Vi måste lära oss att utföra ekonomiskt arbete[*]

Den 10 januari 1945

Arbetets hjältar och föredömliga arbetare!

Ni har deltagit i denna konferens och summerat era erfarenheter; vi alla välkomnar och ärar er. Ni har tre goda egenskaper, och ni spelar tre roller. För det första, rollen av föregångare. Med andra ord, ni har genom era framstående bemödanden och era många nyskapelser gjort ert arbete till ett föredöme för andra, höjt standarden och inspirerat andra att lära av er. För det andra, rollen av ryggpelare. De flesta av er är ännu inte kadrer, men ni har blivit ryggpelaren och den hårda kärnan hos massorna; därför att ni finns är det lättare att föra vårt arbete framåt. I framtiden kommer ni kanske att bli kadrer, för närvarande är ni en kaderreserv. För det tredje, rollen av en bro. Ni är en bro mellan ledningen och de breda massorna; genom er förmedlas massornas meningar till ledningen och omvänt.

Ni har många goda egenskaper och har gjort stora tjänster, men ni måste alltid komma ihåg att inte bli högmodiga. Ni respekteras av alla, och detta med rätta, men detta leder lätt till högmod. Om ni blir högmodiga, om ni inte är blygsamma, om ni upphör att bemöda er och om ni inte respekterar andra, inte respekterar kadrerna och massorna, då kommer ni att upphöra att vara hjältar och föredömen. Det har funnits sådana människor i det förflutna, och jag hoppas att ni inte ska följa deras exempel.

Denna konferens har summerat era erfarenheter. Summeringen är mycket bra och kan tillämpas även i de andra befriade områdena. Men jag ska inte dröja vid detta. Jag vill bara säga några ord om vårt ekonomiska arbete.

Under de senaste åren har vi börjat lära oss att utföra ekonomiskt arbete, och vi har uppnått ganska stora framgångar på detta område, men det är än så länge endast en början. Vi måste se till att inom två eller tre år få gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia och de befriade områdena i fiendens uppland att bli helt eller till största delen självförsörjande vad det gäller spannmål och manufakturvaror och till och med få fram ett överskott. Vi måste uppnå ännu större framgångar i jordbruket, industrin och handeln. Endast då kan vi anse att vi har lärt mer om ekonomiskt arbete och att vi lärt att utföra det bättre. På orter där ingen förbättring i soldaternas och folkets levnadsförhållanden skett, där de materiella grundvalarna för motoffensiven förblir osäkra och där jordbruket, industrin och handeln stagnerar eller till och med sjunker i stället för att utvecklas år efter år, är det klart att partiets, administrationens och arméns personal ännu inte lärt sig att utföra ekonomiskt arbete, och stora svårigheter kommer säkerligen att tillstöta. Det finns en sak som jag åter måste fästa allas uppmärksamhet på, nämligen att våra idéer bör anpassas till vår omedelbara omgivning. Vår omedelbara omgivning är lantlig, det verkar som om ingen har några tvivel om detta faktum, för vem vet inte att vi lever på landsbygden? I verkligheten är det likväl inte fallet. Många kamrater förstår inte landsbygden alls, eller åtminstone inte grundligt, trots att de bor där och tror att de förstår den. De utgår inte från det faktum att vår omgivning är landsbygden, vilken grundar sig på enskild hushållning, är sönderskuren av fienden och inbegripen i gerillakrig, och följden är att deras behandling av politiska, militära, ekonomiska och kulturella problem eller av partisaker och av arbetar-, bonde-, ungdoms- och kvinnorörelserna ofta är felaktig eller endast delvis riktig. De närmar sig landsbygdens frågor från en stadsbos synpunkt och kör ofta huvudet i väggen, därför att de subjektivt gör upp många olämpliga planer och godtyckligt genomdriver dessa. Under senare år har våra kamrater gjort stora framsteg, tack vare både korrigeringsrörelsen och de misslyckanden de haft i sitt arbete. Men vi måste fortfarande vara noggranna med att helt anpassa våra idéer till vår omgivning, innan vi kan uppnå resultat på varje arbetsområde och göra det snabbt. Om vi verkligen förstår det faktum att de basområden på landsbygden i vilka vi befinner oss grundar sig på enskild hushållning, är sönderskurna av fienden och inbegripna i gerillakrig, och gör detta till utgångspunkten i allt vi företar oss, då blir frågan hur förhåller sig våra resultat, vilka må synas långsamma och föga imponerande, till de resultat man ser från en annan utgångspunkt, till exempel från en stadsbos synpunkt? Så långt ifrån att vara långsamma, är de i verkligheten mycket snabba. Ty om vi skulle utgå från en stadsbos synpunkt och avlägsna oss från vår nuvarande verklighet, skulle frågan vara inte om att uppnå snabba eller långsamma resultat, utan om att stöta på hinder utan ände och inte uppnå några resultat alls.

Ett klart bevis för detta faktum ger den stora framgången med den nuvarande formen för produktionskampanjen i armén och bland de civila, vilken vi gått in för.

Vi vill slå de japanska angriparna hårt och göra förberedelser för att ta städerna och återta våra förlorade territorier. Men hur ska vi uppnå detta mål, när vi befinner oss på en landsbygd grundad på enskild hushållning, sönderskuren av fienden och inbegripen i gerillakrig? Vi kan inte kopiera Kuomintang, som inte lyfter ett finger utan är helt beroende av utlänningar för till och med sådana förnödenheter som bomullstyg. Vi håller på självtillit. Vi hoppas på hjälp från utlandet men vi kan inte bli beroende av den, vi litar till våra egna ansträngningar, till hela arméns och hela folkets skapande kraft. Men hur ska vi klara det? Genom att inleda omfattande och samtidiga produktionskampanjer bland soldaterna och folket.

Eftersom vi är på landsbygden, där arbetskraften och de materiella resurserna är utspridda, har vi antagit politiken "enad ledning och decentraliserad skötsel" för produktion och leveranser.

Eftersom vi är på landsbygden, där bönderna är spridda enskilda producenter som använder efterblivna produktionsmedel, och där den största delen av jorden fortfarande ägs av godsägare och bönderna är offer för en feodal arrendeutsugning, har vi antagit politiken att sänka arrendena och räntorna och organisera ömsesidig hjälp i arbetet för att höja böndernas entusiasm för produktionen och öka jordbruksarbetets produktivitet. Arrendesänkningarna har höjt böndernas entusiasm i produktionen och ömsesidig hjälp har ökat jordbruksarbetets produktivitet. Jag har skaffat data från olika orter i norra och mellersta Kina, vilka alla visar att efter en arrendesänkning visar bönderna mycket större intresse för produktionen och är villiga att organisera grupper för ömsesidig hjälp liknande våra lag för arbetsbyte här, i vilka tre människors produktivitet nu är lika med fyra människors förr. Eftersom detta är fallet, kan 90 miljoner människor göra lika mycket som 120 miljoner. Det finns också fall där två personer gör vad som förr krävde tre personers möda. Om vi i stället för tvång och kommandometoder, vilka motarbetar sig själva genom sin strävan efter snabba resultat, antar en politik att tålmodigt övertala människor genom att vara goda föredömen, kommer det att bli möjligt att organisera flertalet av bönderna i grupper för ömsesidig hjälp i jordbruks- och hantverksproduktion under de närmaste åren. När sådana produktionsgrupper en gång blir vanliga, kommer inte bara avkastningen att öka och alla slags nyskapelser att komma fram, utan det kommer också att bli politiska framsteg, en högre utbildningsnivå, framsteg inom hygienen, en omvandling av dagdrivarna och en ändring i samhälleliga vanor, och det kommer inte att dröja länge innan även produktionsmedlen förbättras. När allt detta sker, kommer vårt landsbygdssamhälle att steg för steg byggas om på nya grundvalar.

Om våra kadrer noggrant studerar detta arbetsfält och med största energi hjälper landsbygdsbefolkningen att utveckla produktionskampanjer, kommer vi att inom några år få tillräckligt med spannmål och andra förnödenheter på landsbygden, och vi kommer att bli i stånd att inte bara fortsätta kriget och klara av perioder av missväxt utan också vidmakthålla en stor reserv av spannmål och andra förnödenheter för framtida bruk.

Vi bör organisera arméförbanden och administrationen samt andra organisationer, lika väl som bönderna, för produktion.

Eftersom vi är på landsbygden, vilken ständigt förhärjas av fienden och är inbegripen i långvarigt krig, är det absolut nödvändigt för arméförbanden och administrationen samt andra organisationer att delta i produktionen. Och det är möjligt för dem att göra detta emedan gerillakampen är spridd Över ett stort område. Dessutom är soldaterna och administrationspersonalen i vårt gränsområde Shensi — Kansu — Ning-sia många i förhållande till hela befolkningen, och de kommer att gå hungriga, om de inte själva producerar, medan å andra sidan folket kommer att hungra om allt för mycket tas ifrån det och bördan blir för tung för det att bära. Dessa är skälen till att vi är beslutna att inleda en omfattande produktionskampanj. Ta till exempel gränsområdet Shensi — Kansu — Ningsia. Arméförbandens, administrationens och andra organisationers årliga behov uppgår till totalt 260 000 tan (l tan är lika med 300 jin dvs 150 kg) tröskad spannmål (hirs). De får 160 000 tan av folket och producerar resten själva. Om de inte själva producerade något, skulle antingen de eller folket hungra. Tack vare våra produktionskampanjer är vi befriade från hunger, och soldaterna och folket är faktiskt väl närda.

Med undantag för spannmål, kläder och sängkläder är administrationen och andra organisationer i gränsområdet självförsörjande i fråga om de flesta av sina behov, och en del grupper är helt självförsörjande. Många grupper är delvis självförsörjande även vad spannmål, kläder och sängkläder angår.

De framgångar som gränsområdets arméförband uppnått är ännu större. Många är helt självförsörjande i fråga om spannmål, kläder, sängkläder och alla andra förnödenheter, dvs de är självförsörjande till 100 procent och tar ingenting från administrationen. Detta är den högsta nivån, första klassens, och den har uppnåtts steg för steg under en period av flera år.

Denna standard kan inte tillämpas vid fronten, där strider måste föras. Där kan en andra och tredje klassens standard uppställas. Andra klassens standard kräver att, bortsett från spannmål, kläder och sängkläder, vilka tillhandahålles av administrationen, självförsörjning genom produktion bör uppnås i följande ting: matolja (0,5 liang per person och dag), salt (0,5 liang per person och dag), grönsaker (l—1,5 jin per person och dag) och kött (l—2 jin per person och månad); uppköp av bränsle, kontorsmateriel och diverse ting; subsidier för skolväsen och hälsovård; utgifter för rengöring av vapnen och för försyning med tobak, skor, sockor, handskar, handdukar, tandborstar osv — dessa saker uppgår allt som allt till ungefär 50 procent av hela utgiften. Denna standard kan uppnås steg för steg inom två eller tre år. På en del orter har den redan uppnåtts. Denna standard kan tillämpas i de fasta basområdena.

Den tredje standarden tillämpas på ytterområden och gerillazonerna där det inte är möjligt att uppnå 50 procents men kanske 15—25 procents självförsörjning. Om denna standard uppnås, är det gott nog på dylika platser.

Kort sagt, bortsett från dem som befinner sig i ovanliga förhållanden, måste alla arméförband och administrationen och andra organisationer ta del i produktionen under uppehållen mellan strider, övningar eller arbete. Förutom att de använder dessa uppehåll till kollektiv produktion, bör de organisera en del av sin personal särskilt för produktion, sätta dem att sköta jordbruk, grönsaksodlingar, grönbeten, verkstäder, småfabriker, transportlag och kooperativ, eller att odla spannmål och grönsaker i kompanjonskap med bönderna. Under våra nuvarande förhållanden måste varje organisation eller arméförband upprätta sin egen "hushållning" för att ta sig igenom svårigheterna. Ovilja häremot kännetecknar dagdrivare och är skamlig. För att stimulera produktionen bör vi för alla som deltar direkt i produktion också upprätta ett system av individuella bonus, som bör graderas enligt arbetets kvalitet. Vidare måste, som det effektivaste medlet att få arbetet att gå framåt, varje organisationschef axla ansvar och personligen delta och måste tillämpa metoden att förbinda den ledande gruppen med massorna och det allmänna uppropet med särskild vägledning.

En del människor säger att om arméförbanden ägnar sig åt produktion, kommer de att vara ur stånd att utbilda sig eller att kämpa, och att om administrationen och andra organisationer gör det, kommer de att vara ur stånd att utföra sitt eget arbete. Detta är ett falskt argument. Under de senaste åren har våra arméförband i gränsområdet sysslat med produktion i stor omfattning, för att förse sig själva med föda och kläder i tillräcklig mängd, och har samtidigt bedrivit sin utbildning och genomfört sina politiska studier samt lärt sig skriva och läsa och deltagit i andra kurser med mycket större framgång än tidigare, och det råder större enhet än någonsin inom armén och mellan armén och folket. Samtidigt som en omfattande produktionskampanj fördes vid fronten i fjol uppnåddes stora framgångar i striderna och dessutom inleddes en utbredd utbildningskampanj. Och tack vare produktionen, lever administrationens och andra organisationers personal ett bättre liv och arbetar med större hängivelse och effektivitet. Detta är fallet både i gränsområdet och vid fronten.

Således kan man, då det är fråga om gerillakrig i landsbygdsområden, se att de arméförband och administrativa och andra organisationer som producerar för att bli självförsörjande, visar större energi och aktivitet i striderna, utbildningen och arbetet, samt förbättrar sin disciplin och sin enhet både inom egna led och gentemot de civila. Produktion för självförsörjning är resultatet av vårt lands långvariga gerillakrig och den är vår stolthet. När vi en gång har lärt oss bemästra den kommer ingen materiell svårighet att få oss att tappa modet. Vi kommer att växa i kraft och energi år efter år och bli starkare efter varje strid, vi kommer att överväldiga fienden och inte frukta att han ska överväldiga oss.

Här måste vi uppmärksamma våra kamrater vid fronten på en annan sak. En del av våra nyligen upprättade områden är ganska rika på materiella resurser, och kadrerna där, som räknar med detta, är ovilliga att vare sig ekonomisera eller delta i produktionen. Detta är mycket illa och de kommer att få lida för det längre fram. Varhelst vi befinner oss måste vi vårda oss om våra mänskliga och materiella tillgångar och vi får inte vara kortsynta och ge oss hän åt slöseri och extravaganser. Varhelst vi befinner oss måste vi från allra första året av vårt arbete tänka på de många år som ligger framför oss, det långvariga kriget som måste upprätthållas, motoffensiven och återuppbyggnadsarbetet sedan fienden kastats ut. Å ena sidan gäller att aldrig vara slösaktig eller extravagant, och å den andra, att aktivt utöka produktionen. Tidigare led folk på en del orter ganska mycket, därför att de inte såg saken på lång sikt och försummade att ekonomisera med mänskliga och materiella tillgångar och att utvidga produktionen. Däri ligger läxan och vi måste fästa uppmärksamheteten på den.

Vad manufakturvaror gäller har gränsområdet Shensi—Kansu— Ningsia beslutat att inom två år bli helt självförsörjande i bomull, bomullsgarn, bomullstyg, järn, papper och många andra ting. Vi måste odla, tillverka och tillhandahålla allt som inte produceras här eller produceras endast i små kvantiteter och får inte vara beroende av tillförseln utifrån på något sätt. Hela denna uppgift ska förverkligas av de allmänna, privata och kooperativa företagen. Av alla ting begär vi inte endast kvantitet utan också kvalitet, det vill säga, de måste tåla att användas och slitas. Gränsområdets administration, Åttonde routearméns förenade försvarshögkvarter och partiets Centralkommittés nordvästra byrå har absolut rätt då de noggrant uppmärksammar dessa frågor. Jag hoppas att samma sak kommer att göras på alla platser vid fronten. På många orter görs det redan, och jag önskar dem framgång.

I vårt gränsområde och de andra befriade områdena kommer det att dröja ännu två eller tre år innan vi lär oss varje gren av ekonomiskt arbete. Den dag då vi odlar allt eller det mesta av vår egen spannmål, framställer alla eller det mesta av våra egna varor och sålunda blir helt eller i huvudsak självförsörjande och till och med får ett överskott, blir också den dag då vi har vunnit mästerskap i alla grenar av ekonomiskt arbete på landsbygden. När vi har rensat ut fienden från städerna, kommer vi att bli i stånd att ta itu med nya grenar i det ekonomiska arbetet. Vi måste bemöda oss och lära, för Kinas återuppbygge beror av oss.

NOTER

[*] Detta tal hölls vid en konferens för arbetets hjältar och föredömliga arbetare i gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia.[TILLBAKA]