Bekämpa kapitulanternas verksamhet

Den 30 juni 1939

Ända sedan den kinesiska nationen ställdes inför den japanska aggressionen har den viktigaste frågan varit strida eller inte strida. Denna fråga framkallade allvarliga tvister under perioden från intermezzot av den 18 september 1931 till Lukouchiaointermezzot av den 7 juli 1937. Slutsatsen som alla patriotiska politiska partier och grupper och alla av våra patriotiska landsmän drog var: "Att strida är att överleva, att inte strida är att gå under". Den slutsats som alla kapitulanter drog var, "Att strida är att gå under, att inte strida är att överleva". Till en tid avgjorde dånet från motståndskrafternas eldvapen vid Lukouchiao frågan. De proklamerade den första slutsatsen riktig och den andra felaktig. Men varför avgjordes frågan endast tillfälligt och inte en gång för alla? Därför att de japanska imperialisterna antog politiken att förmå Kina att kapitulera, de internationella kapitulanterna[1]sökte åstadkomma en kompromiss, och vissa människor inom vår antijapanska front vacklade. Nu har frågan åter rests, i något annorlunda ordalag, såsom en fråga om "fred eller krig". Sålunda har det uppstått polemik i Kina mellan dem som vill fortsätta kriget och dem som vill sluta fred. Dessa gruppers respektive positioner förblir desamma: krigsgruppens slutsats är "att strida är att överleva, att sluta fred är att gå under"; fredsgruppens slutsats är "att sluta fred är att överleva, att strida är att gå under". Den första gruppen innefattar alla patriotiska partier och alla patrioter, och dessa utgör landets stora flertal, medan den andra gruppen, kapitulanterna, utgör endast en liten vacklande minoritet inom den antijapanska fronten. Följaktligen måste fredsgruppen ta sin tillflykt till en lögnaktig propaganda och framförallt antikommunistisk propaganda. Så t ex har den fabricerat och skickat ut en massa falska nyheter, falska rapporter, falska dokument och falska resolutioner, sådana som: "kommunistiska partiet bedriver splittringsverksamhet", "Åttonde routearmén och Nya fjärde armén bara förflyttar sig utan att kämpa och vägrar att lyda order", "en separatistregim har upprättats i gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia och växer utöver sina gränser", "kommunistiska partiet planerar att störta regeringen", samt även, "Sovjetunionen planerar aggression mot Kina". Syftet är att sluta fred, med andra ord att kapitulera, genom att dölja de verkliga fakta och förvirra den allmänna opinionen. Fredsgruppen, kapitulantgruppen, gör allt detta därför att den inte kan spränga samarbetet mellan Kuomintang och kommunisterna, splittra den antijapanska nationella enhetsfronten och kapitulera för Japan utan att bekämpa kommunistiska partiet, vilket är enhetsfrontens upphovsman och förkämpe.

För det andra, hoppas den att den japanska imperialismen kommer att göra eftergifter. Den tror, att Japan är så gott som utpumpat och ämnar ändra sin grundläggande politik, frivilligt dra sig tillbaka från mellersta, södra och till och med norra Kina samt att Kina således kan vinna utan att utkämpa ytterligare strider. För det tredje, sätter den sitt hopp till internationella påtryckningar. Många människor i fredsgruppen räknar med att stormakterna ska utöva påtryckningar inte bara på Japan, så att det kommer att göra en del eftergifter och därmed underlätta ett fredsfördrag, utan även på den kinesiska regeringen så att den kan säga till krigsgruppen: "Se där! I det nuvarande internationella klimatet måste vi sluta fred!" och "En internationell Stillahavskonferens[2] skulle vara till Kinas fördel. Den skulle inte bli ett nytt München[3] utan ett steg till Kinas pånyttfödelse!" Detta summerar fredsgruppens, de kinesiska kapitulanternas, alla synpunkter, taktik och planer. Dramat spelas inte bara av Wang Ching-wei personligen utan också, vilket är allvarligare, av många andra som är honom lika och gömmer sig inom den antijapanska fronten och samarbetar med honom i en slags duett[4] eller gemensam föreställning, vari en del maskerar sig med skurkens vita ansiktsfärg medan andra anlägger hjältens röda sminkning. [*]

Vi kommunister förklarar öppet att vi alltid står på den sida som vill fortsätta kriget och beslutsamt motsätter oss den sida som vill sluta fred. Vi har endast en önskan, att tillsammans med andra patriotiska partier och alla andra patrioter stärka enheten och stärka den nationella enhetsfronten och samarbetet mellan Kuomintang och kommunisterna, förverkliga Folkets tre principer, genomföra försvarskriget till slutet, kämpa hela vägen till Yalufloden och återta allt vårt förlorade territorium.[5] Vi fördömer beslutsamt alla människor av Wang Ching-weis typ, både de som agerar öppet och de som verkar i detfördolda, som skapar en antikommunistisk stämning, ordnar till "slitningar"[6] mellan Kuomintang och kommunistiska partiet samt till och med söker provocera ännu ett inbördeskrig mellan de två partierna. Vi säger till dem: Innerst inne är era splittringsplaner ingenting annat än förberedelser för kapitulation, och er politik för splittring och kapitulation avslöjar helt enkelt er allmänna plan att förråda nationens intressen till förmån för ett fåtal individers själviska intressen. Folk har ögon och kommer att se rakt igenom era intriger. Vi förkastar kategoriskt den absurda åsikten att en Stillahavskonferens inte skulle bli ett österns München. Givetvis skulle den så kallade Stillahavskonferensen bli ett österns München, en förberedelse för Kinas omvandling till ett andra Tjeckoslovakien. Vi fördömer beslutsamt de grundlösa påståendena att den japanska imperialismen kanske tar sitt förnuft tillfånga och gör eftergifter. Den japanska imperialismen kommer aldrig att ändra sin grundläggande politik att underkuva Kina. Japans honungslena ord efter Wuhans fall — till exempel antydningen att det skulle överge politiken "att inte godta den nationella regeringen som motpart i förhandlingar"[7] och i stället skulle erkänna den som sådan, eller att det skulle dra tillbaka sina trupper från mellersta och södra Kina på vissa betingelser — är ingenting annat än ett finurligt bete för att fånga fisken, så att vem det vara må som sväljer det kan vänta sig endast att hamna i grytan. De internationella kapitulanterna för även de fram en slug politik i syfte att få Kina att ge sig. De har låtit de japanska angreppen mot Kina passera medan de själva "sitter på bergets topp för att se tigrarna slåss" i avvaktan på det lämpliga ögonblicket att ordna till en så kallad Stillahavskonferens för medling i syfte att profitera på andras bekostnad. En var som sätter sitt hopp till sådana intrigmakare, kommer likaledes att finna att han blivit svårt lurad. Det som en gång var en fråga om att strida eller inte strida, har nu blivit en fråga om huruvida kriget ska fortsättas eller fred slutas, men i grund och botten är det samma fråga, den viktigaste och mest grundläggande av alla frågor. Under de senaste sex månaderna, medan Japan drev på med sin politik att förmå Kina att kapitulera, medan de internationella kapitulanterna intensifierade sin verksamhet och framför allt medan en del människor i vår antijapanska front vacklade mer än någonsin, har ett stort larm uppstått i frågan om krig eller fred, med påföljd att kapitulation har blivit huvudfaran i nuvarande politiska läge. Och det första och det viktigaste drag som kapitulanterna gör i syfte att förbereda den är att bekämpa kommunismen, dvs att bryta samarbetet mellan Kuomintang och kommunisterna samt den antijapanska frontens enhet. Under dessa omständigheter måste alla patriotiska partier och alla patrioter noga bevaka kapitulanternas verksamhet och förstå det nuvarande lägets huvuddrag, nämligen, att kapitulation är huvudfaran och att antikommunismen är det förberedande steget till kapitulation, och de måste göra sitt yttersta för att bekämpa kapitulation och en splittring. Ingen grupp av människor får någonsin tillåtas att undergräva eller förråda kriget mot den japanska imperialismen, ett krig som kostat hela landet två hela år av blodsutgjutelse. Ingen grupp av människor får någonsin tillåtas att bryta eller splittra den antijapanska nationella enhetsfronten, som smitts med hela nationens gemensamma ansträngningar.

Kämpa vidare och håll fast vid enheten, och Kina kommer att överleva.

Slut fred och håll på splittring, och Kina kommer att gå under.

Vilken maning ska förkastas och vilken ska godtas? Våra landsmän måste snabbt fatta sitt beslut.

Vi kommunister kommer absolut att kämpa vidare och hålla fast vid enheten.

Alla patriotiska partier och alla patrioter kommer att kämpa vidare och hålla fast vid enheten.

Även om kapitulanterna, som intrigerar för att få fram kapitulation och en splittring för en tid skulle få övertaget, kommer de till sist att avslöjas och straffas av folket. Den kinesiska nationens historiska uppgift är att uppnå befrielse genom enat motstånd. Vad kapitulanterna önskar är raka motsatsen, men hur stort övertag de än må ha, hur mycket de än jublar i tro att ingen vågar skada dem, kan de inte undgå att straffas av hela folket.

Bekämpa kapitulation och en splittring — detta är dagens trängande uppgift för alla de patriotiska politiska partierna och grupperna och alla våra patriotiska landsmän.

Folk i hela landet, ena er! Håll fast vid motstånd och enhet och krossa alla komplotter för kapitulation och splittring!

NOTER

[*] Jämförelsen åsyftar Pekingoperans traditionella sminkning, vari färgerna anger karaktären. Övers. anm. [TILLBAKA]

[1] "De internationella kapitulanterna" var de brittiska och amerikanska imperialisterna som intrigerade för att få till stånd en kompromiss med Japan genom att offra Kina. [TILLBAKA]

[2] Den planerade internationella Stillahavskonferensen benämndes ett Fjärran österns München därför att de brittiska, amerikanska och franska imperialisterna i samarbete med den kinesiska grupp som ville sluta fredintrigerade för att få fram en kompromiss med Japan genom att offra Kina. Det var Chiang Kai-shek som använde den absurda argumenteringen, vilken kamrat Mao Tse-tung tillbakavisar i denna artikel, att en sådan konferens inte skulle utgöra ett österns München. [TILLBAKA]

[3] I september 1938 sammanträffade regeringsledarna från Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Italien i München, Tyskland, och slöt Münchenöverenskommelsen vari Storbritannien och Frankrike förrådde Tjeckoslovakien till Tyskland i utbyte mot ett tyskt angrepp mot Sovjetunionen. Under 1938 och 1939 gjorde den brittiska och amerikanska imperialismen flera försök att uppnå en kompromiss med den japanska imperialismen genom att offra Kina. Då kamrat Mao Tse-tung skrev denna artikel i juni 1939 pågick samtal mellan Storbritannien och Japan i ännu ett försök att genomföra denna plan. Detta kallades för "Österns München" därför att det liknade München-komplotten som genomfördes av Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Italien. [TILLBAKA]

[4] Denna duett utfördes av Chiang Kai-shek och Wang Ching-wei. Wang Ching-wei var ledaren bland de som öppet företrädde kapitulation, medan Chiang ledde dem som gömde sig inom den antijapanska fronten. [TILLBAKA]

[5] Vid Kuomintangs Femte centrala exekutivkommittés femte plenarmöte i januari 1939 förklarade Chiang Kai-shek öppet att vad han menade med "till det bittra slutet" i parollen "Genomför försvarskriget till det bittra slutet", endast var "att återställa det status quo som fanns före Lukouchiaointermezzot". Detta sätt att tyda parollen skulle ha betytt att överge stora områden i norra och nordöstra Kina åt de japanska ockupanterna. I syfte att motarbeta Chiang Kai-sheks kapitulationspolitik underströk kamrat Mao Tse-tung särskilt att "till det bittra slutet" betydde "att kämpa hela vägen till Yalufloden och återta allt vårt förlorade territorium". [TILLBAKA]

[6] Uttrycket "slitningar" användes vid denna tid vitt och brett som benämning på de olika slag av reaktionära politiska och militära handlingar som kuomintangreaktionärerna satte i gång i syfte att rasera den Antijapanska nationella enhetsfronten och bekämpa det kommunistiska partiet och de progressiva krafterna, t ex massakrerna på och de omfattande angreppen emot Åttonde routearmén och Nya fjärde armén. [TILLBAKA]

[7] Sedan japanerna ockuperade Nanking den 13 december 1937, utsände den japanska regeringen ett uttalande den 16 januari 1938 och sade att Japan "inte skulle acceptera den Nationella regeringen som motpart i förhandlingar, och väntar sig att en ny regering ska upprättas". Sedan japanska trupper i oktober 1938 ockuperat Canton och Wuhan, ändrade den japanska regeringen, för att utnyttja Chiang Kai-sheks vacklan, sin politik i syfte att förmå honom att kapitulera. Den gjorde ytterligare ett uttalande den 3 november, i vilket ett avsnitt sade: "Vad den Nationella regeringen angår, kommer kejsardömet inte att neka att förhandla med den, om den överger sin hittills felaktiga politik och sätter in nya män för att genomföra rehabiliteringen och upprätthålla lugn och ordning"[TILLBAKA]