OM CHUNGKINGFÖRHANDLINGARNA[*]

17 oktober 1945

Låt oss tala om det nuvarande läget. Det är det som intresserar våra kamrater. Denna gång har förhandlingarna i Chung-king mellan Kuomintang och Kommunistiska partiet pågått i fyrtiotre dagar. Resultaten har redan publicerats i tidningarna.[1]De båda partiernas representanter fortsätter att förhandla. Förhandlingarna har burit frukt. Kuomintang har accepterat principerna om fred och enhet, erkänt vissa av folkets demokratiska rättigheter, förklarat sig överens om att inbördeskrig bör avvärjas och att de bägge partierna ska samarbeta i fred för att bygga ett nytt Kina. På dessa punkter nåddes överenskommelse. Det finns andra punkter i vilka ingen överenskommelse nåtts. Frågan om de befriade områdena har icke lösts, och frågan om de väpnade styrkorna har heller inte fått en verklig lösning. De överenskommelser som uppnåtts finns ännu endast på papperet. Men ord på papper är inte detsamma som verklighet. Fakta har visat att mycket stora ansträngningar fortfarande måste till innan överenskommelserna kan omsättas i praktiken.

Å ena sidan förhandlar Kuomintang med oss, å andra sidan riktar det kraftiga angrepp mot de befriade områdena, över 800.000 man kuomintangtrupper — de som omringar gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia ej medräknade — är redan direkt engagerade i dessa angrepp. Var helst det finns befriade områden är strider i gång eller under förberedande. Den allra första av artiklarna i "Tiondeoktoberöverenskommelsen" handlar om "fred och nationellt återuppbygge". Står inte dessa ord på papper i motsättning till verkligheten? Jo, det gör de. Det är därför vi säger att det fortfarande krävs ansträngningar av oss för att förvandla det som finns på papperet till verklighet. Varför mobiliserar Kuomintang så många soldater för att angripa oss? Därför att det för länge sedan beslöt sig för att utplåna folkets styrkor, att utplåna oss. Helst skulle det vilja utplåna oss snabbt eller, om det inte förmår detta, försvåra vårt läge och förbättra sitt eget. Ehuru freden skrivits in i överenskommelsen har den ännu inte förverkligats. På ställen sådana som Shangtangområdet i provinsen Shansi pågår strider av tämligen stor omfattning. Shangtangområdet, som inramas av bergen Taihang, Taiyue och Chungtiao, är likt ett stort kar. Detta kar innehåller fisk och kött, och Yen Hsi-shan har sänt tretton divisioner att grabba det åt sig. Vår politik blev också fastlagd för länge sedan — att ge lika gott igen och kämpa för varje tumsbredd mark. Denna gång gav vi lika gott igen, kämpade och gjorde mycket bra ifrån oss. Med andra ord, vi utplånade alla de tretton divisionerna. Angreppsstyrkorna omfattade 38.000 man och vi använde 31.000 man. Av deras 38.000 blev 35.000 förintade, 2.000 flydde och 1.000 skingrades.[2]Detta slags kamp kommer att fortsätta. De är utom sig av iver att hugga till sig våra befriade områden. Detta förefaller svårt att förklara. Varför är de så angelägna att lägga vantarna på dem? Är det inte bra för de befriade områdena att befinna sig i våra, i folkets händer? Jo, men det är bara vi och folket som tycker det. Om de tyckte likadant, skulle det råda enighet och vi skulle vara "kamrater". Men de vill inte tycka som vi, de vänder sig envetet emot oss. De kan inte inse varför de inte bör vända sig emot oss. Det är fullt naturligt att de ska angripa oss. För vår del kan vi inte inse varför vi ska låta dem grabba åt sig våra befriade områden. Det är också helt naturligt att vi bör göra motangrepp. När två "kan-inte-inse-var-för" råkar ihop så slåss de. Eftersom det nu rör sig om två "kan-inte-inse-varför", kan man fråga varför de underhandlar? Och varför de har ingått "Tiondeoktoberöverenskommel-sen"? Förhållandena i denna värld är komplicerade och bestäms av många faktorer. Vi bör betrakta problemen ur olika synpunkter och inte bara ur en enda. I Chungking anser en del människor att Chiang Kai-shek är opålitlig och svekfull och att förhandlingar med honom inte kan leda någonstans. Detta fick jag höra av många människor som jag träffade där, däribland några medlemmar av Kuomintang. Jag sade dem att deras mening är berättigad och välgrundad och att vi av aderton års erfarenhet[3] blivit fast övertygade därom. Kuomintang och Komunistiska partiet kommer säkerligen att misslyckas i sina förhandlingar, kommer säkerligen att bryta med varandra och börja strida, men detta är endast en sida av saken. En annan sida är att många andra faktorer kommer att ge Chiang Kai-shek onda aningar. De tre viktigaste bland dessa faktorer är de befriade områdena styrka, den opposition mot inbördeskrig som finns bland folket i Stora bakre området samt det internationella läget. I våra befriade områden finns hundra miljoner människor, en miljon trupper och två miljoner folkmilis, en styrka som ingen vågar förringa. Vårt partis plats i nationens politiska liv är inte längre densamma som 1927 eller 1937. Kuomintang, som alltid vägrat att erkänna vårt parti såsom likaberättigat, är nu tvunget att göra det. Vårt arbete i de befriade områdena har påverkat hela Kina och hela världen. Folket i Stora bakre området vill ha fred och behöver demokrati. När jag var i Chungking hade jag en stark känsla av det varma stöd som folkets breda massor skänker oss. De är missnöjda med kuomintangregeringen och sätter sitt hopp till oss. Jag träffade också många utlänningar, även amerikanare, som sympatiserar med oss. De breda folkmassorna i utlandet är missnöjda med de reaktionära krafterna i Kina och sympatiserar med det kinesiska folkets styrkor. Även de ogillar Chiang Kai-sheks politik. Vi har många vänner i alla delar av vårt land och av världen, vi är inte isolerade. Bland dem som är motståndare till inbördeskrig i Kina och håller på fred och demokrati står inte bara folket i våra befriade områden utan också massorna i Stora bakre området och i hela världen. Chiang Kai-sheks subjektiva önskan är att upprätthålla sin diktatur och förgöra Kommunistiska partiet, men det står många objektiva svårigheter i hans väg. Därför är han tvungen att vara en smula realistisk. Han är realistisk, och vi är också realistiska. Han var realistisk då han inbjöd oss, och vi var realistiska då vi for att underhandla med honom. Vi anlände till Chungking den 28 augusti. På kvällen den 29 sade jag till kuomintangrepresentanterna att landet varit i behov av fred och enhet ända sedan intermezzot av den 18 september 1931.[4]Vi hade begärt fred och enhet, men de hade inte kommit till stånd. Fred och enhet blev det först efter Sianintermezzot år 1936[5], innan försvarskriget började den 7 juli 1937. Under de åtta år detta krig pågick kämpade vi tillsammans mot Japan. Men inbördeskriget upphörde aldrig, vi hade ständiga sammanstötningar, stora och små. De som säger att det inte pågick inbördeskrig för bedrägligt tal, som inte stämmer med fakta. Under de gångna åtta åren gav vi vid upprepade tillfällen uttryck åt vår förhandlingsvilja. Vid vårt partis 7. kongress förklarade vi att "vi är villiga att återuppta förhandlingar med Kuomintangs ledande instanser så snart de är villiga att överge sin nuvarande felaktiga politik och gå med på demokratiska reformer".[6] Vid förhandlingarna nu förklarade vi, för det första, att Kina behöver fred, och, för det andra, att Kina behöver demokrati. Chiang Kai-shek kunde inte finna något skäl till invändningar och måste förklara sig överens med oss. Fredspolitiken och överenskommelserna om demokrati, vilka publicerats i "Sammandrag av samtalen", är å ena sidan ord på papper och ännu ingen verklighet, å andra sidan har de dikterats av en mängd olika krafter. Det är folkets krafter i de befriade områdena, folkets krafter i Stora bakre området, det internationella läget — den allmänna utvecklingsriktningen som tvingat Kuomintang att acceptera dessa ting.

Hur man ska ge "lika gott igen" beror på läget. Ibland ger man "lika gott igen" genom att inte förhandla, och vid andra tillfällen är även deltagande i förhandlingar att ge "lika gott igen". Vi gjorde rätt i att inte förhandla tidigare, och vi gjorde också rätt i att förhandla denna gång. I bägge fallen gav vi "lika gott igen". Vi gjorde rätt i att förhandla denna gång, ty därmed tog vi död på det rykte som Kuomintang spritt ut om att Kommunistiska partiet inte ville fred och enhet. De inbjöd oss genom tre telegram efter varandra, och vi kom. Men de var alldeles oförberedda, och vi måste ställa alla förslagen. Som resultat av förhandlingar har Kuomintang accepterat den allmänna politiken för fred och enhet. Det är utmärkt. Om Kuomintang ånyo börjar inbördeskrig kommer det att stå som den felande i hela nationens och hela världens ögon, och vi får så mycket större skäl att krossa dessa angrepp genom ett krig till självförsvar. Nu, då "Tiondeoktoberöverenskommelsen" slutits, är det vår uppgift att upprätthålla överenskommelsen, att kräva att Kuomintang följer den och att fortsätta kampen för

60 fred. Om de börjar strid, ska vi utplåna dem fullständigt. Saken står så här: om de angriper och vi utplånar dem, är det den vedergällning som kommer dem till del; utplånar vi en del av dem, blir det en viss vedergällning, utplånar vi flera, mera vedergällning, utplånar vi allesammans, fullständig vedergällning. Kinas problem är komplicerade och vårt tänkande måste också vara en smula komplicerat. Om de börjar slåss, slåss vi tillbaka för att vinna fred. Det blir ingen fred utan att vi sätter in hårda slag mot de reaktionärer som vågar angripa de befriade områdena.

Några kamrater har frågat varför vi ska avstå från åtta av de befriade områdena.[7] Det är mycket beklagligt att vi ska behöva avstå från dessa åtta områden, men det är bäst att vi gör det. Varför är det beklagligt? Därför att dessa befriade områden skapats och mödosamt byggts upp av folket med dess svett och blod. Av det skälet måste vi noggrant klargöra saken för folket och vidtaga alla behövliga åtgärder i de områden vi ska lämna ifrån oss. Varför ska vi avstå från dessa områden? Därför att Kuomintang eljest inte kommer att känna sig lugna. De håller på att återvända till Nanking, men en del av de befriade områdena i söder ligger vägg i vägg med deras sovrum eller i deras förstugor. Så länge vi befinner oss där kan de inte sova lugnt och kommer därför att slåss för att till varje pris erövra dessa områden. Vår eftergift på denna punkt kommer att bidra till att omintetgöra Kuomintangs planer på inbördeskrig och förskaffa oss sympatier från de många medelvägsanhängarna hemma och i utlandet. Alla propagandamedel i Kina, med undantag för nyhetsbyrån Hsinhua, kontrolleras nu av Kuomintang. De är allesammans ryktesfabriker. De har släppt ut ett rykte från de pågående förhandlingarna, om att Kommunistiska partiet bara vill ha territorium men inte vill göra några eftergifter. Vår politik är att skydda folkets fundamentala intressen. Enligt principen att inte skada folkets fundamentala intressen är det tillåtligt att göra vissa eftergifter i utbyte för fred och demokrati, som folket i hela landet har behov av. I våra tidigare mellanhavanden med Chiang Kai-shek har vi också gjort eftergifter och till och med större sådana. För att få till stånd ett landsomfattande försvarskrig släppte vi frivilligt namnet "Arbetarnas och böndernas revolutionära styre", ändrade vår Röda armés namn till

"Nationella revolutionära armén" och ändrade vår politik att konfiskera godsägarnas jord till att endast sänka arrendeavgifter och räntor. Denna gång har vi, genom att avstå vissa områden i söder, inför allt folket i Kina och den övriga världen slagit ihjäl de rykten som Kuomintang satt i omlopp. Det är likadant med frågan om de väpnade styrkorna. Kuomintang-propagandan har påstått att Kommunistiska partiet bara försöker riva åt sig vapen. Men vi har sagt att vi är beredda att göra eftergifter. Först erbjöd vi oss att skära ned vår nuvarande väpnade styrka till 48 divisioner. Eftersom Kuomintang har 263 divisioner betyder detta att vår styrka skulle utgöra omkring en sjättedel av den totala. Senare föreslog vi en ytterligare nedskärning till 43 divisioner eller omkring en sjundedel av den totala styrkan. Därefter sade Kuomintang att de ämnade skära ned sina styrkor till 120 divisioner. Vi sade då att vi skulle företa en proportionell nedskärning till 24 eller t. o. m. 20 divisioner, vilket fortfarande skulle innebära att vår militära styrka vore endast en sjundedel av den totala. I Kuo-mintangs armé är antalet officerare orimligt stort i förhållande till antalet soldater, och en fulltalig division räknar färre än 6.000 man. Enligt deras standard skulle vi kunna bilda 200 divisioner av våra 1.200.000 man. Men vi kommer inte att göra det. Därför kan Kuomintang inte säga något mera och har gjort bankrutt med alla sina rykten. Betyder detta att vi ska överlämna våra vapen till Kuomintang? Nej, inte det heller. Om vi lämnade över våra vapen, skulle inte Kuomintang då ha för många? Folkets vapen, varje gevär, varenda patron, måste bevaras och får inte överlämnas.

Detta är vad jag har att säga kamraterna om det nuvarande läget. Dess utveckling uppvisar många motsägelser. Varför råder enighet i vissa frågor men icke i andra vid förhandlingarna mellan vårt parti och Kuomintang? Varför talar "Sammandrag av samtalen" om fred och enhet medan i verkligheten striderna fortsätter? En del kamrater kan helt enkelt icke fatta sådana motsägelser. Vad jag sagt är avsett som ett svar på dessa frågor. En del kamrater kan inte förstå varför vi är villiga att underhandla med Chiang Kai-shek, som alltid varit antikommunist och mot folket. Hade vårt parti rätt eller fel, när det på sin 7. kongress beslöt att vi var villiga att förhandla med Kuomintang, förutsatt att de ändrade sin politik? Det hade absolut rätt. Den kinesiska revolutionen är långvarig och segern kan vinnas endast steg för steg. Kinas framtid är beroende av våra ansträngningar. Situationen kommer att vara flytande under sex månader eller så. Vi måste fördubbla våra bemödanden att få den att utvecklas i en riktning som är gynnsam för folket i hela landet.

Nu ytterligare några ord om vårt arbete. En del av kamraterna här kommer att bege sig till fronten. Många entusiaster tävlar med varandra om att få arbeta där, och denna aktiva och glödande anda är mycket värdefull. Men det finns också ett fåtal kamrater, som har felaktiga idéer, som inte tänker på de många svårigheter vi har att övervinna, som tror att allting går lätt och enkelt vid fronten och att de kommer att ha det behagligare där än här i Yenan. Finns det folk som tänker på det sättet? Jag tror att de finns och jag råder dem att korrigera sina föreställningar. De som beger sig till fronten, far dit för att arbeta. Vad är arbete? Arbete är kamp. Det finns svårigheter och problem för oss att övervinna och lösa på dessa platser. Vi beger oss dit för att arbeta och kämpa för att övervinna dessa svårigheter. En god kamrat är en som är ivrig att bege sig dit där svårigheterna är störst. Arbetet på dessa platser är hårt. Hårt arbete är liksom en börda som ligger framför oss och utmanar oss att axla den. En del människor föredrar de lätta bördorna framför de tunga, de tar de lätta och lämnar de tunga åt andra. Deras hållning är inte bra. En del kamrater är annorlunda. De låter andra ha det lätt och bekvämt och bär själva de tyngsta bördorna. De är de första att ta på sig mödorna, de sista att få det bekvämt. De är goda kamrater. Vi bör alla tillägna oss den kommunistiska anda som besjälar dem.

Många lokala kadrer kommer att lämna sina hemorter för att bege sig till fronten. Och många av de i södern födda kadrer, som kommit till Yenan, skall också bege sig till fronten. Alla kamrater, som går till fronten, bör inställa sig på att, när de väl kommit dit, slå rot, blomma och bära frukt. Vi kommunister är frön och folket är jorden. Vart vi beger oss måste vi bli ett med folket, slå rot och blomma bland det. Vart våra kamrater än går, måste de skapa goda förbindelser med massorna, visa omsorg om dem och hjälpa dem att övervinna sina svårigheter. Vi måste förena oss med massorna. Ju större massor vi förenar oss med, desto bättre. Vi måste göra vårt yttersta för att mobilisera massorna, utöka folkets styrkor och under vårt partis ledning besegra angriparna och bygga ett nytt Kina. Detta är den politik som beslöts av partiets 7. kongress.[8] Vi måste bemöda oss att genomföra den. Vad Kina behöver är att Kommunistiska partiet och folket tar hand om dess angelägenheter. Vi har viljan och känner vägen till att uppnå fred och demokrati. Förutsatt att vi ännu mera intimt förenar oss med hela folket kan Kinas angelägenheter bli väl skötta.

Efter andra världskriget är världens framtid ljus. Sådan är den allmänna riktningen i utvecklingen. Betyder nu misslyckandet för utrikesministrarnas femmaktskonferens i London[9] att ett tredje världskrig snart ska utbryta? Nej. Tänk efter. Hur är det möjligt att ett tredje världskrig bryter ut alldeles efter andra världskrigets slut? De kapitalistiska och de socialistiska länderna kommer att ingå kompromisser i ett antal internationella frågor, emedan kompromisser kommer att vara fördelaktiga.[10] Proletariatet och folken i hela världen är bestämda motståndare till ett antisovjetiskt och antikommunis-tiskt krig. Under de senaste trettio åren har två världskrig utkämpats. Mellan första och andra världskriget var ett uppehåll på över tjugo år. Mänsklighetens historia omspänner en halv miljon år, men det är endast under de senaste trettio åren som världskrig har utkämpats. Efter första världskriget gjorde världen stora framsteg. Efter andra världskriget kommer den säkerligen att göra ännu större framsteg. Efter första världskriget föddes Sovjetunionen och bildades dussintals kommunistiska partier — tidigare fanns de inte. Efter andra världskrigets slut är Sovjetunionen mycket starkare, Europas utseende har förändrats, den politiska medvetenheten hos proletariatet och folken i hela världen är mycket högre och de framstegsvänliga krafterna världen över är fastare enade. Även i vårt Kina försiggår snabba och drastiska förändringar. Den allmänna utvecklingen i Kina går säkerligen i riktning mot förbättring, icke mot försämring. Världen går framåt, framtiden är ljus och ingen kan förändra denna historiens allmänna utvecklingsriktning. Vi bör föra en ständig propaganda bland folket för att bekantgöra fakta om framstegen i världen och om den ljusa framtid som väntar oss, på det att de ska förlita sig på seger. Samtidigt måste vi berätta för folket och för våra kamrater att vår väg kommer att gå i många krökar och bukter. Det ligger ännu många hinder och svårigheter i revolutionens väg. Vårt partis 7. kongress antog att svårigheterna skulle bli många, ty vi föredrar hellre att emotse många svårigheter än att bara vänta oss ett fåtal. En del kamrater tycker inte om att tänka mycket på svårigheter. Men svårigheter är fakta, vi måste erkänna alla de svårigheter som finns och bör inte tillgripa en politik av "icke erkännande". Vi måste erkänna svårigheterna, analysera och bekämpa dem. Det finns inga raka vägar i världen, vi måste vara beredda att följa en väg som kröker och buktar och inte försöka att få saker billigt. Man får inte inbilla sig att alla reaktionärer en vacker dag ska böja knä av egen drift. Med ett ord, utsikterna är ljusa, men vägen har bukter och krökar. Fortfarande ligger många svårigheter framför oss, och vi får inte förbise dem. Genom att förena oss med hela folket till gemensamma ansträngningar ska vi säkerligen övervinna alla svårigheter och nå fram till segern.

NOTER

[*] Denna rapport avgav kamrat Mao Tse-tung efter sin återkomst från Yenan vid ett kadermöte i Chungking.[TILLBAKA]

[1]Här åsyftas det "Sammandrag av samtalen" även känt som "Tion-deoktoberöverenskommelsen", som den 10 oktober 1945 undertecknades av representanter för Kuomintang och Kinas kommunistiska parti. I detta sammandrag var Chiang Kai-shek tvungen att låtsas vara överens med den "grundläggande politik för fred och demokrati", som framlades av Kinas kommunistiska parti, och acceptera "långvarigt samarbete på basis av fred, demokrati, solidaritet och enhet... beslutsamt undvikande av inbördeskrig, uppbygge av ett nytt, oberoende, fritt, rikt och kraftfullt Kina" samt "demokratisering av det politiska livet, nationalisering av de väpnade styrkorna och jämnställdhet och legalitet för de politiska partierna såsom absolut nödvändiga medel för fredens och den nationella nydaningens genomförande". Han var också nödsakad att gå med på att snabbt göra slut på Kuomintangs förmynderskap, inkalla en rådgivande politisk konferens, "garantera trosfrihet, yttrandefrihet, pressfrihet, mötes- och organisationsfrihet samt personlig frihet i likhet med vad folken i alla demokratiska länder under fredstid åtnjuter samt att i enlighet med denna princip avskaffa eller ändra bestående lagar", avskaffa de hemliga polisorganen, "strikt förbjuda alla andra organ än rättsväsendets och polisen att företa arresteringar, genomföra processer och utdöma straff", "frige politiska fångar", "i handling genomföra lokal självstyrelse och hålla allmänna val nedifrån och upp" etc. Chiang Kai-shekregeringen vägrade emellertid envist att ge legal status åt folkarmén och de demokratiska styrelserna i de befriade områdena och försökte fräckt att, under förevändning att "skapa ett enhetligt militärkommando" och en "enhetlig statsförvaltning", helt eliminera folkarmén och de av Kinas kommunistiska parti ledda befriade områdena. Följaktligen kunde ingen överenskommelse uppnås i denna fråga. I det följande återger vi några utdrag ur "Sammandrag av samtalen" rörande förhandlingarna i frågan om de väpnade styrkorna och den politiska makten i de befriade områdena. Det som i "sammandraget" kallas regeringen är Chiang Kai-sheks regering.

"Angående arméns nationalisering. Kinas kommunistiska parti föreslog att regeringen, i syfte att skapa ett enhetligt militärkommando, skulle företa en opartisk och rationell reorganisation av de väpnade styrkorna i hela landet, göra upp ett program för dess etappvisa genomförande, företa en nyuppdelning av de militära zonerna samt upprätta ett utskrivnings- och avlösningssystem. Kinas kommunistiska parti förklarade att det, så snart ett dylikt program förelåg, var redo att skära ned de antijapanska styrkorna under dess befäl till tjugofyra divisioner eller till ett minimum av tjugo divisioner och att vidta omedelbara åtgärder för att demobilisera de av sina antijapanska styrkor, som nu finns spridda i de åtta områdena i Kwangtung, Chekiang, södra Kiangsu, södra Ang-hwei, mellersta Anhwei, Hunan, Hupeh och Honan (norra Honan ej medräknat). De styrkor som skulle reorganiseras skulle undan för undan dras bort från de ovan nämnda områdena och samlas i de befriade områdena norr om Lunghaibanan samt i norra Kiangsu och norra Anhwei. Regeringen förklarade att ett program för en landsomfattande reorganisation av de väpnade styrkorna var under utarbetande och att regeringen, om alla de frågor som kommer upp vid de pågående förhandlingarna kan lösas, var villig att pröva en reorganisation av de av Kinas kommunistiska parti ledda antijapanska truppstyrkorna i tjugo divisioner. Till frågan om var dessa trupper skulle stationeras förklarade regeringen vidare att Kinas kommunistiska parti kunde lägga fram planer för diskussion och beslut. Kinas kommunistiska parti föreslog att Kommunistiska partiet och dess lokala militära personal skulle delta i Nationella Militärrådets och dess olika avdelningars arbete, att regeringen skulle bibehålla den bestående personalorganisationen och ge förefintlig personal fullmakter som officerare av olika rang i de reorganiserade förbanden, att officerare som icke erhöll utnämning efter reorganisationen skulle sändas till olika områden för utbildning samt att ett rättvist och rimligt system skulle införas för fyllande av vakanser och att en plan för politisk fostran skulle antagas. Regeringen lät förstå att den icke hade något att invända mot dessa förslag och var villig att diskutera detaljer. Kinas kommunistiska parti föreslog att alla milismän i de befriade områdena skulle organiseras i lokala hemvärnsavdelningar. Regeringen antydde att dylik organisation kunde övervägas endast där de lokala förhållandena så krävde eller medgav. För att utarbeta konkreta planer i alla de frågor som omnämnts i detta avsnitt, enades parterna om att tillsätta en tremannakommitté, i vilken Nationella Militärrådets avdelning för militära operationer, krigsministeriet och Adertonde armégruppen skulle tillsätta vardera en ledamot."

"Angående den lokala styrelsen i de befriade områdena. Kinas kommunistiska parti föreslog att regeringen skulle såsom legala erkänna de genom allmänna val tillkomna styrelserna på olika nivåer i de befriade områdena. Regeringen lät förstå att, sedan Japan kapitulerat, termen 'befriat område' borde anses föråldrad och att den statliga förvaltningen i hela landet borde bli enhetlig. Det ursprungliga förslaget, som framlades av Kinas kommunistiska parti, gick ut på att nya gränser skulle dras för provins- och förvaltningsområdena med hänsyn till de aderton befriade områdenas existens och att partiet, för att medverka till skapandet av en enhetlig statsförvaltning, skulle framlägga en förteckning över alla de genom allmänna val tillkomna styrelserna på olika nivåer och deras ledamöter, vilka därefter skulle utnämnas av regeringen. Regeringen lät veta att, såsom ordförande Chiang sagt till herr Mao, centralregeringen, sedan ett enhetligt militärkommando och en enhetlig statsförvaltning för hela landet skapats, skulle ta hänsyn till den förvaltningspersonal som nominerats av Kinas kommunistiska parti. Regeringen skulle överväga att behålla ett tillbörligt antal av den personal som tjänstgjort i de under försvarskriget återtagna områdena med hänsyn till vederbörandes meriter och tjänstetid och oberoende av deras partitillhörighet. Därefter ställde Kinas kommunistiska parti ett andra förslag, vari begärdes att centralregeringen skulle utnämna dem som Kinas kommunistiska parti nominerade till ordförande och ledamöter av provinsstyrelserna i gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia och de fem provinserna Je-hol, Chahar, Hopei, Shantung och Shansi samt utnämna dem som Kommunistiska partiet nominerade till vice ordförande och ledamöter i de sex provinsstyrelserna i Suiyuan, Honan, Kiangsu, An-hwei, Hupeh och Kwantung (emedan det i de förutnämnda elva provinserna fanns stora befriade områden eller delar av sådana). Kinas kommunistiska parti hemställde vidare att personer som det nominerade skulle utnämnas till vice borgmästare i de fyra särskilda municipen Peiping, Tientsin, Tsingtao och Shanghai samt att personer som det nominerade skulle ingå i förvaltningen för provinserna i nordöstra Kina. Efter många diskussioner i denna fråga modifierade Kinas kommunistiska parti sina förutnämnda förslag genom att begära att personer som det nominerade skulle utnämnas till ordförande och ledamöter av provinsstyrelserna för gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia och de fyra provinserna Jehol, Chahar, Hopei och Shantung, till vice ordförande och ledamöter av styrelserna för de två provinserna Shansi och Suiyuan samt till vice borgmästare i de tre särskilda municipen Peiping, Tientsin och Tsingtao. Till svar förklarade regeringen att medan Kommunistiska partiet kunde nominera dem av sina medlemmar, som utfört välmeriterad tjänst under försvarskriget och var dugliga förvaltningsmän, till regeringen för utnämning, skulle Kommunistiska partiet, om det insisterade på att nominera ordförande, vice ordförande eller ledamöter i någon viss provinsstyrelse, inte allvarligt eftersträva ett enhetligt militärkommando och en enhetlig statsförvaltning. Kinas kommunistiska parti sade därefter att det skulle återkalla sitt andra förslag och framlade ett tredje. Enligt detta skulle allmänna val hållas under de nuvarande, genom allmänna val tillsatta styrelserna på skilda nivåer i de befriade områdena. Medlemmar av alla andra politiska partier såväl som människor ur skilda samhällsgrupper skulle vara välkomna att återvända till sina hemorter för att delta i valen, vilka skulle hållas under överinseende av personer som utsetts av Politiska rådgivande konferensen. Ett allmänt val skulle hållas i varje chien där mer än hälften av distrikten eller kommunerna redan hållit allmänna val. Likaledes skulle allmänna val hållas i varje provins eller administrativt område där mer än hälften av samtliga chien redan hållit allmänna val. I den enhetliga statsförvaltningens intresse skulle namnen på alla sålunda valda förtroende- och tjänstemän i styrelserna för provinser, förvaltningsområden och chien översändas till centralregeringen för fastställelse genom utnämning. Regeringen svarade härpå att denna anordning, med regeringsbekräftelse på utnämningar i provinser och områden, inte låg i den enhetliga statsförvaltningens intresse. Regeringen kunde emellertid tänkas överväga att utlysa allmänna val för utseende av chien-styrelser, men allmänna val för utseende av provinsstyrelser kunde ifråga-komma endast sedan en nationalförfattning antagits och provinsernas status definierats. Tills vidare borde endast de av centralregeringen utnämnda styresmännen i provinserna träda i tjänst på det att normala förhållanden snarast möjligt skulle kunna återställas i de återvunna områdena. I detta skede framlade Kinas kommunistiska parti ett fjärde förslag enligt vilket tills vidare och intill dess att konstitutionella bestämmelser utarbetats och fått gällande kraft status quo skulle upprätthållas i alla de befriade områdena och interimsåtgärder utarbetas till säkerställande av freden och ordningen. Kinas kommunistiska parti förklarade att detta speciella problem under tiden kunde hänskjutas till den Politiska rådgivande konferensen för reglering. Regeringen hävdade att den enhetliga statsförvaltningen måste skapas först emedan detta problem, om det lämnades olöst, skulle bli ett hinder för freden och återuppbygget, och den gav uttryck åt förhoppningen att man snart skulle kunna enas om ett konkret förslag rörande denna sak. Kinas kommunistiska parti gick med på att fortsätta diskussionen."[TILLBAKA]

[2] Shangtang var ett gammalt namn på sydöstra delen av provinsen Shansi med Changchi som centrum. Dess bergiga dalar tjänade under försvarskriget mot Japan som bas för Åttonde linjearméns 129. division och utgjorde en del av det befriade området Shansi— Hopei—Shantung—Honan. I september 1945 samlade den till Kuo-mintang hörande krigsherren Yen Hsi-shan tretton divisioner och ryckte i samverkan med japanska trupper och marionettrupper successivt fram från Linfen, Fushan och Yicheng samt från Taiyuan och Yutse för att invadera Hsingyuan, Tunliu och Lucheng i befriade området sydöstra Shansi. I oktober riktade folket och armén i detta område ett motangrepp mot invasionsstyrkan, utplånade 35.000 man och tillfångatog flera högre officerare, däribland kår-och divisionschefer.[TILLBAKA]

[3]Här åsyftas de erfarenheter som Kinas kommunistiska parti vunnit i sina strider mot Kuomintang från 1927, då Kuomintang förrådde revolutionen, och fram till 1945.[TILLBAKA]

[4] Den 18 september 1931 tog den i nordöstra Kina förlagda Kwantungarmén staden Shenyang. Enligt Chiang Kai-sheks order om "absolut-icke-motstånd" drog sig de kinesiska trupperna vid Shenyang och annorstädes i nordöstra Kina (Nordöstarmén) tillbaka söder om Stora Muren. Som följd härav ockuperade de japanska trupperna snabbt provinserna Liaoning, Kirin och Heilungkiang. Det kinesiska folket kallade denna av de japanska inkräktarna utförda aggressionsakt för "18. septemberintermezzot".[TILLBAKA]

[5]Se "Till ett uttalande av Chiang Kai-sheks talesman", not 5, i detta band. [TILLBAKA]

[6] Citerat från "Om koalitionsregering", del IV, avsnittet "Vårt särskilda program", andra stycket, Valda verk av Mao Tse-tung, bd III.[TILLBAKA]

[7] Det rör sig här om de baser som folkarmén hade utströdda över Kwangtung, Chekiang, södra Kiangsu, södra Anhwei, mellersta Anh-wei, Hunan, Hupeh och Honan (med undantag för norra Honan).[TILLBAKA]

[8]Se "Kinas två möjliga öden" och "Hur den dåraktige gamle mannen flyttade berget", Valda verk av Mao Tse-tung, bd III.[TILLBAKA]

[9] Från den 11 september till den 2 oktober 1945 sammanträdde Sovjetunionens, Kinas, Förenta Staternas, Storbritanniens och Frankrikes utrikesministrar i London för att diskutera fredsavtalen med Italien, Rumänien, Bulgarien, Ungern och Finland, vilka länder deltagit i det angreppskrig som startades av det fascistiska Tyskland, och för att diskutera vad som skulle göras med de italienska kolonierna. Någon överenskommelse uppnåddes icke, ty Förenta Staterna, Storbritannien och Frankrike förkastade de rimliga förslag som framlades av Sovjetunionen och höll fast vid sin imperialistiska aggressionspolitik, vars syfte var att störta de folkregeringar som efter segern i det antifascistiska kriget skapats i Rumänien, Ungern och Bulgarien.[TILLBAKA]

[10] Se "Några synpunkter till värderingen av det nuvarande internationella läget", i detta band.[TILLBAKA]