Om politik[*]

Den 25 december 1940

Under den pågående floden av antikommunistiska angrepp är den politik som vi antar av avgörande betydelse. Men många av våra kadrer förstår inte att partiets nuvarande politik måste starkt skilja sig från dess politik under agrarrevolutionen. Man måste inse att under hela den period som försvarskriget mot Japan varar kommer partiet under inga omständigheter att ändra sin enhetsfrontspolitik samt att många av de riktlinjer som antogs under den tioåriga agrarrevolutionen inte bara kan kopieras i dag. Detta gäller alldeles särskilt många av de riktlinjer av ultravänster-karaktär som gavs under agrarrevolutionens sista period. De är inte endast fullständigt otillämpliga i dag i försvarskriget, de var felaktiga även då, eftersom de härrörde ur oförmåga att förstå två grundläggande drag — att den kinesiska revolutionen är en borgerligt-demokratisk revolution i ett halvkolonialt land, och att den är en långvarig revolution. Till exempel förekom tesen att Kuomintangs femte "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg och vårt motfälttåg utgjorde den avgörande striden mellan kontrarevolutionen och revolutionen. Vidare förekom ekonomiskt avskaffande av kapitalistklassen (ultravänsterpolitiken rörande arbete och beskattning) och de rika bönderna (genom att tilldela dem dålig jord); godsägarnas fysiska avskaffande (genom att inte tilldela dem någon jord); angreppet mot de intellektuella; "vänster"-avvikelsen i undertryckandet av kontrarevolutionärerna; kommunisternas monopolisering av de politiska maktorganen; inriktningen på kommunismen såsom målet i folkutbildningen; ultravänsterns militära politik (att angripa de stora städerna och förneka gerillakrigets roll); kuppmakarpolitiken i arbetet i de vita områdena och politiken inom partiet att angripa kamrater genom att missbruka disciplinära åtgärder. Denna ultravänsterns politik var uttryck för misstaget "vänster"-opportunism, eller raka motsatsen till Chen Tu-hsius högeropportunism i den Första stora revolutionens senare period. I den Första stora revolutionens senare period var allting en fråga om förbund utan kamp, och i agrarrevolutionens senare period var allting kamp utan förbund (utom med böndernas grundläggande grupper) — verkligen slående exempel på de två slagen av extremistpolitik. Båda dessa extrema politiska linjer förorsakade partiet och revolutionen stora förluster.

I dag är vår antijapanska nationella enhetsfrontspolitik varken enbart förbund utan kamp eller enbart kamp utan förbund, den förenar förbund och kamp. Specifikt innebär detta:

1) Alla människor som är för försvarskampen (det vill säga, alla antijapanska arbetare, bönder, soldater, studerande och intellektuella samt alla affärsmän) måste enas i den Antijapanska nationella enhetsfronten.

2) Inom enhetsfronten måste vår politik innefatta både självständighet och initiativ, det vill säga, både enhet och självständighet är nödvändiga.

3) Vad den militära strategin angår, är vår politik att inom ramen för en enhetlig strategi föra gerillakrig självständigt och behålla initiativet i våra händer; gerillakrigföring är grundläggande, men inget tillfälle att föra rörligt krig bör försittas när omständigheterna är gynnsamma.

4) I kampen mot den antikommunistiska yttersta högern är vår politik att utnyttja motsättningar, vinna över flertalet, bekämpa fåtalet och krossa våra fiender en efter en samt att föra kampen på rättfärdig grund, till vår fördel och med återhållsamhet.

5) I de områden som ockuperats av fienden och i kuomintangområdena är vår politik att å ena sidan utveckla enhetsfronten i största möjliga mån och å andra sidan ha väl utvalda kadrer som arbetar under jorden. Vad formerna för organisationerna och kampen gäller är det vår politik att ha väl utvalda kadrer som arbetar under jorden i lång tid, att samla kraft och bida vår tid.

6) Vad de olika klasserna inom landet angår, är vår grundläggande politik att utveckla de progressiva krafterna, vinna mittenkrafterna och isolera den antikommunistiska yttersta högerns krafter.

7) Vad dessa senare angår, har vi en revolutionär dubbelsidig politik att enas med dem, så länge de fortfarande vill bekämpa Japan, men att isolera dem, så snart de är beslutna att bekämpa kommunistiska partiet. Yttersta högern har dessutom en dubbelnatur när det gäller att bekämpa Japan, och vår politik är att enas med dem, så länge de fortfarande är för försvarskampen, och att kämpa emot dem och isolera dem så snart de vacklar (som till exempel när de spelar under täcke med de japanska angriparna och visar sig motvilliga att bekämpa Wang Ching-wei och andra förrädare). Eftersom deras kamp mot kommunistiska partiet har dubbelnatur, bör även vår politik uppvisa en dubbelnatur; så länge de är ovilliga att helt bryta samarbetet mellan Kuomintang och kommunisterna ska vi ingå förbund med dem, men så snart de blir despotiska och inleder väpnade angrepp mot vårt parti och folket, ska vi kämpa mot dem och isolera dem. Vi drar en skiljelinje mellan sådana människor, som har en dubbelnatur, och förrädarna och de projapanska elementen.

8) Även bland förrädarna och de projapanska elementen finns det folk med dubbelnatur, gentemot vilka vi likaledes bör använda en revolutionär dubbelpolitik. I den mån som de är projapanska är vår politik att kämpa mot dem och isolera dem, men i den mån som de vacklar är vår politik att dra dem närmare oss och vinna dem. Vi drar en skiljelinje mellan sådana tvehågsna element och de regelrätta förrädarna såsom Wang Ching-wei, Wang Yi-tang[1] och Shih Yu-san.[2]

9) De projapanska bland storgodsägarna och storbourgeoisin som är mot försvarskriget måste skiljas från de probrittiska och proamerikanska elementen bland storgodsägarna och storbourgeoisin, som är för försvarskriget. Likaså måste de tvehågsna elementen bland storgodsägarna och storbourgeoisin som är för försvarskriget, men vacklar, och som är för enhet, men är antikommunister, skiljas från den nationella bourgeoisin, de mellanstora och små godsägarna och de upplysta herrskapen, vilkas dubbelnatur är mindre utpräglad. Vi bygger vår politik på dessa skillnader. De olika slag av politik som ovan nämnts härrör alla ur dessa skillnader i klassförhållandena.

10) Vi behandlar imperialismen på samma sätt. Kommunistiska partiet bekämpar all imperialism, men vi skiljer mellan den japanska imperialismen, som nu begår aggression emot Kina, och de imperialistiska makter som för närvarande inte gör det, mellan den tyska och italienska imperialismen som är Japans allierade och har erkänt "Manchukuo" och den brittiska och USA-imperialismen som är motståndare till Japan, samt mellan Storbritannien och Förenta staterna av i går, som bedrev en münchen-politik i Fjärran östern och undergrävde Kinas motstånd mot Japan, och Storbritannien och Förenta staterna av i dag vilka har övergett denna politik och nu är för Kinas försvarskrig. Vår taktik vägleds av en och samma princip: att utnyttja motsättningar, vinna flertalet, bekämpa fåtalet och krossa våra fiender en efter en. Vår utrikespolitik skiljer sig från Kuomintangs. Kuomintangvidhåller, "Det finns endast en fiende och alla de övriga är våra vänner"; det förefaller att behandla alla stater, med undantag för Japan, lika, men i verkligheten är det probrittiskt och proamerikanskt. Vi måste för vår del dra vissa skiljelinjer, för det första, mellan Sovjetunionen och de kapitalistiska länderna, för det andra, mellan Storbritannien och Förenta staterna å ena sidan och Tyskland och Italien å den andra, för det tredje, mellan folket i Storbritannien och Förenta staterna och deras imperialistiska regeringar, och för det fjärde, mellan den politik som Storbritannien och Förenta staterna förde under den period då de sökte skapa ett München i Fjärran östern och den de för i dag. Vi bygger vår politik på dessa skillnader. Vår grundlinje är raka motsatsen till Kuomintangs, den är att utnyttja all möjlig utländsk hjälp enligt principen om att självständigt föra kriget och lita till våra egna bemödanden och inte, som Kuomintang gör, överge denna princip genom att helt lita till utländsk hjälp eller hänga fast vid det ena eller det andra imperialistiska blocket.

För att rätta till de snedvridna åsikter som många partikadrer har i fråga om taktiken och deras därav följande vacklan mellan "vänster" och höger, måste vi hjälpa dem att uppnå en genomgående och fullständig förståelse av förändringarna i och utvecklingen av partiets politik förr och nu. Ultravänsterns ståndpunkt skapar besvär och är fortfarande huvudfaran i partiet. I kuomintangområdena finns många människor som inte med allvar kan genomföra politiken att ha noggrant utvalda kadrer som arbetar under jorden i lång tid, samla kraft och bida tid, därför att de underskattar allvaret i Kuomintangs anti-kommunistiska politik. Samtidigt finns det många andra som inte kan genomföra politiken att bygga ut enhetsfronten, emedan de förenklar saken för mycket och anser att hela Kuomintang är fullständigt hopplöst och därför inte vet vad de ska ta sig till. Liknande förhållanden existerar i de områden som Japan har ockuperat.

I kuomintangområdena och de antijapanska basområdena har de högerståndpunkter, som en gång i hög grad förhärskade där, i grunden övervunnits; de som hade sådana ståndpunkter brukade betona vikten av förbund och utesluta kamp samt övervärdera Kuomintangs vilja att bekämpa Japan. Sålunda suddade de ut skillnaden i princip mellan Kuomintang och kommunistiska partiet, förkastade politiken för självständighet och initiativ inom enhetsfronten, gjorde eftergifter för storgodsägarna och storbourgeoisin och Kuomintang och band sina egna händer i stället för att dristigt bygga ut de antijapanska revolutionära styrkorna och föra en resolut kamp mot Kuomintangs politik att bekämpa och begränsa kommunistiska partiet. Men sedan vintern 1939 har en ultravänstertendens blommat upp på många ställen som en följd av de antikommunistiska "slitningar" Kuomintang ordnat till samt av den kamp vi har fört i självförsvar. Denna tendens har delvis rättats till, men inte helt och hållet, och den kommer alltjämt till uttryck i den konkreta politiken på många ställen. Det är därför ytterst nödvändigt för oss att nu undersöka och bestämma vår konkreta politik.

Eftersom Centralkommittén redan har utgivit en serie direktiv om den konkreta politiken, summerar vi den här endast i några punkter.

De politiska maktorganen. "Tre tredjedelssystemet", under vilket kommunister har endast en tredjedel av platserna i de politiska maktorganen och många icke-kommunister deltar, måste beslutsamt genomföras. I områden som det i norra Kiangsu, där vi just börjat upprätta antijapansk demokratisk politisk makt, kan proportionen kommunister kanske till och med vara mindre än en tredjedel. Representanterna för småbourgeoisin, den nationella bourgeoisin och de upplysta herrskapen, som inte aktivt bekämpar kommunistiska partiet, måste förmås att medverka både i regeringen och i folkets representativa organ, och de kuomintangmedlemmar som inte bekämpar kommunistiska partiet måste också tillåtas delta. Även ett fåtal högerorienterade element kan tillåtas ansluta sig till folkets representativa organ. Partiet får under inga omständigheter monopolisera allting. Vi krossar inte storbourgeoisins (compradorernas) och storgodsägarklassens diktatur för att ersätta den med en enpartidiktatur av kommunistiska partiet.

Politiken för arbetarna. Arbetarnas försörjning måste förbättras om deras entusiasm i kampen mot Japan ska kunna väckas helt. Vi måste emellertid strängt akta oss för att föra en ultravänsterpolitik; det får inte bli överdrivna löneökningar eller en alltför långt gående minskning av arbetstiden. Under nuvarande omständigheter kan åttatim-marsdagen inte överallt införas i Kina, och en tiotimmarsdag bör alltjämt tillåtas inom vissa produktionsgrenar. I andra produktionsgrenar bör arbetstiden regleras enligt omständigheterna. När väl ett avtal mellan arbetsstyrkan och kapitalet ingåtts, måste arbetarna följa arbets-disciplinen och kapitalisterna måste tillåtas få en viss profit. I annat fall kommer fabrikerna att stängas, vilket skulle gagna varken kriget eller arbetarna. Särskilt i landsbygdsområdena bör arbetarnas levnadsstandard och löner inte höjas alltför mycket, annars kommer detta att orsaka klagomål från bönderna, skapa arbetslöshet bland arbetarna och resultera i en nedgång i produktionen.

Jordpolitik. Det måste förklaras för partimedlemmarna och bönderna att nu är inte den rätta tiden för en grundlig agrarrevolution och att den serie åtgärder som genomfördes under agrarrevolutionen inte kan tillämpas i dag. Å ena sidan bör vår nuvarande politik stipulera att godsägarna ska sänka arrendeavgifter och räntor, ty detta väcker hos de avgörande bondemassorna entusiasm för motstånd mot Japan, men att sänkningarna inte bör vara för stora. Arrendeavgifterna bör i allmänhet sänkas med 25 procent, och om massorna kräver en större sänkning, kan arrendatorerna behålla upp till 60 eller 70 procent av skörden, men inte mer. Räntesänkningen på lån bör inte vara så stor att den gör kredittransaktioner omöjliga. Å andra sidan, bör vår politik stipulera att bönderna ska betala arrendeavgifter och räntor och att godsägarna ska behålla sin äganderätt till jorden och annan egendom. Räntorna bör inte vara så låga att de gör det omöjligt för bönderna att erhålla lån, inte heller bör uppgörelser om gamla mellanhavanden vara sådana att de gör det möjligt för bönderna att gratis få tillbaka sin intecknade jord.

Skattepolitiken. Skatter måste uttas enligt inkomsten. Med undantag för de allra fattigaste, som bör vara befriade, ska alla människor som har en inkomst betala skatt till staten, vilket betyder att bördan ska bäras av över 80 procent av befolkningen, arbetare och bönder inberäknade, och inte läggas enbart på godsägarna och kapitalisterna. Det måste vara förbjudet att arrestera folk och påtvinga dem böter som ett medel att finansiera armén. Vi kan använda det existerande kuomintangsystemet för beskattning med lämpliga förändringar till dess vi har utarbetat ett nytt och mera passande.

Politiken för kontraspionaget. Vi måste beslutsamt undertrycka kända förrädare och antikommunister, annars kommer vi inte att vara i stånd att skydda de antijapanska revolutionära styrkorna. Men det får inte bli för mycket dödande, och ingen oskyldig människa får anklagas. Vacklande eller motvilliga anhängare bland reaktionärerna bör behandlas milt. I kriminella processer måste kroppsstraff avskaffas; betoningen bör läggas på bevismaterialets tyngd, och man bör inte godtroget ta bekännelser för sanning. Vår politik gentemot fångar, som tagits från de japanska, marionett- eller antikommunistiska trupperna, är att frige dem alla, med undantag för dem som har ådragit sig massornas bittra hat och måste få dödsstraff och vars dödsdomar har stadfästs av de högre instanserna. De bland fångarna som tvingats att ansluta sig till de reaktionära styrkorna, men som mer eller mindre lutar åt revolutionens sida, bör i stort antal vinnas över till arbete för vår armé. Återstoden bör friges, och om de kämpar mot oss och tas tillfånga på nytt, bör de om igen friges. Vi bör inte smäda dem, ta ifrån dem deras personliga tillhörigheter eller försöka kräva att de ska avsvära sig sin övertygelse, utan bör utan undantag behandla dem på ett uppriktigt och vänligt sätt. Detta bör vara vår politik, hur reaktionära de än må vara. Det är ett mycket effektivt sätt att isolera det reaktionära lägret. Vad renegaterna angår, bör de, med undantag för dem som har begått vidriga brott, ges tillfälle att vända om blad, förutsatt att de slutar upp med sin antikommunistiska verksamhet; och om de återvänder och önskar att återigen ansluta sig till revolutionen kan de accepteras, men de får inte ännu en gång släppas in i partiet. Det vanliga slaget av Kuomintangs polisagenter får inte likställas med de japanska spionerna eller de kinesiska förrädarna; vi bör göra skillnad på dessa två grupper och behandla dem därefter. Vi måste göra ett slut på det förvirrade läge som möjliggör att vilket som helst regeringsorgan eller organ som inte tillhör regeringen kan arrestera folk. För att upprätta en revolutionär ordning i försvarskrigets intresse måste stipuleras att, med undantag för arméförband som befinner sig i strid, endast dömande församlingar inom regeringen eller den offentliga säkerhetstjänsten ska ha rätt att verkställa häktningar.

Folkets rättigheter. Det måste fastställas att alla godsägare och kapitalister, som inte står försvarskriget emot, ska åtnjuta samma personliga och egendomsrättigheter, samma rätt att rösta och samma yttrande-, mötes-, organisations-, politiska åsikts- och religionsfrihet som arbetarna och bönderna. Regeringen ska ingripa endast mot sabotörer och dem som organiserar upplopp i våra basområden och ska skydda alla övriga och inte störa dem.

Ekonomisk politik. Vi måste aktivt utveckla industrin och jordbruket och främja varucirkulationen. Kapitalister bör uppmuntras att komma till våra antijapanska basområden och upprätta företag där, om de så önskar. Den privata företagsamheten bör uppmuntras, och den statliga företagsamheten ses som endast en del av ekonomin. Syftet med allt detta är att uppnå självförsörjning. Vi måste vara noga med att inte skada något nyttigt företag. Både vår tullpolitik och vår penningpolitik bör överensstämma med den grundläggande linje vi följer att utveckla jordbruket, industrin och handeln, och inte stå i motsats till den. Den avgörande faktorn, när det gäller att vidmakthålla basområdena under en lång period, är att uppnå självförsörjning genom en samvetsgrann och noggrann organisering av ekonomin, och inte en grov och slarvig sådan.

Politiken för kultur och utbildning. Denna bör inriktas på att främjaoch sprida den kunskap och de färdigheter som kriget kräver, samt en känsla av nationalstolthet bland folkets massor. Borgerligt liberala pedagoger, författare, journalister, vetenskapsmän och tekniska experter bör tillåtas komma till våra basområden och samarbeta med oss i att sköta skolor och tidningar samt i annat arbete. Vi bör i våra skolor acceptera alla intellektuella och studerande som visar entusiasm för försvarskriget, ge dem en kortvarig utbildning och sedan sända dem att arbeta i armén, regeringen eller massorganisationerna; vi bör djärvt dra dem in i detta, ge dem arbete och befordra dem. Vi bör inte vara alltför försiktiga eller vara rädda för att reaktionärer ska smyga sig in. Det är oundvikligt att en del sådana element kommer att smyga sig in, men vi får tid senare att kamma ut dem under studiernas och arbetets gång. Varje basområde måste upprätta tryckerier samt förlägga böcker, ge ut tidningar och organisera distributionen av dessa. Varje basområde måste också, så långt möjligt är, upprätta stora skolor för att utbilda kadrer, och ju fler och större de är, desto bättre.

Militärpolitiken. Vi måste bygga ut Åttonde routearmén och Nya fjärde armén maximalt, ty de är det kinesiska folkets mest tillförlitliga väpnade styrkor då det gäller att ihärdigt fullfölja det nationella försvarskriget. Vi bör fortsätta vår politik, att aldrig angripa kuomintangtrupperna såvitt vi inte blir angripna, och göra allt vi kan för att bli vänner med dem. För att befordra vår armés utbyggande, bör inga bemödanden skys när det gäller att dra över de officerare som är sympatiska mot oss till Åttonde routearmén och Nya fjärde armén, vare sig de är medlemmar i Kuomintang eller partilösa. Något måste göras nu för att ändra förhållandet att kommunister dominerar allting i våra arméer blott och bart genom sitt antal. Naturligtvis bör "tre tredjedelssystemet" inte införas i våra huvudstyrkor, men så länge som partiet har ledningen inom armén (detta är en absolut och oeftergivlig nödvändighet), behöver vi inte frukta att dra in ett stort antal sympatisörer i arbetet med att bygga upp vår armés militära och tekniska avdelningar. Nu, när vårt partis och vår armés ideologiska och organisatoriska grundvalar har blivit fast uppbyggda, finns ingen fara i att dra in ett stort antal sympatisörer (inte sabotörer, naturligtvis), utan detta är förvisso en politik som vi inte kan undvara, för annars blir det omöjligt att vinna hela landets sympatier och bygga ut våra revolutionära styrkor.

Alla dessa taktiska principer för enhetsfronten och de konkreta riktlinjer som formulerats i enlighet med dem, måste beslutsamt tillämpas av hela partiet. Vid en tidpunkt då de japanska inkräktarna intensifierar sin aggression mot Kina och då de stora godsägarna och storbourgeoisin bedriver en despotisk politik och inleder väpnade angrepp mot kommunistiska partiet och folket, är tillämpandet av de taktiska principer och de konkreta riktlinjer som vi skisserat här ovan enda sättet att fullfölja försvarskriget, bredda enhetsfronten, vinna hela folkets sympati och åstadkomma en vändning till det bättre i läget. När vi rättar till misstag måste vi emellertid göra det steg för steg, vi får inte ha så brått att vi orsakar missnöje bland kadrerna, misstänksamhet bland massorna, motangrepp från godsägarnas sida eller annan ickeönskvärd utveckling.

NOTER

[*] Detta direktiv för inre partibruk skrevs på Kinas kommunistiska partis Centralkommittés vägnar.[TILLBAKA]

[1]Wang Yi-tang var en mäktig byråkrat under tiden då krigsherrarna i norr florerade samt en projapansk förrädare. Chiang Kai-shek återkallade honom efter intermezzot i norra Kina år 1935, då Wang redan hade gått i pension, för att han skulle delta i kuomintangregeringen. 1938 tjänstgjorde han som japanernas marionett i norra Kina och utnämndes till ordförande i det falska Norra Kinas politiska råd.[TILLBAKA]

[2] Shih Yu-san var en av Kuomintangs krigsherrar som ofta bytte sida. Han var överbefälhavare för Kuomintangs 10:e armégrupp efter försvarskrigets utbrott, samarbetade med de japanska väpnade styrkorna i södra Hopei och höll ständigt på med att angripa Åttonde routearmén, krossa de antijapanska demokratiska politiska maktorganen samt döda kommunister och progressiva människor.[TILLBAKA]