TIONDE KAPITLET

Bolsjevikernas parti i kamp för landets socialistiska industrialisering.
(192 6-1929)

1. DEN SOCIALISTISKA INDUSTRIALISERINGSPERIODENS SVÅRIGHETER OCH DERAS BEKÄMPANDE. DET PARTIFIENTLIGA TROTSKIJ-SINOVJEVSKA BLOCKETS BILDANDE. BLOCKETS SOVJETFIENTLIGA AKTIONER. BLOCKETS NEDERLAG.

Efter fjortonde kongressen utvecklade partiet kampen för att förverkliga sovjetmaktens generalkurs på landets socialistiska industrialisering.

Under återuppbyggnadsperioden bestod uppgiften i att framför allt åstadkomma ökad livaktighet inom jordbruket och därifrån erhålla råämnen och livsmedel, att återupptaga driften i industrin, återupprätta denna och återupprätta förefintliga verkstäder och fabriker.

Sovjetmakten hade relativt lätt gått i land med dessa uppgifter.

Men återuppbyggnadsperioden uppvisade tre stora brister.

För det första hade den att göra med gamla verkstäder och fabriker och deras gamla, efterblivna teknik, vilka snart kunde bli obrukbara. Uppgiften bestod i att förse dem med annan utrustning på den nya teknikens grundval.

För det andra hade återuppbyggnadsperioden att göra med en industri, vars basis var alltför trång, ty bland antalet av de fabriker och verkstäder som fanns, fattades de tiotals och hundratals maskinfabriker, vilka var absolut nödvändiga för landet, men som vi ännu inte hade och som måste byggas, ty industrin kan ej anses vara en verklig industri om inte sådana fabriker finnes. Uppgiften bestod i att upprätta sådana fabriker och att förse dem med modern teknisk utrustning.

För det tredje hade återuppbyggnadsperioden företrädesvis att göra med den lätta industrin, vilken den utvecklade och ställde på rätt köl. Men i fortsättningen började lätta industrins utveckling hämmas av tunga industrins svaghet - för att nu inte tala om andra av landets behov, vilka endast kunde tillfredsställas genom tunga industrins utveckling. Uppgiften bestod i att nu förlägga tyngdpunkten till den tunga industrin.

Alla dessa nya uppgifter måste lösas genom den socialistiska industrialiseringens politik.

En hel rad industrigrenar, som inte funnits i Tsarryssland, måste byggas upp från grunden - man måste bygga nya maskinfabriker, verktygsmaskinfabriker, automobil- och kemiska fabriker, metallverk, upprätta en egen tillverkning av motorer och utrustning för kraftstationer, öka utvinningen av metall och kol, ty allt detta var nödvändigt för socialismens seger i Sovjetunionen.

Det var nödvändigt att skapa en ny försvarsindustri - att bygga nya artilleri-, ammunitions-, flygmaskins-, tanks- och kulsprutefabriker, ty det krävde Sovjetunionens försvarsintressen under de förhållanden, som omringningen av kapitalistiska stater skapar. Det var nödvändigt att bygga traktorfabriker, fabriker för tillverkning av moderna lantbruksmaskiner och förse jordbruket med deras produktion, för att ge de små individuella bondehushållens miljoner möjlighet att övergå till storproduktion i kollektivjordbruk, ty detta var nödvändigt för socialismens seger på landsbygden.

Allt detta måste industrialiseringspolitiken ge, ty däri bestod landets socialistiska industrialisering.

Det är klart, att en så omfattande nybyggnadsverksamhet ej kunde företagas utan penningplaceringar i miljardomfattning. Det fanns ingen möjlighet att räkna med utländska lån, ty de kapitalistiska länderna vägrade att bevilja sådana. Det gällde att bygga med egna medel, utan hjälp utifrån. Och vårt land var vid denna tid ännu inte ett rikt land.

Detta var nu en av de huvudsakligaste svårigheterna.

De kapitalistiska länderna har vanligen skapat sin tunga industri tack vare tillflöde av medel utifrån: på bekostnad av koloniernas utplundrande, på bekostnad av de besegrade folkens kontributioner, på bekostnad av utrikeslån. För att få medel till industrialiseringen kunde Sovjetlandet principiellt ej ta sin tillflykt till sådana smutsiga källor som utplundring av kolonier eller besegrade folk. Vad utrikeslånen beträffar, så var denna källa stängd för Sovjetunionen eftersom de kapitalistiska länderna vägrade att ge lån. Man måste finna medel inom landet.

Och man fann sådana medel inom Sovjetunionen.

I Sovjetunionen fann man sådana ackumulationskällor, som ingen enda kapitalistisk stat känner. Sovjetstaten hade till sin disposition erhållit alla fabriker och verkstäder, all jord, som den socialistiska Oktoberrevolutionen fråntagit kapitalisterna och godsägarna, trafikväsendet, bankerna, utrikes- och inrikeshandeln. Vinsterna från de statliga fabrikerna och verkstäderna, från trafikväsendet, handeln och bankerna gick nu inte till underhåll av kapitalisternas parasitklass, utan till industrins fortsatta utvidgande.

Sovjetmakten hade annullerat tsarskulderna, för vilka folket årligen betalat hundratals miljoner guldrubel bara i räntor. Då sovjetmakten upphävde godsägarnas äganderätt till jorden, befriade den bönderna från plikten att årligen betala godsägarna omkring 500 miljoner guldrubel i arrendeavgift för jorden. Frigjorda från hela denna börda, kunde bönderna hjälpa staten att bygga en ny mäktig industri. Det var ett livsintresse för bönderna att erhålla traktorer och lantbruksmaskiner.

Alla dessa inkomstkällor stod till Sovjetstatens disposition. De kunde ge hundratals miljoner och miljarder rubel för den tunga industrins skapande. Man måste bara gå ekonomiskt till verket och införa den strängaste sparsamhet ifråga om penningutgifterna, rationalisera produktionen, sänka produktionens självkostnader, likvidera improduktiva utgifter o. s. v. Just så gjorde också sovjetmakten.

Tack vare sparsamhetslinjen samlades för varje år allt större summor för nybyggnadsverksamheten. Det blev möjligt att börja anlägga sådana jätteföretag som vattenkraftverket vid Dnjepr, järnvägslinjen Turkestan-Sibirien, Stalingrads traktorverk, arbetsmaskinfabriker, automobilfabriken "Amo" (numera Stalin-fabriken "ZIS") o. s. v.

Medan man budgetåret l oktober 1926 till l oktober 1927 investerade omkring l miljard rubel i industrin, så kunde man redan tre år senare investera omkring 5 miljarder rubel. Industrialiseringen gick framåt.

I stärkandet av Sovjetunionens socialistiska hushållning såg de kapitalistiska länderna ett hot mot det kapitalistiska systemets existens. Därför vidtog de imperialistiska regeringarna alla till buds stående medel för att utöva ny påtryckning på Sovjetunionen, för att bringa i förvirring, omintetgöra eller åtminstone hämma industrialiseringsarbetet i Sovjetunionen.

I maj 1927 organiserade de engelska konservativa ("diehards"), som befann sig i regeringsställning, ett provokatoriskt överfar på "Arcos" (Sovjetorganisation för handel med England). Den 26 maj 1927 kungjorde den konservativa engelska regeringen, att England brutit de diplomatiska och handelsförbindelserna med Sovjetunionen.
Den 7 juni 1927 mördades Sovjetunionens sändebud i Warszawa, kamrat Vojkov, av en rysk vitgardist, som hade polskt medborgarskap.

Samtidigt begick engelska spioner och diversanter på Sovjetunionens territorium ett bombattentat mot en partiklubb i Leningrad, varvid omkring 30 personer sårades, däribland en del svårt.

Sommaren 1927 ägde nästan samtidigt överfall rum på sovjetlegationerna och handelsrepresentationerna i Berlin, Peking, Shanghaj och Tientsin.

Detta ökade ytterligare svårigheterna för sovjetmakten.

Men Sovjetunionen gav inte efter för trycket och avvärjde med lätthet imperialisternas och deras agenters provokatoriska attacker.

Trotskisterna och andra oppositionsmän förorsakade partiet och Sovjetstaten inte mindre svårigheter genom sitt undermineringsarbete. Det var inte utan anledning kamrat Stalin vid denna tid yttrade, att "det håller på att bildas någonting i stil med en enhetsfront från Chamberlain till Trotskij" mot sovjetmakten. Trots fjortonde partikongressens beslut och oppositionens lojalitetsförklaring lade oppositionsmännen ej ned vapnen. Tvärtom, de forcerade ytterligare sitt underminerings- och splittringsarbete.

Sommaren 1926 sammansluter sig trotskisterna och sinovjevmännen till ett partifientligt block, kring vilket de samlar resterna av alla slagna oppositionsgrupper och lägger grundvalen för sitt antileninska illegala parti, varigenom de gör sig skyldiga till ett grovt brott mot partiets stadgar och partikongressernas beslut, som förbjuder fraktionsbildning. Partiets CK uttalar varningen, att om ej detta partifientliga block, som utgör en efterbildning av det kända mensjevikiska augustiblocket, upplöses, så kan det sluta illa för dess anhängare. Men blockets anhängare låter inte hejda sig.

På hösten samma år, just inför femtonde partikonferensen, går de till attack på partimöten vid fabrikerna i Moskva, Leningrad och andra städer, varvid de försöker påtvinga partiet en ny diskussion. Här framlägger de till partimedlemmarnas behandling sin plattform, som är en kopia av trotskist-mensjevikernas sedvanliga antileninska plattform. Oppositionsmännen mötes av ett rungande bakslag från partimedlemmarnas sida, och på en del ställen kör man helt enkelt ut dem från mötena. CK varnar ånyo blockets anhängare, att partiet ej längre kan tolerera deras undermineringsarbete.

Oppositionsmännen inlämnar till CK en av Trotskij, Sinovjev, Kamenjev och Sokolnikov undertecknad förklaring, vari de utdömer sitt fraktionsarbete och lovar att framdeles förhålla sig lojalt. Icke desto mindre fortsätter blocket i verkligheten att existera, och dess anhängare inställer inte sitt partifientliga mullvadsarbete. De fortsätter att sammansvetsa sitt antileninska parti, organiserar ett illegalt tryckeri, inför medlemsavgifter för sina anhängare och ger spridning åt sin plattform.

I samband med detta trotskisternas och sinovjevmännens uppträdande tar femtonde partikonferensen (november 1926) och Kommunistiska Internationalens Exekutivkommittés utvidgade plenum (december 1926) upp frågan om det trotskij-sinovjevska blocket till behandling och brännmärker i sina beslut blockets anhängare som splittrare, vilka i sin plattform glidit ned till mensjevikiska positioner.

Men inte heller detta gjorde något intryck på blockets anhängare. År 1927, vid den tidpunkt, då de engelska konservativa bröt. de diplomatiska och handelsförbindelserna med Sovjetunionen, forcerade de ånyo sina angrepp mot partiet. De kokade ihop en ny antileninsk plattform, som kallades "de 83:s plattform", och började sända ut den till partiets medlemmar, varjämte de av CK krävde en ny allmän partidiskussion.

Av alla oppositionella plattformer var detta säkerligen den mest förljugna och fariseiska plattformen.

I ord, d. v. s. i plattformen, gjorde trotskisterna och sinovjev-männen inga invändningar mot att iakttaga partiets beslut samt uttalade sig för lojalitet, men i handling bröt de på det grövsta sätt mot partiets beslut och hånade varje lojalitet gentemot partiet och dess CK.

I ord, d. v. s. i plattformen, gjorde de inga invändningar mot partiets enhet och uttalade sig mot sprängning, men i handling bröt de på det grövsta sätt mot partiets enhet, höll kurs på sprängning och hade redan sitt särskilda illegala, antileninska parti, vilket ägde alla förutsättningar att växa över i ett sovjet-fientligt, kontrarevolutionärt parti.

I ord, d. v. s. i plattformen, uttalade de sig för industrialiseringspolitiken och beskyllde rent av CK för att den ej utförde industrialiseringen i tillräckligt snabbt tempo, men i handling nedsvärtade de partiets beslut om socialismens seger i Sovjetunionen, hånade den socialistiska industrialiseringspolitiken, krävde att en hel rad fabriker och verkstäder skulle utlämnas i koncession åt utlänningar och fäste sina största förhoppningar vid utländska kapitalistiska koncessioner i Sovjetunionen.

I ord, d. v. s. i plattformen, uttalade de sig för kollektivjordbruksrörelsen och beskyllde rent av CK för att den ej utförde kollektiviseringen i tillräckligt snabbt tempo, men i handling hånade de politiken att dra in bönderna i det socialistiska uppbygget, predikade om att "olösliga konflikter" mellan arbetarklassen och bönderna var oundvikliga samt fäste sina förhoppningar vid "kultiverade arrendatorer" på landsbygden, d. v. s. vid kulakjordbruken.

Det var den mest förljugna av alla oppositionens förljugna plattformer.

Den var avsedd att bedra partiet.

CK vägrade att omedelbart öppna en diskussion och förklarade för oppositionsmännen, att en diskussion endast kan öppnas i överensstämmelse med partistadgarna, det vill säga två månader före partikongressen.

I oktober 1927, det vill säga två månader före femtonde kongressen, kungjorde partiets Centralkommitté en allmän partidiskussion. Diskussionsstriden började. Resultaten av diskussionen visade sig bli mer än bedrövliga för det trotskij-sinovjevska blocket. För CK:s politik röstade 724.000 partimedlemmar. För trotskisternas och sinovjevmännens block - 4.000, det vill säga mindre än en procent. Det partifientliga blocket hade fullständigt slagits ned. Partiets överväldigande majoritet förkastade enigt blockets plattform.

Sådan var den klart uttryckta viljan hos partiet, till vars mening blockets anhängare själva appellerat.

Men inte heller denna läxa gjorde något intryck på blockets anhängare. I stället för att underkasta sig partiets vilja beslöt de att bryta mot densamma. Redan före diskussionens avslutande, då de såg ett skamligt fiasko vara oundvikligt, beslöt de att tillgripa ännu mera tillspetsade former för kampen mot partiet och sovjetregeringen. De beslöt att anordna offentliga protestdemonstrationer i Moskva och Leningrad. Till dag för sin demonstration valde de den 7 november, Oktoberrevolutionens årsdag, då Sovjetunionens arbetande folk anordnar sin revolutionära folkomfattande demonstration. Det var således trotskisternas och sinovjevmännens avsikt att anordna en parallelldemonstration. Som man kunde vänta, lyckades blockets anhängare få endast en ynklig skara av sina fåtaliga eftersägare ut på gatan. Eftersägarna och deras anförare sopades bort och vräktes åt sidan av folkmassornas demonstration.

Nu rådde det inte längre något tvivel om att trotskisterna och sinovjevmännen sjunkit ned i antisovjetträsket. Om de i den allmänna partidiskussionen appellerat till partiet mot CK, så beträdde de här med sin ynkliga demonstration vägen att appellera till fientliga klasser mot partiet och Sovjetstaten. Då de ställt sig som mål att undergräva det bolsjevikiska partiet, måste de oundvikligen glida in på vägen till undergrävande av Sovjetstaten, ty i Sovjetlandet är bolsjevikpartiet och staten oskiljaktiga. Härmed ställde sig det trotskij-sinovjevska blockets anförare själva utanför partiet, ty det var omöjligt att i bolsjevikpartiets led längre tolerera folk, som sjunkit ned i antisovjetträsket.

Den 14 november 1927 uteslöt Centralkommitténs och Centrala kontrollkommissionens förenade möte Trotskij och Sinovjev ur partiet.

2. DEN SOCIALISTISKA INDUSTRIALISERINGENS FRAMGÅNGAR. LANTBRUKETS EFTERBLIVENHET. PARTIETS FEMTONDE KONGRESS. KURS PÅ JORDBRUKETS KOLLEKTIVISERING. DET TROTSKIJ-SINOVJEVSKA BLOCKETS KROSSANDE. POLITISKT DUBBELSPEL.

Redan mot slutet av 1927 framträdde de avgörande framgångarna för den socialistiska industrialiseringens politik. Under neps förhållanden förmådde industrialiseringen på kort tid åstadkomma en betydande frammarsch. Industrin och jordbruket i sin helhet (skogsbruket och fisket inbegripna) nådde ifråga om sin bruttoproduktion ej endast förkrigsnivån utan överskred också densamma. Industrins specifika vikt inom folkhushållningen steg till 42 procent och uppnådde samma nivå som under förkrigstiden.

Industrins socialistiska del tilltog snabbt på den privatägda delens bekostnad och steg från 81 procent budgetåret 1924-25 till 86 procent budgetåret 1926-27, medan den privata delens specifika vikt under samma period sjönk från 19 procent till 14 procent.

Detta betydde att industrialiseringen i Sovjetunionen har en skarpt utpräglad socialistisk karaktär, att Sovjetunionens industri utvecklar sig på en väg, som leder till seger för det socialistiska produktionssystemet, att frågan "vem slår vem" på industrins område redan är avgjord till socialismens fördel.

Lika snabbt trängdes privathandlaren ut ur handeln. På detaljhandelns område sjönk dennes andel från 42 procent budgetåret 1924-25 till 32 procent 1926-27 - för att nu ej tala om engroshandeln, där privathandlarens andel under samma tid sjönk från 9 procent till 5 procent.

I ännu snabbare tempo ökade den socialistiska storindustrin, vilken under 1927 - det första året efter återuppbyggnadsperioden - uppvisade en produktionsökning på 18 procent i jämförelse med året förut. Detta rekordmässiga ökningstal är ouppnåeligt för storindustrin i kapitalismens mest utvecklade länder.

En annan bild företedde jordbruket, särskilt spannmålsodlingen. Ehuru jordbruket i sin helhet överskridit förkrigsnivån, uppnådde likväl bruttoproduktionen i dess huvudgren - spannmålsodlingen - endast 91 procent av förkrigsnivån, och spannmålsproduktionens varudel, som avyttrades för städernas försörjning, nådde knappast upp till 37 procent av förkrigsnivån, varjämte alla uppgifter tydde på, att det förelåg fara för att varuproduktionen av spannmål ytterligare skulle sjunka.

Detta betydde, att den 1918 inledda söndersplittringen av de stora varuproducerande jordbruken i småbruk och småbrukens i rena miniatyrjordbruk alltjämt pågick, att småbruket och miniatyrjordbruket höll på att bli till hälften naturahushållning, som var i stånd att leverera endast ett minimum av varuspannmål, att spannmålsjordbruket, som 1927 producerade något mindre spannmål än spannmålsjordbruket före kriget, likväl inte kunde avyttra till städerna mer än något över en tredjedel av den spannmålsmängd, som spannmålsjordbruket under förkrigstiden kunde sälja.
Under ett sådant tillstånd inom spannmålsjordbruket, rådde det intet tvivel om att armén och städerna i Sovjetunionen skulle komma att stå inför en kronisk hunger.

Det var en kris för spannmålsjordbruket, på vilken måste följa en kris för boskapsskötseln.

För att komma ur detta läge var det nödvändigt att övergå till stordrift inom jordbruket, vilken vore i stånd att använda traktorer och lantbruksmaskiner och flerdubbelt öka spannmålsjordbrukets varuproduktion. Landet stod inför två möjligheter: antingen övergå till kapitalistisk stordrift, vilket skulle betyda bondemassornas ruin, undergång för förbundet mellan arbetarklassen och bönderna, stärkande av kulakerna och nederlag för socialismen på landsbygden; eller också att slå in på vägen till sammanslagning av småbondebruken till stora socialistiska jordbruk, till kollektivjordbruk, som är i stånd att använda traktorer och andra moderna maskiner för ett snabbt uppsving av spannmålsodlingen och dess varuproduktion.

Det är klart, att bolsjevikpartiet och Sovjetstaten endast kunde slå in på den sistnämnda vägen, på kollektivbruksvägen för jordbrukets utveckling.

Härvid stödde sig partiet på följande anvisningar av Lenin ifråga om nödvändigheten av att övergå från småbondebruken till arteliserad, kollektiv stordrift inom jordbruket:

a) "Med småbruket kan man inte komma ut ur armodet." (Lenin, Saml. verk, b. XXIV, s. 540.)

b) "Om vi fortsätter att hänga fast vid de gamla småbruken, om än som fria medborgare på fri jord, så hotas vi i alla fall av en oundviklig undergång." (Lenin, Saml. verk, b. XX, s. 417.)

c) "För att kunna utveckla bondebruket vidare, är det nödvändigt att varaktigt trygga en fortsatt övergång, och en fortsatt övergång består oundvikligen i att det minst inbringande och mest efterblivna, isolerade småbondebruket successivt förenar sig och organiserar en samhällelig stordrift inom jordbruket." (b. XXVI, s. 299.)

d) "Endast om det lyckas oss att i handling visa bönderna det samhälleliga, kollektiva, kooperativa, arteliserade jordbrukets företräden, endast om det lyckas oss att bistå bonden med hjälp genom det kooperativa, arteliserade jordbruket, endast då skall arbetarklassen, som håller statsmakten i sina händer, verkligen bevisa för bonden att den har rätt, då skall den verkligen varaktigt och på ett riktigt sätt dra den mångmiljonhövdade bondemassan över på sin sida." (b. XXIV, s. 579.) Sådan var situationen inför den femtonde partikongressen. Partiets femtonde kongress öppnades den 2 december 1927. I kongressen deltog 898 delegater med beslutande röst och 771 med rådgivande röst, vilka representerade 887.233 partimedlemmar och 348.957 kandidater.

I sin verksamhetsberättelse fastslog kamrat Stalin industrialiseringens framgångar och den socialistiska industrins snabba tillväxt samt ställde partiet uppgiften att:

"Utvidga och befästa våra socialistiska kommandopositioner i alla grenar av folkhushållningen såväl i staden som på landsbygden samt hålla kurs på likvidering av de kapitalistiska elementen inom folkhushållningen."

Då kamrat Stalin jämförde jordbruket med industrin och framhöll jordbrukets, särskilt spannmålsjordbrukets efterblivenhet, vilken förklarades av att det splittrade jordbruket ej tillåter användande av modern teknik, betonade han, att detta onormala tillstånd inom jordbruket skapade ett hotande läge för hela folkhushållningen.

"Var finns då en utväg?" - frågade kamrat Stalin.

"Utvägen - svarade kamrat Stalin - ligger i övergång från små och splittrade bondebruk till stora och förenade bruk på basis av samhällelig brukning av jorden, den ligger i övergång till kollektiv brukning av jorden på basis av den nya högt utvecklade tekniken. Utvägen ligger i att man så småningom men oavlåtligt, inte medelst påtryckning, utan genom bevis och övertygande, förenar småbruken och miniatyrjordbruken till storbruk på basis av samhällelig, kooperativ, kollektiv brukning av jorden med användande av lantbruksmaskiner och traktorer, med användande av vetenskapliga metoder för jordbrukets intensifiering. Någon annan utväg finnes inte."

Den femtonde kongressen beslöt att med alla medel utveckla jordbrukets kollektivisering. Kongressen fastställde en plan för kollektivjordbrukets och sovjetjordbrukets utvidgande och befästande och gav klara anvisningar om metoderna i kampen för jordbrukets kollektivisering.

Samtidigt gav kongressen direktivet att:

"Vidare utveckla offensiven mot kulakerna och vidtaga en rad nya åtgärder, som inskränker kapitalismens utveckling på landsbygden och leder bondehushållningen i riktning mot socialismen." (SUKP(b) i resolutioner, d. II, s. 260.) Med utgångspunkt från rotfästandet av planmässighetens princip i folkhushållningen och med sikte på organiserandet av socialismens planmässiga offensiv mot de kapitalistiska elementen på hela folkhushållningens front, gav kongressen slutligen respektive organ direktiv att utarbeta den första femårsplanen för folkhushållningen.

Sedan den femtonde partikongressen avslutat behandlingen av det socialistiska uppbyggets frågor, övergick den till frågorna om det trotskij-sinovjevska blockets likviderande.

Kongressen konstaterade, att "oppositionen ideologiskt brutit med leninismen, urartat till en mensjevikisk grupp, inställt sig på kapitulation för den internationella och inhemska bourgeoisins krafter samt objektivt förvandlats till verktyg åt en tredje kraft mot den proletära diktaturens regim". (SUKP(b) i resolutioner, d. II, s. 232.)

Kongressen fann, att meningsskiljaktigheterna mellan partiet och oppositionen utvecklats till meningsskiljaktigheter i programfrågorna, att den trotskistiska oppositionen slagit in på den sovjetfientliga kampens väg. Därför förklarade femtonde kongressen, att tillhörighet till den trotskistiska oppositionen och propaganda för dess åsikter är oförenliga med kvarblivande i det bolsjevikiska partiets led.

Kongressen godkände det beslut, som fattades av CK:s och CKK:s förenade möte om Trotskijs och Sinovjevs uteslutande ur partiet, samt beslöt att ur partiet utesluta alla aktiva ledande personer tillhörande det trotskij-sinovjevska blocket, exempelvis Radek, Preobrasjenskij, Rakovskij, Pjatakov, Serebrjakov, I. Smirnov, Kamenjev, Sarkis, Safarov, Lifschitz, Mdivani, Smilga och hela den "demokratiska centralismens" grupp (Sapronov, V. Smirnov, Boguslavskij, Drobnis o. s. v.).

Ideologiskt slagna och organisatoriskt krossade förlorade det trotskij-sinovjevska blockets anhängare de sista resterna av sitt inflytande bland folket.

Någon tid efter femtonde partikongressen började de ur partiet uteslutna antileninska elementen inlämna förklaringar om att de brutit med trotskismen och anhålla om att bli återupptagna i partiet. Partiet kunde självfallet då ännu inte veta, att Trotskij, Rakovskij, Radek, Krestinskij, Sokolnikov och andra redan länge varit folkfiender, spioner, värvade av det utländska spionaget, att Kamenjev, Sinovjev, Pjatakov och andra redan höll på att knyta förbindelser med Sovjetunionens fiender i de kapitalistiska länderna för "samarbete" med dem emot sovjetfolket. Men partiet hade lärt tillräckligt av erfarenheten för att veta, att man kunde vänta vilka nedrigheter som helst av dessa personer, som flera gånger uppträtt mot Lenin och det leninska partiet i de mest ansvarsfulla ögonblicken. Därför förhöll sig partiet synnerligen misstroget till förklaringarna. Som en första prövning av uppriktigheten hos dem, vilka avgett förklaringar, uppställdes följande villkor för att de skulle återupptagas i partiet:

a) offentligt utdömande av trotskismen som en antibolsjevikisk och sovjetfientlig ideologi;

b) offentligt erkännande av att partiets politik är den enda riktiga;

c) ovillkorlig underkastelse under partiet och dess organs beslut;

d) genomgående av en prövotid, under vilken partiet prövar dem som avgett förklaring för att efter dess utgång, allt efter prövningens resultat, behandla frågan om återupptagande i partiet av de uteslutna var och en för sig.

Partiet räknade härvid med att de uteslutnas offentliga erkännande av dessa punkter under alla förhållanden skulle ha en positiv betydelse för partiet, emedan det skulle bryta de trotskij-sinovjevska ledens enhet, införa upplösning bland dem, ännu en gång demonstrera partiets rättrådighet och makt samt ge partiet möjlighet att - därest förklaringarnas författare var uppriktiga - återskänka partiet dess före detta arbetare, och - därest de inte var uppriktiga - avslöja dem inför allas ögon, inte längre som felande människor, utan som idélösa karriärister, vilka bedrar arbetarklassen och oförbätterligt bedriver dubbelspel.

Majoriteten av de uteslutna antog de villkor partiet uppställt för upptagande i partiet och publicerade i pressen motsvarande förklaringar.

Då partiet hade medlidande med dem och ej ville vägra dem möjligheten att ånyo tillhöra partiet och arbetarklassen, erhöll de på nytt partimedlemmars rättigheter.

Det visade sig likväl med tiden att de förklaringar, som det trotskij-sinovjevska blockets "aktiva ledande män" avgivit, på några få undantag när var helt och hållet lögnaktiga och tvetungade.

Det visade sig, att dessa herrar redan innan de avgav sina förklaringar, hade upphört att utgöra en politisk riktning, som var beredd att hävda sina åsikter inför folket, och förvandlats till en idélös karriäristklick, som var redo att inför allas ögon trampa resterna av sina åsikter under fötterna, redo att inför allas ögon lovprisa partiets för dem främmande åsikter, redo att byta färg som kameleonter, bara för att hålla sig kvar i partiet och i arbetarklassen, för att kunna besudla såväl arbetarklassen som dess parti.

De trotskij-sinovjevska "aktiva ledande männen" visade sig vara politiska skurkar, som bedrev ett politiskt dubbelspel.

Politiska dubbelspelare börjar vanligen med bedrägeri och utför sitt smutsiga verk medelst bedrägeri mot folket, mot arbetarklassen, mot arbetarklassens parti. Men politiska dubbelspelare får aldrig betraktas som blotta bedragare. De politiska dubbelspelarna utgör en idélös klick av politiska karriärister, vilka för länge sedan förlorat folkets förtroende och bemödar sig att ånyo lura till sig förtroendet genom bedrägeri, genom kameleonteri, genom svekfullhet - på vilket sätt som helst - bara för att kunna behålla namnet politiker. De politiska dubbelspelarna utgör en principlös klick av politiska karriärister, beredda att stödja sig på vem som helst, till och med på kriminella element, till och med på samhällets drägg, ja, till och med på folkets svurna fiender, för att i ett "passande ögonblick" på nytt krypa fram på den politiska arenan och placera sig på folkets nacke såsom dess "styresmän".

Just sådana politiska dubbelspelare visade sig de trotskij-sinovjevska "aktiva ledande männen" vara.

3. OFFENSIVEN MOT KULAKERNA. DEN BUCHARIN-RYKOVSKA PARTIFIENTLIGA GRUPPEN. FÖRSTA FEMÅRSPLANENS FASTSTÄLLANDE. DEN SOCIALISTISKA TÄVLAN. BÖRJAN TILL DEN MASSOMFATTANDE KOLLEKTIVRÖRELSEN.

Det trotskij-sinovjevska blockets agitation mot partiets politik, mot socialismens uppbyggande, mot kollektiviseringen, liksom också bucharinmännens agitation om att man inte skulle komma att lyckas med kollektivbruken, att man inte behövde röra kulakerna, då de själva skulle komma att "växa in" i socialismen, att bourgeoisins berikande inte skulle innebära någon fara för socialismen - all denna agitation vann livlig anklang bland de kapitalistiska elementen i landet och framför allt bland kulakerna. Kulakerna visste nu tack vare ekot i pressen, att de ej stod ensamma, att de hade försvarare och förespråkare i Trotskij, Sinovjev, Kamenjev, Bucharin, Rykov och andra. Det är klart att denna omständighet ej kunde undgå att stärka kulakernas motståndsanda mot sovjetregeringens politik. Och mycket riktigt, kulakerna började göra ett allt starkare motstånd. Kulakerna började massvis vägra att till Sovjetstaten sälja de spannmålsöverskott, som i ej ringa grad lagrades hos dem. De började utöva terror mot kollektivbrukarna, mot parti- och sovjetfunktionärerna på landsbygden, började anlägga mordbrand mot kollektivjordbruk och mot de statliga leveransställena för spannmål.

Partiet insåg, att så länge kulakernas motstånd ej var brutet, så länge kulakerna ej var slagna i öppen strid inför böndernas ögon, skulle arbetarklassen och Röda armén komma att lida brist på spannmål och böndernas kollektivrörelse ej kunna antaga en masskaraktär.

I enlighet med femtonde partikongressens direktiv övergick partiet till en beslutsam offensiv mot kulakerna. I sin offensiv förverkligade partiet parollen att med fast stöd av fattigbonden och stärkt förbund med medelbonden gå till beslutsam kamp mot kulakerna. Till svar på kulakernas vägran att till fastställda priser sälja spannmålsöverskotten till staten vidtog partiet och regeringen en rad utomordentliga åtgärder mot kulakerna, tillämpade strafflagens 107:e paragraf om att enligt domstolsutslag konfiskera spannmålsöverskotten av kulakerna och spekulanterna i händelse de vägrade att till fastställda priser sälja dessa överskott till staten, samt beviljade fattigbönderna en rad privilegier, tack vare vilka fattigbönderna erhöll 25 procent av den konfiskerade kulakspannmålen till sin disposition.

De utomordentliga åtgärderna utövade sin verkan: fattigbönderna och medelbönderna anslöt sig till den beslutsamma kampen mot kulakerna, kulakerna var isolerade, kulakernas och spekulanternas motstånd var brutet. Mot slutet av 1928 hade Sovjetstaten redan tillräckliga spannmålsreserver till sin disposition och kollektivrörelsen marscherade framåt med säkrare steg.

Samma är avslöjades en stor skadegörarorganisation av borgerliga specialister i Sjachtydistriktet i Donbass. Skadegörarna i Sjachty stod i nära förbindelse med företagens före detta ägare - ryska och utländska kapitalister - samt med utländskt militärspionage. De ställde sig målet att omintetgöra den socialistiska industrins tillväxt och underlätta kapitalismens återupprättande i Sovjetunionen. Skadegörarna ledde arbetet i schakten på ett oriktigt sätt för att minska kolutvinningen. De förstörde maskiner och ventilation, organiserade ras, explosioner och mordbrand i kolschakt, fabriker och kraftstationer. Skadegörarna hämmade målmedvetet förbättringen av arbetarnas materiella ställning och bröt sovjetlagarna om arbetsskydd.

Skadegörarna blev ställda till ansvar. De fick av domstolen sitt välförtjänta straff.

Partiets Centralkommitté uppmanade alla partiorganisationer att taga lärdom av Sjachtyprocessen. Kamrat Stalin påvisade, att de bolsjeviker, som arbetade på det ekonomiska området, själva måste bli kännare av produktionstekniken, så att de framdeles inte skulle låta sig luras av skadegörarna bland de gamla borgerliga specialisterna, att man måste påskynda utbildningen av nya tekniska kadrer av folk från arbetarklassen.

Enligt beslut av CK förbättrades utbildningen av unga specialister i de tekniska högskolorna. Tusentals partimedlemmar och ungkommunister samt partilösa, som var arbetarklassens sak hängivna, mobiliserades till studier.

Innan partiet övergått till offensiv mot kulakerna, medan det ännu var sysselsatt med att likvidera det trotskij-sinovjevska blocket, höll sig den bucharin-rykovska gruppen mer eller mindre lugn, stannade i de partifientliga krafternas reserv, dristade sig inte att öppet understödja trotskisterna och uppträdde ibland t. o. m. gemensamt med partiet mot trotskisterna. I och med partiets övergång till offensiv mot kulakerna, då utomordentliga åtgärder tillämpades mot kulakerna, kastade den bucharin-rykovska gruppen masken och började uppträda öppet mot partiets politik. Bucharin-rykovgruppens kulaksjäl uthärdade inte längre och gruppens anhängare började redan uppträda öppet till kulakernas försvar. De krävde att de utomordentliga åtgärderna skulle inställas, skrämde samtidigt enfaldigt folk med att i motsatt fall en "degradering" (nedåtgående rörelse, nedgång, förfall) av jordbruket kunde inträda och påstod att degraderingen redan börjat. Då de ej observerade att kollektivjordbruken och sovjet jordbruken - dessa högsta jordbruksformer - växte, men såg kulakjordbrukets nedgång, utgav de kulakjordbrukets degradering för jordbrukets degradering. För att stärka sig teoretiskt kokade de ihop den löjliga "teorin om klasskampens utslocknande" och påstod på grund av denna teori, att ju större framgång socialismen får i sin kamp mot de kapitalistiska elementen, dess mer kommer klasskampen att mildras, att klasskampen snart kommer att fullständigt slockna och klassfienden att uppge alla sina positioner utan motstånd, att det till följd härav inte finns någon anledning att gå till offensiv mot kulakerna. Härmed återupplivade de sin utnötta borgerliga teori om kulakernas fredliga inväxande i socialismen och trampade under fötterna leninismens kända tes, enligt vilken klassfiendens motstånd kommer att antaga allt skarpare former, ju mer han förlorar marken under fötterna, ju större framgångar socialismen vinner, att klasskampen kan "slockna" först sedan klassfienden tillintetgjorts.

Det var inte svårt att förstå, att partiet i den bucharin-rykovska gruppens gestalt hade framför sig en högeropportunistisk grupp, som skilde sig från det trotskij-sinojevska blocket endast till formen, endast däri, att trotskisterna och sinovjevmännen hade en viss möjlighet att maskera sitt kapitulantväsen med ultrarevolutionära vänsterfraser om den "permanenta revolutionen", medan den bucharin-rykovska gruppen, som uppträdde mot partiet i samband med dettas övergång till offensiv mot kulakerna, inte längre hade någon möjlighet att maskera sin kapitulantfysionomi och var tvungen att öppet utan skönmålning och utan mask försvara de reaktionära krafterna i vårt land, framför allt kulakerna.

Partiet förstod, att den bucharin-rykovska gruppen förr eller senare måste komma att räcka handen åt resterna av det trotskij-sinovjevska blocket till gemensam kamp mot partiet.

Samtidigt med sina politiska aktioner bedrev Bucharins och Rykovs grupp organisatoriskt "arbete" för att samla sina anhängare. Genom Bucharin samlade den ihop borgerliga ungdomar i stil med Slepkov, Maretskij, Eichenwald, Goldenberg och andra, genom Tomskij byråkratiserade fackföreningsspetsar (Melnitjanskij, Dogadov o. a.) och genom Rykov demoraliserade sovjetspetsar (A. Smirnov, Eismont, V. Schmidt o. a.). I gruppen inträdde beredvilligt sådana personer, som politiskt demoraliserats och ej dolde sina kapitulationsstämningar.

Vid denna tid erhöll Bucharins och Rykovs grupp understöd av spetsarna inom Moskvas partiorganisation (Uglanov, Kotov, Uchanov, Rjutin, Jagoda, Polonskij o. a.). En del av högern förblev härvid maskerad och uppträdde ej öppet mot partiets linje. I Moskvas partipress och på partimötena predikade man, att det var nödvändigt att göra eftergifter åt kulakerna, att det var oändamålsenligt att beskatta kulakerna, att industrialiseringen betungade folket, att det var för tidigt att bygga upp tunga industrin. Uglanov uppträdde mot Dnjeprostrojs byggande och krävde att medel skulle överföras från tunga industrin till den lätta. Uglanov och andra högerkapitulanter försäkrade, att Moskva varit och kommer att förbli den enklare textilindustrins stad, att det ej är lönt att där bygga maskinfabriker.

Moskvas partiorganisation avslöjade Uglanov och hans anhängare, tilldelade dem en sista varning och slöt ännu tätare upp kring partiets Centralkommitté. På SUKP(b):s Moskvakommittés plenum 1928 påvisade kamrat Stalin nödvändigheten att föra kamp på två fronter, varvid elden skulle koncentreras mot högeravvikelsen. Högern är kulakernas agentur inom partiet, sade kamrat Stalin.

"Högeravvikelsens seger i vårt parti skulle lösgöra kapitalismens krafter, undergräva proletariatets revolutionära positioner och öka chanserna för kapitalismens återupprättande i vårt land" - sade kamrat Stalin. (Leninismens grundfrågor, d. I, s. 313.)

I början av 1929 avslöjas, att Bucharin på uppdrag av högerkapitulanternas grupp genom Kamenjevs förmedling knutit förbindelse med trotskisterna och utarbetar en överenskommelse med dem om gemensam kamp mot partiet. CK avslöjar högerkapitulanternas brottsliga verksamhet och uttalar en varning, att denna sak kan sluta illa för Bucharin, Rykov, Tomskij och andra. Men högerkapitulanterna låter inte hejda sig. De uppträder i CK med en ny partifientlig plattform - en deklaration, som CK fördömer. CK varnar dem ånyo och påminner dem om det trotskij-sinovjevska blockets öde. Men Bucharins och Rykovs grupp fortsätter trots allt sin partifientliga verksamhet. Rykov, Tomskij och Bucharin inlämnar till CK en förklaring om att de träder tillbaka från sina poster, då de tror sig härmed kunna skrämma partiet. CK fördömer denna sabotagepolitik att inlämna avskedsansökan. Slutligen finner CK:s novemberplenum 1929 att propagandan för högeropportunisternas åsikter är oförenlig med kvarblivande i partiets led och föreslår att utesluta Bucharin ur CK:s Politiska byrå som högerkapitulanternas initiativtagare och ledare, medan Rykov, Tomskij och andra deltagare i högeroppositionen tilldelas en allvarlig varning.

Då högerkapitulanternas anförare ser, att saken tar en betänklig vändning, inlämnar de en förklaring om, att de erkänner sina fel och riktigheten av partiets politiska linje.

Högerkapitulanterna beslutar att retirera för en tid, för att skydda sina kadrer från att bli tillintetgjorda.

Härmed slutar den första etappen i partiets kamp mot högerkapitulanterna.

De nya meningsskiljaktigheterna inom partiet undgick inte Sovjetunionens yttre fienders uppmärksamhet. I den tanken, att de "nya tvisterna" inom partiet var ett tecken på partiets försvagande, gjorde de ett nytt försök att dra in Sovjetunionen i krig och omintetgöra industrialiseringsarbetet i landet, som ännu ej vunnit stadga. Sommaren 1929 organiserade imperialisterna en konflikt mellan Kina och Sovjetunionen, de kinesiska militaristerna besatte Ostkinesiska järnvägen (som tillhörde Sovjetunionen) och vitkinesiska trupper överföll vårt fosterlands gränser i Fjärran Östern. Men de kinesiska militaristernas anfall likviderades på kort tid, militaristerna retirerade, slagna av Röda armén, och konflikten slutade med en fredlig överenskommelse med de mandsjuriska myndigheterna.

Sovjetunionens fredspolitik triumferade än en gång trots allt, trots de yttre fiendernas intriger och "tvisterna" inom partiet.

Inom kort återupptogs de diplomatiska och handelsförbindelserna mellan Sovjetunionen och England, vilka på sin tid avbröts av de engelska konservativa.

Samtidigt som partiet framgångsrikt slog tillbaka de yttre och inre fiendernas attacker, utförde det ett väldigt arbete för att utveckla den tunga industrins uppbygge, att organisera den socialistiska tävlan, att bygga upp sovjetjordbruk (sovchos) och kollektivjordbruk (kolchos) och slutligen för att förbereda de nödvändiga betingelserna för att fastställa och förverkliga den första femårsplanen för folkhushållningen.

I april 1929 sammanträdde den sextonde partikonferensen. Den viktigaste frågan på konferensen var första femårsplanen. Konferensen förkastade en av högerkapitulanterna försvarad "minimi"- variant till femårsplanen och godkände "optimi"- varianten för femårsplanen som under alla förhållanden bindande.

Partiet antog således den berömda första femårsplanen för socialismens uppbyggande.

Enligt femårsplanen fastställdes storleken av kapitalanläggningarna i folkhushållningen för 1928-1933 till 84,6 miljarder rubel. Av dessa var 19,5 miljarder rubel avsedda att investeras i industrin och elektrifieringen, 10 miljarder rubel i trafikväsendet, 23,2 miljarder rubel i jordbruket.

Det var en grandios plan för att utrusta Sovjetunionens industri och lantbruk med modern teknik.

"Femårsplanens huvuduppgift - påvisade kamrat Stalin - bestod i att i vårt land skapa en industri, som vore i stånd att nyutrusta och omorganisera icke bara industrin i dess helhet, utan också trafikväsendet, också jordbruket - på socialismens grundval." (Stalin, Leninismens grundfrågor, d. II, s. 266-267.)

Trots hela sin storslagenhet var denna plan likväl inte på något sätt överraskande eller svindlande för bolsjevikerna. Den hade förberetts genom industrialiseringens och kollektiviseringens hela utvecklingsgång. Den hade förberetts genom den arbetsentusiasm, som redan tidigare hunnit gripa arbetarna och bönderna och som tog sig uttryck i socialistisk tävlan.

Den sextonde partikonferensen antog en appell till alla arbetande om utvecklande av socialistisk tävlan.

Den socialistiska tävlan uppvisade utomordentliga prov på arbete och ett nytt förhållande till arbetet. På många företag, på kollektivjordbruken och sovjetjordbruken uppställde arbetarna och kollektivbrukarna sina egna förhöjda planer. De uppvisade mönster av heroiskt arbete. De ej endast uppfyllde, utan också överskred de av partiet och regeringen fastställda planerna för det socialistiska bygget. Människornas uppfattning av arbetet ändrades. Från en ofri, en påtvingad skyldighet, som arbetet varit under kapitalismen, började det förvandlas "till en hederssak, en ärosak, till en tapperhetens och hjältemodets sak". (Stalin.) Över hela landet pågick ett gigantiskt industriellt nybygge. Dnjeproges-bygget kom igång. I Donbass började man bygga fabrikerna i Kramatorsk och Gorlovka, rekonstruera lokomotivfabriken i Lugansk. Nya kolgruvor och masugnar växte fram. I Ural uppfördes Uralmasjstrojs maskinfabriker, de kemiska kombinaten i Beresniki och Solikamsk. Bygget av metallverket i Magnitogorsk började". Stora automobilfabriksbyggen i Moskva och Gorkij igångsattes. Väldiga traktorverk, combineverk, en väldig lantbruksmaskinfabrik i Rostov vid Don byggdes. Sovjetunionens andra kolbas - Kusbass - utvidgades. Ett kolossalt traktorverk växte på 11 månader upp på stäppen vid Stalingrad. Vid uppförandet av Dnjeproges och Stalingrads traktorverk slog arbetarna världsrekorden i arbetsproduktivitet.

Historien har ännu ej känt en sådan gigantisk slagkraft i det industriella nybygget, ett sådant nybyggandets patos, en sådan arbetsheroism av arbetarklassens miljonmassor.

Det var ett arbetarklassens verkliga arbetsuppsving, vilket utvecklades på grundvalen av socialistisk tävlan.

Bönderna stod denna gång arbetarna ej efter. På landsbygden inträdde också ett arbetsuppsving av bondemassorna, vilka byggde upp kollektivjordbruk. Bondemassorna började beslutsamt övergå till kollektivjordbruken. Härvid spelade sovjetjordbruken samt maskin- och traktorstationerna, vilka var utrustade med traktorer och andra maskiner, en stor roll. Bönderna kom massvis till sovjetjordbruken, till maskin- och traktorstationerna, iakttog traktorernas och lantbruksmaskinernas arbete, gav uttryck åt sin beundran och fattade omedelbart beslut att "gå in i kollektivjordbruken". Splittrade i små och ytterst små individuella jordbruk, berövade alla slags drägliga redskap och dragkrafter, berövade möjligheten att lägga de väldiga områdena obrukad jord under plogen, berövade utsikterna till förbättring av jordbruket, nedtryckta av nöd och enslighet, överlämnade åt sig själva - fann bönderna slutligen en utväg, vägen till ett bättre liv i småbrukens sammanslutning till kollektiver, till kollektivjordbruk - i traktorerna, som var i stånd att plöja upp även den hårdaste jord, vilken obrukad jord som helst - i statens hjälp med maskiner, pengar, folk och råd - i möjligheten att frigöra sig från förtrycket under kulakerna, vilka sovjetregeringen helt nyligen slagit ned och tryckt till jorden till fromma för böndernas miljonmassor.

På denna grundval började och utvecklades sedan en massomfattande kollektivbruksrörelse, som särskilt stärktes mot slutet av 1929 och presterade ett sådant oanat tempo i kollektivjordbrukens ökning, vilket inte ens vår socialistiska industri hittills känt.

År 1928 uppgick kollektivjordbrukens åkerareal till 1.390.000 hektar, 1929 till 4.262.000 hektar, och 1930 kunde kollektivjordbruken redan planera bearbetning av 15 miljoner hektar.

"Det måste erkännas - sade kamrat Stalin om kollektivjordbrukens ökningstempo i sin artikel "Det stora genombrottets år" (1929) - att inte ens vår socialiserade storindustri känner ett sådant stormande utvecklingstempo, ehuru dess utvecklingstempo överhuvud kännetecknas av en stor slagkraft." Det var ett genombrott i kollektivrörelsens utveckling. Det var början till den massomfattande kollektivrörelsen.

"Vari består det nya i den nuvarande kollektivrörelsen?" - frågade kamrat Stalin i sin artikel "Det stora genombrottets år". Och han svarade:

"Det nya och avgörande i den nuvarande kollektivrörelsen består i att bönderna inte går till kollektivjordbruken i enskilda grupper, som tidigare var fallet, utan i hela byar, socknar, räjonger, t. o. m. kretsar. Och vad betyder det? Det betyder att medelbonden börjat gå till kollektivjordbruken . Häri ligger grundvalen för det fundamentala genombrott i lantbrukets utveckling, som utgör sovjetmaktens viktigaste erövring ..."

Det betydde, att uppgiften att likvidera kulakerna som klass på grundvalen av den totala kollektiviseringen höll på att mogna eller redan mognat.

KORT SAMMANFATTNING

I kampen för landets socialistiska industrialisering övervann partiet under åren 1926-1929 kolossala inre och internationella svårigheter. Partiets och arbetarklassens ansträngningar ledde till seger för landets socialistiska industrialiseringspolitik.

I huvudsak löstes en av industrialiseringens svåraste uppgifter - uppgiften att ackumulera medel för tunga industrins uppbyggande. Grunden lades för en tung industri, som var i stånd att nyutrusta hela folkhushållningen.

Den första femårsplanen för det socialistiska uppbyggnadsarbetet antogs. Ett kolossalt byggande av nya fabriker, sovjetjordbruk och kollektivjordbruk igångsattes.

Denna frammarsch på socialismens väg åtföljdes av en skärpning av klasskampen i landet och kampen inom partiet. Det viktigaste resultatet av denna kamp: kulakernas motstånd bröts, det trotskij-sinovjevska kapitulationsblocket avslöjades som ett sovjetfientligt block, högerkapitulanterna avslöjades som en kulakagentur, trotskisterna drevs ut ur partiet, trotskisternas och högeropportunisternas åsikter förklarades vara oförenliga med medlemskap i SUKP(b).

Sedan trotskisterna blivit ideologiskt slagna av bolsjevikpartiet och förlorat varje fotfäste inom arbetarklassen, upphörde de att utgöra en politisk riktning och förvandlades till en principlös karriäristklick av politiska skurkar, till ett band som drev politiskt dubbelspel.

Då partiet lagt grunden för den tunga industrin, mobiliserade det arbetarklassen och bönderna till uppfyllande av den första femårsplanen för Sovjetunionens socialistiska omdaning. I landet utvecklas en socialistisk tävlan av miljoner arbetande, uppstår ett mäktigt arbetsuppsving, utarbetas en ny arbetsdisciplin.

Denna period avslutas med det stora genombrottets år, vilket innebar de väldigaste framgångar för socialismen inom industrin, de första betydande framgångarna i jordbruket, medelbondens övergång till kollektivjordbruket, början till den massomfattande kollektivrörelsen.