Slutsatser av det andra antikommunistiska stormangreppets tillbakaslående[*]

Den 8 maj 1941

Det andra antikommunistiska stormangreppet har, såsom Centralkommitténs direktiv av den 18 mars förklarade, tagit en ända. Vad som därefter följt är att försvarskriget fortsatt under i såväl internationellt som inrikespolitiskt avseende nya förhållanden. De faktorer som tillkommit och skapat dessa nya förhållanden är det imperialistiska krigets spridning, den internationella revolutionära rörelsens uppsving, neutralitetspakten mellan Sovjetunionen och Japan,[1] nederlaget för Kuomintangs andra antikommunistiska stormangrepp och den minskning av Kuomintangs politiska anseende och ökning av kommunistiska partiets politiska anseende som blivit en följd därav, samt, dessutom, Japans senaste förberedelser för en ny stor offensiv mot Kina. För att ena folket i hela landet till att hålla stånd i Försvarskriget och för att även i fortsättningen verksamt övervinna faran för kapitulation och de stora godsägarnas och storbourgeoisins antikommunistiska motström, är det ofrånkomligen nödvändigt för oss att undersöka och studera lärdomarna av vårt partis heroiska och segerrika kamp mot det senaste antikommunistiska stormangreppet.

l. Av Kinas två stora motsättningar är den nationella motsättningen mellan Kina och Japan alltjämt den viktigaste, och den inre klassmotsättningen i Kina är fortfarande underordnad. Det faktum att en nationell fiende trängt djupt in i vårt land bestämmer allt. Även om de stora godsägarnas hela klass och hela storbourgeoisin blir förrädare, kan de aldrig, så länge motsättningen mellan Kina och Japan förblir akut, på nytt åstadkomma samma läge som 1927 och ett återupprepande av händelserna av den 12 april[2] och 21 maj[3] det året. Det första antikommunistiska stormangreppet[4] ansågs av några kamrater såsom ett nytt Tjugoförstamajintermezzo, och det andra stormangreppet betraktades såsom en återupprepning av händelserna den 12 april och 21 maj.

Men objektiva fakta har bevisat att dessa värderingar är felaktiga. Dessa kamraters misstag ligger i att de har glömt att den nationella motsättningen är den viktigaste.

2. Under dessa omständigheter förblir de stora godsägarnas klass och storbourgeoisin, vilka bägge är pro-brittiska och pro-amerikanska och leder kuomintangregeringens hela politik, klasser med en dubbel karaktär. Å ena sidan är de motståndare till Japan och å andra sidan är de motståndare till kommunistiska partiet och de breda massor som partiet representerar. Och både deras motstånd mot Japan och deras antikommunism har en dubbelkaraktär. Med deras motstånd mot Japan ligger det så till, att ehuru de är motståndare till Japan, för de inte aktivt krig mot Japan och bekämpar inte aktivt Wang Ching-wei och de andra förrädarna, och ibland flirtar de till och med med Japans fredssändebud. Med deras antikommunism förhåller det sig så, att de är motståndare till kommunistiska partiet och har gått så långt som till att framkalla intermezzot i södra Anhwei och ge ut förordningen av den 17 januari, men på samma gång vill de inte ha en slutlig splittring och upprätthåller fortfarande käpp- och morotspolitiken. Dessa fakta blev ännu en gång bekräftade under det senaste antikommunistiska stormangreppet. Den kinesiska politiken, som är ytterligt komplicerad, kräver djupaste uppmärksamhet av våra kamrater. Eftersom de pro-brittiska och pro-amerikanska storgodsägarnas klass och storbourgeoisin fortfarande står Japan emot och fortfarande använder käppen och moroten gentemot vårt parti, är vårt partis politik att "göra mot dem vad de gör mot oss",[5] käpp för käpp och morot för morot. Detta är den revolutionära dubbla politiken. Så länge de stora godsägarna och storbourgeoisin inte blir fullständiga förrädare, kommer denna politik inte att ändras.

3. En omfattande serie av olika slags taktik är behövlig för att bekämpa Kuomintangs antikommunistiska politik, och vårdslöshet och försummelse får absolut inte förekomma. De av Chiang Kai-shek representerade stora godsägarnas och storbourgeoisins fientlighet och brutalitet mot folkets revolutionära krafter demonstrerades inte blott under de tio årens antikommunistiska krig, utan har också till fullo demonstrerats genom två antikommunistiska stormangrepp mitt under kriget mot Japan, och alldeles särskilt genom intermezzot i södra Anhwei under det andra antikommunistiska stormangreppet. Om folkets revolutionära styrkor ska kunna undgå att utrotas av Chiang Kai-shek och kunna tvinga honom att erkänna deras existens, har de inget annat val än att föra en kamp för att ge lika gott igen mot hans kontrarevolutionära politik. Det nederlag som resulterade ur kamrat Hsiang Yings opportunism under det senaste antikommunistiska stormangreppet, bör tjäna som en allvarlig varning till hela partiet. Men kampen måste föras på rättfärdiga grunder, till vår fördel och med återhållsamhet; om vi brister i något av dessa tre, kommer vi att lida bakslag.

4. I kampen mot den yttersta högern inom Kuomintang måste vi göra skillnad mellan den stora compradorbourgeoisin och den nationella bourgeoisin, vilken har mycket liten eller alls ingen karaktär av comprador, och de mest reaktionära stora godsägarna måste skiljas från de upplysta herrskapen och godsägarna i allmänhet. Detta är den teoretiska basen för vårt partis bemödande att vinna mellangrupperna och upprätta organ för politisk makt på grundval av "tre tredjedelssystemet", och detta har upprepade gånger understrukits av Centralkommittén sedan i mars i fjol. Dess riktighet bevisades ånyo under det senaste antikommunistiska stormangreppet. Den ståndpunkt vi intog före intermezzot i södra Anhwei och som uttrycktes i vårt telegram av den 9 november,[6] var alltigenom nödvändig för vår övergång till politiskt motangrepp efter intermezzot. Utan den kunde vi inte ha vunnit mellanskikten. Om inte erfarenheten den ena gången efter den andra hade lärt dem det, skulle mellangrupperna ha varit ur stånd att förstå varför vårt parti måste föra beslutsam kamp mot den yttersta högern inom Kuomintang, varför enhet kan uppnås endast genom kamp och varför det inte kan förekomma någon som helst enhet om kampen uppges. Ehuru de ledande elementen inom de regionala maktgrupperna tillhör de stora godsägarnas klass och storbourgeoisin, bör de i allmänhet betraktas och behandlas som mellangrupper eftersom det finns motsättningar mellan dem och de stora godsägarna och storbourgeoisin, som kontrollerar den centrala regeringen. Yen Hsi-shan, som var synnerligen aktiv i det första antikommunistiska stormangreppet, intog en mellanställning i det andra, och ehuru Kwangsiklicken, som intog en mellanställning i det första antikommunistiska stormangreppet, var med på den antikommunistiska sidan i det andra, befinner den sig alltjämt i motsättning till Chiang Kai-shekklicken, och kan inte identifieras med den. Detta gäller med ännu större skäl för andra regionala maktgrupper. Många av våra kamrater buntar emellertid fortfarande samman godsägarnas och bourgeoisins olika grupper, precis som om hela godsägarklassen och hela bourgeoisin blivit förrädare efter intermezzot i södra Anhwei. Detta är en överdriven förenkling av den komplicerade politiken i Kina. Om vi skulle godta denna åsikt och identifiera alla godsägarna och hela bourgeoisin i Kina med Kuomintangsyttersta höger, skulle vi isolera oss själva. Man måste inse att det kinesiska samhället är brett på mitten och smalt i bägge ändar[7] och att kommunistiska partiet inte kan lösa Kinas problem utan att det vinner massorna av mellanklasserna och utan att det sätter dem i stånd att spela den rätta roll som deras förhållanden föreskriver.

5. Till följd av att en del kamrater vacklat i frågan om motsättningen mellan Kina och Japan som den viktigaste och felvärderat klassförhållandena i Kina, har de ibland vacklat i fråga om partiets politik. Utgående från sin värdering av intermezzot i södra Anhwei såsom ett nytt Tolfteapril- eller Tjugoförstamajintermezzo, tycks dessa kamrater nu tro att Centralkommitténs direktiv av den 25 december i fjol angående politiken inte längre är tillämpligt eller i varje fall inte helt tillämpligt. De tror att vi inte längre har behov av det slags statsmakt som innesluter alla som är för motstånd och demokrati, utan behöver en så kallad statsmakt som företräder arbetarna, bönderna och städernas småbourgeoisi, och att vi inte längre har behov av den för Försvarskrigets period gällande enhetsfrontspolitiken, utan behöver en politik för agrarrevolution såsom under det tioåriga inbördeskriget. Partiets riktiga politik har, i varje fall för tillfället, blivit oklar i dessa kamraters hjärnor.

6. När dessa kamrater av vårt partis Centralkommitté instruerades att vara beredda på att Kuomintang möjligen skulle genomföra en splittring, dvs på värsta möjliga utveckling, glömde de att det fanns andra möjligheter. De förstår inte att det är nödvändigt att vara beredd på den värsta möjligheten, men att detta alls inte betyder att man ska ignorera de gynnsamma möjligheterna. Tvärtom, att vara beredd på det värsta är en betingelse för att man ska kunna skapa gynnsamma möjligheter och förvandla dessa till verklighet. Vid detta tillfälle var vi fullt beredda på att Kuomintang skulle genomföra en splittring, och därför vågade Kuomintang inte framkalla en splittring utan vidare.

7. Det finns ännu flera kamrater som inte förstår, att den nationella kampen och klasskampen utgör en enhet, och som inte förstår enhetsfrontspolitik och klasspolitik och följaktligen inte heller fattar att fostran för enhetsfronten och klassfostran utgör en enhet. De anser att särskild vikt efter intermezzot i södra Anhwei bör läggas på klassfostran såsom skild från fostran för enhetsfronten. Inte ens nu fattar de att partiet under hela det antijapanska krigets period har en enda odelad politik — den nationella enhetsfrontens politik (en dubbelpolitik), som förenar två aspekter, enhet och kamp — gentemot alla dem i de högre skikten och mellanskikten, som fortfarande gör motstånd motJapan, vare sig de tillhör de stora godsägarnas klass och storbourgeoisin eller mellanklasserna. Denna dubbelpolitik bör tillämpas även gentemot marionettrupperna, förrädarna och de projapanska elementen, med undantag för de absolut oförbätterliga, vilka vi beslutsamt måste krossa. Uppfostringsarbetet, som vårt parti bedriver bland sina egna medlemmar och folket i allmänhet, innesluter likaledes dessa bägge aspekter, det vill säga, det lär proletariatet jämte bönderna och andra grupper av småbourgeoisin hur de på olika sätt ska ena sig med skilda skikt av bourgeoisin och godsägarklassen för motstånd mot Japan och hur de i olika mån ska föra kamp emot dessa allt efter den grad i vilken de kompromissar, vacklar och är antikommunister. Enhetsfrontspolitik är klasspolitik, och de två är oskiljaktiga. Envar som är oklar över detta, kommer att vara oklar över många andra problem.

8. Andra kamrater förstår inte att gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia och de antijapanska basområdena i norra och mellersta Kina redan har en ny-demokratisk samhällskaraktär. Den viktigaste normen för bedömningen av om ett område har ny-demokratisk karaktär är huruvida representanter för folkets breda massor där deltar i den politiska maktens utövande och huruvida detta leds av kommunistiska partiet. En på enhetsfront grundad politisk makt under kommunistisk ledning är därför främsta kännetecknet på ett ny-demokratiskt samhälle. En del människor tror att ny-demokrati kan anses vara uppnådd endast om det förekommit en agrarrevolution av samma slag som under det tioåriga inbördeskriget, men de har fel. Det politiska systemet i basområdena är för närvarande ett politiskt system grundat på enhetsfront mellan alla, som är anhängare av motstånd och demokrati. Ekonomin är en ur vilken halvkolonialismens och halvfeodalismens element i huvudsak undanskaffats, och kulturen är de breda folkmassornas antiimperialistiska och antifeodala kultur. Vare sig de betraktas ur politisk, ekonomisk eller kulturell synpunkt är därför både de antijapanska basområdena, som endast dekreterat en nedsättning av arrendeavgifter och räntor, och gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia, som genomgått en grundlig agrarrevolution, av ny-demokratisk karaktär. När de antijapanska basområdenas exempel vunnit efterföljd över hela landet, kommer hela Kina att bli en ny-demokratisk republik.

NOTER

[*] Detta för partiet avsedda direktiv skrevs för Kinas kommunistiska partis Centralkommittés räkning.[TILLBAKA]

[1] Neutralitetspakten mellan Sovjetunionen och Japan, som slöts den 13 april 1941, säkrade freden vid Sovjetunionens östgräns och krossade därmed planerna på ett förenat tyskt, italienskt och japanskt angrepp mot Sovjetunionen. Det innebar en stor seger för Sovjetunionens fredliga utrikespolitik.[TILLBAKA]

[2] Tolfteaprilintermezzot var den kontrarevolutionära statskupp som Chiang Kai-shek genomförde i Shanghai den 12 april 1927 och under vilken ett stort antal kommunister och revolutionära arbetare, bönder och intellektuella massakrerades.[TILLBAKA]

[3] På Chiang Kai-sheks och Wang Ching-weis anstiftan beordrade Kuomintangs kontrarevolutionära armébefälhavare i Hunan, Hsu Keh-hsiang och Ho Chien bland dem, en räd mot fackföreningarnas, bondeföreningarnas och andra revolutionära organisationers provinshögkvarter i Changsha den 21 maj 1927. Kommunister och revolutionära arbetare och bönder arresterades och dödades i massor. Detta var signalen till det öppna samarbetet mellan de två kontrarevolutionära kuomintangklickarna, Wuhanklicken under ledning av Wang Ching-wei och Nankingklicken med Chiang Kai-shek i spetsen.[TILLBAKA]

[4] Den första antikommunistiska stormlöpningen under det antijapanska kriget genomfördes av Chiang Kai-shek under vintern 1939 och våren 1940.[TILLBAKA]

[5] Citatet är hämtat ur kap. 13 i de kommentarer Chu Hsi (1130—1200), en av Sungdynastins filosofer skrev till Konfutses lära om medelvägen.[TILLBAKA]

[6] Telegrammet av den 9 november 1940 sändes av Chu Teh och Peng Teh-huai, befälhavare och ställföreträdande befälhavare för Artonde grupparmén (Åttonde routearmén) samt Yeh Ting och Hsiang Ying, befälhavare och ställföreträdande befälhavare för Nya fjärde armén, såsom svar på kuomintanggeneralerna Ho Ying-chins och Pai Chung-hsis telegram av den 19 oktober 1940. Telegrammet avslöjade kuomintangreaktionärernas komplott för att angripa kommunistiska partiet och kapitulera för Japan, det vände sig skarpt emot Ho Ying-chins och Pai Chung-hsis absurda förslag att Nya fjärde armén och Åttonde routearmén skulle förflytta sig från söder till norr om Gula floden. Samtidigt som undertecknarna krävde att en rad stora tvistefrågor mellan Kuomintang och kommunistiska partiet skulle lösas, gick de emellertid, för att bevara enheten mot Japan, i försoningens och kompromissens tecken med på att förflytta sina styrkor från söder till norr om Yangtsefloden. Telegrammet väckte starka sympatier hos mellanskikten och tjänade till att isolera Chiang Kai-shek.[TILLBAKA]

[7] Kamrat Mao Tse-tungs yttrande om det kinesiska samhället svftar på att det kinesiska industriproletariatet, som ledde revolutionen, utgjorde endast en minoritet av befolkningen, vilket också var fallet med de reaktionära storgodsägarna och storbourgeoisin.[TILLBAKA]