan partiets helhet och enheten i dess led ej upprätthållas.

"Att Martov & Co. - skrev Lenin - är fullständigt renons på förnuftiga argument mot den redaktion som kongressen tillsatt, illustreras allra bäst av deras eget slagord: 'Vi är inga livegna!' ... Mentaliteten hos den borgerliga intellektuelle, som räknar sig till de 'utvalda andarna', vilka står över massorganisationen och massdisciplinen, framträder här utomordentligt pregnant . . . För den intellektuella individualismen . . . synes all proletär organisation och disciplin vara livegenskap." (Sammastädes, s. 282.) Och vidare:

"I den mån det hos oss utbildas ett verkligt parti, måste den klassmedvetna arbetaren lära sig att skilja mellan mentaliteten hos kämpen i den proletära armén och mentaliteten hos en borgerlig intellektuell, som prålar med anarkistiska fraser, han måste lära sig att kräva att inte endast de meniga partimedlemmarna, utan också 'männen i toppen' uppfyller en partimedlems plikter." (Sammastädes, s. 312.)

Då Lenin sammanfattade analysen av meningsskiljaktigheterna och slog fast mensjevikernas position som "opportunism i organisationsfrågorna", ansåg han att en av mensjevismens största synder var underskattandet av partiorganisationens betydelse som proletariatets vapen i kampen för sin frigörelse. Mensjevikerna gjorde gällande att proletariatets partiorganisation ej har någon allvarlig betydelse för revolutionens seger. Mot mensjevikerna hävdade Lenin att proletariatets enbart ideologiska sammanslutning ej är tillräcklig för segern - för att segra är det nödvändigt att "rotfasta" den ideologiska enheten genom den "materiella enheten" i proletariatets "organisation". Lenin menade att proletariatet endast på detta villkor kan bli en oövervinnlig kraft.

"Proletariatet - - skrev Lenin - har intet annat vapen i kampen för makten än organisationen. Proletariatet, som är splittrat genom den anarkiska konkurrensens herravälde i den borgerliga världen, undertryckt av det ofria arbetet för kapitalet och som ständigt slungas ned i djupet av fullkomligt elände, förvildning och urartning, kan bli och blir oundvikligen en oövervinnlig kraft endast genom att dess ideologiska förenande genom marxismens principer befästes genom organisationens materiella enhet, som sammansluter miljoner arbetande till arbetarklassens armé. Mot denna armé kommer varken det ryska självhärskardömets murkna, eller det internationella kapitalets murknande makt att hålla stånd." (Sammastädes, s. 328.)

Med dessa förutsägande ord avslutar Lenin sin bok.

Det är de organisatoriska grundsatser, som Lenin utvecklade i sin berömda bok "Ett steg framåt, två tillbaka".

Denna bok har sin betydelse främst däri, att den försvarade partiprincipen mot de isolerade cirklarna och partiet mot desorganisatörerna, den slog ned den mensjevikiska opportunismen i organisationsfrågorna och lade det bolsjevikiska partiets organisatoriska fundament.

Men det var inte dess enda betydelse. Bokens historiska betydelse består i att Lenin här för första gången i marxismens historia utarbetade läran om partiet som proletariatets ledande organisation, som det viktigaste vapnet i proletariatets händer, utan vilket det är omöjligt att segra i kampen för den proletära diktaturen.

Då Lenins bok "Ett steg framåt, två tillbaka" spreds bland partiarbetarna, hade det till följd att de flesta lokala organisationerna slöt upp kring Lenin.

Men ju tätare organisationerna sammanslöts kring bolsjevikerna, desto hatfullare betedde sig de mensjevikiska ledarna.

Sommaren 1904 ryckte mensjevikerna till sig majoriteten inom CK tack vare Plechanovs bistånd och förräderi av två demoraliserade bolsjeviker, Krasin och Noskov. Det var tydligt att mensjevikerna styrde hän mot sprängning. Förlusten av "Iskra" och CK försatte bolsjevikerna i en svår situation. Det var nödvändigt att organisera en egen bolsjevikisk tidning. Det var nödvändigt att organisera en ny partikongress, den tredje kongressen, för att bilda en ny CK för partiet och göra upp med mensjevikerna. Lenin och bolsjevikerna grep sig an med denna uppgift. Bolsjevikerna satte i gång kampen för den tredje partikongressens inkallande. I augusti 1904 hölls i Schweiz under Lenins ledning ett rådslag av 22 bolsjeviker. Detta rådslag antog ett upprop "Till partiet", vilket blev bolsjevikernas kampprogram i arbetet för tredje kongressens inkallande.

På tre distriktskonferenser, som hölls av de bolsjevikiska kommittéerna (den södra, kaukasiska och norra) valdes Majoritetskommittéernas byrå, som tog itu med det praktiska förarbetet till tredje partikongressen.
Den 4 januari 1905 utkom första numret av den bolsjevikiska tidningen "Vperjod" (Framåt).

Således formerades inom partiet två från varandra isolerade fraktioner, bolsjevikernas och mensjevikernas, vilka hade sina egna centra och sina egna pressorgan.

KORT SAMMANFATTNING

Under perioden 1901-1904 växer och starkes de marxistiska socialdemokratiska organisationerna i Ryssland på grundvalen av den växande revolutionära arbetarrörelsen.

I den hårdnackade principiella kampen mot "ekonomisterna" segrar den leninska "Iskras" revolutionära linje, övervinnes det ideologiska sönderfallet och "hantverksmässigheten".

"Iskra" förenar de sinsemellan splittrade socialdemokratiska cirklarna och grupperna samt förbereder andra partikongressen. På andra kongressen 1903 bildas Rysslands Socialdemokratiska Arbetarparti, antages partiets program och stadgar, skapas ledande centralorgan för partiet.

I den kamp, som utspelas på andra kongressen för "Iskra"-riktningens slutgiltiga seger inom RSDAP, framträder två grupper: bolsjevikernas grupp och mensjevikernas grupp.

De viktigaste meningsskiljaktigheterna mellan bolsjevikerna och mensjevikerna efter andra kongressen framträder i de organisatoriska frågorna.

Mensjevikerna närmar sig "ekonomisterna" och intar deras plats i partiet. Mensjevikernas opportunism yttrar sig t. v. på organisationsfrågornas område. Mensjevikerna är emot ett revolutionärt kampparti av den leninska typen. De är för ett lösligt, oorganiserat släptågsparti. De följer inom partiet en linje som går ut på sprängning. Med Plechanovs hjälp lägger de beslag på "Iskra" och CK samt utnyttjar dessa centra för sina splittringssyften.

Då bolsjevikerna ser splittringsfaran från mensjevikernas sida, vidtar de åtgärder för att tygla splittrarna, mobiliserar lokalorganisationerna för inkallandet av tredje kongressen och utger sin tidning "Vperjod".

På tröskeln till den första ryska revolutionen, under det redan påbörjade rysk-japanska krigets period, uppträder sålunda bolsjevikerna och mensjevikerna som två från varandra isolerade politiska grupper.