25 december 1947

Det kinesiska folkets revolutionära krig har nu nått fram till en vändpunkt. Det vill säga, det kinesiska Folkets Befriel­searmé har nu slagit tillbaka den offensiv som Chiang Kai-shek, Förenta Staternas hejduk, företagit med flera miljoner soldater. Redan under detta krigs första år, från juli 1946 till juni 1947, slog Folkets Befrielsearmé på flera fronter tillbaka Chiang Kai-sheks offensiv och tvingade honom över på defensiven. Och från och med första kvartalet av andra krigs­året, juli—september 1947, gick Folkets Befrielsearmé över till offensiv i hela landet och omintetgjorde Chiang Kai-sheks kontrarevolutionära plan att fortsätta med att föra kriget över i de befriade områdena i syfte att fullständigt ödelägga dem. Nu utkämpas kriget inte längre huvudsakligen i de befriade områdena utan i kuomintangområdena. Folkets Befrielsearmés huvudstyrkor har fört kampen över till kuomintangområdena.[1] Här i Kina har Folkets Befrielsearmé vridit kontrarevolutio­nens — den amerikanska imperialismens och dess lakejers, Chiang Kai-sheks banditgängs — hjul tillbaka och sänt dem vägen utför till förintelsen samtidigt som den rullat revolutio­nens hjul framåt på vägen till seger. Detta är en vändpunkt i historien. Det är vändpunkten från tillväxt till utdöende för Chiang Kai-sheks tjugoåriga kontrarevolutionära regim. Det är vändpunkten där imperialismens nu över hundraåriga väl­de i Kina slutar upp att växa och börjar dö ut. Det är en hän­delse av mycket stor betydelse. Den har mycket stor betydelse därför att den utspelas i ett land med en befolkning på över 475 miljoner och därför, att när den nu inträffat kom­mer den med säkerhet att kulminera i seger över hela landet. Dessutom har den stor betydelse därför att den utspelas i Ös­tern, där över 1.000 miljoner människor — halva mänsklighe­ten — lider under imperialistiskt förtryck. Vändningen i det kinesiska Folkets Befrielsekrig från defensiv till offensiv kan inte annat än glädja och elda dessa förtryckta nationer. Den är en hjälp också till de förtryckta folk som nu kämpar i många av Europas och Amerikas länder.

II

Från den dag då Chiang Kai-shek började sitt kontrarevo­lutionära krig sade vi, att vi inte bara måste utan också kan slå honom. Vi måste slå honom därför att det krig han inlett är ett kontrarevolutionärt krig som den amerikanska impe­rialismen dirigerar emot den kinesiska nationens oberoende och det kinesiska folkets befrielse. Sedan det andra världskri­get upphört och den japanska imperialismen störtats stod det kinesiska folket inför uppgiften att fullborda den ny-demokratiska omvandlingen politiskt, ekonomiskt och kulturellt, att ena nationen och trygga dess oberoende samt förändra Kina från ett jordbrukarland till ett industriland. Men vid den tiden, efter det antifascistiska andra världskrigets slut, drog den amerikanska imperialismen och dess lakejer i skilda länder den tyska och japanska imperialismens stövlar på sig och bildade ett reaktionärt läger mot Sovjetunionen, mot folk­demokratierna i Europa och mot det kinesiska folkets befri­else. Och just i denna tid uppträdde de kinesiska reaktionä­rerna, med Chiang Kai-shek i spetsen, såsom den amerikanska imperialismens hejdukar på samma sätt som Wang Ching-wei gjorde för den japanska imperialismen, sålde Kina till Förenta Staterna och släppte lös ett krig mot det kinesiska folket i syfte att hejda dess pågående befrielse. Därest vi vid denna tid hade visat svaghet eller givit efter och inte vågat att be­slutsamt resa oss för att bekämpa det kontrarevolutionära kriget med revolutionärt krig skulle Kina ha blivit försänkt i mörker och vår nations framtid skulle ha förspillts. Kinas kommunistiska parti har lett det kinesiska Folkets Befrielse­armé till att beslutsamt föra ett patriotiskt, rättfärdigt och revolutionärt krig mot Chiang Kai-sheks offensiv. Kinas kommunistiska parti fann, efter att på den marxistisk-leninistiska vetenskapens grund ha företagit en klar och väl genomtänkt värdering av det inrikespolitiska och utrikespolitiska läget, att alla attacker från reaktionärerna här hemma och i utlandet inte blott måste utan också kunde slås ned. När mörka moln tornade upp sig i skyn framhöll vi att det endast var tillfälligt, att mörkret snart skulle vara över och solen bryta fram. När Chiang Kai-sheks banditgäng i juli 1946 började sitt landsom­fattande kontrarevolutionära krig trodde de att det skulle ta dem endast tre till sex månader att besegra Folkets Befrielse­armé. De räknade med att de hade en reguljär armé på två miljoner man, över en miljon irreguljära och ytterligare en miljon eller ännu flera man i de militära inrättningarna och de väpnade styrkorna bakom fronten, vilket allt som allt gav dem en militär styrka på mer än fyra miljoner man. De räk­nade vidare med att de tagit sig tid att avsluta förberedelser­na för offensiven, att de återvunnit kontrollen över de stora städerna, att de hade en befolkning på över 300 miljoner inom sina områden, att de övertagit all utrustning från en miljon man japanska invasionstrupper och att de hade fått en väldig militär och ekonomisk hjälp av Förenta Staternas regering. De räknade också med att Folkets Befrielsearmé var trött ef­ter att i åtta år ha slagits i försvarskriget mot Japan och både ifråga om numerär och utrustning vida underlägsen kuomintangarmén, att folket i de befriade områdena bara uppgick till litet över 100 miljoner, att de reaktionära feodala kraf­terna i dessa områden ännu inte var utrensade och att jord­reformen ännu inte blivit allmänt och grundligt genomförd, d.v.s. att Folkets Befrielsearmés uppland ännu inte var kon­soliderat. Utgående från denna värdering ignorerade Chiang Kai-sheks banditgäng det kinesiska folkets önskan om fred och rev slutligen i småstycken både stilleståndsavtalet, som Kuomintang och Kommunistiska partiet underskrev i januari 1946, och de resolutioner, vilka antogs av Politiska rådgivande konferensen, där alla partier var representerade, samt började ett äventyrligt krig. Vi sade då att Chiang Kai-sheks överläg­senhet ifråga om militär styrka var av övergående natur, en faktor som bara kunde spela en tillfällig roll, att den ameri­kanska imperialismens hjälp likaledes var en faktor som kun­de spela endast en tillfällig roll medan däremot den antifolkliga karaktären hos Chiang Kai-sheks krig och folkets känslor var faktorer som skulle spela en bestående roll och att Folkets Befrielsearmé i detta avseende befann sig i överläge. Det pa­triotiska, rättfärdiga och revolutionära krig som förs av Fol­kets Befrielsearmé måste oundvikligen få stöd av folket. Detta

var den politiska grundvalen för segern över Chiang Kai-shek. Erfarenheterna av aderton månaders krig har till alla delar bekräftat vår bedömning.

III

Under sjutton månaders strider (från juli 1946 till novem­ber 1947 — siffrorna för december är ännu inte tillgängliga) har vi dödat, sårat eller tillfångatagit 1.690.000 av Chiang Kai-sheks reguljära och irreguljära soldater — 640.000 har dödats eller sårats och 1.050.000 har tillfångatagits. Sålunda var vi i stånd att slå tillbaka Chiang Kai-sheks offensiv, bevara de viktigaste territorierna i de befriade områdena och gå över till offensiv. Ur militär synpunkt sett blev vi i stånd därtill därför att vi använde den riktiga strategin. Våra operations­principer är följande.

1. Angrip först spridda isolerade fiendestyrkor, angrip koncentrerade, starka fiendestyrkor senare.

2. Ta först små och medelstora städer och vidsträckta landsbygdsområden, ta stora städer senare.

3. Gör utplånandet av fiendens effektiva styrka till vårt huvudmål, men gör inte till huvudmål att hålla eller ta en stad eller en ort. En stad eller en ort hålles eller tas som resultat av att fiendens effektiva styrka utplånas, och ofta kan en stad eller en ort slutgiltigt hållas eller tas först se­dan den flera gånger gått ur hand i hand.

4. Koncentrera i varje slag en absolut överlägsen styrka (två, tre, fyra och ibland även fem eller sex gånger så stark som fiendens), omringa fiendestyrkorna fullständigt, sträva att utplåna dem helt och hållet och låt ingen slinka ur nätet. Använd under särskilda förhållanden metoden att tilldela fienden ett förkrossande slag, d. v. s. koncentrera hela vår styrka för att göra ett frontalangrepp och samti­digt angripa en eller båda av fiendens flanker i syfte att utplåna en del och driva den andra på flykten så att vår armé snabbt kan förflytta sina trupper till att krossa andra fiendestyrkor. Sträva att undvika utnötningsslag, i vilka vi förlorar mera än vi vinner eller bara får oavgjort. På detta sätt blir vi, ehuru vi är underlägsna som helhet (i nume­rärt hänseende), absolut överlägsna i varje del och i varje särskilt fälttåg, och detta tillförsäkrar oss segern i fälttåget. Allt efter som tiden går ska vi bli överlägsna även som helhet och småningom utplåna alla fiender.

5. Utkämpa inget slag oförberedda, utkämpa inget slag som ni inte är säkra om att vinna, gör allt för att vara väl förberedda för varje slag, sky ingen möda för att säker­ställa segern under de förutsättningar som föreligger mel­lan fienden och oss.

6. Ge fritt spelrum åt vår stridsstil — mod i slaget, ingen fruktan för offer, ingen fruktan för utmattning, och oav­bruten kamp (d.v.s. att under kort tid och utan vila ut­kämpa på varandra följande slag).

7. Sträva att utplåna fienden genom rörlig krigföring. Men ägna samtidigt uppmärksamhet åt positionsangreppets taktik och ta befästa fientliga ställningar och städer.

8. Vad angrepp mot städer angår, ta beslutsamt alla fien­dens befästa punkter och städer som är svagt försvarade. Ta vid passande tillfällen och om omständigheterna tillåter alla fiendens befästa punkter och städer som försvaras med måttlig styrka. Vad fiendens starkt försvarade punkter och städer angår, vänta till dess förutsättningarna mognat och ta dem då.

9. Fyll på vår utrustning och numerär med alla vapen som erövras och flertalet av de soldater som tillfångatagits från fienden. Vår armés viktigaste källor för människor och material ligger vid fronterna.

10. Ta väl vara på uppehållen mellan fälttågen till att låta trupperna vila samt till att utbilda och konsolidera dem. Vilo-, utbildnings- och konsolideringsperioderna bör som regel inte vara mycket långa, och fienden bör så vitt möjligt inte lämnas något andrum.

Dessa är de viktigaste av de metoder Folkets Befrielsearmé använt för att besegra Chiang Kai-shek. De är ett resultat av att Folkets Befrielsearmé härdats i årslånga strider mot såväl inhemska som utländska fiender och är helt avpassade till den nuvarande situationen. Chiang Kai-sheks banditgäng och de amerikanska imperialisternas militära personal i Kina är väl bekanta med dessa våra militära metoder. Chiang Kai-shek, som söker sätt att möta dem, har ofta samlat sina generaler och fältofficerare till utbildning och delat ut vår militära lit­teratur och dokument som de tagit under kriget till dem att studera. Den amerikanska militärpersonalen har rekommen­derat Chiang Kai-shek det ena slagets strategi och taktik ef­ter det andra till förintande av Folkets Befrielsearmé. Men inga av dessa mödor kan rädda Chiang Kai-sheks banditgäng från nederlag. Skälet är att vår strategi och taktik är grunda­de på ett folkkrig. Ingen armé som går emot folket kan an­vända vår strategi och vår taktik. Folkets Befrielsearmé har utvecklat sitt kraftfulla revolutionära politiska arbete, som är en viktig faktor i kampen för att besegra fienden, med ut­gångspunkt från att den har att föra ett folkkrig samt på grundval av principerna om enhet mellan armé och folk, en­het mellan befäl och kämpar och framkallande av upplösning inom fiendens förband. När vi på vårt eget initiativ utrymde många städer för att undvika dödliga slag från överlägsna fiendestyrkor och ändrade taktik till att förgöra fienden i rör­lig krigföring, jublade våra fiender. De trodde att detta inne­bar seger för dem och nederlag för oss. De blev yra i huvu­det av denna tillfälliga "seger". På aftonen samma dag som han tog Changchiakou gav Chiang Kai-shek order om att hans reaktionära Nationalförsamling skulle inkallas, precis som om hans reaktionära regim från det ögonblicket hade blivit lika stabil som Taiberget. Även de amerikanska imperialisterna uppförde en glädjedans som om deras vilda planer på att för­vandla Kina till en imperialistisk koloni nu kunde förverk­ligas utan hinder. Men allt efter som tiden gick lät Chiang Kai-shek och hans amerikanska herrar höra andra toner. Nu har alla våra fiender, både de inhemska och de utländska, gripits av pessimism. De drar djupa suckar, gnäller om en kris och visar inte längre några tecken till glädje. Under de se­naste aderton månaderna har flertalet av Chiang Kai-sheks högsta befälhavare i fält ersatts med andra därför att de för­lorat slag. Bland dem är Liu Chih (Chengchow), Hsueh Yueh (Hsuchow), Wu Chi-wei (norra Kiangsu), Tang En-po (södra Shantung), Wang Chung-lien (norra Honan), Tu Yu-ming och Hsiung Shih-shui (Shenyang) och Sun Lien-chung (Pei­ping). Även Chen Cheng befriades från sin post som Chiang Kai-sheks stabschef i överkommandot för samtliga operatio­ner och degraderades till chef för en enda front i nordöst.[2] Det var emellertid just under den period, då Chiang Kai-shek själv tog hand om överkommandot i Chen Chengs ställe, som

läget förändrades och hans arméer gick över från offensiv till defensiv medan Folkets Befrielsearmé gick över från defensiv till offensiv. Vid detta laget borde den reaktionära Chiang Kai-shekklicken och dess amerikanska herrar ha insett sitt misstag. Alla ansträngningar som Kinas kommunistiska parti under lång tid efter den japanska kapitulationen gjorde för att i enlighet med folkets önskan åvägabringa fred och få slut på inbördeskriget, betraktade de som utslag av feghet och svaghet. De överskattade sin egen styrka och underskattade revolutionens styrka och skyndade att släppa kriget löst samt blev därigenom fångade i sin egen fälla. Våra fienders stra­tegiska spekulationer misslyckades helt och hållet.

IV

Folkets Befrielsearmés uppland är nu mycket mera konso­liderat än för aderton månader sedan. Skälet härtill är att vårt parti, som resolut står på böndernas sida, har genomfört jordreformen. För att under försvarskriget mot Japan möjlig­göra bildandet av en antijapansk enhetsfront med Kuomin­tang och få till stånd enhet med dem som fortfarande kunde bekämpa den japanska imperialismen, ändrade vårt parti på eget initiativ sin förkrigspolitik, att konfiskera godsägarnas jord och fördela den bland bönderna, till en politik för sänk­ning av räntor och arrendeavgifter. Detta var allt igenom nödvändigt. Efter Japans kapitulation krävde bönderna ivrigt att få jord, och vi beslöt i rättan tid att ändra vår jordpolitik från sänkning av arrendeavgifter och räntor till att konfiskera godsägarjorden och fördela den bland bönderna. Det direktiv som vårt parti utgav den 4 maj 1946[3] markerade denna för­ändring. I september 1947 inkallade vårt parti en rikskonfe­rens i jordfrågan och gjorde upp Utkastet till jordlag i Kina,[4] vilket omedelbart genomfördes inom alla områden. Denna åt­gärd icke blott bekräftade den politik som framlagts i fjol­årets "4. maj-direktiv" utan korrigerade också oförbehållsamt en viss brist på grundlighet i detta direktiv. Utkastet till jord­lag fastställer att jorden skall fördelas lika per capita[5] på grundval av principen om det feodala och halvfeodala exploa­teringssystemets avskaffande och förverkligande av systemet jorden till dess brukare. Detta är den metod som grundligast avskaffar det feodala systemet och helt tillmötesgår de breda bondemassornas krav. För att beslutsamt och grundligt ge­nomföra jordreformen är det nödvändigt att, såsom lagliga or­gan för reformens genomförande i byarna, organisera icke en­dast bondeföreningar på bredaste massbasis, omfattande lant­arbetare, fattiga bönder och mellanbönder, och dessas valda kommittéer, utan först och främst fattigbondeförbund, sam­mansatta av fattiga bönder och lantarbetare, och dessas valda kommittéer. Och dessa fattigbondeförbund skall utgöra stom­men i ledningen för all kamp på landsbygden. Vår politik är att stödja oss på de fattiga bönderna och skapa en fast enhet med mellanbönderna för att avskaffa godsägarklassens och de rika böndernas av gammal typ feodala och halvfeodala ex­ploateringssystem. Godsägare och rika bönder får inte tillde­las mera jord och egendom än bondemassorna. Men det får inte förekomma någon upprepning av den felaktiga ultravänsterpolitiken att "inte ge någon jord till godsägarna och dålig jord till de rika bönderna", vilken genomfördes åren 1931—34. Ehuru godsägarnas och de rika böndernas andel i landsbygdsbefolkningen varierar från ort till ort utgör de som regel endast 8 procent (av hushållen) medan deras ägor van­ligtvis omfattar 70 till 80 procent av all jord. De som kom­mer i skottlinjen för vår jordreform är därför mycket få me­dan det antal människor som kan och bör delta i enhetsfron­ten för jordreformen är stort — mer än 90 procent (av hus­hållen). Här måste man följa två grundprinciper. För det första, de fattiga böndernas och lantarbetarnas krav måste uppfyllas, detta är den grundläggande uppgiften i jordrefor­men. För det andra, det måste råda en fast enhet med mel­lanbönderna, och deras intressen får inte skadas. Så länge vi fattar dessa två grundprinciper kan vi förvisso med god fram­gång genomföra våra uppgifter i jordreformen. Skälet till att rika bönder av den gamla typen, enligt principen om lika för­delning, ska överlämna sin överskottsjord och en del av sin lösegendom till fördelning är att de rika bönderna i Kina i allmänhet och i hög grad har karaktär av feodala och halv­feodala exploatörer. De flesta av dem arrenderar även ut jord och bedriver ocker, och de hyr arbetskraft på halvfeo­dala villkor.[6] Dessutom kan man, eftersom de rika bönderna har mera och bättre jord,[7] inte tillmötesgå de fattiga bönder­nas och lantarbetarnas krav utan att fördela denna jord. I överensstämmelse med Utkastet till jordlag bör emellertid de rika bönderna i allmänhet behandlas annorlunda än godsägar­na. Under jordreformen intar mellanbönderna en gillande hållning till den lika fördelningen, ty den skadar inte deras intressen. Vid lika fördelning förblir jordinnehavet för en grupp av mellanbönder oförändrat, för en annan ökar det. En­dast gruppen välbärgade mellanbönder har en smula över­skottsjord, och de är villiga att överlämna den till lika för­delning emedan deras jordskattebörda då blir lättare. Likväl är det, vid genomförandet av den lika fördelningen på olika orter, nödvändigt att lyssna till mellanböndernas mening och göra eftergifter för dem, om de kommer med invändningar. Under konfiskeringen och fördelningen av feodalklassens jord och lösegendom bör man uppmärksamma vissa mellanbönders behov. Vid fastställandet av klasstillhörigheten måste man se till att undvika att mellanbönder klassificeras som rika bön­der. De aktiva mellanbönderna måste dras in i bondeförening­arnas kommittéer och i de kommunala styrelserna. Vad jord­skattebördan och bördan att understödja kriget beträffar måste principerna om rättvisa och rimlighet iakttas. Detta är de särskilda riktlinjer som vårt parti måste följa då det ge­nomför sin strategiska uppgift att skapa en solid enhet med mellanbönderna. Hela partiet måste förstå att en genomgri­pande reform av jordsystemet är en grundläggande uppgift för den kinesiska revolutionen i dess nuvarande etapp. Om vi kan lösa jordfrågan allmänt och fullständigt så har vi skaffat oss den viktigaste av alla förutsättningarna för att besegra våra fiender.

För att grundligt och beslutsamt genomföra jordreformen och konsolidera Folkets Befrielsearmé är det nödvändigt att skola och reorganisera vårt partis medlemmar. I det stora hela var korrigeringsrörelsen[8] inom partiet under försvarskriget mot Japan framgångsrik. Dess största framgång var att våra ledande instanser och stora skaror av kadrer och partimed­lemmar fick ett bättre grepp om vår grundinställning, som är att förena marxismen-leninismens universella sanning med den kinesiska revolutionens konkreta praktik. I detta avseen­de har vårt parti tagit ett stort steg framåt jämfört med de historiska skedena före försvarskriget. I partiets lokalorgani­sationer, särskilt i grundorganisationerna på landsbygden, är emellertid frågan om den ur klassynpunkt dåliga sammansätt­ningen av våra led och de därur uppkommande svagheterna i vår arbetsstil alltjämt olöst. Under de elva åren från 1937 till 1947 har medlemsantalet i vårt parti stigit från flera tio­tusental till 2.700.000, och detta är ett mycket stort språng framåt. Det har gjort vårt parti starkare än något annat parti i Kinas historia. Det har satt oss i stånd att besegra den ja­panska imperialismen, att slå tillbaka Chiang Kai-sheks offen­siver, leda de befriade områdena med en befolkning av över 100 miljoner och leda en två miljoner man stark Folkets Be­frielsearmé. Men brister har också kommit till synes. Många godsägare, rika bönder och slödder har tagit chansen att slin­ka in i vårt parti. I landsbygdsområdena kontrollerar de ett antal av partiets, regeringens och folkets organisationer, miss­brukar tyranniskt sin makt, topprider folket, vanställer par­tiets politik och fjärmar sålunda dessa organisationer från massorna samt förhindrar att jordreformen blir grundligt ge­nomförd. Detta allvarliga läge ställer oss inför uppgiften att uppfostra och reorganisera vårt partis led. Vi kan inte gå framåt på landsbygden, om vi inte löser denna uppgift. Par­tiets rikskonferens i jordfrågan diskuterade detta problem grundligt och fastställde de behövliga åtgärderna och meto­derna. De genomförs nu beslutsamt överallt i förbindelse med beslutet om den lika fördelningen av jorden. Först och främst kommer utvecklandet av kritiken och självkritiken inom par­tiet och det grundliga avslöjandet av felaktiga idéer och all­varliga situationer i lokalorganisationerna, vilka innebär av­vikelser från partilinjen. Alla partimedlemmar måste inse att den avgörande länken, då det gäller lösa jordfrågan och vinna stöd för det långvariga kriget, är att rensa ut föroreningarna ur partiorganisationerna och skola och reorganisera partiets medlemmar så att partiet och det arbetande folkets breda massor kan marschera i samma riktning och partiet kan leda massorna framåt.

VI

Konfiskera feodalklassens jord och lämna över den till bön­derna. Konfiskera monopolkapitalet, för vilket Chiang Kai-shek, T. V. Soong, H. H. Kung och Chen Li-fu står som de främsta representanterna, och överlämna det till den ny-demokratiska staten. Skydda den nationella bourgeoisiens handels- och industriföretag. Dessa är de tre huvudlinjerna i den ny-demokratiska revolutionens ekonomiska politik. Under sitt tjugoåriga styre har de fyra stora familjerna, Chiang, Soong, Kung och Chen, samlat väldiga förmögenheter uppskattade till tio å tjugo miljarder dollars, och monopoliserat det eko­nomiska livet i hela landet. Detta monopolkapital, kombinerat med statsmakt, har utvecklat sig till statsmonopolistisk kapi­talism. Denna statsmonopolistiska kapitalism, nära förbunden med utländsk imperialism, den inhemska godsägarklassen och rika bönder av den gamla typen, har blivit comprador-, feodal- och statsmonopolistisk kapitalism. Sådan är den ekonomiska basen för Chiang Kai-sheks reaktionära regim. Denna stats­monopolistiska kapitalism förtrycker inte endast arbetare och bönder utan också småbourgeoisien i städerna, och den ska­dar mellanbourgeosiens intressen. Denna statsmonopolistiska kapitalism nådde kulmen i sin utveckling under försvarskri­get och efter den japanska kapitulationen. Den har skapat tillräckliga förutsättningar för den ny-demokratiska revolu­tionen. Detta kapital är i Kina allmänt känt som byråkrat­kapital. Denna kapitalistklass, känd som byråkratkapitalisternas klass, är Kinas storbourgeoisie. Förutom att avskaffa im­perialismens särskilda privilegier i Kina har den ny-demokra­tiska revolutionen till uppgift att avskaffa exploateringen och förtrycket som godsägarklassen och byråkratkapitalistklassen (storbourgeoisien) utövar här hemma samt att förändra de av compradorerna och feodalerna upprättade produktionsförhållandena och frigöra produktivkrafterna. Småbourgeoisiens övre skikt och mellanbourgeoisien, som förtryckes och till­fogas avbräck av godsägarna och storbourgeoisien och deras statsmakt, kan, ehuru de själva tillhör bourgeoisien, delta i den ny-demokratiska revolutionen eller förhålla sig neutrala. De har inga eller jämförelsevis obetydliga förbindelser med imperialismen och är den äkta nationella bourgeoisien. Över­allt dit den Nya demokratins statsmakt når måste den be­stämt och tveklöst ta dem under sitt beskydd. I Chiang Kai-sheks områden finns bland småbourgeoisiens övre skikt och mellanbourgeoisien ett litet antal människor — dessa klassers högra flygel —, som visar reaktionära politiska tendenser, hy­ser illusioner om den amerikanska imperialismen och den reaktionära Chiang Kai-shekklicken och bekämpar folkets de­mokratiska revolution. Så länge deras reaktionära tendenser kan påverka massorna, ska vi avslöja dem inför de männi­skor som står under deras inflytande, angripa detta inflytande och befria massorna därifrån. Men politiska angrepp och eko­nomisk förintelse är två skilda ting, och vi kommer att begå misstag om vi förväxlar dem. Den ny-demokratiska revolu­tionen syftar till att utplåna endast feodalismen och monopol­kapitalismen, endast godsägarklassen och byråkratkapitalistklassen (storbourgeoisien) men inte till att utplåna kapitalis­men i allmänhet, småbourgeoisiens övre skikt eller mellanbourgeoisien. Med hänsyn till Kinas ekonomiska efterbliven­het, som ju inte försvinner med revolutionens seger i hela lan­det, kommer det under lång tid framåt att vara nödvändigt att tillåta en kapitalistisk sektor inom näringslivet, representerad av det stora övre skiktet av städernas småbourgeoisie och mellanbourgeoisien. I överensstämmelse med arbetsfördelning­en inom folkhushållet kommer det att vara behövligt med en viss utveckling av alla delar av denna kapitalistiska sektor vilka är till gagn för nationens näringsliv. Denna kapitalis­tiska sektor kommer fortfarande att vara en oundgänglig del av hela nationens näringsliv. Småbourgeoisiens här nämnda övre skikt består av små industriföretagare och köpmän, som anställer arbetare eller biträden. Förutom dem finns det ock­så ett stort antal små oberoende hantverkare och handlande, som inte sysselsätter några arbetare eller biträden och det be­höver väl inte sägas att de ska beskyddas med fasthet. Efter revolutionens seger över hela landet kommer den ny-demo­kratiska staten att besitta väldiga statsföretag, som övertagits från byråkratkapitalisternas klass, och kontrollerar det ekono­miska livet i landet, och det kommer att finnas ett från feo­dalismen befriat lantbruk, som, trots att det för en ganska lång tid framåt kommer att bestå av individuella och splitt­rade företag, senare kan ledas att steg för steg utveckla sig i kooperativ riktning. Under sådana förhållanden kan tillva­ron och utvecklingen av de små och medelstora kapitalisternas sektorer inom näringslivet icke utgöra någon fara. Detsamma gäller om de nya rika bondehushållen, som oundvikligen kommer att uppstå på landsbygden efter jordreformen. Det är absolut otillåtligt att gentemot småbourgeoisiens och mellanbourgeoisiens sektorer i vårt näringsliv upprepa den felaktiga ultravänsterpolitik, som vårt parti bedrev under åren 1931—34 (överdrivet avancerade arbetsvillkor, överdrivet höga inkomst­skattesatser, inkräktande på industriföretagarnas och köpmän­nens intressen under jordreformen och uppställande av den s.k. "arbetarnas välfärd" som mål, vilket visade en kortsynt och ensidig uppfattning, i stället för att till mål ta att utveckla produktionen, befordra ekonomiskt välstånd, ta hänsyn till såväl allmänna som privata intressen och sörja för att po­litiken tjänade såväl arbetarnas som kapitalets intressen). Det skulle med visshet skada såväl de arbetande massornas som den ny-demokratiska statens intressen att dylika misstag upp­repades. En av bestämmelserna i Utkastet till jordlag säger: "Industriföretagarnas och köpmännens egendom och lagliga verksamhet skall vara skyddad mot kränkningar". Med "in­dustriföretagarna och köpmännen" menas alla små oberoende hantverkare och handlande likaväl som alla små- och mellan­stora kapitalister. För att sammanfatta: Det Nya Kinas eko­nomiska struktur kommer att omsluta: 1) de statsägda före­tagen, som utgör den ledande sektorn, 2) lanthushållningen, som steg för steg utvecklas från individuell till kollektiv och 3) de små oberoende hantverkarnas och handlarnas samt de små och mellanstora kapitalisternas sektorer av näringslivet. De bildar tillsammans det ny-demokratiska folkhushållet. De vägledande principerna för det ny-demokratiska folkhushållet måste stå i god överensstämmelse med det allmänna målet att utveckla produktionen, befordra ekonomiskt välstånd, ta hän­syn till såväl allmänna som privata intressen och ge fördelar åt både arbete och kapital. Varje princip, politik eller åtgärd som avviker från denna allmänna målsättning är felaktig.

VII

Folkets Befrielsearmé utgav i oktober 1947 ett manifest, som i ett av sina avsnitt förklarade:

Ena arbetare, bönder, soldater, intellektuella och affärs­män, alla förtryckta klasser, alla folkorganisationer, demo­kratiska partier, nationella minoriteter, utlandskineser och andra patrioter, bilda en nationell enhetsfront, störta den diktatoriska Chiang Kai-shekregeringen och upprätta en de­mokratisk koalitionsregering.

Detta är Folkets Befrielsearmés och Kinas kommunistiska partis grundläggande politiska program. Ytligt betraktat sy­nes vår revolutionära nationella enhetsfront under nuvarande period ha blivit smalare än den var under försvarskriget. Men ett faktum är att just under nuvarande period, sedan Chiang Kai-shek förrådde nationens intressen till den amerikanska imperialismen och inledde det landsomfattande inbördeskriget mot folket och sedan den amerikanska imperialismens och den reaktionära Chiang Kai-shekklickens förbrytelser blev helt av­slöjade inför folket, har vår nationella enhetsfront verkligen breddats. Under försvarskriget hade Chiang Kai-shek och Kuomintang ännu inte råkat helt i vanrykte bland det kine­siska folket och var fortfarande i stånd att föra det bakom ljuset på många sätt. Nu är det annorlunda. Alla deras be­drägerier har blottats genom deras egna handlingar. Det finns inte längre några massor som följer dem. De är fullständigt isolerade. Till skillnad från Kuomintang har Kinas kommu­nistiska parti icke blott förtroende hos de breda folkmassorna i de befriade områdena utan har också vunnit stöd av de bre­da massorna i de områden och städer som Kuomintang kon­trollerar. År 1946 fanns det ännu i Chiang Kai-sheks områden en sektion av småbourgeoisiens övre skikt och intellektuella ur mellanbourgeoisien, som omhuldade idén om den så kalla­de tredje vägen.[9] Den idén har nu gjort bankrutt. Vårt parti har, emedan det gått in för en genomgripande jordpolitik, vunnit helhjärtat stöd från ännu bredare massor av bönder än under försvarskriget. Till följd av den amerikanska impe­rialismens aggression, Chiang Kai-sheks förtryck och den rik­tiga politik vårt parti bedriver för att skydda massornas in­tressen, har vårt parti vunnit sympatier från breda massor av arbetarklassen, bönderna och städernas små- och mellanbourgeoisie i Chiang Kai-sheks områden. Drivna av svält, politiskt förtryck och Chiang Kai-sheks inbördeskrig mot fol­ket, som gjort livet omöjligt, har massorna fört oavbrutna strider mot den amerikanska imperialismen och Chiang Kai-sheks reaktionära regering. Deras huvudparoller är riktade mot svälten, mot förföljelserna, mot inbördeskriget och mot den amerikanska inblandningen i Kinas inre angelägenheter. Aldrig förr, vare sig före eller under försvarskriget eller i pe­rioden omedelbart efter den japanska kapitulationen, har de varit så vakna som nu. Det är därför vi säger att vår ny-demokratiska revolutionära enhetsfront nu är bredare och mera konsoliderad än någonsin. Denna utveckling är förknippad inte endast med vår politik i städerna och på landsbygden utan också med hela det politiska läget — med Folkets Befri­elsearmés segrar, med Chiang Kai-sheks övergång från offen­siv till defensiv, med Folkets Befrielsearmés övergång från de­fensiv till offensiv och med den nya flodvågsperioden i den kinesiska revolutionen. I insikt om, att Chiang Kai-sheks re­gim är oåterkalleligen dömd att gå under, sätter folket nu sitt hopp till Kinas kommunistiska parti och Folkets Befrielse­armé, och detta är bara naturligt. Utan en bred enhetsfront omfattande den överväldigande majoriteten av folket är det omöjligt att vinna seger för Kinas ny-demokratiska revolu­tion. Dessutom måste denna enhetsfront stå under Kinas kom­munistiska partis fasta ledning, ty den förutan kan ingen re­volutionär enhetsfront segra. Nar Nordexpeditionen år 1927 nådde sin klimax, gav kapitulanterna i vårt partis högsta led­ning frivilligt upp partiets ledarskap över bondemassorna, stä­dernas småbourgeoisie och mellanbourgeoisien, och i synner­het gav de upp partiets ledarskap över de väpnade styrkorna och förorsakade sålunda revolutionens nederlag. Under för­svarskriget bekämpade partiet idéer som var kapitulanternas lika, d.v.s. sådana idéer som att man skulle göra eftergifter för Kuomintangs folkfientliga politik, ha mera förtroende till Kuomintang än till massorna, inte våga väcka masskampen till liv och ge den fria tyglar, inte våga utvidga de befriade områdena och folkarméerna i de av japanerna ockuperade områdena och avstå ledarskapet i försvarskriget till Kuomin­tang. Vårt parti förde en beslutsam kamp mot dessa kraftlösa och degenererade idéer, som står i strid med marxismen-leni­nismens principer, och genomförde med friskt mod sin poli­tiska linje att ''utveckla de framstegsvänliga krafterna, vinna mellanskikten och isolera den yttersta högern" samt utökade resolut de befriade områdena och Folkets Befrielsearmé. Där­med uppnådde vi icke blott att vårt parti var i stånd att be segra den japanska imperialismen under dess aggressionspe­riod utan också att vårt parti, under perioden efter den ja­panska kapitulationen, då Chiang Kai-shek började sitt kon­trarevolutionära krig, var i stånd att utan svårigheter och för­luster lägga om kursen till att bekämpa Chiang Kai-sheks kontrarevolutionära krig med revolutionärt folkkrig och på kort tid vinna stora segrar. Alla våra partikamrater måste lägga dessa historiens lärdomar noga på minnet.

VIII

När den reaktionära Chiang Kai-shekklicken år 1946 inled­de det landsomfattande inbördeskriget mot folket, var skälet till att de vågade ta denna risk att de förlitade sig icke blott på sin egen överlägsna militära styrka utan framför allt på den amerikanska imperialismen och dess atombomber, vilka de ansåg "utomordentligt kraftfulla" och "utan motstycke i världen". Å ena sidan föreställde de sig att den amerikanska imperialismen kunde fylla deras militära och finansiella behov med en ström av förnödenheter. Å andra sidan spekulerade de vilt i att "krig mellan Förenta Staterna och Sovjetunio­nen är oundvikligt" och att "det är oundvikligt att ett tredje världskrig utbryter". Denna avhängighet av den amerikanska imperialismen är ett gemensamt drag hos de reaktionära kraf­terna i alla länder efter andra världskriget. Detta visar vilka hårda slag kapitalismen fick i andra världskriget. Det åter­speglar svagheten hos de reaktionära krafterna i alla länder, deras panik och bristande självtillit, och det återspeglar styr­kan hos de revolutionära krafterna i världen — vilket allt in­ger reaktionärerna i alla länder känslan av att de inte har någon annan utväg än att lita till den amerikanska imperia­lismens stöd. Men är verkligen den amerikanska imperialis­men efter andra världskriget så mäktig som Chiang Kai-shek och reaktionärerna i andra länder föreställer sig? Kan den verkligen låta en ström av förnödenheter välla ut till dem? Nej, så är det inte. Den amerikanska imperialismens ekono­miska makt, som tilltog under andra världskriget, är ställd inför osäkra och dagligen krympande inhemska och utländska marknader. Den fortsatta krympningen av dessa marknader kommer att leda till att ekonomiska kriser bryter ut. Det av kriget orsakade uppsvinget i Amerikas Förenta Stater var endast tillfälligt. Styrkan hos Amerikas Förenta Stater är en­dast ytlig och övergående. Oförsonliga inre och internationella motsättningar hotar som en vulkan den amerikanska imperia­lismen varje dag. Den amerikanska imperialismen sitter på denna vulkan. Detta förhållande har drivit den att göra upp en plan för att förslava världen, att löpa amok som vilddjur i Europa, Asien och andra delar av världen, att mönstra de reaktionära krafterna i alla länder, den mänskliga draggen som kastats ut av sina egna folk, till att bilda ett imperialis­tiskt och antidemokratiskt läger mot alla de demokratiska krafterna med Sovjetunionen i spetsen och att förbereda krig i hopp om att någon dag i framtiden, vid en avlägsen tid­punkt, de skall kunna börja ett tredje världskrig för att be­segra de demokratiska krafterna. Detta är en befängd plan. De demokratiska krafterna i världen måste och kan också säkert omintetgöra denna plan. Det antiimperialistiska lägret i världen har blivit starkare än det imperialistiska lägret. Det är vi och inte fienden som har den bästa ställningen. Det an­tiimperialistiska lägret med Sovjetunionen i spetsen har redan bildats. Den socialistiska Sovjetunionen är fri från kriser, den är på uppåtgående och omhuldas av de breda massorna i värl­den. Dess styrka är redan större än de imperialistiska Förenta Staternas, som är allvarligt hotade av kriser, befinner sig i nedgång och bekämpas av de breda massorna i världen. Folk­demokratierna i Europa konsolideras och förenar sig med var­andra. I de kapitalistiska länderna i Europa växer folkens antiimperialistiska krafter, bland vilka de i Italien och Frank­rike tar ledningen. I Förenta Staterna finns bland folket de­mokratiska krafter som blir starkare med varje dag. Folken i Latinamerika är inte den amerikanska imperialismens lydiga slavar. I hela Asien har en stor nationell befrielserörelse upp­stått. Alla det antiimperialistiska lägrets krafter håller på att enas och tränga framåt. De kommunistiska partierna och ar­betarpartierna i nio av Europas länder har skapat sin infor­mationsbyrå och givit ut en maning till världens folk att resa sig emot imperialisternas planer på att förslava dem.[10] Denna stridsmaning har eldat de förtryckta folken i världen, dragit upp kursen för deras kamp och stärkt deras tro på seger. Den har framkallat panik och förvirring hos världsreaktionen. Alla de antiimperialistiska krafterna i Österns länder bör förena sig, bekämpa imperialismens och sina egna reaktionärers för­tryck och sätta som mål för sin kamp att befria österns över 1.000 miljoner förtryckta människor. Vi bör sannerligen ta vårt öde i egna händer. Vi bör driva ut allt ofruktbart tän­kande ur våra led. Alla åsikter, som överskattar fiendens styr­ka och underskattar folkets, är felaktiga. Om var och en gör sitt allra bästa ska vi tillsammans med alla de demokratiska krafterna i världen förvisso omintetgöra imperialisternas förslavningsplan, förhindra utbrottet av ett tredje världskrig, störta alla reaktionära regimer och vinna varaktig fred åt mänskligheten. Vi är nyktert medvetna om att vi på vår väg framåt kommer att möta hinder och svårigheter av alla slag och att vi måste vara beredda att möta ett maximum av mot­stånd och desperat kamp från alla våra inhemska och ut­ländska fienders sida. Men så länge vi förstår att bruka den marxistisk-leninistiska vetenskapen, har förtroende till mas­sorna, står tätt samman med dem och leder dem framåt kom­mer vi att vara fullt i stånd att undanröja alla hinder och övervinna alla svårigheter. Vår styrka kommer att vara oöver­vinnelig. Detta är den historiska epok i vilken världskapitalis­men och imperialismen går sin undergång till mötes och världssocialismen och folkdemokratin marscherar fram till se­ger. Dagen gryr framför oss, vi måste uppbjuda alla våra krafter.

NOTER

[*]Detta är en rapport avgiven vid ett möte med Centralkommit­tén för Kinas kommunistiska parti den 25—28 december 1947 i Yangchiakou i Michihs chien i norra Shensi. Förutom de av Cen­tralkommitténs ledamöter och suppleanter som hade möjlighet att infinna sig, var ansvariga kamrater från gränsområdena Shensi—Kansu—Ningsia och Shansi—Suiyuan närvarande vid mötet. Mötet diskuterade och godkände denna rapport liksom ett annat av kam­rat Mao Tse-tung skrivet dokument: "Några synpunkter till vär­deringen av det nuvarande internationella läget" (i detta band). Om kamrat Maos rapport förklarades i mötets be­slut:

"Denna rapport är ett programmatiskt dokument för vår verk­samhet på de politiska, militära och ekonomiska områdena under hela denna period, då det gäller att störta Chiang Kai-shek och lägga grunden till ett ny-demokratiskt Kina. Hela partiet och hela armén bör genomföra en intensiv skolningsverksamhet omkring detta dokument och i praktiken noga genomföra vad som säges däri och i förbindelse därmed i de dokument som publicerades den 10 oktober 1947 ('Manifest från det kinesiska Folkets Befrielsearmé', 'Det kinesiska Folkets Befrielsearmés paroller', 'Instruktion om nyutgivandet av de Tre disciplinära grundreglerna och de Åtta punkterna att iaktta', 'Utkast till jordlag för Kina' och 'Kinas kommunistiska partis Centralkommittés resolution om antagandet av Utkast till jordlag för Kina'). Vid genomförandet av politiken på olika orter bör varje avvikelse från de i rapporten nedlagda principerna omedelbart korrigeras." Andra viktiga beslut vid detta möte var:

1) Att alla ansträngningar skulle göras för att utan avbrott föra det kinesiska folkets revolutionära krig framåt till full­ständig seger och att fienden inte skulle tillåtas att använda förhalningstaktik (fredsförhandlingar) i syfte att vinna tid för att vila upp och reorganisera sig till nya attacker mot folket.

2) Att tiden ännu inte var mogen för att organisera en revo­lutionär centralregering, vilket skulle övervägas först sedan vår armé vunnit större segrar, och att antagandet av en författning i ännu högre grad var en fråga för framtiden.

Mötet diskuterade också i detalj aktuella tendenser i partiet och viss speciell politik i jordfrågan och i massrörelserna. Resultatet av dessa diskussioner framlades efteråt av kamrat Mao Tse-tung i artikeln "Några viktiga frågor i partiets nuvarande politik" ( i detta band). Denna rapport och alla de efterföljande artiklarna i denna bok fram till och med det den 8 mars daterade "Ett cirkulär om läget" skrevs i Yangchiakou. [TILLBAKA]

[1]För närmare uppgifter om hur Folkets Befrielsearmé gick över till offensiv på de olika fronterna och förde kriget in i kuomin­tangområdena se "Den stora segern i nordväst och den nya typen av ideologisk skolningsrörelse i Befrielsearmén", not 4, i detta band.[TILLBAKA]
[2]Liu Chih, chef för Kuomintangs pacificeringshögkvarter i Chengchow, provinsen Honan, avskedades i november 1946 för sitt nederlag i slaget vid Tingtao, sydvästra Shantung, i september samma år. Hsueh Yueh, som var chef för Kuomintangs pacifice­ringshögkvarter i Hsuchow i provinsen Kiangsu, blev i mars 1947 avskedad som följd av den serie av svåra nederlag som de av honom kommenderade kuomintangtrupperna tillfogades under fält­tåget i området norr om Suchien i provinsen Kiangsu i december 1946, under fälttåget i södra Shantung i januari 1947 och under Laiwufälttåget i mellersta Shantung i februari samma år. Wu Chi-wei, ställföreträdande chef för Kuomintangs pacificeringshögkvarter i Hsuchow, fick i mars 1947 avsked för sitt nederlag under fält­tåget i området norr om Suchien i december 1946. Tang En-po, be­fälhavare för Kuomintangs 1. armé, avskedades i juni 1947 till följd av att den i armén ingående reorganiserade 74. divisionen blev ut­plånad i slaget vid Mengliangku i södra Shantung i maj samma år. Wang Chung-lien, befälhavare för Kuomintangs 4. armé, blev till följd av det nederlag han led i fälttåget i sydvästra Shantung i juli 1947 avskedad i augusti samma år. Tu Yu-ming, chef för Kuomin­tangs fredsskyddshögkvarter i nordöst, och Hsiung Shih-hui, chef för Kuomintangs generallissimos högkvarter i nordöst, blev bägge avskedade för de svåra nederlag som Folkets Befrielsearmé till­fogade dem under sin sommaroffensiv i nordöst i juni 1947. Sun Lien-chung, befälhavare över Kuomintangs 11. krigszon, degrade­rades till chef för pacificeringshögkvarteret i Paoting i provinsen Hopei som följd av sina nederlag i Chiang-Tsangfälttåget och fält­tåget i Hsushuiområdet norr om Paoting i juni 1947. Chen Cheng, som var Chiang Kai-sheks generalstabschef, blev i augusti 1947, som följd av den långa raden av nederlag i de fälttåg han dirigerade i provinsen Shantung, degraderad till generalguvernör i nordöst. [TILLBAKA]

[3]Direktivet återfinnes i "En tremånadersöversikt", not 4, i detta band.[TILLBAKA]

[4] Kinas kommunistiska partis rikskonferens i jordfrågan hölls i september 1947 i byn Hsipaipo i Pingshans chien i provinsen Hopei. Utkast till Kinas jordlag, som konferensen antog den 13 september, publicerades av Kinas kommunistiska partis Central­kommitté den 10 oktober samma år. Däri fastställdes bl. a. föl­jande:
Avskaffa den feodala och halvfeodala exploateringens jord­system och förverkliga systemet med jorden till dess brukare.

All godsägarnas jord liksom den kommunala jorden i byarna ska övertas av de lokala bondeorganisationerna och ska, tillsammans med all den övriga jorden där, fördelas lika på hela landsbygdsbefolkningen utan hänsyn till ålder eller kön.

Bondeorganisationerna i byarna ska överta godsägarnas dragdjur, jordbruksredskap, byggnader, spannmål och övriga egendom, rekvirera det överskott av dylik egendom, som de rika bönderna besitter, samt fördela all denna egendom bland bön­derna och andra fattiga människor som är i behov av den och ge godsägarna en lika stor andel därav som de övriga.
Utkastet till jordlag bekräftade sålunda inte bara principen om "konfiskering av godsägarnas jord och dess fördelning bland bön­derna", som fastställts i "4. maj direktivet" av år 1946, utan ersatte också vad som brast i grundlighet i detta direktiv, vilket visat allt för stor hänsyn för vissa godsägare.[TILLBAKA]


[5]Senare, under genomförandet av Utkast till jordlag i Kina, gjordes en del ändringar i de i lagutkastet fastställda metoderna för jordens lika fördelning. I februari 1940 förklarade Kinas kommunistiska partis Centralkommitté i sitt "Direktiv angående ar­betet för jordreformen och för partiets konsolidering i de äldsta och näst äldsta områdena" att i dessa befriade områden, där feo­dalsystemet redan avskaffats, ingen ytterligare lika fördelning av jorden skulle företagas, men att de fattiga bönder och lantarbetare som ännu inte helt avskuddat det feodala oket där omständighe­terna så krävde borde få en viss mängd jord och andra produk­tionsmedel genom justering medelst metoden att ta från dem som hade det bättre ställt och ge åt de sämre ställda medan mellan­bönderna skulle medges att besitta mera jord än de fattiga bön­derna i genomsnitt. I områden där feodalsystemet fortfarande be­stod begränsades den lika fördelningen huvudsakligen till gods­ägarnas jord och egendom samt det överskott av jord och annan egendom som de rika bönderna av gammal typ innehade. Att i justeringssyfte ta jord från mellanbönder och rika bönder av den nya typen var i alla områden tillåtet endast om detta verkligen var nödvändigt och ägarna verkligen gick med därpå. Under jord­reformen i de yngsta befriade områdena fick ingen jord tas ifrån mellanbönderna. [TILLBAKA]

[6] Frågan om de rika bönderna i jordreformen i Kina var en säregen fråga, som uppkom ur de speciella historiska och ekono­miska betingelserna i landet. Kinas rika bönder skilde sig i tvenne avseenden från sina motsvarigheter i många av de kapitalistiska länderna. För det första hade de som regel och i hög grad karak­tär av feodala och halvfeodala exploatörer, och, för det andra, spelade de rika bondehushållen ingen större roll i landets lant­brukshushållning. I kampen mot den feodala exploatering som godsägarklassen i Kina bedrev krävde de fattiga böndernas och lantarbetarnas breda massor också avskaffande av den feodala och halvfeodala exploatering som bedrevs av de rika bönderna. Under befrielsekriget var det Kinas kommunistiska partis politik att rekvirera de rika böndernas överskott av jord och annan egen­dom för fördelning bland bönderna, och på detta sätt uppfylldes de krav som ställdes av de fattiga böndernas och lantarbetarnas massor och säkerställdes segern i Folkets befrielsekrig. När kriget utvecklades mot seger fastställde Kinas kommunistiska partis Centralkommitté i februari 1948 nya riktlinjer för jordreformen i de nya befriade områdena. Reformen skulle uppdelas i två etap­per: under första etappen skulle man neutralisera de rika bön­derna och rikta stöten mot godsägarna, i första hand de stora godsägarna; under den andra etappen, då godsägarnas jord för­delades, skulle man också fördela den jord som de rika bönderna arrenderat ut jämte deras överskottsjord men fortsätta att be­handla de rika bönderna annorlunda än godsägarna (se "Väsent­liga moment i jordreformen i de nya befriade områdena", sid. 271 o. f. i detta band). Sedan Folkrepubliken Kina bildades godkände Folkets Centralregering i juni 1950 Jordreformlagen, som stadga­de att endast den jord som de rika bönderna arrenderade ut skulle rekvireras helt eller delvis medan återstoden av deras jord och egendom skulle vara skyddad. I det senare skedet av den socia­listiska revolutionen försvann de rika böndernas jordbruk alltefter­som den produktionskooperativa rörelsen inom jordbruket växte och lantbruket utvecklades.[TILLBAKA]

[7]Ett rikt bondehushåll ägde i genomsnitt både mera och bättre jord än ett fattigt bondehushåll. I landet som helhet var såväl den mängd av produktionsmedel som de rika bönderna ägde som deras produktionsvolym mycket liten. De rika bondehushållen in­tog ingen betydande plats i Kinas lanthushållning.[TILLBAKA]

[8]Här åsyftas den rörelse för att korrigera arbetsstilen som 1942 —43 genomfördes inom Kinas kommunistiska parti. Den riktade sig mot subjektivism, sekterism och stereotypt skrivsätt. Under kamrat Mao Tse-tungs ledning gick denna rörelsen in för prin­ciperna att "lära av begångna misstag för att undvika att de upp­repas, kurera sjukdomen för att rädda patienten" och att "rensa ut felaktiga tankegångar i det man enar sig med kamrater". Med hjälp av kritik och självkritik korrigerade rörelsen de "vänster"- och högeravvikelser som förekommit vid olika tillfällen i partiets historia genom att tränga ned till dessas ideologiska rötter, höjde väsentligt den politiska nivån hos det stora flertalet partikadrer och bidrog starkt till att i partiet åstadkomma ett enhetligt tän­kande på marxistisk-leninistisk grund samt medförde sålunda ett större mått av enhet inom partiet.[TILLBAKA]

[9]Under Folkets Befrielsekrigs tidigaste skeden föreställde sig några demokratiska personligheter att de kunde finna en så kallad "tredje väg", skild såväl från den diktatur som de stora godsägar­na och storbourgeoisien utövade genom Kuomintang som från folkets demokratiska diktatur under ledning av Kinas kommunis­tiska parti. Denna "tredje väg" var i verkligheten vägen till bour­geoisiens diktatur enligt amerikanskt och brittiskt mönster.[TILLBAKA]

[10]De kommunistiska partiernas och arbetarpartiernas informa­tionsbyrå bildades vid ett möte som i september 1947 hölls i War­szawa i Polen med representanter för de kommunistiska partierna och arbetarpartierna i Bulgarien, Rumänien, Ungern, Polen, Sov­jetunionen, Frankrike, Tjeckoslovakien, Italien och Jugoslavien. Senare, vid ett möte i Rumänien i juni 1948, meddelade byrån att Jugoslaviens kommunistiska parti uteslutits emedan det fasthöll vid sin antimarxistiska och antileninistiska inställning och intog en hållning som innebar att det ställde sig i kamp emot Sovjet­unionen och det socialistiska lägret. Informationsbyråns maning till världens folk att resa sig emot imperialismens förslavningsplaner, vilken kamrat Mao Tse-tung här omnämner, fanns i det "Uttalande om det internationella läget", som antogs vid informa­tionsbyråns möte i september 1947.[TILLBAKA]