TOLFTE KAPITLET

Bolsjevikernas parti i kampen för fullbordandet av det socialistiska samhällets uppbyggande och den nya författningens genomförande.
(1935-1937)

1. DEN INTERNATIONELLA SITUATIONEN ÅREN 1935 -1937. DEN EKONOMISKA KRISENS TEMPORÄRA MILDRANDE. BÖRJAN TILL EN NY EKONOMISK KRIS. ITALIENS ERÖVRING AV ABESSINIEN. DEN TYSKITALIENSKA INTERVENTIONEN I SPANIEN. JAPANS INFALL I CENTRALKINA. DET ANDRA IMPERIALISTISKA KRIGETS BÖRJAN.

Den ekonomiska kris, som började i de kapitalistiska länderna under senare hälften av 1929, fortgick till slutet av 1933. Därefter avstannade industrins nedgång, krisen övergick till stagnation och därpå inträdde en viss livaktighet, ett visst uppsving i industrin. Men det var inte ett sådant uppsving, som efterföljes av en industriell uppblomstring på en ny, högre basis. Den kapitalistiska världsindustrin förmådde ej ens höja sig till 1929 års nivå, utan uppnådde till mitten av 1937 endast 95-96 procent av denna. Och under senare hälften av 1937 började redan en ny ekonomisk kris, som framförallt drabbade Amerikas Förenta Stater. Mot slutet av 1937 hade antalet arbetslösa i USA ånyo stigit till 10 miljoner. I England började antalet arbetslösa snabbt öka. De kapitalistiska länderna, som ännu ej hunnit hämta sig från den nyss genomgångna krisens slag befann sig således plötsligt inför en ny ekonomisk kris.

Denna omständighet ledde till att motsättningarna mellan de imperialistiska länderna liksom också mellan bourgeoisin och proletariatet ännu mera skärptes. I samband härmed började de aggressiva staternas försök att kompensera förlusterna av den ekonomiska krisen inom det egna landet på bekostnad av andra, svagt försvarade länder alltmera ökas. Till de två bekanta aggressiva staterna, Tyskland och Japan, slöt sig härvid denna gång en tredje stat - Italien.

Det fascistiska Italien anföll 1935 Abessinien och underkuvade detta land. Italien anföll Abessinien utan att ur den "internationella rättens" synpunkt ha den ringaste grund eller anledning härtill, anföll utan krigsförklaring, som en tjuv om natten, såsom det nu blivit på modet hos fascisterna. Detta var ej endast ett slag mot Abessinien. Slaget riktades också mot England, mot detta lands sjövägar från Europa till Indien och Asien överhuvud taget. Englands försök att hindra Italien att vinna fast fot i Abessinien var resultatlösa. För att skaffa sig fria händer utträdde Italien därpå ur Nationernas Förbund och började forcerat rusta sig.

Således bildades en ny krigsknutpunkt på de kortaste sjövägarna från Europa till Asien.

Det fascistiska Tyskland bröt genom en ensidig akt fredsslutet i Versailles och lade upp en plan för att med våld revidera de europeiska staternas gränser. De tyska fascisterna stack inte under stol med att de strävar efter att underkasta sig grannstaterna eller åtminstone annektera dessa staters av tyskar bebodda områden. Denna plan går ut på: först ockupation av Österrike, sedan ett slag mot Tjeckoslovakien, sedan måhända mot Polen, där det också finnes ett sammanhängande område med tysk befolkning, vilket gränsar till Tyskland, och sedan . . . sedan "får man se".

Sommaren 1936 inledde Tyskland och Italien en militärintervention mot republiken Spanien. Under form av understöd åt de spanska fascisterna erhöll Tyskland och Italien möjlighet att i all stillhet föra över sina truppavdelningar till Spaniens territorium, i ryggen på Frankrike, och sin krigsflotta till spanska vatten, kring de Baleariska öarna och vid Gibraltar i söder, i Atlantiska oceanen i väster och i Biscayabukten i norr. I början av 1938 ockuperade de tyska fascisterna Österrike, varigenom de vann fast fot vid Donaus mellersta lopp och trängde fram mot Sydeuropa, närmare Adriatiska havet.

Då de tyska och italienska fascisterna igångsatte sin intervention mot Spanien, försäkrade de alla, att de för kamp mot de "röda" i Spanien och inte fullföljer några som helst andra syften. Men det var en grov och oskicklig maskering för att lura enfaldigt folk. I själva verket riktade de ett slag mot England och Frankrike, ty de besatte Englands och Frankrikes sjövägar till deras väldiga kolonialbesittningar i Afrika och Asien.

Vad ockupationen av Österrike beträffar, så kunde den inte på något sätt placeras inom ramen för kampen mot Versaillesför-draget, inom ramen för skyddet av Tysklands "nationella" intressen i dess strävan att få tillbaka de territorier, som gick förlorade i samband med det första imperialistiska kriget. Österrike hade varken före eller efter kriget tillhört Tyskland. Österrikes anslutning med våld till Tyskland innebär en grov imperialistisk ockupation av främmande territorium. Den blottar uppenbart det fascistiska Tysklands strävan att intaga den härskande ställningen på den Västeuropeiska kontinenten.

Det var i främsta rummet ett slag mot Frankrikes och Englands intressen.

Således bildades nya krigsknutpunkter i Sydeuropa, kring Österrike och Adriatiska havet, i yttersta Västeuropa, i Spanien och de omgivande farvattnen.

1937 intog den fascistiska japanska militärkamarillan Peking, inföll i Centralkina och ockuperade Shanghaj. De japanska truppernas infall i Centralkina skedde, liksom infallet i Mandsjuriet några år tidigare, på japanskt sätt, det vill säga som tjuvar om natten, genom att förrädiskt provocera tvister för att få till stånd olika "lokala konflikter", som japanerna själva skapat, samt genom att bryta varje och ettvart slag av "internationella rättsregler", fördrag, överenskommelser o. s. v. Besättandet av Tientsin och Shanghaj lade nyckeln till handeln med Kina och dess gigantiska marknad i Japans händer. Det betyder att Japan, så länge det håller Shanghaj och Tientsin i sina händer, i vilket ögonblick som helst kan tränga ut England och USA ur Centralkina, där dessa har kolossala kapitalplaceringar.

Men det kinesiska folkets och dess armés hjältemodiga kamp mot de japanska inkräktarna, det väldiga nationella uppsvinget i Kina, de kolossala folkreserver och territorier, som detta land äger, och slutligen den kinesiska nationella regeringens beslutsamhet att föra Kinas frihetskrig till ett segerrikt slut, tills inkräktarna fullständigt drivits ut över Kinas gränser — allt detta vittnar otvivelaktigt om att de japanska imperialisterna ej har och ej kan ha någon framtid i Kina.

Men det är också sant, att Japan tillsvidare håller nycklarna till handeln med Kina i sina händer, och dess krig med Kina är i själva verket ett ytterst allvarligt slag mot Englands och USA:s intressen.

Således bildades ännu en krigsknutpunkt vid Stilla havet, i Kina.

Alla dessa fakta visar, att det andra imperialistiska kriget i själva verket redan börjat. Det började i all stillhet, utan krigsförklaring. Stater och folk gled på något sätt omärkligt in på det andra imperialistiska krigets arena. De tre aggressiva staterna — de härskande fascistkretsarna i Tyskland, Italien och Japan — började kriget i olika delar av världen. Kriget pågår på den väldiga sträckan från Gibraltar till Shanghaj. Kriget har redan förmått dra in en befolkning på över en halv miljard på sin arena. Det föres i sista hand mot Englands, Frankrikes och USA:s kapitalistiska intressen, emedan dess mål är en nyuppdelning av världen och inflytelsesfärerna till de aggressiva ländernas förmån och på bekostnad av dessa s. k. demokratiska stater.

Ett utmärkande drag för det andra imperialistiska kriget utgör tills vidare det faktum att det föres och utvecklas av de aggressiva makterna, medan andra makter, de "demokratiska" makterna, mot vilka kriget egentligen är riktat, låtsas som om kriget inte angår dem, tvår sina händer, viker undan, prisar sin fredskärlek, träter på de fascistiska angriparna och ... steg för steg uppger sina positioner åt angriparna, under det de försäkrar att de bereder sig till motstånd.

Detta krig har, som synes, en ganska egendomlig och ensidig karaktär. Men det hindrar ej att det är ett grymt och brutalt erövringskrig, som utspelas på bekostnad av Abessiniens, Spaniens och Kinas svagt försvarade folks blod.

Det skulle vara oriktigt att förklara denna krigets ensidiga karaktär med de "demokratiska" staternas militära eller ekonomiska svaghet. De "demokratiska" staterna är självfallet starkare än de fascistiska staterna. Den ensidiga karaktären hos det världskrig, som håller på att utvecklas, förklaras genom frånvaron av en enhetsfront mellan de "demokratiska" staterna mot de fascistiska makterna. De s. k. "demokratiska" staterna gillar naturligtvis inte de fascistiska staternas "ytterlighetsåtgärder" och fruktar dessa staters stärkande. Men de fruktar ännu mera arbetarrörelsen i Europa och den nationella frihetsrörelsen i Asien, och de anser, att fascismen är ett "bra motgift" mot alla dessa "farliga" rörelser. Därför inskränker sig de regerande kretsarna i de "demokratiska" staterna — särskilt de regerande konservativa kretsarna i England — till politiken att övertala de rovgiriga fascistiska makthavarna att "ej driva saken till ytterlighet", medan de samtidigt låter dem förstå, att de "fullkomligt förstår" och i huvudsak sympatiserar med deras reaktionära polispolitik mot arbetarrörelsen och den nationella frihetsrörelsen. De regerande kretsarna i England driver därvid ungefär samma politik, som den ryska liberala monarkistiska bourgeoisin bedrev under tsarismen. Denna fruktade visserligen tsarpolitikens "ytterlighetsåtgärder", men ännu mera fruktade den folket och övergick till följd härav till politiken att övertala tsaren — följaktligen till en politik som innebar en sammansvärjning med tsaren mot folket. Som bekant fick Rysslands liberala monarkistiska bourgeoisi dyrt plikta för denna dubbelpolitik. Man kan förutse att de regerande kretsarna i England och deras vänner i Frankrike och USA också kommer att få sin historiska vedergällning. Det är klart att Sovjetunionen, då den såg vilken vändning de internationella angelägenheterna tog, inte kunde sluta ögonen för dessa hotfulla händelser. Varje krig, till och med det allra minsta, som angriparna börjat, innebär en fara för de fredsälskande länderna, och det andra imperialistiska kriget, som så "omärkligt" smugit sig över folken och dragit in en befolkning på över en halv miljard kan så mycket mindre undgå att utgöra en den allvarligaste fara för alla folk och i främsta rummet för Sovjetunionen. Ett vältaligt vittnesbörd härom är bildandet av det "antikommunistiska blocket" mellan Tyskland, Italien och Japan. Därför har vårt land, samtidigt som det fullföljer sin fredspolitik, fortsatt att stärka våra gränsers försvarsduglighet samt Röda arméns och Röda flottans kampberedskap. I slutet av 1934 inträdde Sovjetunionen i Nationernas Förbund i medvetande om att detta trots sin svaghet likväl kan tjäna som tribun för angriparnas avslöjande och som ett visst — om än svagt — instrument för freden, som broms mot krigets lössläppande. Sovjetunionen ansåg, att man i en tid som denna ej borde ringakta ens en så svag internationell organisation som Nationernas Förbund. I maj 1935 avslöts ett fördrag mellan Frankrike och Sovjetunionen om ömsesidigt bistånd mot eventuellt angrepp av angriparna. Samtidigt härmed avslöts ett liknande fördrag med Tjeckoslovakien. I mars 1936 avslöt Sovjetunionen fördrag om ömsesidigt bistånd med Mongoliska Folkrepubliken. I augusti 1937 avslöts en ömsesidig icke-angreppspakt mellan Sovjetunionen och Kinesiska republiken.

2. FORTSATT UPPSVING I SOVJETUNIONENS INDUSTRI OCH JORDBRUK. ANDRA FEMÅRSPLANEN UPPFYLLES FÖRE DEN FASTSTÄLLDA TIDEN. JORDBRUKETS REKONSTRUKTION OCH KOLLEKTIVISERINGENS FULLBORDANDE. KADRERNAS BETYDELSE. STACHANOVRÖRELSEN. FOLKVÄLSTÅNDETS UPPSVING. FOLKKULTURENS UPPSVING. SOVJETREVOLUTIONENS KRAFT.

Medan en ny ekonomisk kris inträdde i de kapitalistiska länderna tre år efter den ekonomiska krisen 1930—1933, fortskred det industriella uppsvinget i Sovjetunionen oavlåtligt under hela denna period. Medan den kapitalistiska världsindustrin i sin helhet i mitten av 1937 knappast uppnådde 95—96 procent av 1929 års nivå, för att under senare hälften av 1937 inträda i ett skede av ny ekonomisk kris, så nådde Sovjetunionens industri i sitt tilltagande uppsving vid slutet av 1937 428 procent av 1929 års nivå, och hade i jämförelse med förkrigsnivån ökat mer än sjufalt.

Dessa framgångar var en direkt följd av den rekonstruktionspolitik, som partiet och regeringen med största energi fullföljt.

Som resultat av alla dessa framgångar uppfylldes den andra femårsplanen för industrins vidkommande före den fastställda tiden. Den andra femårsplanen uppfylldes till den l april 1937, det vill säga på 4 år och 3 månader.
Detta var en väldig seger för socialismen.

En nästan likadan bild av uppsving företedde lantbruket. Den besådda arealen för alla kulturer hade ökat från 105 miljoner hektar år 1913 (förkrigstiden) till 135 miljoner hektar år 1937. Spannmålsproduktionen hade stigit från 4 miljarder 800 miljoner pud år 1913 till 6 miljarder 800 miljoner pud år 1937, produktionen av råbomull från 44 miljoner pud till 154 miljoner pud, linproduktionen (fibrer) från 19 milj. pud till 31 milj. pud, sockerbetsproduktionen från 654 miljoner pud till l miljard 311 miljoner pud, oljeväxtproduktionen från 129 miljoner pud till 306 miljoner pud.

Det bör kanske anmärkas, att enbart kollektivjordbruken (förutom sovjetjordbruken) år 1937 levererade landet över l miljard 700 miljoner pud varuspannmål, det vill säga minst 400 miljoner pud mera än godsägarna, kulakerna och bönderna tillsamman levererade år 1913.

Endast en gren av lantbruket — boskapsskötseln — stod fortfarande under förkrigsnivån och fortsatte att utvecklas i långsammare tempo.

Vad jordbrukets kollektivisering beträffar, så kunde den redan anses vara fullbordad. I kollektivbruken befann sig 1937 18½ milj. bondgårdar, vilket utgjorde 93 procent av alla bondgårdar, och kollektivjordbrukens spannmålsareal utgjorde 99 procent av hela bondespannmålsarealen.

Resultaten av jordbrukets rekonstruktion och dess ökade försörjning med traktorer och lantbruksmaskiner trädde i dagen.

Fullbordandet av industrins och jordbrukets rekonstruktion ledde till att folkhushållningen var rikligt försedd med förstklassig teknik. Industrin och jordbruket, trafikväsendet och armén hade erhållit en väldig mängd nya tekniska hjälpmedel, nya maskiner och arbetsmaskiner, traktorer och lantbruksmaskiner, lokomotiv och ångare, artilleri och tanks, flygmaskiner och krigsskepp. Det var nödvändigt att sätta in en tio- och hundratusenhövdad skolad kader, som var i stånd att bemästra hela denna teknik och pressa ur den maximum av det som kunde pressas ur den. Utan detta, utan ett tillräckligt antal människor, som behärskade tekniken, riskerade man att tekniken förvandlades till en samling död metall, som ej blev utnyttjad. Detta utgjorde en allvarlig fara, som uppstått till följd av att tillväxten av kadrer, som kunde bemästra tekniken, ej hann hålla jämna steg med utan blev långt efter teknikens utveckling. Saken komplicerades av att en betydande del av våra funktionärer ej insåg denna fara utan menade att tekniken "själv kommer att göra" sitt. Om man tidigare underskattade tekniken och förhöll sig ringaktande till den, så började man nu överskatta den, förvandlade den till en fetisch. Man förstod inte att en teknik utan människor, som tillägnat sig tekniken, är en död teknik. Man förstod inte att endast om det finnes människor, som tillägnat sig tekniken, kan den ge högsta produktivitet.

Frågan om kadrer, som tillägnat sig tekniken, erhöll således förstarangs betydelse.

Det var nödvändigt att vända våra funktionärers uppmärksamhet från den överdrivna hänförelsen för tekniken, från underskattandet av kadrernas betydelse till frågan om teknikens tillägnande, om teknikens behärskande, om att på allt sätt stärka arbetet för utbildning av talrika kadrer, vilka är i stånd att bemästra tekniken och pressa ur den maximal effekt.

Om partiet tidigare, i början av rekonstruktionsperioden, då brist gjorde sig kännbar i landet ifråga om teknik, gav parollen "under rekonstruktionsperioden avgör tekniken allt", så måste partiet nu, då det fanns teknik i överflöd, då rekonstruktionsperioden i huvudsak fullbordats, då en stark brist på kadrer gjorde sig kännbar i landet — ge en ny paroll, inte längre koncentrera uppmärksamheten på tekniken, utan på människorna, på kadrer, som är i stånd att helt utnyttja tekniken.

En stor betydelse i detta avseende hade kamrat Stalins tal i maj 1935 till absolventerna vid Röda arméns akademier.

"Tidigare — sade kamrat Stalin — sade vi, att 'tekniken avgör allt'. Denna paroll har hjälpt oss i så måtto, att vi likviderat bristen ifråga om teknik och skapat den bredaste tekniska basis inom alla verksamhetsgrenar för att utrusta våra människor med förstklassig teknik. Detta är mycket bra. Men det är långt ifrån tillräckligt. För att sätta tekniken i rörelse och utnyttja den till det yttersta behövs det folk, som tillägnat sig tekniken, behövs det kadrer, som är i stånd att göra sig förtrogna med denna teknik och använda den efter alla konstens regler. Teknik utan människor, som behärskar den, är en död teknik. Ledd av människor, som tillägnat sig tekniken, kan och måste den åstadkomma underverk. Om vi hade en tillräcklig mängd kadrer i våra förstklassiga fabriker och verkstäder, på våra sovjetjordbruk och kollektivjordbruk, i vår Röda armé, som kunde bemästra denna teknik, så skulle vårt land erhålla tre å fyra gånger så stor effekt, som det erhåller nu. Därför måste huvudvikten nu läggas på människorna, på kadrerna, på de arbetare, som tillägnat sig tekniken. Därför måste den gamla parollen — 'tekniken avgör allt' — som är en återspegling av en redan förgången period, då det hos oss rådde brist på teknik, ersättas med en ny paroll, parollen om att 'kadrerna avgör allt'. Häri ligger nu det viktigaste . . .

Vi måste slutligen inse, att av alla de värdefulla kapital, som finns i världen, är människorna, kadrerna det värdefullaste och mest avgörande kapitalet. Vi måste förstå, att under våra nuvarande förhållanden 'kadrerna avgör allt'. Om vi får goda och talrika kadrer i industrin, i jordbruket, i trafikväsendet, i armén — så kommer vårt land att bli oövervinnligt. Om vi inte får sådana kadrer, kommer vi att halta på bägge benen."

Således blev det en förstarangsuppgift att påskynda utbildningen av tekniska kadrer och att snabbt tillägna sig den nya tekniken för ett fortsatt uppsving av arbetsproduktiviteten.

Det mest frappanta exemplet på hur sådana kadrer växer, hur våra människor tillägnar sig den nya tekniken och hur arbetsproduktiviteten fortsätter att stiga, är stachanovrörelsen. Den uppstod och utvecklades i Donbass, i kolindustrin, grep omkring sig till andra industrigrenar, spred sig till trafikväsendet och omfattade sedan jordbruket. Namnet stachanovrörelse fick den efter sin upphovsman, kolbrytaren Alexej Stachanov vid schaktet "Central-Irmino" (Donbass). Redan före Stachanov hade Nikita Isotov uppvisat hittills osedda rekord i kolbrytning. Stachanov, som under ett skift den 31 augusti 1935 bröt 102 ton kol och därmed 14-falt överskred den vanliga normen för kolutvinning, gjorde med sitt exempel början till en massrörelse bland arbetarna och kollektivbrukarna för arbetsnormernas höjande, för ett nytt uppsving i arbetsproduktiviteten. Busygin i automobilindustrin, Smetanin i skoindustrin, Krivonos i trafikväsendet, Musinskij i skogsindustrin, Jevdokia Vinogradova och Maria Vinogradova i textilindustrin, Maria Demtjenko, Maria Gnatenko, P. Angelina, Polagutin, Kolesov, Boren och Kovardak i lantbruket — det är namnen på stachanovrörelsens första pionjärer.

Efter dem följde andra pionjärer, hela trupper av pionjärer som överflyglat de första pionjärernas arbetsproduktivitet.

En utomordentlig betydelse ifråga om stachanovrörelsens utvecklande hade stachanovarbetarnas första unionskonferens i Kreml i november 1935 och det tal kamrat Stalin höll på densamma.

"Stachanovrörelsen — sade kamrat Stalin i sitt tal — är uttrycket för ett nytt uppsving i den socialistiska tävlan, en ny, högre etapp av den socialistiska tävlan ... I det förgångna, för ett par tre år sedan, under perioden av den socialistiska tävlans första etapp, var den socialistiska tävlan ej ovillkorligen förknippad med den nya tekniken. Ja, då hade vi egentligen nästan ingen ny teknik. Den nuvarande etappen av den socialistiska tävlan åter — stachanovrörelsen — är däremot ovillkorligen förknippad med den nya tekniken. Stachanovrörelsen skulle vara otänkbar utan den nya, högre tekniken. Ni ser framför er människor som till exempel kamraterna Stachanov, Busygin, Smetanin, Krivonos, de båda Vinogradova och många andra, nytt folk, arbetare och arbeterskor, som fullständigt tillägnat sig sitt arbetes teknik, bemästrat den och drivit den framåt. Sådant folk hade vi inte — eller nästan inte — för ett par tre år sedan . . . Stachanovrörelsens betydelse består i att den är en rörelse, som bryter ned de gamla tekniska normerna som otillräckliga, som i en hel rad fall överträffar de framskridna kapitalistiska ländernas arbetsproduktivitet och sålunda i praktiken möjliggör ett fortsatt befästande av socialismen i vårt land, möjliggör att förvandla vårt land till det mest välbärgade landet."

I sin karakteristik av stachanovarbetarnas arbetsmetoder uppvisade kamrat Stalin stachanovrörelsens väldiga betydelse för vårt lands framtid och fortsatte:

"Betrakta våra kamrater stachanovarbetarna. Vad är det för folk ? Det är i huvudsak unga eller medelålders arbetare och arbeterskor, människor med kulturell och teknisk underbyggnad, vilka presterar mönster av noggrannhet och precision i arbetet, som förstår att uppskatta tidsfaktorn i arbetet och som lärt sig att räkna tiden ej endast i minuter, utan också i sekunder. De flesta av dem har avlagt så kallat tekniskt minimum[Den nivå av nödvändiga tekniska kunskaper, som fastställts för arbetarna på de socialistiska företagen. — Övers.] och fortsätter att komplettera sin tekniska utbildning. De är fria från den konservatism och förbening, som behäftar en del ingenjörer, tekniker och driftsledare, de går dristigt framåt, bryter ned föråldrade tekniska normer och skapar nya, högre normer, de inför rättelser i den projekterade kapacitet och de ekonomiska planer, som uppställts av våra industriledare, de kompletterar och rättar ofta ingenjörerna och teknikerna, ofta lär de dem och driver dem framåt, ty de är människor, som fullständigt tillägnat sig sitt arbetes teknik och förstår att pressa ur den maximum av vad den kan prestera. I dag är stachanovarbetarnas antal ännu ringa, men vem kan tvivla på att det i morgon kommer att finnas tiodubbelt flera sådana? Är det inte klart, att stachanovarbetarna är banbrytare i vår industri, att stachanovrörelsen representerar vår industris framtid, att den bär inom sig fröet till ett kommande kulturellt - tekniskt uppsving av arbetarklassen, att den öppnar den enda väg för oss, på vilken man kan uppnå de högsta utslagen av arbetsproduktivitet, vilka är nödvändiga för övergången från socialismen till kommunismen och för att tillintetgöra motsatsen mellan det andliga och det fysiska arbetet?"

Stachanovrörelsens genombrott och andra femårsplanens uppfyllande före den utsatta tiden skapade betingelser för ett nytt uppsving i de arbetandes välstånd och kulturella utveckling.

Arbetarnas och de anställdas reallön ökade under andra femårsplanen mer än dubbelt. Arbetslönefonden steg från 34 miljarder år 1933 till 81 miljarder 1937. Den statliga socialförsäkringens fond steg från 4 miljarder 600 miljoner rubel år 1933 till 5 miljarder 600 miljoner rubel 1937. För arbetarnas och de anställdas socialförsäkring, för förbättrande av levnadsförhållandena och för de kulturella behoven, för sanatorier, kurorter, vilohem och läkarhjälp utbetalades enbart under år 1937 omkring 10 miljarder rubel. På landsbygden hade kollektivbrukssystemet slutgiltigt befästs. Härtill bidrog kraftigt de "Stadgar för lantbruksartellerna", som antogs på andra kongressen för kollektivjordbrukens slagbrigadörer i februari 1935, samt stadfästandet av kollektivbrukens brukningsrätt på obegränsad tid till all den jord som de använder. Tack vare kollektivbrukssystemets befästande försvann fattigdomen och otryggheten på landsbygden. Om man tidigare, ett par tre år tillbaka, hade utdelat ett till två kilogram spannmål per presterad arbetsdagsnorm, så började största delen av kollektivbrukarna i spannmålsräjongerna nu att erhålla fem till tolv kilogram spannmål och många av dem upp till tjugo kilogram per presterad arbetsdagsnorm, för att nu inte tala om andra livsmedel som utdelades och de kontantinkomster de erhöll. Det förekom miljoner kollektiviserade bondgårdar i spannmålsräjongerna som på ett år erhöll 500 till 1.500 pud spannmål och tiotusentals rubel i de räjonger, där det bedrives bomullsodling, sockerbetsodling, linodling, boskapsskötsel, vinodling, citron- och apelsinodling samt trädgårdsodling. Kollektivbruken blev välbärgade. De kollektiviserade bondgårdarnas viktigaste bestyr blev att bygga nya visthus och magasin, emedan de gamla förvaringsställena för produkterna, som var beräknade för obetydliga årsförråd, inte tillfredsställde ens tiondelen av kollektivböndernas nya behov.

I samband med folkmassornas ökade välstånd utfärdade regeringen 1936 en lag om förbud mot abort. Samtidigt uppgjordes ett omfattande program för uppförande av barnbördshus, barn-krubbor, dietkök och kindergarten. 1936 anslogs för dessa åtgärder 2 miljarder 174 miljoner rubel mot 875 miljoner år 1935. Genom en särskild lag fastställdes en betydande hjälp åt familjer med många barn. Enligt denna lag utbetalades 1937 över en miljard rubel i understöd.

Som resultat av att allmän obligatorisk skolplikt införts och av att nya skolor byggts utvecklades ett mäktigt kulturellt uppsving bland folkmassorna. I hela landet pågick ett storartat skolbygge. Antalet elever i elementar- och mellanskolorna steg från 8 miljoner år 1914 till 28 miljoner 1936—37. Antalet studerande i högskolorna steg från 112.000 år 1914 till 542.000 1936—37. Detta var en kulturell revolution.

I uppsvinget av folkmassornas materiella läge och kulturella utveckling framträdde vår sovjetrevolutions styrka, makt och oövervinnlighet. Förut hade revolutionerna gått under, därför att då de skänkte folket frihet, hade de ej haft möjlighet att på samma gång ge det en betydande förbättring av den materiella och kulturella ställningen. Häri låg deras största svaghet. Vår revolution skiljer sig från alla andra revolutioner däri. att den inte endast skänkt folket frihet från tsarismen, från kapitalismen, utan också en grundläggande förbättring av dess materiella och kulturella ställning. Häri ligger dess styrka och oövervinnlighet. "Vår proletära revolution — sade kamrat Stalin i sitt tal på stachanovarbetarnas första unionskonferens — är den enda revolution i världen, som lyckats visa folket ej endast sina politiska, utan också sina materiella resultat. Av alla arbetarrevolutioner känner vi endast en, som i viss mån tillkämpade sig makten. Det är Pariskommunen. Men den existerade inte länge. Den bemödade sig visserligen att krossa kapitalismens fjättrar, men den hann inte krossa dem och ännu mindre hann den visa folket goda materiella resultat av revolutionen. Vår revolution är den enda, som inte endast krossat kapitalismens fjättrar och skänkt folket frihet, utan också hunnit skänka folket de materiella betingelserna för ett välbärgat liv. Häri ligger vår revolutions styrka och oövervinnlighet."

3. ÅTTONDE SOVJETKONGRESSEN.
SOVJETUNIONENS NYA FÖRFATTNING ANTAGES.

I februari 1935 beslöt Socialistiska Sovjetrepublikernas Unions sjunde sovjetkongress att ändra Sovjetunionens Författning, som antagits 1924. Nödvändigheten att ändra Sovjetunionens Författning framkallades av de kolossala förändringar, som försiggått i landets liv sedan 1924, det vill säga från den tid, då Sovjetunionens första Författning antogs och till våra dagar. Under de gångna åren hade det inbördes förhållandet mellan klasskrafterna i Sovjetunionen fullständigt förändrats: den nya socialistiska industrin hade skapats, kulakerna hade krossats, kollektivbrukssystemet hade segrat, den socialistiska äganderätten till produktionsmedlen hade befästs inom hela folkhushållningen som sovjetsamhällets grundval. Socialismens seger gav möjlighet att övergå till en fortsatt demokratisering av valsystemet, till införande av allmän, lika, direkt och hemlig rösträtt.

En speciell författningskommission under kamrat Stalins ordförandeskap utarbetade ett förslag till ny Författning för Sovjetunionen. Förslaget underkastades en allmän folkdiskussion, som varade fem och en halv månad. Författningsförslaget framlades till behandling på den åttonde urtima sovjetkongressen.

I november 1936 sammanträdde åttonde sovjetkongressen, som var kallad att godkänna eller avslå förslaget till ny Författning för Sovjetunionen.

I sitt referat på åttonde sovjetkongressen om förslaget till den nya Författningen gav kamrat Stalin en framställning av de grundläggande förändringar, som försiggått i Sovjetlandet sedan den tid, då Författningen av år 1924 antogs.

Författningen av år 1924 utarbetades under neps första period. Vid denna tid tillät sovjetmakten ännu en utveckling av kapitalismen vid sidan av socialismens utveckling. Sovjetmakten räknade då med att under de två systemens — det kapitalistiska och det socialistiska — tävlan organisera och trygga socialismens seger över kapitalismen på det ekonomiska fältet. Vid den tiden var frågan "vem slår vem" ännu inte avgjord. Industrin, som baserade sig på den gamla och torftiga tekniken, uppnådde inte ens förkrigsnivån. En ännu torftigare bild erbjöd jordbruket. Sovjetjordbruken och kollektivjordbruken existerade endast i form av enstaka holmar i den omätliga oceanen av individuella bondebruk. Då var det inte fråga om att likvidera kulakerna, utan endast om att sätta en gräns för dem. På varuutbytets område upptog den socialistiska delen endast omkring 50 procent.

En helt annan bild erbjöd Sovjetunionen år 1936. Till 1936 hade landets ekonomi fullständigt förändrats. Vid denna tid hade de kapitalistiska elementen fullständigt likviderats — det socialistiska systemet hade segrat på alla områden av folkhushållningen. Den mäktiga socialistiska industrin presterade en sjufalt större produktion än förkrigsproduktionen och hade fullständigt trängt ut privatindustrin. I jordbruket hade världens största, mekaniserade, med modern teknik utrustade, socialistiska produktion i form av kollektivjordbruks- och sovjetjordbrukssystemet segrat. Kula-kerna var 1936 helt likviderade som klass, och den individuella delen av jordbruket spelade inte längre någon som helst betydande roll i landets ekonomi. Hela varuutbytet var koncentrerat i statens och kooperationens händer. Den ena människans utsugning av den andra var avskaffad för alltid. Det samhälleliga, socialistiska ägandet av produktionsmedlen hade befästs som den orubbliga grundvalen för det nya, socialistiska systemet i alla grenar av folkhushållningen. I det nya, socialistiska samhället har kriserna, fattigdomen, arbetslösheten och utarmningen för alltid försvunnit. Det har skapats betingelser för ett välbärgat och kulturellt liv för sovjetsamhällets alla medlemmar.

I överensstämmelse härmed, sade kamrat Stalin i sitt referat, har också klassammansättningen av Sovjetunionens befolkning förändrats. Godsägarnas och den gamla imperialistiska storbourgeoisins klass likviderades redan under inbördeskrigets period. Under det socialistiska uppbyggets år likviderades alla utsugarelement: kapitalister, köpmän, kulaker, spekulanter. Endast obetydliga rester av de likviderade utsugarklasserna har blivit kvar, och deras fullständiga likvidering är en fråga för den närmaste tiden.

Det arbetande folket i Sovjetunionen — arbetarna, bönderna, de intellektuella — har undergått en djupgående förändring under det socialistiska uppbyggets år.

Arbetarklassen har upphört att vara en utsugen klass, som är berövad produktionsmedlen, vilket är fallet under kapitalismen. Den har tillintetgjort kapitalismen, fråntagit kapitalisterna produktionsmedlen och förvandlat dessa till samhällelig egendom. Den har upphört att vara ett proletariat i detta ords egentliga, gamla betydelse. Proletariatet i Sovjetunionen, som har statsmakten i sina händer, har förvandlats till en fullständigt ny klass. Den har förvandlats till en från utsugning befriad arbetarklass, som avskaffat det kapitalistiska hushållningssystemet och upprättat socialistiskt ägande av produktionsmedlen, det vill säga en sådan arbetarklass, vars like mänsklighetens historia ännu inte känt.

Ej mindre djupgående förändringar har försiggått också i böndernas läge i Sovjetunionen. I den gamla tiden fanns det mer än ett tjugotal miljoner spridda, enskilda bondejordbruk, små och medelstora, där bönderna var för sig gick och påtade på sina jordlappar. De använde en efterbliven teknik, utsögs av godsägarna, kulakerna, köpmännen, spekulanterna, ockrarna o. s. v. Nu har det vuxit upp en helt ny bondeklass i Sovjetunionen: det finns inte längre några godsägare och kulaker, inga köpmän och ockrare, som skulle kunna utsuga bönderna. Den väldiga majoriteten av bondejordbruken har inträtt i kollektivjordbruken, som är baserade ej på privatäganderätt till produktionsmedlen, utan på kollektivt ägande, som vuxit upp på det kollektiva arbetets grundval. Det är bönder av en ny typ, frigjorda från varje utsugning. En sådan bondeklass har mänsklighetens historia inte heller hittills känt.

Även de intellektuella i Sovjetunionen har förändrats. Till sin massa har de blivit alldeles nya intellektuella. Flertalet av dem har kommit från arbetarnas och böndernas led. De tjänar inte kapitalismen, som de intellektuella förut gjorde, utan socialismen. De intellektuella har blivit likaberättigade medlemmar av det socialistiska samhället. Tillsammans med arbetarna och bönderna bygger dessa intellektuella det nya, socialistiska samhället. Det är intellektuella av en ny typ, som tjänar folket och som frigjorts från varje utsugning. Sådana intellektuella har mänsklighetens historia ännu inte känt.

Således utplånas klassgränserna mellan de arbetande i Sovjetunionen, den gamla klassexklusiviteten försvinner. De gamla ekonomiska och politiska motsättningarna mellan arbetarna, bönderna och de intellektuella ramlar och utplånas. Det har skapats en grundval för samhällets moraliskt-politiska enhet.

Dessa djupgående förändringar i Sovjetunionens liv, dessa socialismens avgörande framgångar i Sovjetunionen har fått sitt uttryck i Sovjetunionens nya Författning.

I enlighet med denna Författning består sovjetsamhället av två vänskapliga klasser, arbetarna och bönderna, mellan vilka klassolikheter ännu bibehållits. Socialistiska Sovjetrepublikernas Union är arbetarnas och böndernas socialistiska stat.

Sovjetunionens politiska grundval är Sovjeterna av de arbetandes deputerade, vilka vuxit fram och stärkts som resultat av att godsägarnas och kapitalisternas makt störtats och proletariatets diktatur erövrats.

All makt i Sovjetunionen tillhör de arbetande i stad och på land genom Sovjeterna av de arbetandes deputerade.
Högsta organet för Sovjetunionens statsmakt är Sovjetunionens Högsta Sovjet.

Sovjetunionens Högsta Sovjet, som består av två likaberättigade kamrar, Unionssovjeten och Nationalitetssovjeten, väljes av Sovjetunionens medborgare för en tid av fyra år på grundvalen av allmän, direkt och lika rösträtt med hemlig omröstning.

Valen till Sovjetunionens Högsta Sovjet, liksom också till alla Sovjeter av de arbetandes deputerade, är allmänna. Det innebär att alla medborgare i Sovjetunionen, vilka fyllt 18 år, oberoende av ras och nationalitet, trosbekännelse, bildningsgrad, bofasthet, social härkomst, egendomsförhållanden och tidigare verksamhet, äger rätt att deltaga i deputeradevalen och att bli valda, med undantag av sinnessjuka och personer som av domstol blivit fråndömda rösträtten.

Valen av deputerade är lika. Det innebär att varje medborgare har en röst och att alla medborgare deltager i valen på samma grunder.

Valen av deputerade är direkta. Det innebär att valen till alla Sovjeter av de arbetandes deputerade, från byarnas och städernas Sovjeter av de arbetandes deputerade till Sovjetunionens Högsta Sovjet, företages omedelbart av medborgarna genom direkta val.

Sovjetunionens Högsta Sovjet väljer på ett gemensamt sammanträde av båda kamrarna Högsta Sovjetens Presidium och Sovjetunionens Folkkommissariers Råd.

Sovjetunionens ekonomiska grundval utgöres av det socialistiska hushållningssystemet och det socialistiska ägandet av produktionsmedlen. I Sovjetunionen förverkligas socialismens princip: "Av envar efter hans förmåga — åt envar efter hans arbete".

Alla Sovjetunionens medborgare tryggas rätt till arbete, rätt till vila, rätt till bildning, rätt att få sin ålderdom materiellt tryggad ävensom att bli materiellt tryggad i händelse av sjukdom och förlust av arbetsförmågan.
Kvinnan tillerkännes samma rättigheter som mannen på alla verksamhetsområden.

Sovjetunionens medborgares likaberättigande, oavsett deras nationalitet eller ras, är en orubblig lag.

Alla medborgare tillerkännes samvetsfrihet och frihet till antireligiös propaganda.

I syfte att befästa det socialistiska samhället garanterar Författningen yttrande-, tryck-, församlings- och mötesfrihet, rätt till sammanslutning i samhälleliga organisationer, personlig oantastlighet, okränkbarhet av medborgarnas bostad och brevhemlighet, asylrätt åt utländska medborgare, som förföljes för försvar av de arbetandes intressen eller för vetenskaplig verksamhet eller för nationell frihetskamp.

Den nya Författningen ålägger därjämte alla Sovjetunionens medborgare allvarliga förpliktelser: att lyda lagarna, iaktaga arbetsdisciplin, ärligt uppfylla sin samhälleliga plikt, hålla den socialistiska samlevnadens regler i ära, vårda och befästa den samhälleliga socialistiska egendomen, försvara det socialistiska fosterlandet.
"Fosterlandets försvar är en helig plikt för varje medborgare i Sovjetunionen."

På tal om medborgarnas rätt till sammanslutning i olika föreningar heter det i en av Författningens artiklar:

"De mest aktiva och medvetna medborgarna ur arbetarklassens led och från andra arbetande skikt sammansluter sig i Sovjetunionens Kommunistiska Parti (bolsjevikerna), som är de arbetandes förtrupp i deras kamp för det socialistiska systemets befästande och utveckling och bildar den ledande kärnan av de arbetandes alla organisationer, både samhälleliga och statliga."

Den åttonde sovjetkongressen godkände och stadfäste enhälligt förslaget till Sovjetunionens nya Författning.

Sovjetlandet erhöll sålunda en ny Författning, en Författning som ger uttryck åt socialismens samt arbetar- och bondedemokratins seger.

Härmed bekräftade Författningen det världshistoriska faktum, att Sovjetunionen inträtt i ett nytt utvecklingsskede, i det skede, där det socialistiska samhällets uppbygge skall fullbordas och den successiva övergången till det kommunistiska samhället skall ske, där samhällslivets ledande princip måste vara den kommunistiska principen: "Av envar efter hans förmåga — åt envar efter hans behov".

4. LIKVIDERINGEN AV RESTERNA AV DE BUCHARIN-TROTSKISTISKA SPIONERNA, SKADEGÖRARNA OCH FOSTERLANDSFÖRRÄDARNA. FÖRBEREDELSE TILL VALEN TILL SOVJETUNIONENS HÖGSTA SOVJET. PARTIETS KURS PÅ EN UTVECKLAD INRE PARTIDEMOKRATI. VALEN TILL SOVJETUNIONENS HÖGSTA SOVJET.

År 1937 avslöjades nya fakta om odjuren från det bucharin-trotskistiska bandet. Processen i målet mot Pjatakov, Radek och andra, rättegången i målet mot Tuchatjevskij, Jakir och andra och slutligen rättegången i målet mot Bucharin, Rykov, Krestinskij, Rosengolts och andra — alla dessa processer visade, att bucharinmännen och trotskisterna, som det framgick, redan länge utgjort ett gemensamt band av folkfiender i form av "högerns och trotskisternas block".

Processerna visade, att detta människosläktets avskum tillsammans med folkfienderna — Trotskij, Sinovjev och Kamenjev — stått i sammansvärjning mot Lenin, mot partiet, mot sovjetstaten ända sedan den socialistiska Oktoberrevolutionens första dagar. De provokatoriska försöken att spränga Brestfreden i början av 1918; komplotten mot Lenin och sammansvärjningen med "vänster"-socialistrevolutionärerna för att häkta och mörda Lenin, Stalin och Sverdlov våren 1918; det skändliga skottet som sårade Lenin sommaren 1918; "vänster"-socialistrevolutionärernas resning sommaren 1918; den avsedda skärpningen av meningsskiljaktigheterna i partiet 1921 i syfte att inifrån undergräva och störta Lenins ledning; försöken att störta partiledningen under tiden för Lenins sjukdom och efter hans död; utlämnande av statshemligheter och levererande av spionagemeddelanden till de utländska underrättelsetjänsterna; det skändliga mordet på Kirov; skadegörelse, diversion, explosioner, de nedriga morden på Mensjinskij, Kujbysjev, Gorkij — alla dessa och liknande missdåd har, som det framgått, utövats under en tidrymd av tjugo år under deltagande eller ledning av Trotskij, Sinovjev, Kamenjev, Bucharin, Rykov och deras följe — på uppdrag av utländska borgerliga spionageorgan.

Processerna klarlade, att de trotskij-bucharinska odjuren, i det de utförde sina herrars, de utländska borgerliga spionageorganens vilja, satte som sitt mål att förstöra partiet och sovjetstaten, undergräva landets försvar, underlätta den utländska militärinterventionen, förbereda Röda arméns nederlag, stycka Sovjetunionen, utlämna Sovjetunionens Stillahavsområde åt japanerna, utlämna Sovjet-Bjeloryssland åt polackerna, utlämna Sovjet-Ukraina åt tyskarna, tillintetgöra arbetarnas och kollektivbrukarnas erövringar och återupprätta det kapitalistiska slaveriet i Sovjetunionen.

Dessa vitgardistiska pygméer, vilkas styrka endast skulle kunna förliknas vid styrkan hos ynkliga kryp, ansåg sig synbarligen — till sin egen tröst — som landets herrar och inbillade sig att de faktiskt skulle kunna skänka eller slumpa bort Ukraina, Bjeloryssland, Stillahavsområdet.

Dessa vitgardistiska kryp glömde, att det är sovjetfolket, som är Sovjetlandets herre, och att herrar rykovar, bucharinar, sinovjevar och kamenjevar överhuvud endast tillfälligt stod i tjänst hos en stat, som vilket ögonblick som helst kunde vräka ut dem från sina kanslier som onödigt skräp.

Dessa föraktliga fascistlakejer glömde, att sovjetfolket endast behövde röra ett finger, för att det inte ens skulle finnas ett spår kvar av dem.

Sovjetdomstolen dömde de bucharin-trotskistiska odjuren till arkebusering.

Inrikesfolkkommissariatet verkställde domen.

Sovjetfolket godkände det bucharin-trotskistiska bandets krossande och övergick till de löpande ärendena.

De löpande ärendena åter bestod i att förbereda valen till Sovjetunionens Högsta Sovjet och att genomföra dem organiserat.

Partiet tog av alla krafter itu med förarbetet till valen. Partiet ansåg, att införandet av Sovjetunionens nya Författning innebar en vändning i landets politiska liv. Partiet ansåg, att denna vändning bestod i att genomföra fullständig demokratisering av valsystemet, att övergå från inskränkta val till allmänna, från icke fullt lika val till lika, från indirekta val till direkta, från öppna val till slutna.

Medan det före den nya Författningens införande hade existerat inskränkningar i valrätten för personer, som tjänade en religiös kult, för f. d. vitgardister, f. d. kulaker och personer, som ej var sysselsatta med allmännyttigt arbete, så upphävde den nya Författningen alla slags inskränkningar i rösträtten för dessa medborgarkategorier, i det den gjorde deputeradevalen allmänna.

Medan deputeradevalen tidigare varit olika, emedan det existerade olika valnormer för stads- och för lantbefolkningen, så hade det numera blivit onödigt att inskränka likheten vid valen. Alla medborgare äger rätt att deltaga i valen på samma grunder.

Medan valen av sovjetmaktens mellersta och högsta organ tidigare var indirekta, så skall nu, enligt den nya Författningen, valen till alla Sovjeter, från By- och Stadssovjeterna ända upp till Högsta Sovjeten företagas omedelbart av medborgarna genom direkta val.

Medan valen av deputerade till Sovjeterna tidigare företogs medelst öppen omröstning och på vallistor, så skall omröstningen vid deputerade valen nu vara hemliga och inte gälla hela listor, utan enskilda kandidater, som uppställts i valkretsarna.

Det var en obestridlig vändning i landets politiska liv.

Det nya valsystemet måste leda — och gjorde det också — till ökad politisk aktivitet bland massorna, till ökad kontroll av sovjetmaktens organ från massornas sida, till ökat ansvar för sovjetmaktens organ inför folket.

För att vara fullt rustat för denna vändning måste partiet ställa sig i spetsen för densamma och helt trygga sin ledande roll i de förestående valen. Men för detta var det nödvändigt, att partiorganisationerna själva i sitt praktiska arbete blev demokratiska ända till grunden, att de i sitt inre partiliv helt genomförde den demokratiska centralismens grundsatser som partiets stadgar krävde, att alla partiorgan var valda, att kritiken och självkritiken utvecklades i fullt mått inom partiet, att partiorganisationerna var helt ansvariga inför partimassorna och att själva partimassan var helt aktiverad.

Av kamrat Sjdanovs referat på CK:s plenum i slutet av februari 1937 i frågan om partiorganisationernas förberedelse till valen till Sovjetunionens Högsta Sovjet framgick, att en hel rad partiorganisationer i sitt praktiska arbete ofta bryter partiets stadgar och den demokratiska centralismens grundsatser, ersätter valen med kooptering, röstning på enskilda kandidater med röstning på listor, sluten omröstning med öppen o. s. v. Det är klart att organisationer med en sådan praktik inte kunde fylla sin uppgift vid valen till Högsta Sovjeten. Därför var det nödvändigt att framför allt likvidera en dylik antidemokratisk praktik av partiorganisationerna och ställa om partiarbetet på den bredaste demokratiska grundval.

I samband härmed beslöt CK:s plenum, efter att ha åhört kamrat Sjdanovs referat att:

a) Ställa om partiarbetet på grundvalen av ett ovillkorligt och fullständigt förverkligande av den inre partidemokratismens grundsats, vilken föreskrives av partistadgarna.

b) Likvidera praktiken att kooptera medlemmar i partikommittéerna och i överensstämmelse med partistadgarna återställa principen att välja partiorganisationernas ledande organ.

c) Förbjuda röstning på listor vid val av partiorgan — genomföra omröstning på enskilda kandidater och därvid säkra alla partimedlemmar oinskränkt rätt att jäva kandidater och kritisera dem.

d) Vid valen av partiorgan anordna sluten (hemlig) röstning på kandidaterna.

e) Genomföra val av partiorgan i alla partiorganisationer, från grundorganisationernas partikommittéer till landskaps- och områdeskommittéerna samt de nationella kommunistiska partiernas CK, varvid valen bör vara avslutade senast den 20 maj.

f) Förplikta alla partiorganisationer att strängt iakttaga de i partistadgarna föreskrivna tiderna för valen av partiorgan: i partiets grundorganisationer l gång om året, i räjong- och stadsorganisationerna l gång om året, i områdes-, landskaps- och republik organisationerna l gång per l½ år.
g) I partiets grundorganisationer strängt iakttaga ordningen att partikommittéerna väljes på allmänna fabriksmöten och ej tillåta att dessa ersattes med konferenser.

h) Likvidera den i en rad av partiets grundorganisationer förekommande praktiken att faktiskt avskaffa de allmänna
mötena och ersätta det allmänna mötet med avdelningsmöten och konferenser."

Så inleddes partiets förberedelse till de förestående valen.

Detta CK:s beslut hade en kolossal politisk betydelse. Dess betydelse bestod ej endast i att det utgjorde början till partiets kampanj för valen till Sovjetunionens Högsta Sovjet. Dess betydelse bestod framför allt i att det hjälpte partiorganisationerna att omställa sig, att fullfölja kursen på inre partidemokrati och i full rustning möta valen till Högsta Sovjeten.

I det partiet utvecklade sin valkampanj beslöt det att i centrum för sin valpolitik sätta idén om ett valblock mellan kommunisterna och de partilösa. Partiet gick till val i block med de partilösa, i förbund med de partilösa och beslöt att tillsammans med de partilösa uppställa gemensamma kandidater i valkretsarna. Detta var någonting hittills osett och är fullkomligt omöjligt att praktisera i en valkampanj i bourgeoisins länder. Men blocket mellan kommunisterna och de partilösa visade sig vara en fullt naturlig företeelse för vårt lands vidkommande, där det inte längre finnes några fientliga klasser och där den moraliskt-politiska enheten mellan alla folkskikt utgör ett obestridligt faktum.

Den 7 december 1937 utsände partiets CK ett upprop till alla väljare. I detta upprop hette det:

"Den 12 december 1937 kommer de arbetande i Sovjetunionen att på grundvalen av vår Socialistiska Författning välja deputerade till Sovjetunionens Högsta Sovjet. Bolsjevikernas parti går till val i block, i förbund med de partilösa arbetarna, bönderna, de anställda, de intellektuella ... Bolsjevikpartiet reser ingen mur mellan sig och de partilösa, utan går tvärtom till val i block, i förbund med de partilösa, går i block med arbetarnas och de anställdas fackföreningar, med kommunistiska ungdomsförbundet och andra organisationer och föreningar av partilösa. Följaktligen kommer deputeradekandidaterna att vara gemensamma såväl för kommunisterna som för de partilösa, varje partilös deputerad blir också deputerad för kommunisterna, liksom varje kommunistisk deputerad blir deputerad för de partilösa."

CK:s upprop slutade med följande maning till väljarna:

"Sovjetunionens Kommunistiska Partis (bolsjevikerna) Centralkommitté manar alla kommunister och sympatiserande att rösta på de partilösa kandidaterna i samma endräkt, som de kommer att rösta på de kommunistiska kandidaterna.

Sovjetunionens Kommunistiska Partis (bolsjevikerna) Centralkommitté manar alla partilösa väljare att rösta på de kommunistiska kandidaterna i samma endräkt, som de kommer att rösta på de partilösa kandidaterna.

Sovjetunionens Kommunistiska Partis (bolsjevikerna) Centralkommitté manar alla väljare att som en man infinna sig vid valurnorna den 12 december 1937 för att välja deputerade till Unionssovjeten och till Nationalitetssovjeten.

Det får inte finnas en enda väljare, som inte begagnar sig av sin hedersrätt att välja deputerade till Sovjetstatens Högsta organ.

Det får inte finnas en enda aktiv medborgare, som ej skulle anse det vara sin medborgerliga plikt att medverka till att alla väljare utan undantag deltar i valen till Högsta Sovjeten.

Den 12 december 1937 måste bli en stor högtidsdag, då de arbetande av alla Sovjetunionens folk enigt sluter upp kring Lenin-Stalins segerfana."

Den 11 december, dagen före valen, höll kamrat Stalin ett tal i sin valkrets, i vilket han berörde frågan om, vilka egenskaper folkets utvalda, de deputerade i Sovjetunionens Högsta Sovjet måste besitta. Kamrat Stalin sade:

"Väljarna, folket måste kräva av sina deputerade, att de håller sig på höjden av sina uppgifter; att de ej i sitt arbete sjunker ned till politiska kälkborgares nivå; att de stannar på sin post som politiker av den leninska typen; att de skall vara lika klara och bestämda i sin verksamhet som Lenin var; att de skall vara lika oförskräckta i striden och skoningslösa mot folkfienderna som Lenin var; att de skall vara fria från all slags panik, från allt som liknar panik, då läget börjar kompliceras och faror av något slag börjar avteckna sig vid horisonten; att de skall vara lika fria från allt som liknar panik som Lenin var; att de skall vara lika kloka och förtänksamma som Lenin var vid avgörandet av invecklade frågor, där det kräves en allsidig orientering och ett allsidigt beräknande av alla plus och minus; att de skall vara lika sanna och ärliga som Lenin var; att de skall älska sitt folk lika mycket som Lenin älskade det."

Den 12 december ägde valen till Sovjetunionens Högsta Sovjet rum. Valen försiggick under väldig entusiasm. Det var inte helt enkelt ett val, utan en stor högtid, en triumffest för sovjetfolket, en demonstration av den stora vänskapen mellan folken i Sovjetunionen.

Av 94 miljoner väljare deltog i valen något över 91 miljoner, det vill säga 96,8 procent. Av dem röstade 89.844.000 personer, det vill säga 98,6 procent för kommunisternas och de partilösas block. Endast 632.000 personer, det vill säga mindre än en procent, röstade mot de kandidater som uppställts av kommunisternas och de partilösas block. Utan undantag valdes alla av kommunisternas och de partilösas block uppställda kandidater. Således bekräftade 90 miljoner människor med sin enhälliga röstning socialismens seger i Sovjetunionen.

Det var en utomordentlig seger för kommunisternas och de partilösas block.

Det var en triumf för bolsjevikernas parti. Sovjetfolkets moraliska och politiska enhet, om vilken kamrat Molotov talade i sitt historiska tal vid Oktoberrevolutionens 20-årsjubileum, fick här sin glänsande bekräftelse.