NIONDE KAPITLET

Bolsjevikpartiet under övergångsperioden till fredligt arbete för folkhushållningens återuppbyggande. (1921-1925)

1. SOVJETLANDET EFTER INTERVENTIONENS OCH INBÖRDESKRIGETS LIKVIDERANDE. ÅTERUPPBYGGNADSPERIODENS SVÅRIGHETER.

Sedan Sovjetlandet gjort slut på kriget, började det gå över på det fredliga ekonomiska uppbyggandets spår. De sår, som kriget vållat, måste läkas. Det var nödvändigt att återupprätta den ödelagda folkhushållningen, att bringa industrin, trafikväsendet och jordbruket i ordning.

Men övergången till fredligt uppbygge måste ske i en utomordentligt svår situation. Segern i inbördeskriget hade ej varit lättvunnen. Landet hade ruinerats genom det fyraåriga imperialistiska kriget och det treåriga kriget mot interventionerna.

Jordbrukets totalproduktion uppgick 1920 till endast omkring hälften av förkrigsproduktionen. Men förkrigsnivån - det var ju den utfattiga tsarryska landsbygdens nivå. Till på köpet drabbades många guvernement 1920 av missväxt. Bondehushållningen befann sig i en svår belägenhet.

Ännu sämre var läget i industrin, som befann sig i ett tillstånd av förfall. Storindustrins produktion var 1920 nästan sju gånger mindre än före kriget. De flesta fabriker och verkstäder stod stilla, malmgruvorna och kolschakten var ödelagda och vattenfyllda. I särskilt svår belägenhet befann sig metallurgin. Tackjärnstillverkningen utgjorde för hela 1921 endast 116.300 ton, det vill säga omkring 3 % av tackjärnsproduktionen före kriget. Det var knappt med bränslet. Trafikväsendet var ödelagt. De metall- och textilvaruförråd, som funnits i landet, var nästan uttömda. I landet rådde svår brist på det allra nödvändigaste: spannmål, fettämnen, kött, skor, kläder, tändstickor, salt, fotogen, tvål.

Så länge kriget pågick, hade folk funnit sig i alla dessa brister och ibland inte ens lagt märke till dem. Men nu, då kriget upphört, blev plötsligt bristen och avsaknaden på allt detta olidlig för människorna och man började kräva att den omedelbart skulle avhjälpas.

Bland bönderna yppade sig missnöje. Under inbördeskrigets brand hade det militärpolitiska förbundet mellan arbetarklassen och bönderna skapats och befästs. Detta förbund vilade på en bestämd grundval: bönderna erhöll av sovjetmakten jord och skydd mot godsägaren och kulaken, arbetarna erhöll av bönderna livsmedel genom förskottsinfordran av livsmedelsöverskotten.

Nu visade det sig att denna grundval inte längre var tillräcklig.

Sovjetstaten hade varit tvungen att av bönderna förskottsinfordra alla livsmedelsöverskott för landsförsvarets behov. Utan förskottsinfordran, utan krigskommunismens politik skulle det varit omöjligt att segra i inbördeskriget. Krigskommunismens politik hade framtvingats av kriget, av interventionen. Så länge kriget pågick, samtyckte bönderna till förskottsinfordran och lade inte märke till varubristen, men då kriget tog slut och faran för godsägarnas återvändande var över, började bonden ge uttryck åt missnöje med att alla överskott frånkrävdes honom, missnöje med förskottsinfordran, och började fordra att man skulle förse honom med en tillräcklig mängd varor.

Hela krigskommunismens system råkade, som Lenin anmärkte, i sammanstötning med böndernas intressen.

Missnöjeselementen berörde också arbetarklassen. Proletariatet hade burit inbördeskrigets tyngsta bördor, då det hjältemodigt och självuppoffrande kämpade mot vitgardist- och interventionshorderna, mot förfallet och hungern. De bästa, mest klassmedvetna, självuppoffrande och disciplinerade arbetarna flammade av den socialistiska entusiasmens eld. Men det ytterligt djupgående ekonomiska förfallet utövade inflytande också på arbetarklassen. De få fabriker och verkstäder, som fortfarande var i gång, drabbades av svåra avbrott i arbetet. Arbetarna var tvungna att sysselsätta sig med hantverk, med tillverkning av cigarettändare, de tog säcken på ryggen och gav sig ut på landsbygden för att köpa spannmål. Den proletära diktaturens klassbas började försvagas, arbetarklassen skingrades, en del arbetare sökte sig ut på landsbygden, upphörde att vara arbetare, deklasserades. På grund av hungern och tröttheten yppade sig missnöje hos en del arbetare.

Inför partiet stod uppgiften att i alla frågor rörande landets ekonomiska liv utarbeta åt partiet en ny riktlinje motsvarande den nya situationen.

Och partiet grep sig an med utarbetandet av en ny riktlinje i det ekonomiska uppbyggets frågor.

Men klassfienden lade inte armarna i kors. Han försökte utnyttja det svåra ekonomiska läget, försökte utnyttja böndernas missnöje. Kulakresningar, organiserade av vitgardister och socialistrevolutionärer, flammade upp i Sibirien, Ukraina, i Tambovska guvernementet (antonoviaden [Efter Antonov - resningens ledare. - övers.]). Alla slags kontrarevolutionära element - mensjeviker, socialistrevolutionärer, anarkister, vitgardister, borgerliga nationalister - stack upp huvudet. Fienden tillgrep nya taktiska kampmetoder mot sovjetmakten. Den började ta på sig sovjetmask och i stället för den gamla bankrutta parollen: "Ned med Sovjeterna", lanserade den en ny: "För sovjeter, men utan kommunister".

En frappant yttring av klassfiendens nya taktik var den kontrarevolutionära resningen i Kronstadt. Den utbröt en vecka före tionde partikongressen, i mars 1921. I spetsen för resningen ställde sig vitgardister, som hade förbindelser med socialistrevolutionärerna, mensjevikerna och representanter för utländska stater. Sina strävanden att återställa kapitalisternas och godsägarnas makt och egendom försökte upprorsmännen under första tiden att maskera med en "sovjet"-skylt. De uppställde parollen: "Sovjeter utan kommunister". Kontrarevolutionen försökte utnyttja de småborgerliga massornas missnöje för att under föregivet sovjetvänliga paroller störta Sovjetmakten.

Det var två omständigheter, som underlättade Kronstadtresningens utbrott: försämringen av matrosstammens sammansättning på krigsskeppen och den bolsjevikiska organisationens svaghet i Kronstadt. De gamla matroserna, som deltagit i Oktoberrevolutionen, hade nästan mangrant gått ut till fronten och stred hjältemodigt i Röda arméns led. Flottan rekryterades med nytt folk, som ej härdats i revolutionen. Dessa rekryter utgjorde en ännu fullständigt okultiverad bondemassa, som återspeglade böndernas missnöje med förskottsinfordran av livsmedel. Bolsjevikorganisationen i Kronstadt var vid den tiden mycket försvagad genom en rad mobiliseringar till fronten. Dessa omständigheter gav socialistrevolutionärerna och mensjevikerna samt vitgardisterna möjlighet att smyga sig in och bemäktiga sig Kronstadt.

Rebellerna bemäktigade sig den förstklassiga fästningen, flottan, en kolossal mängd utrustning och ammunition. Den internationella kontrarevolutionen firade segern. Men fienderna jublade för tidigt. Myteriet undertrycktes snabbt av sovjettrupperna. Mot rebellerna i Kronstadt sände partiet sina bästa söner: tionde kongressens delegater med kamrat Vorosjilov i spetsen. Rödar-misterna tågade mot Kronstadt på den tunna isen. Isen brast och många drunknade. Man måste gå till storms mot Kronstadts nästan otillgängliga fort. Hängivenheten för revolutionen, tapperheten, beredvilligheten att offra livet för sovjetmakten vann övertaget. Kronstadts fästning togs med storm av de röda trupperna. Kronstadtresningen var likviderad.

2. DISKUSSIONEN I PARTIET OM FACKFÖRENINGARNA PARTIETS TIONDE KONGRESS. OPPOSITIONENS NEDERLAG. ÖVERGÅNGEN TILL NYA EKONOMISKA POLITIKEN (NEP).

Partiets Centralkommitté, dess leninska majoritet hade klart för sig, att det efter krigets likviderande och övergången till fredligt ekonomiskt uppbygge ej längre fanns grund för att upprätthålla krigskommunismens hårda regim, som framkallats av krigs- och blockadsituationen.

CK insåg, att nödvändigheten av förskottsinfordran av livsmedel bortfallit, att denna måste ersättas med livsmedelsskatt in natura, för att bönderna skulle få möjlighet att använda en stor del av sina produktionsöverskott efter eget gottfinnande. CK insåg, att en sådan åtgärd skulle ge möjlighet att sätta nytt liv i jordbruket, utvidga produktionen av säd och tekniska kulturer, vilka var nödvändiga för industrins utveckling, stimulera varuutbytet i landet, förbättra försörjningen av städerna och skapa en ny ekonomisk bas för förbundet mellan arbetarna och bönderna.

CK gjorde också klart för sig, att en industriell uppryckning var den främsta uppgiften, men den ansåg att man ej kunde sätta liv i industrin utan att aktivisera arbetarklassen och dess fackföreningar för denna uppgift, att man kunde aktivisera arbetarna för denna uppgift ifall man övertygade dem om, att det ekonomiska förfallet var en lika farlig folkfiende som interventionen och blockaden, att partiet och fackföreningarna ovillkorligen skulle kunna genomföra denna uppgift, om de ej uppträdde med militära order gentemot arbetarklassen, som fallet var vid fronten, där order verkligen var nödvändiga, utan påverkade den genom övertygelse, genom metoden att övertyga.

Men ej alla partimedlemmar tänkte på samma sätt som CK. De oppositionella smågrupperna - trotskisterna, "arbetaroppositionen", "vänsterkommunisterna", de "demokratiska centralisterna" o. s. v. - befann sig i ett tillstånd av förvirring och greps av vacklan inför svårigheterna vid övergången till det fredliga ekonomiska uppbyggets väg. I partiet fanns inte så få f. d. mensjeviker, f. d. socialistrevolutionärer, f. d. bundister, f. d. borotbister, [Vänsterflygeln av de ukrainska socialistrevolutionärernas nationalchauvinistiska parti, vilken till 1918 utgav ett eget centralorgan "Borotba". - Övers.] och alla slags halvnationalister från Rysslands gränsområden. Till största delen anslöt de sig till den ena eller andra oppositionella smågruppen. Då de inte var verkliga marxister, inte kände lagarna för den ekonomiska utvecklingen, inte ägde den leninska partihärdningen, kunde dessa personer endast öka de oppositionella smågruppernas förvirring och vacklan. Några av dem menade, att man inte borde mildra krigskommunismens hårda regim, utan tvärtom ytterligare "dra åt tumskruvarna". Andra menade att partiet och staten måste träda åt sidan från arbetet på folkhushållningens återuppbyggande, att denna sak helt måste överlämnas i fackföreningarnas händer.

Vid en sådan söndring var det klart, att i den del skikt inom partiet skulle finnas personer, diskussionsälskare, olika oppositionella "ledare", vilka skulle försöka påtvinga partiet en diskussion.

Så skedde också.

Diskussionen började med frågan om fackföreningarnas roll, ehuru frågan om fackföreningarna då ej var partipolitikens huvudfråga.

Initiativtagaren till diskussionen och kampen mot Lenin, mot CK:s leninska majoritet, var Trotskij. I sin önskan att skärpa läget uppträdde han på ett sammanträde av kommunistiska delegater till fackföreningarnas femte Allryska konferens i början av november 1920 med den dubiösa parollen att "dra åt tumskruvarna" och "ruska upp fackföreningarna". Trotskij lanserade Kravet på omedelbart "förstatligande av fackföreningarna". Han var emot metoden att övertyga arbetarmassorna. Han var för att överföra militärmetoden till fackföreningarna. Trotskij var mot demokratins utvecklande i fackföreningarna, mot de fackliga organens valbarhet.

I stället för metoden att övertyga, utan vilken arbetarorganisationernas verksamhet är otänkbar, föreslog trotskisterna blotta tvångsmetoden, blotta kommandometoden. Där trotskisterna råkade hamna i ledningen för det fackliga arbetet, bragte de med sin politik konflikter, splittring och demoralisering in i fackföreningarna. Med sin politik satte trotskisterna de partilösa arbetarmassorna i harnesk mot partiet, splittrade arbetarklassen.

Diskussionen om fackföreningarna hade i själva verket en mycket vidsträcktare betydelse än frågan om själva fackföreningarna. Som det senare påvisades i en resolution av RKP(b):s CK:s plenum (17 januari 1925), stod striden i själva verket "om förhållandet till bönderna, som revolterade mot krigskommunismen, om förhållandet till den partilösa arbetarmassan, överhuvud partiets förhållande till massorna under det skede, då inbördeskriget redan höll på att sluta". (SUKP(b) i resolutioner, d. I, s. 651.)

Efter Trotskij uppträdde också de andra partifientliga grupperna: "arbetaroppositionen" (Sjljapnikov, Medvedjev, Kollontay och andra), "demokratiska centralisterna" (Sapronov, Drobnis, Boguslavskij, Osinskij, V. Smirnov och andra), "vänsterkommunisterna" (Bucharin, Preobrasjenskij).

"Arbetaroppositionen" uppställde parollen att överlåta förvaltningen av hela folkhushållningen åt en "allrysk producentkongress". Det reducerade partiets roll till noll och ingenting, förnekade den proletära diktaturens betydelse i det ekonomiska uppbygget. "Arbetaroppositionen" satte fackföreningarna i motsats till Sovjetstaten och kommunistiska partiet. Den ansåg inte partiet, utan fackföreningarna vara den högsta formen av arbetarklassens organisation. "Arbetaroppositionen" var i själva verket en anarkosyndikalistisk partifientlig grupp.

"Demokratiska centralismens" grupp (decisterna) krävde full frihet för fraktioner och grupperingar. Liksom trotskisterna bemödade sig decisterna att undergräva partiets ledande roll i Sovjeterna och fackföreningarna. Lenin kallade decistfraktionen "de högljuddaste av alla skrikhalsarna" och decisternas plattform för socialistrevolutionär-mensjevikisk.

Trotskij biträddes i sin kamp mot Lenin och partiet av Bucharin. Jämte Preobrasjenskij, Serebrjakov och Sokolnikov bildade Bucharin en "buffert"- grupp. Denna grupp försvarade och gav betäckning åt de värsta fraktionsmakarna - trotskisterna. Lenin betecknade Bucharins uppförande som "höjden av ideologiskt förfall". Inom kort förenade sig bucharinmännen öppet med trotskisterna mot Lenin.

Lenin och leninisterna riktade huvudstöten mot trotskisterna som de partifientliga grupperingarnas huvudstyrka. De beslog trotskisterna med att förväxla fackföreningarna med militära organisationer och visade dem att militärorganisationernas metoder ej får överföras till fackföreningarna. Som motvikt mot oppositionsgruppernas plattformer uppställde Lenin och leninisterna sin egen plattform. I denna plattform påvisades, att fackföreningarna är en skola för förvaltningen, en skola för hushållningens ledande, en kommunismens skola. Allt sitt arbete måste fackföreningarna bygga på metoden att övertyga. Endast på detta villkor kommer fackföreningarna att resa alla arbetare till kamp mot det ekonomiska förfallet, att förmå dra in dem i det socialistiska uppbygget.

I kampen mot de oppositionella grupperingarna slöt partiorganisationerna upp kring Lenin. En särskilt spänd karaktär antog kampen i Moskva. Här koncentrerade oppositionen sina huvudkrafter, i syfte att erövra organisationen i huvudstaden. Men Moskvas bolsjeviker reste ett energiskt motstånd mot fraktionsmakarnas intriger. En het kamp utspelades också i de ukrainska partiorganisationerna. Under ledning av kamrat Molotov, som då var sekreterare i Ukrainas KP(b):s CK, slog de ukrainska bolsjevikerna ned trotskisterna och sjljapnikovanhängarna. Ukrainas Kommunistiska Parti förblev ett troget fäste för det leninska partiet. I Baku organiserades oppositionens krossande under kamrat Ordsjonikidses ledning. I Centralasien ledde kamrat L. Kaganovitj kampen mot de partifientliga grupperingarna.

Alla partiets viktigaste lokalorganisationer anslöt sig till den leninska plattformen.

Den 8 mars 1921 öppnades den tionde partikongressen. I kongressen deltog 694 delegater med beslutande röst, vilka representerade 732.521 partimedlemmar. Antalet delegater med rådgivande röst uppgick till 296.

Kongressen summerade diskussionen om fackföreningarna och godkände med överväldigande röstmajoritet den leninska plattformen.

I sitt öppningstal på kongressen förklarade Lenin att diskussionen var en otillåtlig lyx. Han påvisade att fienderna satte sitt hopp till inre kamp och sprängning av det kommunistiska partiet.

Med hänsyn till den synnerligen stora fara, som förefintligheten av fraktionsgrupper utgjorde för det bolsjevikiska partiet och för proletariatets diktatur, ägnade tionde kongressen speciell uppmärksamhet åt frågan om partiets enhet. I denna fråga höll Lenin referatet. Kongressen utdömde alla oppositionella grupperingar och påvisade att de "i själva verket hjälper den proletära revolutionens klassfiender".

Kongressen föreskrev att alla fraktionsgrupper omedelbart skulle upplösas och uppdrog åt alla organisationer att strängt övervaka att inga som helst fraktionella aktioner förekom, varjämte underlåtenhet att uppfylla kongressens beslut skulle medföra ovillkorligt och omedelbart uteslutande ur partiet. Kongressen befullmäktigade CK att i händelse av disciplinbrott av CK-medlemmar eller därest fraktionsväsendet skulle återuppstå eller tolereras, vidtaga alla åtgärder från partiets sida för att beivra detta, till och med medlemmars uteslutning ur Centralkommittén och ur partiet.

Alla dessa beslut infördes i en av Lenin föreslagen och av kongressen antagen speciell resolution "Om partiets enhet".

I denna resolution riktade kongressen alla partimedlemmars uppmärksamhet på att enhet och sammansvetsning i partileden, att viljans enhet hos proletariatets avantgarde var särskilt nödvändig i ett sådant ögonblick, då en rad omständigheter under tionde kongressens period stärkte vacklandet bland landets småborgerliga befolkning.

"Emellertid framträdde i partiet - påvisades i resolutionen

- redan före den allmänna partidiskussionen om fackföreningarna vissa tecken till fraktionsväsende, det vill säga uppkomsten av grupper med särskilda plattformer och med strävan att i viss mån avskilja sig och skapa sin egen gruppdisciplin. Det är nödvändigt att alla klassmedvetna arbetare klart inser det skadliga och otillåtliga i varje slags fraktionsväsen, vilket faktiskt oundvikligen leder till försvagande av det eniga arbetet och till upprepade forcerade försök av de fiender, som hakat sig fast vid det regerande partiet, att fördjupa dess (partiets) sönderdelande och utnyttja detta för kontrarevolutionens syften."

Kongressen uttalade vidare i denna resolution:

"Hur proletariatets fiender utnyttjar alla slags avvikelser från den strängt principfasta kommunistiska linjen, framträdde med största påtaglighet i Kronstadtmyteriets exempel, då den borgerliga kontrarevolutionen och vitgardisterna i alla världens länder med en gång gav uttryck åt sin beredvillighet att antaga till och med parollerna om sovjetsystemet, bara för att störta proletariatets diktatur i Ryssland, då socialistrevolutionärerna och den borgerliga kontrarevolutionen överhuvud i Kronstadt utnyttjade myteriparollerna som det föregavs i sovjetmaktens namn mot sovjetregeringen i Ryssland. Sådana fakta bevisar fullständigt att vitgardisterna bemödar sig och förstår att färga om sig till kommunister, ja till och med 'radikalare' än de, bara för att försvaga och störta den proletära revolutionens bålverk i Ryssland. De mensjevikiska flygbladen i Petrograd omedelbart inför Kronstadtresningen visar likaledes, hur mensjevikerna utnyttjade meningsskiljaktigheterna inom RKP för att faktiskt påskynda och understödja Kronstadtrebellerna, socialistrevolutionärerna och vitgardisterna, medan de i ord framställde sig som motståndare till myterier och som anhängare av sovjetmakten, bara med till synes obetydliga rättelser."

Resolutionen påvisade att partipropagandan ingående måste klargöra fraktionsväsendets skada och fara ur partienhetens synpunkt och med hänsyn till förverkligandet av viljans enhet hos proletariatets avantgarde som huvudvillkoret för den proletära diktaturens framgång.

Å andra sidan, hette det i kongressens resolution, måste partipropagandan klargöra det egenartade i de nyaste taktiska metoderna, som sovjetmaktens fiender tillämpar.

"Dessa fiender - påvisade resolutionen - som övertygat sig om det hopplösa i en kontrarevolution under öppet vitgardistisk flagg, sätter nu till alla krafter för att med utnyttjande av meningsskiljaktigheterna inom RKP på ett eller annat sätt driva kontrarevolutionen framåt genom att överlämna makten åt politiska grupperingar, som till det yttre står närmast erkännandet av sovjetmakten." (SUKP(b) i resolutioner, d. I, s. 373-374.)

Resolutionen påvisade vidare, att partipropagandan "också måste klargöra erfarenheten från de föregående revolutionerna, då kontrarevolutionen understödde de småborgerliga grupperingar, som stod närmast det mest revolutionära partiet, för att försätta den revolutionära diktaturen i vacklan och störta den, och därmed banade väg för kontrarevolutionens, kapitalisternas och godsägarnas fullständiga seger i fortsättningen".

Till resolutionen "Om partiets enhet" anslöt sig nära en annan resolution "Om den syndikalistiska och anarkistiska avvikelsen i vårt parti", likaledes föreslagen av Lenin och antagen av kongressen. I denna resolution utdömde tionde kongressen den så kallade "arbetaroppositionen". Kongressen betecknade propagandan för den anarkosyndikalistiska avvikelsens idéer som oförenlig med medlemskapet i det kommunistiska partiet och manade partiet till beslutsam kamp mot denna avvikelse.

Den tionde kongressen fattade ett synnerligen viktigt beslut om övergång från förskottsinfordran av livsmedelsöverskotten till naturaskatt, om övergång till den nya ekonomiska politiken (nep). I denna omställning från krigskommunismen till nep framträdde den leninska politikens hela klokhet och framsynthet. I kongressens beslut talades om förskottsinfordrans ersättande med naturaskatt. Livsmedelsskatten in natura var mindre än förskottsinfordran. Skattesumman skulle offentliggöras före vårsådden. Terminerna för skattens inlevererande fastställdes exakt. Allt vad som återstod utöver skatten stod till bondens fria disposition, vilken tillerkändes rätt till fri handel med dessa överskott. Handelsfriheten, yttrade Lenin i sitt referat, kommer till en början att leda till en viss livaktighet för kapitalismen i landet. Man måste tillåta privathandel och ge privata industriidkare tillstånd att igångsätta mindre företag. Men man behöver inte hysa fruktan för detta. Lenin ansåg, att en viss frihet till varuutbyte skulle komma att göra bonden ekonomiskt intresserad, höja hans arbetsproduktivitet och leda till ett snabbt uppsving av lantbruket, att på denna basis statsindustrin skulle komma att återupprättas och privatkapitalet trängas ut, att man, sedan man samlat krafter och medel, skulle kunna skapa en mäktig industri - den ekonomiska grundvalen för socialismen - och sedan övergå till en avgörande offensiv för att tillintetgöra kapitalismens rester i landet.

Krigskommunismen var ett försök att med storm, med direkt angrepp taga de kapitalistiska elementens fästning i stad och på land. I denna offensiv hade partiet ryckt långt framåt och riskerade att avskäras från sin bas. Nu föreslog Lenin att man skulle draga sig en smula tillbaka, retirera för en tid för att komma närmare sitt etappområde, gå över från stormning till en långvarigare belägring av fästningen för att, sedan man samlat krafter, ånyo gå till anfall.

Trotskisterna och andra oppositionsmän ansåg, att nep var endast ett återtåg. En sådan tolkning var fördelaktig för dem, ty de följde en linje, som gick ut på kapitalismens återupprättande. Detta var en ytterst skadlig antileninsk tolkning av nep. I själva verket förklarade Lenin redan ett år efter neps införande, på elfte partikongressen, att återtåget slutat och uppställde parollen: "Förberedelse till angrepp på det privatekonomiska kapitalet." (Lenin, Saml. verk, b. XXVII, s. 213.)

Oppositionsmännen, som var dåliga marxister och totalt okunniga i den bolsjevikiska politikens frågor, begrep varken neps innebörd eller karaktären av det återtåg, som företogs i början av nep. Om innebörden av nep talade vi redan tidigare. Vad återtågets karaktär beträffar, så förekommer det olika slag av återtåg. Det förekommer ögonblick, då ett parti eller en armé måste retirera, emedan de lidit nederlag. I sådana fall retirerar armén eller partiet för att skydda sig och bevara sina kadrer till nya strider. Lenin föreslog alls inte ett sådant återtåg vid neps införande, ty partiet hade varken lidit nederlag eller blivit slaget, utan tvärtom själv slagit interventionstrupperna och vitgardisterna under inbördeskrigets tid. Men det förekommer också sådana ögonblick, då ett segerrikt parti eller en segerrik armé under en offensiv rycker alltför långt framåt, utan att trygga sig en bas bakom fronten. Detta skapar en allvarlig fara. I sådana fall finner ett erfaret parti eller en erfaren armé det vanligen nödvändigt att draga sig något tillbaka, närmare sitt etappområde för att ej bli avskuren från sin bas, för att ha en fastare förbindelse med sin operationsbas, tillförsäkra sig allt som behövs och sedan ånyo gå till angrepp med större tillförsikt, med garanti för framgång. Det var just ett sådant temporärt återtåg, som Lenin genomförde under nep. I sitt föredrag på Kominterns fjärde kongress om orsakerna till neps införande sade Lenin öppet, att "vi hade ryckt alltför långt framåt i vår ekonomiska offensiv, vi hade ej tryggat oss en tillräcklig bas", och därför var det nödvändigt att företaga ett temporärt återtåg till det säkerställda etappområdet.

Det fatala för oppositionen var, att den till följd av sin okunnighet inte förstod och ända till slutet av sin tillvaro inte begrep denna säregenhet i återtåget under nep.

Den tionde kongressens beslut om nep tryggade ett fast ekonomiskt förbund mellan arbetarklassen och bönderna för socialismens uppbyggande.

Denna huvuduppgift tjänade också ett annat beslut av kongressen - i den nationella frågan. Kamrat Stalin höll referatet i den nationella frågan. Vi har likviderat det nationella förtrycket, sade kamrat Stalin, men det är inte tillräckligt. Uppgiften består i att likvidera det tunga arvet från det förflutna: de tidigare förtryckta folkens ekonomiska, politiska och kulturella efterblivenhet. Man måste hjälpa dem att i detta avseende hinna upp det centrala Ryssland.

Kamrat Stalin påvisade vidare två partifientliga avvikelser i den nationella frågan: stormaktschauvinismen (den storryska) och den lokala nationalismen. Kongressen utdömde bägge avvikelserna som skadliga och farliga för kommunismen och den proletära internationalismen. Samtidigt riktade kongressen huvudstöten mot stormaktsinställningen som den största faran, det vill säga mot resterna och kvarlevorna av ett sådant förhållande till nationaliteterna, som de storryska chauvinisterna under tsarismen ådagalade gentemot de icke-ryska folken.

3. DE FÖRSTA RESULTATEN AV NEP. PARTIETS ELFTE KONGRESS. SOVJETUNIONENS BILDANDE. LENINS SJUKDOM. LENINS KOOPERATIVA PLAN. TOLFTE PARTIKONGRESSEN.

Neps genomförande stötte på motstånd från partiets vacklande element. Motståndet utgick från två håll. Å ena sidan uppträdde "vänster"- skrikhalsar, politiska missfoster i stil med Lominadse, Sjatskin och andra, vilka "bevisade" att nep innebar ett uppgivande av Oktoberrevolutionens erövringar, återvändande till kapitalismen, sovjetmaktens undergång. Till följd av sin okunnighet i politiken och sin bristande kännedom om den ekonomiska utvecklingens lagar, förstod dessa personer inte partiets politik utan råkade i panik och spred pessimistiska stämningar omkring sig. Å andra sidan uppträdde direkta kapitulationsmakare som Trotskij, Radek, Sinovjev, Sokolnikov, Kamenjev, Sjljapnikov, Bucharin, Rykov och andra, vilka ej trodde på den socialistiska utvecklingens möjlighet i vårt land, knäföll för kapitalismens "makt" och i sin strävan att stärka kapitalismens positioner i Sovjetlandet krävde stora eftergifter för privatkapitalet såväl inom landet som utom detsamma, krävde att en rad av sovjetmaktens kommandopositioner i folkhushållningen skulle utlämnas åt privatkapitalet enligt principen om koncessioner eller blandade aktiebolag med deltagande av privatkapital.

Både de förra och de senare var främmande för marxismen, för leninismen.

Partiet avslöjade och isolerade såväl de förra som de senare. Partiet slog bestämt tillbaka såväl panikspridarna som kapitulanterna.

Förefintligheten av ett sådant motstånd mot partiets politik påminde än en gång om nödvändigheten av att rensa partiet från vacklande element. I samband härmed utförde CK ett omfattande arbete på att stärka partiet, då den 1921 organiserade en partirensning. Rensningen försiggick på offentliga möten med deltagande av partilösa. Lenin gav rådet att grundligt rensa partiet "... från äventyrare, från sådana som byråkratiserats, från ohederliga, från vacklande kommunister och från mensjeviker, som målat om sin 'fasad' men i själ och hjärta förblivit mensjeviker". (Lenin, Saml. verk. b. XXVII s. 13.)

Resultatet av rensningen blev att närmare 170.000 personer eller omkring 25 % av partiets hela medlemsstock uteslöts ur partiet.

Rensningen stärkte betydligt partiet, förbättrade dess sociala sammansättning, ökade massornas tillit till partiet, höjde dess auktoritet. Partiets sammanslutning och disciplinering stärktes.

Redan det första året av den nya ekonomiska politiken visade att den var riktig. Övergången till nep stärkte betydligt förbundet mellan arbetarna och bönderna på den nya grundvalen. Den proletära diktaturens makt och styrka ökade. Kulakernas banditdåd likviderades nästan helt och hållet. Efter inställandet av förskottsinfordran på livsmedelsöverskotten bistod medelbönderna sovjetmakten i kampen mot kulakbanden. Sovjetmakten behöll i sina händer alla kommandopositioner i folkhushållningen: storindustrin, trafikväsendet, bankerna, jorden, inrikeshandeln, utrikeshandeln. Partiet uppnådde ett genombrott på den ekonomiska fronten. Lantbruket började snart gå framåt. Industrin och trafikväsendet uppnådde sina första framgångar. Ett tillsvidare ännu mycket långsamt men säkert ekonomiskt uppsving inträdde. Arbetarna och bönderna kände och såg, att partiet befann sig på rätt väg.

I mars 1922 sammanträdde elfte partikongressen. I kongressen deltog 522 delegater med beslutande röst, vilka representerade 532.000 partimedlemmar, det vill säga mindre än på föregående kongress. Antalet delegater med rådgivande röst uppgick till 165. Minskningen i antalet medlemmar förklaras av den påbörjade rensningen av partileden.

På kongressen summerade partiet resultaten av den nya ekonomiska politikens första år. Dessa resultat tillät Lenin att på kongressen förklara:

"Vi retirerade under ett år. Nu måste vi i partiets namn säga: det är nog! Det mål, som återtåget fullföljde, är uppnått.

Denna period slutar eller har slutat. Nu framträder ett annat mål - en omgruppering av krafterna."
(Sammastädes, s.238.)

Lenin påvisade, att nep betydde en förtvivlad kamp på liv och död mellan kapitalismen och socialismen. "Vem slår vem?" - så stod frågan. För att segra måste man trygga en sammanfogning mellan arbetarklassen och bönderna, mellan den socialistiska industrin och bondeekonomin genom att på allt sätt utveckla varuutbytet mellan staden och landsbygden. För detta måste man lära sig att hushålla, lära sig att driva handel på ett kultiverat sätt.

Handeln var under denna period huvudlänken i den kedja av uppgifter, som förelåg partiet. Utan att lösa denna uppgift kunde man inte få fart i varuutbytet mellan stad och land, kunde man inte befästa det ekonomiska förbundet mellan arbetarna och bönderna, kunde man inte höja lantbruket, föra industrin ut ur förfallet.

På den tiden var sovjethandeln ännu mycket svag. Handelsapparaten var synnerligen svag, kommunisterna hade ännu ingen vana att driva handel, de hade ännu inte lärt känna fienden – nepmannen [ Privatföretagare, handlande, spekulant under den nya ekonomiska politikens första period. - övers.], ännu inte lärt sig bekämpa honom. Privathandlarna, nepmännen, drog nytta av sovjethandelns svaghet och slog under sig handeln med textil- och andra gångbara varor. Frågan om den statliga och den kooperativa handelns organiserande erhöll en kolossal betydelse.

Efter elfte kongressen började det ekonomiska arbetet sjuda med ny kraft. Följderna av den dåliga skörd, som drabbat landet, likviderades framgångsrikt. Böndernas jordbruk återupprättades snabbt. Järnvägarna började arbeta bättre. Antalet fabriker och verkstäder, som åter började komma igång, ökade alltjämt.

I oktober 1922 firade Sovjetrepubliken en stor seger: Röda armén och Fjärran Österns partisaner befriade Vladivostok från japanska interventionstrupper - det sista stycket sovjetjord, som befunnit sig i interventionisternas händer.

Nu, då hela Sovjetlandets territorium var rensat från interventionister, och socialismens uppbyggande och landets försvar krävde ytterligare befästande av förbundet mellan folken i Sovjetlandet, kom frågan om en närmare sammanslutning av sovjetrepublikerna i ett enhetligt statsförbund på dagordningen. Alla folkkrafter måste förenas för socialismens uppbyggande. Ett starkt landsförsvar måste organiseras. En allsidig utveckling av alla nationaliteter i vårt fosterland måste tryggas. I detta syfte var det nödvändigt att ännu mera närma alla Sovjetlandets folk till varandra.

I december 1922 ägde den första Unionssovjetkongressen rum. På denna kongress bildades i enlighet med Lenins och Stalins förslag en frivillig statssammanslutning av sovjetfolken - de Socialistiska Sovjetrepublikernas Union (SSSR). Ursprungligen bestod Sovjetunionen av Ryska Socialistiska Federativa Sovjetrepubliken (RSFSR), Transkaukasiska Socialistiska Federativa Sovjetrepubliken, Ukrainska Socialistiska Sovjetrepubliken och Bjeloryska Socialistiska Sovjetrepubliken. Något senare organiserades i Centralasien tre självständiga unionssovjetrepubliker: Usbekiska, Turkmeniska och Tadsjikiska. Nu förenades alla dessa republiker i ett enhetligt förbund av sovjetstater, i Sovjetunionen, på grundvalen av frivillighet och likaberättigande, med bibehållande av rätt till fritt utträde ur Sovjetunionen för envar av dem.

Grundandet av Socialistiska Sovjetrepublikernas Union innebar ett befästande av sovjetmakten och en stor seger för bolsjevikpartiets lenin-stalinska politik i den nationella frågan.

I november 1922 uppträdde Lenin på Moskvasovjetens plenum. I sin resumé av sovjetmaktens femåriga tillvaro, uttalade Lenin den fasta övertygelsen, att "av Nep-Ryssland blir ett socialistiskt Ryssland". Detta var Lenins sista framträdande inför landet. Hösten 1922 drabbades partiet av en stor olycka: Lenin insjuknade svårt. Hela partiet, alla de arbetande kände Lenins sjukdom som om det varit deras eget djupa lidande. Alla levde i största oro för den älskade Lenins liv. Men inte ens under sjukdomen upphörde Lenin att arbeta. Ehuru han redan var svårt sjuk, skrev Lenin en rad mycket viktiga artiklar. I dessa sista artiklar summerade han det arbete som utförts och skisserade upp en plan för socialismens uppbyggande i vårt land genom böndernas indragande i det socialistiska uppbyggnadsarbetet. Här framförde Lenin sin kooperativa plan att införliva bönderna i det socialistiska uppbyggets sak.

I kooperationen i allmänhet och isynnerhet i lantbrukskooperationen såg Lenin en för bondemiljonerna tillgänglig och förståelig väg för övergången från det individuella småbruket till stora kooperativa produktionssammanslutningar: kollektivjordbruk. Lenin påvisade, att lantbrukets utveckling i vårt land måste gå den vägen, att bönderna dras in i det socialistiska uppbygget genom kooperationen, den vägen att kollektivismens principer successivt införes i jordbruket, till en början ifråga om avsättningen och sedan ifråga om jordbruksprodukternas framställning. Lenin påvisade, att under proletariatets diktatur och arbetarklassens förbund med bönderna, då proletariatets ledning i förhållande till bönderna är tryggad, och då en socialistisk industri är förhanden, är en riktigt organiserad produktionskooperation, som omfattar bondemiljonerna, det medel, med vars hjälp det är möjligt att i vårt land bygga upp det fullkomliga socialistiska samhället.

I april 1923 ägde den tolfte partikongressen rum. Det var den första kongress efter bolsjevikernas maktövertagande, på vilken Lenin ej kunde närvara. I kongressen deltog 408 delegater med beslutande röst, som representerade 386.000 partimedlemmar, det vill säga mindre än på föregående partikongress. Här yttrade sig resultaten av den pågående rensningen av partileden, vilken lett till att ett betydande procenttal av partimedlemmarna uteslutits ur partiet. Antalet delegater med rådgivande röst uppgick till 417.

Den tolfte partikongressen tog i sina beslut hänsyn till alla de anvisningar av Lenin, vilka ingick i hans sista artiklar och brev.

Kongressen slog bestämt tillbaka alla, vilka uppfattade nep som ett återtåg från de socialistiska positionerna, som ett uppgivande av positionerna åt kapitalismen, och vilka föreslog, att man skulle förskriva sig till kapitalismen. Sådana förslag ställdes på kongressen av Trotskijs, Radeks och Krasins anhängare. De föreslog, att man skulle ge sig på nåd och onåd åt de utländska kapitalisterna, lämna dem koncession på för Sovjetstaten livsviktiga industrigrenar. De föreslog, att man skulle betala tsarregeringens av Oktoberrevolutionen annullerade skulder. Dessa kapitulationsförslag brännmärkte partiet som förrädiska. Partiet vägrade ej att utnyttja koncessionspolitiken, men endast i sådana grenar och i sådan omfattning, som vore fördelaktigt för Sovjetstaten.

Bucharin och Sokolnikov hade redan före kongressen föreslagit att upphäva monopolet på utrikeshandeln. Också detta förslag var ett resultat av uppfattningen, att nep betydde att uppgiva positionerna åt kapitalismen. Lenin brännmärkte då Bucharin som spekulanternas, nepmännens och kulakernas försvarare. Tolfte kongressen förkastade bestämt anslagen mot utrikeshandelsmonopolets orubblighet.

Kongressen avvärjde också Trotskijs försök att påtvinga partiet en fördärvbringande politik i förhållande till bönderna. Kongressen påvisade, att man inte fick glömma det faktum att bondesmåbruket var övervägande i landet. Den betonade, att utvecklingen av industrin, tunga industrin inberäknad, inte finge gå tvärtemot bondemassornas intressen, utan måste sammankopplas med dem i hela den arbetande befolkningens intressen. Dessa beslut var riktade mot Trotskij, som föreslog att bygga upp industrin genom exploatering av bondehushållningen och som i verkligheten ej erkände förbundspolitiken mellan proletariatet och bönderna.

Samtidigt föreslog Trotskij att stänga sådana stora fabriker som Putilovverken, Brjanskverken och andra, vilka hade betydelse för försvaret men enligt hans påstående inte var vinstbringande. Kongressen förkastade med harm Trotskijs förslag.

Enligt ett förslag av Lenin, som tillsändes kongressen i skriftlig form, upprättade tolfte kongressen ett förenat organ: Centrala kontrollkommissionen - Arbetar- och bondeinspektionen. Detta organ ålades ansvarsfulla uppgifter: skyddet av vårt partis enhet, stärkande av parti- och statsdisciplinen, all möjlig förbättring av Sovjetstatens apparat.

Kongressen ägnade stor uppmärksamhet åt den nationella frågan. I denna var kamrat Stalin referent. Kamrat Stalin framhöll den internationella betydelsen av vår politik i den nationella frågan. Österns och västerns förtryckta folk ser i Sovjetunionen mönstret för den nationella frågans lösning och det nationella förtryckets avskaffande. Kamrat Stalin påvisade nödvändigheten av ett energiskt arbete för likviderandet av den ekonomiska och kulturella olikheten mellan folken i Sovjetunionen. Han manade hela partiet till beslutsam kamp mot avvikelserna i den nationella frågan: den storryska chauvinismen och den lokala borgerliga nationalismen.

På kongressen avslöjades de, som gjorde avvikelser i den nationella frågan, och deras stormaktspolitik i förhållande till de nationella minoriteterna. Vid denna tid uppträdde mot partiet en grusisk grupp med avvikelser i den nationella frågan - Mdivani och andra. De var mot den Transkaukasiska federationens bildande, mot befästandet av vänskapen mellan folken i Transkaukasien. De betedde sig som äkta stormaktschauvinister gentemot de andra nationaliteterna i Grusien. De utvisade alla icke grusier, speciellt armenierna, från Tiflis och utfärdade en lag, enligt vilken den grusinska, som gifte sig med en icke-grusier, förlorade sitt grusiska medborgarskap. Denna grusiska grupp understöddes av Trotskij, Radek, Bucharin, Skrypnik och Rakovskij.

Kort efter kongressen inkallades en speciell rådplägning i den nationella frågan av ansvariga funktionärer från de nationella republikerna. Här avslöjades en grupp tatariska borgerliga nationalister - Sultan-Galijev och andra, samt en usbekisk grupp med avvikelser i den nationella frågan - Fajsula Chodsjajev och andra.

Tolfte partikongressen summerade resultaten av den nya ekonomiska politiken under två år. Dessa resultat ingöt mod och tillförsikt om den slutliga segern.

"Vårt parti har förblivit sammansvetsat, sammanslutet, har hållit ut i den oerhört prövande vändningen och går framåt med stolt vajande fana" - yttrade kamrat Stalin på kongressen.

4. KAMPEN MOT SVÅRIGHETERNA VID FOLKHUSHÅLLNINGENS ÅTERUPPRÄTTANDE. TROTSKISTERNAS ÖKADE AKTIVITET I SAMBAND MED LENINS SJUKDOM. DEN NYA DISKUSSIONEN I PARTIET. TROTSKISTERNAS NEDERLAG. LENINS DÖD. LENINUPPBÅDET. PARTIETS TRETTONDE KONGRESS.

Redan de första åren av kampen för folkhushållningens återupprättande ledde till betydande framgångar. Till 1924 iakttogs uppsving på alla områden. Åkerarealen hade betydligt ökats sedan 1921 - bondebruket stärktes alltmera. Den socialistiska industrin växte och utvecklades. Arbetarklassen ökade betydligt till antalet.

Arbetslönen steg. Det blev lättare och bättre för arbetarna och bönderna att leva än det varit 1920-1921.

Men resultaten av det ännu inte avhjälpta förfallet gjorde sig fortfarande kännbara. Industrin stod fortfarande under förkrigsnivån, den växte betydligt långsammare än landets behov. Vid slutet av 1923 räknades omkring en miljon arbetslösa, folkhushållningens långsamma tillväxt gav inte möjlighet att utplåna arbetslösheten. Handeln utvecklades ojämnt, till följd av industrialsternas överdrivet höga priser, vilka påtvingades landet av nepmännen och nepmannaelementen inom våra handelsorganisationer. I samband härmed började sovjetrubeln att vackla starkt och dess värde sjönk. Allt detta hämmade förbättringen av arbetarnas och böndernas ställning.

Hösten 1923 skärptes i någon mån de ekonomiska svårigheterna till följd av att våra industri- och handelsorgan rubbade sovjetstatens prispolitik. Det förelåg en skarp divergens mellan priserna på industrivaror och på lantbruksprodukter. Spannmålspriserna var låga, men priserna på industrivaror omåttligt höga. Driftskostnaderna i industrin var höga och detta fördyrade varorna. De pengar, som bönderna fick in genom spannmålshandeln, sjönk snabbt i värde. Till på köpet gav trotskisten Pjatakov, som vid denna tid satt i Högsta folkhushållningsrådet, det brottsliga direktivet till näringslivets ledande funktionärer att pressa ut större vinster ur handeln med industrivaror, att hejdlöst stegra priserna för att, som det föregavs, främja industrins utveckling. I själva verket kunde denna nepmansparoll endast leda till att industriproduktionens basis krympte och industrin undergrävdes. Under sådana förhållanden var det ofördelaktigt för bönderna att förskaffa sig industrivaror, och de upphörde att köpa sådana. En avsättningskris inträdde, vilken återverkade på industrin. Det yppade sig svårigheter vid utbetalningen av lönerna. Detta framkallade missnöje bland arbetarna. De mest efterblivna arbetarna på några fabriker lade ned arbetet.

Partiets Centralkommitté utstakade vägar för att övervinna alla dessa svårigheter och brister. Åtgärder för avsättningskrisens likviderande vidtogs. En prissänkning på massförbrukningsartiklar genomfördes. Det beslöts att genomföra en penningreform; att övergå till fast och stabil valuta, till tjervonets. Utbetalningen av arbetslönerna åt arbetarna ordnades. Det fastställdes åtgärder för att utveckla handeln genom sovjet- och kooperativa organ och för att tränga ut alla slags privathandlare och spekulanter ur densamma.

Det gällde att kavla upp ärmarna och enigt gå till verket. Så tänkte och handlade de, som var partiet tillgivna. Men så gjorde inte trotskisterna. De begagnade sig av att Lenin på grund av sin svåra sjukdom inte befann sig på sin plats i ledet och inledde ett nytt angrepp mot partiet och dess ledning. De ansåg, att ett gynnsamt ögonblick kommit för att spränga partiet och störta dess ledning. I kampen mot partiet utnyttjade de allt: såväl revolutionens nederlag i Tyskland och Bulgarien hösten 1923 som de ekonomiska svårigheterna i landet och Lenins sjukdom. Just i detta för Sovjetstaten så svåra ögonblick, då partiets ledare var fjättrad vid sjukbädden, inledde Trotskij sin attack mot bolsjevikpartiet. Han samlade omkring sig alla antileninska element i partiet och rörde ihop en oppositionsplattform, som var riktad mot partiet, mot dess ledning och mot dess politik. Plattformen kallades de 46 oppositionsmännens förklaring. I kampen mot det leninska partiet sammanslöt sig alla oppositionella grupperingar: trotskisterna, decisterna, resterna av "vänsterkommunisterna" och "arbetaroppositionen". I sin förklaring spådde de svår ekonomisk kris och sovjetmaktens undergång samt krävde frihet för fraktioner och grupperingar som den enda utvägen ur läget.

Detta var en kamp för att återupprätta fraktionerna, vilka på Lenins förslag förbjöds av tionde partikongressen.

Trotskisterna reste inga som helst konkreta frågor om industrins eller lantbrukets förbättring, om förbättring av varuomsättningen i landet, om förbättring av de arbetandes läge. Ja, de intresserade sig inte ens för dessa frågor. De intresserade sig för en sak: att begagna sig av Lenins frånvaro, återupprätta fraktionerna inom partiet och försätta partiets grundvalar och dess CK i gungning.

Strax efter de 46 oppositionsmännens plattform utsändes ett brev av Trotskij, vari han öste en flod av smuts över partikadrerna och i vilket en hel rad nya falska beskyllningar riktades mot partiet. I detta brev upprepade Trotskij de gamla mensjevikiska omkvädena, vilka partiet inte för första gången hörde från honom.

Trotskisterna kastade sig framför allt över partiapparaten. De förstod, att partiet ej kan leva och arbeta utan en stark partiapparat. Oppositionen bemödade sig att försätta denna apparat i gungning, att förstöra den, få till stånd motsättning mellan partiets medlemmar och partiapparaten, mellan ungdomen i partiet och de gamla partikadrerna. I sitt brev satsade Trotskij på den studerande ungdomen, på de unga partimedlemmarna, som inte kände historien om partiets kamp mot trotskismen. För att vinna den studerande ungdomen, smickrade Trotskij den, kallade den "den säkraste partibarometern" samtidigt som han förklarade att det gamla leninska gardet urartat. Med en gest mot II Internationalens urartade ledare, gjorde han en nedrig antydan, att det gamla bolsjevikiska gardet vandrar samma väg. Med skränet om partiets urartning försökte Trotskij dölja sin egen degenerering och sina partifientliga avsikter.

Bägge oppositionsdokumenten, såväl plattformen av de 46 som också Trotskijs brev, sände trotskisterna ut till räjongorganisationerna och cellerna samt underställde dem partimedlemmarnas behandling.

De utmanade partiet till diskussion.

Således påtvingade trotskisterna partiet nu, liksom före tionde partikongressen under diskussionen om fackföreningarna, en allmän partidiskussion.

Trots att partiet var upptaget av viktigare, ekonomiska frågor, antog partiet utmaningen och öppnade en diskussion.
Hela partiet indrogs i diskussionen. Kampen fick en förbittrad karaktär. Särskilt tillspetsat förlöpte kampen i Moskva. Trotskisterna bemödade sig framför allt att bemäktiga sig huvudstadens organisation. Men diskussionen hjälpte inte trotskisterna. Den endast höljde dem med skam. Trotskisterna blev fullständigt slagna såväl i Moskva som i hela Sovjetunionen. För trotskisterna röstade endast ett ringa antal celler i högskolorna och i sovjetinstitutionerna.

I januari 1924 sammanträdde trettonde partikonferensen. Den åhörde ett referat av kamrat Stalin, som gav en resumé av diskussionen. Konferensen utdömde den trotskistiska oppositionen och förklarade att partiet i densamma hade att göra med en småborgerlig avvikelse från marxismen. Konferensens beslut godkändes senare av trettonde partikongressen och av Kominterns femte kongress. Det internationella kommunistiska proletariatet understödde bolsjevikpartiet i dess kamp mot trotskismen.

Men trotskisterna inställde inte sitt undermineringsarbete. Hösten 1924 publicerade Trotskij sin artikel "Lärdomarna av Oktober", i vilken han försökte att svikligen ersätta leninismen med trotskism. Denna artikel var en enda smutskastning mot vårt parti, mot dess ledare - Lenin. Alla fiender till kommunismen och sovjetmakten klamrade sig fast vid denna smutsiga nidskrift. Partiet bemötte med indignation Trotskijs förtal mot bolsjevismens heroiska historia. Kamrat Stalin avslöjade Trotskijs försök att ersätta leninismen med trotskism. I sina uttalanden påvisade kamrat Stalin att "partiets uppgift är att begrava trotskismen som ideologisk riktning".

Den största betydelse vid trotskismens ideologiska krossande och försvaret av leninismen hade kamrat Stalins teoretiska arbete "Om leninismens grunder", som utkom 1924. Denna bok är en mästerlig framställning och en betydelsefull teoretisk grundläggning av leninismen. Den beväpnade då och den beväpnar i dag bolsjevikerna i hela världen med den marxistisk-leninistiska teorins skarpa vapen.

I striderna mot trotskismen sammansvetsade kamrat Stalin partiet kring dess CK och mobiliserade det till fortsatt kamp för socialismens seger i vårt land. Kamrat Stalin förstod att bevisa, att trotskismens ideologiska krossande är den nödvändiga förutsättningen för att trygga ett fortsatt segerrikt framåtskridande till socialismen.

I sin resumé av denna period av kampen mot trotskismen, sade kamrat Stalin:

"Utan att slå ned trotskismen, kan man inte vinna seger under neps förhållanden, kan man inte uppnå att det nuvarande Ryssland förvandlas till ett socialistiskt Ryssland." Men framgångarna för partiets leninska politik fördystrades genom det oerhört tunga slag, som drabbade partiet och arbetarklassen. Den 21 januari 1924 avled vår ledare och lärare, bolsjevikpartiets skapare, Lenin, i Gorki nära Moskva. Arbetarklassen i hela världen mottog underrättelsen om Lenins död som den allra tyngsta förlust. Den dag Lenin fördes till graven genomförde det internationella proletariatet fem minuters arbetsinställelse. Tåg stannade, arbetet på fabriker och verkstäder upphörde. Med djupaste sorg följde de arbetande i hela världen sin fader och lärare, sin bäste vän och försvarare, Lenin, till graven.

Lenins död föranledde Sovjetunionens arbetarklass att sluta ännu tätare upp kring det leninska partiet. Under dessa sorgedagar tänkte varje klassmedveten arbetare över sitt förhållande till det kommunistiska partiet, som förverkligar Lenins bud. Till partiets CK inlöpte tusen och åter tusen ansökningar från partilösa arbetare med anhållan om att bli intagna i partiet. CK tillmötesgick denna rörelse av de framskridna arbetarna och kungjorde en massupptagning av framskridna arbetare i partiet, kungjorde ett leninuppbåd till partiet. Till partiet strömmade nya tiotusental arbetare. Det var de, som var redo att ge sitt liv för partiets sak, för Lenins sak. över tvåhundrafyrtio tusen arbetare inträdde nu på kort tid i bolsjevikpartiets led. Det var arbetarklassens mest avancerade del, dess mest klassmedvetna och revolutionära, dess djärvaste och mest disciplinerade del, som inträdde i partiet. Det var partiets leninuppbåd.

Vid Lenins död visade det sig hur nära vårt parti står arbetarmassorna och hur högt arbetarna skattar det leninska partiet. Under sorgedagarna efter Lenins död avlade kamrat Stalin på Sovjetunionens andra Sovjetkongress i partiets namn en högtidlig ed. Han sade:

"Vi kommunister är människor av särskild resning. Vi är skurna av särskilt virke. Vi är det, som bildar den store proletäre strategens, kamrat Lenins armé. Intet är högre än äran att tillhöra denna armé. Intet är högre än kallet att vara medlem av det parti, vars grundare och ledare kamrat Lenin är ...

Då kamrat Lenin lämnade oss, anbefallde han oss att hålla partimedlemmens stora kall högt och bevara det rent. Vi svär dig, kamrat Lenin, att vi med heder skall uppfylla detta ditt bud! ...

Då kamrat Lenin lämnade oss, anbefallde han oss att skydda vårt partis enhet som vår ögonsten. Vi svär dig, kamrat Lenin, att vi med heder skall uppfylla också detta ditt bud! ...

Då kamrat Lenin lämnade oss, anbefallde han oss att skydda och befästa proletariatets diktatur. Vi svär dig, kamrat Lenin att vi inte skall skona våra krafter för att med heder uppfylla också detta ditt bud! . . .

Då kamrat Lenin lämnade oss, anbefallde han oss att med alla krafter befästa förbundet mellan arbetare och bönder. Vi svär dig, kamrat Lenin, att vi med heder skall uppfylla också detta ditt bud! . . .

Kamrat Lenin talade outtröttligt till oss om nödvändigheten av ett frivilligt förbund mellan folken i vårt land, om nödvändigheten av deras broderliga samarbete inom ramen av Republikernas Union. Då kamrat Lenin lämnade oss, anbefallde han oss att befästa och utvidga Republikanernas Union. Vi svär dig, kamrat Lenin, att vi med heder skall uppfylla också detta ditt bud! . . .

Lenin inskärpte åter och återigen hos oss, att stärkandet av Röda armén och förbättrandet av dess tillstånd är en av vårt partis viktigaste uppgifter . . . Låt oss därför svära, kamrater, att vi inte skall skona våra krafter för att stärka vår Röda armé, vår Röda flotta . . .

Då kamrat Lenin lämnade oss, anbefallde han oss att vara trogna Kommunistiska Internationalens principer. Vi svär dig, kamrat Lenin, att vi inte skall skona våra liv för att stärka och vidga förbundet mellan de arbetande i hela världen - den Kommunistiska Internationalen!"

Sa löd bolsjevikpartiets ed till dess ledare, Lenin, som kommer att leva genom sekler.

I maj 1924 ägde trettonde partikongressen rum. I kongressen deltog 748 delegater med beslutande röst, vilka representerade 735.881 partimedlemmar. Den kraftiga ökningen av antalet partimedlemmar i jämförelse med den föregående kongressen förklaras av att omkring 250.000 nya medlemmar inträtt i partiets led under leninuppbådet. Antalet delegater med rådgivande röst uppgick till 416.

Kongressen utdömde enhälligt den trotskistiska oppositionens plattform, i det den definierade densamma som en småborgerlig avvikelse från marxismen, som en revision av leninismen, samt godkände de av trettonde partikonferensen antagna resolutionerna "Om partiets organisatoriska uppbyggnad" och "Om resultaten av diskussionen".

Med utgångspunkt från uppgiften att starkare sammanlänka stad och land gav kongressen anvisning om fortsatt utvidgande av industrin, i främsta rummet lätta industrin, under det den samtidigt betonade nödvändigheten av metallurgins snabba utveckling.

Kongressen stadfäste upprättandet av Folkkommissariatet för inrikeshandeln och ställde alla handelsorgan uppgiften att bemäktiga sig marknaden och tränga ut privatkapitalet ur handeln.

Kongressen ställde uppgiften att utöka den billiga statliga krediten åt bönderna och tränga ut ockraren från landsbygden.

Som huvuduppgift för arbetet på landsbygden uppställde kongressen parollen att på allt sätt kooperativt organisera bondemassorna.

Till sist påvisade kongressen leninuppbådets kolossala betydelse och riktade partiets uppmärksamhet på att stärka arbetet för att lära de unga partimedlemmarna, framför allt leninuppbådet, leninismens grunder.

5. SOVJETUNIONEN VID SLUTET AV ÅTERUPPBYGGNADSPERIODEN. FRÅGAN OM DET SOCIALISTISKA UPPBYGGET OCH SOCIALISMENS SEGER I VÅRT LAND. SINOVJEV-KAMENJEVS "NYA OPPOSITION". FJORTONDE PARTIKONGRESSEN. KURS PÅ LANDETS SOCIALISTISKA INDUSTRIALISERING.

Det bolsjevikiska partiet och arbetarklassen hade mer än fyra år av ihärdigt arbete bakom sig på den nya ekonomiska politikens väg. Det heroiska arbetet för folkhushållningens återupprättande närmade sig slutet. Sovjetunionens ekonomiska och politiska makt ökade alltmera.

Vid denna tid hade det internationella läget förändrats. Kapitalismen hade hållit stånd mot massornas första revolutionära anstorm efter det imperialistiska kriget. Den revolutionära rörelsen i Tyskland, Italien, Bulgarien, Polen och en rad andra länder hade undertryckts. Härvid hade de kompromissande socialdemokratiska partiernas ledare kommit bourgeoisin till hjälp. Det inträdde en temporär ebb i revolutionen. Det inträdde en tillfällig partiell stabilisering av kapitalismen i Västeuropa, ett partiellt stärkande av dess positioner. Men kapitalismens stabilisering avlägsnade inte de grundläggande motsättningar, som söndersliter det kapitalistiska samhället. Tvärtom: kapitalismens partiella stabilisering skärpte motsättningarna mellan arbetarna och kapitalisterna, mellan imperialismen och kolonialfolken, mellan de olika ländernas imperialistiska grupper. Kapitalismens stabilisering alstrade betingelserna för ett nytt utbrott av motsättningarna, nya kriser i kapitalismens länder.

Tillika med kapitalismens stabilisering försiggick också en stabilisering av Sovjetunionen. Men dessa två stabiliseringar skiljde sig likväl i grunden från varandra. Den kapitalistiska stabiliseringen varslade om en ny kris för kapitalismen. Sovjetunionens stabilisering betydde en ny ökning av det socialistiska landets ekonomiska och politiska makt.

Trots revolutionens nederlag i Västern befästes likväl fortfarande Sovjetunionens internationella läge, ehuru i ett långsammare tempo.

1922 inbjöds Sovjetunionen till en internationell ekonomisk konferens i den italienska staden Genua. På Genuakonferensen försökte de imperialistiska regeringarna, uppmuntrade av revolutionens nederlag i kapitalismens länder, att göra en ny påtryckning på Sovjetrepubliken, denna gång i diplomatisk form. Imperialisterna förelade Sovjetlandet fräcka krav. De fordrade, att de genom Oktoberrevolutionen nationaliserade fabrikerna och verkstäderna skulle återlämnas till de utländska kapitalisterna, samt att alla tsarregeringens skulder skulle betalas. På dessa villkor lovade de imperialistiska staterna Sovjetstaten obetydliga lån.

Sovjetunionen avvisade dessa krav.

Genuakonferensen medförde inga resultat.

Hotet om en ny intervention, vilket fick sitt uttryck i den engelska utrikesministern Curzons ultimatum 1923 avvärjdes också på behörigt sätt.

Sedan de kapitalistiska staterna prövat sovjetmaktens fasthet och övertygat sig om dess stabilitet, började de i tur och ordning återupprätta de diplomatiska förbindelserna med vårt land. Under loppet av 1924 återupptogs de diplomatiska förbindelserna med England, Frankrike, Japan och Italien.

Det var klart, att Sovjetlandet förmått tillkämpa sig en hel period av fredlig andhämtning.

Även situationen inom landet ändrades. Arbetarnas och böndernas självuppoffrande arbete under bolsjevikpartiets ledning började bära frukt. En snabb tillväxt av folkhushållningen var för handen. Under budgetåret l oktober 1924 till l oktober 1925 närmade sig jordbruket redan förkrigstidens omfattning och uppnådde 87 procent av förkrigsnivån. Sovjetunionens storindustri presterade 1925 redan omkring tre fjärdedelar av den industriella förkrigsproduktionen. År 1924-1925 kunde Sovjetlandet redan investera 385 miljoner rubel för produktionsapparatens utvidgning genom nybyggen. Landets elektrifieringsplan fullföljdes med framgång. Socialismens kommandopositioner i folkhushållningen stärktes. Betydande framgångar vanns i kampen mot privatkapitalet i industri och handel.

Det ekonomiska uppsvinget medförde en fortsatt förbättring av arbetarnas och böndernas läge. Arbetarklassen växte i snabbt tempo. Arbetslönen ökade. Arbetsproduktiviteten höjdes. Böndernas materiella läge förbättrades betydligt. År 1924-1925 kunde arbetar- och bondestaten bevilja nära 290 miljoner rubel till hjälp åt de ekonomiskt svaga bönderna. På grund av arbetarnas och böndernas förbättrade ställning ökade massornas politiska aktivitet kraftigt. Proletariatets diktatur stärktes. Det bolsjevikiska partiets auktoritet och inflytande växte.

Folkhushållningens återupprättande närmade sig slutet. Men för Sovjetlandet, det land som byggde socialismen, var det ej tillräckligt att bara återupprätta ekonomin, att endast uppnå förkrigsnivån. Förkrigsnivån - det var ett efterblivet lands nivå. Man måste marschera vidare. Den långvariga andhämtningspaus, som Sovjetstaten tillkämpat sig, tryggade möjlighet för ett fortsatt uppbygge.

Men här reste sig i hela sin vidd frågan om vår utvecklings, vårt uppbygges perspektiv och karaktär, frågan om socialismens framtid i Sovjetunionen. I vilken riktning måste det ekonomiska uppbygget i Sovjetunionen ledas, i riktning mot socialismen eller i någon annan riktning? Måste och kan vi bygga upp en socialistisk hushållning, eller är vi dömda att bereda jordmånen för en annan, en kapitalistisk hushållning? Är det överhuvud möjligt att bygga upp en socialistisk hushållning i Sovjetunionen, och om det är möjligt, kan den då byggas upp, därest revolutionen i de kapitalistiska länderna fördröjes och kapitalismen stabiliseras? Är det möjligt att bygga upp en socialistisk hushållning på den nya ekonomiska politikens väg, vilken samtidigt som den på allt sätt stärker och utvidgar socialismens krafter i landet, tills vidare också tillåter en viss tillväxt av kapitalismen? Hur bör den socialistiska folkhushållningen byggas, från vilken ända måste detta bygge börjas?

Alla dessa frågor reste sig för partiet vid slutet av återuppbyggnadsperioden, men nu inte längre som teoretiska frågor, utan som praktiska frågor, som det dagliga ekonomiska uppbyggets frågor.

På alla dessa frågor måste man ge direkta och klara svar, så att våra arbetare i partiet och den ekonomiska apparaten, vilka byggde upp industrin och jordbruket, och likaså hela folket visste, i vilken riktning arbetet skulle ledas - till socialismen eller till kapitalismen.

Utan klara svar på alla dessa frågor skulle hela vårt praktiska uppbyggnadsarbete vara ett arbete utan perspektiv, ett arbete i blindo, ett fåfängt arbete.

På alla dessa frågor gav partiet klara och bestämda svar.

Ja, svarade partiet, man kan och måste bygga upp en socialistisk hushållning i vårt land, ty vi har allt vad som behövs för att bygga upp en socialistisk hushållning, att bygga ett fullständigt socialistiskt samhälle. Arbetarklassen besegrade i oktober 1917 kapitalismen politiskt, genom att upprätta sin politiska diktatur. Sedan denna tid har sovjetmakten vidtagit alla åtgärder för att krossa kapitalismens ekonomiska makt och skapa betingelser för den socialistiska folkhushållningens uppbyggande. Kapitalisternas och godsägarnas expropriering; jordens, fabrikernas, verkstädernas, kommunikationsmedlens och bankernas förvandling till hela folkets egendom; genomförandet av den nya ekonomiska politiken; uppbyggandet av en socialistisk statsindustri; genomförandet av den leninska kooperationsplanen - sådana är dessa åtgärder. Nu består huvuduppgiften i att överallt i landet igångsätta uppbygget av den nya, socialistiska hushållningen och därmed slå ned kapitalismen också ekonomiskt. Allt vårt praktiska arbete, hela vår verksamhet måste underordnas kraven för denna huvuduppgifts utförande. Arbetarklassen kan göra detta, och den kommer att göra det. Utförandet av denna storslagna uppgift måste börja med landets industrialisering. Landets socialistiska industrialisering - det är den huvudlänk, från vilken man måste börja den socialistiska folkhushållningens uppbyggande. Varken fördröjandet av revolutionen i Västern eller kapitalismens partiella stabilisering i länderna utanför Sovjetunionen kan hejda vår frammarsch till socialismen. Den nya ekonomiska politiken kan endast underlätta denna sak, ty den har införts av partiet just för att underlätta bygget av vår folkhushållnings socialistiska fundament.

Sådant var partiets svar på frågan om det socialistiska uppbyggets seger i vårt land.

Men partiet visste, att problemet om socialismens seger i ett land därmed inte är uttömt. Socialismens uppbyggande i Sovjetunionen är den väldigaste vändning i mänsklighetens historia och en världshistorisk seger för arbetarklassen och bönderna i Sovjetunionen. Men den är likväl en inre angelägenhet för Sovjetunionen och utgör endast en del av problemet om socialismens seger. En annan del av problemet utgör dess internationella sida. I sin motivering av satsen om socialismens seger i ett land, påvisade kamrat Stalin upprepade gånger, att man måste skilja på de två sidorna av denna fråga, den inre och den internationella. Vad frågans inre sida beträffar, det vill säga det inbördes förhållandet mellan klasserna inom landet, så kan arbetarklassen och bönderna, i Sovjetunionen ekonomiskt fullständigt övervinna sin egen bourgeoisi samt bygga upp ett fullständigt socialistiskt samhälle. Men frågan har också en internationell sida, det vill säga de yttre förhållandena, förhållandena mellan Sovjetlandet och de kapitalistiska länderna, mellan sovjetfolket och den internationella bourgeoisin, som hatar sovjetsystemet och söker ett tillfälle att företaga en ny väpnad intervention mot Sovjetlandet, att göra nya försök att återupprätta kapitalismen i Sovjetunionen. Och då Sovjetunionen tills vidare är det enda socialistiska landet, medan de övriga länderna förblivit kapitalistiska, så är Sovjetunionen alltjämt omringat av kapitalistiska stater, vilket skapar fara för kapitalistisk intervention. Det är klart att så länge denna kapitalistiska omringning finns, så kommer också faran för kapitalistisk intervention att bestå. Kan sovjetfolket med endast egna krafter tillintetgöra denna yttre fara, faran för kapitalistisk intervention mot Sovjetunionen? Nej, det kan det inte. Och det emedan man för att upphäva faran för kapitalistisk intervention måste tillintetgöra omringningen av kapitalistiska stater, och den kan tillintetgöras endast som resultat av en segerrik proletär revolution i åtminstone några länder. Men härav följer, att socialismens seger i Sovjetunionen, som yttrar sig i likvidering av det kapitalistiska hushållningssystemet och i uppbyggande av det socialistiska hushållningssystemet, likväl inte kan anses vara en slutgiltig seger, så länge faran för väpnad utländsk intervention och försök att restaurera kapitalismen ännu inte upphävts, så länge socialismens land fortfarande ej är garanterat mot en sådan fara. För att upphäva faran för utländsk kapitalistisk intervention måste man tillintetgöra omringningen av kapitalistiska stater.

Självfallet skall sovjetfolket och dess Röda armé vid en riktig politik av sovjetmakten förmå att på behörigt sätt slå tillbaka en ny utländsk kapitalistisk intervention, på samma sätt som de slog tillbaka den första kapitalistiska interventionen 1918-1920. Men det betyder ändå inte, att faran för nya kapitalistiska interventioner därmed är upphävd. Den första interventionens nederlag upphävde inte faran för en ny intervention, emedan källan till interventionsfaran - omringningen av kapitalistiska stater - fortfarande existerar. Inte heller skall ett nederlag för den nya interventionen upphäva interventionsfaran, därest den kapitalistiska omringningen fortfarande kommer att bestå.

Härav följer, att den proletära revolutionens seger i de kapitalistiska länderna är ett livsintresse för de arbetande i Sovjetunionen.

Sådan var partiets inställning i frågan om socialismens seger i vårt land.

CK krävde, att denna inställning skulle behandlas på den förestående fjortonde partikonferensen, att den skulle godkännas och antagas som partiets inställning, som en lag för partiet, bindande för alla partimedlemmar.

Denna partiets inställning gjorde oppositionsmännen ytterst bestörta. Den gjorde dem i främsta rummet bestörta därför, att partiet gav den en konkret och praktisk karaktär, förknippade den med den praktiska planen för landets socialistiska industrialisering och krävde, att den skulle erhålla formen av en partilag, formen av en resolution av fjortonde partikonferensen, bindande för alla partimedlemmar.

Trotskisterna uppträdde mot partiets inställning och i motsättning till denna uppställde de den mensjevikiska "teorin om den permanenta revolutionen", vilken endast som ett hån mot marxismen kunde kallas en marxistisk teori och som förnekade möjligheten av det socialistiska uppbyggets seger i Sovjetunionen.

Bucharinmännen dristade sig inte att uppträda öppet mot partiets inställning. Men de började dock i all tysthet att emot densamma ställa upp sin egen "teori" om bourgeoisins fredliga inväxande i socialismen, kompletterande den med en ny paroll: "Berika er!" Hos bucharinmännen gick det hela ut på, att socialismens seger inte betyder bourgeoisins likviderande, utan dess ompysslande och berikande.

Sinovjev och Kamenjev var en tid beredda att komma stickande med förklaringen, att socialismens seger i Sovjetunionen är omöjlig på grund av landets tekniska och ekonomiska efterblivenhet, men sedan blev de tvungna att dra sig tillbaka.

Den fjortonde partikonferensen (april 1925) fördömde alla dessa kapitulations- "teorier" av öppna och förstuckna oppositionsmän och stadfäste partiets inställning på socialismens seger i Sovjetunionen samt antog en motsvarande resolution.

Ställda mot väggen, föredrog Sinovjev och Kamenjev att rösta för denna resolution. Men partiet visste, att de endast uppsköt sin kamp mot detsamma, att de beslöt att "leverera batalj mot partiet" på fjortonde partikongressen. De samlade sina anhängare i Leningrad och formerade den s. k. "nya oppositionen".

I december 1925 öppnades fjortonde partikongressen.

Kongressen ägde rum i en spänd situation inom partiet. Under hela den tid partiet existerat hade det aldrig förekommit en sådan situation, att en hel delegation från ett stort particentrum, liksom nu Leningraddelegationen, berett sig att uppträda mot sin CK.

I kongressen deltog 665 delegater med beslutande röst och 641 med rådgivande röst, representerande 643.000 partimedlemmar och 445.000 kandidater, det vill säga något mindre än på föregående kongress. Här yttrade sig resultaten av den partiella rensningen av cellerna i högskolorna och sovjetinstitutionerna, vilka visat sig vara förorenade med partifientliga element.

Centralkommitténs politiska verksamhetsberättelse avgavs av kamrat Stalin. Han skisserade en åskådlig bild av Sovjetunionens växande politiska och ekonomiska makt. Tack vare sovjethushållningssystemets företräden hade både industrin och jordbruket återupprättats på relativt kort tid och närmade sig förkrigsnivån. Kamrat Stalin påvisade att man trots dessa framgångar ej fick slå sig till ro, emedan dessa framgångar inte kunde upphäva det faktum, att vårt land fortfarande var ett efterblivet land, ett agrarland. Jordbruket levererade två tredjedelar av hela produktionen, industrin endast en tredjedel. För partiet, sade kamrat Stalin, reser sig i hela sin vidd frågan om vårt lands förvandling till ett industriland, ekonomiskt oberoende av de kapitalistiska länderna. Detta är möjligt att genomföra och det måste genomföras. Partiets centrala uppgift blir kampen för landets socialistiska industrialisering, kampen för socialismens seger.

"Att förvandla vårt land från ett agrarland till ett industriland, som är i stånd att med sina egna krafter framställa den nödvändiga utrustningen - just däri ligger vår generallinjes innebörd, dess grund" - påvisade kamrat Stalin. Landets industrialisering säkrade dess ekonomiska självständighet, stärkte dess försvarsduglighet och skapade de betingelser, som var nödvändiga för socialismens seger i Sovjetunionen.

Mot partiets generallinje uppträdde sinovjevmännen. Mot Stalins plan för den socialistiska industrialiseringen ställde sinovjevmännen Sokolnikov en borgerlig plan, som var gängse bland imperialismens hajar. Enligt denna plan skulle Sovjetunionen förbli ett agrarland, som i huvudsak skulle producera råvaror och livsmedel, utföra dessa till utlandet och därifrån införa maskiner, vilka landet ej själv producerade och ej skulle producera. Under de förhållanden som rådde 1925 hade denna plan betytt en plan för Sovjetunionens ekonomiska förslavande under det industriellt utvecklade utlandet, en plan för att befästa Sovjetunionens industriella efterblivenhet till fördel för imperialisthajarna i de kapitalistiska länderna.

Att godkänna denna plan betydde att förvandla vårt land till ett hjälplöst agrariskt, jordbrukande bihang åt den kapitalistiska världen, att lämna det vapenlöst och svagt gentemot de omringande kapitalistiska staterna samt sist och slutligen gravlägga socialismens verk i Sovjetunionen.

Kongressen brännmärkte sinovjevmännens ekonomiska "plan" som en plan för Sovjetunionens förslavande.

"Nya oppositionen" hade inte heller någon hjälp av sådana angrepp som påståendet (tvärtemot Lenin!) att vår statsindustri inte skulle vara en socialistisk industri, eller förklaringen (också tvärtemot Lenin!) att medelbonden ej skulle kunna vara arbetarklassens bundsförvant i det socialistiska uppbyggnadsarbetet.

Kongressen brännmärkte dessa angrepp av "nya oppositionen" som antileninska.

Kamrat Stalin avslöjade "nya oppositionens" trotskistisk-mensjevikiska väsen. Han påvisade att Sinovjev och Kamenjev endast värmt upp gammal skåpmat som tillagats av de partifiender, vilka Lenin på sin tid skoningslöst bekämpat.

Det framstod klart, att sinovjevmännen var dåligt maskerade trotskister.

Kamrat Stalin underströk, att partiets viktigaste uppgift var ett fast förbund mellan arbetarklassen och medelbonden för uppbyggandet av socialismen. Han visade på två avvikelser i bondefrågan, vilka då fanns i partiet och utgjorde en fara för detta förbund. Den första avvikelsen: underskattning och förringande av kulakfaran, den andra: panik, skräck för kulaken och underskattning av medelbondens roll. På frågan om vilken avvikelse, som var skadligast, svarade kamrat Stalin: "Båda är skadligast, både den förra och den senare avvikelsen. Och om dessa avvikelser får utvecklas, så kan de demoralisera och förstöra partiet. Till all lycka har vi krafter i partiet, vilka mäktar att rensa bort både den förra och den senare avvikelsen."

Mycket riktigt, partiet krossade och rensade bort såväl "vänster"- som högeravvikelsen.

I det fjortonde partikongressen sammanfattade resultaten av debatterna om det ekonomiska uppbygget, förkastade den enhälligt oppositionsmännens kapitulationsplaner och fastslog i sitt berömda beslut:

"Beträffande det ekonomiska uppbygget utgår kongressen ifrån att vårt land, den proletära diktaturens land, har 'allt som behövs för att bygga upp det fullkomliga socialistiska samhället' (Lenin). Kongressen anser, att kampen för det socialistiska uppbyggets seger i Sovjetunionen är vårt partis huvuduppgift. "Fjortonde partikongressen stadfäste partiets nya stadgar. Från och med den fjortonde partikongressen började vårt parti kalla sig Sovjetunionens Kommunistiska Parti (bolsjevikerna) - SUKP(b).

Sinovjevmännen, som blivit slagna på kongressen, underkastade sig inte partiet. De började bekämpa fjortonde kongressens beslut. Omedelbart efter fjortonde kongressen anordnade Sinovjev ett möte av Kommunistiska Ungdomsförbundets guvernementskommitté i Leningrad, vars spetsar uppfostrats av Sinovjev, Salutskij, Bakajev, Jevdokimov, Kuklin, Safarov och andra dubbelspelare i en anda av hat till partiets leninska CK. På detta möte fattade Kommunistiska Ungdomsförbundets guvernementskommitté i Leningrad det i Sovjetunionens Leninska Kommunistiska Ungdomsförbunds historia oerhörda beslutet att vägra underkasta sig fjortonde partikongressens beslut.

Men de sinovjevska spetsarna i Leningrads kommunistiska ungdomsorganisation återspeglade absolut inte stämningen bland ungkommunisternas massor i Leningrad. Därför blev de lätt slagna, och Leningrads kommunistiska ungdomsorganisation intog snart ånyo den plats som tillkom den inom ungdomsförbundet.

Vid slutet av fjortonde kongressen sändes en grupp kongressdelegater - kamraterna Molotov, Kirov, Vorosjilov, Kalinin, Andrejev och andra till Leningrad. Man måste klargöra för medlemmarna av Leningrads partiorganisation den brottsliga, antibolsjevikiska karaktären av den position, som Leningraddelegationen, vilken på bedrägligt sätt tillskansat sig mandaten, intagit på kongressen. Mötena med referat om kongressen fick ett stormigt förlopp. En ny extra partikonferens i Leningrad inkallades. Den övervägande massan av medlemmarna i Leningrads partiorganisation (över 97 procent) godkände helt fjortonde partikongressens beslut och utdömde den partifientliga sinovjevska "nya oppositionen". Denna bestod redan då av generaler utan armé.

Leningrads bolsjeviker stannade kvar i främsta leden av Lenins-Stalins parti.

I sin resumé av resultaten av fjortonde partikongressens arbete, skrev kamrat Stalin:

"Den historiska betydelsen av SUKP:s fjortonde kongress består i att den förmådde fullständigt blotta nya oppositionens fel, att den utdömde dess klentro och jämmer, klart och tydligt utstakade vägen för den fortsatta kampen för socialismen, gav partiet ett segerperspektiv och på så sätt väpnade proletariatet med en orubblig tro på det socialistiska uppbyggets seger." (Stalin, Leninismens grundfrågor, b. I, s. 194.)

KORT SAMMANFATTNING

Övergångsåren till fredligt arbete för folkhushållningens återuppbyggande bildar en av de mest ansvarsfyllda perioderna i bolsjevikpartiets historia. I en spänd situation förmådde partiet fullborda den svåra vändningen från krigskommunismens politik till den nya ekonomiska politiken. Partiet befäste förbundet mellan arbetarna och bönderna på ny ekonomisk grundval. De Socialistiska Sovjetrepublikernas Union skapades.

På den nya ekonomiska politikens väg nåddes avgörande framgångar ifråga om folkhushållningens återupprättande. Sovjetlandet gick med framgång genom återuppbyggnadsperioden i folkhushållningens utveckling och började gå över till en ny period, till perioden av landets industrialisering.

Övergången från inbördeskriget till det fredliga socialistiska uppbygget beledsagades, särskilt under den första tiden, av stora svårigheter. Bolsjevismens fiender, de partifientliga elementen inom SUKP(b):s led, förde under hela denna period en förtvivlad kamp mot det leninska partiet. I spetsen för dessa partifientliga element stod Trotskij. Hans hantlangare i denna kamp var Kamenjev, Sinovjev, Bucharin. Oppositionsmännen räknade med att efter Lenins död kunna demoralisera det bolsjevikiska partiets led, spränga partiet, infektera det med misstro till socialismens seger i Sovjetunionen. I själva verket försökte trotskisterna att i Sovjetunionen skapa en politisk organisation för den nya bourgeoisin, ett annat parti - den kapitalistiska restaureringens parti.

Under Lenins fana slöt partiet upp kring sin leninska CK, kring kamrat Stalin, och tillfogade såväl trotskisterna, som också deras nya vänner i Leningrad - Sinovjevs-Kamenjevs nya opposition - ett nederlag.

Sedan bolsjevikernas parti ackumulerat krafter och medel, förde det landet fram till en ny historisk etapp - till den socialistiska industrialiseringens etapp.