TILL ETT UTTALANDE AV EN TALESMAN FÖR CHIANG KAI-SHEK[*]

16 augusti 1945

En talesman för Chiang Kai-shek som kommenterade den överträdelse av generalissimo Chiang Kai-sheks order till överbefälhavaren Chu Teh, som Kinas kommunistiska parti påstås ha begått, sade vid en presskonferens i Chungking på eftermiddagen den 15 augusti: "Generalissimons order måste åtlydas" och "de som överträder dem är folkets fiender". En korrespondent till nyhetsbyrån Hsinhua förklarar: Detta är en öppen signal från Chiang Kai-shek om ett allomfattande inbördeskrig. Den 11 augusti, i det kritiska ögonblick då de japanska inkräktarna höll på att bli slutgiltigt förintade, gav Chiang Kai-shek en landsförrädisk order som förbjuder Åttonde linjearmén, Nya fjärde armén och folkets övriga stridsstyrkor att bekämpa japanernas och marionetternas styrkor. Naturligtvis kan och bör denna order absolut icke godtagas. Snart efteråt lät Chiang Kai-shek genom sin talesman proklamera att det kinesiska folkets väpnade styrkor är "folkets fiender". Detta visar att Chiang Kai-shek förklarat inbördeskrig mot det kinesiska folket. Det var självfallet inte först med ordern av den 11 augusti som Chiang Kai-shek började planera inbördeskrig, han har oavbrutet planerat det under alla försvarskrigets åtta år. Under dessa åtta år har Chiang Kai-shek inlett tre stort upplagda antikommunistiska fälttåg, åren 1940, 1941 och 1943.[1] Varje gång har han försökt att utvidga angreppet till ett landsomfattande inbördeskrig, och det enda som till hans stora ledsnad hindrat honom att nå sitt mål har varit motståndet från det kinesiska folket och personer inom det offentliga livet i utlandet. Således blev han tvungen att uppskjuta det landsomfattande inbördeskriget till dess försvarskriget mot Japan var slut, och därför kom ordern av den 11 augusti och uttalandet av den 15 augusti. För syftet att släppa inbördeskriget löst har Chiang Kai-shek redan uppfunnit en mängd uttryck sådana som "främlingsparti", "förrädarparti", "förrädararmé", "upprorsarmé", "förrädarområden", "banditområde", "ohörsamhet mot militära eller av regeringen givna order", "feodal separatism", "undergrävande av försvarskriget" och "hot mot statens säkerhet". Och han har gjort gällande att eftersom det tidigare aldrig förekommit något inbördeskrig i Kina utan endast "undertryckande av kommunister", så kan det inte bli tal om något "inbördeskrig" i fortsättningen heller, och så vidare och så vidare. Den lilla skillnaden denna gång är att han ökat på med en ny term — "folkets fiender". Men folket kommer att genomskåda detta narraktiga påhitt, ty när helst uttrycket "folkets fiende" används i Kina vet en och var vem det avser. Det finns en person i Kina som förrådde Sun Yat-sens Folkets tre principer[2] och 1927 års stora revolution. Han kastade det kinesiska folket ut i ett tioårigt inbördeskrigs blodbad och inbjöd därigenom den japanska imperialismen till aggression. Från vettet av skräck lade han sedan benen på ryggen och ledde en skara människor på flykt hela vägen från provinsen Heilung-kiang till provinsen Kweichow. Han blev en åskådare, som satt med armarna i kors och väntade på segern. Nu, när segern kommit, säger han åt folkets arméer att "stanna där de befinner sig i avvaktan på vidare order" och säger åt fienden och förrädarna att "upprätthålla ordningen" så att han kan strutta tillbaka till Nanking. Man behöver bara nämna dessa fakta för att hela det kinesiska folket ska veta att personen ifråga är Chiang Kai-shek. Kan det efter allt vad Chiang Kai-shek gjort råda någon diskussion om huruvida han är en fiende till folket? Det råder diskussion. Folket säger "Ja". Folkets fiende säger "Nej". Och den diskussionen är den enda. Bland folket blir det allt mindre diskussion i frågan. Problemet är nu att denne fiende vill sätta igång ett inbördeskrig. Vad ska folket göra? Nyhetsbyrån Hsinhuas korrespondent säger: Kinas kommunistiska partis politik ifråga om inbördeskriget, som Chiang Kai-shek vill ha igång, är klar och följdriktig och går ut på att förhindra det. För så länge sedan som då den japanska imperialismen började invadera Kina krävde Kinas kommunistiska parti slut på inbördeskriget och enhet emot den utländska aggressionen. Åren 1936—37 gjorde partiet väldiga ansträngningar för saken, tvang Chiang Kai-shek att gå med på dess förslag och genomdrev sålunda försvarskriget mot Japan. Under försvarskrigets åtta år har Kinas kommunistiska parti aldrig någonsin förtröttats i sina bemödanden att avvärja ett inbördeskrig genom att mobilisera folket mot den fara det innebär. Sedan fjolåret har det Kommunistiska partiet gång på gång uppmärksammat folket på att Chiang Kai-shek ruvar på en väldig komplott att släppa löst ett landsomfattande inbördeskrig så snart försvarskriget är till ända. Kommunistiska partiet, vilket liksom det kinesiska folket i övrigt och alla folk i världen är angeläget att bevara freden i Kina, anser att ett nytt inbördeskrig skulle vara en stor olycka. Men Kommunistiska partiet hävdar att inbördeskriget kan och måste förhindras. Det är för att hindra inbördeskrig som Kommunistiska partiet förespråkat en koalitionsregering. Nu har Chiang Kai-shek förkastat detta förslag och följden är en överhängande risk för inbördeskrig. Men det finns tvivelsutan en möjlighet att dra ett brett streck över Chiang Kai-sheks planer. Folkets demokratiska styrkor måste sträva att beslutsamt och snabbt bli större och starkare. Folket måste befria de stora städerna som fienden ännu håller ockuperade. Och om en autokrat och förrädare mot folket vågar angripa folket, måste det handla i självförsvar och beslutsamt slå tillbaka för att korsa hans planer på att anstifta inbördeskrig. Detta är sättet, det enda sättet. Nyhetsbyrån Hsinhuas korrespondent uppmanar hela nationen och hela världen att tillbakavisa den ytterligt hycklande och skamlösa lögn, som försäkrar att inbördeskrig i Kina tvärtom kan undgås om Chiang Kai-shek förbjuder det kinesiska folket att befria de av fienden ockuperade stora städerna, förbjuder dem att avväpna fiendens och marionetternas trupper och förbjuder dem att upprätta en demokratisk ordning samt om han själv beger sig till dessa stora städer för att "ta arv efter" (men inte för att krossa) fiendens och marionetternas regimer. Detta är en lögn, påpekar nyhetsbyrån Hsinhuas korrespondent, och denna lögn står uppenbart i strid med det kinesiska folkets nationella och demokratiska intressen samt spottar alla fakta i modern kinesisk historia i ansiktet. Man bör alltid minnas att det inte var därför att de stora städerna befann sig i Kommunistiska partiets i stället för i hans egna händer som Chiang Kai-shek förde ett tioårigt inbördeskrig från 1927 till 1937. Tvärtom, sedan 1927 har ingen av de stora städerna befunnit sig i händerna på Kommunistiska partiet utan alla har varit i händerna på Chiang Kai-shek eller av honom överlämnats till japanerna och förrädarna, och just detta är orsaken till att inbördeskriget i tio år pågick över hela landet och i lokal omfattning har fortsatt ända intill denna dag. Man bör alltid minnas att det tioåriga inbördeskriget stoppades och att tre omfattande antikommunistiska fälttåg och otaliga andra provokationer under försvarskriget (fram till och med Chiang Kai-sheks nyligen företagna invasion i gränsområdet Shensi—Kan-su—Ningsia)[3] hejdades icke därför att Chiang Kai-shek var stark utan tvärtom därför att Chiang Kai-shek relativt sett icke var stark nog medan Kommunistiska partiet och folket var relativt starka. Tio års inbördeskrig stoppades, inte genom vädjanden från de bland det offentliga livets män landet över, som önskade fred och fruktade krig (såsom t. ex. det förutvarande "Förbundet för inbördeskrigets avskaffande"[4] och liknande sammanslutningar) utan genom det väpnade kravet från Kinas kommunistiska parti och de väpnade kraven från Nordöstarmén under Chang Hsue-liang och Nordvästarmén under Yang Hu-cheng[5]. Det var inte genom att det Kommunistiska partiet gjorde obegränsade eftergifter och underkastade sig som de tre stora antikommunistiska fälttågen och otaliga andra provokationer slogs tillbaka. De slogs tillbaka genom att Kommunistiska partiet ståndaktigt gick in för ett rättfärdigt och hårt självförsvar: "Vi angriper inte, om vi inte själva blir angripna; om man angriper oss kommer vi med säkerhet att gå till motangrepp".[6] Om Kommunistiska partiet varit fullständigt maktlöst och ryggradslöst och inte hade kämpat till slutet för nationen och folket, hur skulle det tioåriga inbördeskriget då ha slutat? Och hur skulle försvarskriget mot Japan ha kunnat börjas? Och även om det kunnat börjas, hur skulle det ha kunnat genomföras med fasthet ända fram till segern i dag? Hur skulle eljest Chiang Kai-shek och hans gelikar ha kunnat hålla sig vid liv till nu och ge order och göra uttalanden från sin tillflyktsort i bergen så långt bakom fronterna? Kinas kommunistiska parti går bestämt emot ett inbördeskrig. Sovjetunionen, Förenta Staterna och Storbritannien uppmanade på Krim "skapa betingelser för inre fred" och "bilda interimistiska regeringsmyndigheter med bred representation för alla demokratiska element inom befolkningen och förpliktade att snarast möjligt genom fria val skapa regeringar som ger uttryck åt folkets vilja".[7] Detta är just vad Kinas kommunistiska parti ständigt förespråkat — skapandet av en "koalitionsregering". Genomförandet av detta förslag kan förhindra inbördeskrig. Men det kräver en förutsättning — styrka. Om hela folket enas och ökar sin styrka kan inbördeskriget förhindras.

NOTER

[*] Denna kommentar skrevs för nyhetsbyrån Hsinhua[TILLBAKA]

[1]Se "En kommentar till Kuomintangs centrala exekutivkommittés 11. plenarsammanträde och 3. sammanträdet med Folkets tredje politiska råd", Valda verk av Mao Tse-tung, bd III.[TILLBAKA]

[2]Folkets tre principer var de principer och program som dr Sun Yat-sen framlade i frågorna om nationalismen, demokratin och folkförsörjningen i den borgerligt-demokratiska revolutionen i Kina. År 1924, i manifestet från Kuomintangs första rikskongress, en kongress som kännetecknades av samarbete mellan Kuomintang och Kommunistiska partiet, framlade Sun Yat-sen på nytt Folkets tre principer och tolkade nationalismen såsom motstånd mot imperialismen samt gav aktivt stöd till arbetar- och bonderörelserna. De gamla Tre principerna utvecklades sålunda till de nya Folkets tre principer med de Tre stora grundlinjerna för politiken: förbund med Sovjetunionen, förbund med Kommunistiska partiet och bistånd åt bönderna och arbetarna. De nya Folkets tre principer den politiska grundvalen för samarbetet mellan Kinas kommunistiska parti och Kuomintang under Första revolutionära inbördeskrigets period.[TILLBAKA]

[3]Här avses det angrepp som Kuomintangs trupper i juli 1945 företog mot Chunhua, Hsunyi och Yaohsien i Kuangchangs distrikt av gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia. Se "Läget och vår politik efter segern i försvarskriget mot Japan", not 12, i detta band.[TILLBAKA]

[4]"Förbundet för inbördeskrigets avskaffande" bildades i Shanghai i augusti 1932 och dess medlemmar kom huvudsakligen från bourgeoisien. Det utgav en deklaration som vädjade om "slut på inbördeskriget och enhet för att resa motstånd mot den utländska aggressionen".[TILLBAKA]

[5]År 1939 var Kuomintangs Nordöstarmé, som leddes av Chang Hsueh-liang, och dess Nordvästarmé, som kommenderades av Yang Hu-cheng, förlagda i och omkring Sian. De hade fått i uppdrag att angripa den kinesiska Röda armén, som anlänt till norra Shensi. Under inflytande av den kinesiska Röda armén och den antijapan-ska rörelsen bland folket, gav de sin anslutning till Kommunistiska partiets förslag om en antijapansk nationell enhetsfront och krävde att Chiang Kai-shek skulle ena sig med Kinas kommunistiska parti för försvaret mot Japan. Chiang Kai-shek avslog kravet och blev aktivare än någonsin i sina förberedelser för "undertryckande av kommunisterna" samt anställde massakrer på den antijapanska ungdomen i Sian. Chang Hsueh-liang och Yang Hu-cheng gick gemensamt till aktion och arresterade Chiang Kai-shek. Detta var det beryktade Sianintermezzot av den 12 december 1936. Chiang Kai-shek blev tvungen att acceptera kravet på enhet med Kommunistiska partiet och motstånd mot Japan samt försattes därefter på fri fot och återvände till Nanking.[TILLBAKA]

[6]Se "Samtal med korrespondenterna från Centrala nyhetsbyrån och tidningarna Sao Tang Pao och Hsin Min Pao", Valda verk av Mao Tse-tung, bd II.[TILLBAKA]

[7] Ur kommunikén från Jaltakonferensen mellan Sovjetunionen, Förenta Staterna och Storbritannien den 11 februari 1945.[TILLBAKA]