Intervju given åt den brittiske journalisten James Bertram 

Den 25 oktober 1937

KINAS KOMMUNISTISKA PARTI OCH FÖRSVARSKRIGET

James Bertram: Vilka särskilda uttalanden har Kinas kommunistiska parti gjort före och efter det kinesisk-japanska krigets utbrott?

Mao Tse-tung: Innan kriget bröt ut varnade Kinas kommunistiska parti vid upprepade tillfällen hela nationen att ett krig med Japan var oundvikligt och att allt de japanska imperialisternas prat om en "fredlig lösning" och de japanska diplomaternas alla högtravande fraser endast var camouflage för att dölja deras krigsförberedelser. Vi framhöll upprepade gånger att om inte enhetsfronten stärktes och en revolutionär politik antogs, kunde ett segerrikt nationellt befrielsekrig inte föras. Den viktigaste punkten i denna revolutionära politik är att den kinesiska regeringen måste införa demokratiska reformer i syfte att mobilisera hela folket till att delta i den antijapanska fronten. Vi påpekade upprepade gånger de misstag som begicks av dem, som trodde på Japans "fredslöfte" och ansåg att krig kunde undvikas, och av dem, som trodde på möjligheten att motstå de japanska angriparna utan att mobilisera massorna. Både krigets utbrott och den kurs det följer har bevisat att våra synpunkter var riktiga. Dagen efter Lukouchiaointermezzot utgav kommunistiska partiet ett manifest till hela landet i vilket det uppmanade alla politiska partier och grupper och alla samhällsskikt att göra gemensam sak i motstånd mot den japanska aggressionen och stärka den nationella enhetsfronten. Kort därefter framlade vi Tiopunktsprogrammet för motstånd mot Japan och för nationens räddning, i vilket vi utstakade den politiska linje som den kinesiska regeringen borde följa i försvarskriget. I och med att samarbetet mellan Kuomintang och kommunisterna blev ett faktum, gav vi ut ännu en viktig deklaration. Allt detta vittnar om hur vi beslutsamt vidhåller principen om att föra försvarskriget genom att stärka enhetsfronten och förverkliga en revolutionär politik. I det nuvarande skedet är vår grundläggande paroll "Motstånd på alla områden och av hela nationen".

KRIGSLÄGET OCH DESS LÄRDOMAR

Fråga: Vad är enligt er mening resultatet av kriget hittills?

Svar: Det finns två huvudsynpunkter. Å ena sidan har de japanska imperialisterna, genom att ta våra städer, lägga under sig vårt territorium, våldtaga, plundra, bränna och massakrera, oåterkalleligen ställt det kinesiska folket ansikte mot ansikte med faran för nationens underkuvande. Å andra sidan har flertalet av det kinesiska folket följaktligen blivit mycket medvetna om att krisen inte kan övervinnas utan en större enighet eller utan motstånd av hela nationen. Samtidigt väcks de fredsälskande länderna i världen till insikt om nödvändigheten att bekämpa hotet från Japan. Dessa är de resultat som kriget hittills framkallat.

Fråga: Vilka mål anser ni att Japan har och i vilken mån har de uppnåtts?

Svar: Japan planerar att som första steg ockupera norra Kina och Shanghai och sedan ockupera andra delar av Kina. Vad angår den mån i vilken de japanska angriparna lyckats förverkliga sina planer, har de på kort tid tagit de tre provinserna Hopei, Chahar och Suiyan och hotar nu Shansi. Skälet är att Kinas försvarskrig mot Japan hittills begränsats till motstånd av enbart regeringen och armén. Denna kris kan övervinnas endast om folket och regeringen gemensamt gör motstånd.

Fråga: Har enligt er mening Kina gjort några framsteg i försvarskriget? Om det finns några lärdomar att dra, vilka är de?

Svar: Jag vill diskutera denna fråga med er ganska detaljerat. För det första, det finns framsteg och mycket stora sådana. De syns i följande: 1) Inte sedan imperialisterna började sina angrepp mot Kina har det funnits något som kan jämföras med det pågående försvarskriget mot Japan. Geografiskt sett är detta verkligen ett krig som berör hela landet. Detta krig är till sin karaktär revolutionärt. 2) Kriget har förändrat ett splittrat land till ett som är relativt enat. Grunden till denna enhet är samarbetet mellan Kuomintang och kommunisterna. 3) Kriget har vunnit sympati hos hela världsopinionen. De som en gång föraktade Kina för att det inte gjorde motstånd, högaktar det nu därför att det gör motstånd. 4) Kriget har tillfogat de japanska angriparna svåra förluster. Den dagliga åderlåtningen av deras resurser rapporteras vara tjugu miljoner yen, och deras förluster i döda och sårade är otvivelaktigt också mycket höga, fast siffrorna inte ännu finns tillgängliga. Medan de japanska angriparna tog de fyra nordöstra provinserna med lätthet och med mycket liten möda, kan de nu inte ockupera kinesisktterritorium utan att utkämpa blodiga strider. Angriparna väntade sig att de skulle kunna frossa på Kina, men Kinas långvariga motstånd kommer att leda till den japanska imperialismens sönderfall. Således kämpar Kina inte endast för sin egen räddning utan också för att uppfylla sin stora plikt mot den världsomfattande antifascistiska fronten. Här visar sig också försvarskrigets revolutionära karaktär. 5) Vi har dragit vissa lärdomar av kriget. De har betalts med territorium och blod.

Vad lärdomarna angår, är de likaledes stora. Flera månaders kamp har lagt många av Kinas svagheter i öppen dag. De visar sig framför allt i politiken. Trots att kriget geografiskt sett berör hela landet, förs det inte av hela nationen. Liksom i det förflutna hindrar regeringen de breda massorna att delta, och därför har kriget ännu inte fått masskaraktär. Om försvarskriget mot de japanska imperialisternas aggression inte får masskaraktär, kan det omöjligen segra. En del säger, "Kriget är redan ett allomfattande krig". Men detta är sant endast i den meningen att stora delar av landet är berörda. Vad deltagandet i kriget beträffar, är det fortfarande ett partiellt krig, därför att det utkämpas endast av regeringen och armén och inte av folket. Det är just här huvudorsaken ligger till att så stora territoriella förluster gjorts och till de många militära bakslagen under de senaste månaderna. Således är, trots att det nuvarande väpnade motståndet är ett revolutionärt motstånd, dess revolutionära karaktär ofullständig, därför att det ännu inte är ett masskrig. Här kommer också frågan om enheten in. Ehuru de politiska partierna och grupperna är relativt enade jämfört med förr, är enheten långt ifrån den som krävs. Flertalet av de politiska fångarna har ännu inte frigivits, och förbudet mot politiska partier har inte helt avskaffats. Förhållandena mellan regeringen och folket, mellan armén och folket och mellan officerare och manskap är alltjämt mycket dåliga, och här ser man fjärmande i stället för enhet. Detta är en grundläggande fråga. Om den inte löses, kan det inte bli fråga om seger. Dessutom utgör de militära missgreppen ännu en viktig orsak till våra förluster i män och territorium. De strider som utkämpats har till största delen varit passiva, eller, för att tala militärspråk, varit strider för "rent försvar". Med denna typ av strid kommer vi aldrig att vinna. För att uppnå seger krävs en politik som i grunden skiljer sig från den nuvarande i både politiskt och militärt avseende. Dessa är de lärdomar vi fått.

Fråga: Vilka är då de politiska och militära förutsättningarna?

Svar: l politiken måste, för det första, den nuvarande regeringenförvandlas till en enhetsfrontsregering i vilken folkets representanter får spela sin roll. Denna regering måste på en och samma gång vara demokratisk och centraliserad. Den bör genomföra de nödvändiga revolutionära politiska riktlinjerna. För det andra, måste folket ges yttrandefrihet, pressfrihet och mötes- och organisationsfrihet samt rätt att bära vapen mot fienden så att kriget ska få masskaraktär. För det tredje, måste folkets försörjning förbättras genom sådana åtgärder som avskaffandet av orimliga skatter och diverse uttaxeringar, sänkning av arrendeavgifter och räntor, bättre förhållanden för arbetare, underofficerare och soldater, förmånsrätt för familjer till soldater som bekämpar japanerna och hjälp till offren för naturkatastrofer samt till krigsflyktingar. Regeringsfinanserna bör grundas på principen om en rättvis fördelning av den ekonomiska bördan, vilket betyder att de som har pengar bör ge pengar. För det fjärde, bör det finnas en positiv utrikespolitik. För det femte, bör kulturpolitiken och utbildningspolitiken ändras. För det sjätte, måste förrädare med stränghet undertryckas. Detta problem har blivit mycket allvarligt. Förrädarna blir alltmer tygellösa. Vid fronten hjälper de fienden, i upplandet skapar de oroligheter, och en del anlägger till och med en antijapansk mask och anger patrioter under förevändning att de är förrädare och får dem arresterade. En effektiv undertryckning av förrädare blir möjlig endast då folket får frihet att samarbeta med regeringen. På den militära sidan krävs vittgående reformer. De viktigaste är att övergå från rena försvaret inom strategin och taktiken till principen om aktiva angrepp; att ändra de arméer som är av den gamla typen till arméer av en ny typ; att övergå från tvångsrekryteringsmetoder till metoder för att väcka folket att gå till fronten; att ändra delat befäl till ett enhetligt befäl; att ändra den brist på disciplin som fjärmar armén från folket till en medveten disciplin som förbjuder att man på minsta sätt bryter mot folkets intressen; att förändra den nuvarande situationen, i vilken den reguljära armén kämpar ensam, till en i vilken ett vittomfattande gerillakrig från folkets sida utvecklas i samordning med arméns reguljära operationer, och så vidare och så vidare. Alla dessa politiska och militära förutsättningar finns upptagna i vårt publicerade Tiopunktsprogram. De överensstämmer alla med andan i dr Sun Yat-sens Folkets tre principer, hans Tre stora riktlinjer och hans testamente. Kriget kan vinnas endast när de blir genomförda.

Fråga: Vad gör kommunistiska partiet för att genomföra detta program?

Svar: Vi tar det som vår uppgift att outtröttligt förklara situationenoch enas med Kuomintang och alla andra patriotiska partier och grupper i ett försök att utvidga och befästa den Antijapanska nationella enhetsfronten, mobilisera alla krafter och uppnå seger i försvarskriget. Den Antijapanska nationella enhetsfronten har fortfarande en mycket begränsad räckvidd och det är nödvändigt att bredda den, dvs att "väcka folkets massor", såsom dr Sun Yat-sen manar i sitt testamente, genom att mobilisera folkets breda massor till att ansluta sig till enhetsfronten.

Att befästa enhetsfronten betyder att genomföra ett gemensamt program som ska vara bindande för alla politiska partier och grupper i deras handlande. Vi går med på att acceptera dr Suns revolutionära Folkets tre principer, de Tre stora riktlinjerna och testamentet som det gemensamma programmet för enhetsfronten mellan alla politiska partier och alla samhällsklasser. Men än så länge har detta program inte accepterats av alla partierna, och i synnerhet Kuomintang har inte gått med på att proklamera ett sådant allomfattande program. Dr Sun Yat-sens princip om nationalism har delvis tillämpats i praktiken av Kuomintang, vilket bevisas av dess motstånd mot Japan. Men varken hans princip om demokrati eller hans princip om folkets försörjning har tillämpats, och resultatet är den nuvarande allvarliga krisen i försvarskriget. Eftersom krigsläget blivit så kritiskt, är det hög tid att Kuomintang tillämpar Folkets tre principer till fullo, annars blir det för sent att ångra sig. Det är kommunistiska partiets plikt att höja sin röst och outtröttligt och på ett övertygande sätt förklara allt detta för Kuomintang och hela nationen så att de sant revolutionära Folkets tre principer, de Tre stora riktlinjerna och dr Sun Yat-sens testamente helt och fullt tillämpas i hela landet och den Antijapanska nationella enhetsfronten breddas och befästes.

ÅTTONDE ROUTEARMÉN I FÖRSVARSKRIGET

Fråga: Var god och berätta för mig om Åttonde routearmén, vilken så många människor är intresserade av — till exempel, om dess strategi och taktik, dess politiska arbete och så vidare.

Svar: Ett stort antal människor har verkligen börjat intressera sig för Röda arméns förehavanden sedan den ombildades till Åttonde routearmén och begav sig till fronten. Jag ska nu ge er en allmän redogörelse.

Först, om dess operationer i fält. Strategiskt riktar Åttonde routearmén dessa mot Shansi. Som ni vet, har den vunnit många segrar.Exempelvis slaget vid Pinghsingkuan, återtagandet av Chingping, Ping-lu och Ningwu, återerövringen av Laiyuan och Kuangling, erövringen av Tzechingkuan, avskärandet av de japanska truppernas tre viktigaste försörjningsrutter (mellan Tatung och Yenmenkuan, mellan Weihsien och Pinghsinkuan och mellan Shuohsien och Ningwu), stormanfallet mot de japanska styrkornas uppland söder om Yenmenkuan, återtagandet två gånger om av Pinghsingkuan och Yenmenkuan och nyligen, återerövringen av Chuyang och Tanghsien. De japanska trupperna i Shansi håller på att bli strategiskt omringade av Åttonde routearmén och andra kinesiska trupper. Vi kan med visshet säga att de japanska trupperna kommer att möta ett ytterst envist motstånd i norra Kina. Om de försöker att hänsynslöst topprida Shansi, kommer de säkerligen att möta större svårigheter än någonsin.

Vidare, om strategi och taktik. Vi gör vad de andra kinesiska trupperna inte har gjort, dvs opererar huvudsakligen längs fiendens flanker och i hans uppland. Detta sätt att kämpa skiljer sig oerhört mycket från ett rent frontförsvar. Vi motsätter oss inte att en del styrkor används i frontoperationer, ty detta är nödvändigt. Men huvudstyrkorna måste sättas in emot fiendens flanker och det är viktigt att använda en omringnings- och överflyglingstaktik i syfte att självständigt angripa fienden samtidigt som vi behåller initiativet, för detta är enda sättet att utplåna hans styrkor och bevara våra egna. Vidare är metoden att använda en del av våra väpnade styrkor mot hans uppland mycket effektiv, därför att de kan klippa av hans försörjningslinjer och göra hans baser osäkra. Även frontstyrkor bör i huvudsak lita till "möt-attacker" och inte till rena försvarstaktiken. Ett viktigt skäl till de militära bakslagen under de senaste månaderna är att olämpliga stridsmetoder använts. Åttonde routearmén använder stridsmetoder som vi kallar för gerilla- och rörlig krigföring, tillämpad självständigt och med initiativet i våra händer. I princip är dessa metoder i grund och botten desamma som vi använde under inbördeskriget, men det finns vissa olikheter. Till exempel, för att underlätta våra överrumplingsangrepp på fiendens flanker och i hans uppland över ett vittomfattande område, delar vi i nuvarande skede våra styrkor oftare än vi koncentrerar dem. Eftersom nationens väpnade styrkor som helhet är numerärt talrika, bör en del av dem användas för frontförsvar och en del spridas för att bedriva gerillaoperationer, men huvudstyrkorna bör alltid koncentreras mot fiendens flanker. Det väsentligaste i krig är att bevara de egna styrkorna och förinta fiendens, och i detta syfte är det nödvändigt att föra gerilla- och rörligt krig självständigt och med initiativet i vårahänder och undvika all passiv och orörlig taktik. Om ett stort antal trupper bedriver rörlig krigföring medan Åttonde routearmén hjälper dem med gerillakrig, kommer vi säkerligen att segra.

Härnäst, om politiskt arbete. Ännu ett mycket viktigt och utmärkande drag hos Åttonde routearmén är dess politiska arbete, som vägleds av tre grundprinciper. För det första, principen om enhet mellan officerare och manskap, vilken innebär att man gör slut på de feodala sederna i armén, förbjuder officerarna att slå och okväda soldaterna, bygger upp en medveten disciplin och låter officerare och manskap dela väl och ve — vilket ger till resultat att hela armén är fast enad. För det andra, principen om enhet mellan armén och folket, vilken innebär att man upprätthåller en disciplin som förbjuder minsta kränkning av folkets intressen, bedriver propaganda bland massorna, organiserar och beväpnar dem, lättar deras ekonomiska bördor och undertrycker förrädarna och kollaboratörerna, som tillfogar armén och folket skada — vilket ger till resultat att armén är fast förenad med folket och välkomnas allestädes. För det tredje, principen om att skapa upplösning bland de fientliga trupperna och behandla krigsfångar milt. Vår seger beror inte endast av våra militära operationer, utan också av upplösningen inom de fientliga styrkorna.

Trots att våra åtgärder för att upplösa fiendens trupper och behandla krigsfångar milt ännu inte gett påtagliga resultat, kommer de säkerligen att göra det i framtiden. Dessutom fyller Åttonde routearmén i enlighet med den andra av de tre principerna på sina styrkor inte med tvångsmetoder utan med den mycket effektivare metoden att väcka folket att gå som frivilliga till fronten.

Trots att Hopei, Chahar och Suiyuan samt en del av Shansi har gått förlorade, är vi inte alls nedslagna, utan manar beslutsamt hela armén att i samverkan med vänskapligt sinnade arméer med orubblig beslutsamhet kämpa för att försvara Shansi och återerövra de förlorade territorierna. Åttonde routéarmén kommer att samordna sina operationer med andra kinesiska truppers operationer i syfte att upprätthålla motståndet i Shansi; detta kommer att bli mycket viktigt för kriget som helhet och särskilt för kriget i norra Kina.

Fråga: Kan, enligt er åsikt, Åttonde routearméns goda egenskaper förvärvas också av de andra kinesiska arméerna?

Svar: Det kan de säkert. Åren 1924—27 fanns i kuomintangtrupperna en anda som allmänt sett liknade den som Åttonde routearmén har i dag. Kommunistiska partiet och Kuomintang samarbetade då i organiserandet av väpnade styrkor av en ny typ, som i början utgjordes avendast två regementen men fick många andra trupper över på sin sida och vann sin första seger då de besegrade Chen Chiung-ming. Dessa styrkor växte sedan till en armékår och allt fler trupper kom under dess inflytande; först då ägde Nordexpeditionen rum. Bland dessa trupper förhärskade en frisk anda; i grund och botten fanns enhet mellan officerare och manskap och mellan armén och folket, och armén var fylld av en revolutionär stridbarhet. Systemet med partirepresentanter och politiska avdelningar, som här för första gången användes i Kina, ändrade helt dessa väpnade styrkors prägel. Röda armén, som bildades år 1927, och den nuvarande Åttonde routearmén har övertagit och utvecklat detta system. Under den revolutionära perioden 1924—27 använde de väpnade styrkor, som var genomsyrade av denna nya anda, helt naturligt stridsmetoder som överensstämde med deras politiska åskådning. De opererade inte på ett passivt eller orörligt sätt utan tog initiativet och visade iver att gå till anfall, och följaktligen segrade de under Nordexpeditionen. Det är trupper av detta slag som vi behöver på slagfälten i dag. Vi behöver inte nödvändigtvis miljoner av dem; med en kärntrupp på några hundra tusen sådana män kan vi besegra den japanska imperialismen. Vi uppskattar djupt arméerna i hela landet för deras hjältemodiga offer sedan försvarskriget började, men det finns lärdomar att hämta av de blodiga slag som redan utkämpats.

Fråga: Kommer inte er politik, att behandla krigsfångar milt, att visa sig fruktlös till följd av den japanska arméns disciplin? Det japanska kommandot, till exempel, kanske dödar fångarna när ni friger dem, och den japanska armén som helhet kommer inte att fatta innebörden i er politik,

Svar: Det är omöjligt. Ju fler de dödar, desto större sympati för de kinesiska styrkorna kommer att väckas bland de japanska soldaterna. Sådana händelser kan inte döljas för de meniga. Vi kommer att fortsätta med denna politik. Vi kommer till exempel inte att ändra den, även om den japanska armén gör allvar av sina uttalade avsikter att använda giftgas mot Åttonde routearmén. Vi kommer att fortsätta att milt behandla alla tillfångatagna japanska soldater och underofficerare som tvingats att strida mot oss. Vi kommer inte att skymfa eller okväda dem utan att frige dem sedan vi förklarat för dem hur folkens intressen i de två länderna överensstämmer. De som inte vill återvända får tjäna i Åttonde routearmén. Om en internationell brigad uppstår vid den antijapanska stridsfronten, får de ansluta sig till den och slåss mot den japanska imperialismen.

KAPITULATIONSSTRÄVANDEN I FÖRSVARSKRIGET

Fråga: Jag har hört att samtidigt som Japan fortsätter kriget, sprider det fredsrykten i Shanghai. Vilka är då Japans verkliga mål?

Svar: Så snart de japanska imperialisterna lyckats med vissa av sina planer, kommer de att återigen lägga en rökridå av fredsrykten i syfte att uppnå tre mål. Dessa är: 1) att befästa de positioner de redan erövrat för att använda dessa som en strategisk språngbräda till ytterligare angrepp; 2) att splittra Kinas antijapanska front samt 3) att bryta sönder den internationella fronten för stöd till Kina. De nuvarande fredsryktena är endast den första rökbomben. Faran är att Kina har vissa vacklande element, vilka är beredda att låta sig luras av fiendens forsat, och att förrädarna och kollaboratörerna manövrerar bland dem och sprider alla slag av rykten i sina försök att få Kina att kapitulera inför de japanska angriparna.

Fråga: Vad anser ni att denna fara kan leda till?

Svar: Situationen kan utvecklas i endast två riktningar: antingen övervinner det kinesiska folket kapitulationssträvandena eller kommer kapitulationssträvandena att råda, med resultat att den antijapanska fronten splittras och Kina kastas i förvirring.

Fråga: Vilket av dessa två alternativ verkar mest sannolikt?

Svar: Hela det kinesiska folket kräver att kriget utkämpas till slutet. Om en del av den härskande gruppen slår in på kapitulationens väg, kommer de övriga som står fast med all säkerhet att motsätta sig detta och fortsätta motståndet tillsammans med folket. Denna splittring vore naturligtvis olycklig för Kinas antijapanska front. Men jag är säker på att kapitulanterna inte kan vinna masstöd och att massorna kommer att besegra kapitulationssträvandena, framhärda i kriget och uppnå seger.

Fråga: Får jag fråga, hur kan kapitulationssträvandena övervinnas?

Svar: Både med ord, det vill säga genom att avslöja faran i kapitulationssträvandena, och med handling, det vill säga genom att organisera massorna till att sätta stopp för kapitulanternas verksamhet. Kapitulationssträvandena har sina rötter i nationell defaitism eller nationell pessimism, dvs i föreställningen att eftersom Kina har förlorat en del strider, har det ingen kraft kvar till att bekämpa Japan. Dessa pessimister fattar inte att misslyckandet är framgångens moder, att de lärdomar vi får ut av nederlagen utgör grundvalen för framtida segrar. De ser nederlagen men inte framgångarna i försvarskriget. Särskilt f ormar de inte se att våra nederlag bär segerns beståndsdelar inom sig, medan fiendens segrar inom sig bär nederlagets beståndsdelar. Vi måste visa folkets massor utsikterna till seger i kriget och hjälpa dem att förstå att våra nederlag och svårigheter är tillfälliga och att så länge vi fortsätter att kämpa, alla bakslag till trots, blir den slutliga segern vår. När kapitulanterna berövas massbasen, kommer de inte att ha några möjligheter att genomföra sina bovstreck, och den antijapanska fronten kommer att befästas.

DEMOKRATIN OCH FÖRSVARSKRIGET 

Fråga: Vad menas med "demokratin" som kommunistiska partiet talar om i sitt program? Står inte den i konflikt med en "krigsregering"?

Svar: Inte alls. Kommunistiska partiet tog upp parollen om en "demokratisk republik" så tidigt som i augusti 1936. Denna paroll innebär politiskt och ur organisationssynpunkt: 1) Staten och regeringen får inte tillhöra en enda klass utan måste grundas på ett förbund mellan alla de antijapanska klasserna men utesluta förrädare och kollaboratörer och måste innefatta arbetarna, bönderna och andra delar av små-bourgeoisin. 2) Organisationsformen för en sådan regering blir demokratisk centralism, vilket betyder att den samtidigt blir demokratisk och centraliserad, de två till synes motsatta begreppen demokrati och centralism enas i en bestämd form. 3) Denna regering kommer att ge folket alla nödvändiga politiska friheter, särskilt frihet att organisera, utbilda och beväpna sig för självförsvar. I dessa tre avseenden står det klart att en demokratisk republik inte på något sätt strider mot en krigsregering utan är just den form av stat och regering som gynnar försvarskriget.

Fråga: Är inte "demokratisk centralism" ett begrepp som motsäger sig självt?

Svar: Vi måste se inte endast till begreppet, utan till verkligheten. Det finns ingen oöverstiglig klyfta mellan demokrati och centralism, vilka båda är nödvändiga för Kina. Å ena sidan, måste den regering vi önskar få till stånd verkligen representera folkets vilja; den måste stödjas av de breda massorna i hela landet, och folket måste vara fritt att stödja den och ha alla möjligheter att påverka dess politik. Detta är vad demokrati innebär. Å andra sidan, är en centralisering av administrativ makt också nödvändig. Så snart de politiska åtgärder folket kräver genom dess representativa organ framförts till dess egen valda regering, kommer regeringen att genomföra dessa och kommer säkerligen att kunna göra det obehindrat så länge den inte går emot den politik som antagits i överensstämmelse med folkets vilja. Detta ärvad centralism innebär. Endast genom att anta demokratisk centralism kan en regering bli riktigt stark, och detta system måste antas av Kinas nationella försvarsregering i det antijapanska kriget.

Fråga: Detta innebär väl inte detsamma som ett krigskabinett?

Svar: Det är inte detsamma som en del av de krigskabinett som funnits i det förgångna.

Fråga: Har det någonsin funnits sådana krigskabinett?

Svar: Ja. Regeringssystem i krigstid kan allmänt delas upp i två slag, som beror av krigets natur — det ena slaget är demokratisk centralism och det andra absolut centralism. Alla krig i historien kan delas upp i två slag enligt deras natur: rättvisa krig och orättvisa krig. Så till exempel var första världskriget ett orättvist, imperialistiskt krig. De imperialistiska ländernas regeringar tvingade folket att kämpa för imperialismens intressen och gick sålunda stick i stäv emot folkets intressen, och dessa omständigheter nödvändiggjorde en typ av regering sådan som Lloyd George-regeringen i England. Lloyd George undertryckte det brittiska folket, förbjöd det att kritisera det imperialistiska kriget och bannlyste organisationer och församlingar vilka uttryckte folkopinionen emot kriget. Trots att parlamentet fanns kvar, var det endast ett organ för en grupp imperialister, ett parlament som satte gummi-stämpeln på krigsbudgeten. När enhet mellan regeringen och folket saknas under ett krig, ger detta upphov till en regering av absolut centralistisk typ med enbart centralism och ingen demokrati. Men historien känner också till revolutionära krig, till exempel i Frankrike, Ryssland och dagens Spanien. I sådana krig fruktar regeringen inte folkets ogillande därför att folket är ytterst villigt att föra detta slag av krig. I stället för att frukta folket söker regeringen att väcka det och uppmuntrar det att uttrycka sina synpunkter så att det ska delta aktivt i kriget, därför att regeringen grundar sig på folkets frivilliga stöd. Kinas nationella befrielsekrig har folkets fullständiga gillande och kan inte vinnas utan dess deltagande, därför blir demokratisk centralism en nödvändighet. I Nordexpeditionen 1926—27 uppnåddes likaledes segrarna genom demokratisk centralism. Sålunda står det klart att när krigets mål direkt återspeglar folkets intressen, blir det så att ju mer demokratisk regeringen är, desto effektivare kan kriget föras. En sådan regering behöver inte frukta att folket ska sätta sig emot kriget; den bör hellre oroa sig över att folket kan förbli passivt eller liknöjt inför kriget. Krigets natur styr förhållandet mellan regering och folk — detta är en av historiens lagar.

Fråga: Vilka åtgärder är ni då beredda att vidta för att denna rege-ringsform ska införas?

Svar: Nyckelfrågan är samarbetet mellan Kuomintang och kommunistiska partiet.

Fråga: Varför?

Svar: Under de senaste femton åren har förhållandet mellan Kuomintang och kommunistiska partiet varit den avgörande politiska faktorn i Kina. Samarbetet mellan de två partierna 1924—27 resulterade i den första revolutionens segrar. Splittringen mellan de två partierna år 1927 resulterade i det olyckliga läge som rådde under de senaste tio åren. Ansvaret för splittringen låg emellertid inte hos oss. Vi var tvungna att bekämpa Kuomintangs förtryck, och vi höjde beslutsamt det ärorika baneret för Kinas befrielse. Nu har det tredje skedet inträtt, och de två partierna måste helt och fullt samarbeta på ett bestämt program för att motstå Japan och rädda nationen. Genom våra oförtröttliga bemödanden har upprättandet av detta samarbete äntligen tillkännagivits men det viktiga är att båda sidor måste acceptera ett gemensamt program och handla i enlighet med detta. En viktig del av ett sådant program är att upprätta ett nytt regeringssystem.

Fråga: Hur kan det nya systemet upprättas genom samarbete mellan de två partierna?

Svar: Vi föreslår en rekonstruktion av regeringsapparaten och armésystemet. Vi föreslår att en provisorisk nationalförsamling ska inkallas för att möta det rådande krisläget. Ombud till denna församling bör väljas proportionellt av de olika antijapanska politiska partierna, de antijapanska arméerna och antijapanska folkorganisationerna och företagareorganisationerna, såsom dr Sun Yat-sen föreslog år 1924. Denna församling bör fungera som statsmaktens högsta organ och besluta om politiken för att rädda nationen, anta ett författningsprogram samt välja regeringen. Vi anser att försvarskriget nått en kritisk vändpunkt och att endast ett omedelbart sammankallande av en sådan nationalförsamling, som fått lagfäst myndighet och representerar folkviljan, kan pånyttfödda Kinas politiska liv och övervinna den nuvarande krisen. Vi utbyter nu åsikter med Kuomintang om detta förslag och hoppas att nå en överenskommelse.

Fråga: Har inte den nationella regeringen kungjort att nationalförsamlingen blivit inställd?

Svar: Det var rätt att inställa den. Det som blivit inställt är den nationalförsamling som Kuomintang förberedde sig att sammankalla; enligt Kuomintangs bestämmelser skulle den inte ha haft någon makt alls, och reglerna för valen av ombud bröt fullkomligt mot folkviljan.

Liksom folk i alla samhällsskikt ogillade vi detta slag av nationalförsamling. Den provisoriska nationalförsamling som vi föreslår är helt olik den inställda. Sammankallandet av denna provisoriska nationalförsamling kommer otvivelaktigt att ingjuta en ny anda i hela landet och ge de nödvändiga förutsättningarna för en rekonstruktion av regeringsapparaten och armén samt för att mobilisera hela folket. På detta hänger den gynnsamma vändningen i försvarskriget.