Om långvarigt krig

Maj 1938

[Denna serie föreläsningar hölls från den 26 maj till den 3 juni 1938 i Yenan inför Sällskapet för studium av försvarskriget mot Japan.]

REDOGÖRELSE FÖR PROBLEMET

1. Det är snart den 7 juli, första årsdagen av det stora försvarskriget mot Japan. I nästan ett år har alla landets krafter, samlade i enhet, ståndaktiga i sitt motstånd och orubbligt fasthållande vid enhetsfronten, tappert bekämpat fienden. Folken i hela världen följer uppmärksamt detta krig, som saknar motsvarighet i österns historia och kommer att räknas till de stora krigen också i världshistorien. Varenda kines, som drabbas av krigets elände och kämpar för sin nations bestånd, längtar var dag efter seger. Men hur kommer kriget i verkligheten att förlöpa? Kan vi vinna det? Kan vi vinna det snabbt? Många människor talar om ett långvarigt krig, men varför är det ett långvarigt krig? Hur ska ett långvarigt krig föras? Många människor talar om slutlig seger, men varför kommer den slutliga segern att bli vår? Hur ska vi tillkämpa oss slutlig seger? Inte alla har hittat svaren på dessa frågor, ännu i dag har de flesta faktiskt inte hittat dem. Därför har de defaitistiska företrädarna för teorin om det nationella underkuvandet framträtt, för att tala om för folket att Kina kommer att bli underkuvat, att den slutliga segern inte kommer att tillfalla Kina. A andra sidan har en del impulsiva vänner stigit fram, för att tala om för folket att Kina kommer att vinna mycket snabbt utan någon större ansträngning. Men är dessa åsikter riktiga? Vi har hela tiden sagt att de inte är det. De flesta människor har emellertid ännu inte fattat vad vi sagt. Detta beror delvis på att vi inte gjort propaganda och upplysningsarbete tillräckligt, och delvis på att de objektiva händelsernas utveckling ännu inte helt och klart blottat dessas inneboende natur och deras kännetecken för folket, som sålunda inte varit i det läget att det kunnat förutse den allmänna utvecklingsriktningen och resultatet och följaktligen inte heller att bestämma sig för en fullständig politik och taktik. Nu ligger det bättre till. Erfarenheterna av tio månaders krig har varit alldeles tillräckliga för att slå sönder den ytterligt grundlösa teorin om det nationella underkuvandet och förmå våra impulsiva vänner att släppa sin teori om den snabba segern. Under dessa omständigheter begär många människor en utförlig förklaring. Särskilt vad det långvariga kriget beträffar, och då inte endast till följd av de motsatta teorierna, om nationellt underkuvande och snabb seger, utan också därför att deras begrepp om detta krigs natur är mycket ytligt. "Våra fyrahundra miljoner människor har sedan Lukouchiaointermezzot gjort en gemensam ansträngning, och slutsegern kommer att tillhöra Kina." Denna formulering är gångbar vida omkring. Den är riktig, men måste ges mera innehåll. Vår uthållighet i försvarskriget och i upprätthållandet av enhetsfronten har möjliggjorts av många faktorer. Inom landet innesluter dessa alla de politiska partierna från kommunistiska partiet till Kuomintang, allt folket från arbetarna och bönderna till bourgeoisin, alla de väpnade styrkorna från huvudstyrkorna till gerillan. Internationellt sträcker de sig från socialismens land till de rättsälskande folken i alla länder. I fiendens läger når de från de människor i Japan som är emot kriget till de japanska soldater vid fronten som likaledes är emot kriget. Kort sagt, alla dessa krafter har i olika grad bidragit till vårt försvarskrig. Varje människa med samvete bör salutera dem. Vi kommunister tillsammans med alla de övriga antijapanska politiska partierna och hela folket har ingen annan väg att följa än den att sträva till att ena alla krafter för att slå de djävulska japanska inkräktarna. Den 1 juli detta år infaller sjuttonårsdagen av Kinas kommunistiska partis bildande. Ett allvarligt studium av det långvariga kriget är behövligt för att sätta varje kommunist i stånd att spela en bättre och större roll i försvarskriget. Därför kommer mina föreläsningar att ägnas åt detta studium. Jag ska försöka tala om alla de problem som sammanhänger med det långvariga kriget, men jag har inte möjlighet att i en serie föreläsningar gå in på allt.

2. All erfarenhet av de tio månadernas krig bevisar felaktigheten såväl i teorin om Kinas oundvikliga underkuvande som i teorin om Kinas snabba seger. Den förra ger upphov till tendensen att kompromissa och den senare till tendensen att undervärdera fienden. Bägge uppfattningarna av problemet är subjektiva och ensidiga eller, med ett ord sagt, ovetenskapliga.

3. Före försvarskriget förekom en hel del prat om nationellt underkuvande. En del sade: "Kina är underlägset ifråga om vapen och måste därför förlora i ett krig." Andra sade: "Om Kina bjuder väpnat motstånd, kommer det säkerligen att bli ett andra Abessinien." Sedan kriget började, har det öppna talet om underkuvande upphört, men i hemlighet pågår detta tal, och till och med ganska mycket av det, alltjämt. Till exempel, från tid till annan uppstår en kompromisstämning, och kompromissens förespråkare hävdar att "krigets fortsättning innebär underkuvande".[1] I ett brev från Human har en student skrivit:

På landsbygden tycks allt vara svårt. När jag utför propagandaarbete på eget hand, måste jag tala till människor tär och var jag finner dem. De människor som jag har talat med är på intet sätt okunniga; de har allesammans något begrepp om vad som pågår och är mycket intresserade av vad jag har att säga. Men när jag stöter på mina egna släktingar, säger de alltid: "Kina kat inte vinna. Det är dömt." De gör mig sjuk. Lyckligtvis går de inte omkring och sprider sina åsikter, i annat fall skulle det stå verkligt illa till. Bönderna skulle naturligtvis fästa större vikt vid vad de har att säga.

Dessa företrädare för teorin, om Kinas oundvikliga underkuvande, bildar det sociala basen för tendensen att kompromissa. De finns överallt i Kina, och därför är det risk för att kompromissproblemet när som helst dyker upp inom den antijapanska fronten, och vi kommer förmodligen att få dras med det ända fram till krigets slut. Nu då Hsuchow fallit och Nuhat är i fara, tror jag det kan löna sig att slå bottnen ur teorin om det nationella underkuvandet.

4. Under dessa tio månader av krig har också all sköts åsikter, som tyder på impulsivitet framkommit. Till exempel, i börjat av kriget var många människor utan orsak optimistiska, underskattade Japan och trodde till och med att japanerna inte skulle kunna komma så långt som till Shansi. En del förringade gerillakrigets strategiska roll i försvarskriget och ifrågasatte satsen "Ur helhetssynpunkt kommer rörligt krig i första och gerillakrig i andra hand; ur varje dels synpunkt kommer gerillakrig i första och rörligt krig i andra hand". De ogillade Åttonde routearméns strategi, "gerillakriget är grunden men försitt inget tillfälle till rörlig krigföring under gynnsamma betingelser", vilken de betraktade såsom en "mekanisk" uppfattning.[2] Under slaget i Shanghai sade en del människor, "Om vi bara orkat slåss i tre månader måste det internationella läget ändras, Sovjetunionen måste skicka trupper och kriget kommer att vara över". De satte sina förhoppningar, om försvarskrigets framtid, huvudsakligen till utländsk hjälp.[3] Efter segern vid Taierhchuang[4] förfäktade en del människor att Hsuchow-fälttåget borde utkämpas som ett "till hälften avgörande fälttåg" och att det långvariga krigets politik borde ändras. De sade sådana saker som att "detta fälttåg utgör fiendens sista desperata kamp" eller "Om vi segrar, kommer de japanska krigsherrarna att bli demoraliserade och istånd endast till att invänta sin domedag".[5] Segern vid Pinghsingkuan förvred huvudet på en del människor, och det nya segern vid Taierhchuang har förvridit huvudet på fler. Tvivel har uppkommit om huruvida fienden kommer att angripa Nuhat. Många tänker "förmodligen inte" och många andra "absolut inte". Dylika tvivel kan påverka alla viktiga frågor. Till exempel, är vår antijapanska styrka redat tillräcklig? En del människor svarar måhända jakande. Vår nuvarande styrka är redat tillräcklig för att stoppa fiendens framryckning, så varför ska man öka den? Eller, till exempel, är parollen "konsolidera och utvidga det antijapanska nationella enhetsfronten" alltjämt riktig? En del människor svarar måhända nekande. Enhetsfronten är i sitt nuvarande tillstånd redat stark tog att slå fienden tillbaka, så varför konsolidera och utvidga den? Eller, till exempel, bör vi öka våra ansträngningar på diplomatins område och i det internationella propagandan? Här blir svaret måhända åter nekande. Eller, till exempel, ska vi på allvar ta itu med att reformera det militära systemet och systemet för statsstyrelsen, utveckla massrörelsen, pressa fram utbildning för det nationella försvaret, undertrycka förrädare och trotskister, utveckla krigsindustrier och förbättra folkets försörjning? Eller, till exempel, är de paroller alltjämt riktiga, som manar till att försvara Wuhan, Canton och nordvästra Kina och till en kraftfull utveckling av gerillakriget i fiendens rygg? Svaret kan i samtliga fall bli nekande. Det fints till och med en del människor, vilka, i samma ögonblick som en aldrig så lite gynnsam vändning inträffar i krigsläget, är beredda att öka "slitningarna" mellan Kuomintang och kommunistiska partiet och därmed avleda uppmärksamheten från utrikespolitiska till inrikespolitiska ting. Detta inträffar nästat alltid tär ett jämförelsevis stort slag vunnits eller fiendens framryckning tillfälligt avstannar. Allt det ovan omnämnda kat betecknas såsom politisk och militär kortsynthet. Allt dylikt tal, hur bestickande det ät kat låta, är i verkligheten grundlöst och endast skenbart riktigt. Det skulle vara till nytta för ett segerrikt fullföljande av försvarskriget att göra rent hus med dylikt svammel.

5. Frågat är tu: Kommer Kina att bli underkuvat? Svaret är: Nej, det kommer inte att bli underkuvat, utan kommer att vinna slutlig seger. Kat Kina vinna snabbt? Nej, det kat inte vinna snabbt, och försvarskriget kommer att bli ett långvarigt krig.

6. Så tidigt som för två år sedan, anförde vi i stort de viktigaste argumenten i dessa frågor. Det 16 juli 1936, fem månader före Sianintermezzot och tolv månader före Lukouchiaointermezzot, gjorde jag, i en intervju som den amerikanske korrespondenten Edgar Snow hade med mig, en allmän värdering av läget vad ett krig mellan Kina och Japan beträffade och anförde olika principer för att vinna seger. Följande utdrag kan tjäna som en påminnelse:

Fråga: Under vilka förutsättningar tror Ni att Kina kan besegra och förinta Japans styrkor?

Svar: Tre förutsättningar krävs: för det första, upprättandet av en antijapansk enhetsfront i Kina; för det andra, bildandet av en internationell antijapansk enhetsfront; för det tredje, uppkomsten av en revolutionär rörelse bland folken i Japan och de japanska kolonierna. Ur det kinesiska folkets ståndpunkt är det kinesiska folkets enhet den viktigaste av dessa tre förutsättningar.

Fråga: Hur länge skulle ett sådant krig pågå, tror Ni?

Svar: Det beror på styrkan hos den antijapanska enhetsfronten i Kina och många andra betingande faktorer i Kina och Japan. Det vill säga, bortsett från Kinas egen styrka, som är det väsentligaste, är också internationell hjälp till Kina såväl som den hjälp som lämnas av revolutionen i Japan av vikt. Om Kinas antijapanska enhetsfront utvidgas kraftigt och blir effektivt organiserad, såväl horisontellt som vertikalt, om den nödvändiga hjälpen ges till Kina av de regeringar och folk som inser att den japanska imperialismen hotar deras egna intressen och om revolutionen i Japan kommer snabbt, då kommer kriget snabbt att slutföras och Kina kommer snabbt att segra. Om dessa förutsättningar inte snabbt förverkligas, kommer kriget att bli långvarigt. Men till slut kommer Japan i alla fall att bli slaget och Kina kommer säkerligen att segra. Det är bara det att offren blir stora och det kommer att bli en mycket smärtfylld period.

Fråga: Vilken är Er uppfattning om ett dylikt krigs sannolika utveckling politiskt och militärt?

Svar: Den japanska kontinentalpolitiken är redan fastställd. De som inbillar sig att de kan hejda den japanska framryckningen genom att göra kompromisser med Japan och offra mera av Kinas territorium och suveränitet, hänger sig åt rena fantasier. Vi vet bestämt att nedre Yangtsedalen och våra sydliga hamnar redan innefattas i den japanska imperialismens kontinentalprogram. Vi vet vidare att japanerna önskar ockupera Filippinerna, Siam, Indokina, Malackahalvön och holländska Ostindien för att avskära andra länder från Kina och monopolisera sydvästra Stilla havet. Detta är Japans sjöstrategi. I en sådan period kommer Kina tvivelsutan att befinna sig i ett mycket svårt läge. Men flertalet av det kinesiska folket tror att svårigheterna kan övervinnas. Endast de rika i de stora hamnstäderna är defaitister, därför att de fruktar att förlora sin egendom. Många människor tror att det skulle vara omöjligt för Kina att fortsätta kriget sedan Japan blockerat dess kust. Detta är nonsens. För att vederlägga det behöver vi bara hänvisa till Röda armens krigshistoria. I det nuvarande försvarskriget mot Japan är Kinas ställning mycket bättre än den Röda armen hade under inbördeskriget. Kina är ett väldigt land, och även om Japan skulle lyckas ockupera en del av Kina, sätta sig i besittning av ett område med så mycket som hundra eller till och med tvåhundra miljoner invånare, skulle vi fortfarande vara långt ifrån slagna. Vi skulle alltjämt ha styrka nog för att bekämpa Japan medan japanerna skulle vara nödsakade att utkämpa defensiva slag bakom sin egen front under hela kriget. Den kinesiska ekonomins olikartade karaktär och ojämna utveckling är ganska fördelaktig i försvarskriget. Shanghais avskiljande från det övriga Kina skulle, till exempel, alls inte vara lika fördärvbringande för Kina som New Yorks avskiljande från det övriga Amerika skulle vara för USA. Även om Japan blockerar den kinesiska kusten, är det omöjligt för det att blockera nordvästra, västra och sydvästra Kina. Problemets kärna är sålunda än en gång enandet av hela det kinesiska folket och uppbyggandet av en hela nationen omfattande antijapansk enhetsfront. Detta har vi länge förespråkat.

Fråga: Om kriget varar länge och Japan inte är helt besegrat, skulle kommunistiska partiet då gå med på att förhandla med Japan om fred och erkänna dess välde i nordöstra Kina?

Svar: Nej. Kinas kommunistiska parti liksom folket i hela landet kommer inte att tillåta Japan att behålla en tumsbredd kinesisk mark.

Fråga: Vilken bör, enligt Er mening, den allmänna strategi och taktik vara, som ska följas i detta "befrielsekrig"?

Svar: Vår strategi bör vara att använda våra huvudstyrkor till att operera på en utsträckt och skiftande front. För att lyckas måste de kinesiska trupperna bedriva sin krigföring med en hög grad av rörlighet över vidsträckta slagfält, genomföra snabba angrepp och återtåg, snabb koncentration och spridning. Detta innebär rörlig krigföring i stor omfattning och inte ställningskrig, som uteslutande vilar på försvarsverk med djupa skyttegravar, stora fästningar och bakom varandra liggande försvarsställningar. Det är inte liktydigt med uppgivande av alla de livsviktiga strategiska punkterna, som så länge det befinns lönsamt bör försvaras medels ställningskrig. Men i huvudsak måste strategin vara rörligt krig. Ställningskrig är också nödvändigt, men det kommer att bli av hjälpande och sekundär strategisk betydelse. Krigsskådeplatsen är geografiskt så väldig att det är möjligt för oss att föra rörligt krig med stor effekt. Inför våra styrkors kraftfulla aktioner måste den japanska armén gå försiktigt fram. Dess krigsmaskin är tung och långsam och dess effektivitet är begränsad. Om vi koncentrerar våra styrkor på en smal front i ett defensivt utmattningskrig, skulle vi kasta bort alla de fördelar som vår geografi och ekonomiska organisation erbjuder och upprepa Abessiniens misstag. Under krigets inledande period måste vi undvika alla stora avgörande slag och måste först använda oss av rörligt krig för att steg för steg bryta ned moralen och stridsdugligheten hos fiendens trupper.

Förutom att vi använder utbildade arméer till att föra rörligt krig, måste vi organisera ett stort antal gerillaförband bland bönderna. Ni ska veta att de antijapanska frivilligeförbanden i de tre nordöstra provinserna bara är en liten demonstration av den latenta motståndskraft som kan mobiliseras från bönderna i hela landet. Riktigt ledda och organiserade har de kinesiska bönderna en stor latent kraft. De kan hålla de japanska förbanden sysselsatta dygnet om och plåga dem till döds. Man måste komma ihåg att kriget kommer att utkämpas i Kina. Detta betyder att den japanska armen kommer att vara helt omringad av ett fientligt kinesiskt folk. Den kommer att bli tvungen att föra in alla sina förnödenheter och bevaka dem. Den måste använda ett stort antal soldater till att skydda sina kommunikationslinjer och ständigt vara på sin vakt mot angrepp, och den behöver också stora styrkor som garnisoner i Mandsjuriet och Japan.

Under krigets gång kommer Kina att kunna tillfångata många japanska soldater och ta en myckenhet av vapen och ammunition till att beväpna sig med. Samtidigt kommer Kina att erhålla utländsk hjälp till att steg för steg utöka sina soldaters utrustning. Därför kommer Kina att bli i stånd att under krigets senare skede föra ställningskrig och företa positionsangrepp mot de av japanerna ockuperade områdena. På detta sätt kommer Japans ekonomi att knäckas under den börda som Kinas långvariga motstånd utgör, och de japanska truppernas moral kommer att brytas under påfrestningen av otaliga slag. På den kinesiska sidan kommer emellertid den växande latenta motståndskraften oavbrutet att sättas in och ett stort antal revolutionärer kommer att strömma till frontlinjerna, för att kämpa för sin frihet. Alla dessa och andra faktorer i förening kommer att sätta oss i stånd att företa de slutliga och avgörande angreppen på befästningarna och baserna i de av Japan ockuperade områdena och driva ut de japanska aggressionsstyrkorna ur Kina.

De ovan anförda åsikternas riktighet har bevisats av erfarenheterna från krigets tio månader och kommer att bekräftas i framtiden.

7. För så länge sedan som den 25 augusti 1937, mindre än två månader efter Lukouchiaointermezzot, framhöll Kinas kommunistiska parti klart i sitt "Beslut om det aktuella läget och partiets uppgifter":

De japanska inkräktarnas provokation vid Lukouchiao och deras ockupation av Peiping och Tientsin är endast början till deras omfattande invasion av Kina söder om Stora muren. De har redan inlett total mobilisering i Japan. Deras propaganda, om att de "inte har någon önskan att förvärra läget", är endast en rökridå för ytterligare angrepp.

Motståndet vid Lukouchiao den 7 juli markerar början till Kinas landsomfattande försvarskrig.

Sålunda har ett nytt skede börjat i det politiska läget i Kina, det verkliga motståndets skede. Det skede i vilket motståndet förbereddes är förbi. Den avgörande uppgiften i det nuvarande skedet är att mobilisera alla nationens krafter för seger i försvarskriget.

Nyckeln till seger i kriget är nu att utveckla det försvar som redan börjat till ett totalt, hela landet omfattande försvarskrig. Endast genom ett sådant totalt försvarskrig kan slutlig seger vinnas.

De allvarliga svagheter som förekommer i försvarskriget kan leda till många bakslag, reträtter, inre splittringar, förräderier, tillfälliga och partiella kompromisser och andra dylika motgångar. Därför bör vi göra klart för oss att kriget kommer att bli ett mödosamt och långvarigt krig. Men vi är förvissade om att det motstånd som redan börjat genom vårt partis och hela folkets ansträngningar ska sopa undan alla hinder och fortsätta att utvecklas och gå framåt.

Även ovanstående tes har i ljuset av erfarenheterna från krigets tio månader bevisats vara riktig och kommer också att bekräftas i framtiden.

8. Ur kunskapsteoretisk synpunkt sett ligger källan till alla oriktiga åsikter om kriget i idealistiska och mekanistiska tendenser i frågan. Människor med sådana tendenser är subjektiva och ensidiga i sin syn på problemen. De hänger sig antingen åt grundlöst och rent subjektivt prat eller grundar sig på en enda sida av saken eller på en tillfällig företeelse, vilken de med likartad subjektivitet förstorar till att utgöra hela problemet. Men det finns två kategorier av felaktiga åsikter, en, som består av fundamentala och därför bestående fel, som är svåra att rätta, och en annan, som består av slumpartade och därför tillfälliga misstag, vilka är lätta att rätta. Eftersom bägge är felaktiga, behöver bägge rättas. Därför kan vi endast genom att bekämpa idealistiska och mekanistiska tendenser och genom att i vårt studium av krig utgå från ett objektivt och allsidigt betraktelsesätt, dra riktiga slutsatser i frågan om kriget.

PROBLEMETS GRUND

9. Varför är försvarskriget mot Japan ett långvarigt krig? Varför kommer den slutliga segern att bli Kinas? Vilken är grundvalen för uttalandena härom?

Det kinesisk-japanska kriget är inte vilket krig som helst, det är, noga angivet, ett krig på liv och död mellan det halvkoloniala och halvfeodala Kina och det imperialistiska Japan och utkämpas på 1930-talet. Häri ligger grunden till hela problemet. De bägge sidorna i kriget har många kontrasterande särdrag, vilka i tur och ordning ska behandlas här nedan.

10. Den japanska sidan. För det första, Japan är ett mäktigt imperialistiskt land, som ifråga om militär, ekonomisk och politisk-organisatorisk styrka är det främsta i östern, och ett av de fem eller sex främsta imperialistiska länderna i världen. Dessa är grundfaktorerna i Japans aggressionskrig. Krigets oundviklighet och omöjligheten för Kina att uppnå en snabb seger beror på Japans imperialistiska system och dess stora militära, ekonomiska och politisk-organisatoriska styrka. För det andra, den japanska samhällsekonomins imperialistiska karaktär bestämmer den imperialistiska karaktären hos dess krig, ett krig som är reaktionärt och barbariskt. Under 1930-talet har den japanska imperialismens inre och yttre motsättningar drivit den inte blott att ge sig in i ett äventyrligt krig av en omfattning som saknar motstycke utan också närmare sitt slutliga sammanbrott. Ur den samhälleliga utvecklingens synpunkt är Japan inte längre ett blomstrande land; kriget kommer inte att leda till det välstånd som dess härskande klass eftersträvar utan till raka motsatsen, den japanska imperialismens undergång. Detta är vad vi menar då vi säger, att Japans krig är reaktionärt till sin natur. Det är denna reaktionära kvalitet jämte den japanska imperialismens militär-feodala karaktär som är upphovet till det japanska krigets säregna barbari. Allt detta kommer att till det yttersta driva upp klassmotsättningarna i Japan, motsättningen mellan de japanska och kinesiska nationerna och motsättningen mellan Japan och de flesta andra länderna i världen. Det japanska krigets reaktionära och barbariska karaktär utgör det främsta skälet för Japans oundvikliga nederlag. För det tredje, Japans krig förs på basis av dess stora militära, ekonomiska och politisk-organisatoriska styrka, men vilar samtidigt på otillräckliga naturtillgångar. Japans militära, ekonomiska och politisk-organisatoriska styrka är stor men kvantitativt otillräcklig. Japan är ett jämförelsevis litet land, som har otillräckligt med folk och vars militära, finansiella och materiella resurser inte förslår, och det kan inte uthärda ett långvarigt krig. Japans härskare bemödar sig att lösa denna svårighet genom krig, men återigen kommer de att uppnå raka motsatsen till vad de önskar. Det vill säga, kriget, som de satt i gång för att lösa denna svårighet, kommer slutligen att öka den och även att uttömma Japans ursprungliga resurser. För det fjärde och sista, medan Japan kan få internationellt stöd från de fascistiska länderna, kommer det internationella motståndet, som det inte kan undgå att möta, att bli större än det internationella stödet. Detta motstånd kommer undan för undan att växa och slutligen att inte bara göra ända på det internationella stödet utan också att överväldiga Japan självt. Detta är lagen om att en orättfärdig sak finner klent stöd, och detta är konsekvensen av det japanska krigets natur. För att sammanfatta: Japans fördel ligger i dess stora förmåga att föra krig, och dess nackdelar ligger i dess krigs reaktionära och barbariska natur, i dess människotillgångars och materiella resursers otillräcklighet och i dess klena internationella stöd. Dessa är den japanska sidans kännetecken.

11. Den kinesiska sidan. Först och främst, vi är ett halvkolonialt och halvfeodalt land. Opiumkriget,[6] Taipingrevolutionen,[7] 1898 års Reformrörelse,[8] 1911 års revolution[9] och Nordexpeditionen[10] - de revolutionära eller reformrörelser som syftade till att frigöra Kina ur dess halvkoloniala och halvfeodala tillstånd - möttes alla av allvarliga bakslag, och Kina har förblivit ett halvkolonialt och halvfeodalt land. Vi är ännu ett svagt land och uppenbart underlägsna fienden i militär, ekonomisk och politisk-organisatorisk styrka. Här finner vi återigen grunden till krigets oundviklighet och omöjligheten av en snabb seger för Kina. För det andra, Kinas befrielserörelse, som under de senaste hundra åren utvecklats allt starkare, är nu något annat än den var under någon tidigare period. Ehuru de inhemska och utländska krafter, som bekämpar den, har tillfogat den allvarliga bakslag, har de samtidigt härdat det kinesiska folket. Ehuru Kina i dag militärt, ekonomiskt, politisk-organisatoriskt och kulturellt inte är så starkt som Japan, finns det likväl i Kina faktorer som är mera progressiva än under någon annan period i dess historia. Kinas kommunistiska parti och den armé som står under dess ledning representerar dessa progressiva faktorer. Det är på grundval av dessa framsteg som Kinas nuvarande befrielsekrig kan bli långvarigt och kan uppnå slutlig seger. Till skillnad från den japanska imperialismen, som befinner sig i nedgång, är Kina ett land som går upp som morgonsolen. Kinas krig är progressivt, därav dess rättfärdiga karaktär. Därför att det är ett rättfärdigt krig, är det i stånd att resa hela nationen till enhet, att väcka sympatier hos folket i Japan och att vinna stöd av de flesta länderna i världen. För det tredje, och än en gång till skillnad från Japan, är Kina ett mycket stort land med ett väldigt territorium, rika resurser, en stor befolkning och överflöd på soldater samt är i stånd att uthärda ett långvarigt krig. För det fjärde och sista, det finns ett brett internationellt stöd för Kina, vilket härleder sig ur dess krigs progressiva och rättfärdiga karaktär, och, återigen, är raka motsatsen till det klena stödet för Japans orättfärdiga sak. För att sammanfatta, Kinas nackdel ligger i dess militära svaghet och dess fördelar ligger i dess krigs progressiva och rättfärdiga karaktär, dess väldiga storlek och dess överflödande internationella stöd. Dessa är Kinas kännetecken.

12. Vi ser sålunda att Japan har stor militär, ekonomisk och politiskorganisatorisk styrka, men att dess krig är reaktionärt och barbariskt, dess människotillgångar och materialresurser är otillräckliga och dess internationella ställning ogynnsam. Kina däremot har mindre militär, ekonomisk och politisk-organisatorisk styrka, men det befinner sig i en era av framåtskridande, dess krig är progressivt och rättfärdigt, det är dessutom ett stort land, en faktor som sätter det istånd att utstå ett långvarigt krig, och det kommer att stödjas av flertalet länder. De ovan nämnda är de grundläggande, varandra ömsesidigt motsatta kännetecknen i det kinesisk-japanska kriget. De har bestämt och bestämmer alla politiska riktlinjer samt den militära strategin och taktiken för de båda sidorna; de har bestämt och bestämmer krigets karaktär av långvarigt och dess utgång, nämligen, att den slutliga segern kommer att gå till Kina och inte till Japan. Kriget är en kamp mellan dessa kännetecken. De kommer att förändras under krigets lopp, vart och ett enligt sin natur och av detta kommer allt annat att följa. Dessa kännetecken existerar objektivt och har inte uppfunnits för att lura folk; de bildar alla krigets grundläggande element och är inte ofullständiga fragment, de genomsyrar alla små och stora problem på bägge sidor och alla krigets skeden, och de är inga betydelselösa ting. Om någon vid studiet av det kinesisk-japanska kriget glömmer dessa kännetecken, kommer han med säkerhet till fel resultat; och även om vissa av hans idéer vinner tilltro för en tid och kan synas riktiga, kommer de oundvikligen att bevisas felaktiga av krigets förlopp. På grundval av dessa kännetecken ska vi nu övergå till att förklara de problem som ska behandlas.

VEDERLÄGGNING AV TEORIN OM DET NATIONELLA UNDERKUVANDET

13. Det nationella underkuvandets teoretiker, som inte ser något annat än kontrasten mellan fiendens styrka och vår svaghet, brukade säga: "Motstånd kommer att innebära underkuvande", och nu säger de: "Krigets fortsättande innebär underkuvande". Vi kommer inte att kunna övertyga dem enbart genom att säga att Japan, fastän det är starkt, är litet, medan Kina, fastän det är svagt, är stort. De kan åberopa historiska exempel, sådana som Yuanernas tillintetgörande av Sungdynastin och Chingernas förintande av Mingdynastin, för att bevisa att ett litet men starkt land kan besegra ett stort men svagt land och att dessutom ett efterblivet land kan underkuva ett utvecklat. Om vi säger att dessa händelser tilldrog sig för länge sedan och inte bevisar deras tes, kan de anföra det brittiska underkuvandet av Indien för att bevisa att ett litet men starkt kapitalistiskt land kan besegra ett stort men svagt och efterblivet land. Därför måste vi dra fram andra skäl, innan vi kan tysta och övertyga alla som talar om underkuvande, och förse var och en, som sysslar med propaganda, med argument nog för att övertyga dem, som fortfarande är förvirrade eller obeslutsamma och därmed stärka deras tro på försvarskriget.

14. Vilka är då de skäl vi bör anföra? Epokens kännetecken. Dessa kännetecken återspeglas konkret i Japans bakåtsträveri och brist på stöd och i Kinas framsteg och rikliga tillgång på stöd.

15. Vårt krig är inte vilket krig som helst, det är noga angivet ett krig mellan Kina och Japan som utkämpas på 1930-talet. Vår fiende, Japan, är först och främst en döende imperialistisk makt; han befinner sig redan i sin nedgångsera och skiljer sig inte bara från England vid tiden för Indiens underkuvande, då den brittiska kapitalismen ännu befann sig i sin uppgångsera, utan skiljer sig också från vad han själv var vid tiden för första världskriget för tjugo år sedan. Det nuvarande kriget har inletts på tröskeln till världsimperialismens och, framför allt, de fascistiska ländernas allmänna sammanbrott; detta är den verkliga orsaken till att fienden inlett detta äventyrliga krig, som till sin natur är en sista desperat kamp. Därför har vi en ofrånkomlig visshet om att det inte är Kina, utan den japanska imperialismens härskande kretsar som kommer att förintas såsom ett resultat av kriget. Vidare har Japan företagit detta krig vid en tid då andra länder har varit eller är på väg att bli invecklade i krig, när vi alla kämpar eller bereder oss att kämpa mot barbarisk aggression och Kinas öden är förbundna med de flesta ländernas och folkens i världen. Detta är roten och upphovet till det motstånd Japan uppväckt och kommer att väcka i ökad utsträckning hos dessa länder och folk.

16. Vad ska man säga om Kina? Dagens Kina kan inte jämföras med Kina under någon annan historisk period. Det är en halvkoloni och ett halvfeodalt samhälle, och det anses följaktligen vara ett svagt land. På samma gång befinner det sig historiskt i sin framstegsera; detta är huvudskälet till dess förmåga att besegra Japan. Då vi säger att försvarskriget mot Japan är progressivt, menar vi inte progressivt i vanlig eller allmän mening, inte heller menar vi progressivt i den meningen som det abessinska kriget mot Italien eller Taipingrevolutionen eller 1911 års revolution var progressiva, vi menar progressivt i den meningen att Kina är progressivt i dag. På vilket sätt är Kina av i dag progressivt? Det är progressivt därför, att det inte längre är ett fullständigt feodalt land, därför att vi redan har en viss kapitalism i Kina, vi har en bourgeoisie och ett proletariat, vi har ett väldigt antal människor som vaknat eller håller på att vakna, vi har ett kommunistiskt parti, vi har en politiskt progressiv arme - den av kommunistiska partiet ledda Röda armén - och vi har traditionen och erfarenheten från många årtionden av revolution, och särskilt erfarenheten från de sjutton år som förflutit sedan Kinas kommunistiska parti bildades. Denna erfarenhet har skolat folket och de politiska partierna i Kina och bildar själva grundvalen för den nuvarande enheten mot Japan. Om det sägs, att 1917 års seger i Ryssland hade varit omöjlig utan erfarenheterna från 1905, då kan vi också säga att utan erfarenheterna från de senaste sjutton åren skulle det vara omöjligt att vinna vårt försvarskrig. Sådant är det inrikespolitiska läget.

I det rådande internationella läget är Kina inte isolerat i kriget, och även detta är ett faktum utan tidigare motstycke i historien. I den tidigare historien utkämpades Kinas och även Indiens krig i isolering. Det är först i dag vi möter världsomfattande folkliga rörelser, med utomordentlig bredd och dito djup, vilka har uppstått eller uppstår och som stödjer Kina. 1917 års ryska revolution fick också internationellt stöd, och därför vann de ryska arbetarna och bönderna, men detta stöd var varken så vittomfattande eller så djupt till sin natur som vårt i dag. De folkliga rörelserna i dagens värld utvecklas i en omfattning och med ett djup som aldrig tidigare. Sovjetunionens existens är en särskilt viktig faktor i våra dagars internationella politik, och Sovjetunionen kommer säkerligen att stödja Kina med största entusiasm; det förekom ingenting sådant för tjugo år sen. Alla dessa faktorer har skapat och skapar viktiga betingelser, som är oumbärliga för Kinas slutliga seger. Omfattande direkt bistånd saknas ännu och kan väntas först i framtiden, men Kina är progressivt och ett stort land, och dessa är de faktorer som sätter det i stånd att förlänga kriget och att såväl främja som invänta internationell hjälp.

17. Härtill kommer ytterligare den faktorn att medan Japan är ett litet land med ett litet territorium, få resurser, en liten befolkning och ett begränsat antal soldater, Kina är ett stort land med ett väldigt territorium, rika resurser, en stor befolkning och rikligt med soldater, varför det, vid sidan av kontrasten mellan styrka och svaghet, finns en kontrast mellan ett litet land, tillbakagång och klent stöd, och ett stort land, framsteg och stöd i överflöd. Detta är skälet till att Kina aldrig kommer att bli underkuvat. Av kontrasten mellan styrka och svaghet följer att Japan till en viss tid och i viss utsträckning kan fara hänsynslöst fram med Kina, att en sträcka av den väg Kina måste vandra ofrånkomligen blir mycket svår samt att försvarskriget kommer att bli ett långvarigt och inte ett snabbt avgjort krig. Inte dess mindre följer av den andra kontrasten - ett litet land, tillbakagång och klent stöd gent emot ett stort land, framsteg och stöd i överflöd - att Japan inte kan topprida Kina i oändlighet utan med visshet kommer att lida ett slutligt nederlag medan Kina aldrig kan underkuvas utan är säkert om att vinna slutlig seger.

18. Varför blev Abessinien besegrat? För det första, det var inte endast svagt utan också litet. För det andra, det var inte så progressivt som Kina. Det var ett gammalt land i färd med att gå över från slaveri till livegenskap, ett land som varken hade kapitalism eller borgerliga politiska partier och än mindre ett kommunistiskt parti. Det hade ingen arme, sådan som den kinesiska armén, och än mindre en sådan som Åttonde routearmén. För det tredje, det var ur stånd att hålla ut och vänta på internationell hjälp och var tvunget att utkämpa sitt krig i isolering. För det fjärde, och detta är det allra viktigaste, förekom det misstag i ledningen av dess krig mot Italien. Därför blev Abessinien underkuvat. Men det pågår fortfarande ett ganska utbrett gerillakrig i Abessinien, vilket, om det vidmakthålles, kommer att sätta abessinierna i stånd att återvinna sitt land när världsläget förändras.

19. Om de, som talar om underkuvande, anför historien om befrielserörelsernas misslyckande i det moderna Kina för att bevisa sina påståenden, först att "motstånd betyder underkuvande" och sedan att "krigets fortsättande innebär underkuvande", är vårt svar åter, "det är andra tider nu". Kina självt, det inrikespolitiska läget i Japan och den internationella omgivningen är allesammans annorlunda nu. Det är en allvarlig sak att Japan är starkare än tidigare medan Kina i sin oförändrade halvkoloniala och halvfeodala ställning fortfarande är ganska svagt. Det är också ett faktum att Japan tills vidare har greppet över sitt folk i hemlandet och kan utnyttja internationella motsättningar för att invadera Kina. Men under ett långt krig måste dessa förhållanden ofrånkomligen förändras i motsatt riktning. Dessa förändringar är ännu inte fullbordade fakta, men de kommer att bli det i framtiden. De som talar om underkuvande avfärdar detta argument. Vad Kina beträffar har vi redan nya människor, ett nytt politiskt parti, en ny armé och en ny politik för försvar mot Japan, ett läge som är mycket annorlunda än det som bestod för mer än ett årtionde sedan, och vad mera är, allt detta kommer oundvikligen att utvecklas ytterligare. Det är sant att befrielserörelserna historiskt mötts av upprepade bakslag med resultat att Kina inte kunnat samla större styrka för det pågående försvarskriget - detta är en mycket smärtsam historisk läxa och aldrig mer får vi förinta några av våra revolutionära krafter. Likväl kan vi förvisso, även på den grund vi nu har, genom att uppbjuda stora ansträngningar tränga framåt steg för steg och öka styrkan i vårt försvar. Alla sådana ansträngningar bör vara inriktade på den stora Antijapanska nationella enhetsfronten. Vad det internationella stödet beträffar, så är det, ehuru direkt och omfattande bistånd ännu inte är i sikte, i vardande, ty det internationella läget är nu i grunden annorlunda än det var. De oräkneliga misslyckandena för befrielserörelsen i det moderna Kina hade sina subjektiva och objektiva orsaker, men läget i dag är helt och hållet annorlunda. Ehuru det förekommer många svårigheter, som gör försvarskriget mödosamt - sådana som fiendens styrka och vår svaghet och det faktum att hans svårigheter just har börjat medan våra egna framsteg är långt ifrån tillräckliga -, består likväl i dag många gynnsamma betingelser för att besegra fienden. Vi behöver till dem lägga endast våra egna subjektiva ansträngningar, och vi ska bli i stånd att övervinna svårigheterna och vinna seger. Så gynnsamma betingelser som dessa har aldrig tidigare existerat under någon period i vår historia, och detta är skälet till att försvarskriget mot Japan, till skillnad från de tidigare befrielserörelserna, inte kommer att sluta i misslyckande.

KOMPROMISS ELLER MOTSTÅND?

KORRUPTION ELLER FRAMSTEG?

20. Det har ovan gjorts fullt klart att teorin om det nationella underkuvandet är grundlös. Men det finns många människor som inte ansluter sig till denna teori. De är goda, ärliga patrioter, men är inte dess mindre djupt bekymrade över det nuvarande läget. Två ting bekymrar dem, fruktan för en kompromiss med Japan och tvivlet på möjligheten till politiskt framåtskridande. Dessa bägge besvärliga frågor diskuteras i vida kretsar, och ingen nyckel har hittats till deras lösning. Låt oss undersöka dem.

21. Såsom tidigare förklarats har frågan om kompromissen sociala rötter, och så länge dessa rötter existerar måste frågan nödvändigtvis uppstå. Men en kompromiss kan inte genomföras. För att bevisa påståendet behöver vi bara söka bekräftelse i Japan, Kina och det internationella läget. Låt oss ta Japan först. Just i början av försvarskriget beräknade vi att den tid skulle komma då en atmosfär som främjade kompromissen skulle uppstå, med andra ord att Japan, efter att ha ockuperat norra Kina, Kiangsu och Chekiang, förmodligen skulle tillgripa knepet att locka Kina att kapitulera. Och alldeles riktigt, det tillgrep detta knep, men krisen var snart förbi, och ett av skälen var att fienden överallt genomförde en barbarisk politik och tillämpade rena plundringen. Ilade Kina kapitulerat, skulle varenda kines ha blivit en slav utan land. Fiendens rovdjurspolitik, politiken att underkuva Kina, har två sidor, den materiella och den andliga, vilka bägge används mot alla kineser, inte endast mot folket i det lägre skiktet utan också mot medlemmarna av de övre skikten. De sistnämnda behandlas naturligtvis litet hövligare, men det är en skillnad endast i fråga om graden, inte i princip. I stort sett överför fienden till Kinas inre samma metoder som han använt i de tre nordöstliga provinserna. Materiellt rövar han till och med maten och kläderna från gemene man och får dem att skrika av hunger och kyla. Han stjäl produktionsmedlen, och därmed ruinerar och förslavar han Kinas nationella industrier. Andligen arbetar han för att förinta det kinesiska folkets nationalmedvetande. Under den "Uppgående solens flagga" kan ingen kines undgå att vara en foglig undersåte, ett lastök, som är förbjudet att visa minsta spår av kinesisk nationalanda. Denna barbariska fiendepolitik kommer att föras längre in i Kinas inre. Japan med sin omättliga aptit är ovilligt att sluta kriget. Den politik som framlades i den japanska regeringens uttalande av den 16 januari 1938[11] blir, som oundvikligt var, alltjämt envist genomförd, vilket framkallat vrede inom alla skikt av det kinesiska folket. Dess vrede skapas av det japanska krigets reaktionära och barbariska karaktär - "ingen undgår sitt öde", och följaktligen har en absolut fientlighet utkristalliserats. Det kan väntas att fienden vid något tillfälle i framtiden åter ska tillgripa knepet att locka Kina att kapitulera och att vissa av de, som talar om underkuvande, åter ska kravla fram och sannolikt gå i maskopi med vissa utländska element (som kan hittas i Storbritannien, Förenta staterna och Frankrike, särskilt bland de övre skikten i Storbritannien) som deras medbrottslingar. Men händelsernas allmänna inriktning kommer inte att tillåta kapitulation; den japanska krigföringens hårdnackade och ovanligt barbariska karaktär har avgjort den sidan av saken.

22. För det andra, låt oss ta Kina. Det finns tre faktorer som bidrar till Kinas ståndaktighet i försvarskriget. I främsta rummet kommunistiska partiet, vilket är den pålitliga kraft, som leder folket i försvaret mot Japan. Därnäst Kuomintang, som är avhängigt av Storbritannien och Förenta staterna och följaktligen inte kommer att kapitulera för Japan därest det inte får besked av dem att göra det. Slutligen de övriga partierna och grupperna, av vilka de flesta är motståndare till en kompromiss och stödjer försvarskriget. Så länge dessa tre är eniga, kommer en var som kompromissar att stå bland förrädarna, och vem som helst kommer att ha rätt att bestraffa honom. Alla, som är ovilliga att bli förrädare, har inget annat val än att enas och fortsätta försvarskriget till slutet. En kompromiss är därför näppeligen möjlig.

23. För det tredje, ta den internationella sidan av saken. Hela världen, med undantag för Japans allierade och vissa element i de övre skikten i de andra kapitalistiska länderna, gillar att Kina gör motstånd och vill inte att Kina ska kompromissa. Detta förhållande stärker Kinas hopp. I dag hoppas folket i hela landet att de internationella krafterna småningom ska ge Kina växande hjälp. Detta är inte ett fåfängt hopp. Särskilt Sovjetunionens existens uppmuntrar Kina i dess försvarskrig. Den socialistiska Sovjetunionen, som nu är starkare än någonsin tidigare, har alltid delat Kinas glädje och sorger. Till skillnad från alla överklasselementen i de kapitalistiska länderna, vilka aldrig eftersträvar något annat än profit, anser Sovjetunionen det vara sin plikt att bistå alla svaga nationer och alla revolutionära krig. Att Kina inte utkämpar sitt krig i isolering har sin grund inte blott i internationellt bistånd i allmänhet utan särskilt i Sovjetunionens bistånd. Kina och Sovjetunionen befinner sig i varandras direkta och omedelbara geografiska närhet, vilket skärper Japans kris och underlättar Kinas försvarskrig. Omedelbar geografisk närhet till Japan ökar det kinesiska försvarets svårigheter. Närheten till Sovjetunionen är, å andra sidan, en för försvarskriget gynnsam betingelse.

24. Vi kan följaktligen dra slutsatsen, att faran för en kompromiss existerar men kan övervinnas. Även om fienden kan modifiera sin politik i viss mån, kan han inte ändra den i grunden. I Kina är kompromissens sociala rötter tillstädes, men motståndarna till en kompromiss är i flertal. Internationellt är också vissa krafter för kompromiss, men de viktigaste krafterna är för motstånd. Kombinationen av dessa tre faktorer gör det möjligt att övervinna faran för en kompromiss och hålla ut i försvarskriget till slutet.

25. Låt oss nu besvara den andra frågan. Politiskt framåtskridande inom landet och uthållighet i försvarskriget är oskiljaktiga. Ju större det politiska framåtskridandet är, med desto större uthållighet kan vi föra kriget, och ju uthålligare vi för kriget, desto större är det politiska framåtskridandet. Men i grunden beror allt på vår uthållighet i försvarskriget. De osunda företeelser som förekommer på olika områden under Kuomintangregimen är mycket allvarliga, och det faktum att dessa icke önskvärda faktorer ökat med åren har framkallat stor oro och förargelse bland de breda lagren av våra patrioter. Men det finns ingen anledning till pessimism, eftersom erfarenheterna av försvarskriget redan visat att det kinesiska folket under de senaste tio månaderna gjort lika stora framsteg som under många år tidigare. Ehuru den samlade inverkan av många års korruption är en kraftig broms på tillväxten av folkets kraft att motstå Japan och därmed minskar omfattningen av våra segrar och tillfogar oss förluster i kriget, är läget som helhet i Kina, i Japan och i världen sådant att det kinesiska folket inte kan annat än göra framsteg. Dessa framsteg kommer att vara långsamma till följd av korruptionen, som hindrar framåtskridandet. Framåtskridandet och den långsamma takten i framåtskridandet är två kännetecken på det nuvarande läget, och det sistnämnda står i dålig överensstämmelse med krigets trängande behov, vilket är en källa till stora bekymmer för patrioterna. Men vi befinner oss mitt uppe i ett revolutionärt krig, och revolutionärt krig är ett motgift, som inte endast bortskaffar fiendens gift utan också renar oss från vår egen smuts. Varje rättfärdigt, revolutionärt krig är begåvat rased en oerhörd kraft, som kan förvandla många ting eller röja vägen för deras förvandling. Det kinesisk-japanska kriget kommer att omvandla både Kina och Japan; förutsatt att Kina håller ut i försvarskriget och vidmakthåller enhetsfronten, kommer det gamla Japan med säkerhet att omvandlas till ett nytt Japan och det gamla Kina till ett nytt Kina, och människor och allting annat i både Kina och Japan kommer att omvandlas under och efter kriget. Det är riktigt av oss att betrakta det antijapanska kriget och vår nationella rekonstruktion såsom förknippade med varandra. Då man säger att Japan också kan omvandlas, säger man att aggressionskriget, som dess härskare för, kommer att sluta i nederlag och kan leda till att det japanska folket gör revolution. Den dag det japanska folkets revolution segrar, kommer att vara den dag då Japan omvandlas. Allt detta är intimt förenat med Kinas försvarskrig och är ett perspektiv som vi bör ta med i räkningen.

TEORIN OM DET NATIONELLA UNDERKUVANDET ÄR FELAKTIG OCH TEORIN OM DEN SNABBA SEGERN ÄR LIKALEDES FELAKTIG

26. I vårt jämförande studium av fienden och oss själva beträffande de grundläggande motsatta kännetecknen, sådana som relativ styrka, relativ storlek, framåtskridande eller reaktion och stödets relativa omfattning, har vi redan vederlagt teorin om det nationella underkuvandet, och vi har klargjort varför en kompromiss är osannolik och varför politiskt framåtskridande är möjligt. De som talar om underkastelse framhäver motsättningen mellan styrka och svaghet och blåser upp den, till dess den blir grundvalen för hela deras argumentering i frågan, och förbiser alla de andra motsättningarna. Deras i en förutfattad mening bottnande upptagenhet av skillnaden i styrka visar deras ensidighet, och det förhållandet att de förstorar upp denna ena sida av saken till det hela visar deras subjektivism. Om nuan ser på saken som helhet, synes det sålunda att de inte har någon grund att stå på och har fel. Vad dem beträffar, som varken talar om underkastelse eller är obotliga pessimister men som för ögonblicket befinner sig i en pessimistisk sinnesstämning helt enkelt därför att de är förvirrade av skillnaden mellan vår och fiendens styrka vid en given tidpunkt och i vissa avseenden eller av korruptionen i landet, bör vi påpeka för dem att även deras uppfattning tenderar till att vara ensidig och subjektiv. Men i deras fall är det relativt lätt att åstadkomma rättelse; när de väl fått ögonen öppnade, kommer de att förstå, ty de är patrioter och deras misstag är endast tillfälligt.

27. Företrädarna för den snabba segern har också fel. Antingen glömmer de helt och hållet motsättningen mellan styrka och svaghet och kommer ihåg endast de andra motsättningarna, eller också överdriver de Kinas fördelar till dess dessa förlorar all likhet med verkligheten och inte kan kännas igen, eller också tar de övermodigt styrkeförhållandet vid en tidpunkt och på ett ställe och framställer detta såsom om det gällde för hela läget, vilket erinrar om det gamla ordstävet: "Ett löv framför ögat skymmer bort hela Taiberget". De saknar, med ett ord sagt, mod att erkänna att fienden är stark medan vi är svaga. De förnekar ofta detta och förnekar följaktligen en sida av sanningen. Inte heller har de mod att erkänna att våra fördelar är begränsade, och sålunda förnekar de en annan sida av sanningen. Resultatet är att de begår misstag, både små och stora, och här är det återigen subjektivism och ensidighet som ställer till ohägn. Dessa vänner har hjärtat på rätta stället och även de är patrioter. Men medan "herrarnas strävan förvisso är upphöjd" är deras åsikter felaktiga, och att handla efter dem skulle sannerligen betyda att köra huvudet i väggen. Ty om värderingen inte stämmer med verkligheten, kan handlingen inte föra till målet, och att det oaktat handla, skulle betyda armens nederlag och nationens underkuvande, vadan resultatet skulle bli detsamma som defaitisternas. Följaktligen håller inte heller denna teori om den snabba segern.

28. Förnekar vi faran för nationellt underkuvande? Nej, det gör vi inte. Vi inser att Kina står inför två möjliga framtidsutsikter, frigörelse eller underkuvande, och att dessa två befinner sig i våldsam konflikt. Vår uppgift är att uppnå befrielse och avvärja underkuvande. Villkoren för befrielse är Kinas framåtskridande, som är grundläggande, fiendens svårigheter och internationellt stöd. Vi skiljer oss från dem som talar om underkuvande. I det vi anlägger en objektiv och allsidig syn på saken, erkänner vi de två möjligheterna till nationellt underkuvande och befrielse, framhåller att befrielsen är den dominerande möjligheten, påpekar villkoren för att uppnå den och strävar att vinna den. De däremot, som talar om underkuvande, anlägger en subjektiv och ensidig syn på saken och erkänner endast en möjlighet, den till underkuvande. De medger inte att det finns en möjlighet till befrielse och framhåller än mindre vilka betingelser som krävs för befrielsen eller strävar att vinna den. Dessutom, medan vi erkänner tendensen att kompromissa och korruptionen, ser vi andra tendenser och företeelser, vilka vi menar så småningom kommer att överväga och redan befinner sig i våldsam konflikt med de förstnämnda. Dessutom framhåller vi de betingelser som är nödvändiga för att de sunda tendenserna och företeelserna ska få överhanden, och vi strävar till att övervinna tendensen att kompromissa och till att göra slut på korruptionen. Därför är vi, i motsats till pessimisterna, alls inte nedslagna.

29. Inte för att vi skulle ha något emot en snabb seger. Alla skulle väl vilja driva ut "djävlarna" innan morgondagen gryr. Men vi framhåller att då vissa bestämda betingelser saknas, är den snabba segern något som existerar blott i våra tankar och inte i den objektiva verkligheten, och att den bara är en illusion, en falsk teori. I överensstämmelse härmed påpekar vi, efter att ha företagit en objektiv och omfattande värdering av alla omständigheter beträffande både fienden och oss själva, att det långvariga krigets strategi är enda vägen till slutlig seger, och vi avvisar den grundlösa teorin om snabb seger. Vi hävdar att vi måste sträva att tillförsäkra oss alla de betingelser som är oundgängliga för en slutlig seger och att ju mera fullständigt och ju tidigare vi tillförsäkrar oss dessa betingelser, desto säkrare ska vi vara om seger och desto tidigare ska vi vinna den. Vi tror att detta är enda sättet att avkorta krigets förlopp, och vi förkastar teorin om snabb seger, som bara är tomt prat och ett försök att få det man vill ha till billigt pris.

VARFÖR ETT LÅNGVARIGT KRIG?

30. Låt oss nu undersöka problemet om långvarigt krig. Ett riktigt svar på frågan "Varför ett långvarigt krig?" kan nås endast på basis av alla de grundläggande kontrasterna mellan Kina och Japan. Om vi till exempel säger enbart att fienden är en stark imperialistisk makt, medan vi är ett svagt halvkolonialt och halvfeodalt land, löper vi fara att falla in i teorin om nationellt underkuvande. För varken i teori eller praktik kan en kamp bli långvarig genom att man helt enkelt ställer de svaga mot de starka. Inte heller kan den bli långvarig genom att man helt enkelt ställer de stora mot de små, de progressiva mot de reaktionära eller överflöd av stöd mot klent stöd. Det är en vanlig företeelse att ett litet land annekteras av ett stort, eller att ett stort land annekteras av ett litet. Det händer ofta att ett progressivt land, som inte är starkt, förintas av ett stort reaktionärt land, och detsamma gäller allt som är progressivt men inte starkt. Överflödande eller klent stöd är en viktig men sidoordnad faktor, och graden av dess inverkan beror av de grundläggande faktorerna på ömse sidor. När vi säger, att försvarskriget mot Japan är ett långvarigt krig, är detta därför en slutsats som dragits ur de inbördes förhållandena mellan samtliga verksamma faktorer på bägge sidor. Fienden är stark och vi är svaga, och faran för underkuvande finns. Men i andra hänseenden har fienden brister, och vi har fördelar. Fiendens fördelar kan minskas, och hans brister förvärras genom våra ansträngningar. A andra sidan kan våra fördelar göras större och våra brister botas genom våra ansträngningar. Följaktligen kan vi vinna slutlig seger och avvärja underkuvande, medan fienden slutligen blir besegrad och inte kan hindra att hela hans imperialistiska system bryter samman.

31. Eftersom fienden har endast en fördel men brister i alla andra avseenden och vi har brister endast i ett enda avseende men fördelar i alla andra, varför har inte detta skapat jämvikt oss emellan, utan, tvärtom, en överlägsen ställning för honom och en underlägsen ställning för oss vid nuvarande tidpunkt? Det är fullt klart att vi inte kan betrakta frågan på detta formella sätt. Faktum är att skillnaden mellan fiendens och vår egen styrka nu är så stor att fiendens brister inte utvecklats och, tills vidare, inte kan utvecklas i den grad som är nödvändig för att sätta ned hans styrka, medan våra fördelar inte utvecklats och tills vidare inte kan utvecklas i den grad som är nödvändig för att de ska uppväga vår svaghet. Därför kan det ännu inte finnas någon jämvikt, endast bristande balans.

32. Ehuru våra bemödanden att hålla ut i försvarskriget och enhetsfronten i någon mån förändrat fiendens styrka och överlägsenhet jämförd med vår svaghet och underlägsenhet, har ännu ingen grundläggande förändring skett. Följaktligen kommer fienden under ett visst skede av kriget att vara segerrik i en viss grad, och vi ska lida nederlag. Men hur kommer det sig att fiendens segrar och våra nederlag under detta skede är bestämt begränsade till graden och inte kan gå över i fullständig seger eller fullständigt nederlag? Orsaken är, för det första, att fiendens styrka och vår svaghet från början varit relativa och inte absoluta och, för det andra, att våra bemödanden att hålla ut i försvarskriget och enhetsfronten ytterligare framhävt detta relativa förhållande. I jämförelse med det ursprungliga läget är fienden fortfarande stark, men ogynnsamma faktorer har minskat hans styrka, ehuru ännu inte i sådan grad att de gjort slut på hans överlägsenhet, och på samma sätt är vi fortfarande svaga, men gynnsamma faktorer har uppvägt våra svagheter, ehuru inte i en grad som är tillräcklig för att upphäva vår underlägsenhet. Sålunda visar det sig att fienden är relativt stark och vi är relativt svaga, att fienden har en relativt övermäktig och vi en relativt underlägsen ställning. På bägge sidor har styrka och svaghet, övermakt och underlägsenhet aldrig varit absoluta, och dessutom har våra bemödanden att hålla ut i försvarskriget och i enhetsfronten under kriget medfört ytterligare förändringar i det ursprungliga kraftförhållandet mellan oss och fienden. Därför är, i detta skede, fiendens segrar och våra nederlag bestämt begränsade till graden och följaktligen blir kriget långvarigt.

33. Men förhållandena ändras oavbrutet. Förutsatt att vi under kriget använder en riktig militär och politisk taktik, inte gör några principiella misstag och gör vårt bästa, kommer såväl fiendens nackdelar som Kinas fördelar att växa allt efter som kriget fortgår, och det oundvikliga resultatet blir att det sker en ständig förändring av skillnaden i relativ styrka och följaktligen i de bägge sidornas relativa ställning. När ett nytt skede nås, kommer en stor förändring att äga rum i styrkeförhållandet och resultera i nederlag för fienden och seger för oss.

34. För närvarande kan fienden alltjämt utnyttja sin styrka och vårt försvarskrig har ännu inte försvagat honom i grunden. Hans brist på människor och materiella resurser är ännu inte sådan att hans offensiv hindras. De kan tvärtom alltjämt till en viss grad bära upp hans offensiv. Hans krigs reaktionära och barbariska natur, en faktor som intensifierar såväl klassmotsättningarna i Japan som den kinesiska nationens motstånd, har ännu inte medfört ett läge som radikalt hindrar hans frammarsch. Fiendens internationella isolering ökar men är ännu inte fullständig. I många länder, som antytt att de vill hjälpa oss, håller kapitalister, som handlar med ammunition och krigsmateriel och som uteslutande är inriktade på profit, fortfarande på att förse Japan med stora mängder krigsförnödenheter,[12] och deras regeringar [13] är alltjämt ovilliga att ansluta sig till Sovjetunionen i praktiska sanktioner mot Japan. Av allt detta följer, att vårt försvarskrig inte kan vinnas snabbt och kan bli endast ett långvarigt krig. Ehuru det, vad Kinas svaghet på de militära, ekonomiska, politiska och kulturella områdena beträffar, inträtt en viss förbättring under försvarskrigets tio månader, har landet ännu långt kvar till det som krävs för att hindra fiendens offensiv och förbereda vår motoffensiv. Kvantitativt sett har vi dessutom haft att bära vissa förluster. Ehuru alla de faktorer som är gynnsamma för oss har en positiv inverkan, kommer denna inte att vara nog för att hejda fiendens offensiv och förbereda vår motoffensiv, med mindre än att vi gör en väldig ansträngning. Varken avskaffandet av korruptionen och påskyndandet av framåtskridandet inom landet eller tyglandet av de projapanska krafterna och utvidgningen av de antijapanska krafterna utomlands är ännu ett faktum. Av allt detta följer, att vårt krig inte kan vinnas snabbt utan kan bli endast ett långvarigt krig.

DET LÅNGVARIGA KRIGETS TRE SKEDEN

35. Eftersom det kinesisk-japanska kriget är ett långvarigt krig och slutsegern kommer att tillfalla Kina, kan det rimligen antas att detta krig kommer att genomgå tre skeden. Det första skedet täcker perioden för fiendens strategiska offensiv och vår strategiska defensiv. Det andra skedet kommer att bli en period under vilken fienden genomför sin strategiska konsolidering och vi förbereder oss för motoffensiv. Det tredje skedet kommer att omfatta den period då vi genomför vår strategiska motoffensiv och fienden sin strategiska reträtt. Det är omöjligt att förutsäga det konkreta läget i dessa tre skeden, men vissa allmänna tendenser i kriget kan utpekas i ljuset av de nuvarande förhållandena. Det objektiva händelseförloppet kommer att bli ytterligt rikt och varierande, med många krokvägar, och ingen kan ställa ett horoskop för det kinesisk-japanska kriget; för krigets strategiska ledning är det inte dess mindre nödvändigt att göra upp en skiss, som tecknar konturerna av dess utvecklingstendenser. Ehuru vår skiss kanske inte kommer att stå i full överensstämmelse med de framtida fakta och kommer att ändras av dem, är det icke dess mindre nödvändigt att göra upp en sådan skiss, för att ge fast och målmedveten strategisk ledning i det långvariga kriget.

36. Det första skedet är ännu inte avslutat. Fiendens plan är att ockupera Canton, Wuhan och Lanchow och förbinda dessa tre orter. För att uppnå detta mål måste fienden använda åtminstone femtio divisioner eller omkring en och en halv miljon man, förbruka från ett och ett halvt till två år och ge ut mera än tiotusen miljoner yen. Då fienden tränger så djupt in, kommer han att möta väldiga svårigheter, med följder mera olycksbringande än någon kan föreställa sig. Vad försöket att ockupera hela sträckan av järnvägen Canton-Hankow och landsvägen Sian-Lanchow beträffar, kommer han att få utkämpa vådliga strider och kommer kanske ändå inte att kunna genomföra sin plan. Men då vi gör upp vår operationsplan bör vi grunda oss på antagandet att fienden kan ockupera dessa tre punkter och även vissa områden därutöver samt sammanbinda dem, och vi bör vidta dispositioner för ett långvarigt krig, på det att vi, även om han gör som vi antar, ska vara istånd att reda oss mot honom. Den form av strid som vi bör använda i detta skede är i första hand rörligt krig, som bör kompletteras med gerillakrig och ställningskrig. Som följd av de fel Kuomintangs militärmyndigheter begick tillmättes ställningskriget den främsta rollen i detta skedes första fas, men icke dess mindre är det kompletterande, när man ser till skedet som helhet. I detta skede har Kina redan byggt upp en bred enhetsfront och uppnått en enhet som aldrig förr. Ehuru fienden har använt och kommer att fortsätta att använda gemena och skamlösa medel för att locka Kina till kapitulation, i ett försök att utan större ansträngning förverkliga sin plan på ett snabbt avgörande och erövra hela Kina, har han hittills misslyckats, och det är inte heller troligt att han lyckas i framtiden. I detta skede har Kina, trots avsevärda förluster, gjort beaktansvärda framsteg, vilka kommer att bli den huvudsakliga grunden för dess fortsatta motstånd under andra skedet. I nuvarande skede har Sovjetunionen redan givit betydande hjälp till Kina. På fiendens sida finns det redan tecken till sjunkande moral, och hans armés angreppskraft är i detta skedes mellersta fas mindre än i den inledande fasen och kommer att bli ännu mindre under den avslutande fasen. Han börjar visa tecken på finansiell och ekonomisk utmattning; krigströttheten börjar sätta in bland hans folk och soldater; och inom den klick som leder kriget börjar "missräkning" med kriget att visa sig och pessimismen om krigsutsikterna växer.

37. Andra skedet kan betecknas såsom den strategiska pattställningens skede. I slutet av första skedet kommer fienden, emedan han har ont om soldater och till följd av vårt beslutsamma motstånd, att bli tvungen att fastställa vissa slutpunkter för sin offensiv. Då han uppnått dessa, kommer han att inställa sin strategiska offensiv och inträda i ett skede varunder han söker trygga de områden han erövrat. I det andra skedet kommer fienden att försöka trygga de ockuperade områdena och göra dem till sina genom den bedrägliga metoden att, medan han plundrar det kinesiska folket in på bara benen, sätta upp marionettregeringar. Men återigen kommer han att ställas inför ett hårdnackat gerillakrig. Vårt gerillakrig, som drar fördel av faktum att fiendens uppland är oskyddat, kommer under det första skedet att utvecklas i stor omfattning, och många basområden kommer att upprättas och utgöra ett allvarligt hot mot fiendens strävan att konsolidera de ockuperade områdena, och sålunda kommer det alltjämt att förekomma vida spridda strider under andra skedet. I detta skede kommer vår kampform i första hand att vara gerillakrig kompletterat med rörlig krigföring. Kina kommer fortfarande att ha en stor reguljär arme, men kommer att finna det svårt att med en gång inleda en strategisk motoffensiv emedan, å ena sidan, fienden kommer att inta en strategiskt defensiv ställning i de stora städerna och längs de viktigaste kommunikationslinjerna i de områden han ockuperat och, å andra sidan, Kina ännu inte kommer att vara tillräckligt tekniskt rustat. Med undantag för de trupper som är sysselsatta med frontalförsvaret mot fienden kommer våra trupper att i stort antal och jämförelsevis spridda formationer sändas över i fiendens uppland. Där kommer de att basera sig på alla de områden som inte är föremål för faktisk fientlig ockupation och att i samverkan med folkets lokala väpnade styrkor föra ett omfattande och bittert gerillakrig mot de av fienden ockuperade områdena och hålla fienden i rörelse så långt möjligt är, för att förinta honom i rörligt krig så som nu sker i provinsen Shansi. Kampen under det andra skedet kommer att föras hänsynslöst, och landet kommer att bli utsatt för allvarlig ödeläggelse. Men gerillakriget kommer att vara framgångsrikt, och om det förs väl, kan fienden kanske behålla endast omkring en tredjedel av det område han ockuperat, medan de återstående två tredjedelarna är i våra händer, vilket kommer att vara ett stort nederlag för fienden och en stor seger för Kina. Vid denna tid kommer det av fienden ockuperade territoriet som helhet att falla i tre kategorier: för det första, fiendens basområden; för det andra, våra basområden för gerillakrig och, för det tredje, de gerillaområden vilka bägge sidor kämpar om. Detta skedes varaktighet kommer att avhänga av graden av förändring i styrkebalansen mellan oss och fienden och av förändringarna i det internationella läget. Allmänt talat bör vi vara beredda på att detta skede ska räcka en ganska lång tid och att utstå dess vedermödor. Det kommer att vara en mycket smärtsam period för Kina. De två stora problemen kommer att bli ekonomiska svårigheter och förrädarnas upplösande verksamhet. Fienden kommer att sätta till alla klutar för att ödelägga Kinas enhetsfront, och förrädarorganisationerna i alla de ockuperade områdena kommer att gå samman i en så kallad "enad regering". Som följd av att de stora städerna förlorats och av krigets vedermödor, kommer vacklande element inom våra egna led att ropa efter kompromiss, och pessimismen kommer att växa i allvarlig omfattning. Vår uppgift blir då att mobilisera hela folket till att enas som en man och föra kriget vidare med orubblig uthållighet, att bredda och konsolidera enhetsfronten, sopa undan all pessimism och alla tankar på kompromiss, befordra viljan till hård kamp och tillämpa en ny krigstidspolitik för att sålunda kunna uthärda vedermödorna. Under andra skedet måste vi mana hela landet att beslutsamt upprätthålla en enhetlig regering, bekämpa splittring och systematiskt förbättra vår stridsteknik, reformera de väpnade styrkorna, mobilisera hela folket och förbereda motoffensiven. Det internationella läget kommer att bli ännu ogynnsammare för Japan, och de viktigaste internationella krafterna kommer att bli böjda för att ge Kina mera hjälp, även om det kommer att talas om "realism" av typen Chamberlain, som anpassar sig till fullbordat faktum. Japans hot mot sydöstra Asien och Sibirien kommer att öka, och det kan till och med bli ännu ett krig. Vad Japan beträffar kommer tjogtals av dess divisioner att trampa ned sig i Kina så djupt att de aldrig kan komma därur. Ett omfattande gerillakrig och folkets antijapanska rörelse kommer att nöta ut denna stora japanska styrka, minska den kraftigt och även upplösa dess moral genom att stimulera ökad hemlängtan, krigströtthet och till och med stämningar mot kriget. Det skulle vara felaktigt att säga att Japan inte kommer att uppnå några resultat av all sin plundring i Kina, men det har likväl, därför att det lider brist på kapital och hemsöks av gerillakrig, ingen möjlighet att uppnå snabba eller betydande resultat. Detta andra skede kommer att bli övergångsskedet i hela kriget, det kommer att vara den mest ansträngande perioden men också den i vilken omsvängningen inträffar. Huruvida Kina blir ett självständigt land eller reduceras till en koloni kommer att avgöras inte genom bevarandet eller förlusten av de stora städerna under det första skedet, utan av den omfattning i vilken hela nationen bemödar sig i det andra skedet. Om vi kan hålla ut i försvarskriget, i enhetsfronten och i det långvariga kriget, kommer Kina i detta skede att få kraft att förändras från ett svagt till ett starkt land. Detta kommer att bli andra akten i det kinesiska försvarskrigets treaktsdrama. Och genom hela ensemblens bemödanden kommer det att bli möjligt att uppföra en verkligt strålande tredje akt.

38. Tredje skedet blir det skede då vi driver motoffensiv för att återvinna våra förlorade landområden. Dessas återvinnande kommer i huvudsak att bero av den styrka som Kina byggt upp under det föregående skedet och som kommer att fortsätta att växa under tredje skedet. Men Kinas styrka ensam kommer inte att vara nog, och vi blir nödsakade att lita också till de internationella krafternas stöd och till de förändringar som kommer att ske i Japan, i annat fall blir vi inte i stånd att vinna. Detta utökar Kinas uppgifter i den internationella propagandan och diplomatin. Under det tredje skedet kommer vårt krig inte längre att vara en strategisk defensiv utan att övergå i en strategisk motoffensiv, som kommer till uttryck i strategiska offensiver. Och det kommer inte längre att utkämpas på strategiska inre linjer utan att småningom växlas över till strategiska yttre linjer. Inte förrän vi slagit oss fram till Yalufloden kan detta krig anses vara slut. Tredje skedet kommer att bli det sista i det långvariga kriget, och när vi talar om att hålla ut i kriget till slutet, menar vi att gå hela vägen genom detta skede. Vår främsta kampform kommer fortfarande att vara rörlig krigföring, men ställningskriget kommer att få betydelse. Medan ställningsförsvar, till följd av de rådande omständigheterna, inte kan anses viktigt under det första skedet, kommer ställningsangrepp att bli ganska viktiga i det tredje skedet på grund av de förändrade betingelserna och uppgiftens krav. Under tredje skedet kommer gerillakrig åter att ge strategiskt stöd som komplement till det rörliga kriget och ställningskriget, men inte att, såsom under andra skedet, utgöra den viktigaste formen.

39. Det är sålunda uppenbart att kriget är långvarigt och följaktligen av hänsynslös natur. Fienden kommer inte att kunna sluka hela Kina, men kommer att kunna ockupera många orter för en avsevärd tid. Kina kommer inte att kunna kasta ut japanerna snabbt, men kommer att behålla större delen av sitt territorium. Slutligen kommer fienden att förlora och vi att vinna, men vi har ett svårt stycke väg att tillryggalägga.

40. Det kinesiska folket kommer att härdas under detta långa och hänsynslösa krigs förlopp. De politiska partier som deltar i kriget kommer också att stålsättas och prövas. Enhetsfronten måste upprätthållas. Endast genom att hålla fast vid enhetsfronten, kan vi hålla ut i kriget, och endast genom att ståndaktigt upprätthålla enhetsfronten och hålla ut i kriget, kan vi vinna den slutliga segern. Endast på detta sätt kan alla svårigheter övervinnas. Sedan vi tillryggalagt det svåra vägstycket, når vi stora landsvägen till seger. Detta är krigets naturliga logik.

41. Under de tre skedena kommer förändringarna i den relativa styrkan att försiggå på följande linjer. Under första skedet är fienden överlägsen och vi underlägsna i styrka. Vad vår underlägsenhet angår, måste vi räkna med förändringar av två skilda slag från tiden närmast före försvarskriget och till slutet av detta skede. Det första slaget är en förändring till det sämre. Kinas ursprungliga underlägsenhet kommer att förvärras till följd av förluster i kriget, nämligen, minskningar i fråga om territorium, befolkning, ekonomisk styrka, militär styrka och kulturella institutioner. Mot slutet av det första skedet kommer dessa minskningar förmodligen vara avsevärda, särskilt på den ekonomiska sidan. Detta förhållande kommer att utnyttjas av vissa människor som grundval för deras teorier om nationellt underkuvande och om kompromiss. Men det andra slaget av förändring, förändring till det lättre, måste också observeras. Däri innefattas den erfarenhet som vunnits i kriget, de framsteg som de väpnade styrkorna gjort, det politiska framåtskridandet, mobiliseringen av folket, utvecklingen av kubturen i en ny riktning, gerillakrigets uppkomst, ökningen av det internationella stödet osv. Under första skedet är det, som är i nedgående, den gamla kvantiteten och den gamla kvaliteten, och detta visar sig huvudsakligen kvantitativt. Det, som är i uppåtgående, är den nya kvantiteten och den nya kvaliteten, uttrycken härför är huvudsakligen kvalitativa. Detta är det andra slaget av förändring, som ger en grundval för vår förmåga att utkämpa ett långvarigt krig och vinna slutlig seger.

42. Under det första skedet sker förändringar av två slag också på fiendens sida. Det första slaget är en förändring till det sämre och tar sig uttryck i hundratusentals förluster i döda och sårade, avtappningen av vapen och ammunition, soldatmoralens försämring, allmänt missnöje i hembandet, minskning av handeln, utgifter på över tiotusen miljoner yen, fördömande från världsopinionens sida osv. Även denna utveckling ger en grundval för vår förmåga att utkämpa ett långvarigt krig och vinna slutlig seger. Men vi måste likaledes räkna med det andra slaget av förändring på fiendesidan, en förändring till det bättre, det vill säga hans expansion ifråga om territorium, befolkning och resurser. Också detta är en orsak till vårt försvarskrigs långvarighet och omöjligheten att vinna en snabb seger, men samtidigt kommer vissa människor att utnyttja det som grundval för sina teorier om nationellt underkuvande och kompromiss. Vi måste emellertid räkna med att denna förändring till det bättre på fiendesidan är av övergående och partiebb karaktär. Japan är en imperialistisk makt på väg mot sammanbrott, och dess ockupation av Kinas territorium är tillfällig. Geribbakrigets starka tillväxt i Kina kommer att begränsa den faktiska japanska ockupationen till smala zoner. Japans ockupation av kinesiskt territorium skapar och skärper dessutom motsättningar mellan Japan och andra främmande bänder. Vidare innelär, allmänt talat, denna ockupation att Japan under en avsevärd period kommer att göra kapitalutlägg utan att erhålla några profiter, vilket framgår av erfarenheten från de tre nordöstliga provinserna. Allt detta förser oss återigen med en grund för att rasera teorierna om det nationella underkuvandet och om kompromiss och för att befästa teorin om det långvariga kriget och den slutliga segern.

43. Under det andra skedet kommer de ovan nämnda förändringarna på bägge sidor att fortsätta att utvecklas. Läget kan inte förutsägas i detalj, men i stort sett kommer Japan att fortsätta på vägen utför och Kina på vägen uppför.[14] Till exempel, Japans militära och finansiella resurser kommer att bli allvarligt åderlåtna av Kinas gerillakrigföring, folkets missnöje kommer att öka i Japan, moraben bland dess soldater kommer att försämras ytterligare, och det kommer att bli mera isolerat internationellt. Vad Kina beträffar kommer det att göra ytterligare framsteg på de politiska, militära och kulturella områdena och ifråga om folkets mobilisering; gerillakriget kommer att utvecklas ytterligare; en viss ekonomisk tillväxt kommer att ske på grundval av småindustrier och ett omfattande jordbruk i landets inre; det internationella stödet kommer småningom att öka, och hela bilden kommer att bli helt olik den nuvarande. Detta andra skede kan bestå under ganska bång tid, under vilken det kommer att ske en stor omkastning i styrkebalansen, i vilken Kina småningom går uppåt och Japan nedåt. Kina kommer att stiga upp ur sin ställning som underlägsen, och Japan att förlora sin ställning som överlägsen. Först kommer de bägge länderna att stå som jämstarka och sedan kommer deras relativa ställningar att kastas om. Därefter kommer Kina att i stort sett ha fullbordat sina förberedelser för den strategiska motoffensiven och kommer att inträda i det skede då motoffensiven pågår och fienden drivs ut. Det lör upprepas att ändringen från underlägsenhet till överlägsenhet och fullbordandet av förberedelserna för motoffensiven inbegriper tre ting, nämligen, en ökning av Kinas egen styrka, en ökning av Japans svårigheter och en ökning av det internationella stödet. Det är alla dessa krafter i förening som kommer att leda till att Kina blir överlägset och dess förberedelser för motoffensiven fullbordas.

44. Till följd av ojämnheten i Kinas politiska och ekonomiska utveckling, kommer den strategiska motoffensiven i det tredje skedet inte att under sin första fas uppvisa en enhetlig och likartad bild i hela bandet, utan kommer att vara regional till sin karaktär, öka här och minska där. Under detta skede kommer fienden inte att dämpa sina söndringstrick i syfte att bryta den kinesiska enhetsfronten, varav följer att uppgiften att upprätthålla den inre enheten i Kina blir så mycket viktigare, och vi måste försäkra oss om att den strategiska motoffensiven inte bryter samman på halva vägen till följd av inre söndring. Under denna period kommer det internationella läget att bli mytket gynnsamt för Kina. Kinas uppgift blir att utnyttja det, för att uppnå fullständig befrielse och upprätta en oberoende demokratisk stat, vilket betyder att man samtidigt hjälper den antifascistiska världsrörelsen.

45. Kina på väg från underlägsenhet till jämställdhet och därefter till överlägsenhet; Japan på väg från överlägsenhet till jämställdhet och därefter till underlägsenhet; Kina på väg från defensiv till pattställning och därefter till motoffensiv, Japan på väg från offensiv till säkerställande av sina erövringar och sedan till reträtt - detta kommer att bli det kinesisk-japanska krigets förlopp och dess oundvikliga tendens.

46. Följaktligen är frågorna och slutsatserna följande: Kommer Kina att underkuvas? Svaret är: Nej, det kommer inte att bli underkuvat, utan kommer att vinna slutlig seger. Kan Kina vinna snabbt? Svaret är: Nej, det kan inte vinna snabbt, och kriget måste bli långvarigt. Är dessa slutsatser riktiga? Jag tror det.

47. Vid denna punkt kommer företrädarna för det nationella underkuvandet och kompromiss på nytt att rusa in och säga: "För att gå från underlägsenhet till jämställdhet behöver Kina en militär och ekonomisk makt likvärdig med Japans, och för att gå från jämställdhet till överlägsenhet behöver det en militär och ekonomisk makt som är större än Japans. Men detta är omöjligt och följaktligen är slutsatserna ovan inte riktiga."

48. Detta är den så kallade teorin om att "vapnen avgör allt",[15] vilken utgör en mekanisk uppfattning av frågan om kriget och en subjektiv och ensidig åsikt. Vår åsikt står i motsättning till denna. Vi ser inte endast vapnen utan också folket. Vapen är en viktig faktor i krig, men inte den avgörande faktorn; det är människorna inte tingen, som är avgörande. Kraftmätningen är inte blott en den militära och ekonomiska styrkans kamp, den är också en den mänskliga kraftens och moralens kamp. Militär och ekonomisk makt utövas nödvändigtvis av människor. Om det stora flertalet av kineserna, av japanerna och av folken i de övriga länderna står på vår sida i vårt försvarskrig mot Japan, hur kan då Japans ekonomiska och militära makt, som en liten minoritet utövar med tvång, räknas som överlägsenhet? Och om detta inte är fallet, blir då inte Kina, ehuru det utövar relativt underlägsen militär och ekonomisk makt, den överlägsne? Det är inget tvivel om att Kina småningom kommer att växa i militär och ekonomisk makt, förutsatt att det håller ut i försvarskriget och i enhetsfronten. Vad angår vår fiende, som kommer att bli försvagad av det långvariga kriget och av inre och yttre motsättningar, måste hans militära och ekonomiska makt med nödvändighet förändras i motsatt riktning. Finns det under dessa förhållanden något skäl till att Kina inte kan bli den överlägsne? Och detta är inte allt. Ehuru vi ännu inte kan räkna med att andra länders militära och ekonomiska makt öppet och i större omfattning står på vår sida, finns det något skäl till att vi inte ska bli i stånd att göra detta i framtiden? Om inte bara Kina är Japans fiende, om i framtiden ett eller flera länder öppet använder sin avsevärda militära och ekonomiska makt defensivt eller offensivt mot Japan och öppet bistår oss, kommer inte vår överlägsenhet då att vara ännu större? Japan är ett litet land, dess krig är reaktionärt och barbariskt, och det kommer att bli mer och mer isolerat internationellt. Kina är ett stort land, dess krig är progressivt och rättfärdigt, och det kommer att åtnjuta större och större internationellt stöd. Finns det något skäl för att dessa faktorers utveckling inte på lång sikt skulle på ett avgörande sätt förändra den relativa ställningen mellan fienden och oss?

49. Den snabba segerns företrädare inser emellertid inte att krig är en kraftmätning och att det inte finns någon grundval för ett försök att utkämpa strategiskt avgörande strider och förkorta vägen till befrielsen, innan en viss förändring ägt rum i de krigförandes relativa styrka. Om deras idéer skulle omsättas i praktiken, skulle vi oundvikligen köra huvudet i väggen. Eller kanske de talar bara för sitt eget nöjes skull, utan verklig avsikt att omsätta sina idéer i praktiken. Till slut kommer herr Verklighet och slår en hink kallt vatten över dessa pratmakare och avslöjar dem som munvädersbälgar, som vill ha allt till billigt pris, vill vinna utan besvär. Vi har haft att göra med detta slags tomma prat förr, och vi har det nu igen fast ännu inte i större omfattning. Men vi kan möta mera allt eftersom kriget utvecklas in i pattstäilningens och därefter till motoffensivens skede. Om, under tiden, Kinas förluster i första skedet blir mycket stora och andra skedet drar långt ut på tiden, kommer teorierna om det nationella underkuvandet och om kompromiss åter att bli mycket gångbara. Därför bör vår eld riktas främst mot dem och endast i andra hand mot det tomma pratet om snabb seger.

50. Att kriget kommer att bli långvarigt är säkert, men ingen kan förutsäga exakt hur många månader eller år det kommer att pågå, eftersom detta är helt beroende av i vilken mån styrkebalansen förändras. Alla som önskar förkorta kriget har inget annat alternativ än att arbeta hårt för att öka vår egen styrka och minska fiendens. Det enda sättet är, närmare bestämt, att sträva att vinna flera slag och nöta ned fiendens styrkor, att utveckla gerillakriget för att minska det av fienden ockuperade territoriet till ett minimum, konsolidera och utvidga enhetsfronten för att samla alla krafter inom hela nationen, bygga upp nya arméer och utveckla nya krigsindustrier, främja politiskt, ekonomiskt och kulturellt framåtskridande, mobilisera arbetarna, bönderna, affärsmännen, de intellektuella och andra grupper av folket, åstadkomma upplösning av fiendens krafter och vinna hans soldater, bedriva internationell propaganda för att säkerställa utländskt bistånd och vinna det japanska folkets och andra undertryckta folks hjälp. Endast genom att göra allt detta kan vi minska krigets varaktighet. Det finns ingen magisk genväg.

ETT KRIG AV LÄGGSPELSTYP

51. Vi kan med visshet säga, att det långvariga försvarskriget mot Japan kommer att skriva en strålande och enastående sida i mänsklighetens krigshistoria. Ett av detta krigs särdrag är det hopflätade läggspelsmönstret vilket uppstår ur sådana motsatta faktorer som Japans grymhet och dess truppers otillräcklighet å ena sidan och Kinas framstegssträvanden och dess territoriums stora utsträckning å den andra. Det har funnits andra krig av läggspelstyp i historien, det treåriga inbördeskriget i Ryssland efter Oktoberrevolutionen var ett typiskt sådant. Men det som kännetecknar detta krig i Kina är dess karaktär av särskilt långvarigt och omfattande krig, som kommer att sätta ett rekord i historien. Dess läggspelsmönster visar sig i följande.

52. Inre och yttre linjer. Det antijapanska kriget som helhet utkämpas på inre linjer; men vad förhållandet mellan huvudstyrkorna och gerillaförbanden angår, befinner sig huvudstyrkorna på de inre linjerna medan gerillaförbanden är på de yttre linjerna, tillsammans uppför de ett märkligt skådespel i vilket de spelar rollen av tångkäftar kring fienden. Detsamma kan sägas om förhållandet mellan de olika gerillaområdena. Varje gerillaområde befinner sig, ur sin egen synpunkt sett, på inre linjer, och de övriga områdena på yttre linjer; tillsammans bildar de många stridsfronter som håller fienden i kniptång. Under krigets första skede viker den reguljära armén, som opererar strategiskt på de inre linjerna, tillbaka, men gerillaförbanden, som opererar strategiskt på de yttre linjerna, rycker fram med sjumilasteg över väldiga områden i fiendens rygg - de kommer att rycka fram ännu häftigare under andra skedet - och de erbjuder därigenom en märklig bild av både reträtt och framryckning.

53. Innehav eller avsaknad av ett uppland. Huvudstyrkorna, vilka skjuter fram sina frontlinjer till de yttersta gränserna för de av fienden ockuperade områdena, opererar från ett uppland som består av landet i dess helhet. Gerillaförbanden, som skjuter fram stridslinjerna i fiendens rygg, är avskilda från det uppland som landet i dess helhet utgör. Men varje gerillaområde har sitt eget lilla uppland, på vilket det stödjer sig vid upprättandet av sina flytande stridslinjer. Saken ligger annorlunda till med de gerillaavdelningar, som ett gerillaområde sänder ut för kortvariga operationer i fiendens rygg inom samma område. Sådana avdelningar har varken uppland eller en stridslinje. "Att operera utan uppland" är ett särdrag i det revolutionära kriget i den nya eran varhelst det finns ett väldigt territorium, ett framstegsvänligt folk samt ett avancerat politiskt parti och en dito armé. Det finns ingenting att frukta men mycket att vinna av det, och i stället för att hysa tvivel på det, bör vi främja det.

54. Inringning och motinringning. Om vi ser på kriget i dess helhet, består inga tvivel om att vi är strategiskt inringade av fienden, ty han är på strategisk offensiv och opererar på yttre linjer, medan vi är på strategisk defensiv och opererar på inre linjer. Detta är den första formen av fientlig inringning. Vi för vår del kan ringa in en eller flera av fiendens kolonner, som rycker fram mot oss på skilda vägar, därför att vi tillämpar politiken att utkämpa fälttåg och slag på ur taktisk synpunkt sett yttre linjer, genom att använda numerärt överlägsna styrkor mot dessa fientliga kolonner, som från strategiskt sett yttre linjer rycker fram mot oss. Detta är den första formen av vår motinringning av fienden. Om vi därnäst betraktar gerillans basområden i fiendens rygg, är varje område taget för sig omringat av fiender på alla sidor, såsom området vid Wutaibergen, eller på tre sidor som nordvästra Shansiområdet. Detta är den andra formen av fientlig inringning. Om man emellertid betraktar alla gerillans basområden tillsammans och i deras förhållande till de reguljära styrkornas ställningar, kan man se, att vi i vår tur omringar ett stort antal fiendestyrkor. I provinsen Shansi, till exempel, har vi omringat järnvägen Tatunb Puchow på tre sidor (östra och västra flankerna och södra ändan) och staden Taiyuan på alla sidor. Och det förekommer många liknande exempel i provinserna Hopei och Shantung. Detta är den andra formen av vår motinringning av fienden. Det finns sålunda två former av inringning företagen av fiendestyrkorna och två former av inringning företagen av våra egna styrkor - det är ganska likt en weichi-match.[16] Fälttåg och slag som utkämpas av de bägge sidorna påminner om spelarnas tillfångatagande av varandras pjäser, och upprättandet av fientliga fästen (sådana som Taiyuan) och av våra gerillabasområden (sådana som Wutaibergen) erinrar om drag för att dominera utrymmen på brädet. Om weichi-matchen utsträckes till att omsluta hela världen, finns det ytterligare en tredje form av inringning vad oss och fienden beträffar, nämligen den som framgår ur de inbördes förhållandena mellan aggressionens front och fredens front. Fienden inringar Kina, Sovjetunionen, Frankrike och Tjeckoslovakien med sin aggressionsfront, medan vi motinringar Tyskland, Japan och Italien med vår fredsfront. Men vår inringning kommer, liksom Buddhas hand, att förvandlas till De fem elementens berg, som ligger tvärsöver universum, och de moderna upplagorna av Sun Wu-kung[17] - de fascistiska aggressorerna - kommer slutligen att begravas under den för att aldrig uppstå igen. Om vi på det internationella planet kan skapa en antijapansk front i Stillahavsområdet, med Kina som en strategisk enhet och Sovjetunionen och andra länder, som kan ansluta sig, såsom andra strategiska enheter och med det japanska folkets rörelse som ytterligare en strategisk enhet, och sålunda bilda ett gigantiskt nät ur vilket Sun Wu-kungs fascistiska motsvarigheter inte kan undkomma, är vår fiendes domedag inne. Den dag då detta jättelika nät bildats kommer sannerligen och utan tvivel att vara den dag då den japanska imperialismen helt kastas överända. Vi skämtar inte; detta är krigets ofrånkomliga tendens.

55. Stora områden och små områden. Det är möjligt att fienden kommer att ockupera större delen av det kinesiska territoriet söder om Stora muren och att endast en mindre del kommer att bevaras intakt. Detta är en sida av situationen. Men inom denna större del, som inte omfattar de tre nordöstliga provinserna, kan fienden i verkligheten hålla endast de stora städerna, de viktigaste kommunikationslinjerna och en del av slätterna - vilka kan anses som de viktigaste, men som förmodligen till storlek och befolkning kommer att utgöra endast en mindre del av det ockuperade området, medan större delen kommer att upptas av gerillaområden, som kommer att växa upp överallt. Detta är en annan sida av situationen. Om vi går utöver provinserna söder om Stora muren och inkluderar Mongoliet, Singkiang, Chinghai och Tibet, kommer det icke ockuperade området att utgöra större delen av Kinas territorium och det av fienden ockuperade området att bli den mindre delen, även om de tre nordöstliga provinserna tas med. Detta är ytterligare en sida av situationen. Det område som bevarats intakt är utan tvivel viktigt, och vi bör ägna stor möda åt att utveckla det, inte endast politiskt, militärt och ekonomiskt, utan, vilket också är viktigt, även kulturellt. Fienden har förvandlat våra tidigare kulturcentra till kulturellt efterblivna områden, och vi för vår del måste förvandla tidigare kulturellt efterblivna områden till kulturcentra. Samtidigt är arbetet för att utveckla vidsträckta gerillaområden bakom fiendens linjer också av yttersta vikt, och vi bör uppmärksamma varje sida av detta arbete, den kulturella inberäknad. Allt som allt kommer stora stycken av Kinas territorium, nämligen landsbygdsområdena, att förvandlas till framstegs- och upplysningsregioner, medan de små styckena, nämligen de av fienden ockuperade områdena och särskilt de stora städerna, tillfälligtvis kommer att bli efterblivenhetens och mörkrets områden.

56. Sålunda visar det sig att det långvariga och vitt utsträckta försvarskriget mot Japan är ett krig av läggspelstyp i såväl militärt som politiskt, ekonomiskt och kulturelit avseende. Det är ett underbart skådespel i krigets historia, ett heroiskt företag av den kinesiska nationen, en storslagen och världsskakande bragd. Detta krig kommer att påverka inte endast Kina och Japan och kraftigt egga dem bägge att rycka framåt, utan kommer också att påverka hela världen, egga alla nationer, särskilt de undertryckta nationerna sådana som Indien, att marschera framåt. Varje kines bör medvetet kasta sig in i detta krig av läggspelstyp, ty detta är den form av krig varigenom den kinesiska nationen befriar sig själv, den särskilda form av befrielsekrig som förs av ett stort halvkolonialt land på 1930- och 1940-talen.

I KAMP FÖR VARAKTIG FRED

57. Kinas antijapanska krigs långvariga natur är olösligt förbunden med kampen för varaktig fred i Kina och i hela världen. Det har aldrig förekommit en historisk period sådan som den nuvarande, i vilken kriget ligger den varaktiga freden så nära. Under flera tusen år, allt sedan klasserna uppkom, har mänsklighetens liv varit fyllt av krig. Varje nation har utkämpat oräkneliga krig, antingen inom sig eller med andra nationer. Under det kapitalistiska samhällets imperialistiska epok förs krigen i en särskilt vidsträckt omfattning och med särskild hänsynslöshet. Det första stora imperialistiska kriget för tjugo år sedan var det första av sitt slag i historien, men inte det sista. Endast det krig som nu har börjat kommer nära till att vara det sista kriget, det vill säga korismer nära varaktig fred för mänskligheten. Vid detta laget har en tredjedel av världens befolkning inträtt i kriget. Se! Italien, sedan Japan, Abessinien, sedan Spanien, sedan Kina. Befolkningen i de länder som nu befinner sig i krig uppgår till nära 600 miljoner eller nästan en tredjedel av världens befolkning. Det nuvarande krigets kännetecken är att det pågår oavbrutet och dess närhet till varaktig fred. Varför pågår det utan avbrott? Efter att ha angripit Abessinien, angrep Italien Spanien, och Tyskland gick med; sedan angrep Japan Kina. Vad kommer att hända härnäst? Hitler kommer tviveisutan att ta upp strid mot de stora makterna. "Fascism är krig"[18] - detta är fullkomligt sant. Det nuvarande kriget kommer att utan uppehåll utvecklas till ett världskrig, och mänskligheten kommer att vara ur stånd att avvärja krigets olycka. Varför säger vi då, att det nuvarande kriget är nära den eviga freden? Det nuvarande kriget är ett resultat av utvecklingen av världskapitalismens allmänna kris, vilken började med första världskriget. Denna allmänna kris driver de kapitalistiska länderna in i ett nytt krig och, framför allt, driver de fascistiska länderna in i nya krigsäventyr. Vi kan förutse att detta krig inte kommer att rädda kapitalismen, utan kommer att påskynda dess sammanbrott. Det kommer att bli av större omfattning och föras mera hänsynslöst än kriget för tjugo år sedan, alla nationer kommer oundvikligen att dras in, det kommer att pågå under lång tid, och mänskligheten kommer att lida mycket. Men till följd av Sovjetunionens existens och den växande politiska medvetenheten hos folken i världen, kommer stora revolutionära krig tvivelsutan att uppstå ur detta krig för att bekämpa alla kontrarevolutionära krig och därmed ge detta krig karaktär av en kamp för evig fred. Även om det senare skulle komma ännu en period av krig, kommer den eviga freden inte att ligga långt borta. När människorna väl har avskaffat kapitalismen, kommer de att uppnå den eviga fredens era, och det kommer inte längre att finnas något behov av krig. Varken arméer eller örlogsfartyg, militärflygplan eller giftgaser kommer då att behövas. Därefter och för alla tider kommer mänskligheten aldrig mer att uppleva krig. De revolutionära krig, som redan börjat, är en del av kriget för varaktig fred. Kriget mellan Kina och Japan, vilka tillsammans har en befolkning på över 500 miljoner, kommer att inta en viktig plats i detta krig för bestående fred, och ur detta krig kommer den kinesiska nationens befrielse att följa. Framtidens befriade nya Kina kommer att vara oskiljaktigt från framtidens nya befriade värld. Följaktligen antar vårt försvarskrig mot Japan karaktären av en kamp för bestående fred.

58. Historien visar att krigen är uppdelade i tvenne slag: rättfärdiga och orättfärdiga. Alla krig, som tjänar framåtskridandet, är rättfärdiga och alla, som hindrar framåtskridandet, är orättfärdiga. Vi komniunister bekämpar alla orättfärdiga krig, som hindrar framåtskridandet, men vi bekämpar inte progressiva, rättfärdiga krig. Vi kommunister nöjer oss inte med att inte bekämpa rättfärdiga krig, vi deltar aktivt i dem. Vad orättfärdiga krig beträffar, är första världskriget, i vilket bägge sidorna kämpade för imperialistiska intressen, ett exempel. Därför bekämpade kommunisterna i hela världen beslutsamt detta krig. Sättet att bekämpa ett sådant krig är att göra allt som är möjligt för att förhindra det, innan det bryter ut, och, sedan det väl brutit ut, att närhelst det är möjligt bekämpa kriget med krig, bekämpa orättfärdigt krig med rättfärdigt krig. Japans krig är ett orättfärdigt krig, som hindrar framåtskridandet, och folken i världen, det japanska folket medräknat, bör bekämpa det och bekämpar det. I vårt land har folket och regeringen, kommunistiska partiet och Kuomintang allesammans höjt rättfärdighetens banér i det nationella revolutionära kriget mot aggression. Vårt krig är heligt och rättfärdigt, det är progressivt och dess syfte är fred. Syftet är fred inte bara i ett land, utan i hela världen, inte bara tillfällig, utan bestående fred. För att uppnå detta syfte måste vi föra en kamp på liv och död, vara beredda till varje offer, hålla ut till slutet och aldrig sluta innan vi nått målet. Hur stora offren än må vara och hur lång tid det än kan ta att nå målet - en ny värld av varaktig fred och ljus ligger redan klarligen framför oss. Vår tro, då vi för detta krig, är grundad på det nya Kina och den nya värld av varaktig fred och ljus till vilken vi strävar. Fascismen och imperialismen önskar föreviga kriget, men vi önskar göra slut på det i en inte alltför avlägsen framtid. Det stora flertalet av mänskligheten bör anstränga sig till det yttersta i samma syfte. Kinas 450 miljoner utgör en fjärdedel av världens befolkning, och om de genom sina samfällda ansträngningar störtar den japanska imperialismen och skapar ett nytt Kina av frihet och jämlikhet, kommer de med största säkerhet att lämna ett väldigt bidrag till kampen för en varaktig världsfred. Detta är inte en gagnlös förhoppning, ty hela världen närmar sig denna punkt i sin samhälleliga och ekonomiska utveckling, och förutsatt att flertalet av mänskligheten arbetar tillsammans kommer vi förvisso att nå vårt mål inom några decennier.

NOTER

[1] Denna teori om nationellt underkuvande var den åsikt Kuomintang hade. Kuomintang var ovilligt att göra motstånd mot Japan och bekämpade Japan endast under tvång. Efter Lukouchiaointermezzot (7 juli 1937) deltog Chiang Kai-shek-klicken motvilligt i försvarskriget medan Wang Chingweiklicken blev representanter för teorin om nationellt underkuvande, var beredd att kapitulera för Japan och faktiskt också senare gjorde det. Iden om det nationella underkuvandet existerade emellertid inte blott inom Kuomintang utan påverkade också vissa sektioner av mellanskikten i samhället och även vissa efterblivna element inom det arbetande folket. Som följd av att den korrupta och kraftlösa kuomintangregeringen förlorade det ena slaget efter det andra och de japanska trupperna under försvarskrigets första år obehindrade ryckte fram till närheten av Wuhan, blev en del efterblivna människor djupt pessimistiska.[TILLBAKA]

[2] Dessa åsikter förekom inom det kommunistiska partiet. Under försvarskrigets första sex månader fanns bland en del partimedlemmar, vilka ansåg att Japan kunde besegras med ett enda slag, en tendens att ta fienden lätt. Detta berodde inte på att de tyckte att våra egna styrkor var så starka, ty de visste mycket väl att trupperna och folkets organiserade krafter under kommunistiska partiets ledning ännu var små, utan på att Kuomintang börjat göra motstånd mot Japan. Enligt deras mening var Kuomintang mycket starkt och kunde i samverkan med kommunistiska partiet tilldela Japan kännbara slag. De såg bara en sida av Kuomintang, att det gjorde motstånd mot Japan, men förbisåg den andra sidan, att det var reaktionärt och korrumperat, och därför gjorde de denna oriktiga värdering.[TILLBAKA]

[3] Detta var Chiang Kai-sheks och hans kumpaners åsikt. Fastän Chiang Kai-shek och Kuomintang var tvungna att göra motstånd mot Japan, satte de sitt hopp uteslutande till snabb utländsk hjälp och hade ingen tro på sin egen styrka och än mindre på folkets.[TILLBAKA]

[4] Taierhchuang är en stad i södra Shantung där den kinesiska armen i mars 1938 utkämpade ett slag emot de japanska inkräktarna. Genom att ställa 400.000 man emot Japans 70.000 å 80.000 slog den kinesiska armen den japanska.[TILLBAKA]

[5] Denna åsikt framfördes i en ledarartikel i Ta Kung Pao, på den tiden organ för Statsvetenskapliga gruppen inom Kuomintang. Denna klick, som hängav sig åt önsketänkande, hoppades att ytterligare några segrar av samma typ som den vid Taierhchuang skulle stoppa den japanska framryckningen och att det inte skulle vara behövligt att mobilisera hela folket för ett långvarigt krig, något som skulle kunna hota dess egen klass' trygghet. Detta önsketänkande genomsyrade vid denna tid hela Kuomintang.[TILLBAKA]

[6] Från slutet av 1700-talet och i många årtionden därefter exporterade Storbritannien en ökande mängd opium till Kina. Denna trafik, som inte blott tvingade narkotika på det kinesiska folket utan också plundrade Kina på dess silver, framkallade en våldsam opposition i Kina. År 1840 inledde Storbritannien, under förevändning att skydda sin handel med Kina, väpnad aggression emot landet. De kinesiska trupperna, som leddes av Lin Tse-hsu, gjorde motstånd, och befolkningen i Canton organiserade spontant "Kuvabritterna-kårer", vilka tilldelade de brittiska aggressionsstyrkorna hårda slag. År 1842 undertecknade emellertid den korrupta Chingregimen Nanking-avtalet med Storbritannien. Detta avtal stadgade att Kina skulle betala skadestånd och överlåta Hongkong till Storbritannien och stipulerade att Shanghai, Foochow, Amoy, Ningpo och Canton skulle öppnas för brittisk handel samt att tullsatserna för brittiska varor som importerades till Kina skulle fastställas av Kina och Storbritannien gemensamt.[TILLBAKA]

[7] Taipingrevolutionen eller rörelsen för Taipings himmelska kungarike var den revolutionära bonderörelse som i mitten på 1800-talet uppstod mot feodalväldet och Chingdynastins nationella förtryck. I januari 1851 inledde Hung Hsiu-chuan, Yang Hsiu-ching och andra ledare ett uppror i byn Chintien i Kueipings härad i provinsen Kwangsi och kungjorde att de grundat Taipings himmelska kungarike. Deras bondearmé marscherade 1852 norrut från Kwangsi och angrep och ockuperade provinserna Hunan och Hupeh. Ar 1853 marscherade den genom Kiangsi och Anhwei och intog Nanking. En del av styrkorna fortsatte norrut och stötte fram ända till Tientsins omgivningar. Taipingarmen underlät emellertid att bygga fasta basområden i de orter den ockuperade. Sedan den upprättat sin huvudstad i Nanking begick dess ledande grupp dessutom många politiska och militära misstag. Därför var den oförmögen att motstå den anstormning som Chingregeringens kontrarevolutionära styrkor i förening med de brittiska, franska och USA-aggressorerna riktade emot den och blev slutligen slagen år 1864.[TILLBAKA]

[8] Reformrörelsen av 1898, vars ledande själar var Kang Yu-wei, Liang Chi-chao och Tan Szu-tung, företrädde intressena hos en sektion av den liberala bourgeoisin och de upplysta bland godsägarna. Rörelsen gynnades och understöddes av kejsare Kuang Hsu, men hade ingen massbasis. Yuan Shihkai, som hade en arme bakom sig, förrådde reformatorerna till änkekejsarinnan Tzu Hsi, den yttersta högerns ledare, som åter grep makten och lät fängsla kejsare Kuang Hsu och halshugga Tan Szu-tung och fem andra. Rörelsen slutade sålunda i ett tragiskt nederlag.[TILLBAKA]

[9] 1911 års revolution var den borgerliga revolution som störtade Chingdynastins autokratiska regim. Den 10 oktober det året iscensatte en grupp av Chingdynastins Nya arme, som stod under revolutionärt inflytande, ett uppror i Wuchang i provinsen Hupeh. De borgerliga och småborgerliga revolutionära sällskap som fanns och arbetarnas, böndernas och soldaternas breda massor gav ett entusiastiskt gensvar, och Chingdynastins välde föll mycket snart samman. I januari 1912 bildades i Nanking Republiken Kinas provisoriska regering med Sun Yat-sen som provisorisk president. Därmed var det slut med Kinas feodal-monarkistiska system, som bestått i över tvåtusen år. Iden om en demokratisk republik hade trängt djupt in i folket. Men bourgeoisin, som ledde revolutionen, var till sin karaktär starkt försonlig. Den mobiliserade inte bondemassorna i stor omfattning för att krossa godsägarklassens feodalvälde på landsbygden utan överlämnade i stället under imperialistiska och feodala påtryckningar statsmakten till en av krigsherrarna i norr, Yuan Shih-kai. Som följd härav slutade revolutionen i nederlag.[TILLBAKA]

[10] Nordexpeditionen var den straffexpedition mot krigsherrarna i norr, som inleddes av den revolutionära armen, vilken i maj-juli 1926 marscherade norrut från provinsen Kwangtung. Nordexpeditionens arme, i vars ledning Kinas kommunistiska parti deltog och som stod under partiets inflytande (det politiska arbetet i armén handhades vid denna tid mestadels av medlemmar av kommunistiska partiet), stöddes varmt av arbetarnas och böndernas breda massor. Under andra halvåret 1926 och första halvåret 1927 ockuperade den huvudparten av provinserna längs Yangtse och Gula floden och besegrade krigsherrarna i norr. I april 1927 misslyckades detta revolutionära krig till följd av det förräderi som den reaktionära klicken under Chiang Kai-shek begick inom den revolutionära armen.[TILLBAKA]

[11] Den 16 januari 1938 deklarerade den japanska regeringen i ett uttalande om sin politik att Japan med våld skulle underkuva Kina. Samtidigt försökte den med lock och pock att förmå kuomintangregeringen att kapitulera. Den förklarade därvid att, om kuomintangregeringen "fortsatte att planera motstånd", skulle den japanska regeringen uppamma en ny marionettregim i Kina och inte längre erkänna Kuomintang som "den andra parten" i förhandlingar.[TILLBAKA]

[12] Avser huvudsakligen kapitalisterna i Förenta staterna.[TILLBAKA]

[13] Med "deras regering" avser kamrat Mao Tse-tung regeringarna i de imperialistiska länderna - Storbritannien, Förenta staterna och Frankrike.[TILLBAKA]

[14] Kamrat Mao Tse-tungs förutsägelse om ett uppsving i Kina under pattställningsskedet i försvarskriget mot Japan bekräftades helt i de befriade områdena, som stod under kommunistiska partiets ledning. Men i kuomintangområdena inträffade i verkligheten en nedgång i stället för ett uppsving, emedan den styrande klicken, med Chiang Kai-shek i spetsen, förhöll sig passiv i motståndet mot Japan men aktiv i bekämpandet av kommunistiska partiet och folket. Detta väckte opposition bland folkets breda massor och höjde deras politiska medvetenhet.[TILLBAKA]

[15] Enligt teorin att "vapnen avgör allt" måste Kina, som i fråga om vapen var Japan underlägset, nödvändigtvis bli besegrat i kriget. Till denna åsikt anslöt sig alla ledarna för kuomintangreaktionen, Chiang Kai-shek medräknad.[TILLBAKA]

[16] Se "Strategiska problem i gerillakriget mot Japan", not 9, s. 109 i detta band.[TILLBAKA]

[17] Sim Wu-kung är apkungen i den kinesiska romanen Pilgrimsfärden till västern som skrevs på 1500-talet. Han kunde tillryggalägga 108.000 li genom att slå en volt. Men när han en gång råkade i Buddhas handflata, kunde han likväl inte undkomma ur den hur många volter han än slog. Med en handrörelse förvandlade Buddha sina fingrar till De fem elementens av fem toppar krönta berg och begravde Sun Wu-kung därunder.[TILLBAKA]

[18] "Fascismen är tygellös chauvinism och rövarkrig", sade kamrat Georgi Dimitrov i sin rapport "Den fascistiska offensiven och Kommunistiska Internationalens uppgifter", som avgavs på Kommunistiska Internationalens 7:e världskongress i augusti 1935. 1 juli 1937 publicerade kamrat Dimitrov en artikel rubricerad "Fascism är krig". (Se Enhetens och folkfrontens problem, Arbetarkultur förl., Sthlm 1939, s. 7 o f och s. 267 o f.)[TILLBAKA]

[FORTSÄTTNING]