TILL FRÅGAN OM DEN NATIONELLA BOURGEOISIEN OCH DE FRAMSTEGSVÄNLIGA LANTJUNKARNA[*]

l mars 1948

I nuvarande skede är den kinesiska revolutionen till sin ka­raktär en revolution mot imperialism, feodalism och byråkrat­kapitalism, vilken de breda folkmassorna utkämpar under proletariatets ledning. Med de breda folkmassorna menar vi alla som är förtryckta, förorättade eller fjättrade av imperia­lismen, feodalismen och byråkratkapitalismen, nämligen ar­betare, bönder, soldater, intellektuella, affärsmän och andra patrioter såsom klart utsagts i det kinesiska Folkets Befrielse­armés manifest av oktober 1947.[1] Manifestet menar med "intellektuella" alla intellektuella som är förföljda och fjättrade. Med "affärsmän" menas hela den nationella bourgeoisie som är förföljd och fjättrad, d. v. s. mellan- och småbourgeoisien. Med "andra patrioter" avses huvudsakligen de framstegsvän­liga lantjunkarna. Den kinesiska revolutionen är i nuvaran­de skede en revolution i vilken alla dessa människor, med det arbetande folket som huvudgrupp, bildar enhetsfront mot im­perialismen, feodalismen och byråkratkapitalismen. Med arbe­tande folk menas alla som är sysselsatta i fysiskt arbete (så­som arbetare, bönder, hantverkare o. s. v.) likaväl som de i andligt arbete sysselsatta vilka står de kroppsarbetande nära och inte är exploatörer utan exploaterade. Den kinesiska re­volutionens mål i nuvarande skede är att kasta imperialis­mens, feodalismens och byråkratkapitalismens välde över än­da och upprätta en ny-demokratisk republik, baserad på fol­kets breda massor med det arbetande folket som huvudkraft. Dess mål är inte att avskaffa kapitalismen i allmänhet.

Vi bör inte överge de framstegsvänliga lantjunkarna, som samarbetade med oss i det förgångna och samarbetar med oss för närvarande, som ansluter sig både till kampen mot Förenta Staterna och Chiang Kai-shek och till jordreformen. Tag till exempel människor som Liu Shao-pai i gränsområdet Shansi—Suiyuan och Li Ting-ning i gränsområdet Shensi-Kan­su-Ningsia.[2]Eftersom de gav oss avsevärd hjälp i de hårda tiderna under och efter försvarskriget mot Japan och inte hindrade eller bekämpade jordreformen, när vi genomförde den, bör vi fortsätta vår enhetspolitik gent emot dem. Men detta betyder inte att vi ska behandla dem som en kraft som bestämmer den kinesiska revolutionens karaktär. De krafter som bestämmer en revolutions karaktär är å ena sidan dess huvudfiender och å andra sidan de främsta revolutionärerna. Våra huvudfiender är för närvarande imperialismen, feodalismen och byråkratkapitalismen medan huvudkrafterna i vår kamp emot dessa fiender är de människor som är sysselsatta i manuellt och andligt arbete och utgör 90 procent av befolk­ningen i landet. Och detta bestämmer att vår revolution i nu­varande skede har karaktären av en ny-demokratisk, en fol­kets demokratiska revolution och skiljer sig ifrån en socialis­tisk revolution sådan som Oktoberrevolutionen.

Den nationella bourgeoisiens fåtaliga högermän, som slår följe med imperialismen, feodalismen och byråkratkapitalis­men och bekämpar folkets demokratiska revolution, hör också till revolutionens fiender, medan den nationella bourgeoisiens vänsterflygel, som ansluter sig till det arbetande folket och bekämpar reaktionärerna, också är revolutionärer liksom även de få framstegsvänliga lantjunkare, vilka brutit med gods­ägarklassen. Men de förstnämnda utgör lika litet fiendens hu­vudstyrka som de sistnämnda utgör huvudstyrkan bland revo­lutionärerna. Ingendera av dem hör till de krafter som be­stämmer revolutionens karaktär. Den nationella bourgeoisien är en klass som är mycket svag och vacklande. Men flertalet av dess medlemmar kan antingen ansluta sig till folkets de­mokratiska revolution eller inta en neutral hållning, ty de är också förföljda och fjättrade av imperialismen, feodalismen och byråkratkapitalismen. De är en del av folkets breda mas­sor men inte huvudstyrkan, inte heller är de en kraft som bestämmer revolutionens karaktär. Därför att de är ekonomiskt viktiga och antingen kan gå med i kampen mot Förenta Staterna och Chiang Kai-shek eller stå neutrala i denna kamp, är det emellertid både möjligt och nödvändigt för oss att få till stånd enhet med dem. Innan Kinas kommunistiska parti bildats representerade Kuomintang med Sun Yat-sen i spetsen den nationella bourgeoisien och uppträdde som ledare av den dåtida kinesiska revolutionen (en icke grundlig demokratisk revolution av den gamla typen). Men sedan Kinas kommu­nistiska parti fötts och visat vad det förmådde, kunde Kuo­mintang inte längre förbli ledare av den kinesiska revolutio­nen (en ny-demokratisk revolution). Den nationella bourgeoi­sien anslöt sig till 1924—27 års revolutionära rörelse[3] och un­der åren 1927—1931 (före intermezzot av den 18 september 1931) var det icke så få av dem som tog ställning för reaktio­nen under Chiang Kai-shek. För den skull ska man dock icke tro att vi under denna period inte borde ha försökt att poli­tiskt vinna den nationella bourgeoisien eller beskydda den ekonomiskt eller att vår ultravänsterpolitik gentemot den na­tionella bourgeoisien inte var en äventyrspolitik. Tvärtom, un­der denna period borde vår politik alltjämt ha varit att be­skydda den nationella bourgeoisien och vinna över den på vår sida för att sätta oss i stånd att koncentrera våra ansträng­ningar i kampen mot huvudfienderna. Under försvarskrigets period deltog den nationella bourgeoisien i kriget men vack­lade mellan Kuomintang och Kommunistiska partiet. I nuva­rande skede bär den nationella bourgeoisien på ett växande hat mot Förenta Staterna och Chiang Kai-shek. Dess vänster­flygel slår följe med Kommunistiska partiet och dess höger­flygel går med Kuomintang medan dess moderata element in­tar en tvekande vänta-och-se-ställning mellan de bägge par­tierna. Dessa omständigheter gör det nödvändigt och möjligt för oss att vinna majoriteten av den nationella bourgeoisien och isolera minoriteten. För att uppnå detta mål bör vi handla försiktigt, när det är fråga om denna klass ekonomiska posi­tion, och bör i princip gå in för en politik som är inriktad på att skydda dess intressen. I annat fall kommer vi att begå po­litiska misstag.

De framstegsvänliga lantjunkarna är enskilda godsägare och rika bönder med demokratiska böjelser. Sådana männi­skor står i motsättning till byråkratkapitalismen och feodalismen och i viss mån även till de feodala godsägarna och de rika bönderna. Vi vill ha enhet med dem, inte därför att de är en politisk kraft att räkna med eller därför att de är av någon ekonomisk betydelse (deras jordbesittningar skall med deras medgivande överlämnas till bönderna för fördelning) utan därför att de gav oss avsevärd politisk hjälp under för­svarskriget och i kampen mot Förenta Staterna och Chiang Kai-shek. Under den period då jordreformen genomföres är det en hjälp för jordreformen i hela landet om en del av de framstegsvänliga lantjunkarna är anhängare av den. Sär­skilt hjälper det oss att vinna de intellektuella (av vilka de flesta kommer från godsägare- eller rika bondefamiljer), den nationella bourgeoisien (av vilka de flesta är förbundna med jorden) och de framstegsvänliga lantjunkarna i hela landet (som uppgår till flera hundratusen). Det hjälper oss också att isolera den kinesiska revolutionens huvudfiender, Chiang Kai-shekreaktionärerna. Det är just därför att de framstegsvänliga lantjunkarna spelar denna roll som de också utgör ett in­slag i den revolutionära enhetsfronten mot imperialismen, feodalismen och byråkratkapitalismen. Följaktligen måste man ägna uppmärksamhet åt frågan om att skapa enhet med dem. Under försvarskrigets period begärde vi av de framstegsvän­liga lantjunkarna att de skulle gå in för motstånd mot Ja­pan, ta ställning för demokrati (icke vara antikommunister), och gå in för nedsättning av arrendeavgifter och räntor. I nu­varande skede begär vi av dem att de ska ta ställning för kampen mot Förenta Staterna och Chiang Kai-shek, ta ställ­ning för demokrati (inte vara antikommunister) och under­stödja jordreformen. Om de uppfyller dessa önskemål bör vi göra enhet med dem utan undantag och skola dem samtidigt som vi skapar denna enhet med dem.

NOTER

[*] Detta för partiet avsedda direktiv skrevs för Kinas kommu­nistiska partiets Centralkommitté.[TILLBAKA]

[1]Se den första av de åtta politiska huvudpunkterna i "Manifest från det kinesiska Folkets Befrielsearmé" i detta band.[TILLBAKA]

[2] Liu Shao-pai, en framstegsvänlig lantjunkare i gränsområdet Shansi—Suiyuan, valdes till vice ordförande i dess provisoriska råd. Li Ting-ming, en framstegsvänlig lantjunkare från norra delen av provinsen Shensi, valdes till vice ordförande i regeringen för gräns­området Shensi-Kansu-Ningsia.[TILLBAKA]

[3]Se "Läget och vår politik efter segern i försvarskriget mot Japan", not 10, i detta band.[TILLBAKA]