NÅGRA VIKTIGA FRÅGOR I PARTIETS NUVARANDE POLITIK[*]

18 januari 1948

I. FRÅGAN OM BEKÄMPANDET AV FELAKTIGA TENDENSER I PARTIET.

Bekämpa överskattning av fiendens styrka. Till exempel: rädslan för den amerikanska imperialismen, rädslan för att föra striden in i kuomintangområdena, rädslan för att utplåna det comprador-feodalistiska systemet, att fördela godsägarnas jord och konfiskera byråkratkapitalisternas kapital, rädslan för ett långvarigt krig o.s.v. All denna rädsla är ogrundad. Imperialismen i hela världen och den reaktionära Chiang Kai-shekklickens regim i Kina är redan ruttna och har ingen framtid. Vi har skäl att förakta dem, och vi är förvissade och säkra om att vi ska besegra det kinesiska folkets inhemska och utländska fiender. Men vad varje del beträffar, varje särskild strid (militär, politisk, ekonomisk eller ideologisk) får vi aldrig ta fienden lätt, tvärtom, vi ska ta fienden allvarligt och koncentrera hela vår styrka för kampen i syfte att vinna seger. Samtidigt som vi fullt riktigt framhåller att vi strategiskt, när vi ser till det hela, ska ta fienden lätt, får vi aldrig ta honom lätt i någon del, i någon särskild strid. Om vi, då vi ser till det hela, överskattar vår fiendes styrka och för den skull inte vågar gå in för att störta honom och inte vågar inrikta oss på seger, kommer vi att begå ett högeropportunistiskt fel. Om vi, vad varje del beträffar, varje särskilt problem, inte är förtänksamma, inte noggrant studerar och fullkomnar oss i kampens konst, inte koncentrerar hela vår styrka för att vinna slaget, inte ägnar uppmärksamhet åt att vinna alla de bundsförvanter som bör vinnas (mellanbönder, små oberoende hantverkare och handlare, mellanbourgeoisin, studenter, lärare, professorer och enkla intellektuella, enkla statstjänstemän, fria yrkesutövare och framstegsvänliga lantjunkare) kommer vi att begå ett "vänster"-opportunistiskt fel.

I kampen mot "vänster"- och högeravvikelser i partiet måste vi bestämma vår politik i enlighet med de särskilda förhållandena. Till exempel, armén måste vara på sin vakt emot "vänster"-avvikelser i tider då den segrar och mot högeravvikelser då vi lider nederlag eller är ur stånd att vinna många slag. Under jordreformen måste högeravvikelser bekämpas, där massorna ännu inte på allvar ryckts med och kampen ännu inte börjat på bred front, och mot "vänster"-avvikelser måste man vara på sin vakt dar massorna väckts till liv och kampen redan utvecklats.

II NÅGRA KONKRETA POLITISKA PROBLEM I JORDREFORMEN OCH MASSRÖRELSERNA.

1. Vår främsta uppgift är att bevaka de fattiga böndernas och lantarbetarnas intressen och se till att fattigbondeförbunden får en ledande roll. Vårt parti måste sätta igång jordreformen genom de fattiga bönderna och lantarbetarna och måste sätta dem i stånd att spela den ledande rollen i bondeföreningarna och de lokala myndighetsorganen i landsbygdsdistrikten. Denna ledande roll består i att skapa enighet med mellanbönderna för gemensam aktion men inte i att vräka mellanbönderna åt sidan och monopolisera arbetet. Mellanböndernas ställning är särskilt viktig i de gamla befriade områdena, där mellanbönderna utgör flertalet och de fattiga bönderna och lantarbetarna är i minoritet. Parollen "de fattiga bönderna och lantarbetarna erövrar landet och bör styra det" är felaktig. I byarna är det lantarbetarna, de fattiga bönderna, mellanbönderna och andra arbetande människor som under Kinas kommunistiska partis ledning erövrar landet och bör styra det, och det är inte de fattiga bönderna och lantarbetarna ensamma som erövrar landet och bör styra det. I landet som helhet är det arbetarna, bönderna (inklusive de nya rika bönderna), oberoende småhantverkare och handlare, små- och mellankapitalister vilka förtrycks och tillfogas avbräck av de reaktionära krafterna, studenterna, lärarna, professorerna och enkla intellektuella, de fria yrkenas utövare, de framstegsvänliga lantjunkarna, de lägre statstjänstemännen, förtryckta nationella minoriteter och utlandskineser, vilka alla förenat sig under arbetarklassens ledning (genom Kommunistiska partiet), som erövrar landet och bör styra landet, och det är inte bara en del av folket som erövrar landet och bör styra det.

2. Vi måste undvika att slå in på något slags äventyrspolitik emot mellanbönderna. I de fall då mellanbönder och personer ur andra lager fått sin klasstillhörighet felaktigt fastställd ska korrigering ske utan dröjsmål och de av deras tillhörigheter som fördelats ska återställas så långt möjligt är. Tendensen att utestänga mellanbönderna ur bonderepresentanternas led och från bondekommittéerna liksom tendensen att ställa dem emot de fattiga bönderna och lantarbetarna i kampen för jordreformen måste korrigeras. Bönder, som har inkomst av exploatering, ska klassificeras som mellanbönder, därest denna inkomst är mindre än 25 procent av deras totala inkomst, och som rika bönder om den är större.[1] Jord som tillhör en välsituerad mellanbonde får icke fördelas utan ägarens medgivande.

3. Vi måste undvika att bedriva något slags äventyrspolitik gentemot de mellanstora och små industriidkarna och köpmännen. Den politik som i det förflutna fördes i de befriade områdena och gick ut på att beskydda och uppmuntra utvecklingen av all privat industri och handel som var till nytta för folkhushållet var riktig och bör fortsättas i framtiden. Politiken att uppmuntra godsägare och rika bönder att övergå till att driva industri och handel, som fördes under den period då vi gick in för sänkning av arrenden och räntor, var också riktig. Det är fel att betrakta sådan övergång såsom "maskering" och därför sätta sig emot den och konfiskera och fördela den egendom som omvandlats vid övergången. Den egendom som godsägare och rika bönder har placerad i industri och handel ska som regel vara skyddad; den enda egendom inom industri och handel som får konfiskeras är den som tillhör byråkratkapitalister och verkliga kontrarevolutionära lokala tyranner. De industri- och handelsföretag som bör konfiskeras men är till nytta för folkhushållet måste fortsätta sin verksamhet sedan de övertagits av staten och folket, och det får inte tillåtas att de faller sönder eller läggs ned. Skatten på omsättningen i de industri- och handelsföretag som är av nytta för folkhushållet får inte vara så stor att den blir ett hinder för företagens utveckling. I alla allmänägda företag ska administrationen och fackföreningen sätta upp en gemensam driftskommitté för att förbättra driftsledningens arbete i syfte att reducera kostnaderna, öka tillverkningen och se till att såväl allmänna som enskilda intressen får fördel därav. Privatkapitalistiska företag bör också pröva denna metod att minska kostnaderna, öka produktionen och ge fördelar åt både arbete och kapital. Arbetarnas försörjning bör undergå en skälig förbättring, men överdrivet höga löner och förmåner bör undvikas.

4. Vi måste undvika att föra något slags äventyrspolitik mot studenter, lärare, professorer, vetenskapsmän, konstnärer och enkla intellektuella. Erfarenheterna från studenternas rörelser och revolutionära strider i Kina har bevisat att det överväldigande flertalet av dessa människor kan delta i den revolutionära rörelsen eller hålla sig neutrala; de oförbätterliga kontrarevolutionärerna utgör en obetydlig minoritet. Vårt parti bör därför inta en försiktig hållning till studenter, lärare, professorer, vetenskapsmän, konstnärer och enkla intellektuella. Vi bör sträva till enhet med dem, fostra dem och ge dem poster i enlighet med vars och ens meriter, och endast det lilla obetydliga fåtalet oförbätterliga kontrarevolutionärer bland dem måste tas under lämplig behandling genom masslinjen.

5. Till frågan om de framstegsvänliga lantjunkarna. Vårt partis samverkan med de framstegsvänliga lantjunkarna i statsorganen (de rådgivande församlingarna och regeringarna) i de befriade områden under försvarskriget mot Japan var helt igenom nödvändig och framgångsrik. Dessa framstegsvänliga lantjunkare, som tillsammans med vårt parti genomlevde svårigheter och umbäranden och faktiskt lämnade en del bistånd, bör, förutsatt att det inte hindrar jordreformens genomförande, visas hänsyn i enlighet med vars och ens meriter. De som politiskt är tämligen utvecklade och visat sig kompetenta, bör stanna i de högre statsorganen och ges lämpligt arbete. De som är tämligen goda politiskt men icke kompetenta, bör få sin försörjning garanterad. Vad beträffar dem som kommer från godsägarnas eller de rika böndernas klass, men inte ådragit sig folkets djupa ovilja, ska deras feodala jordbesittningar och feodala egendom fördelas enligt jordlagen men det bör tillses att de icke blir föremål för masskamp. De, som smugit sig in i våra myndighetsorgan, men som i verkligheten alltid varit fiender, som inte kan göra någon nytta för folket och som ådragit sig de breda massornas bittra hat, ska överlämnas till folkdomstolarna för att rannsakas och dömas såsom lokala tyranner.

6. Vi måste skilja mellan de nya rika bönderna och de gamla rika bönderna.[2] Den uppmuntran som under arrende- och räntesänkningarnas period gavs de nya rika bönderna och de välbärgade mellanbönderna visade sig effektiv då det gällde att lugna mellanbönderna och utveckla jordbruksproduktionen i de befriade områdena. Efter den lika fördelningen av jorden måste vi uppmana bönderna att utveckla produktionen, så att de blir välnärda och välklädda, och råda dem att skapa organisationer för ömsesidig hjälp och kooperation i jordbruket, såsom lag för arbetsbyte, lag för ömsesidig hjälp och grupper för arbetsbyte.[3] Vid den lika fördelningen av jorden bör de nya rika bönderna i de befriade områdena behandlas på samma sätt som de välbärgade mellanbönderna, och jord som tillhör dem ska inte fördelas såvitt icke ägarna lämnar sitt medgivande därtill.

7. I de gamla befriade områdena ändrade en del godsägare och rika bönder under arrende- och räntesänkningsperioden sitt levnadssätt. De av godsägarna, som under minst fem eller flera år ägnat sig åt fysiskt arbete, och de rika bönder, vilkas levnadsvillkor sedan minst tre eller flera år sänkts till nivå med mellanböndernas eller de fattiga böndernas, kan nu, förutsatt att de uppfört sig väl, få sin klasstatus ändrad i överensstämmelse med sina nuvarande förhållanden. De som fortfarande besitter en stor mängd av överskottsegendom (icke en liten mängd) bör i enlighet med böndernas krav lämna ifrån sig överskottet.[4]

8. Kärnan i jordreformen är den lika fördelningen av de feodala klassernas jord och deras egendom i form av spannmål, djur och jordbruksredskap (rika bönder lämnar ifrån sig endast sitt överskott av egendom). Vi bör inte lägga för stor vikt vid kampen för att få fatt i nedgrävda rikedomar och bör inte spilla för mycken tid på denna sak på det att den inte ska hindra det huvudsakliga arbetet.

9. Vid behandlingen av godsägare och rika bönder ska vi skilja mellan dem i överensstämmelse med Utkast till jordlag.

10. Inom ramen för principen om den lika fördelningen av jorden bör vi skilja mellan stora, mellanstora och små godsägare likaväl som mellan de godsägare och rika bönder som är lokala tyranner och de som inte är det.

11. Sedan den handfull ärkeförbrytare, som verkligen är skyldiga till de vidrigaste brott, rannsakats och dömts av folkdomstolarna och domstolsutslagen godkänts av vederbörande myndighetsorgan (kommittéer tillsatta av styrelser för chien eller underdistrikt) är det för den revolutionära ordningens skull ofrånkomligt att skjuta dem och kungöra deras avrättning. Detta är en sida av saken. Den andra sidan är att vi måste fordra att man minskar antalet avrättningar och inte avrättar utan åtskillnad. Att förespråka allt flera avrättningar utan åtskillnad är fullständigt felaktigt och skulle endast leda till att vårt parti förverkar sina sympatier, blir skilt från massorna och isoleras. Rannsakningarna och utslagen i folkdomstolarna, en kampform som Utkast till jordlag förser oss med, måste genomföras på allvar. Det är ett mäktigt vapen i bondemassornas händer för att slå emot de värsta elementen bland godsägarna och de rika bönderna, och med dess hjälp undgås misstaget att slå och döda utan åtskillnad. Vid den rätta tidpunkten (sedan kampen för jordreformen nått sin kulmen) bör vi lära massorna att förstå sina egna långsiktiga intressen — att betrakta de godsägare och rika bönder, vilka inte framhärdar i försöken att omintetgöra krigsansträngningarna eller jordreformen, och vilka i landet som helhet uppgår till tiotals miljoner (så många som 36 miljoner av en landsbygdsbefolkning på omkring 360 miljoner), såsom arbetskrafter för landet och att bevara och forma om dem. Vår uppgift är att avskaffa det feodala systemet, och att utplåna godsägarna som klass men inte som individer. I överensstämmelse med jordlagen har vi att ge dem produktionsmedel och medel att försörja sig, men inte mer än vi ger till bönderna.

12. Vi måste kritisera och kämpa med vissa kadrer och partimedlemmar, som begått allvarliga misstag, och vissa dåliga element bland massan av arbetare och bönder. Vid sådan kritik och kamp bör vi övertyga massorna om att de ska använda justa metoder och former och avhålla sig från bryska handlingar. Detta är en sida av saken. Den andra sidan är att dessa kadrer, partimedlemmar och dåliga element bör förmås att förplikta sig att icke ta hämnd på massorna. Det bör bekantgöras att massorna inte bara har rätt att fritt kritisera dem utan också har rätt att avsätta dem från deras poster, när så är nödvändigt, eller att föreslå deras avsättning eller deras uteslutning ur partiet och till och med att överlämna de värsta elementen till folkdomstolarna för rannsakning och dom.

III. PROBLEMET OM STATSMAKTEN

1. Den ny-demokratiska statsmakten är de av arbetarklassen ledda folkmassornas antiimperialistiska och antifeodala statsmakt. Med folkmassorna menas här arbetarklassen, bönderna, småbourgeoisien i städerna och den del av den nationella bourgeoisien, som förtryckes och tillfogas avbräck av imperialismen och den reaktionära kuomintangregimen jämte de klasser denna representerar — byråkratkapitalisternas klass (storbourgeoisien) och godsägarklassen. Huvuddelen av massorna utgöres av arbetare, bönder (soldaterna är till största delen bönder i uniform) och andra arbetande människor. Folkmassorna skapar sin egen stat (Folkrepubliken Kina) och upprättar en regering (Folkrepubliken Kinas Centralregering) att representera denna stat. Arbetarklassen utövar genom sitt avantgarde, Kinas kommunistiska parti, ledningen i denna stat, som tillhör folkets massor, och i dess regering. De fiender som denna Folkrepublik och dess regering bekämpar är de utländska imperialisterna och de inhemska kuomintangreaktionärerna samt de klasser dessa representerar — byråkratkapitalisternas klass och godsägarklassen.

2. Organ för statsmakten i Folkrepubliken Kina är folkkongresserna på olika nivåer och de regeringar eller styrelser på olika nivåer som dessa folkkongresser väljer.

3. På landsbygden kan och bör vi under nuvarande period, i enlighet med böndernas krav, kalla bönderna till bymöten för att välja bystyrelser och inkalla bondekonferenser i distrikten för att välja styrelser för dessa. Eftersom styrelserna på eller över stadskommuns och chiens nivå inte representerar enbart bönderna på landsbygden utan också folk ur alla lager och yrken i städerna, chien- och provinshuvudstäder och stora industri- och handelsstäder, bör vi sammankalla folkkongresser på chien-, stadskommuns-, provins- eller gränsområdesnivå för att välja styrelserna på motsvarande nivåer. I framtiden, sedan revolutionen segrat i hela landet, ska såväl centralregeringen som de lokala styrelserna på alla nivåer väljas av folkkongresserna på motsvarande nivåer.

IV. PROBLEMET OM FÖRHÅLLANDET MELLAN DE LEDANDE OCH DE LEDDA I DEN REVOLUTIONÄRA ENHETSFRONTEN.

Den ledande klassen och det ledande partiet måste uppfylla två villkor för att kunna utöva sin ledning av de klasser, skikt, politiska partier och folkliga organisationer som blir ledda:

a) Leda dem som blir ledda (bundsförvanterna) till att föra beslutsam kamp mot den gemensamme fienden och till att uppnå segrar.

b) Tillföra dem som blir ledda materiella fördelar eller åtminstone inte skada deras intressen och samtidigt ge dem politisk skolning.

Ledarskapet kan icke förverkligas utan att bägge dessa villkor uppfylls, det räcker alltså icke med att bara uppfylla det ena. Kommunistiska partiet måste till exempel, för att kunna leda mellanbönderna, leda dem till att gemensamt med oss föra beslutsam kamp mot den feodala klassen och vinna segrar (förinta godsägarnas väpnade styrkor och fördela deras jord). Om det inte förs beslutsam kamp eller om det förs kamp utan segrar, kommer mellanbönderna att vackla. Vidare måste vi tilldela de mellanbönder som är relativt fattiga en del av godsägarnas jord och övriga egendom och får inte träda de välbärgade mellanböndernas intressen för nära. Vi måste dra in aktivister ur mellanböndernas led i by- och distriktsstyrelsernas arbete och måste ge dem en väl avvägd representation (t. ex. en tredjedel av kommittéledamöterna). Gör inga misstag när det gäller att fastställa mellanböndernas klasstatus, var rättvis emot dem då det galler jordskatt och civilt arbete för kriget. Sörj samtidigt för att ge dem politisk skolning. Om vi inte gör alltsammans detta kommer vi att förlora mellanböndernas stöd. Detsamma gäller i städerna för utövandet av arbetarklassens och Kommunistiska partiets ledarskap över mellanbourgeoisien, demokratiska partier och folkorganisationer som undertrycks och tillfogas avbräck av de reaktionära krafterna.

NOTER

[*]Detta var ett för partiet avsett direktiv, som utformades för Kinas kommunistiska partis centralkommittés räkning. Se fotnoten till "Det nuvarande läget och våra uppgifter",. i detta band. [TILLBAKA]

[1]Om kriteriet för fastställandet av klasstillhörigheten i landsbygdsområdena se "Hur man analyserar klasserna i landsbygdsområdena", Valda verk av Mao Tse-tung, bd I, och "Den kinesiska revolutionen och Kinas Kommunistiska Parti", 2. kap., 4. avsnittet, Valda verk av Mao Tse-tung, bd II.[TILLBAKA]

[2] De nya rika bönderna var de som utvecklats från mellanbönder eller fattiga bönder i de revolutionära basområdena. De gamla rika bönderna var de som redan före den revolutionära basens tillkomst varit rika bönder. De gamla rika bönderna hade som regel och i hög grad karaktär av feodala eller halvfeodala exploatörer. Se "Det nuvarande läget och våra uppgifter", not 6, i detta band.[TILLBAKA]

[3]Lagen for arbetsbyte och dagsverksbyte var organisationer för ömsesidig hjälp och samarbete inom jordbruket. "Arbetsbyte" och "dagsverksbyte" var ett sätt genom vilket bönderna fördelade arbetskraften sig emellan, och det tog sådana former som byte av mandagsverken mot mandagsverken, oxdagsverken mot oxdagsverken och mandagsverken mot oxdagsverken. Bönder som anslöt sig till arbetsbyteslagen bidrog med sin arbetskraft eller sina dragdjur till att beställa varje medlemsfamiljs jord i tur och ordning eller kollektivt. De som bidrog med flera mandagsverken eller dragdjursdagsverken än de övriga betalades av dem for mellanskillnaden.[TILLBAKA]

[4] Det är här fråga om värdesaker som godsägarna grävt ned.[TILLBAKA]