Förord och efterskrift till "Landsbygdsundersökningar''

FÖRORD

Mars och april 1941

Partiets nuvarande landsbygdspolitik är inte såsom fallet var under de tio åren av inbördeskrig en politik för agrarrevolutionens genomförande, utan en landsbygdspolitik för den Nationella enhetsfronten mot Japan. Hela partiet bör genomföra Centralkommitténs direktiv av den 7 juli och den 25 december 1940[1] och direktiven från den förestående Sjunde rikskongressen. Det material som här följer publiceras i syfte att hjälpa kamraterna att finna en metod att studera problemen. Många av våra kamrater har alltjämt en primitiv och vårdslös arbetsstil, bemödar sig inte att grundligt förstå tingen och kan till och med vara fullständigt okunniga om förhållandena på lägre nivåer, och likväl är de ansvariga för att leda arbetet. Detta tillstånd är ytterligt farligt. Utan en verkligt konkret kännedom om de faktiska klassförhållandena i det kinesiska samhället kan ingen verkligt god ledning utövas.

Enda sättet att få kännedom om förhållandena är att företa samhällsundersökningar, att undersöka varje samhällsklass' förhållanden i verkliga livet. Den grundläggande metoden för dem, som fått till uppgift att leda arbetet, att skaffa sig kännedom om förhållandena, är att koncentrera sig på några städer och byar enligt en plan och använda marxismens grundläggande synpunkt, dvs metoden att analysera klasserna, samt göra ett antal grundliga undersökningar. Utan att gå tillväga på detta sätt kan vi inte förvärva ens en mycket rudimentär kunskap om Kinas samhälleliga problem.

För att göra detta ska ni, för det första, rikta blicken nedåt, håll inte huvudet högt och stirra mot skyn. Utan att en person är intresserad av att vända blickarna nedåt och besluten att göra det, kommer han aldrig i hela sitt liv att verkligen förstå förhållandena i Kina.

För det andra, håll möten för att söka fakta. Man vinner förvisso ingen allomfattande kunskap genom att bara titta hit och dit och lyssna till hörsägner. Av de uppgifter jag erhöll, genom möten för att söka fakta, har de som rör provinsen Hunan och Chingkangshan gått förlorade. Det material som här publiceras består huvudsakligen av "Undersökningen av Hsingkuo", "Undersökningen av Changkangs socken" och "Undersökningen av Tsaihsi socken". Att hålla möten för att finna fakta är den enklaste, mest praktiska och mest tillförlitliga metoden, en metod av vilken jag har dragit mycken nytta. Den är en bättre skola än något universitet. De som deltar i dylika möten bör vara verkligt erfarna kamrater ur den lägre kadern och mellankadern eller vanligt folk. Vid mina undersökningar av fem härad i provinsen Hunan och två härad på Chingkangshan vände jag mig till ansvariga kadrer i mellanställning. Vid undersökningen i Hsunwu vände jag mig till lägre och mellankadrer, en fattig hsiutsai,[2] en konkursmässig f.d. president i handelskammaren och en lägre tjänsteman, som haft hand om häradsskatten men förlorat sitt arbete. Alla dessa människor gav mig en mängd upplysningar om saker, som jag aldrig ens hört talas om. Den som första gången gav mig en fullständig bild av ruttenheten i de kinesiska fängelserna var en lägre fängelsetjänsteman som jag träffade under min undersökning i Hengshans härad i Hunan. Vid mina undersökningar av Hsingkuo härad och Changkang och Tsaihsi socknar, vände jag mig till kamrater som arbetade på sockennivån och till vanliga bönder. Dessa kadrer, bönderna, hsiutsaien, fångvaktaren, köpmannen och skatteskrivaren var allesammans mina värderade lärare, och såsom deras elev hade jag att visa respekt för dem, vara flitig och uppträda kamratligt emot dem. I annat fall skulle de inte ha brytt sig om mig, de skulle ha hållit tyst med vad de visste eller de skulle inte ha talat om allt de visste. Ett möte för att söka fakta behöver inte vara stort; från tre till fem eller sju—åtta deltagare är tillräckligt. Man måste ta tillräcklig tid på sig och göra upp en plan för undersökningen. Vidare måste man personligen utfråga och diskutera med dem som deltar i mötet samt anteckna vad de säger. Således kan man med visshet inte företa en undersökning eller göra den väl, utan att driva den med nit, utan att vara besluten att rikta blickarna nedåt, utan kunskapstörst och utan att lägga av sig anspråksfullhetens fula mantel och bli en villig lärjunge. Man måste ha klart för sig att massorna är de verkliga hjältarna medan vi själva ofta är barnsliga och okunniga, och utan att förstå detta kan man inte förvärva ens den mest rudimentära kunskap. Jag vill upprepa att huvudsyftet med att publicera detta referensmaterial är att visa en metod att ta reda på de förhållanden som råder på de lägre nivåerna; syftet är inte att kamraterna ska lära sig detta speciella material och de slutsatser som dragits därav utantill. I allmänhet har bourgeoisin i Kina, som ännu går i barnskorna, hittills inte varit och kommer aldrig att bli i stånd att lägga fram ett relativt omfattandeeller ens ett rudimentärt material angående de samhälleliga förhållandena såsom bourgeoisin i Europa, Amerika och Japan gjort. Vi har därför inget annat val än att själva samla materialet. Mera bestämt uttryckt, folk som sysslar med praktiskt arbete måste ständigt hålla sig i nivå med de växlande förhållandena, och detta är något som inget kommunistiskt parti i något land kan lita till andra för.

Alla som sysslar med praktiskt arbete måste därför undersöka förhållandena på de lägre nivåerna. Dylika undersökningar är särskilt nödvändiga att göra för dem som endast känner teorin men är obekanta med de faktiska förhållandena, ty i annat fall blir de inte i stånd att förena teorin med praktiken. Ehuru mitt påstående: "Ingen undersökning, ingen rätt att tala", har förlöjligats såsom "trång empirism", ångrar jag ännu i denna dag inte att jag framställde det. Och långt ifrån att ångra det, hävdar jag fortfarande att utan undersökning kan det omöjligen förekomma någon rätt att tala. Det finns många människor, som "i samma ögonblick som de stiger ur ämbetsvagnen", ställer till ett stort oväsen, hasplar ur sig omdömen, kritiserar det ena och fördömer det andra, men faktum är ändå att i tio fall av tio kommer sådana människor att misslyckas. Ty åsikter eller kritik som inte baseras på grundlig undersökning är ingenting annat än okunnigt snack. Vårt parti har oräkneliga gånger tillfogats skada av dessa "kejserliga sändebud", som rusat hit och dit och allestädes. Stalin säger alldeles riktigt: "Teorin blir naturligtvis meningslös om den ej förknippas med den revolutionära praktiken". Och han tillägger lika riktigt: "Praktiken blir blind, om den ej låter den revolutionära teorin belysa sin väg".[3] Ingen bör betecknas som en "trång empiriker" utom "den praktiske man" som trevar omkring i mörkret och saknar perspektiv och förutseende.

I dag känner jag alltjämt och mycket starkt nödvändigheten av grundlig forskning i såväl kinesiska som internationella angelägenheter. Det sammanhänger med min bristfälliga kunskap om kinesiska och internationella angelägenheter och innebär inte att jag vet allt och att andra är okunniga. Det är min önskan att fortsätta att vara lärjunge och att tillsammans med alla andra kamrater i partiet lära av massorna.

EFTERSKRIFT

Den 19 april 1941

Erfarenheterna från det Tioåriga inbördeskrigets period är i nuvarande period, försvarskriget mot Japan, de bästa och mest tillämpliga. Detta rör frågan hur vi ska förena oss med massorna och mobilisera dem mot fienden, men inte frågan om den taktiska linjen. Partiets nuvarande taktiska linje är i princip skild från den det tidigare hade. Då var partiets taktiska linje att bekämpa godsägarna och den kontrarevolutionära bourgeoisin. Nu är den att göra enhet med alla dessa godsägare och medlemmar av bourgeoisin, som inte motsätter sig att göra motstånd mot Japan. Till och med under sista skedet av Tioåriga inbördeskriget var det oriktigt att inte föra olika slag av politik mot å ena sidan den reaktionära regeringen och dess politiska parti, som satte igång väpnade attacker mot oss, och å andra sidan alla de samhällsskikt av kapitalistisk karaktär som befann sig under vårt eget styre. Det var också oriktigt att inte driva skilda slag av politik mot de olika grupperna inom den reaktionära regeringen och dess politiska parti. Vid den tiden fördes en politik av "enbart kamp" gentemot varje annan samhällsgrupp än bönderna och det lägre skiktet inom städernas småbourgeoisi, och denna politik var utan tvivel felaktig. I agrarpolitiken var det också fel att förkasta den riktiga politik som fördes under det Tioåriga inbördeskrigets tidiga och mellersta skeden[4] och varigenom godsägarna fick samma tilldelning av jord som bönderna så att de kunde ägna sig åt jordbruk och inte skulle bli hemlösa eller ge sig upp i bergen som banditer och störa den allmänna ordningen. Partiets politik är nu med nödvändighet en annan, den är inte "enbart kamp och inget förbund", inte heller är den "enbart förbund och ingen kamp" (som Chen Tu-hsiuismen 1927). I stället är den en politik för enhet med alla samhällsskikt som är motståndare till den japanska imperialismen, för att bilda enhetsfront med dessa skikt och likväl föra kamp emot dem, kamp i skiftande former allt efter den olika mån i vilken deras vacklande eller reaktionära sida uppenbarar sig i kapitulation inför fienden och kamp mot det kommunistiska partiet och folket. Den nuvarande politiken är en dubbelpolitik som förenar "förbund" och "kamp". I politiken rörande arbetarna är det den dubbla politiken att på passande satt förbättra arbetarnas försörjning och inte hindra en tillbörlig utveckling av den kapitalistiska hushållningen. I agrarpolitiken är det den dubbla politiken att av godsägarna kräva, att de sänker arrendeavgifter och räntor, och att stadga, att bönderna ska betala dessa sänkta arrendeavgifter och räntor. På de politiska rättigheternas område är det den dubbla politiken att tillerkänna alla anti-japanska godsägare och kapitalister samma personliga rättigheter och samma politiska och egendomsrättigheter som arbetarna och bönderna och att likväl vara på vakt mot eventuell kontrarevolutionär verksamhet från deras sida. Statsägda och kooperativa företag bör utvecklas, men den viktigaste ekonomiska sektorn i basområdena på landsbygden i dag utgörs inte av statsföretag utan av privata företag, och den icke monopolistiska kapitalistiska sektorn i vår hushållning bör ges tillfälle att utveckla sig och bör användas mot den japanska imperialismen och det halvfeodala systemet. Detta är den mest revolutionära politiken för Kina i dag, och att bekämpa eller hindra dess genomförande är otvivelaktigt ett misstag. Under den period då försvaret mot Japan och uppbygget av den demokratiska republiken pågår är uppgifterna, att noggrant och beslutsamt bevara partimedlemmarnas kommunistiska renhet och att skydda den nyttiga delen av den kapitalistiska sektorn i samhällsekonomin, och sätta den i stånd att utvecklas på lämpligt sätt, båda oumbärliga för oss. Under denna period är det möjligt att en del kommunister kan bli korrumperade av bourgeoisin och att kapitalistiska idéer kan uppstå hos medlemmar i partiet, och vi måste bekämpa dessa dekadenta idéer. Vi bör emellertid inte begå felet att föra kampen mot de kapitalistiska idéerna inom partiet över till samhällsekonomins område och bekämpa den kapitalistiska sektorn i hushållningen. Vi måste dra en klar skiljelinje mellan dessa två. Kinas kommunistiska parti arbetar i en komplicerad miljö och varje partimedlem, och särskilt varje kader, måste stålsätta sig till att bli en kämpe som begriper marxistisk taktik. Ett ensidigt och alltför förenklat sätt att ta på problemen kan aldrig föra revolutionen till seger.

NOTER

[1] Centralkommitténs direktiv av den 7 juli 1940 var "Kinas kommunistiska partis Centralkommittés beslut angående det nuvarande läget och partiets politik". Centralkommitténs direktiv av den 25 december 1940 ingår i Valda verk av Mao Tsetung, band II, såsom artikeln "Om politik", s. 423.[TILLBAKA]

[2] En hsiutsai var en man som avlagt kejserlig examen av lägsta graden.[TILLBAKA]

[3] J. V. Stalin: "Om leninismens grunder", Leninismens problem, Förlaget för litteratur på främmande språk, Moskva 1951, s. 26.[TILLBAKA]

[4] Den första perioden av Tioåriga inbördeskriget sträckte sig från slutet av 1927 till slutet av 1928 och är allmänt bekant såsom Chingkangshan-perioden. Mellanperioden räknas från början av 1929 till hösten 1931, dvs från upprättandet av Centrala röda basområdet och till den segerrika avslutningen av fälttåget mot den tredje "inringningen och undertryckningen". Den tredje perioden varade från slutet av 1931 till slutet av 1934, dvs från det nyss nämnda fälttågets segerrika slut och fram till det utvidgade möte med Politiska byrån som partiets Centralkommitté inkallade till Tsunyi i provinsen Kweichow. Tsunyimötet i januari 1935 gjorde slut på den "väns-ter"-opportunistiska linje som förhärskat i partiet från 1931 till 1934 och förde partiet tillbaka på den riktiga linjen.[TILLBAKA]