DEN BETYDELSEFULLA FÖRÄNDRINGEN I DET MILITÄRA LÄGET I KINA[*]

14 november 1948

En vändpunkt har inträtt i det militära läget i Kina och styrkebalansen mellan de bägge krigförande parterna har undergått en grundläggande förändring. Folkets Befrielsearmé som länge varit kvalitativt överlägsen har nu blivit överlägsen även numerärt. Detta är ett tecken på att den kinesiska revolutionens seger och fredens upprättande i Kina står för dörren.

Vid slutet av krigets andra år, det vill säga i slutet av juni detta år, hade kuomintangarmén fortfarande allt som allt omkring 3.650.000 man. Det var 650.000 mindre än de 4.300.000 man Kuomintang hade i juli 1946 då det startade inbördeskriget. Under de två krigsåren har Kuomintang rekryterat omkring 2.440.000 man, vilket är skälet till att minskningen endast utgör 650.000 man trots att omkring 3.090.000 utplånades, tillfångatogs eller deserterade (2.640.000 utplånades eller tillfångatogs) under samma tidrymd. Nyligen ägde en plötslig förändring rum. Under de första fyra månaderna av det tredje krigsåret, från l juli till 2 november då Shenyang befriades, förlorade kuomintangarmén 1.000.000 man. Hur mycket ersättningsmanskap den lyckats skaffa under dessa fyra månader har icke med säkerhet kunnat fastställas. Låt oss anta att den var i stånd att rekrytera 300.000 man, nettominskningen skulle då vara 700.000 man. Sålunda uppgår Kuomintangs väpnade styrkor — armé, flotta och flyg, reguljära och irreguljära, stridande trupper och manskap i etapptjänst i upplandet — nu endast till omkring 2.900.000 man. Folkets Befrielsearmé däremot, som i juni 1946 hade 1.200.000 man, växte till 2.800.000 i juni 1948 och har nu ökat till över 3.000.000 man. Sålunda har den numerära överlägsenhet som kuomintangarmén länge kunde glädja sig åt snabbt förvandlats till underlägsenhet. Detta är ett resultat av de heroiska strider som Folkets Befrielsearmé under de senaste fyra månaderna utkämpat på alla landets krigsskådeplatser, det är framför allt ett resultat av Sui-Ki- och Tsinanfälttågen[1] på sydfronten och av Chinchow-, Changchun-, Liaohsi- och Shenyangfälttågen[2] på nordfronten. Fram till slutet av juni detta år hade Kuomintang fortfarande beteckningar för 285 divisioner emedan det förtvivlat inkorporerat sina irreguljära trupper i de reguljära styrkorna. De bataljoner eller större förband som under dessa fyra månader utplånats av Folkets Befrielsearmé utgör tillsammans 83 divisioner, varav 63 hela divisioner.

Följaktligen kommer kriget att bli mycket kortvarigare än vi ursprungligen räknat med. Enligt de ursprungliga beräkningarna kunde den reaktionära kuomintangregeringen störtas fullständigt på omkring fem år räknat från juli 1946. Som vi nu ser det kan endast ytterligare ett år eller så behövas för att störta den fullständigt. Längre tid kommer emellertid att krävas för att eliminera de reaktionära krafterna i alla delar av landet och fullborda folkets befrielse.

Fienden bryter snabbt samman, men kommunisterna, Folkets Befrielsearmé och människor ur alla skikt bör fortsätta att enas som en man och fördubbla sina ansträngningar. Endast på det sättet kan vi slutligt och fullständigt utplåna de reaktionära styrkorna och bygga upp en enad, demokratisk folkrepublik i hela landet.

NOTER

[*]Denna kommentar skrevs för nyhetsbyrån Hsinhua. Här företog kamrat Mao Tse-tung på grundval av det nya läget, det vill säga den förändring som inträtt i kraftförhållandet mellan fienden och oss själva efter Liaohsi—Shenyangfälttåget, en ny uppskattning av hur lång tid som krävdes för att vinna seger i Folkets Befrielsekrig och framhöll att Kuomintangs reaktionära välde kunde störtas inom högst ett års tid räknat från november 1948. Den följande utvecklingen av det militära läget i Kina bekräftade till alla delar denna förutsägelse. [TILLBAKA]

[1]Sui—Kifälttåget, också känt som fälttåget i östra Honan utkämpades av Folkets Befrielsearmé i det avsnitt som innesluter Kaifeng, Suihsien och Kihsien. Fälttåget inleddes den 17 juni 1948. Den 22 juni intog vår armé Kaifeng. För att rädda sig ur det kritiska militära läget begav sig Chiang Kai-shek till fronten, tog personligt befäl och mönstrade tre arméer under Chiu Ching-chuan, Ou Shou-nien och Huang Po-tao för att inleda ett angrepp mot Kaifeng från flera riktningar. Sex kolonner ur östkinas fältarmé, 2 kolonner ur Centralslätternas fältarmé och Kwangtung— Kwangsikolonnen omringade Ou Shou-niens och Huang Potaos arméer i Suohsien—Kihsienavsnittet och efter nio dygns (27 juni— 6 juli) förbittrade strider utplånade de 2 divisioner eller 6 brigader av Ou Shou-niens armé och en del av Huang Po-taos armé, tillhopa mer än 90 000 man. Armébefälhavaren Ou Shou-nien och Shen Cheng-nien, som var befälhavare för den reorganiserade 75. divisionen, togs tillfånga. Om Tsinanfälttåget se "Operationsplanen för Huai—Haifälttåget", not 2, i detta band.[TILLBAKA]

[2]
Chinchow-, Changshun-, Liaohsi- och Shenyangfälttågen i nordöstra Kina kallades med den gemensamma beteckningen Liachsi—Shenyangfälttåget", not l, i detta band.[TILLBAKA]