Om partikommittésystemets stärkande

Den 20 september 1948

[Denna resolution skrevs för Kinas kommunistiska partis Centralkommittés räkning.]

Systemet med partikommittéerna är en viktig partiinstitution för säkerställande av det kollektiva ledarskapet och till förhindrande av att någon enskild monopoliserar ledningen av verksamheten. Det har nyligen konstaterats att det i några (naturligtvis inte i alla) ledande instanser är vanligt att en enskild person monopoliserar ledningen av verksamheten och beslutar i viktiga frågor. Inte partikommittémöten utan en enskild individ beslutar om hur viktiga problem ska lösas, och ledamotskapet i partikommittéerna har blivit rent nominellt. Meningsskiljaktigheter mellan kommittéledamöter kan inte lösas och lämnas olösta under lång tid. Mellan partikommitténs ledamöter råder endast formell men inte verklig enighet. Detta förhållande måste ändras. Från och med nu måste ett sunt system med partikommittémöten införas i alla ledande instanser från Centralkommitténs byråer till partikommittéerna i prefekturerna, från partikommittéerna vid fronterna till partikommittéerna i brigader och militärområden (den Revolutionära militärkommissionens underkommissioner eller ledande grupper) och de ledande grupperna av partimedlemmar i regeringsorgan, folkorganisationer, på nyhetsbyrån och tidningsredaktionerna. Alla viktiga problem (naturligtvis inte oviktiga, triviala problem eller problem vilkas lösning beslutats efter diskussion på möten och som bara behöver genomföras) måste underställas kommittén för diskussion och de närvarande kommittéledamöterna bör ge grundligt uttryck åt sina åsikter och träffa bestämda beslut, som sedan bör genomföras av de berörda ledamöterna. Samma ordning bör följas i partikommittéer under prefektur- och brigadkommittéerna. I de högre ledande instanserna bör det också hållas möten med de ledande kadrerna i avdelningarna (till exempel propagandaavdelningen och organisationsavdelningen), kommissionerna (till exempel arbets-, kvinno- och ungdomskommissionerna), skolorna (till exempel partiskolorna) och kontoren (till exempel forskningskontoren). Naturligtvis ska vi se till att möten inte hålls för ofta och blir för långa, och de får inte gräva ned sig i diskussioner om småsaker så att de hindrar arbetet. I viktiga frågor, som är komplicerade och i vilka meningarna går isär, måste det dessutom hållas personliga överläggningar före mötet för att ge ledamöterna möjlighet att tänka över sakerna på det att mötets beslut inte ska bli en ren formalitet eller det ska visa sig omöjligt att komma till beslut. Partikommittémötena måste uppdelas i två kategorier, arbetsutskottsmöten och plenarsessioner, och dessa två bör icke förblandas. Vidare måste vi dra försorg om att varken det kollektiva ledarskapet eller det individuella ansvaret överbetonas så att man försummar det ena för det andra. I armen har den som för befälet rätt att, under strid eller när förhållandena så kräver, fatta nödfallsbeslut på egen hand.