|
CHIANG
KAI-SHEKREGIMEN BELÄGRAS AV HELA FOLKET[*]
30 maj 1947
Chiang Kai-sheks regering, som är fientlig mot
hela folket, finner sig nu belägrad av hela folket. Såväl
på de militära som på de politiska fronterna har den
lidit nederlag och är nu belägrad av de krafter som den förklarat
för sina fiender och kan inte finna någon väg att undkomma
på.
Den förrädiska Chiang Kai-shekklicken och
dess herre, den amerikanska imperialismen, har felbedömt situationen.
De överskattade sin egen styrka och underskattade folkets. De ansåg
att Kina och världen efter andra världskriget var likadana
som förut. De tillät varken att någonting förändrades
eller att någon uppträdde mot deras vilja. Efter Japans kapitulation
var de beslutna att återställa den gamla ordningen i Kina.
Och efter att ha vunnit tid genom sådana bedrägerier som
politiska rådplägningar och militär medling mönstrade
den förrädiska Chiang Kai-shekregimen två miljoner soldater
och inledde en offensiv i vilken den satte in alla sina krafter.
Det finns nu två stridsfronter i Kina. På
den första fronten utkämpas kriget mellan Chiang Kai-sheks
invasionstrupper och Folkets Befrielsearmé. På den andra
front, som nu uppstått, står en skarp strid mellan den stora
och för rättvisa mål kämpande studentrörelsen
och den reaktionära Chiang Kai-shekregeringen.[1]
Studentrörelsens paroller är "Mat, fred och frihet!"
och "Mot svälten, mot inbördeskriget, mot förtrycket!".
Chiang Kai-shek har utfärdat "provisoriska bestämmelser
för upprätthållandet av allmän ordning".[2]Överallt
har hans armé, poliser, gendarmer och hemliga agenter sammanstötningar
med studentmassorna. Chiang Kai-shek använder brutalt våld
mot obeväpnade studenter, låter arrestera, fängsla,
misshandla och slakta dem. Resultatet är att studentrörelsen
blir starkare med varje dag. Allmänhetens sympatier är helt
på studenternas sida. Chiang Kai-shek och hans hejdukar är
fullständigt isolerade och hans rovlystna ansikte har helt demaskerats.
Studentrörelsen är en del av en hela folket omfattande rörelse.
Uppsvinget för studentrörelsen kommer oundvikligen att leda
till ett uppsving för hela folkrörelsen. Detta framgår
av de historiska erfarenheterna från 4. majrörelsen 1919[3]
och 9. decemberrörelsen 1935.
Sedan den amerikanska imperialismen och dess hejduk
Chiang Kai-shek efterträdde den japanska imperialismen och dess
hejduk Wang Ching-wei och inriktade sig på att förvandla
Kina till en amerikansk koloni, föra inbördeskrig och stärka
den fascistiska diktaturen, har de förklarat sig själva som
fiender till hela det kinesiska folket och drivit alla lager av folket
till svältens och dödens brant. Detta har tvingat alla lager
inom folket att enas i en kamp på liv och död mot den reaktionära
Chiang Kai-shekregeringen och framkallat en mycket snabb utveckling
av denna kamp. Det finns ingen annan utväg för folket. De
olika lager av det kinesiska folket som förtrycks av Chiang Kai-shekregeringens
reaktionära politik och enats för sin egen räddning omfattar
arbetarna, bönder, småbourgeoisien i städerna, den nationella
bourgeoisien, de upplysta lantjunkarna, andra patriotiska element, de
nationella minoriteterna och utlandskineser. Detta är en mycket
bred nationell enhetsfront.
Den ytterligt reaktionära politik som Chiang Kai-shekregeringen
länge fört i finansiella och ekonomiska frågor har nu
skärpts genom det kinesisk-amerikanska handelsavtalet, det mest
landsförrädiska avtal som någonsin ingåtts. På
grundval av detta avtal har amerikanskt monopolkapital och Chiang Kai-sheks
byråkrat-compradorkapital blivit fast sammanflätat och kontrollerar
det ekonomiska livet i hela landet. Resultatet
är hejdlös inflation, en prisstegring utan
motstycke, ett ständigt växande antal konkurser för den
nationella bourgeoisiens industri- och handelsföretag och en dagligen
sjunkande levnadsstandard för de arbetande massorna, de statsanställda
och lärarna. Under dessa förhållanden kan folkets olika
lager inte annat än enas och kämpa för sin blotta tillvaro.
Militärt förtryck och politiskt bedrägeri
har varit de två viktigaste av de instrument med vilka Chiang
Kai-shek upprätthållit sitt reaktionära styre. Folket
får nu bevittna hur bägge dessa instrument snabbt bryter
samman.
På alla slagfält har Chiang Kai-sheks arméer
lidit nederlag. Enbart av hans reguljära trupper har omkring nittio
brigader utplånats under de elva månaderna sedan juli i
fjol. Hans trupper visar inte längre samma övermodiga stolthet
som i fjol, då de ockuperade Changchun, Chengteh, Changchiakuo,
Hotse, Huaiyin och Antung, eller ens som då de ockuperade Linyi
och Yenan detta år. Chiang Kai-shek och Chen Cheng felvärderade
Folkets Befrielsearmés styrka och kampmetoder. De förväxlade
våra reträtter med feghet och vår utrymning av ett
antal städer med nederlag och hoppades förnöjt att kunna
göra slut på oss söder om Stora muren på tre eller
allra högst sex månader för att därefter ta itu
med att göra kål på oss i nordöst. Men efter tio
månader befinner sig alla Chiang Kai-sheks invasionsarméer
i hopplöst trångmål. De är fullständigt belägrade
av folket i de befriade områdena och av Folkets Befrielsearmé
och finner det mycket svårt att komma undan.
Allt efter som fler och fler nyheter om Chiang Kai-shek-truppernas
nederlag når hans områden, ser de breda folkmassorna där,
som kvävs under det förtryck hans reaktionära regering
utövar, allt större hopp att nå slutet på sina
lidanden och vinna sin befrielse. Just nu misslyckas Chiang Kai-sheks
alla politiska trick lika snabbt som han utför dem. Allt har gått
tvärtemot reaktionärernas förväntningar. Åtgärder
sådana som de att inkalla en "Nationalförsamling"
för att anta en "författning", att göra om
enpartiregeringen till en "flerpartiregering" och vad de nu
tog sig före, avsåg ursprungligen att isolera Kommunistiska
partiet och andra demokratiska krafter. De har fått ett rakt motsatt
resultat. Det är inte Kommunistiska partiet och övriga demokratiska
krafter utan reaktionärerna själva som isolerats. Efter detta
vet det kinesiska folket av egen erfarenhet vad Chiang Kai-sheks "Nationalförsamling",
"författning" och "flerpartiregering" verkligen
är. Tidigare var det många människor i Kina, huvudsakligen
inom mellanskikten, som i större eller mindre omfattning hyste
illusioner om dessa Chiang Kai-sheks manövrer. Det är samma
sak med hans "fredsförhandlingar". Nu, sedan Chiang Kai-shek
slitit det högtidliga stilleståndsavtalet i småbitar
och använt bajonetter mot studentmassorna, som krävde fred
och vände sig emot inbördeskriget, finns det inte längre
någon, med undantag för dem som är inställda på
att vilseleda folk eller dem som politiskt är absolut oerfarna,
som tror på hans så kallade fredsförhandlingar.
Allt som hänt har visat att vår värdering
var riktig. Vi har vid upprepade tillfällen framhållit att
Chiang Kai-sheks regering inte är något annat än en
regering för landsförräderi, inbördeskrig och diktatur.
Den söker att genom inbördeskrig utplåna Kinas kommunistiska
parti och alla andra demokratiska krafter för att förvandla
Kina till en amerikansk koloni och upprätthålla sitt eget
diktatoriska styre. Därför att regeringen företräder
denna reaktionära politik har den tappat all politisk prestige
och styrka. Chiang Kai-shekregeringens makt är endast tillfällig
och ytlig. I verkligheten är den en regering som verkar stark på
ytan men är svag i sitt inre. Dess offensiver kan slås ned
oavsett var eller på vilken front de sätts in. Dess oundvikliga
slut kommer genom att massorna revolterar, dess anhängare deserterar
och dess armé helt förintas. Alla händelser har bekräftat
och kommer även i fortsättningen att bekräfta denna värderings
riktighet.
Utvecklingen i Kina går fortare än folket
väntat sig. Å ena sidan har vi Folkets Befrielsearmés
segrar och å den andra framgångarna i folkets kamp i de
områden som Chiang Kai-shek kontrollerar. Bägge växer
mycket snabbt. Det kinesiska folket bör skyndsamt skapa alla behövliga
förutsättningar för upprättandet av ett fredligt,
demokratiskt och oberoende nytt Kina.
NOTER
[*]Denna
kommentar skrev kamrat Mao Tse-tung för nyhetsbyrån Hsinhua.
Den framhöll att händelserna i Kina utvecklade sig snabbare
än folket väntat och uppmanade folket att snabbt förbereda
alla nödvändiga förutsättningar för den kinesiska
revolutionens landsomfattande seger. Denna förutsägelse blev
snart bekräftad. Både denna kommentar och "Synpunkter
på operationsplanen for krigsskådeplatsen i nordväst"
skrevs i Wang-chiawan i Ching-piens chien i norra Shensi.[TILLBAKA]
[1]Efter
december 1946 fick den demokratiska och patriotiska rörelsen bland
de breda studentmassorna i kuomintarigområdena mot svälten,
inbördeskriget och förtrycket ny fart av utvecklingen i Folkets
Befrielsekrig. Denna rörelse blev småningom en andra front
i kampen mot Chiang Kai-sheks reaktionära styre. I slutet av december
1946 och i början av januari 1947 gick över 500.000 studenter
i de stora och medelstora städerna, inklusive Peiping, Tientsin,
Shanghai och Nanking, ut i strejk och höll protestdemonstrationer
mot det illdåd som en del amerikanska soldater begått genom
att våldtaga en studentska vid Pekinguniversitetet, samt krävde
att de amerikanska trupperna skulle dras bort från Kina. Deras
kamp fick omedelbart stöd av arbetarna, lärarna och annat
folk. Den 4 maj 1947 demonstrerade studenterna i Shanghai mot inbördeskriget.
Samtidigt belägrades Kuomintangs polishögkvarter av åttatusen
arbetare och studenter. Den patriotiska rörelsen spred sig snart
till Nanking, Peiping, Hangchow, Shenyang, Tsingtao, Kaifeng och många
andra städer. Kuomintangreaktionärerna tillgrep ytterligt
brutala åtgärder för att undertrycka den. Den 20 maj
blev över etthundra studenter sårade och arresterade i Nanking
och Tientsin vid det illa beryktade "blodsintermezzot den 20 maj".
Men den av de breda folkmassorna understödda patriotiska rörelsen
bland studenterna lät sig icke underkuvas. Studentstrejkerna och
-demonstrationerna under parollen "Mot svälten, mot inbördeskriget
och mot förtrycket!" spred sig till över sextio stora
och medelstora städer. Detsamma blev fallet med folkets mot Förenta
Staterna och Chiang Kai-shek riktade kamp, som tog formen av arbetar-
och lärarstrejker. I maj 1948 inledde studenterna i Shanghai tillsammans
med kulturarbetarna, journalisterna och folk från andra samhällsskikt
en patriotisk rörelse mot de aggressiva japanska krafternas återuppståndelse,
som ägde rum på Förenta Staternas tillskyndan. Även
denna rörelse spred sig snabbt till många andra städer.
Den patriotiska kamp som studenterna förde upphörde inte förrän
seger vunnits över hela landet. Studenterna gav Kuomintang många
hårda smällar.[TILLBAKA]
[2]Dessa bestämmelser,
som kuomintangregeringen utfärdade den 13 maj 1947, innehöll
ett strikt förbud mot att en petition för ett visst ändamål
överlämnades av fler än tillhopa tio personer samt förbjöd
alla strejker av arbetare och studenter och alla demonstrationer. De
auktoriserade dessutom de lokala kuomintangmyndigheterna att vidtaga
"nödvändiga mått och steg" och "nödfallsåtgärder"
för blodigt undertryckande av folkets demokratiska rörelser.
[TILLBAKA]
[3]Den 4 maj 1919
demonstrerade studenterna i Peking mot att Storbritannien, Förenta
Staterna, Frankrike, Japan, Italien och andra imperialistiska länder
genom fredsfördraget i Versailles till Japan överlämnade
många av Kinas suveräna rättigheter i Shantung. Denna
studentrörelse väckte ett omedelbart gensvar i landet. Efter
den 3 juni utvecklades den till en landsomfattande antiimperialistisk
och antifeodal revolutionär rörelse, som omslöt stora
delar av proletariatet, småbourgeoisien i städerna och även
den nationella bourgeoisien.[TILLBAKA]
|
