GENOMFÖR REVOLUTIONEN TILL SLUTET[*]

30 december 1948

Det kinesiska folket kommer att vinna slutsegern i det stora befrielsekriget. Inte ens vår fiende tvivlar längre om utgången.

Kriget har följt en slingrande väg. När den reaktionära kuomintangregeringen började det kontrarevolutionära inbördeskriget hade den uppskattningsvis tre och en halv gånger så stor truppstyrka som Folkets Befrielsearmé. Dess armés utrustning, numerär och materiella resurser var långt överlägsna Folkets Befrielsearmés. Den förfogade över moderna industrier och moderna kommunikationsmedel, vilka Folkets Befrielsearmé saknade. Den hade erhållit en omfattande militär och ekonomisk hjälp av den amerikanska imperialismen, och den hade gjort långvariga förberedelser. Under det första krigsåret (juli 1946—juni 1947) var Kuomin-tang därför på offensiven och Folkets Befrielsearmé på de-fensiven. År 1946 ockuperade Kuomintang i nordöst Shenyang, Szepingkai, Changchun, Kirin, Antung och andra städer samt huvudparten av provinserna Liaoning, Liaopei och Antung.[1] Söder om Gula floden ockuperade de städerna Huaiyin och Hotse och större delen av de befriade områdena Hupeh—Honan—Anhwei, Kiangsu—Anhwei, Honan—Anhwei—Kiangsu och sydvästra Shantung. Norr om Stora muren ockuperade de städerna Chengteh, Chining och Changchiakou och huvudparten av provinserna Jehol, Suiyuan och Chahar. Kuomintang skrävlade och kråmade sig som en stor erövrare. Folkets Befrielsearmé använde den riktiga strategi, som hade till huvudmål att förinta Kuomintangs effektiva styrka och inte att hålla territorier, och förintade varje månad i genomsnitt omkring åtta brigader av Kuomintangs reguljära trupper (vilket motsvarar åtta nuvarande divisioner). Som resultat blev Kuomintang slutligen tvungen att överge sin plan på en allomfattande offensiv, och under första halvåret 1947 måste det begränsa sitt angrepp till de viktigaste målen på sydfrontens två flyglar, d.v.s. Shantung och norra Shensi. Under andra året (juli 1947—juni 1948) skedde en genomgripande förändring i kriget. Efter att ha utplånat ett stort antal av Kuomintangs reguljära trupper, gick Folkets Befrielsearmé över från defensiv till offensiv på nord- och sydfronterna, medan Kuomintang måste vända från offensiv till defensiv. Folkets Befrielsearmé icke blott återtog huvudparten av de förlorade områdena i nordöstra Kina, Shantung och norra Shensi utan utvidgade också stridsfronten in i kuo-mintangområdena norr om floderna Yangtse och Weishui. Dessutom lärde vår armé, medan den angrep och intog Shi-chiachuang, Yuncheng, Szepingkai, Loyang, Yichuan, Paoki, Weihsien, Linfen och Kaifeng, att bemästra taktiken för stormning av starkt befästa punkter.[2] Folkets Befrielsearmé skapade sina egna artilleri- och ingenjörskårer. Glöm inte att Folkets Befrielsearmé varken hade flyg eller pansar, men så snart den skapat en artilleri- och en ingenjörskår, som var överlägsen kuomintangarméns, visade sig Kuomintangs försvarssystem med alla dess flygplan och tanks knappast vara något att tala om. Folkets Befrielsearmé var redan i stånd att föra icke blott rörligt krig utan även ställningskrig. Under första hälften av tredje krigsåret (juli—december 1948) inträffade en annan väsentlig förändring. Folkets Befrielsearmé, som så länge var underlägsen i antal, har uppnått numerär överlägsenhet. Den har varit i stånd icke blott att intaga Kuomintangs starkt befästa städer utan även att omringa och förinta starka avdelningar av Kuomintangs elittrupper, etthundratusen eller flera hundratusen man åt gången. Folkets Befrielsearmé utplånar nu kuomintangtrupperna i ett mycket snabbare tempo än tidigare. Se på statistiken över antalet reguljära kuomintangförband av bataljons- eller större storlek som vi tillintetgjort (däri inberäknade de fientliga trupper som gjort revolt och gått över till oss). Under första året rörde det sig om 97 brigader, av vilka 46 brigader blev fullständigt utplånade. Under andra året var det 94 brigader, av vilka 50 blev fullständigt förintade. Och under första hälften av tredje året rörde det sig, enligt uppgifter som ännu ej är fullständiga, om 147 divisioner, av vilka 111 divisioner utplånades fullständigt.[3] Under dessa sex månader översteg antalet fullständigt utplånade divisioner med 15 motsvarande totalsiffra för de bägge föregående åren. Som helhet har den fientliga fronten fullständigt brutit samman. De fientliga trupperna i nordöst är fullständigt utplånade, de i norra Kina kommer snart att bli fullständigt utplånade, och i östra Kina och på Centralslätterna finns endast ett fåtal fientliga styrkor kvar. Förintelsen av Kuomintangs huvudstyrkor norr om Yangtsefloden underlättar i hög grad Folkets Befrielsearmés förestående övergång av Yangtse-iloden och dess framstöt mot söder för att befria hela Kina. Samtidigt med segern på den militära fronten har det kinesiska folket kunnat inregistrera väldiga segrar på de politiska och ekonomiska fronterna. Av denna orsak ifrågasätter inte längre den allmänna opinionen i världen, hela den imperialistiska pressen inberäknad, att det kinesiska folkets befrielsekrig kommer att sluta med en landsomfattande seger.

Fienden går inte under av sig själv. Varken de kinesiska reaktionärerna eller den amerikanska imperialismens styrkor i Kina kommer att självmant avträda från historiens scen. Just därför, att de inser att den landsomfattande segern för det kinesiska folkets befrielsekrig inte längre kan förhindras genom enbart militär kamp, lägger de med varje dag allt större vikt vid den politiska kampen. Å ena sidan utnyttjar koumintangreaktionärerna och de amerikanska aggressorerna den bestående kuomintangregeringen för sina "freds"-komplotter. Å andra sidan planerar de att utnyttja vissa personer, som har förbindelse med både dem och det revolutionära lägret, och försöker mana och uppegga dessa personer till att genom skickligt arbete intränga i det revolutionära lägret och bilda en så kallad oppositionsgrupp inom det. Syftet härmed är att bevara de reaktionära styrkorna och underminera de revolutionära styrkorna. Enligt pålitliga informationer har den amerikanska regeringen beslutat sig för denna plan och börjat genomföra den i Kina. Den amerikanska regeringen har ändrat sin politik från att rätt och slätt understödja Kuomintangs kontrarevolutionära krig till en politik som omfattar två kampformer:

1. att organisera resterna av Kuomintangs väpnade styrkor och de så kallade lokala styrkorna till fortsatt motstånd mot Folkets Befrielsearmé söder om Yangtse-floden och i de avlägsna gränsprovinserna, och

2. att organisera en oppositionsgrupp inom det revolutionära lägret, vilken med alla krafter ska sträva att hejda revolutionen där den nu befinner sig eller, om den måste rycka framåt, att moderera den och hindra den att i allt för hög grad inkräkta på imperialisternas och deras hejdukars intressen.

De brittiska och franska imperialisterna understödjer denna amerikanska politik. Många människor ser ännu inte detta läge klart, men det kommer sannolikt inte att dröja länge innan de gör det.

Den fråga som nu står inför det kinesiska folket, alla demokratiska partier och alla folkorganisationer är huruvida revolutionen ska genomföras till slutet eller uppges på halva vägen. Om revolutionen ska genomföras till slutet, måste vi använda den revolutionära metoden för att beslutsamt, grundligt, helt och fullständigt utplåna alla reaktionära krafter. Vi måste utan vacklan fortsätta kampen för att störta imperialismen, feodalismen och byråkratkapitalismen. Och vi måste störta Kuomintangs reaktionära välde över hela landet och bilda en republik, som är en folkets demokratiska diktatur under proletariatets ledning och med förbundet mellan arbetare och bönder som huvudkraft. På detta sätt kommer den kinesiska nationen att helt avkasta sig förtryckarna; landet kommer att omvandlas från en halvkoloni till en verkligt oavhängig stat. Det kinesiska folket kommer att bli helt frigjort, att en gång för alla störta både det feodala förtrycket och det förtryck som byråkratkapitalet (det kinesiska monopolkapitalet) utövar och kommer på detta sätt att uppnå enhet, demokrati och fred, att skapa förutsättningarna för Kinas förvandling från ett jordbruksland till ett industriland och göra det möjligt för landet att utvecklas från ett samhälle där den ena människan exploateras av den andra till ett socialistiskt samhälle. Om revolutionen uppges på halva vägen, innebär detta att man går emot folkets vilja, böjer sig för de utländska aggressorernas och de kinesiska reaktionärernas vilja och ger Kuomintang tillfälle att läka sina sår för att en dag kasta sig över och strypa revolutionen och åter störta hela landet ned i mörker. Så klart och skarpt står frågan nu. Vilken av dessa två vägar ska man välja? Varje demokratiskt parti, varje folkorganisation i Kina måste överväga denna fråga, måste välja sin väg och göra sin ställning klar. Huruvida Kinas demokratiska partier och folkorganisationer ska kunna samverka uppriktigt utan att skiljas på halva vägen beror på huruvida de är överens i denna fråga och enigt går till aktion för att störta det kinesiska folkets gemensamma fiende. Vad som här behövs är enighet och samverkan, inte bildande av något slags "oppositionsgrupp" eller några försök att gå en "medelväg".[4]

Har inte de kinesiska reaktionärerna, med Chiang Kai-shek och hans gelikar i spetsen, under den mer än tjugo år långa perioden från den kontrarevolutionära statskuppen av den 12 april 1927[5] och till i dag givit bevis nog för att de är ett band av blodbefläckade bödlar, som slaktar människor utan att blinka? Har de inte givit bevis nog för att de är ett band av yrkesförrädare och imperialisternas hejdukar? Tänk över saken, alla och en var! Hur storsint har inte det kinesiska folket uppträtt mot detta banditgäng i hopp om att uppnå inre fred med dem efter Sianintermezzot i december 1936, efter Chung-kingförhandlingarna i oktober 1945 och efter den Politiska rådgivande konferensen i januari 1946. Men har all denna välvilja ändrat ett jota eller en prick i deras klasskaraktär? I dessa banditers historia kan inte en enda av dem skiljas från den amerikanska imperialismen. Stödda på den amerikanska imperialismen har de störtat 475 miljoner av våra landsmän in i ett väldigt inbördeskrig, som ifråga om brutalitet saknar sin like, och slaktat miljoner och åter miljoner av män och kvinnor, unga och gamla, med bombflyg, jaktplan, kanoner, tanks, raketkastare, automatgevär, brandbomber, gasprojektiler och andra vapen, vilka alla tillhandahållits av den amerikanska imperialismen. Och stödd på dessa förbrytare har den amerikanska imperialismen för sin del tillägnat sig Kinas suveräna rättigheter över dess eget territorium, vatten och luftrum, tillägnat sig rättigheter att navigera inom landet och särskilda handelsprivilegier, tillägnat sig privilegier i Kinas inrikes och utrikes angelägenheter och även tillägnat sig privilegiet att döda människor, slå dem fördärvade, köra över dem med bilar och våldta kvinnor, allt saklöst. Kan det sägas att det kinesiska folket, som tvingats att utkämpa ett så långvarigt och blodigt krig, fortfarande bör visa tillgivenhet och ömhet mot dessa de mest ondsinta av fiender och inte bör fullständigt förgöra eller driva ut dem? Endast genom att fullständigt förinta de kinesiska reaktionärerna och driva ut den amerikanska imperialismens aggressiva krafter kan Kina vinna oberoende, demokrati och fred. Är inte den sanningen uppenbar nog vid detta laget?

Vad som förtjänar att uppmärksammas är att det kinesiska folkets fiender plötsligt gör sitt bästa för att se harmlösa och till och med beklagansvärda ut (var goda kom ihåg, mina läsare, att de i framtiden på nytt kommer att försöka se beklagansvärda ut). Förklarade inte Sun Fo, som nu har blivit president för Kuomintangs Exekutiva Yuan, i juni i fjol att en "uppgörelse kommer slutligen att träffas förutsatt att vi militärt kämpar till slutet"? Men denna gång, i det ögonblick han tillträdde sitt ämbete, lät han sin hala tunga tala om en "ärorik fred" och sade att "regeringen har eftersträvat fred och inlåtit sig i strid endast därför att freden inte kunde förverkligas, men slutmålet för striden är alltjämt att återställa freden". Omedelbart efteråt, den 21 december, förutspådde ett United Presstelegram från Shanghai att Sun Fos uttalande skulle vinna omfattande bifall på officiellt amerikanskt håll och bland kuomintangliberalerna. För närvarande har de ledande i USA inte bara blivit djupt intresserade av "fred" i Kina utan har också avgivit upprepade försäkringar om att Förenta Staterna allt sedan Moskvakonferensen mellan Sovjetunionens, Förenta Staternas och Britanniens utrikesministrar i december 1945 fasthållit vid en "politik av icke inblandning i Kinas inre angelägenheter". Hur ska vi ställa oss till dessa hedersmän från "gentlemännens land"? Här kan det passa att citera en gammal grekisk fabel. En vinterdag hittade en bonddräng en orm, som låg stelfrusen i kylan. Gripen av medlidande lyfte han upp den och lade den vid sin barm. Ormen repade sig i värmen, dess naturliga instinkter vaknade och den gav sin välgörare ett dödligt bett. Den döende bonddrängen sade: "Jag har fått vad jag förtjänar för att jag visade medkänsla med en ond varelse".[6] Utländska och kinesiska giftormar hoppas att det kinesiska folket ska dö på samma sätt som denne bonddräng, att det kinesiska kommunistpartiet och alla kinesiska revolutionära demokrater liksom han ska visa sig godhj artade mot dem. Men det kinesiska folket, det kinesiska kommunistpartiet och alla äkta revolutionära demokrater i Kina har hört den döende bonddrängens ord och ska ha dem i gott minne. Dessutom är de små och stora, svarta och vita ormar som hemsöker Kina, vare sig de blottar sina giftiga huggtänder eller antar vackra flickors skepnad, ännu inte stela av kyla även om de har en känsla av att vintern hotar.

Det kinesiska folket kommer aldrig att känna medlidande med ormlika skurkar, och är ärligt övertygat om att det inte är dess sanna vänner som svekfullt säger att man bör visa medlidande med dessa skurkar, att allting annat skulle svära emot Kinas traditioner, visa brist på storsinthet o. s. v. Varför ska man visa medlidande med ormlika skurkar? Vilken arbetare, vilken bonde, vilken soldat säger att man ska visa medömkan med sådana skurkar? Det är sant, det finns "kuomintangliberaler" och 'liberaler", som inte tillhör Kuomin-tang, som råder det kinesiska folket att godta den "fred" som Förenta Staterna och Kuomintang erbjuder, det vill säga att lägga resterna av imperialismen, feodalismen och byrå-kratkapitalismen i helgonskrin och tillbedja dem, på det att dessa skatter icke ska försvinna från jorden. Men dessa rådgivare är absolut inte arbetare, bönder eller soldater, och inte heller är de vänner till arbetarna, bönderna och soldaterna.

Vi anser att det kinesiska folkets revolutionära läger måste utvidgas och måste omfatta alla som i nuvarande etapp är villiga att ansluta sig till revolutionens sak. Det kinesiska folkets revolution behöver en huvudstyrka och behöver också allierade, för en armé utan allierade kan icke besegra fienden. Det kinesiska folket, som nu befinner sig i revolutionens flodtid, behöver vänner och bör komma ihåg sina vänner och inte glömma dem. I Kina finns utan tvivel många vänner som är trogna folkets revolutionära sak, som försöker att skydda folkets intressen och vänder sig emot att man skyddar fiendens intressen, och utan tvivel bör man inte glömma eller vända ryggen åt någon av dessa vänner. Vi anser också att vi måste konsolidera det kinesiska folkets revolutionära läger och inte tillåta dåliga element att smyga sig in eller felaktiga åsikter att vinna spridning. Förutom att hålla sina vänner i minnet bör det kinesiska folket, nu i revolutionens flodtid, också hålla sina fiender och sina fienders vänner i gott minne. Eftersom fienden listigt använder "freds"-metoden och metoden att smyga in i det revolutionära lägret för att bevara och stärka sin position, medan folkets fundamentala intressen kräver att alla reaktionära krafter blir grundligt förintade och att den amerikanska imperialismens aggressiva styrkor drivs ut ur Kina, så är, som ovan sagts, de som råder folket att visa medkänsla med fienden och bevara reaktionens krafter icke folkets vänner utan vänner till fienden.

Den kinesiska revolutionens vreda flod tvingar alla samhällsskikt att bestämma vilken hållning de ska inta. En ny förändring håller på att ske i styrkebalansen mellan klasserna i Kina. Stora massor av människor bryter sig loss ur Kuomintangs inflytande och kontroll och går över till det revolutionära lägret, och de kinesiska reaktionärerna har råkat i en hopplös belägenhet, isolerade och övergivna. Allt eftersom Folkets befrielsekrig närmar sig den slutliga segern, kommer det revolutionära folket och alla folkets vänner att enas fastare och under ledning av Kinas kommunistiska parti beslutsamt kräva fullständig tillintetgörelse av de reaktionära krafterna och en genomgripande utveckling av de revolutionära krafterna till dess att en hela landet omfattande demokratisk folkrepublik bildats och fred uppnåtts på grundval av enhet och demokrati. De amerikanska imperialisterna, de kinesiska reaktionärerna och deras vänner däremot är oförmögna till bestående enhet och kommer att hänge sig åt oändliga trätor, ömsesidiga smädelser, beskyllningar och förräderier. I en sak kommer de emellertid att samverka — i försöken att med alla medel undergräva de revolutionära krafterna och bevara de reaktionära krafterna. De kommer att använda alla medel, öppna och hemliga, direkta och indirekta. Men det kan bestämt sägas att deras politiska intriger kommer att lida samma nederlag som deras militära angrepp. Det kinesiska folket och dess generalstab, Kinas kommunistiska parti, som har mycken erfarenhet att bygga på, är vissa om att krossa fiendens politiska intriger så som de redan krossat hans militära angrepp och att föra folkets stora befrielsekrig till slutet.

Under 1949 kommer Folkets Befrielsearmé att rycka fram söder om Yangtsefloden och att vinna ännu större segrar än under år 1948.

Under 1949 ska vi på den ekonomiska fronten uppnå ännu större framgångar än under 1948. Vår lantbruks- och industriproduktion ska stiga till en högre nivå än tidigare och järnvägs- och landsvägstrafiken ska helt återställas. Under sina operationer kommer Folkets Befrielsearmé att göra sig av med vissa rester av guerillakrigföringen och uppnå en högre nivå som reguljär armé.

Under 1949 kommer den Politiska rådgivande konferensen att inkallas utan några reaktionära deltagare och i syfte att fylla de uppgifter folkets revolution ställer, Folkrepubliken Kina kommer att proklameras och en centralregering att bildas för republiken. Denna regering kommer att bli en demokratisk koalitionsregering under ledning av Kinas kommunistiska parti och med deltagande av lämpliga personer som representerar de demokratiska partierna och de folkliga organisationerna.

Dessa är de viktigaste uppgifter som det kinesiska folket, Kinas kommunistiska parti och alla de demokratiska partierna och folkorganisationerna i Kina bör inrikta sig på att utföra under 1949. Vi skall trotsa alla svårigheter och enas som en man för att utföra dessa uppgifter.

I vår kamp ska vi en gång för alla göra slut på det tusenåriga feodala förtrycket och det hundraåriga imperialistiska förtrycket. År 1949 kommer att bli ett år av oerhörd betydelse. Vi bör fördubbla våra ansträngningar.

NOTER

[*]Denna nyårshälsning för 1949 skrevs för nyhetsbyrån Hsinhua.[TILLBAKA]

[1]Efter den japanska kapitulationen 1945 uppdelade Kuomin-tangregeringen de tre nordliga provinserna Liaoning, Kirin och Heilungkiang i nio provinser: Liaoning, Liaopei, Antung, Kirin, Hokiang, Sungkiang, Heilungkiang, Nunkiang och Hsingan. År 1949 nyuppdelade vår administrationskomrnission i nordöst området i fem provinser: Liaotung, Liaohsi, Kirin, Heilungkiang och Sungkiang. Dessa provinser jämte Jehol betecknades då som de sex nordöstprovinserna. År 1954 sammanslog Centrala folkregeringsrådet de bägge provinserna Liaotung och Liaohsi till provinsen Liaoning och de bägge provinserna Sungkiang och Hei-lungkiang till provinsen Heilungkiang, medan Kirin bestod oförändrad. År 1955 avskaffades provinsen Jehol och dess förvaltningsområde uppdelades mellan och inkorporerades i provinserna Hopei och Liaoning samt autonoma området Inre Mongoliet.[TILLBAKA]

[2]Dessa nyckelställningar och de datum på vilka de togs var följande: Shichiachuang den 12 november 1947, Yungcheng den 28 december 1947, Szepingkai den 13 mars 1948, Loyang första gången den 14 mars 1948 och andra gången den 5 april 1948, Yi-chuan den 3 mars 1948, Paoki den 26 april 1948, Weihsien den 27 april 1948, Linfen den 17 maj 1948 och Kaifeng den 22 juni 1948. Alla dessa städer var befästa med många grupper av fort och somliga hade höga tjocka stadsmurar. Allesammans hade dessutom yttre försvarsanläggningar omfattande flerfaldiga skyttegravslinjer, taggtrådshinder och bråtar. Vår armé hade vid denna tid varken flygplan eller tanks och litet eller inget artilleri. Vid angreppen mot och erövringen av dessa städer lärde sig vår armé en komplett taktik för intagandet av starka befästningar. Denna taktik bestod i:

1) succesiv förstörelse — användning av sprängämnen för att efter varandra förstöra fiendens olika försvarsanläggningar;

2) tunneloperationer — grävning i hemlighet av tunnlar till och under fiendens fort eller stadsmurarna, därefter sprängning av dessa omedelbart följd av hårda angrepp;

3) framryckande skyttegravsoperationer — grävning av skyttegravar fram emot fiendens befästningar, därefter framryck-ning under betäckning för plötsliga angrepp;

4) skjutning av sprängämnespaket — sprängämnespaket slungades i väg med granatkastare eller mörsare för att förstöra fiendens försvarsanläggningar;

5) "vass kniv"-taktik — manskap och eldkraft koncentrerades i syfte att uppnå ett genombrott och skära i sär de fientliga styrkorna.[TILLBAKA]

[3]De brigader som här omnämns var de som efter kuomintang-arméns reorganisation betecknades såsom brigader, medan divisionerna hänför sig till tiden före reorganisationen (i praktiken var dessa divisioner samma sak som de reorganiserade brigaderna).[TILLBAKA]

[4] "Medelvägen" kallades också "tredje vägen". Se "Det nuvarande läget och våra uppgifter", not 9, i detta band.[TILLBAKA]

[5]Se "Läget och vår politik efter segern i Försvarskriget mot Japan", not 8, i detta band. [TILLBAKA]

[6]"Gott lönas med ont" i Aesops Fabler.[TILLBAKA]