Läget efter det andra antikommunistiska stormangreppets tillbakaslående[*]

Den 18 mars 1941

1. Det andra antikommunistiska stormangreppet,[1] som orsakades av Ho Ying-chins och Pai Chung-hsis telegram (daterat den 19 oktober i fjol), nådde sin höjdpunkt i och med intermezzot i södra Anhwei och Chiang Kai-sheks order av den 17 januari; arriärgardesaktionerna var hans antikommunistiska tal den 6 mars och den antikommunistiska resolution som Folkets politiska råd[2] antog. Från och med nu kan det bli en viss tillfällig lättnad i läget. Världens två största imperialistiska block står inför en avgörande strid, och den delen av Kinas storbourgeoisi som är probrittisk och proamerikansk och som alltjämt är motståndare till de japanska angriparna finner det nödvändigt att söka en liten tillfällig avspänning i de spända förhållanden som råder mellan Kuomintang och kommunistiska partiet. Dessutom kan Kuomintang inte hålla dessa förhållanden lika spända som de varit under de senaste fem månaderna, och detta beror på läget inom Kuomintang (det finns motsättningar mellan dess centrala och dess lokala myndigheter, mellan C.C.-klicken och Statsvetenskapliga gruppen, mellan C.C-klicken och Fu Hsingförbundet[3] och mellan den yttersta högern och mittengrupperna, samt även motsättningar inom själva C.C.-klicken och Fu Hsingförbundet), på det inrikespolitiska läget (folkets breda massor är emot Kuomintangs tyranni och sympatiserar med kommunistiska partiet) och på vårt partis egen politik (att fortsätta protestkampanjen). Just nu behöver alltså Chiang Kai-shek en liten tillfällig avspänning.

2. Den kamp som nyss förts pekar på en nedgång i Kuomintangs anseende och en uppgång i kommunistiska partiets, och detta ar huvudfaktorn i vissa ändringar som skett i styrkeförhållandet mellan de två partierna. Allt detta har tvingat Chiang Kai-shek att ompröva sin egen ställning och inställning. När han betonar det nationella försvaret och predikar att partipolitik är gammalmodig, poserar han som en "nationell ledare" som står över de inrikespolitiska motsättningarna och låtsas opartiskhet gentemot klasser och partier, i syfte att bevara storgodsägarnas, storbourgeoisins och Kuomintangs välde. Men hans försök kommer säkert att visa sig vara lönlöst, om det endast är en undanflykt och inte innebär en verklig ändring i politiken.

3. I början på det senaste antikommunistiska stormangreppet vann den politik för försoning och eftergifter som vårt parti antog av hänsyn till det allmännas intresse (vilket framgår i telegrammet av den 9 november i fjol) folkets sympatier. Vi vann återigen hela folkets stöd då vi, efter intermezzot i södra Anhwei, inledde en kraftig motoffensiv (vilket framgår av våra två uppsättningar med tolv krav,[4] vår vägran att bevista Folkets politiska råd samt den landsomfattande protestkampanjen). Denna vår politik, politiken att föra kampen på rättfärdig grund, till vår fördel och med återhållsamhet, var helt och hållet nödvändig för att tillbakaslå det senaste antikommunistiska stormangreppet, och den har redan burit frukt. Intill dess att ett förnuftigt biläggande av huvudpunkterna i tvisten mellan Kuomintang och kommunistiska partiet uppnås, får vi inte visa minsta avslappning i vår kampanj av stränga protester mot intermezzot i södra Anhwei, vilket genomfördes av de projapanska och antikommunistiska klickarna inom Kuomintang, eller mot deras politiska och militära förtryck i alla dess former, och vi måste intensifiera vår propaganda för de första tolv kraven.

4. Kuomintang kommer aldrig att ge efter i sin politik av förtryck mot vårt parti och andra progressiva element eller i sin antikommunistiska propaganda inom de områden som ligger under dess välde; därför måste vårt parti skärpa sin vaksamhet. Kuomintang kommer att fortsätta sina angrepp mot områdena norr om Huaifloden, i östra Anhwei och centrala Hupeh, och våra väpnade styrkor får inte tveka att slå tillbaka. Alla basområden måste strikt genomföra Centralkommitténs direktiv av den 25 december i fjol,[5] intensifiera den inre partiutbildningen i taktik och rätta ultravänsteråsikter, så att vi utan att stappla kan bevara de antijapanska demokratiska basområdena. Vi måste över hela landet, naturligtvis med alla basområden inberäknade, förkasta den felaktiga värderingen, att en slutlig splittring mellan Kuomintang och kommunistiska partiet antingen redan har inträffat eller snart ska inträffa, och jämte den de många felaktiga åsikter som härrör ur denna värdering.

NOTER

[*] Detta direktiv för inre partibruk skrevs å Kinas kommunistiska partis Centralkommittés vägnar.[TILLBAKA]

[1] För en utförligare skildring av det andra antikommunistiska stormangreppet se, "En kommentar till sammanträdena i Kuomintangs Centrala exekutivkommitté och Folkets politiska råd", Valda verk av Mao Tse-tung, bd III.[TILLBAKA]

[2] Den 6 mars 1941 höll Chiang Kai-shek ett antikommunistiskt tal vid ett möte i Folkets politiska råd. Han tuggade på sitt gamla tema, att "ledningen i alla militära och politiska angelägenheter" måste vara "enad", och förklarade, att de antijapanska demokratiska politiska maktorganen i fiendens uppland borde avskaffas och att de av folkets väpnade styrkor, som står under ledning av Kinas kommunistiska parti, måste "koncentreras till särskilda områden" enligt hans "order och planer". Samma dag antog Folkets politiska råd, vilket dominerades av kuomintangreaktionärerna, en resolution som rentvådde Chiang Kai-sheks antikommunistiska och folkfientliga verksamhet och våldsamt angrep rådets kommunistiska ledamöter för deras vägran att, som protest mot intermezzot i södra Anhwei, bevista rådets möten.[TILLBAKA]

[3] För Statsvetenskapliga gruppen, se "Problem rörande krig och strategi", not 14, s. 228 i detta band. För C.C.-klicken och Fu Hsingförbundet se "Läget och uppgifterna i försvarskriget efter Shanghais och Taiyuans fall", not 10, s. 72 i detta band..[TILLBAKA]

[4]Den första uppsättningen av "tolv krav" som de kommunistiska ledamöterna i Folkets politiska råd föreslog vid dess möte den 15 februari, 1941, liknade de krav som finns i "Order och uttalanden rörande intermezzot i södra Anhwei". Den andra uppsättningen förelades Chiang Kai-shek den 2 mars, 1941, av de kommunistiska ledamöterna av Folkets politiska råd, som villkor för att de skulle bevista rådets möten och var följande:

1) Upphör omedelbart med de antikommunistiska militära angreppen över hela landet.

2) Upphör omedelbart med den landsomfattande politiska förföljelsen av Kinas kommunistiska parti och alla andra demokratiska partier och grupper, erkänn deras legala status och frige alla deras medlemmar som arresterats i Sian, Chungking, Kweiyang och på andra platser.

3) Avskaffa förbudet mot bokhandlarna, vilka på många ställen tvingats stänga sina butiker, och ta tillbaka ordern att beslagta antijapanska böcker och tidningar i postkontoren.

4) Upphör omedelbart med alla restriktioner mot Nya Kinas dagblad.

5) Erkänn basområdet Shensi—Kansu—Ningsias legala status.

6) Erkänn de antijapanska demokratiska politiska maktorganen i fiendens uppland.

7) Vidmakthåll status quo i fördelningen av garnisonsområdena i mellersta, norra och nordvästra Kina.

8) Låt de kommunistledda väpnade styrkorna utgöra ytterligare en grupparmé förutom Artonde grupparmén, så att det blir summa sex armékårer.

9) Frige alla de kadrer som arresterades under intermezzot i södra Anhwei och ställ en fond till förfogande för bistånd till offrens familjer.

10) Frige alla officerare och soldater som tillfångatogs under intermezzot i södra Anhwei och returnera alla deras vapen.

11) Bilda en gemensam kommitté bestående av alla partier och grupper med en representant från varje och utnämn Kuomintangs och kommunistiska partiets representanter till ordförande respektive vice ordförande.

12) Ta med kommunistiska ledamöter i presidiet i Folkets politiska råd.[TILLBAKA]

[5] Direktiven av den 25 december finns med i detta band såsom artikeln "Om politik", s. 423..[TILLBAKA]