Ekonomiska och finansiella problem i kriget mot Japan[*]

December 1942

Den allmänna linje som vägleder vårt ekonomiska och finansiella arbete är att utveckla hushållningen och säkerställa försörjningen. Men många av våra kamrater lägger ensidigt vikt vid statliga finanser och förstår inte vikten av hushållningen som helhet. De är så helt upptagnaav statliga inkomster och utgifter som sådana att de inte kan finna lösningar till några problem, hur hårt de än försöker. Orsaken är att en gammalmodig och konservativ uppfattning ställer till ohägn i deras tänkande. De vet inte att fastän en god eller dålig finanspolitik påverkar hushållningen, så är det hushållningen som bestämmer finanserna. Utan en välgrundad hushållning är det omöjligt att lösa finansiella svårigheter, och utan en växande hushållning är det omöjligt att få finanserna att balansera. Det finansiella problemet i gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia är att förse tiotusentals soldater och civil personal med medel till täckande av deras levnads- och operationskostnader, med andra ord problemet att skaffa fram medel för att föra kriget. Dessa medel kommer delvis från skatter som folket betalar och delvis från produktion som de tiotusentals soldaterna och civilpersonalen själva bedriver. Om vi inte utvecklar såväl den privata som den allmänna sektorn av hushållningen, kommer vi helt enkelt att ge upp och låta oss utplånas. Finansiella svårigheter kan övervinnas endast genom en praktisk och effektiv ekonomisk utveckling. Att försumma den ekonomiska utvecklingen och skapandet av finansieringskällor och i stället hoppas att de finansiella svårigheterna ska lösas genom nedskärning av ofrånkomliga utgifter uttrycker en konservativ uppfattning som inte kan lösa några problem.

Under de senaste fem åren har vi genomgått flera stadier. Våra värsta svårigheter inträffade åren 1940 och 1941, då Kuomintang skapade slitningar genom sina två antikommunistiska kampanjer. Under en tid hade vi en mycket akut brist på kläder, matolja, papper och grönsaker, fotbeklädnader för våra soldater och vintersängkläder för vår civila personal. Kuomintang försökte att strypa oss genom att inte utbetala de medel som tillkom oss och påtvinga oss en ekonomisk blockad; vi befann oss verkligen i ett förfärligt trångmål. Men vi klarade oss. Inte bara därigenom att folket i gränsområdet försåg oss med spannmål utan också därigenom att vi beslutsamt och med egna händer byggde upp den allmänna sektorn i vår hushållning. Regeringen upprättade många industrier för att fylla gränsområdets behov, trupperna tog itu med en omfattande produktionskampanj och utvidgade jordbruk, industri och handel för att fylla sina egna behov, och tiotusentals människor i olika organisationer och skolor utvecklade liknande ekonomisk verksamhet för sitt eget underhåll. Denna självförsörjande hushållning, som utvecklats av trupperna och de olika organisationerna och skolorna är en särskild produkt av de särskilda förhållandena i dag. Den skulle vara orimlig och obegriplig under andra historiska förhållanden, men den äralltigenom rimlig och nödvändig för närvarande. Det är med sådana medel vi har övervunnit våra svårigheter. Bevisar inte dessa obestridliga historiska fakta sanningen i att försörjningen kan säkras endast genom ekonomisk utveckling? Ehuru vi ännu möter många svårigheter, har grunden till den allmänna sektorn i vår hushållning redan blivit lagd. Om ytterligare ett år, i slutet av 1943, kommer denna grund att vara ännu fastare.

Utveckling av hushållningen är den riktiga linjen, men utveckling betyder inte vårdslös eller illa grundad expansion. Några kamrater, som inte tar hänsyn till de särskilda betingelser som råder här i detta nu, reser högljudda men tomma krav på utveckling. De kräver t ex upprättande av tung industri och lägger fram planer för stora salt- och rustningsindustrier, vilka allesammans är orealistiska och oantagbara. Partiets linje är den enda riktiga linjen för utvecklingen. Den bekämpar å ena sidan gammalmodiga och konservativa uppfattningar och å andra sidan storslagna, tomma och orealistiska planer. Detta är partiets kamp på två fronter i finansiellt och ekonomiskt arbete.

Medan vi måste utveckla den allmänna sektorn i vår hushållning, bör vi inte glömma betydelsen av den hjälp som folket ger. De har givit oss spannmål, 90000 tan[**] år 1940, 200000 år 1941 och 160000 1942,[1] och sålunda sörjt för föda åt våra soldater och vår civila personal. Fram till slutet av 1941 var spannmålsproduktionen klen i den allmänna sektorn inom vårt jordbruk och vi litade till folket för spannmål. Vi måste uppmana armén att producera mera spannmål, men för en tid ännu måste vi lita i huvudsak till folket. Ehuru gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia utgör uppland och inte lidit direkta krigsskador har det endast l 500 000 invånare, en liten befolkning för ett så stort område, och att skaffa fram så stora mängder spannmål är inte lätt. Dessutom transporterar folket salt för oss eller betalar en salttransportavgift, och 1941 köpte de regeringsobligationer för ett värde av fem miljoner yuan, vilket alltsammans representerar en inte ringa börda. För att fylla försvarskrigets och det nationella återuppbyggets behov måste folket ta på sig sådana bördor, vilkas nödvändighet de mycket väl inser. När regeringen befinner sig i stora svårigheter är det nödvändigt att begära av folket att de ska bära en tyngre börda, och de förstår det också. Men när vi tar från folket måste vi samtidigt hjälpa dem att fylla upp och utvidga sin hushållning. Det vill säga lämpliga åtgärder och metoder måste tillgripas för att hjälpa folket att utvecklasitt jordbruk, kreatursskötseln, hantverket, saltindustrin och handeln, så att de erhåller samtidigt som de ger och, dessutom, erhåller mer än de ger. Endast på det sättet kan vi vidmakthålla ett långvarigt krig mot Japan.

Utan hänsyn till krigets behov yrkar några kamrater på att regeringen bör föra en "välviljans" politik. Detta är ett misstag. För om vi inte vinner kriget mot Japan kommer denna "välvilja" inte att betyda någonting för folket och att vara till fördel endast för de japanska imperialisterna. Och omvänt, ehuru folket har att bära ganska tunga bördor just nu, kommer förhållandena att bli bättre för dem allt eftersom de svårigheter som regeringen och trupperna står inför blir övervunna, kriget upprätthålls och fienden blir slagen; och det är just däri den revolutionära regeringens sanna välvilja ligger.

Ett annat misstag är att "tömma dammen för att fånga fisken", det vill säga att ställa ändlösa krav på folket, inte ta hänsyn till dess umbäranden och bekymra sig endast om regeringens och arméns behov. Det är Kuomintangs sätt att tänka och det får vi aldrig lägga oss till med. Ehuru vi tillfälligt ökat folkets bördor, har vi omedelbart tagit itu med arbetet för att bygga upp den allmänna sektorn i vår hushållning. Under åren 1941 och 1942 fyllde armén, regeringen och andra organisationer och skolor huvudparten av sina behov genom egna ansträngningar. Det är en underbar prestation utan motstycke i Kinas historia, och den bidrar till den materiella grundvalen för vår oövervinnelighet. Ju större vår ekonomiska verksamhet för självförsörjning är, desto mera blir vi i stånd att göra för att lätta folkets skattebörda. Under det första stadiet, från 1937 till 1939, tog vi mycket litet av folket; under detta stadium var de i stånd att avsevärt förbättra sin ekonomi. Under andra stadiet, från 1940 till 1942, ökades bördan på folket. Det tredje stadiet kommer att börja 1943. Om under de två närmaste åren, 1943 och 1944, den allmänna sektorn i vår hushållning fortsätter att växa och om alla eller de flesta av våra trupper i gränsområdet Shensi— Kansu—Ningsia är i det läget att de kan syssla med jordbruk, kommer folkets börda åter att lättas i slutet av 1944 och de blir åter i stånd att förbättra sin försörjning. Detta är en möjlighet som vi bör förbereda oss att omvandla till verklighet.

Vi måste förkasta alla ensidiga åsikter och föra fram vårt partis riktiga paroll: "Utveckla hushållningen och säkerställ försörjningen". Vad förhållandet mellan allmänna och privata intressen beträffar, är våra paroller: "Ta hänsyn till både allmänna och privata intressen" och "Ta hänsyn till såväl trupperna som de civila". Vi anser endast dessaparoller som riktiga. Vi kan garantera våra finansiella behov endast genom att utvidga både den allmänna och den privata sektorn i vår hushållning på ett realistiskt och praktiskt sätt. Även under svåra tider måste vi se till att sätta en gräns för beskattningen så att bördorna, även om de är tunga, inte skadar folket. Och så snart vi kan bör vi lätta på bördorna så att folket kan stärka sig ekonomiskt.

Yttersta högern i Kuomintang betraktar uppbygget i gränsområdet som ett hopplöst företag och svårigheterna här som oöverstigliga. De väntar att gränsområdet ska falla ihop vilken dag som helst. Det är inte lönt att diskutera med sådant folk. De kommer aldrig att få uppleva vårt "sammanbrott", och vi kommer otvivelaktigt att få det allt bättre. De begriper inte att massorna under ledning av kommunistiska partiet och gränsområdets revolutionära regering alltid ger partiet och regeringen sitt stöd. Och partiet och regeringen kommer alltid att finna sätt att övervinna ekonomiska och finansiella svårigheter, hur allvarliga dessa än må vara. Faktum är att vi redan tagit oss igenom några av våra senaste svårigheter och snart kommer att övervinna andra. Vi har tidigare mött svårigheter som var många gånger större och vi övervann dem alla. Våra basområden i norra och mellersta Kina, där intensiva strider pågår varenda dag, står nu inför svårigheter som är mycket större än gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsias, men vi har redan hållit ut i fem och ett halvt år i dessa områden och kan säkerligen fortsätta att hålla ut till segern. För oss finns ingen anledning till pessimism, vi kan övervinna vilken svårighet som helst.

Efter den konferens som nu pågår med de äldre kadrerna i gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia ska vi omsätta politiken för "bättre trupper och enklare administration"[2] i verkligheten. Den måste genomföras noggrant, grundligt och allmänt, inte vårdslöst, ytligt eller delvis. Då vi genomför den måste vi uppnå de fem målen, som är förenkling, sammanförande, effektivisering, ekonomisering och kamp mot byråkrati. Dessa fem mål har ett mycket viktigt samband med vårt ekonomiska och finansiella arbete. Förenklingen kommer att minska de improduktiva utgifterna och öka våra inkomster av produktion; den kommer inte bara att ha en direkt och hälsosam effekt på våra finanser, utan också att lätta folkets bördor och vara det till nytta ekonomiskt. I vår ekonomiska och finansiella apparat måste vi övervinna sådana missförhållanden som oenighet, självständighetsförklaringar och brist på samverkan och måste upprätta ett system för arbetet som är enhetligt och följer den vägledning som ges samt medger oss att helt och fullt tillämpa våra riktlinjer och bestämmelser. Med upprättandet av ett sådant system kommer arbetseffektiviteten att öka. Alla våra organisationer, och särskilt de som sysslar med ekonomiskt och finansiellt arbete, måste ägna uppmärksamhet åt att spara. Genom att praktisera sparsamhet kan vi skära bort en stor del onödiga och slösaktiga utgifter, som kanske uppgår till tiotals miljoner yuan. Slutligen måste folk, som sysslar med ekonomiskt och finansiellt arbete, övervinna kvarlevande byråkratiska sedvänjor av vilka en del, sådana som korruption och ohederligt utnyttjande av tjänsteställning, överorganisation, meningslös "standardisering" och byråkratiskt pedanteri, är mycket allvarliga. Om vi helt och fullt uppnår dessa fem mål i partiet, regeringen och armén, kommer vår politik för "bättre trupper och enklare administration" att uppnå sitt syfte, våra svårigheter kommer med säkerhet att övervinnas och vi ska tysta gliringarna om vårt annalkande "sammanbrott".

NOTER

[*] Denna artikel, som ursprungligen hade titeln "En grundläggande summering av vårt tidigare arbete", var första kapitlet i Ekonomiska och finansiella problem, en redogörelse som kamrat Mao Tsetung gav vid en konferens för äldre kadrer i gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia. Åren 1941 och 1942 var de svåraste för de befriade områdena i försvarskriget mot Japan. De japanska inkräktarnas ursinniga angrepp och den inringning och blockad som Kuomintang genomförde skapade väldiga finansiella svårigheter för de befriade områdena. Kamrat Mao Tsetung påpekade att det för att övervinna dessa svårigheter var nödvändigt för partiet att göra sitt yttersta för att leda folket i utvecklingen av jordbruket och andra produktionsgrenar, och han uppmanade regeringen och andra organisationer, skolorna och armén i de befriade områdena att producera det mesta möjliga för sitt eget underhåll. Kamrat Mao Tsetungs Ekonomiska och finansiella problem och hans artiklar "Sprid i basområdena kampanjerna för att sätta ned arrendeavgifterna, öka produktionen samt stödja administrationen och visa omsorg om folket" och "Organisera er!" utgjorde partiets grundprogram för ledningen av produktionskampanjen i de befriade områdena. Här kritiserar kamrat Mao Tsetung strängt den felaktiga föreställning som ledde till koncentration på de statliga inkomsterna och utgifterna och försummande av den ekonomiska utvecklingen samt den felaktiga arbetsstilen att ställa krav på folket utan att mobilisera och hjälpa det att utveckla produktionen och övervinna svårigheterna. Han framlägger också partiets riktiga politik för att "utveckla hushållningen och säkerställa försörjningen". Stora framgångar uppnåddes med denna politik i den produktionskampanj som utvecklades i gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia och i de befriade områdena bakom fiendens linjer. Den icke blott satte de väpnade styrkorna och folket i befriade områdena i stånd att med framgång ta sig igenom krigets svåraste period utan försåg också partiet med en rik fond av erfarenheter för vägledning av ekonomiskt uppbygge under senare år.[TILLBAKA]

[**] Ett tan= 150 kg.[TILLBAKA]

[1]Dessa siffror utvisar summan av den jordbruksskatt (naturaskatt i spannmål), som betaltes av bönderna i gränsområdet Shensi—Kansu—Ning-sia från 1940 till 1942.[TILLBAKA]

[2] Om "bättre trupper och enklare administration" se "En synnerligen viktig politik", s. 99—101 i detta band.[TILLBAKA]