Intressegemenskapen mellan Sovjetunionen och hela mänskligheten

Den 28 september 1939

Med anledning av att den stora socialistiska Oktoberrevolutionens tjugotvåårsdag snart ska firas har det Kinesisk-sovjetiska kulturförbundet bett mig skriva en artikel. På grundval av mina egna iakttagelser vill jag klarlägga några problem rörande Sovjetunionen och Kina. Dessa problem diskuteras av folket i Kina i dag och tydligen har inga definitiva slutsatser uppnåtts. Det kan måhända vara till någon hjälp om jag utnyttjar detta tillfälle till att lägga fram mina åsikter att begrundas av dem som oroar sig för kriget i Europa och för förhållandena mellan Kina och Sovjetunionen.

En del människor säger att Sovjetunionen inte vill att freden ska bestå i världen emedan ett världskrigs utbrott är till fördel för den, och att det nuvarande kriget orsakades av att Sovjetunionen slöt en icke-angreppspakt med Tyskland i stället för ett fördrag om ömsesidig hjälp med Storbritannien och Frankrike. Jag anser att denna åsikt är felaktig. Sovjetunionens utrikespolitik har under en mycket lång tid konsekvent varit en fredspolitik, en politik som grundar sig på att dess egna intressen är nära förenade med intressena hos mänsklighetens överväldigande flertal. Sovjetunionen har alltid behövt fred för sitt socialistiska uppbygge och den har alltid behövt stärka sina fredliga förbindelser med andra länder och förhindra ett antisovjetiskt krig. I syfte att bevara freden över hela världen har den också behövt stoppa de fascistiska ländernas aggression, lägga band på krigshetsen bland de så kallade demokratiska länderna och så länge som möjligt fördröja utbrottet av ett imperialistiskt världskrig. Sovjetunionen har i långa tider ägnat stor energi åt världsfredens sak. Den har till exempel ingått i Nationernas förbund,[1] undertecknat fördrag om ömsesidigt bistånd med Frankrike och Tjeckoslovakien[2] samt hårt bemödat sig att sluta säkerhetspakter med Storbritannien och alla andra länder som kunde tänkas vilja ha fred. Sedan Tyskland och Italien gemensamt invaderade Spanien, och Storbritannien, Förenta staterna och Frankrike antog en nominell "noninterventions"-politik, men i verkligheten gav sitt tystamedgivande åt deras aggression, har Sovjetunionen bekämpat "noninterventions"-politiken och aktivt hjälpt de spanska republikanska styrkorna i deras motstånd mot Tyskland och Italien. Sedan Japan invaderade Kina och samma tre makter antog samma slag av "noninterventions"-politik, har Sovjetunionen inte endast slutit en icke-angreppspakt med Kina utan också aktivt hjälpt Kina i dess motstånd. När Storbritannien och Frankrike gav sitt tysta gillande åt Hitlers aggression och offrade Österrike och Tjeckoslovakien, sparade Sovjetunionen ingen möda för att avslöja det olycksbådande syftet bakom München-politiken och gjorde förslag till Storbritannien och Frankrike om att förhindra ytterligare aggression. När under våren och sommaren detta år Polen kom i brännpunkten och ett världskrig tycktes förestå, underhandlade Sovjetunionen, trots att Chamberlain och Daladier visade en fullständig brist på uppriktighet, i mer än fyra månader med Storbritannien och Frankrike, i ett försök att få till stånd ett fördrag om ömsesidigt bistånd för att förhindra krigets utbrott. Alla dessa försök blockerades emellertid av de brittiska och franska regeringarnas imperialistiska politik, en politik som gick ut på att ge sitt tysta medgivande åt, anstifta och sprida krig, så att till slut världsfredens sak omintetgjordes och det imperialistiska världskriget bröt ut. Storbritanniens, Förenta Staternas och Frankrikes regeringar hade ingen uppriktig önskan att förhindra detta krig, de hjälpte tvärtom till att åvägabringa det. Deras vägran att träffa en uppgörelse med Sovjetunionen och sluta ett verkligt effektivt fördrag för ömsesidigt bistånd grundat på jämlikhet och ömsesidighet bevisar att de ville krig och inte fred. Alla vet att i nutidens värld betyder ett tillbakavisande av Sovjetunionen detsamma som ett tillbakavisande av freden. Till och med Lloyd George, denne typiske representant för den brittiska bourgeoisin, vet detta.[3] Det var under dessa förhållanden, och då Tyskland gick med på att upphöra med sina antisovjetiska handlingar, överge Antikominternpakten och erkänna Sovjetunionens gränser som okränkbara, som den sovjetisk-tyska icke-angreppspakten slöts. Storbritanniens, Förenta staternas och Frankrikes plan var att egga Tyskland till att angripa Sovjetunionen så att de själva, efter att ha "suttit på bergets topp för att se tigrarna slåss", kunde komma ned och inta fältet sedan Sovjetunionen och Tyskland hade tröttat ut varandra. Den sovjetisk-tyska icke-angreppspakten krossade denna komplott. En del av våra landsmän förbisåg denna komplott och de intriger varmed de brittisk-franska imperialisterna gav sitt tysta medgivande åt och anstiftade krig samt orsakade ett världskrig därför att de blivit lurade av dessa intrigmakares sockriga propaganda. Dessa gamla politiska rävar var inte det minsta intresserade av att förhindra aggressionen mot Spanien, mot Kina eller mot Österrike och Tjeckoslovakien; tvärtom, de gav sitt tysta medgivande åt aggression och anstiftade krig och spelade rollen av fiskaren i den gamla sagan, som hetsade beckasinen och musslan mot varandra och sedan utnyttjade dem båda. De skönmålade sina handlingar såsom "nonintervention", men vad de verkligen gjorde var att "sitta på bergets topp för att se tigrarna slåss". Ett ganska stort antal människor världen över har blivit lurade av Chamberlains och hans kumpaners honungslena ord, de har inte sett mordsyftet bakom deras smil eller fattat att den sovjetisk-tyska icke-angreppspakten slöts endast sedan Chamberlain och Daladier hade beslutat att avvisa Sovjetunionen och åvägabringa det imperialistiska kriget. Det är dags för dessa människor att vakna upp. Det faktum att Sovjetunionen arbetade så hårt intill sista minuten för att bevara världsfreden bevisar att Sovjetunionens intressen överensstämmer med intressena hos mänsklighetens överväldigande flertal. Detta är den första frågan som jag ville yttra mig i.

En del människor säger att nu, när det andra imperialistiska världskriget har brutit ut, kommer Sovjetunionen antagligen att välja sida — med andra ord, att den sovjetiska Röda armén tycks vara redo att sluta sig till den tyska imperialistiska fronten. Jag anser att denna synpunkt är felaktig. Kriget som just har brutit ut är på båda sidor, den brittisk-franska och den tyska, ett orättvist, imperialistiskt rövarkrig. De kommunistiska partierna och folken i alla länder bör resa sig mot det och avslöja de båda stridande parternas imperialistiska karaktär, ty detta imperialistiska krig bringar folken i världen enbart skada och inget gott alls. De bör också avslöja de socialdemokratiska partiernas brottsliga handlingar när de stödjer det imperialistiska kriget och förråder proletariatets intressen. Sovjetunionen är ett socialistiskt land, ett land där det kommunistiska partiet har makten, och den intar av nödvändighet en klar tvåfaldig hållning gentemot krig: 1) den vägrar beslutsamt att delta i varje orättfärdigt, imperialistiskt rövarkrig och vidmakthåller en strikt neutralitet gentemot de stridande parterna. Därför kommer den sovjetiska Röda armén aldrig att åsidosätta principer och ansluta sig till någon av de imperialistiska krigsfronterna. 2) Den stödjer aktivt rättfärdiga befrielsekrig utan erövringssyfte. Så till exempel hjälpte den det kinesiska folket i dess krig under Nordexpeditionen för tretton år sedan och det spanska folket i dess krig mot Tyskland och Italien fram till i fjol. Den har under de två senaste åren hjälpt det kinesiska folket i dess försvarskrig mot Japan och det mongoliska folket i dess motstånd mot Japan under de senaste månaderna. Och den kommer med säkerhet att ge hjälp till vilket som helst krig, som kan utbryta i framtiden i andra länder, och som syftar till att befria massorna eller ett land, och kommer säkerligen att ge hjälp till alla krig som bidrar till fredens försvar. Sovjetunionens historia under de senaste tjugotvå åren har redan bevisat detta, och historien kommer åter att bevisa det i framtiden. En del människor ser Sovjetunionens handel med Tyskland, som grundar sig på den sovjetisk-tyska handelsöverenskommelsen, som ett deltagande i kriget på den tyska sidan. Denna åsikt är också oriktig, ty den förväxlar handel med deltagande i krig. Handel får inte förväxlas med deltagande i krig eller med att ge bistånd. Till exempel, Sovjetunionen handlade med Tyskland och Italien under det spanska kriget, men ingen människa i världen sade att Sovjetunionen hjälpte Tyskland och Italien i deras aggression mot Spanien. Tvärtom, folk sade att det hjälpte Spanien att motstå denna aggression, och orsaken var att Sovjetunionen verkligen gav hjälp till Spanien. Återigen, under det pågående kinesisk-japanska kriget handlar Sovjetunionen med Japan, men ingen människa i världen säger att Sovjetunionen hjälper Japan i dess aggression mot Kina. Tvärtom, folk säger att det hjälper Kina att motstå denna aggression, och orsaken är att det verkligen hjälper Kina. I dag har båda sidorna i världskriget handelsförbindelser med Sovjetunionen, men detta kan inte anses som bistånd åt någondera, än mindre som deltagande i kriget. Endast om krigets karaktär förändras, om kriget i ett eller flera länder undergår vissa nödvändiga ändringar och blir fördelaktigt för Sovjetunionen och folken i världen, kommer det att bli möjligt för Sovjetunionen att hjälpa eller delta, annars inte. Vad beträffar faktum att Sovjetunionen måste bedriva en mer eller mindre omfattande handel på mer eller mindre fördelaktiga villkor med den ena eller andra av de stridande parterna i enlighet med hur vänskaplig eller fientlig den händelsevis är, beror detta ej av Sovjetunionen utan av de stridande. Men även om ett eller flera länder intar en antisovjetisk hållning, kommer inte Sovjetunionen att avbryta handelsförbindelserna med dem så länge som de, i likhet med Tyskland före den 23 augusti, är villiga att upprätthålla diplomatiska förbindelser och sluta handelsfördrag med den och inte förklarar krig mot Sovjetunionen. Man måste ha klart för sig att sådana handelsförbindelser inte innebär hjälp, än mindre deltagande i krig. Detta är den andra frågan som jag ville yttra mig i.

Många människor i Kina är förvirrade av det faktum att Sovjetarmén har gått in i Polen.[4] Den polska frågan bör ses ur olika synvinklar,ur Tysklands, Storbritanniens och Frankrikes, ur den polska regeringens, ur det polska folkets och ur Sovjetunionens. Tyskland började kriget i syfte att utplundra det polska folket och krossa en av flankerna i den brittisk-franska imperialistfronten. Tysklands krig är till sin natur imperialistiskt och bör bekämpas, inte gillas. Vad Storbritannien och Frankrike angår har de sett Polen såsom ett utplundringsobjekt för sitt finanskapital, exploaterat det för att förhindra den tyska imperialismens försök att åstadkomma en världsomfattande nyfördelning av rovet och gjort Polen till en flank i sin egen imperialistfront. Sålunda är deras krig ett imperialistiskt krig, deras så kallade bistånd till Polen ges endast i syfte att tävla med Tyskland om herraväldet i Polen och detta krig bör också bekämpas, inte gillas. Vad Polens regering angår, var den en fascistisk, reaktionär regering av de polska godsägarna och bourgeoisin, som skoningslöst exploaterade arbetarna och bönderna och förtryckte de polska demokraterna. Dessutom var den en regering av storpolska chauvinister som skoningslöst förtryckte de icke-polska nationella minoriteterna — ukrainare, vitryssar, judar, tyskar, letter och andra, vilka uppgår till mer än tio miljoner; den var i sig själv en imperialistisk regering. I kriget drev denna reaktionära polska regering med vett och vilja det polska folket till att tjäna som kanonmat åt brittiskt och franskt finanskapital, och tjänade villigt såsom en sektor i det internationella finanskapitalets reaktionära front. I tjugo år har den polska regeringen konsekvent bekämpat Sovjetunionen, och under samtalen mellan Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen avvisade den obstinat Sovjets erbjudan att hjälpa dem med trupper. Den var dessutom en ytterligt inkompetent regering, dess väldiga armé på över 1.500.000 man föll samman vid det första slag som riktades emot den. Denna regering förde på knappa två veckor landet till undergång och lämnade det polska folket under den tyska imperialismens häl. Sådana var den polska regeringens oerhörda brott, och det skulle vara fel av oss att slösa någon sympati på den. Vad det polska folket angår, är det ett offer. Det bör resa sig mot de tyska fascisternas förtryck och mot sina egna reaktionära godsägar- och borgarklasser och upprätta en självständig, fri och demokratisk polsk stat. Vår sympati måste otvivelaktigt gå till det polska folket. Vad Sovjetunionen angår har dess handlingar varit helt rättvisa. Den stod inför två problem. Det första problemet var huruvida den skulle låta hela Polen falla under den tyska imperialismens välde, eller hjälpa de nationella minoriteterna i östra Polen att vinna sin befrielse. Den valde det andra alternativet. För så länge sedan som 1918, när Brest-Litovskfördraget underskrevs, ryckte de tyska imperialisterna från den nyfödda sovjetiska staten loss ett väldigt territorium, bebott av vitryssar och ukrainare, och detta lades sedan genom Versaillefreden godtyckligt under den reaktionära polska regeringens välde. Vad Sovjetunionen nu har gjort är enbart att det återtagit sitt förlorade territorium, befriat de förtryckta vitryssarna och ukrainarna och räddat dem från tyskt förtryck. De senaste dagarnas nyhetssändningar visar hur varmt dessa nationella minoriteter välkomnar Röda armén med mat och dryck såsom sina befriare, medan inte en enda rapport av detta slag har inkommit från västra Polen, som ockuperats av tyska trupper, eller från de ställen i västra Tyskland som har varit ockuperade av franska trupper. Detta visar klart att Sovjetunionens krig är ett rättfärdigt befrielsekrig utan erövringssyfte, ett krig som hjälper till att befria svaga och små nationer och befria folket. Å andra sidan är kriget som förts av Tyskland och av Storbritannien och Frankrike ett orättfärdigt imperialistiskt erövringskrig med syfte att förtrycka andra nationer och folk. Det andra problemet som Sovjetunionen stod inför var Chamberlains försök att fortsätta sin gamla antisovjetiska politik. Hans politik gick ut på att, för det första, påtvinga Tyskland en omfattande blockad och utsätta det för tryck från väster; för det andra, att söka skapa ett förbund med Förenta staterna och köpa över Italien, Japan och länderna i Nordeuropa i syfte att isolera Tyskland; och för det tredje, att muta Tyskland genom att erbjuda det Polen och till och med Ungern och Rumänien. Kort sagt, Chamberlain använde sig av alla slag av hot och mutor för att förmå Tyskland att avstå från den sovjetisk-tyska icke-angreppspakten och vända sina vapen mot Sovjetunionen. Denna intrig har pågått sedan en lång tid och kommer att fortsätta. Den starka sovjetarméns inmarsch i östra Polen, i syfte att återta Sovjetunionens eget territorium och befria de svaga och små nationaliteterna där, var samtidigt ett praktiskt drag för att hindra Tysklands aggressionsstyrkor att tränga österut samt för att stäcka Chamberlains intrig. Av de sista dagarnas nyhetsrapporter att döma har denna sovjetiska politik lyckats över all förväntan. Den är ett konkret uttryck för hur Sovjetunionens intressen överensstämmer med intressena hos mänsklighetens överväldigande flertal, inberäknat intressena hos de förtryckta folk som lever under ett reaktionärt polskt styre. Detta är den tredje frågan jag vill yttra mig om.

Hela läget sedan den sovjetisk-tyska icke-angreppspakten slöts utgör ett hårt slag mot Japan och en stor hjälp åt Kina; det stärker ställningen för dem som bekämpar Japan och försvagar kapitulanterna. Det kinesiska folket har med rätta välkomnat denna pakt. Sedan avtalet om stilleståndet vid Nomonhan[5] undertecknades har emellertid brittiska och amerikanska nyhetsbyråer ivrigt spritt ut historien att en sovjetiskjapansk icke-angreppspakt snart ska undertecknas, och detta har orsakat oro bland en del kineser, som befarar att Sovjetunionen inte längre kommer att hjälpa Kina. Jag tror de har fel. Innehållet i avtalet om stilleståndet vid Nomonhan är likadant som i det tidigare avtalet om stilleståndet vid Changkufeng,[6] det vill säga, att de japanska militaristerna, som blivit tvungna att medge att de lidit nederlag, har måst erkänna de sovjetiska och mongoliska gränsernas okränkbarhet. Dessa stilleståndsavtal kommer att sätta Sovjetunionen i stånd att snarare öka än minska hjälpen till Kina. Vad pratet om en japansk-sovjetisk icke-angreppspakt angår, har Sovjetunionen föreslagit en sådan i många år, men Japan har alltid avvisat den. Nu finns det en grupp inom den japanska härskande klassen som vill ha en sådan pakt med Sovjetunionen, men huruvida Sovjetunionen vill gå med på det, beror av den grundläggande principen om pakten kommer att överensstämma med Sovjetunionens intressen och med intressena hos mänsklighetens överväldigande flertal. Alldeles särskilt beror det på huruvida pakten kommer att stå i konflikt med intressena hos Kinas krig för nationell befrielse. Om man ska döma med utgångspunkt från Stalins rapport till Sovjetunionens kommunistiska partis Artonde kongress den 10 mars i år och Molotovs tal i Sovjetunionens Högsta sovjet den 30 maj, tror jag inte att Sovjetunionen kommer att ändra denna grundläggande princip. Även om en sådan pakt skulle slutas, kommer Sovjetunionen säkerligen inte att gå med på någonting som skulle begränsa dess handlingsfrihet då det gäller att hjälpa Kina. Sovjetunionens intressen kommer alltid att överensstämnia med och aldrig stå i motsättning till Kinas nationella befrielses intressen. Jag anser att detta står utom allt tvivel. Människor som har fördomar mot Sovjetunionen försöker slå mynt av avtalet om stilleståndet vid Nomonhan och av pratet om en japansk-sovjetisk icke-angreppspakt i syfte att ställa till bråk och utså missämja mellan de två stora länderna, Kina och Sovjetunionen. Så gör de brittiska, amerikanska och franska intrigmakarna och de kinesiska kapitulanterna; detta är ytterst farligt, och vi måste grundligt avslöja deras fula knep. Det är självklart att Kinas utrikespolitik måste gå ut på att bekämpa den japanska aggressionen. Denna politik innebär att vi först och främst måste lita till våra egna bemödanden, men ändå inte förbise några möjligheter att få hjälp från utlandet. När nu det imperialistiska världskriget utbrutit, kommer den utländska hjälpen i huvudsak från tre håll: 1) den socialistiska Sovjetunionen, 2) folken i de kapitalistiskaländerna och 3) de förtryckta nationerna i kolonierna och halvkolonierna. Dessa är våra enda tillförlitliga källor till hjälp. Allting annat, som kan kallas för utländsk hjälp, kan, även om det skulle bli tillgängligt, ses endast som tillskott och tillfälligt. Naturligtvis bör Kina försöka få sådan tillskotts- och tillfällig utländsk hjälp, men får aldrig bli för mycket beroende av den eller anse den som tillförlitlig. Kina bör upprätthålla en strikt neutralitet gentemot de stridande i det imperialistiska kriget och inte ansluta sig till någondera sidan. Att vidhålla att Kina bör ansluta sig till den brittisk-franska imperialistiska krigsfronten är en kapitulationssynpunkt som skadar såväl försvarskriget som den kinesiska nationens självständighet och befrielse och bör rätt och slätt avvisas. Detta är den fjärde frågan som jag ville yttra mig om. Dessa fyra frågor diskuteras i vida kretsar bland våra landsmän. Det är mycket bra att de uppmärksammar studiet av internationella problem, förhållandena mellan det imperialistiska världskriget och Kinas försvarskrig och mellan Sovjetunionen och Kina, ty deras mål är seger över den japanska aggressionen. Jag har här givit en del av mina grundläggande synpunkter i dessa frågor, och jag hoppas att läsarna inte kommer att spara på sina kommentarer.

NOTER

[1] Nationernas förbund var en organisation som skapades av Storbritannien, Frankrike, Japan och andra imperialistiska makter efter första världskriget för att nyuppdela världen genom köpslående och tillfälliga justeringar mellan motstridiga intressen. År 1931 ockuperade de japanska imperialisterna nordöstra Kina. 1933 gick Japan ur Nationernas förbund för att mera fritt kunna utvidga sin aggression. Samma år kom de tyska fascisterna till makten och senare gick även de ur Nationernas förbund för att underlätta för sig att förbereda ett angreppskrig. År 1934, när hotet om ett fascistiskt angreppskrig växte, anslöt sig Sovjetunionen till Nationernas förbund. På detta sätt uppstod möjligheten att denna imperialistiska organisation för världens nyuppdelning skulle kunna omvandlas till en som kunde tjäna världsfredens sak. Italien utträdde ur Nationernas förbund sedan det invaderat Abessinien år 1935.[TILLBAKA]

[2] Fördraget om ömsesidigt bistånd mellan de Socialistiska sovjetrepublikernas union och Frankrike och Fördraget om ömsesidigt bistånd mellan de Socialistiska sovjetrepublikernas union och republiken Tjeckoslovakien slöts år 1935.[TILLBAKA]

[3] Den brittiske borgerlige politikern Lloyd George, som varit premiärminister under första världskriget, förklarade i parlamentet i november 1938, när Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Italien skulle förhandla, att freden inte kunde uppnås genom att vägra Sovjetunionen att delta i förhandlingarna.[TILLBAKA]

[4] Den l september 1939 invaderade tyskarna Polen och ockuperade den största delen av dess territorium. Den 17 september flydde den reaktionära polska regeringen utomlands. Samma dag sände Sovjetunionen sina trupper till östra Polen för att återta sina egna förlorade territorier, befria de förtryckta ukrainska och vitryska folken och stoppa de tyska fascisttruppernas framstöt österut.[TILLBAKA]

[5] Avtalet om stilleståndet vid Nomonhan slöts i Moskva i september 1939. I maj 1939 hade japanerna och "Manchukuos" marionettrupper gemensamt angripit Sovjetunionens och den Mongoliska folkrepublikens trupper vid Nomonhan, på gränsen mellan Mongoliet och "Manchukuo", och blivit grundligt besegrade av de sovjetiska och mongoliska styrkorna i ett heroiskt självförsvarskrig. Japanerna ansökte då om fred. Stilleståndsavtalet förordade omedelbar eld-upphör och bildande av en fyramannakommission, med två representanter för vardera sidan, för att utstaka gränsen mellan Mongoliska folkrepubliken och marionettstaten "Manchukuo" på de ställen där striderna hade ägt rum.[TILLBAKA]

[6] Avtalet om stilleståndet vid Changkufeng slöts i Moskva den 11 augusti 1938. I slutet av juli och början av augusti 1938 hade japanerna begått provokativa handlingar mot sovjettrupperna i Changkufengdistriktet på gränsen mellan Kina, Korea och Sovjetunionen och hade blivit tillbakaslagna med stor kraft. Japanerna anhöll om fred. Stilleståndsavtalet förordade omedelbar eld-upphör och tillsättandet av en fyramannakommission, med två representanter från sovjetsidan och två från Japan-"Manchukuo"-sidan, för att undersöka gränslinjerna och slutligt bilägga tvisten.[TILLBAKA]