KRIGSFÖRBRYTARNA ANHÅLLER OM FRED[*]

5 januari 1949

I syfte att bevara den kinesiska reaktionens och den amerikanska aggressionens krafter i Kina gjorde Chiang Kai-shek, Kinas främste krigsförbrytare och hövding för Kuo-mintangs banditgäng, på nyårsdagen ett uttalande med anhållan om fred. Krigsförbrytaren Chiang Kai-shek sade:

För min del har jag ingen annan åstundan än att fredsförhandlingarna icke ska försvaga landets oavhängighet och integritet utan i stället ska bli till hjälp för vårt folks återupprättande, att den heliga konstitutionen icke ska kränkas genom min handling och den demokratiska konsti-tutionalismen icke ska undergrävas därigenom, att republiken Kinas regeringsform ska garanteras och republiken Kinas lagligen konstituerade myndighet icke ska åsidosättas, att de väpnade styrkorna absolut ska bevaras och att folket ska tillåtas fortsätta sitt fria sätt att leva och att upprätthålla sin levnadsstandards nuvarande minimum.

... Om bara freden kan bevaras bekymrar det mig sannerligen inte om jag stannar i mitt ämbete eller avgår, men jag ska foga mig efter folkets gemensamma vilja.

Det kan tyckas att det ligger något löjligt i att en krigsförbrytare anhåller om fred. Det kan också tyckas att ett dylikt fredsanbud är verkligt vämjeligt. Man bör dock förstå att det obestridligen är en viss fördel för det kinesiska folket att den främste krigsförbrytaren och hövdingen för Kuomin-tangs banditgäng personligen anhåller om fred och gör ett dylikt uttalande. Detta sätter nämligen folket i stånd att genomskåda kuomintangbanditernas och de amerikanska imperialisternas ränker. Av detta kan det kinesiska folket utläsa att den "fred" som det på senaste tiden varit så mycket väsen om, är precis vad Chiang Kai-sheks mördarband och dess amerikanska herrar är i trängande behov av.

Chiang Kai-shek har bekant gängets hela komplott. Huvudpunkterna i denna komplott är följande.

"Fredsförhandlingarna ska inte försvaga landets oavhängighet och integritet" — detta är det allra viktigaste. "Fred" är bara bra, men "fred" är miljoner gånger fel, om den försvagar "oavhängigheten och integriteten" för de fyra stora familjernas och komprador- och godsägarklassernas stat. Det är absolut fel med "fred", om den är till skada för sådana fördrag som det kinesisk-amerikanska avtalet om vänskap, handel och sjöfart, den kinesisk-amerikanska luftfartsöverenskommelsen[1] och det kinesisk-amerikanska bilaterala avtalet,[2] eller om den beskär de företrädesrättigheter Förenta Staterna åtnjuter i Kina, exempelvis rätten att på kinesiskt territorium stationera land-, sjö- och luftstridskrafter, att bygga militära baser, att exploatera gruvfyndigheter och monopolisera handeln, eller om den reser hinder för att Kina blir en amerikansk koloni — kort sagt, om den är till skada för de åtgärder som skyddar den reaktionära Chiang Kai-shek-statens "oavhängighet och integritet".

"Till hjälp för vårt folks återupprättande" — därmed menas, att "freden" måste vara till hjälp för återupprättandet av de kinesiska reaktionärerna, som besegrats men ännu inte utplånats, så att de, sedan de väl blivit återupprättade, kan göra come back och kväva revolutionen. Detta är precis vad "fred" är till för. Kriget har pågått i två och ett halvt år, hej dukarna förmår inte längre göra sin tjänst och amerikanarna är vreda. En vilokur, även om den blir kort, är bättre än ingen alls. "Den heliga konstitutionen ska icke kränkas genom min handling och den demokratiska konstitutionalismen ska icke undergrävas därigenom, republiken Kinas regeringsform ska garanteras och republiken Kinas lagligen konstituerade myndighet ska icke åsidosättas" — allt detta betyder att garantera de reaktionära klassernas och den reaktionära regeringens härskarställning och att garantera att dessa klassers och deras regerings "lagligen konstituerade myndighet" icke ska "åsidosättas". Denna "lagligen konstituerade myndighet" får förvisso icke "åsidosättas", ty det skulle vara mycket farligt att "åsidosätta" den — det skulle betyda komprador- och godsägarklassernas ändalykt, slutet för Kuomintangs banditgäng och häktning och bestraffning av alla krigsförbrytare, både stora, medelstora och små.

"De väpnade styrkorna ska absolut bevaras" — de är ett livsvillkor för komprador- och godsägarklasserna och ehuru flera miljoner har utplånats av den avskyvärda Folkets Befrielsearmé, finns det fortfarande en miljon och flera hundratusen soldater som måste "bevaras" och det "absolut" ändå. Om de ''bevarades" men inte "absolut" skulle komprador-och godsägarklasserna förlora sitt kapital, deras "lagligen konstituerade myndighet" skulle fortfarande "åsidosättas", Kuomintangs banditgäng skulle fortfarande bli likviderat och alla krigsförbrytarna, både stora, medelstora och små, skulle fortfarande bli häktade och bestraffade. Det berättas om Chia Pao-yu i den Storartade vyns trädgård, att hans liv hängde på ett stycke jade i hans halskedja,[3] på samma sätt hänger Kuomintangs liv på dess armé, så hur kan man säga att dess armé inte ska "bevaras" eller ska enbart "bevaras" men inte "absolut"?

"Folket ska tillåtas fortsätta sitt fria sätt att leva och att upprätthålla sin levnadsstandards nuvarande minimum" — detta betyder att de kinesiska komprador- och godsägarklasserna måste bevara sin frihet att förtrycka och exploatera folket i hela landet och sin frihet att upprätthålla sin nuvarande levnadsstandard som herremän levande i lyx, lösaktighet och sysslolöshet. Det arbetande folket i Kina måste däremot bevara sin frihet att förtryckas och exploateras och upprätthålla sin nuvarande levnadsstandard, ett liv i kyla och svält. Detta är slutmålet för krigsförbrytarnas anhållan om fred. Till vad nytta är freden, om krigsförbrytarna och de klasser de tillhör inte kan bevara sin frihet att förtrycka och exploatera och inte kan upprätthålla sin levnadsstandard som herremän, vilka lever i lyx, lösaktighet och sysslolöshet? För att bevara allt detta är det naturligtvis nödvändigt att arbetarna, bönderna, de intellektuella, de statsanställda och lärarna upprätthåller sitt nuvarande "fria sätt att leva och sin levnadsstandards nuvarande minimum", ett liv i kyla och svält. Så snart vår älskade president Chiang framlagt detta villkor har de tiotals miljonerna arbetare, hantverkare och fria yrkesutövare, de hundratals miljonerna bönder och miljonerna av intellektuella, statsanställda och lärare bara att klappa händer, falla ned i stoftet och ropa "Leve presidenten!". Om det kommunistiska partiet ändå vägrar att vara med om fred, med påföljd att detta underbara levnadssätt och denna underbara levnadsstandard inte kan upprätthållas, då gör det sig skyldigt till ett brott för vilket det förtjänar att dö tiotusen gånger om och "det kommunistiska partiet kommer att hållas ansvarigt för alla konsekvenser härav".

Med allt detta som vi sagt har vi likväl icke uttömt den skattkammare av underbara idéer, som finns i det uttalande av den l januari med vilket krigsförbrytaren anhåller om fred. Här är ytterligare en juvel — som Chiang Kai-shek i sitt nyårsbudskap kallar "en avgörande strid i Nanking— Shanghaiavsnittet". Var finns kraften för en sådan "avgörande strid"? Chiang Kai-shek säger: "Det måste göras klart att regeringen i dag på de militära, politiska, ekonomiska och vilka som helst andra områden är flerdubbelt eller till och med tiotals gånger starkare än kommunistiska partiet". Åh! Hå! Hur kommer det sig att folk inte är dödsförskräckta för denna oerhörda styrka? Om vi lämnar den politiska och ekonomiska styrkan åt sido och tar endast den militära, så finner vi att Folkets Befrielsearmé nu har över tre miljoner man vadan dubbla denna styrka måste utgöra över sex miljoner och en tiodubbelt "större" styrka måste omfatta över trettio miljoner. Och hur mycket blir månne "tiotals gånger"? Gott, låt oss säga tjugu gånger — det ger över sextio miljoner man. Inte att undra på att president Chiang säger sig vara "fullt säker om att vinna det avgörande slaget". Varför tigger han då om fred? Förvisso icke därför att han inte längre förmår att strida. För om han skulle sätta in alla sina sextio miljoner man, funnes det då en chans för kommunistiska partiet eller något annat parti i världen att överleva? Alla skulle naturligtvis krossas till stoft. Följaktligen är det klart att då han tigger om fred är det förvisso inte av någon annan orsak än den att han vill "be för folkets liv".

Men går nu allt så bra, utan hakar? Det finns en hake, påstås det. Vad är det för en hake? President Chiang säger:

Det är beklagligt att det finns människor i vår regering som kommit under inflytande av illvillig kommunistisk propaganda och följaktligen befinner sig i en vacklande sinnesstämning och nästan har förlorat allt självförtroende. Andligen hotade av kommunisterna ser de bara fiendens styrka men inte vår egen enorma styrka som är tiotals gånger större än fiendens.

Nåja, varje år medför sin skörd av nyheter, men detta årets är någonting extra-speciellt. Eller är det inte en extra -speciell nyhet att medlemmar av Kuomintang, med dess cirka sextio miljoner officerare och soldater, bara ser Folkets Befrielsearmé med dess omkring tre miljoner man men inte sin egen armé på i runt tal sextio miljoner?

Man kan fråga: "Finns det en marknad för sådana nyheter?" och "Är den värd ens ett ögonkast?" Informationer som vi fått ur staden Peiping säger: "På nyårsdagen föll priserna en smula på morgonen men återhämtade sig på eftermiddagen". Och en utländsk nyhetsbyrå meddelar: "Shanghais reaktion på Chiang Kai-sheks nyårsbudskap kylig." Det besvarar frågan om huruvida krigsförbrytaren Chiang Kai-shek har någon marknad. Som vi sade för länge sedan, Chiang Kai-shek har förlorat sin själ, han är bara ett lik och ingen tror längre på honom.

NOTER

[*] Denna kommentar var den första i en serie som kamrat Mao Tse-tung skrev för nyhetsbyrån Hsinhua för att avslöja hur Kuo-mintang utnyttjade fredsförhandlingar i syfte att bevara de kontrarevolutionära krafterna. Bland de övriga kommenterande artiklarna i serien var: "Varför ropar de svårt splittrade reaktionärerna fortfarande ut sitt meningslösa krav om 'total fred'?", "Kuomintangreaktionärerna byter ut sin Vädjan om fred' mot en Vädjan om krig'", ''Kuomintangs olika svar på frågan om ansvaret för kriget" och "Vart går nankingregeringen?".[TILLBAKA]

[1]Den "Kinesisk-amerikanska luftfartsöverenskommelsen" mellan Chiang Kai-shekregeringen och den amerikanska imperialismen undertecknades den 20 december 1946. Genom detta avtal sålde Chiang Kai-shek helt och hållet Kinas suveränitet över sitt luftrum. Enligt avtalets bestämmelser tilläts amerikanska flygplan att flyga, lasta eller lossa och transitera överallt inom Kina, och Förenta Staterna fick fullständig kontroll över luftfarten i landet. Amerikanska flygplan medgavs också rätt till landning for andra än trafikändamål, d.v.s. till militär landning på kinesiskt område.[TILLBAKA]

[2] Det "Kinesisk-amerikanska bilaterala avtalet" var den s. k. Kinesisk-amerikanska överenskommelsen om ekonomisk hjälp, som slöts i Nanking den 3 juli 1948 mellan representanter för Chiang Kai-shekregeringen och den amerikanska imperialismen. Det stipulerade att den amerikanska imperialismen skulle vara högsta instans både då det gällde att kontrollera och besluta i Chiang Kai-shekregeringens finansiella och ekonomiska affärer, att den amerikanska personal som utövade den direkta kontrollen i Kina skulle åtnjuta "exterritorialrätt" samt att den amerikanska imperialismen från Kina kunde erhålla alla behövliga strategiska material och regelbundet skulle informeras om tillgången på dessa av Chiang Kai-shekregeringen. I detta avtal garanterade Chiang Kai-shekregeringen också att amerikanska varor fick dumpas i Kina.[TILLBAKA]

[3]Chia Pao-yu är en av figurerna i den kinesiska 1700-talsromanen Drömmen om den röda kammaren och Storslagna vyns trädgård tillhörde hans familj. Det sades om Chia Pao-yu att han föddes med ett stycke jade i munnen. Detta jadestycke var "hans livs rot" och han måste ständigt bära det om halsen, och fick aldrig skilja sig ifrån det. Om han förlorade det, skulle han mista förståndet.[TILLBAKA]