SANNINGEN OM FÖRENTA STATERNAS "MEDLING" OCH FRAMTIDSUTSIKTERNA I INBÖRDESKRIGET I KINA

Samtal med den amerikanske korrespondenten A. T. Steele.

29 september 1946

Steele: Anser Ni, min herre, att Förenta Staternas försök att medla i det kinesiska inbördeskriget har misslyckats? Vad blir följden, om Förenta Staterna fortsätter sin hittillsvarande utrikespolitik?

Mao: Jag hyser starka tvivel på att den amerikanska regeringens politik är "medlarens".[1] Av den omfattande hjälp att döma som Förenta Staterna ger Chiang Kai-shek, för att sätta honom i stånd att föra ett inbördeskrig av en aldrig tidigare skådad omfattning, går den amerikanska regeringens politik ut på att använda den s. k. medlingen som en rökridå för att på alla sätt stärka Chiang Kai-shek och genom hans slaktar-politik undertrycka de demokratiska krafterna i Kina i syfte att pressa ned Kina till praktiskt taget en amerikansk koloni. En fortsättning av denna politik kommer säkerligen att framkalla ett beslutsamt motstånd från alla patrioter i hela Kina.

Steele: Hur länge kommer det kinesiska inbördeskriget att fortsätta? Vad kommer dess resultat att bli?

Mao: Om den amerikanska regeringen upphör med sin nuvarande politik att stödja Chiang Kai-shek, drar bort de trupper den nu har förlagda i Kina och genomför den överenskommelse som ingicks vid den konferens som Sovjetunionens, Förenta Staternas och Storbritanniens utrikesministrar höll i Moskva,[2] kommer det kinesiska inbördeskriget säkert att sluta vid ett ganska tidigt datum. I annat fall kan det bli ett långvarigt krig. Detta skulle naturligtvis medföra lidanden för det kinesiska folket, men, å andra sidan, skulle säkerligen det kinesiska folket enas, kämpa för att överleva och bestämma över sitt eget öde. Vilka svårigheter och umbäranden det än kan medföra, kommer det kinesiska folket säkert att genomföra sin historiska uppgift att vinna oberoende, fred och demokrati. Inga förtryckande krafter, de må vara inhemska eller utländska, kan förhindra att denna uppgift genomföres.

Steele: Anser Ni, min herre, att Chiang Kai-shek är det kinesiska folkets "naturlige ledare"? Kommer Kinas kommunistiska parti under alla förhållanden att avvisa Chiang Kai-sheks fem krav?[3] Vad gör Kommunistiska partiet om Chiang Kai-shek försöker att inkalla en Nationalförsamling utan Kommunistiska partiets medverkan?[4]

Mao: Det finns ingenting sådant i världen som en "naturlig ledare". Om Chiang Kai-shek behandlar Kinas politiska, militära, ekonomiska och övriga problem enligt stillestånds-avtalet,[5] som undertecknades sistlidna januari, och de gemensamma resolutioner som då antogs av Politiska rådgivande konferensen[6] men inte enligt de så kallade "fem kraven" eller tio kraven, som är ensidiga och står i strid med avtalet och de gemensamma resolutionerna, kommer vi fortfarande att vara beredda till samarbete med honom. Nationalförsamlingen måste inkallas av olika politiska partier gemensamt så som förutsågs i de resolutioner Politiska rådgivande konferensen antog. I annat fall kommer vi att bestämt vända oss emot den.

NOTER

[1]I december 1945 sände Förenta Staternas regering George C. Marshall till Kina såsom presidentens särskilde representant och använde "medling i fientligheterna mellan Kuomintang och Kinas kommunistiska parti" till att skyla den på olika sätt pågående förstärkningen av Förenta Staternas aggressionsstyrkor och den reaktionära kuomintangregimen. För att vinna tid till att förbereda sitt inbördeskrig låtsades den av Förenta Staterna sufflerade Chiang Kai-shek acceptera Kinas kommunistiska partis och det kinesiska folkets krav om att sluta inbördeskriget. I januari 1946 undertecknade representanter för kuomintangregeringen och Kinas kommunistiska parti ett stilleståndsavtal, sände ut en order om eld-upphör och bildade "Tremannakommittén" och "Peipings verkställande högkvarter", vari representanter för Förenta Staterna deltog. Under "medlingen" tog Marshall sin tillflykt till allehanda knep för att hjälpa kuomintangstyrkorna att angripa de befriade områdena, först i nordöstra och därefter i norra, östra och mellersta Kina. Han deltog aktivt i kuomintangtruppernas utbildning och utrustning och försåg Chiang Kai-shek med väldiga mängder av vapen och annan krigsmateriel. I juni 1946 hade Chiang Kai-shek samlat omkring 80 procent av sina reguljära styrkor (som uppgick till omkring 2 miljoner man) vid fronterna för angrepp mot de befriade områdena. Mer än 540.000 av dessa soldater hade transporterats direkt med krigsfartyg och flygplan tillhörande Förenta Staternas väpnade styrkor. I juli, då Chiang Kai-shek avslutat grupperingen av sina trupper, inledde han ett landsomfattande kontrarevolutionärt krig. Därefter, den 10 augusti, utsände Marshall och Leighton Stuart, Förenta Staternas ambassadör i Kuomintangkina, en gemensam förklaring i vilken de, för att ge Chiang Kai-shek fria händer att föra inbördeskrig, förklarade att "medlingen" misslyckats.[TILLBAKA]

[2]Här åsyftas den överenskommelse om Kina som Sovjetunionens, Förenta Staternas och Storbritanniens utrikesministrar träffade vid moskvakonferensen i december 1945. I kommunikén från konferensen sades att de tre utrikesministrarna "bekräftade att deras länder stod fast vid politiken att icke blanda sig i Kinas inre angelägenheter". Sovjetunionens och Förenta Staternas utrikesministrar förklarade sig överens om att Sovjetunionens och Förenta Staternas väpnade styrkor skulle dras bort från Kina vid tidigast möjliga tidpunkt. Sovjetunionen infriade troget denna utfästelse. Det var endast till följd av kuomintangregeringens upprepade framställningar härom som sovjettrupperna uppsköt dagen för sin avmarsch. Den 3 maj 1946 avslutades emellertid sovjettruppernas bortdragande från Kina. Men den amerikanska regeringen bröt sitt löfte fullständigt, vägrade att dra bort sina trupper och ökade sin inblandning i Kinas inre angelägenheter.[TILLBAKA]

[3] Vid två tillfällen, i juni och i augusti 1946, lade Chiang Kai-shek fram sina "fem krav" på Kinas kommunistiska parti och förklarade att endast om Kommunistiska partiet accepterade dessa krav skulle Kuomintang överväga att sluta inbördeskriget. De fem kraven fordrade, att det kinesiska Folkets Befrielsearmé skulle dra sig bort från: 1) alla områden söder om Lurighaibanan, 2) alla orter utmed Tsingtao—Tsinanjärnvägens hela sträckning, 3) Chengteh och området söder därom, 4) större delen av nordöstra Kina och 5) alla områden som folkets väpnande styrkor från de befriade områdena i provinserna Shantung och Shansi sedan den 7 juni 1946 befriat ur marionettruppernas våld. Kinas kommunistiska parti avvisade kategoriskt alla dessa kontrarevolutionära krav.[TILLBAKA]

[4]Enligt resolutionen från den Politiska rådgivande konferensen, som hölls i januari 1946, skulle Nationalförsamlingen vara en demokratisk och enad församling, i vilken olika politiska partier skulle deltaga och som skulle inkallas av en reorganiserad regering sedan alla bestämmelser i de överenskommelser som träffats vid Politiska rådgivande konferensen blivit genomförda. Den 11 oktober 1946 ockuperade Kuomintangs trupper Changchiakou, och denna "seger" steg Chiang Kai-sheks klick åt huvudet. Samma eftermiddag bröt de öppet med PRK:s resolution och beordrade inkallande av en söndrad och diktatorisk "nationalförsamling", som helt kontrollerades av Kuomintang. Denna "nationalförsamling", som öppnades i Nanking den 15 november 1946, bekämpades och bojkottades av Kinas kommunistiska parti, de övriga demokratiska partierna och hela folket.[TILLBAKA]

[5]Se "Krossa Chiang Kai-sheks offensiv genom ett krig till självförsvar", not l, i detta band. [TILLBAKA]

[6] Se ovannämnda artikel, not 2, i detta band. [TILLBAKA]