|
Organisera er!
Den 29 november 1943
[Detta tal hölls vid en mottagning
till ära för arbetets hjältar i gränsområdet
Shensi-Kansu-Ningsia.]
Å kommunistiska partiets Centralkommittés
vägnar vill jag säga några ord vid denna mottagning,
som Centralkommittén ger för de arbetets hjältar och
hjältinnor och andra mönsterarbetare inom produktionen vilka
valts av byarna, fabrikerna, de väpnade styrkorna, administrationen
och andra organisationer samt skolorna i gränsområdet Shensi-Kansu-Ningsia.
Vad jag vill säga kan uttryckas med orden: "Organisera er!"
I år har bondemassorna och folket i armén, regeringen och
andra organisationer, skolorna och fabrikerna i gränsområdet
genomfört en kampanj för produktionen i enlighet med resolutionerna
från det möte med äldre kadrer som förra vintern
inkallades av Centralkommitténs Nordöstra byrå. Stora
insatser och framgångar har gjorts på varje område
inom produktionen i år, och gränsområdet har fått
ett nytt utseende. Fakta har till fullo bekräftat riktigheten i
den politik som de äldre kadrernas möte antog. Kärnan
i denna politik är att organisera massorna, att i en enda stor
arbetets armé mobilisera och organisera alla de tillgängliga
krafterna utan undantag - folket, armén, administrationen och
andra organisationer samt skolorna - alla män och kvinnor, unga
och gamla, vilka kan bidra med sin arbetskraft på deltid eller
heltid.
Vi har en armé för strid såväl
som en armé för arbete. För strid har vi Åttonde
routearmén och Nya fjärde armén; men även de
utför ett dubbelt arbete, krigföring och produktion. Med dessa
två slag av arméer, och med en kämpande armé
som är skicklig i dessa två uppgifter och i massarbete, kan
vi övervinna våra svårigheter och besegra den japanska
imperialismen. Om framgångarna som vi vunnit i vår kampanj
för produktionen under de senaste åren i gränsområdet
inte vore stora eller märkliga nog för att slutgiltigt bevisa
detta, har våra framgångar under det gångna året
verkligen gjort det, vilket vi alla sett med egna ögon.
I alla de väpnade förband i gränsområdet
som i år tilldelats jord har soldaterna i genomsnitt brukat arton
mu per person. De kan producera eller framställa praktiskt
taget allt - livsmedel (grönsaker, kött och matolja), kläder
(vadderade bomullskläder, ylletrikå och skodon), tak över
huvudet (grottboningar, hus och möteslokaler), ting för dagligt
bruk (bord, stolar, bänkar och skrivpapper) samt bränsle (ved,
träkol och kol). Med egna händer har vi uppnått målet
"tillräckligt med livsmedel och kläder". Varje soldat
behöver tillbringa endast tre månader varje år i produktionen
och kan ägna de återstående nio månaderna åt
att utbilda sig och strida. Våra soldater är beroende varken
av kuomintangregeringen eller administrationen i gränsområdet
eller folket för sin lön utan kan helt och hållet försörja
sig själva. Vilken livsviktig nyskapelse för den nationella
frigörelsens sak! Under de senaste sex och ett halvt åren
av försvarskriget har de antijapanska basområdena utsatts
för fiendens politik "bränn allt, plundra allt, döda
alla". Gränsområdet Shensi-Kansu-Ningsia har utsatts
för sträng blockad av Kuomintang och vi har lidit den allra
största nöd både finansiellt och ekonomiskt. Om våra
soldater inte varit i stånd till annat än att slåss,
skulle vi aldrig ha löst våra problem. Nu har våra
soldater i gränsområdet lärt sig att producera, och
det har en del av soldaterna vid fronten också gjort, medan andra
håller på att lära det. Om varje man i vår heroiska
och stridsdugliga Åttonde routearmé och Nya fjärde
armé blir i stånd att inte endast strida och utföra
massarbete utan också att producera, behöver vi inte frukta
några svårigheter utan kommer att bli "oövervinneliga
under himlen",[1]
för att använda Mencius ord. Våra organisationer och
skolor har även de tagit ett stort steg framåt i år.
Endast en liten del av deras utgifter har bestritts av administrationen,
det mesta har de täckt genom att producera själva. De har
odlat 100 procent av de grönsaker de konsumerar, jämfört
med 50 procent i fjol, kraftigt ökat sin konsumtion av kött
genom att idka svin- och fåravel, och upprättat många
verkstäder för att tillverka enkla bruksartiklar. Eftersom
armén, organisationerna och skolorna nu helt eller till större
delen försörjer sig själva, har skatten minskat för
folket, som därför får tillfälle att njuta mer
av sitt arbetes frukter. Eftersom både soldater och civila ökar
produktionen, har alla tillräckligt med mat och kläder och
är lyckliga. I våra fabriker har produktionen likaledes ökat,
hemliga agenter har kammats ut och produktiviteten har höjts avsevärt.
I hela gränsområdet har arbetets hjältar framträtt
i stort antal inom jordbruket och industrin, i organisationerna och
skolorna samt i armén; vi kan säga att produktionen i gränsområdet
har kommit in på rätt väg. Allt detta beror på
att vi har organiserat massornas styrka.
Att organisera massornas styrka är e n politik.
Finns det en motsatt politik? Ja, det gör det. Det är en politik
som saknar massynpunkten, inte har tillit till massorna eller organiserar
dem utan ägnar hela uppmärksamheten åt att organisera
det fåtal människor som arbetar i de finansiella, distributions-
eller handelsorganisationerna, medan den inte ägnar någon
uppmärksamhet åt att organisera massorna i byarna, inom armén,
administrationen och andra organisationer, i skolorna och fabrikerna.
Denna politik behandlar det ekonomiska arbetet inte som en bred rörelse
eller en vidsträckt front utan endast som ett medel till att täcka
finansiella underskott. Sådan är den andra politiken, den
felaktiga politiken. En sådan politik fanns förr i gränsområdet
Shensi-Kansu-Ningsia, men sedan en riktig vägledning givits under
alla dessa år och särskilt efter mötet med de äldre
kadrerna i fjol och massrörelsen i år, är antalet människor
som fortfarande har denna inställning förmodligen litet. I
basområdena i norra och mellersta Kina, där striderna är
bittra och de ledande organen inte ägnat tillräcklig uppmärksamhet
åt massornas produktionskampanj, har denna ännu inte nått
stor omfattning. Efter Centralkommitténs direktiv av den 1 oktober
i år[2] görs emellertid nu överallt förberedelser
för en produktionskampanj nästa år. Förhållandena
vid fronten är svårare än i gränsområdet.
Det pågår hårda strider, dessutom har naturkatastrofer
inträffat på en del ställen. Trots detta måste
vi mobilisera hela partiet, administrationen och armén samt den
civila befolkningen att både kämpa mot fienden och delta
i produktion för att stödja kriget, ta itu med fiendens politik
"bränn allt, plundra allt, döda alla", och lämna
hjälp åt katastrofområden. Med hjälp av den erfarenhet
vi redan under de senaste få åren uppnått i produktion
vid fronten, och med hjälp av de ideologiska, organisatoriska och
materiella förberedelser som gjordes i vintras, kan och måste
en omfattande kampanj inledas nästa år. I områden som
ligger vid fronten, där strider pågår, är det
ännu inte möjligt att ha "tillräckligt med mat och
kläder", men det är helt möjligt och till och med
absolut nödvändigt att "använda våra händer
till att övervinna svårigheterna".
Kooperativen är nu den viktigaste formen för
massorganisation på det ekonomiska området. Fastän
det är onödigt att insistera på att sätta etiketten
kooperativ på den produktiva verksamhet som bedrivs av massorna
i vår armé, vår administration och i andra organisationer
samt i våra skolor, har denna verksamhet kooperativ karaktär,
eftersom den bedrivs under en central ledning för att tillgodose
de materiella behoven hos olika avdelningar, enheter och individer genom
ömsesidig hjälp och gemensamt arbete. De är ett slags
kooperativ.
Bland böndernas massor har i tusentals år
förhärskat ett system av individuell hushållning, i
vilken varje familj eller hushåll utgjorde en produktiv enhet.
Denna spridda, individuella form av produktion är det feodala väldets
ekonomiska grundval och håller bönderna nere i evig fattigdom.
Det enda sättet att ändra detta förhållande är
att steg för steg kollektivisera, och enda sättet att åstadkomma
kollektivisering är, enligt Lenin, genom kooperativ.[3]
Vi har redan organiserat många bondekooperativ i gränsområdet,
men för närvarande är de endast i begynnelsestadiet och
måste genomgå flera utvecklingsstadier innan de kan bli
kooperativ av den sovjetiska typen som kallas kollektiv jordbruk. Vi
har en ny-demokratisk hushållning, och våra kooperativ är
fortfarande organisationer för kollektivt arbete och grundar sig
på en individuell hushållning (på privategendom).
Vidare är de av flera typer. En typ är organisationen för
ömsesidig hjälp i jordbruksarbetet, såsom "lag
för utbyte av arbete" och "lag för utbyte av arbete
och lejning av arbetskraft"[4].
Detta slags organisation kallades i de röda områdena i Kiangsi
för "arbetsgrupp för ömsesidig hjälp"
eller "plöjningslag",[5] och heter nu på en del ställen
vid fronten "grupp för ömsesidig hjälp". Så
länge som de är kollektiva organisationer för ömsesidig
hjälp, till vilka människor ansluter sig frivilligt (tvång
får aldrig användas), är de alla bra, vad de än
må kallas, vare sig de består av ett fåtal, några
dussintal eller hundratal människor eller helt eller delvis består
av folk som kan bidra med heltidsarbete; vare sig medlemmarna ger varandra
ömsesidig hjälp medels fysiskt arbete, dragdjur eller verktyg,
vare sig de bor och äter tillsammans under den brådaste tiden
i jordbruket eller organisationerna är tillfälliga eller beständiga.
Dessa metoder för kollektiv ömsesidig hjälp har skapats
av massorna själva. I det förgångna summerade vi sådana
erfarenheter bland massorna i Kiangsi, och nu summerar vi dem i norra
Shensi. I gränsområdet har ömsesidig hjälp i arbetet
blivit mycket mer systematisk och bättre utvecklad sedan den uppmuntrades
av de äldre kadrernas möte i fjol och praktiserats hela detta
år. Många lag för arbetsutbyte i gränsområdet
har kollektivt plöjt, planterat, rensat ogräs och skördat
och årets skörd är dubbelt så stor som fjolårets.
Nu, när massorna fått se dessa betydande resultat, kommer
otvivelaktigt allt fler människor att gå in för kollektivt
arbete under det kommande året. Vi väntar oss inte att inom
loppet av ett år kunna organisera i kooperativ alla de hundratusentals
människor i gränsområdet som kan bidra med heltids-
eller deltidsarbete, men detta mål kan förverkligas inom
några år, Alla kvinnor bör också mobiliseras
att utföra en viss mängd produktivt arbete. Alla dagdrivare
bör reformeras till att bli goda medborgare genom att delta i produktionen.
Dylika kollektiva produktionskooperativ för ömsesidig hjälp
bör i stor omfattning och frivilligt organiseras i alla antijapanska
basområden i norra och mellersta Kina.
Förutom de kollektiva kooperativen för ömsesidig
hjälp i jordbruksproduktionen finns tre andra typer: kooperativ
med många syften såsom kooperativet i Södra distriktet
i Yenan, vilket förenar funktionerna hos produktions-, konsument-,
transport- (av salt) och kreditkooperativen; kooperativ för transport
(salttransportlag) och hantverkskooperativ.
Med dessa fyra typer av kooperativ bland massorna och
de kollektiva arbetskooperativen i armén, skolorna och administrationen
och andra organisationer, kan vi organisera folkets alla krafter i en
väldig arbetsarmé. Detta är den enda vägen till
befrielse för folket, den enda vägen som leder från
fattigdom till välstånd och den enda vägen till seger
i försvarskriget. Varje kommunist måste lära sig att
organisera massornas arbete. Även kommunister som har en intellektuell
bakgrund måste lära sig att göra detta; när de
väl en gång bestämt sig för att göra det,
kan de lära sig det inom sex månader eller ett år.
De kan hjälpa massorna att organisera produktionen och summera
erfarenheterna. När våra kamrater vid sidan om andra färdigheter
har lärt sig att organisera massornas arbete - att hjälpa
bönderna göra upp produktionsplaner för sina hushåll,
bilda lag för arbetsutbyte, salttransportlag och kooperativ med
många syften, att organisera produktionen i armén, skolorna
och administrationen och andra organisationer, att organisera produktionen
i fabrikerna, utveckla förmågan att ta efter i produktionen,
uppmuntra och belöna arbetshjältar samt ordna produktionsutställningar
- när våra kamrater har lärt sig att få massornas
skapande kraft och initiativ med i spelet, kommer vi säkerligen
att bli i stånd att köra ut de japanska imperialisterna och
att tillsammans med hela folket bygga upp ett nytt Kina.
Vi kommunister måste kunna förena oss med
massorna i allt. Om våra partimedlemmar tillbringar hela sina
liv inomhus och aldrig går ut för att möta världen
och trotsa stormen, till vad nytta kommer de att bli för det kinesiska
folket? Ingen alls, och vi behöver inte sådana människor
som partimedlemmar. Vi kommunister bör djärvt gå världen
till mötes och trotsa stormen, den stora världen av masskamp
och masskampens mäktiga storm. "Tre skomakare som förenar
sitt tänkande är lika bra som Chukeh Liang, den skarpsinnige".[6]
Med andra ord, massorna besitter en väldig skaparkraft. Det finns
faktiskt tusen och åter tusen Chukeh Lianger bland det kinesiska
folket; varje by, varje småstad har en egen Chukeh Liang. Vi bör
gå till massorna och lära av dem, sammansmälta deras
erfarenhet till bättre och klart uttryckta principer och metoder,
sedan göra propaganda bland massorna och uppmana dem att omsätta
dessa principer och metoder i praktiken, för att lösa sina
problem, och hjälpa dem uppnå befrielse och lycka. Om de
bland våra kamrater som arbetar lokalt är isolerade från
massorna, inte förstår deras känslor eller inte hjälper
dem att organisera sin produktion och förbättra sin försörjning,
och om de begränsar sig till att samla "statliga spannmålsförråd
för nationens räddning" utan att inse att tio procent
av deras energi gott och väl räcker för detta ändamål,
förutsatt att de först sätter in 90 procent av sin energi
på att hjälpa massorna lösa problemet om "privata
spannmålsförråd för folkets egen räddning",
då är dessa kamrater förgiftade av Kuomintangs arbetsstil
och täckta av byråkratins damm. Kuomintang begär endast
av folket men ger det ingenting åter. Om en medlem i vårt
parti handlar på detta sätt, är hans arbetsstil densamma
som Kuomintangs, och hans ansikte har blivit ingrott av byråkratins
damm och behöver skrubbas ordentligt i hett vatten. Enligt min
mening finns denna byråkratiska stil i det lokala arbetet i alla
våra antijapanska basområden, och det finns kamrater som
är isolerade från massorna, därför att de saknar
en massynpunkt. Vi måste beslutsamt göra oss av med denna
arbetsstil, innan vi kan knyta fasta band med massorna.
Dessutom finns i arbetet inom vår armé
ett slags krigsherrestil, en stil som också är betecknande
för Kuomintang, vars armé är skild från massorna.
Våra trupper måste iaktta de riktiga principer som reglerar
förhållandena mellan armén och folket, mellan armén
och regeringen, mellan armén och partiet, mellan officerare och
manskap, mellan militärt arbete och politiskt arbete och förhållandena
mellan kadrerna, och de får aldrig begå de fel som sammanhänger
med krigsherrementaliteten. Officerarna måste visa omsorg om sitt
manskap och får inte vara likgiltiga för deras välbefinnande
eller tillgripa kroppsstraff. Armén måste visa omsorg om
folket och aldrig inkräkta på dess intressen. Armén
måste respektera regeringen och partiet och aldrig "hävda
sitt oberoende". Vår Åttonde routearmé och Nya
fjärde armé är folkets väpnade styrkor; de har
alltid varit mycket bra och är faktiskt de bästa arméerna
i landet. Men det är sant att under senare år har vissa slag
av fel härrörande ur krigsherrementaliteten uppstått,
en del kamrater i armén har blivit högmodiga och självrådiga
i sitt förhållande till soldaterna, folket, administrationen
och partiet. De skyller alltid på de kamrater som arbetar lokalt
men aldrig på sig själva, de ser alltid sina egna framgångar
men inte sina brister, de välkomnar alltid smicker men aldrig kritik.
Sådana företeelser finns till exempel i gränsområdet
Shensi-KansuNingsia. Denna tendens har i grunden övervunnits som
resultat av mötet med de äldre kadrerna och mötet med
de militära och politiska kadrerna i fjol samt som följd av
kampanjerna "stöd administrationen och visa omsorg om folket"
samt "stöd armén", som genomfördes under
vårfesten[7] detta år, men det finns fortfarande en kvarleva
som vi måste ytterligare bemöda oss att utplåna. Dessa
fel finns också i basområdena i norra och mellersta Kina,
och partiorganisationerna och armén där måste försöka
att utplåna dem.
Vare sig det rör sig om en tendens till byråkrati
i det lokala arbetet eller till krigsherrementalitet i arméns
arbete, är felet av samma slag, nämligen isolering från
massorna. Det stora flertalet av våra kamrater är bra kamrater.
De som lider av detta fel rättar till det, när de väl
fått kritik och fått sina misstag utpekade. Men självkritik
är ytterligt viktig, man måste se felaktiga tendenser i ögonen
och samvetsgrant rätta dem. Om någon underlåter att
kritisera tendensen till byråkrati i lokalt arbete eller till
krigsherrementalitet i arméns arbete, betyder det att han vill
behålla Kuomintangs stil och fortfarande gå omkring med
smutsen från byråkratin eller krigsherrementaliteten på
sitt annars så rena ansikte, och då är han inte en
bra kommunist. Om dessa två tendenser utplånas, kommer allt
vårt arbete, särskilt produktionskampanjen, att gå
framåt hinderfritt.
Vårt gränsområde har fått ett
helt annat utseende därför att stora framgångar har
uppnåtts här i produktionen, både bland bondemassorna,
i administrationen och andra organisationer, skolorna, armén
och fabrikerna, och förhållandena mellan armén och
folket har förbättrats mycket. Allt detta visar att våra
kamrater har en starkare massynpunkt och har gjort stora framsteg i
att förena sig med massorna. Vi får emellertid inte bli självbelåtna
utan bör fortsätta med självkritiken och sträva
efter ytterligare framsteg. Vi måste även sträva efter
ytterligare framsteg i produktionen. Eftersom våra ansikten har
en benägenhet att bli smutsiga, måste vi tvätta oss
varje dag; eftersom golvet har en benägenhet att samla damm, måste
vi sopa det varje dag. Trots att tendenserna till byråkrati i
lokalt arbete och till krigsherrementalitet i arméns arbete i
grunden har övervunnits, kan dessa dåliga tendenser åter
uppstå. Vi är omringade av den japanska imperialismens och
den kinesiska reaktionens slutna led, vi lever mitt uppe bland den odisciplinerade
småbourgeoisin, och därför blåser riktiga kastbyar
fyllda med byråkratins och krigsherrementalitetens smuts oss dagligen
mitt i ansiktet. Därför får vi inte bli självbelåtna
för någon framgång. Vi bör tygla vår självbelåtenhet
och ständigt kritisera våra brister, liksom vi varje dag
bör tvätta våra ansikten eller sopa golvet för
att ta bort smutsen och hålla dem rena.
Arbetets hjältar och mönsterarbetare i produktionen!
Ni är folkets ledare, ni har haft stor framgång i ert arbete,
och jag hoppas att inte heller ni ska bli självbelåtna. Jag
hoppas, att när ni återvänder till häradena i underregionerna
Kuanchung, Lungtung, Sanpien, Suiteh och Yenan,[8] när ni återvänder
till era organisationer, skolor, arméförband eller fabriker,
ska ni leda folket, leda massorna och arbeta ännu bättre,
och först av allt få massorna organiserade på frivillig
grund i kooperativ, få dem organiserade bättre och i ännu
större antal. Jag hoppas, att när ni återvänder
kommer ni att utföra detta arbete och propagera det, så att
när vi håller konferens med arbetets hjältar nästa
år kommer vi att ha uppnått ännu större resultat.
NOTER
[1] Från Mencius, 3:e boken, "Kungsun
Chou", 1:a delen, kapitel 5.
[2] Centralkommitténs
direktiv av den 1 oktober var "Sprid i basområdena kampanjerna
för att minska arrendeavgifter, öka produktionen och 'stöda
administrationen och visa omsorg om folket' ". Det är intaget
i Valda verk av Mao Tsetung, band III, s. 128 o. f.
[3] Se
V. 1. Lenin: "Om kooperationen" (januari 1923), Valda
verk, band II: 2, s. 780-789.
[4] "Lag för utbyte av arbete"
och "lag för utbyte och lejning av arbetskraft" var båda
arbetsorganisationer för kollektiv ömsesidig hjälp i
jordbruket i gränsområdet Shensi-Kansu-Ningsia. Arbetsbytet
var ett medel för bönderna att fördela arbetskraften
sig emellan. Mansarbetsdagar byttes mot mansarbetsdagar, oxarbetsdagar
mot oxarbetsdagar, mansarbetsdagar mot oxarbetsdagar osv. Bönder
som anslöt sig till lag för utbyte av arbete bidrog med sin
arbetskraft eller med sina dragdjur till att kollektivt och i tur och
ordning bruka varje medlemsfamiljs jord. Då räkningen gjordes
upp, togs arbetsdagen som bytesenhet; de som bidrog med flera mansarbetsdagar
eller djurarbetsdagar fick betalt för mellanskillnaden av dem som
bidrog med färre. "Lag för utbyte och lejning av arbetskraft"
bildades vanligen av bönder som hade otillräckligt med jord.
Deras medlemmar utbytte arbete för ömsesidig hjälp och
lejde dessutom ut sig kollektivt till familjer som led brist på
arbetskraft.
[5] Arbetsgrupper för ömsesidig
hjälp och plöjningslag, baserade på individuellt jordbruk,
bildades under Andra revolutionära inbördeskrigets period
av bönderna i de röda områdena för att åstadkomma
en bättre organisation av arbetskraften. På grundval av principen
om frivilligt deltagande och ömsesidig fördel utförde
medlemmarna en lika mängd arbete för varandra, om någon
inte kunde lämna en annan lika mycken hjälp som han själv
mottagit från denne, betalade han kontant för mellanskillnaden.
Förutom att de hjälpte varandra gav lagen förmånsbehandling
åt familjerna till soldater i Röda armén samt arbetade
för ensamma gamlingar utan annan ersättning än måltider
under arbetet. Eftersom dessa åtgärder för ömsesidigt
bistånd var till stor hjälp för produktionen och genomfördes
på rimlig grund stöddes de varmt av massorna.
[6] Chukeh Liang var en statsman och
strateg under de Tre kungarikenas period (221-265), som blev en symbol
för fyndighet och klokhet i kinesisk folklore.
[7] Vårfesten är nyårsdagen
i den kinesiska månkalendern.
[8] Gränsområdet Shensi-Kansu-Ningsia
var uppdelat i dessa fem underområden.
|
