OM FREDSFÖRHANDLINGARNA MED KUOMINTANG CIRKULÄRSKRIVELSE FRÄN KINAS KOMMUNISTISKA PARTIS CENTRALKOMMITTÉ[*]

26 augusti 1945

De japanska inkräktarnas hastiga kapitulation har förändrat hela situationen. Chiang Kai-shek har monopoliserat rätten att acceptera kapitulationen och för närvarande (under detta skede) kommer de stora städerna och de viktigaste kommunikationslinjerna icke att befinna sig i våra händer. I norra Kina bör vi likväl fortfarande kämpa hårt, kämpa av hela vår kraft för att ta allt vi kan. Under de två senaste veckorna har vår armé återtagit femtionio städer av olika storlekar och väldiga landsbygdsområden. Vi har sålunda vunnit en stor seger och behärskar nu, de städer som vi redan tidigare innehade medräknade, etthundrasjuttiofem städer. I norra Kina har vi återtagit Weihaiwei, Yentai, Lungkuo, Itu, Tsechuan, Yangliuching, Pikechi, Po-ai, Changchiakou, Chining och Fengchen. Vår armés styrka har skakat norra Kina och har tillsammans med de sovjetiska och mongoliska truppernas på bred front genomförda framryckning till Kinesiska muren skapat en fördelaktig ställning för vårt parti. Under den närmaste tiden bör vi fortsätta offensiven och göra vårt bästa för att erövra järnvägen Pei-ping—Suiyuan, norra delen av järnvägen Tatung—Puchow och järnvägarna Chengting—Taiyuan, Tehchow—Shichiachuang, Paikuei—Chingheng och Takokuo—Chinghua samt för att skära av järnvägarna Peiping—Liaoning, Peiping—Hankow, Tientsin —Pukow, Tsingtao—Tsinan jämte Shanghai—Nanking- och Lunghaibanorna. Vi bör söka ta kontroll över så mycket vi kan, även om den bara blir tillfällig. Samtidigt bör behövliga styrkor sättas in för att erövra flesta möjliga byar, administrationscentra för chien och högre förvaltningsenheter samt småstäder. Ett mycket gynnsamt läge har t. ex. skapats därigenom att Nya fjärde armén ockuperat ett stort antal chienstäder mellan Nanking, Taisjön och Tienmubergen samt mellan floderna Yangtse och Huai, därigenom att våra styrkor i Shan-tung har ockuperat hela östra Shantunghalvön och därigenom att våra styrkor i gränsområdet Shansi—Suiyuan ockuperat många städer och samhällen i norr och söder om järnvägen Peiping—Suiyuan. Efter ytterligare en period av offensiva operationer kommer det att bli möjligt för vårt parti att behärska flertalet av områdena norr om Huaifloden och Yangtses nedersta lopp, större delarna av provinserna Shantung, Hopei, Shansi och Suiyuan, hela provinserna Chahar och Jehol samt en del av provinsen Liaoning. Såväl Sovjetunionen som Förenta Staterna och Storbritannien ogillar för närvarande inbördeskrig i Kina[1], samtidigt har vårt parti ställt upp tre stora paroller för fred, demokrati och enhet[2] och sänder kamraterna Mao Tse-tung, Chou En-lai och Wang Jo-fei[3] till Chungking att med Chiang Kai-shek diskutera de stora frågorna om enhet och nationellt uppbygge. Det är sålunda möjligt att de kinesiska reaktionärernas planer på inbördeskrig kan omintetgöras. Kuomintang har nu stärkt sin ställning genom att återta Shanghai, Nanking och andra orter, återupprätta sjöförbindelserna, överta fiendens vapen och inordna marionettrupperna bland sina egna styrkor. Det är likväl översållat med tusentals gapande sår, sönderslitet av oräkneliga inre motsättningar och ansatt av stora svårigheter. Det är möjligt att Kuomintang efter förhandlingarna och under inhemska och utländska påtryckningar kommer att på vissa villkor erkänna vårt partis position. Vårt parti kan även komma att på vissa villkor erkänna Kuomintangs status. Detta skulle medföra ett nytt skede av samarbete mellan de två partierna (plus Demokratiska förbundet[4] m.fl.) och en fredlig utveckling. I sådant fall bör vårt parti sträva att bemästra alla metoder för den legala kampen och intensifiera sitt arbete inom kuomintangom-rådena på de tre viktigaste fälten: städerna, byarna och armén (vilka alla tre är svaga punkter i vårt arbete där). Under förhandlingarna kommer Kuomintang med säkerhet att kräva att vi företar en drastisk beskärning av de befriade områdenas areal, skär ned Befrielsearméns styrka och upphör att ge ut vårt eget mynt. Vi å vår sida är beredda att göra de eftergifter som är nödvändiga och icke skadar folkets fundamentala intressen. Utan sådana eftergifter kan vi icke slå sönder Kuomintangs planer på inbördeskrig, icke vinna det politiska initiativet, icke vinna sympatier från världsopinionen och medelvägens anhängare i vårt eget land och kan icke i utbyte erhålla legal ställning för vårt parti och ett tillstånd av fred. Men det finns gränser för dylika eftergifter. Principen är att de icke får skada folkets fundamentala intressen.

Om Kuomintang, sedan vårt parti tagit de ovan nämnda stegen, fortfarande vill börja ett inbördeskrig, ställer det sig självt som den felande i hela nationens och i hela världens ögon. Vårt parti kommer då att vara berättigat att föra ett krig i självförsvar för att slå tillbaka dess angrepp. Dessutom är vårt parti starkt, och om någon angriper oss och förutsättningarna för strid är gynnsamma, kommer vi säkerligen att slå till i självförsvar för att utplåna honom beslutsamt, grundligt, helt och fullständigt (vi slår aldrig till i hastigt mod, men när vi slår till, gör vi det för att segra). Vi får inte låta oss skrämmas av reaktionärernas skrävel. Men vi måste ständigt hålla fast vid och aldrig glömma dessa principer: enhet, kamp, enhet genom kamp, att gå i kamp av goda skäl, ur ett fördelaktigt läge och med behärskning, att utnyttja de motsättningar som finns, vinna över de många på vår sida, bekämpa de få och krossa våra fiender en för en.[5]

I Kwangtung, Hunan, Hupeh och Honan samt några andra provinser befinner sig våra partistyrkor i ett svårare läge än i norra Kina och i området mellan Yangtse- och Huaifloderna. Centralkommittén tänker mycket på kamraterna på dessa orter. Men Kuomintang har många svaga punkter och dess områden är väldiga. Våra kamrater kommer att vara fullt i stånd att reda upp situationen förutsatt att de inte begår stora misstag på det militära området (rörelser och operationer) och i politiken att förena sig med folket, och förutsatt att de är anspråkslösa och förtänksamma och icke högmodiga eller dumdristiga. Kamraterna i dessa områden ska erhålla nödvändiga direktiv från Centralkommittén, men de måste också se till att använda sitt eget omdöme till att analysera läget, lösa sina problem, övervinna svårigheterna, ordna sin egen försörjning och öka sina styrkor. När Kuomintang blir ur stånd att komma er till livs, blir de kanske tvungna att i förhandlingarna mellan de bägge partierna erkänna era styrkor och gå med på åtgärder som är till fördel för bägge parter. Men ni får absolut inte lita till förhandlingarna, får absolut inte hoppas att Kuomintang ska visa sig godhjärtat, ty det kommer aldrig att vara godhjärtat. Ni måste lita till er egen kraft, till en riktig ledning av verksamheten, till broderlig enhet inom partiet och goda förbindelser med folket. Fast tillit till folket, det är er utväg ur svårigheterna.

För att summera: Vårt parti står inför många svårigheter, som inte kan ignoreras, och alla partikamrater måste tankemässigt vara väl förberedda. Den allmänna utvecklingsriktningen i såväl den internationella som den inrikespolitiska situationen är emellertid till vårt partis och folkets favör. Så länge hela partiet är enigt som en man, ska vi kunna övervinna svårigheterna steg för steg.

NOTER

[*] Denna cirkulärskrivelse, som utsändes endast inom partiet, skrev kamrat Mao Tse-tung för Kinas kommunistiska partis Centralkommitté två dagar innan han begav sig till Chungking för fredsförhandlingar med Chiang Kai-shek. Den 14, 20 och 23 augusti sände Chiang Kai-shek tre telegram till kamrat Mao Tse-tung, i vilka han inbjöd honom till Chungking för underhandlingar, och i samma syfte kom Förenta Staternas dåvarande ambassadör i Kuo-mintang-Kina, Patrick J. Hurley, den 27 augusti till Yenan. Detta var en följd av att Kinas kommunistiska parti och det kinesiska folkets breda massor bestämt motsatte sig Chiang Kai-sheks planerpå inbördeskrig och att imperialismen i Förenta Staterna hade att ta en viss hänsyn till den demokratiska allmänna opinionen världen över, som enhälligt fördömde Chiang Kai-sheks på inbördeskrig och diktatur inriktade politik. Kinas kommunistiska parti beslöt att sända kamraterna Mao Tse-tung, Chou En-lai och Wang Jo-fei till Chungking för fredsförhandlingar med Kuomintang. Partiet ville göra allt som stod i dess makt för freden och även för att i kampen för freden visa upp vad den amerikanska imperialismen och Chiang Kai-shek bar i skölden och därigenom bidraga till att fostra och ena folkets massor. Kamrat Mao Tse-tungs här återgivna cirkulärskrivelse analyserade utvecklingen i Kina under de två veckor som förflutit sedan Japan meddelade att det kapitulerade. Den klargjorde Kinas kommunistiska partis Centralkommittés politik ifråga om fredsförhandlingarna, vissa eftergifter som partiet var berett att göra vid förhandlingarna och riktlinjerna för ställningstagandet till förhandlingarnas två möjliga resultat. Den innehöll dessutom direktiv angående de principer som skulle följas i striderna i de befriade områdena i norra och östra, respektive mellersta och södra Kina. Och den varnade hela partiet att det absolut icke fick låta fredsförhandlingarna föranleda någon avslappning i vaksamheten och kampen mot Chiang Kai-shek.

Kamrat Mao Tse-tung och hans meddelegerade anlände till Chungking den 28 augusti och förhandlade med Kuomintang i fyrtiotre dagar. Ehuru förhandlingarna endast resulterade i publicering av "Sammandrag av samtalen mellan representanterna för Kuomintang och Kinas kommunistiska parti" (också känt som "Tionde-oktoberöverenskommelsen"), var de ändå framgångsrika i det de satte Kinas kommunistiska parti i stånd att i stor utsträckning vinna det politiska initiativet och försatte Kuomintang i en passiv position Kamrat Mao Tse-tung återvände till Yenan den 11 oktober. Kamraterna Chou En-lai och Wang Jo-fei stannade i Chungking för att fortsätta förhandlingarna. Om resultaten se "Om Chungkingför-handlingarna", som är införd som nästa artikel i detta band.[TILLBAKA]

[1]Vid tidpunkten för Japans kapitulation uttryckte såväl Sovjetunionen som Förenta Staterna och Storbritannien för en tid sitt ogillande av inbördeskrig i Kina. Händelserna visade emellertid snart att Förenta Staternas uttalande, om dess så kallade ogillande av inbördeskrig i Kina, endast dolde dess aktiva hjälp till den reaktionära kuomintangregeringen att förbereda ett kontrarevolutionärt inbördeskrig.[TILLBAKA]

[2] De tre stora parollerna om fred, demokrati och enhet framfördes av Centralkommittén för Kinas kommunistiska parti i dess "Deklaration angående det nuvarande läget" den 25 augusti 1945. Deklarationen framhöll att, efter den japanska imperialismens kapitulation, "den viktiga uppgiften för hela nationen är att konsolidera enheten i landet, säkerställa den inre freden, införa demokrati och förbättra folkets levnadsförhållanden för att på grundval av fred, demokrati och enhet få till stånd enhet inom nationen och bygga upp ett nytt, oberoende, fritt, blomstrande och kraftfullt Kina".[TILLBAKA]

[3]Kamrat Wang Jo-fei var en av Kinas kommunistiska partis första medlemmar och tillhörde dess femte och sjunde Centralkommittéer. Under åren 1944-1946 deltog han vid tre tillfällen i förhandlingarna mellan Kinas kommunistiska parti och Kuomintang. I augusti 1945 reste han tillsammans med kamrat Mao Tse-tung till Chungking för att förhandla med Chiang Kai-shek. Den 8 april 1946, på återväg till Yenan, omkom han i en flygolycka.[TILLBAKA]

[4] Demokratiska förbundet bildades 1941 och kallades då Kinas Federation av demokratiska politiska grupper. Denna reorganiserades 1944 och fick därvid namnet Demokratiska förbundet.[TILLBAKA]

[5] Se "Taktikfrågor i den nuvarande antijapanska enhetsfronten" och "Om politik", Valda verk av Mao Tse-tung, bd II.[TILLBAKA]