Sörj
för massornas välfärd, ägna uppmärksamhet åt
arbetsmetoderna
Den 27 januari 1934
[Detta var en del av slutordet vid Arbetare- och bonderepresentanternas
andra rikskongress i Juichin i provinsen Kiangsi i januari 1934.]
Det finns två frågor som kamraterna har
underlåtit att framhäva under diskussionen och som jag tycker
bör behandlas.
Den första rör massornas välfärd.
Vår huvuduppgift för närvarande är
att mobilisera de breda massorna till att deltaga i det revolutionära
kriget, att med detta krig som medel störta imperialismen och Kuomintang,
sprida revolutionen över hela landet och driva imperialismen ut
ur Kina. Den som inte lägger tillräcklig vikt vid denna huvuduppgift
är ingen god revolutionär kader. Om våra kamrater verkligen
fattar denna uppgift och förstår att revolutionen till varje
pris måste spridas över hela landet, då bör de
inte i något avseende försumma eller underskatta frågan
om de breda massornas omedelbara intressen, deras välfärd.
Ty det revolutionära kriget är ett massornas krig; det kan
föras endast genom att man mobiliserar massorna och litar till
dem.
Om vi endast mobiliserar folket till att fortsätta
kriget och inte gör någonting annat, kan vi då lyckas
att besegra fienden? Naturligtvis inte. Om vi vill vinna, måste
vi göra mycket, mera. Vi måste leda böndernas kamp för
jord och dela ut jord till dem, höja deras arbetsentusiasm och
öka lantbruksproduktionen, skydda arbetarnas intressen, upprätta
kooperativer, utveckla handeln med områdena utanför och lösa
de problem som massorna står inför - mat, husrum och kläder,
bränsle, ris, matolja och salt, sjukdom och hygien och giftermål.
Kort sagt, alla de praktiska problemen i massornas dagliga liv bör
ha anspråk på vår uppmärksamhet. Om vi tar itu
med dessa problem, löser dem och tillfredsställer massornas
behov, kommer vi verkligen att bli organisatörer av massornas välfärd
och de kommer att i ordets verkliga mening samlas kring oss och ge oss
sitt varma stöd. Kamrater, kommer vi då att bli i stånd
att resa dem till att deltaga i det revolutionära kriget? Ja, det
gör vi sannerligen.
Här är vad vi har funnit bland en del av
våra kadrer. De talar endast om att utöka Röda armén,
utöka transportkåren, driva in jordskatten och sälja
obligationer; andra saker varken diskuterar eller sysslar de med, ja,
de till och med ignorerar dessa helt och hållet. Det fanns till
exempel en tid då municipalstyrelsen i Tingchow bekymrade sig
endast om Röda armens utökning och om att mobilisera folk
för transportkåren och inte skänkte minsta uppmärksamhet
åt massornas välfärd. De problem som folket i staden
Tingchow stod inför var att de inte hade någon ved att elda
med, att inget salt fanns att köpa, därför att kapitalisterna
lagrade det, att en del människor inte hade några hus att
bo i och att riset var både sällsynt och dyrt. Detta var
praktiska problem för massan av folket i Tingchow och de väntade
ivrigt att vi skulle hjälpa dem att lösa problemen. Men municipalstyrelsen
i Tingchow diskuterade inte några av dessa ting. Detta var orsaken
till att, när det nya arbetare- och bonderepresentanternas råd
valts i staden och de första rådsmötena hade diskuterat
endast Röda arméns utökning och mobiliseringen för
transportkåren men fullständigt ignorerat massornas välfärd,
över ett hundratal representanter var ovilliga att deltaga varför
rådet inte kunde fortsätta att hålla möten. Resultatet
var att mycket litet uppnåddes både beträffande Röda
armens utökning och mobiliseringen för transportkåren.
Detta var en situation av ett slag.
Kamrater! Ni har förmodligen läst de broschyrer
som ni fått om två mönstersocknar. Där är
situationen en helt annan. Se vilket stort antal människor från
Changkangs socken i Kiangsi[1]
och Tsaihsi socken i Fukien[2]
som an slutit sig till Röda armen! I Changkang har 80 procent av
de unga männen och kvinnorna gått in i Röda armen, och
i Tsaihsi är siffran 88 procent. Där har också varit
en stor försäljning av obligationer, och i Changkang, som
har en befolkning på 1.500 människor, har man sålt
för 4.500 yuan. Mycket har också gjorts på andra områden.
Vad är anledningen till detta? Några få exempel kommer
att förklara saken. När det i Changkang uppstod en eldsvåda,
som förstörde ett och ett halvt rum i en fattig bondes hus,
appellerade sockenstyrelsen till massorna att skänka pengar för
att hjälpa honom. I ett annat fall befanns det att tre personer
svalt, varför sockenstyrelsen och sällskapet för ömsesidig
hjälp omedelbart gav dem ris. Under livsmedelsbristen förra
sommaren skaffade sockenstyrelsen ris från Kunglueh härad,[3]
som ligger över tvåhundra li (100 kilometer) därifrån,
för att lätta läget för massorna. Utmärkt arbete
av liknande slag utfördes också i Tsaihsi. Sådana sockenstyrelser
är verkligen mönster. De skiljer sig helt och hållet
från municipalstyrelsen i Tingchow med dess byråkratiska
metoder att utöva ledning. Vi bör lära av Changkangs
och Tsaihsi socknar och bekämpa byråkratiska ledare sådana
som de i staden Tingchow.
Jag föreslår allvarligen denna kongress
att vi ägnar noggrann uppmärksamhet åt massornas välfärd,
allt ifrån problemen om jord och arbetskraft och till de om bränsle,
ris, matolja och salt. Kvinnorna vill lära sig att plöja och
harva. Vem kan vi få till att undervisa dem? Barnen vill gå
i skola. Har vi skapat bottenskolor? Träbron därborta är
för smal och folk kan ramla av den. Bör vi inte reparera den?
Många människor lider av bölder och andra besvär.
Vad ska vi göra mot det? Alla sådana problem, som rör
massornas välfärd, bör sättas på vår
dagordning. Vi bör diskutera dem, anta och genomföra beslut
och kontrollera resultaten. Vi bör övertyga massorna om att
vi företräder deras intressen, att vår tillvaro är
intimt förbunden med deras. Vi bör hjälpa dem att, utgående
från dessa ting, komma till en förståelse av de högre
uppgifter vi fört fram, det revolutionära krigets uppgifter,
så att de kommer att stödja revolutionen och sprida den över
landet, följa våra politiska appeller och kämpa till
slutet för seger i revolutionen. Massorna i Changkang säger:
"Kommunistiska partiet är verkligen bra. Det har tänkt
på allt På våra vägnar." Kamraterna i Changkangs
socken står som exempel för oss alla. Vilka beundransvärda
människor! De har vunnit äkta tillgivenhet från massorna,
som stöder deras uppmaningar att mobilisera för kriget. Vill
vi vinna massornas stöd? Vill vi att de ska ge sin styrka till
fronten? I så fall måste vi vara med dem, väcka deras
entusiasm och initiativ, bekymra oss för deras välfärd
och allvarligt och uppriktigt arbeta i deras intresse och lösa
alla deras problem i produktionen och vardagslivet - problemen om salt,
ris, bostad, kläder, barnafödslar osv. Om vi gör det,
kommer massorna förvisso att stödja oss och betrakta revolutionen
som sin ärofullaste uppgift, som sitt liv. I händelse av ett
kuomintangangrepp på de röda områdena, kommer de att
bekämpa Kuomintang ända in i döden. Härom råder
inga tvivel, ty är det inte ett klart faktum att vi har krossat
fiendens första, andra, tredje och fjärde "inringnings-
och undertrycknings"-fälttåg?
Kuomintang genomför nu en politik med blockhuskrigföring[4]
och konstruerar febrilt sina "sköldpaddsskal" som om
de vore järnbastioner. Kamrater! Är de verkligen järnbastioner?
Nej, det är de inte alls. Tänk på de feodala kejsarnas
palats under tusentals år, var de inte starka med alla sina murar
och vallgravar? Likväl rasade det ena efter det andra ihop i det
ögonblick massorna reste sig. Den ryske tsaren var en av världens
grymmaste härskare, men blev det något kvar av honom när
proletariatet och bönderna reste sig i revolution? Nej, ingenting.
Eller av hans järnbastioner? De föll allesammans ihop. Kamrater!
Vad är det som utgör en verklig järnbastion? Det är
massorna, de miljoner och åter miljoner människor som uppriktigt
och allvarligt stöder revolutionen. De är den verkliga järnbastionen,
som ingen kraft, vilken den än vara må, kan krossa. Kontrarevolutionen
kan inte krossa oss; vi ska tvärtom krossa den. Genom att samla
miljoner och åter miljoner människor kring den revolutionära
regeringen och utvidga vårt revolutionära krig ska vi utplåna
all kontrarevolution och överta hela Kina.
Den andra frågan rör våra arbetsmetoder.
Vi är ledare och organisatörer för
det revolutionära kriget likaväl som ledare och organisatörer
för massornas liv. Våra två huvuduppgifter är
att organisera det revolutionära kriget och att förbättra
massornas liv. I detta avseende står vi inför det allvarliga
problemet om arbetsmetoderna. Det är inte nog att ställa uppgifter,
vi måste också lösa problemet om metoderna att genomföra
dessa. Om det är vår uppgift att gå över en flod,
kan vi inte gå över den utan en bro eller en båt. Utan
att problemet om bron eller båten löses, är det fåfängt
att tala om att gå över floden. Utan att problemet om metoden
löses, är det meningslöst att tala om uppgiften. Därest
vi inte ägnar uppmärksamhet åt att leda arbetet med
att bygga ut Röda armén och ägnar särskild omsorg
åt våra metoder, kommer vi aldrig att lyckas, även
om vi reciterar frasen "Utvidga Röda armen" tusentals
gånger. Inte heller kan vi utföra våra uppgifter på
något annat område, till exempel, i kontrollen över
jordfördelningen,[5]
i det ekonomiska uppbygget eller ifråga om kulturen och undervisningen,
eller vårt arbete i de nya områdena och ytterdistrikten,
om det enda vi gör är att ställa uppgifterna utan att
ägna uppmärksamhet åt metoderna att genomföra dem,
utan att bekämpa byråkratiska arbetsmetoder och införa
praktiska och konkreta sådana och utan att göra oss av med
kommandometoderna och införa metoden att tålmodigt övertyga.
Kamraterna i Hsingkuo har utfört ett förstklassigt
arbete och förtjänar att prisas som mönsterarbetare av
oss. Kamraterna i nordöstra Kiangsi har likaledes utfört ett
bra arbete och är också mönsterarbetare. Genom att förbinda
frågan om massornas välfärd med frågan om det
revolutionära kriget löser kamraterna på bägge
dessa platser samtidigt frågorna om revolutionära arbetsmetoder
och om att utföra sina revolutionära uppgifter. De arbetar
samvetsgrant, löser problem med yttersta noggrannhet och tar sina
revolutionära åligganden på allvar. De är goda
organisatörer och ledare både av det revolutionära kriget
och av massornas välfärd. Även annorstädes har kamraterna
gjort framsteg i arbetet och förtjänar vårt beröm
- så i vissa delar av häradena Shanghang, Changting och Yungting
i provinsen Fukien, i Hsikiang och andra platser i södra delen
av provinsen Kiangsi, i vissa delar av häradena Chaling, Yunghsin
och Kian i gränsområdet Hunan-Kiangsi, i vissa delar av Yanghsins
härad i gränsområdet Hunan-Hupeh-Kiangsi, i distrikt
och socknar i många andra härader i provinsen Kiangsi och
i Juichins härad, som sorterar direkt under vår centralregering.
På alla platser under vår ledning finns
det otvivelaktigt många aktiva kadrer, utmärkta kamrater,
som härstammar från massorna. Dessa kamrater har en skyldighet
att hjälpa till på platser där vårt arbete är
svagt och att hjälpa kamrater som ännu inte är i stånd
att utföra ett gott arbete. Vi står mitt uppe i ett stort
revolutionärt krig; vi måste bryta igenom fiendens omfattande
"inringning och undertryckning" och sprida revolutionen till
alla delar av landet. Alla revolutionära kadrer bär ett väldigt
ansvar. Efter denna kongress måste vi införa effektiva åtgärder
för att förbättra vårt arbete, de framskridna områdena
bör bli ännu mera framskridna och de efterblivna områdena
bör komma i fatt de framskridna. Vi måste skapa tusentals
sådana socknar som Changkang och dussintals sådana härader
som Hsingkuo. De kommer att vara våra fästningar. Från
dessa fästningar ska vi gå ut för att krossa fiendens
"inringnings- och undertrycknings"-fälttåg och
störta imperialismens och Kuomintangs välde i hela landet.
NOTER
[1] Changkangs socken ligger i Hsingkuo
härad i provinsen Kiangsi.
[2] Tsaihsi socken ligger i Shanghangs
härad i provinsen Fukien.
[3] Kunglueh härad låg då
inom det röda området i Kiangsi och staden Tungku, som ligger
sydost om Kians härad, var dess centrum. Det hade uppkallats efter
kamrat Huang Kung-lueh, befälhavaren för Röda arméns
tredje armékår, som gav sitt liv där i oktober 1931.
[4] Vid den militära konferens som
Chiang Kai-shek höll i Lushan, provinsen Kiangsi, i juli 1933 beslöt
han att som en ny militär taktik för sitt femte "inringnings-
och undertrycknings"-fälttåg bygga blockhus runt de
röda områdena. I slutet av januari 1934 hade uppskattningsvis
tillhopa 2.900 blockhus byggts i provinsen Kiangsi. De japanska angriparna
tillgrep senare samma taktik mot Åttonde routearmén och
Nya fjärde armén. Erfarenheterna bevisade tillfullo att
den kontrarevolutionära taktiken att använda blockhus kunde
fullständigt gäckas och besegras genom att man följde
kamrat Mao Tsetungs folkkrigsstrategi.
[5] Kontrollen över jordfördelningen
syftar på det arbete som gjordes för att fördjupa agrarrevolutionen
och resa massorna för kamp sedan jorden hade fördelats i de
röda områdena. Dess främsta syfte var att driva fram
alla gömda godsägare och rika bönder samt att fullständigt
göra slut på det feodala och halvfeodala jord ägandet.
|