ETT CIRKULÄR OM LÄGET[*]

20 mars 1948

1. Under de senaste månaderna har Centralkommittén kon­centrerat sig på att under de nya betingelserna lösa frågor angående särskilda politiska och taktiska riktlinjer rörande jordreformen, industrin och handeln, enhetsfronten, partiets konsolidering och arbetet i de nya befriade områdena. Den har också bekämpat höger- och "vänster"-avvikelser inom partiet, huvudsakligen "vänster"-avvikelser. Vårt partis histo­ria visar, att högeravvikelser kan förekomma under perioder då vårt parti bildat enhetsfront med Kuomintang och att "vänster"-avvikelser kan förekomma under perioder då par­tiet brutit med Kuomintang. För närvarande består "vänster"-avvikelserna framför allt i att man träder mellanböndernas och den nationella bourgeoisiens intressen för nära, att man i arbetarrörelsen ensidigt hävdar arbetarnas omedelbara in­tressen, att ingen skillnad göres i behandlingen av godsägare och rika bönder, att ingen skillnad göres i behandlingen av stora, mellanstora och små godsägare eller mellan godsägare som är lokala tyranner och dem som icke är det, att man icke lämnar godsägarna de nödvändiga medlen till deras uppehälle såsom principen om lika fördelning kräver, att man överträ­der vissa politiska demarkationslinjer i kampen för kontra­revolutionens undertryckande, att man inte önskar politiska partier som representerar den nationella bourgeoisien, att man inte vill erkänna de framstegsvänliga lantjunkarna, att man förbiser den taktiska betydelsen av att i de nya befriade områdena begränsa angreppet till en smal front (d.v.s. man försummar att neutralisera de rika bönderna och de små godsägarna), och att man inte har tålamod att arbeta steg för steg. Under de senaste två åren har dessa "vänster"-avvikelser förekommit i större eller mindre utsträckning i alla de befriade områdena och har i några fall utvecklats till allvar­liga äventyrartendenser. Lyckligtvis är de inte svåra att rätta, i allmänhet har de rättats under de senaste månaderna eller rättas nu. Men ledande kamrater i såväl högre som lägre in­stanser måste göra stora ansträngningar innan avvikelser av detta slag kan anses grundligt rättade. Högeravvikelserna be­står huvudsakligen i att man överskattar fiendens styrka, fruk­tar den stora amerikanska hjälpen till Chiang Kai-shek, känner sig en smula trött på det långvariga kriget, hyser vissa tvivel om styrkan hos de demokratiska krafterna i världen, inte vågar att helt och fullt resa massorna till att avskaffa feodalismen, och står likgiltig inför att partiets klassmässiga sammansättning och arbetsstil inte är så rena som de borde vara. Sådana högeravvikelser är emellertid inte de väsentli­gaste för närvarande, de är inte heller svåra att rätta. Under de senaste månaderna har vårt parti gjort framgångar i kri­get, i jordreformens genomförande, i partikonsolideringen, i det ideologiska skolningsarbetet i armén, i uppbygget av de nya befriade områdena och i arbetet för att vinna de demo­kratiska partierna, och partiet har eftertryckligt rättat eller är i färd med att rätta de avvikelser som förekommit på dessa arbetsområden. Detta kommer att sätta hela den revolutionära rörelsen i Kina i stånd att rycka fram på en sund utvecklings väg. Endast då alla partiets politiska och taktiska riktlinjer följer den riktiga vägen är det möjligt för den kinesiska re­volutionen att segra. Politik och taktik är partiets liv, ledande kamrater i alla instanser måste ägna dem odelad uppmärk­samhet och får på inga villkor försumma dem.

2. Vissa demokratiska personligheter, som trodde att en så kallad "tredje väg"[1]ännu var möjlig och ställde sig mitt emellan Kuomintang och Kommunistiska partiet till följd av att de hyste vissa illusioner om Förenta Staterna och Chiang Kai-shek och emedan de betvivlade att vårt parti och folket var starka nog att besegra alla fiender här hemma och i utlandet, råkade inför Kuomintangs plötsliga offensiv i en pas­siv position. I januari 1948 godtog de vårt partis paroller och uttalade sig mot Chiang Kai-shek och Förenta Staterna och för enhet med Kommunistiska partiet och Sovjetunionen.[2]Vi bör fortsätta vår enhetspolitik med dessa personer samtidigt som vi på lämpligt sätt kritiserar deras felaktiga åsikter. I framtiden, då den centrala folkregeringen bildas, är det både nödvändigt och fördelaktigt att inbjuda några av dem att deltaga i regeringens arbete. Det är karaktäristiskt för dessa personer att de alltid varit ovilliga att ta kontakt med det ar­betande folket, är vana vid livet i de stora städerna och tve­kar att bege sig till de befriade områdena. Den sociala bas som de företräder, den nationella bourgeoisien, har likväl sin betydelse och bör inte ignoreras. Därför är det nödvändigt att vinna dem på vår sida. Det är vår uppfattning att, sedan vi vunnit större segrar och tagit ett antal sådana städer som Shenyang, Peiping och Tientsin och sedan det blivit fullkom­ligt tydligt att Kommunistiska partiet kommer att vinna och Kuomintang att förlora, dessa personer kan bli villiga att komma till de befriade områdena för att arbeta med oss, om de inbjuds att deltaga i centrala folkregeringen.

3. Vi har inte för avsikt att bilda den centrala folkrege­ringen i år, ty tiden är ännu inte mogen. När den bluffartade nationalförsamlingen senare i år valt Chiang Kai-shek till president[3]och han är ännu grundligare diskrediterad, och se­dan vi vunnit större segrar och utvidgat våra territorier, helst sedan vi intagit en eller två av landets största städer och se­dan nordöstra Kina, norra Kina, Shantung, norra Kiangsu, Honan, Hupeh och Anhwei bundits ihop till ett sammanhäng­ande område, blir det ofrånkomligen nödvändigt att upprätta den centrala folkregeringen. Den tidpunkten inträder förmod­ligen 1949. För närvarande håller vi på att förena Shansi— Chahar—Hopeiområdet, Shansi—Hopei—Shantung—Honanom­rådet och Pohaiområdet i Shantung under ledning av en enda partikommitté (byrån för norra Kina), en enda regering och ett enda militärkommando[4] (det kan dröja en tid innan Po­haiområdet tas med). Dessa tre områden bildar tillsammans den väldiga vidden norr om Lunghaijärnvägen, väster om Tientsin—Pukowjärnvägen och Pohaibukten, öster om järnvä­gen Tatung-Puchow och söder om Peiping—Suiyuanjärnvägen.

De är redan förbundna till ett sammanhängande område med en befolkning på sammanlagt femtio miljoner, och deras för­ening kommer antagligen att fullbordas snart. Detta kommer att sätta oss i stånd att ge starkt stöd till kriget på sydfron­ten och överföra ett stort antal kadrer till de nya befriade områdena. Det ledande centrum i det sammanfogade området kommer att förläggas till Shichiachuang.[5] Centralkommittén förbereder sig också att flytta till norra Kina, och dess arbetskommitté[6] kommer att förenas med den.

4. Våra trupper på sydfronten har alla vilat och konsolide­rats från december till februari. Dessa trupper omfattar 9 brigader ur Shantungarmén, 7 brigader ur Norra Kiangsus armé, 21 brigader från armén i området mellan Gula floden och Huaifloden, 10 brigader ur armén i Honan—Hupeh—Shensi-området, 19 brigader ur armén i området mellan floderna Yangtse, Huai och Han, 12 brigader ur armén i nordvästra Kina och 12 brigader ur södra Shansis och norra Honans ar­mé. Det enda undantaget utgör huvudstyrkan i den armé i området mellan floderna Yangtse, Huai och Han, som står un­der ledning av Liu Po-cheng och Teng Hsiao-ping, vilken var­ken har vilat eller konsoliderats därför att Pai Chung-hsi koncentrerade sina styrkor till angrepp mot Tapiehbergen.[7] Det var inte förrän i slutet av februari som denna styrka var i stånd att sända en del av sina förband att vila och konsoli­deras norr om Huaifloden. Detta var vår första större vilo- och konsolideringsperiod under de senaste tjugo stridsmåna­derna. De metoder vi använde under denna period var: att låta massornas klagomål forsa fram (över de oförrätter som begicks mot det arbetande folket av det gamla samhället och av reaktionärerna), de Tre kontrollerna (av klasstillhörighet, fullgörandet av tjänsten och viljan till kamp) och massutbild­ning (officerare undervisar soldater, soldater undervisar offi­cerare och soldater undervisar varandra). Medelst dessa me­toder utvecklade vi en hög revolutionär entusiasm bland be­fäl och kämpar i hela armén, omvände eller rensade ut gods­ägarna, de rika bönderna och de dåliga element, som fanns i några av arméns förband, förbättrade disciplinen, och klar­gjorde de olika politiska riktlinjerna för jordreformen liksom vår politik beträffande industrin och handeln samt de intel­lektuella, utvecklade den demokratiska arbetsstilen i armén och höjde nivån på vår militära teknik och taktik. Som ett resultat härav har vår armés stridsduglighet kraftigt höjts. Med undantag för den del av armén under Liu Po-chengs och Teng Hsiao-pings befäl, som fortfarande vilar och konsolide­ras, har alla våra arméer sedan sistlidna februari och början av mars undan för undan inlett nya militära operationer och har på två veckor utplånat 9 fientliga brigader. Våra trupper på nordfronten, som består av 46 brigader ur armén i nordöst, 18 brigader ur armén i Shansi—Chahar—Hopeiområdet och 2 brigader ur armén i Shansi—Suiyuanområdet, har till större delen kämpat under hela vintern, medan en del vilade och konsoliderades. Vår armé i nordöst, som utnyttjade det för­hållandet att Liaofloden frös till, kämpade i tre månader och utplånade 8 brigader samt vann en brigad att gå över på vår sida, ockuperade Changwu, Faku, Hsinlitun, Liaoyang, Anshan, Yingkow och Szepingkai samt återtog Kirin. Denna armé har nu börjat vila och att konsolideras. Senare skall den angripa antingen Changchun eller fienden längs järnvägen Peiping— Liaoning. Armén i området Shansi—Chahar—Hopei har haft mer än en månad på sig för vila och konsolidering och rycker nu fram mot järnvägen Peiping—Suiyuan. Armén i Shansi— Suiyuanområdet är jämförelsevis liten och dess huvuduppgift är att binda Yen Hsi-shans trupper. Sammanfattningsvis kan sägas: vi har nu två fronter, den norra och den södra, med 10 små och stora arméer omfattande 50 kolonner av reguljära soldater (varje kolonn motsvarar en av Kuomintangs reorga­niserade divisioner), eller 156 brigader (var och en motsva­rande en av Kuomintangs reorganiserade brigader), varje bri­gad (3 regementen) räknar i genomsnitt 8.000 man — vilket allt som allt gör över 1.322.000 man. Dessutom har vi över 1,168.000 man irreguljära trupper (av vilka 800.000 kan sättas in i strid), däri inberäknade regionala formeringar, regionala trupper, gerillaavdelningar, militära organisationer i upp­landet och militära akademier. Hela vår armé uppgår sålunda till mer än 2.491.000 man. Men före juli 1946 hade vi regul­jära trupper uppgående till endast 28 kolonner eller 108 bri­gader, varje brigad (3 regementen) räknade i genomsnitt 5.000 man — allt som allt 612.000. Lägger vi därtill de till över 665.000 uppgående irreguljära förbanden, blir hela antalet 1.278.000 man. Som synes har vår armé vuxit. Antalet brigader har inte ökat så mycket, men antalet män i varje brigad har ökat mycket starkt. Efter tjugo månaders krig har också vår stridsduglighet ökat högst avsevärt.

5. Från juli 1946 till sommaren 1947 bestod Kuomintangs reguljära armé av 93 divisioner med 248 brigader. Nu har de beteckningar för 104 divisioner med 279 brigader. Dessa är disponerade som följer. På nordfronten finns 29 divisioner med 95 brigader, allt som allt omkring 550.000 man, (13 divisioner med 45 brigader under Wei Li-huang i Shenyang, 11 divisio­ner med 33 brigader under Fu Tso-yi i Peiping, 5 divisioner med 15 brigader under Yen Hsi-shan i Taiyuan). På sydfron­ten står 66 divisioner med 158 brigader, allt som allt 1.060.000 man (38 divisioner med 86 brigader under Ku Chu-tung i Chengchow, 14 divisioner med 33 brigader under Pai Chung-hsi i Kiukiang och 14 divisioner med 39 brigader under Hu Tsung-nan i Sian). I andra linjen finns 9 divisioner med 28 brigader, i allt omkring 196.000 man (4 divisioner med 8 bri­gader i nordvästområdet, d.v.s. i området väster om Lanchow, 4 divisioner med 10 brigader i sydvästområdet, d. v. s. i provinserna Szechuan, Sikang, Yunan och Kweichow, 8 bri­gader i sydöstområdet, d.v.s. i provinserna söder om Yangtse­floden och I division med 2 brigader på Taiwan). Orsaken till att antalet truppförbandsbeteckningar i Kuomintangs regul­jära armé ökat sedan ett stort antal av dess förband utplånats av vår armé och sedan kuomintangarmén gått över från stra­tegisk offensiv till strategisk defensiv, är att Kuomintangs brist på trupper blivit mycket kännbar och att de därför upp­höjt eller reorganiserat många lokala väpnade förband och marionettrupper till delar av sin reguljära armé. På nordfron­ten utökades sålunda styrkorna under Wei Li-huangs befäl med 3 divisioner om 14 brigader och Fu Tso-yis med 2 divi­sioner om 6 brigader. På sydfronten tillfördes Ku Chu-tung 6 divisioner med 9 brigader och Hu Tsung-nan 2 brigader. Hela ökningen utgjorde 11 divisioner eller 31 brigader. Som resultat härav har Kuomintangs armé nu 104 divisioner i stäl­let för 93 och 279 brigader i stället för 248. Men, för det första, existerar de 6 divisioner med 29 brigader, som vi ut­plånade under de senaste månaderna (fram till 20 mars) nu­mera endast till namnet, det har inte funnits tid till att bygga upp dem på nytt eller ersätta deras förluster, och förmodligen kommer några av dem aldrig att bli återuppbyggda eller att fyllas upp. Faktiskt har kuomintangarmén nu endast 98 divi­sioner med 250 brigader, en ökning alltså med endast 5 divi­sionsbeteckningar och 2 verkliga brigader sedan förra somma­ren. För det andra är det endast 118 av de 250 brigader som verkligen existerar, som inte fått mottaga förkrossande slag av vår armé. Alla de återstående 132 brigaderna har utplånats av vår armé, en, två eller tre gånger och sedan fyllts upp på nytt, eller också har de tillfogats ett, två och till och med tre förkrossande slag av vår armé (att utplåna en brigad betyder att förinta den helt eller till större delen, att tilldela den ett förkrossande slag betyder att förinta ett eller flera av dess regementen men inte dess huvudstyrka), och deras moral och stridsduglighet är mycket låg. Av de 188 brigader, som ännu inte tillfogats förkrossande slag, är några sammansatta av re­kryter som utbildas i andra linjen, och några utgörs av lokala väpnade trupper och marionettrupper som uppvärderats eller reorganiserats. Deras stridsduglighet är mycket låg. För det tredje har Kuomintangs väpnade styrkor gått tillbaka också ifråga om numerär. Före juli 1946 hade de 2.000.000 man re­guljära soldater, 738.000 irreguljära, 367.000 man i specialvap­nen, 190.000 man i flottan och flyget och 1.010.000 man i ser­viceföretag och militärakademier i upplandet — i allt 4.305.000 man. I februari 1948 hade de 1.810.000 man reguljära trupper, 560.000 irreguljära, 280.000 man i specialvapnen, 190.000 man i flottan och flyget och 810.000 man i serviceföretag och mili­tärakademier i upplandet — i allt 3.650.000 man. Detta betyder en minskning med 655.000 man. Under de 19 månaderna från juli 1946 till januari 1948 utplånade vår armé allt som allt 1.977.000 kuomintangsoldater (statistiken för februari och första hälften av mars är ännu ej sammanställd men det rör sig om ungefär 180.000 man). Med andra ord, Kuomintang har inte bara förlorat mer än de 1.000.000 man som de rekryterat under kriget utan också ett stort antal av sin ursprungliga nu­merär. Under dessa förhållanden har Kuomintang antagit en politik som är raka motsatsen till vår, en politik att icke få upp brigaderna till full numerär utan att skära ner manskapsnumerären i varje brigad och öka antalet brigadbeteckningar. Medan en Kuomintangbrigad år 1946 i genomsnitt räknade ungefär 8.000 man uppgår den nu till omkring endast 6.500.

Från och med nu kommer det område som vår armé intar att utökas varje dag, och Kuomintangs källor för soldater och livsmedelsleveranser att krympa med varje dag. Vi beräknar att nästa vår, efter ytterligare ett helt års strider, ska vår armé och kuomintangarmén vara ungefär lika manstarka. Vår politik är att ständigt gå framåt och slå när vi är säkra om att träffa, inte att eftersträva snabba resultat. Allt vi försöker göra är att utplåna i genomsnitt omkring 8 brigader av den reguljära kuomintangarmén pr månad eller omkring 100 bri­gader pr år. I verkligheten har detta antal sedan i fjol höstas överskridits och från och med nu kan det ytterligare över­skridas. Det bör vara möjligt att utplåna hela kuomintang­armén på omkring fem år (räknat från juli 1946).[8]

6. För närvarande finns det två sektorer på nord- och syd­fronterna där fienden fortfarande har en ganska stor slagkraft och kan föra offensiva fälttåg, som tillfälligtvis kan försätta våra styrkor där i ett svårt läge. Den första sektorn ligger i Tapiehbergen, där fienden har uppskattningsvis 14 brigader, vilka kan användas som slagstyrka. Den andra är norr om Huaifloden, där fienden har omkring 12 dylika brigader. I dessa två sektorer har kuomintangstyrkorna fortfarande ini­tiativet (i sektorn norr om Huafloden har de initiativet därför att vi flyttat undan 9 av våra elitbrigader för att låta dem vila och konsolideras norr om Gula floden som förberedelse för deras användning på en annan sektor). De fientliga för­banden på alla övriga krigsskådeplatser är passiva och håller på att bli slagna. Särskilt gynnsam för oss är situationen på krigsskådeplatserna i nordöst, Shantung, nordväst, norra Kiangsu, Shansi—Chahar—Hopeiområdet, Shansi—Hopei—Shan­tung—Honanområdet och det väldiga området väster om järnvägen Chengchow—Hankow, norr om Yangtsefloden och söder om Gula floden.

NOTER

[*] Detta för partiet avsedda cirkulär skrev för Kinas kommunistiska partis Centralkommittés räkning. Efteråt flyttade Centralkom­mittén från gränsområdet Shensi-Kansu-Ningsia till befriade om rådet Shansi—Chahar—Hopei genom befriade området Shansi—Sui­yuan och nådde i maj 1943 byn Hsipaipo i Pingshans chien, västra delen av provinsen Hopei.[TILLBAKA]

[1]Se "Det nuvarande läget och våra uppgifter", not 9, i detta band.[TILLBAKA]

[2] I oktober 1947 beordrade den reaktionära kuomintangregering­en upplösning av Demokratiska Förbundet. Under trycket från reaktionärerna i Kuomintang förklarade några vacklande medlemmar av Demokratiska Förbundet organisationen upplöst och inställde dess verksamhet. Andra demokratiska partier, som också förföljdes av kuomintangreaktionärerna var då ur stånd att verka öppet i kuomintangområdena. I januari 1948 beslöt Shen Chun-ju och andra av Demokratiska Förbundets ledare vid ett möte i Hongkong att återuppsätta förbundets ledning och återuppta verk­samheten. Samma månad bildade Li Chi-shen och andra medlem­mar av Kuomintangs demokratiska flygel Kuomintangs revolutio­nära kommitté i Hongkong. Bägge dessa organisationer förklarade sig överens med Kinas kommunistiska partis värdering av det aktuella läget och utsände deklarationer i vilka de manade till enhet med Kommunistiska partiet och andra demokratiska partier, till störtande av Chiang Kai-sheks diktatur och motstånd mot Förenta Staternas väpnade intervention i Kinas inre angelägenheter. Även de vacklande medlemmarna av Demokratiska Förbundet godtog vid denna tid dessa paroller.[TILLBAKA]

[3]Kuomintangreaktionärerna höll från 29 mars till l maj 1948 i Nanking en bluffartad "Nationalförsamling", vid vilken Chiang Kai-shek och Li Tsung-jen "valdes" till "president" respektive "vice president".[TILLBAKA]

[4]I maj 1948 sammanslogs de befriade områdena Shansi—Chahar —Hopei och Shansi—Hopei—Shantung—Honan och upprättades För­enade administrativa rådet för norra Kina samt Nordkinas militär­område. I augusti samma år omdöptes Förenade administrativa rå­det för norra Kina till Nordkinas folkregering.[TILLBAKA]

[5] Shihchiachuang i västra delen av provinsen Hopei var den första stora staden i norra Kina som befriades av Folkets Befriel­searmé.[TILLBAKA]

[6]Se "Den tillfälliga utrymningen av Yenan och försvaret för gränsområde Shensi-Kansu-Ningsia" — två dokument utgivna av Kinas kommunistiska partis Centralkommitté, not 3, i detta band.[TILLBAKA]

[7] I december 1947 började Pai Chung-hsi angripa Tapiehbergets område med 33 brigader.[TILLBAKA]

[8]Det beräknades vid denna tid att det skulle ta fem år att ut­plåna hela kuomintangarmén. Den beräknade tiden minskades se­nare till omkring tre och ett halvt år. Se "Den betydelsefulla för­ändringen i det militära läget i Kina", i detta band.[TILLBAKA]