FEMTE KAPITLET

Bolsjevikernas parti under arbetarrörelsens uppgångsår före det första imperialistiska kriget.
(1912—1914)

1. DEN REVOLUTIONÄRA RÖRELSENS UPPSVING 1912—1914

Den stolypinska reaktionens triumf visade sig inte vara långvarig. En regering, som inte ville ge folket någonting annat än knutpiska och galge, kunde inte bli varaktig. Våldsåtgärderna blev så vanliga, att de upphörde att injaga skräck hos folket. Den trötthet, som bemäktigat sig arbetarna under de första åren efter revolutionens nederlag, började försvinna. Arbetarna begynte åter resa sig till kamp. Det visade sig att bolsjevikerna haft rätt, när de förutsett, att ett nytt revolutionärt uppsving var oundvikligt. Redan 1911 översteg antalet strejkande 100.000, medan deras antal under de föregående åren uppgått till endast 50—60.000. Pragkonferensen i januari 1912 konstaterade redan en begynnande livaktighet i arbetarrörelsen. Men det verkliga uppsvinget i den revolutionära rörelsen inträdde i april—maj 1912, då politiska massstrejker utbröt i samband med massakrerna bland arbetarna vid Lena.

Under en strejk vid Lenaguldfälten i Sibirien den 4 april 1912 dödades och sårades på en tsaristisk gendarmofficers order över 500 arbetare. Skottlossningen mot en obeväpnad gruvarbetarskara vid Lena, som fredligt var på väg till direktionen för att underhandla, upprörde hela landet. Detta nya blodsdåd av det tsaristiska självhärskardömet utfördes till behag för Lenaguldfältens ägare — engelska kapitalister — för att slå ned gruvarbetarnas ekonomiska strejk. De engelska kapitalisterna och deras ryska kompanjoner inhöstade svindlande vinster från Lenafälten — över sju miljoner rubel årligen — tack vare den skamlösaste utsugning av arbetarna. De betalade arbetarna en urusel arbetslön och utspisade dem med odugliga, ruttna livsmedel. När de 6.000 arbetarna vid Lenafälten inte längre kunde uthärda repressalierna och fräckheterna, gick de i strejk.

På massakrerna vid Lena svarade proletariatet med masstrejker, demonstrationer och möten i Petersburg, Moskva och alla industricentra och industridistrikt.

"Vi var så bestörta och uppskakade, att vi inte genast fann de lämpliga orden. Vilken protest vi än uttalade, skulle den endast bli ett svagt genljud av den inre upphetsning, som bemäktigade sig oss alla. Ingenting kan hjälpa oss: varken tårar eller protester, utan endast en organiserad masskamp" — så skrev arbetarna från ett antal företag i sin resolution.

Arbetarnas stormande förbittring ökade ytterligare, då tsarministern Makarov till svar på den socialdemokratiska fraktionens interpellation i Riksduman med anledning av Lenamassakrerna helt cyniskt förklarade: "Så har det varit och så kommer det att bli!" Antalet deltagare i de politiska strejkerna till protest mot blodbadet på Lenaarbetarna steg till 300.000.

Lenadagarna bröt in som en orkan i den atmosfär av "lugn", som stolypinregimen skapat.

Kamrat Stalin skrev med anledning härav i den bolsjevikiska Petersburgstidningen "Svesda" (Stjärnan) 1912 följande:

"Skotten i Lena bröt tigandets is och folkrörelsens flod satte sig i rörelse. Den kom i gång! . . . Allt ont och ofärdsbringande i den nuvarande regimen, allt vad det oändligt plågade Ryssland suckade under, allt detta samlades i ett faktum, i händelserna vid Lena. Just därför tjänade skotten i Lena som signal till strejker och demonstrationer."

Förgäves hade likvidatorerna och trotskisterna försökt begrava revolutionen. Lenahändelserna visade, att de revolutionära krafterna levde, att en väldig mängd revolutionär energi hopats hos arbetarklassen. Första-majstrejkerna 1912 omfattade c:a 400.000 arbetare. Dessa strejker hade en klart politisk karaktär och genomfördes under de bolsjevikiska revolutionära parollerna: demokratisk republik, 8-timmars arbetsdag och konfiskering av all godsägarjord. Dessa huvudparoller var avsedda att förena inte endast de breda arbetarmassorna, utan också bönderna och soldaterna till revolutionärt stormangrepp mot självhärskardömet.

"Det ryska proletariatets storslagna majstrejk och därmed sammanhängande gatudemonstrationer, revolutionära proklamationer och revolutionära tal inför arbetarmassorna visade tydligt, att Ryssland trätt in i ett skede av revolutionärt uppsving" — skrev Lenin i artikeln "Det revolutionära uppsvinget". (Lenin.Saml. verk. b. XV, s. 533.)

Alarmerade av arbetarnas revolutionära aktivitet, uppträdde likvidatorerna mot strejkkampen, som de kallade "strejklidelse". Likvidatorerna och deras bundsförvant Trotskij ville ersätta proletariatets revolutionära kamp med en "petitionskampanj". De föreslog arbetarna att underteckna ett papper, en "petition", med bön om "rättigheter" (om upphävande av inskränkningarna ifråga om föreningar, strejker o. s. v.) för att sedan sända in detta papper till Riksduman. Likvidatorerna lyckades inte samla mer än 1.300 namn, medan samtidigt hundratusentals arbetare slöt upp kring de revolutionära paroller, som bolsjevikerna ställt.

Arbetarklassen marscherade fram på den väg, som bolsjevikerna anvisade.

Den ekonomiska situationen i landet under denna period erbjöd följande bild:

Den industriella stagnationen hade redan 1910 avlösts av livaktighet och produktionsstegring inom de viktigaste industrigrenarna. Medan tackjärnsproduktionen 1910 uppgick till 186 miljoner pud[Ett pud = 16,3 kg. — Övers. ] och 1912 till 256 miljoner, så utgjorde den 1913 283 miljoner pud. Stenkolsutvinningen utgjorde 1910 1.522 miljoner pud, men 1913 hade den redan stigit till 2.214 miljoner pud.

Samtidigt med den kapitalistiska industrins tillväxt pågick en snabb ökning av proletariatet. Det säregna i den industriella utvecklingen var den fortgående koncentrationen av produktionen i stora och mycket stora företag. Medan 1901 46,7 proc. av hela antalet arbetare var sysselsatta på stora företag med 500 eller flera arbetare, så var 1910 redan cirka 54 proc., det vill säga mer än hälften av alla arbetare, sysselsatta på företag av denna typ. Detta var en industrikoncentration utan motstycke. Till och med i ett så industriellt utvecklat land som Nordamerika var vid denna tid endast omkring en tredjedel av alla arbetare sysselsatta på storföretag.

Proletariatets tillväxt och koncentration på storföretag jämte förefintligheten av ett så revolutionärt parti som bolsjevikpartiet gjorde Rysslands arbetarklass till en väldig kraft i landets politiska liv. De barbariska formerna för arbetarnas utsugning på företagen i förening med tsarbödlarnas outhärdliga polisregim gjorde att varje allvarlig strejk fick en politisk karaktär. Den ekonomiska och den politiska kampens sammanflätande gav masstrejkerna en särskilt revolutionär kraft.

I den revolutionära arbetarrörelsens förtrupp marscherade Petersburgs hjältemodiga proletariat, efter Petersburg kom Baltiska kustlandet, Moskva och Moskvaguvernementet, därefter Volgadistriktet och Sydryssland. 1913 omfattade rörelsen Västra distriktet, Polen och Kaukasien. Enligt officiella beräkningar strejkade 1912 inalles 725.000 och enligt andra mera fullständiga uppgifter över en miljon arbetare, 1913 enligt officiella beräkningar 861.000 och enligt fullständigare uppgifter 1.272.000 arbetare. Under första hälften av 1914 deltog redan omkring halvannan miljon arbetare i strejkerna.

Det revolutionära uppsvinget 1912—1914, strejkrörelsens slagkraft förde sålunda landet närmare samma situation som i revolutionens början 1905.

Proletariatets revolutionära masstrejker hade betydelse för hela folket. De var riktade mot självhärskardömet. Den väldiga majoriteten av den arbetande befolkningen hyste sympati för strejkerna. Fabriksägarna tog hämnd på arbetarna för strejkerna genom lockouter. I Moskvaguvernementet kastade kapitalisterna 1913 ut 50.000 textilarbetare på gatan. I mars 1914 avskedades i Petersburg på en dag 70.000 arbetare. Arbetarna på andra företag och inom andra -industrigrenar hjälpte sina strejkande och lockoutade kamrater med omfattande penninginsamlingar och ibland med solidaritetsstrejker.

Arbetarrörelsens uppsving och masstrejkerna väckte också bondemassorna och drog in dem i kampen. Bönderna reste sig ånyo till kamp mot godsägarna, förstörde godsägarnas herrgårdar och kulakernas gårdar. Under åren 1910—1914 förekom över 13.000 bondeaktioner.

Även bland militären började revolutionära aktioner äga rum. 1912 förekom en väpnad aktion bland trupperna i Turkestan. På Baltiska flottan och i Sevastopol höll resningar på att mogna.

Den revolutionära strejkrörelsen och demonstrationerna, vilka leddes av det bolsjevikiska partiet, visade att arbetarklassen inte kämpade för delkrav, för "reformer", utan för folkets befrielse från tsarismen. Landet gick en ny revolution till mötes.

För att vara närmare Ryssland flyttade Lenin sommaren 1912 över från Paris till Galizien (f. d. Österrike). Under hans ledning hölls här två konferenser av Centralkommittémedlemmar och ansvariga funktionärer: den ena i Krakow i slutet av 1912 och den andra i det lilla samhället Poronino i närheten av Krakow hösten 1913. På dessa konferenser fattades beslut i arbetarrörelsens viktigaste frågor: om det revolutionära uppsvinget, om strejkerna och partiets uppgifter, om de illegala organisationernas stärkande, om den socialdemokratiska dumafraktionen, om partipressen, om försäkringskampanjen.

2. DEN BOLSJEVIKISKA TIDNINGEN "PRAVDA". BOLSJEVIKFRAKTIONEN I FJÄRDE RIKSDUMAN.

Ett mäktigt vapen i det bolsjevikiska partiets händer vid stärkandet av dess organisationer och erövrandet av inflytande bland massorna var den bolsjevikiska dagliga tidningen "Pravda" (Sanningen), som utkom i Petersburg. Den grundades på initiativ av Stalin, Olminskij och Poletajev enligt Lenins anvisningar. Arbetarnas masstidning "Pravda" började utgivas samtidigt med den revolutionära rörelsens nya uppsving. Dess första nummer utkom den 22 april (5 maj n. st.) 1912. Det var en verklig fest för arbetarna. För att hedra minnet av "Pravdas" utkommande beslöts att årligen fira den 5 maj som arbetarpressens högtidsdag.

Redan före "Pravda" utkom den bolsjevikiska veckotidningen "Svesda", som var avsedd för mera avancerade arbetare. "Svesda" spelade en stor roll under Lenamassakrernas dagar. Den publicerade en rad politiska kampartiklar av Lenin och Stalin, vilka mobiliserade arbetarklassen till kamp. Men under det revolutionära uppsvingets förhållanden var en veckotidning inte längre tillräcklig för det bolsjevikiska partiet. Det behövdes en daglig, politisk masstidning, som var avsedd för de bredaste arbetarskikt. En sådan tidning var just "Pravda".

Under denna period spelade "Pravda" en utomordentligt stor roll. Den vann arbetarklassens stora massor över på bolsjevismens sida. I en situation av oupphörliga polisförföljelser, böter och konfiskationer för att den publicerade artiklar och korrespondenser, som ej vann censurens gillande, kunde "Pravda" existera endast på grund av aktivt understöd av tiotusentals upplysta arbetare. De kolossala bötessummorna kunde "Pravda" betala endast tack vare stora penninginsamlingar bland arbetarna. Ofta hamnade dock en betydande del av upplagan av "Pravdas" konfiskerade nummer i läsarnas händer, emedan klassmedvetna arbetare redan på natten kom till tryckeriet och hämtade tidningspackar.

Under loppet av två och ett halvt år indrog tsarregeringen "Pravda" åtta gånger, men med arbetarnas hjälp började den åter komma ut under ett nytt, liknande namn, exempelvis "Sa Pravdu" (För Pravda), "Put Pravdy" (Pravdas väg), "Trudovaja Pravda" (Arbetspravda).

Samtidigt som "Pravda" i genomsnitt spreds i 40.000 ex. dagligen, översteg upplagan av den mensjevikiska dagliga tidningen "Lutj" (Ljusstrålen) ej 15—16.000 exemplar.

Arbetarna räknade "Pravda" som sin egen arbetartidning, hade stort förtroende för den och lyssnade uppmärksamt till dess röst. Varje exemplar av "Pravda" gick ur hand i hand och betjänade tiotals läsare, utformade deras klassmedvetande, uppfostrade, organiserade och manade dem till kamp.

Vad innehöll "Pravda" ?

I varje nummer av "Pravda" fanns tiotals arbetarkorrespondenser, vilka skildrade arbetarnas liv, den bestialiska utsugningen samt kapitalisternas, direktörernas och arbetsledarnas olika repressalier och fräckheter mot arbetarna. Det var skarpa ord och träffande avslöjanden av den kapitalistiska ordningen. Ej sällan meddelades i "Pravdas" notiser om självmord av svältande arbetslösa, som uppgivit hoppet om att få arbete.

"Pravda" skrev om de behov och krav arbetarna på olika fabriker och inom olika industrigrenar hade samt om hur arbetarna kämpade för sin krav. Nästan i varje nummer skrev man om strejker på olika företag. Då det pågick stora, långvariga strejker, organiserade tidningen arbetarna inom andra företag och industrigrenar att företa insamlingar till de strejkandes understöd. Ibland insamlades tiotusentals rubel till strejkkassorna — väldiga summor på den tiden, om man tar i betraktande att största delen av arbetarna erhöll endast 70—80 kopek om dagen. Detta uppfostrade arbetarna i den proletära solidaritetens anda och till medvetande om att alla arbetare har samma intressen.

Arbetarna reagerade för varje politisk händelse, varje seger eller nederlag med att sända "Pravda" brev, hälsningar, protester o. s. v. I sina artiklar belyste "Pravda" arbetarrörelsens uppgifter ur konsekvent bolsjevikisk synpunkt. Som legal tidning kunde den ej direkt uppmana till att störta tsarismen. Man fick lov att uttrycka sig i antydningar, vilka de klassmedvetna arbetarna väl förstod och som de förklarade för massorna. När man exempelvis i "Pravda" skrev om "de fullständiga och obeskurna kraven av 1905", så förstod arbetarna att det var fråga om bolsjevikernas revolutionära paroller: för tsarismens störtande, för demokratisk republik, för konfiskering av godsägarnas jord, för 8-timmars arbetsdag.

"Pravda" organiserade de upplysta arbetarna inför valen till den fjärde duman. Den avslöjade den förrädiska position, som intogs av dem som ville samförstånd med den liberala bourgeoisin, det "stolypinska arbetarpartiets" anhängare, mensjevikerna. "Pravda" manade arbetarna att rösta för anhängarna av "de obeskurna kraven av 1905", det vill säga för bolsjevikerna. Valen var indirekta. Först valdes på arbetarmötena befullmäktigade, dessa valde i sin tur elektorer och först dessa elektorer deltog i valen av arbetardeputerade till duman. På valdagen publicerade "Pravda" en lista över de bolsjevikiska elektorer, på vilka man uppmanade arbetarna att rösta. Listan kunde ej offentliggöras på förhand för att de uppställda kandidaterna inte skulle utsättas för faran att bli arresterade.

"Pravda" hjälpte till att organisera proletariatets aktioner. Vid en stor lockout i Petersburg våren 1914, då det inte var ändamålsenligt att förklara masstrejk, manade "Pravda" arbetarna att tillgripa andra kampformer: massmöten på fabrikerna, demonstrationer på gatan. Det var förbjudet att skriva öppet om detta i tidningen. Men maningen var begriplig för de klassmedvetna arbetare, som läst Lenins artikel under den anspråkslösa rubriken "Om arbetarrörelsens former", i vilken det sades, att strejken för ögonblicket måste ersättas med högre former av arbetarrörelse, vilket var detsamma som en uppmaning att organisera möten och demonstrationer.

Så förverkligades genom "Pravda" förenandet av bolsjevikernas illegala revolutionära verksamhet med den legala agitationen och arbetarmassornas organiserande.

"Pravda" skrev ej endast om arbetarnas liv, om arbetarnas strejker och demonstrationer. "Pravda" belyste systematiskt böndernas liv, böndernas svälttillvaro, hur bönderna utsögs av de feodala godsägarna, hur kulakerna på sina avskiftade gårdar roffat åt sig den bästa bondejorden genom den stolypinska "reformen". "Pravda" visade de klassmedvetna arbetarna, hur mycket brännbart material som hopats på landsbygden. "Pravda" lärde proletariatet att uppgifterna för revolutionen 1905 ännu ej var lösta, att en ny revolution förestod. "Pravda" lärde, att proletariatet i denna andra revolution måste uppträda som folkets verkliga ledare och anförare, att det i denna revolution kommer att ha en sådan stark bundsförvant som de revolutionära bönderna.

Mensjevikerna sökte förmå proletariatet att lägga bort tanken på revolutionen. Mensjevikerna intalade arbetarna: låt bli att tänka på folket, på böndernas hungersnöd, på de feodala godsägarnas svarthundravälde, kämpa blott för "koalitionsfrihet", lämna in "petitioner" om detta till tsarregeringen. Bolsjevikerna klargjorde för arbetarna, att denna mensjevikiska förkunnelse om att avstå från revolutionen, att avstå från förbundet med bönderna, fördes i bourgeoisins intresse, att arbetarna med säkerhet kommer att besegra tsarismen, om de drar bönderna över på sin sida som sin bundsförvant, samt att sådana dåliga själasörjare som mensjevikerna måste stötas bort som fiender till revolutionen.

Vad behandlade "Pravda" i avdelningen "Bondelivet"?

Vi skall som exempel ta några korrespondenser från 1913.

I en korrespondens under rubriken "Agrarsaken" meddelades från Samara, att en betydande del av de 45 bönderna i kyrkbyn Novochasbulat i Bugulminskijs härad dömts till långvarigt fängelsestraff på grund av anklagelse för motstånd mot lantmätaren vid utskiftningen av byalagsjord åt de avskiftade gårdarna.

I en kort korrespondens från guvernementet Pskov meddelades: "Bönderna i kyrkbyn Psitsa (nära stationen Savalje) har gjort beväpnat motstånd mot lantpoliserna. En del sårades. Orsaken till sammanstötningen är jordpolitiska misshälligheter. Poliser har dragits samman i Psitsa, även viceguvernören och prokuratorn har avrest dit."

I en korrespondens från guvernementet Ufa meddelades om försäljning av bondeskiften, om att hungern och lagen om utträde ur bykommunen påskyndade processen av böndernas skiljande från jorden. Exempelvis i den avskiftade byn Borisovka. Här fanns 27 gårdar, som ägde 543 desjatiner1 odlad jord. Under hungersnöden sålde 5 gårdsägare 31 desjatiner för 25—33 rubel per desjatina, ehuru jorden kostade 3—4 gånger mera. I samma by pantsatte 7 gårdar 177 desjatiner för 18—20 rubel per desjatina på 6 år mot 12 procents årlig ränta. Med hänsyn till befolkningens utarmning och den vanvettiga räntan kan man tryggt säga: av de 177 desjatinerna måste hälften komma att övergå i ockrarnas händer, ty en så kolossal summa kommer väl knappast hälften av låntagarna att kunna betala under loppet av 6 år.

I sin artikel i "Pravda" "Godsägarens stora och bondens lilla jordinnehav i Ryssland" — visade Lenin åskådligt för arbetarna och bönderna, vilka kolossala jordrikedomar, som befann sig i godsägarparasiternas händer. Enbart 30.000 storgodsägare ägde omkring 70 miljoner desjatiner jord. Lika mycket jord kom på 10 miljoner bondgårdars andel. På varje storgodsägare kom i genomsnitt 2.300 desjatiner, på varje bondgård, också kulakgårdarna inberäknade, kom i genomsnitt 7 desjatiner, varvid 5 miljoner mindre bemedlade bondgårdar, det vill säga hälften av samtliga bönder, ägde högst l—2 desjatiner jord per gård. Dessa fakta visade påtagligt, att roten till böndernas fattigdom och till hungersnöderna låg i storgodsägarnas jordegendom, i kvarlevorna från livegenskapen, från vilka bönderna endast kunde befria sig genom en revolution, ledd av arbetarklassen.

Genom arbetare, som hade förbindelse med landsbygden, trängde "Pravda" ut på landsbygden och väckte de upplysta bönderna till revolutionär kamp.

Under den period, då "Pravda" grundades, befann sig de illegala socialdemokratiska organisationerna helt i bolsjevikernas händer, de legala organisationsformerna åter — dumafraktionen, pressen, försäkringskassorna, fackföreningarna — var ännu inte helt erövrade från mensjevikerna. Det behövdes en energisk kamp från bolsjevikernas sida för att driva ut likvidatorerna ur arbetarklassens legala organisationer. Tack vare "Pravda" kröntes denna kamp med framgång.

"Pravda" stod i centrum av kampen för partitroheten, för återupprättandet av det massomfattande revolutionära arbetarpartiet. "Pravda" förenade de legala organisationerna kring bolsjevikpartiets illegala härdar och inriktade arbetarrörelsen på ett bestämt mål, på revolutionens förberedande.

"Pravda" hade ett väldigt antal arbetarkorrespondenter. Bara under ett" år publicerade den över 11.000 arbetarkorrespondenser. Men "Pravda" var inte endast genom brev och korrespondenser förbunden med arbetarmassorna. Varje dag infann sig en hel mängd arbetare från företagen på redaktionen. I "Pravdas" redaktion var en betydande del av partiets organisatoriska arbete koncentrerat. Här ordnades sammanträffanden med representanter för de lokala particellerna, hit kom meddelanden om partiarbetet på fabrikerna och verkstäderna, härifrån utsändes partidirektiv av Petersburgskommittén och partiets Centralkommitté.

Som resultat av två och ett halvt års hårdnackad kamp mot likvidatorerna för det massomfattande revolutionära arbetarpartiets återupprättande, nådde bolsjevikerna så långt att sommaren 1914 fyra femtedelar av de aktiva arbetarna i Ryssland följde det bolsjevikiska partiet, följde den "pravdistiska" taktiken. Härom vittnade exempelvis det faktum, att av samtliga 7.000 arbetargrupper, som 1914 föranstaltade insamlingar för arbetartidningarna, 5.600 grupper samlade pengar för den bolsjevikiska pressen och endast 1.400 grupper för den mensjevikiska. I stället hade mensjevikerna många "rika vänner" bland den liberala bourgeoisin och de borgerliga intellektuella, vilka skänkte mer än hälften av de medel, som behövdes för den mensjevikiska tidningens underhåll.

Bolsjevikerna kallades vid denna tid "pravdister". Med "Pravda" växte en hel generation av det revolutionära proletariatet upp, vilken sedan genomförde den socialistiska Oktoberrevolutionen. Bakom "Pravda" stod tio- och hundratusentals arbetare. Under de revolutionära uppsvingsåren (1912—1914) lades en fast grund för det bolsjevikiska masspartiet, vilken ej kunde förstöras av några som helst förföljelser av tsarismen under det imperialistiska krigets period.

" 'Pravda' av år 1912 lade grunden för bolsjevismens seger 1917." (Stalin.)

Partiets andra legala organ i landsomfattning var bolsjevik-fraktionen i den fjärde Riksduman.

1912 utlyste regeringen val till fjärde duman. Vårt parti tillmätte valdeltagandet stor betydelse. Den socialdemokratiska dumafraktionen och tidningen "Pravda" utgjorde de viktigaste legala stödjepunkterna i landsomfattning, medelst vilka det bolsjevikiska partiet utförde sitt revolutionära arbete bland massorna. Bolsjevikpartiet gick till dumavalen självständigt, under egna paroller och riktade sina slag samtidigt mot regeringspartierna och mot den liberala bourgeoisin (kadetterna). Valkampanjen förde bolsjevikerna under parollerna: demokratisk republik, 8-timmars arbetsdag, konfiskering av godsägarnas jord.

Valen till fjärde duman ägde rum hösten 1912. Missnöjd med utgången av valen i Petersburg, försökte regeringen i början av oktober beskära arbetarnas rösträtt vid en rad av de största fabrikerna. Till svar på detta uppmanade vårt partis Petersburgskommitté på kamrat Stalins förslag arbetarna på de största företagen att gå ut i en dags strejk. Försatt i ett brydsamt läge, var regeringen tvungen att ge efter, och arbetarna fick möjlighet att på mötena välja vem de ville. Med kolossal majoritet röstade arbetarna för den "Fullmakt" för fullmäktige och deputerade, som kamrat Stalin författat. "Petersburgsarbetarnas fullmakt för sin arbetardeputerad" påminde om de olösta uppgifterna från år 1905.

". . . Vi tror — hette det i "Fullmakten" — att Ryssland står på tröskeln till kommande massrörelser, måhända mera djupgående än 1905 . . . Förkämpen i dessa rörelser blir, liksom 1905, det ryska samhällets mest framskridna klass, det ryska proletariatet. Dess bundsförvant åter kan endast vara den oändligt plågade bondeklassen, som är djupt intresserad av Rysslands befrielse från slaveriet."

"Fullmakten" förklarade, att folkets kommande aktioner måste ta formen av en kamp på två fronter — såväl mot tsarregeringen som också mot den liberala bourgeoisin, vilken sökte samförstånd med tsarismen.

Lenin tillskrev "Fullmakten" stor betydelse, då den manade arbetarna till revolutionär kamp. Och i sina resolutioner svarade arbetarna på denna maning.

Bolsjevikerna segrade i valen, och kamrat Badajev invaldes av Petersburgs arbetare i duman.

Arbetarna företog valen till duman skilt från de övriga befolkningsskikten (den s. k. arbetarkurian). Av nio deputerade, som valdes av arbetarkurian, var sex medlemmar av det bolsjevikiska partiet, nämligen Badajev, Petrovskij, Muranov, Samojlov, Sjagov och Malinovskij (vilken senare visade sig vara en provokatör). De bolsjevikiska deputerade valdes i de största industricentra, där minst fyra femtedelar av arbetarklassen fanns. Men några likvidatorer valdes av andra än arbetare, d. v. s. inte i arbetarkurian. Därför blev det 7 likvidatorer mot 6 bolsjeviker i duman. Till en början bildade bolsjevikerna och likvidatorerna en gemensam socialdemokratisk fraktion i duman. Efter en hårdnackad kamp mot likvidatorerna, vilka hindrade bolsjevikernas revolutionära arbete, utträdde de bolsjevikiska deputerade i oktober 1913 på anvisning av bolsjevikpartiets CK ur den förenade socialdemokratiska fraktionen och bildade en självständig bolsjevikisk fraktion.

De bolsjevikiska deputerade uppträdde i duman med revolutionära tal, vari de avslöjade det absolutistiska systemet, interpellerade regeringen om våldsåtgärderna mot arbetarna och om kapitalisternas omänskliga utsugning av arbetarna.

De uppträdde i duman också i agrarfrågan, manade i sina tal bönderna till kamp mot de feodala godsägarna, avslöjade kadettpartiet, som var emot konfiskering av godsägarnas jord och dess överlämnande till bönderna.

Bolsjevikerna väckte i Riksduman förslag till lag om 8-timmars arbetsdag, vilket självfallet inte antogs av svarthundraduman, men spelade en stor roll ur agitatorisk synpunkt.

Den bolsjevikiska dumafraktionen var nära förbunden med partiets CK, med Lenin, samt erhöll anvisningar av honom. Under den tid kamrat Stalin vistades i Petersburg, ledde han direkt fraktionen.

De bolsjevikiska deputerade inskränkte ej sitt arbete till duman, utan utvecklade en omfattande verksamhet utanför densamma. De reste ut till fabriker och verkstäder, besökte landets arbetarcentra och höll föredrag, anordnade hemliga möten, på vilka de klarlade partiets beslut, bildade nya partiorganisationer. De deputerade förenade skickligt sin legala verksamhet med det illegala, konspirativa arbetet.

3. BOLSJEVIKERNAS SEGER I DE LEGALA ORGANISATIONERNA.
DEN REVOLUTIONÄRA RÖRELSENS FORTSATTA TILLVÄXT.
INFÖR DET IMPERIALISTISKA KRIGET.

Bolsjevikernas parti uppvisade under denna tid en mönstergill ledning av alla former och yttringar av proletariatets klasskamp. Det byggde upp illegala organisationer. Det gav ut illegala flygblad. Det utförde ett hemligt revolutionärt arbete bland massorna. Samtidigt fick det ett allt fastare övertag i arbetarklassens olika legala organisationer. Partiet bemödade sig att erövra fackföreningarna, folkets hus, aftonuniversiteten, klubbarna, försäkringsanstalterna. Dessa legala organisationer hade sedan gammalt tjänat likvidatorerna som tillflyktsort. Bolsjevikerna kämpade energiskt för att förvandla de legala föreningarna till stödjepunkter för vårt parti. Skickligt förenande det illegala arbetet med det legala, vann bolsjevikerna majoriteten i de fackliga samorganisationerna i de båda huvudstäderna på sin sida. En särskilt glänsande seger vann bolsjevikerna 1913 vid valen av metallarbetarnas fackföreningsstyrelse i Petersburg: på ett möte av 3.000 metallarbetare var det knappast 150 man, som röstade för likvidatorerna.

Detsamma bör sägas om en sådan legal organisation som den socialdemokratiska fraktionen i fjärde Riksduman. Ehuru mensjevikerna hade 7 deputerade, medan bolsjevikerna hade 6, representerade den mensjevikiska sjumannagruppen, som i huvudsak valts från kretsar med annan befolkning än arbetare, knappast en femtedel av arbetarklassen, medan den bolsjevikiska sexmannagruppen, som valts i landets viktigaste industricentra (Petersburg, Moskva, Ivanovo-Vosnesensk, Kostroma, Jekaterinoslav, Charkov), representerade över fyra femtedelar av landets arbetarklass. Arbetarna betraktade sexmannagruppens medlemmar (Badajev, Petrovskij o. a.), däremot inte sjumannagruppens, som sina deputerade.

Bolsjevikerna lyckades erövra de legala organisationerna, emedan de — trots tsarismens rasande förföljelser samt likvidatorernas och trotskisternas vidriga hetskampanj — förmådde bevara det illegala partiet och upprätthålla en fast disciplin i sina led, ståndaktigt försvarade arbetarklassens intressen, var nära förbundna med massorna och förde en oförsonlig kamp mot arbetarrörelsens fiender.

Sålunda fortgick bolsjevikernas seger och mensjevikernas nederlag i de legala organisationerna längs hela linjen. Såväl ifråga om agitationen från dumatribunen som också ifråga om arbetarpressen och andra legala organisationer trängdes mensjevikerna i bakgrunden. Famnad av den revolutionära rörelsen, slöt arbetarklassen resolut upp kring bolsjevikerna och sköt mensjevikerna åt sidan.

Till råga på allt gjorde mensjevikerna bankrutt i den nationella frågan. Den revolutionära rörelsen i Rysslands gränsområden krävde ett klart program i den nationella frågan. Men mensjevikerna visade sig inte ha något program alls, ifall man bortser från Bunds "kulturella autonomi", som inte kunde tillfredsställa någon. Endast bolsjevikerna hade ett marxistiskt program i den nationella frågan, vilket utretts i kamrat Stalins artikel "Marxismen och den nationella frågan" samt Lenins artiklar "Om nationernas självbestämmanderätt" och "Kritiska anteckningar i den nationella frågan".

Det är inte att undra på, att augustiblocket efter sådana nederlag för mensjevismen började knaka i alla fogar. Sammansatt av brokiga element som det var, kunde det inte hålla stånd mot bolsjevikernas anstorm och började falla sönder. Ehuru augustiblocket bildats till kamp mot bolsjevikerna, föll det snart sönder under bolsjevikernas slag. Först utträdde medlemmarna av gruppen Vperjod, (Bogdanov, Lunatjarskij o. a.) ur blocket, sedan letterna och så gick de övriga var åt sitt håll.

Då likvidatorerna lidit nederlag i kampen mot bolsjevikerna, vände de sig till II Internationalen för att få hjälp. II Internationalen kom dem till bistånd. Under formen av "försoning" mellan bolsjevikerna och likvidatorerna, under formen av att upprätta "fred i partiet" krävde II Internationalen att bolsjevikerna skulle inställa kritiken mot likvidatorernas kompromisspolitik. Men bolsjevikerna var oförsonliga: de vägrade att underkasta sig den opportunistiska II Internationalens beslut och gick inte med på några som helst eftergifter.

Bolsjevikernas seger i de legala organisationerna var ej och kunde ej vara en tillfällighet. Att den inte var en tillfällighet berodde inte endast på att bolsjevikerna hade en riktig marxistisk teori, ett klart program och ett i strider stålsatt revolutionärt proletärt parti. Att den inte var en tillfällighet berodde också på att bolsjevikernas seger återspeglade det revolutionära uppsvingets tillväxt.

Arbetarnas revolutionära rörelse tog allt större omfång, omfattade nya städer och distrikt. I början av 1914 avtog ej arbetarnas strejker, utan började tvärtom flamma upp med ny styrka. Strejkerna blev allt mera hårdnackade, omfattade ett allt större antal arbetare. Den 9 januari strejkade 250.000 arbetare, varav 140.000 i Petersburg. Den l maj strejkade över en halv miljon — av dem över 250.000 i Petersburg. Under strejkerna uppvisade arbetarna en utomordentlig ståndaktighet. I Obuchovfabriken i Petersburg varade strejken över två månader, på fabriken Lessner omkring tre månader. Massförgiftningar på en rad fabriker i Petersburg utlöste en strejk omfattande 115.000 arbetare, varpå följde demonstrationer. Rörelsen fortsatte att växa. Under första halvåret 1914 (inräknat början av juli) strejkade inalles 1.425.000 arbetare.

I maj utbröt en generalstrejk bland oljeindustrins arbetare i Baku, vilken tilldrog sig hela Rysslands proletariats uppmärksamhet. Strejken genomfördes organiserat. Den 20 juni demonstrerade 20.000 arbetare i Baku. Polisen vidtog de mest brutala åtgärder mot Bakuarbetarna. Som tecken på protest och solidaritet med Bakuarbetarna utbröt en strejk i Moskva, vilken grep omkring sig till andra distrikt.

Med anledning av Bakustrejken ägde den 3 juli ett möte rum på Putilovverken i Petersburg. Polisen sköt på arbetarna. En oerhörd förbittring grep Petersburgs proletariat. På uppmaning av partiets Petersburgskommitté gick den 4 juli 90.000 arbetare i Petersburg ut i proteststrejk, den 7 juli strejkade 130.000, den 8 juli 150.000 och den 11 juli 200.000 arbetare.

Alla fabriker hade gripits av den upprörda stämningen, överallt ägde möten och demonstrationer rum. Det gick så långt som till försök att bygga barrikader. Barrikader byggdes också i Baku och Lodz. På en rad platser sköt polisen på arbetarna. För att undertrycka rörelsen vidtog regeringen "utomordentliga" åtgärder, huvudstaden förvandlades till ett militärläger. "Pravda" förbjöds.

Men vid denna tid framträdde på scenen en ny kraft av internationell omfattning — det imperialistiska kriget, som måste ändra händelsernas gång. Just under de revolutionära julihändelserna, anlände den franska presidenten Poincaré till Petersburg för att underhandla med tsaren angående det förestående krigets början. Några dagar därefter förklarade Tyskland krig mot Ryssland. Tsarregeringen begagnade sig av kriget för att riva upp de bolsjevikiska organisationerna och undertrycka arbetarrörelsen. Det revolutionära uppsvinget avbröts av världskriget, i vilket tsarregeringen sökte räddning undan revolutionen.

KORT SAMMANFATTNING

Under det nya revolutionära uppsvingets år (1912—1914) gick bolsjevikernas parti i spetsen för arbetarrörelsen och förde den till en ny revolution under bolsjevikiska paroller. Partiet förmådde förverkliga det illegala arbetets förenande med det legala. I det partiet bröt likvidatorernas och deras vänners — trotskisternas och otsovisternas — motstånd, bemäktigade det sig alla den legala rörelsens former och gjorde de legala organisationerna till stödjepunkter för sitt revolutionära arbete.

I kampen mot arbetarklassens fiender och deras agenter inom arbetarrörelsen stärkte partiet sina led och utvidgade sina förbindelser med arbetarklassen. Genom att partiet i stor omfattning utnyttjade dumatribunen för revolutionär agitation och skapade den enastående arbetarmasstidningen "Pravda", uppfostrade det en ny generation av revolutionära arbetare — pravdisterna. Detta arbetarskikt förblev internationalismens och den proletära revolutionens fana troget under det imperialistiska krigets år. Det var också detta, som sedan utgjorde bolsjevikpartiets kärna under Oktoberrevolutionens dagar 1917.

Omedelbart före det imperialistiska kriget ledde partiet arbetarklassens revolutionära aktioner. Det var förpostfäktningar, som avbröts av det imperialistiska kriget men återupptogs senare, efter tre år, för att störta tsarismen. Bolsjevikpartiet trädde in i det imperialistiska krigets svåra period under den proletära internationalismens höjda fanor.