VARFÖR FORTSÄTTER DE ILLA SPLITTRADE
REAKTIONÄRERNA SITT MENINGSLÖSA ROPANDE EFTER "TOTAL
FRED"?
15 februari 1949
Kuomintangs reaktionära välde bryter samman
snabbare än väntat var. Det är endast litet över
fyra månader sedan Folket Befrielsearmé intog Tsinan och
endast litet över tre månader sedan den intog Shenyang, men
alla Kuomintangs återstående styrkor på de militära,
politiska, ekonomiska, kultur- och propagandaområdena befinner
sig redan i hopplös splittring och upplösning. Det allmänna
sammanbrottet for Kuomintangs välde började under Liaohsi—Shenyang-
och Peiping—Tientsinfälttågen på nordfronten
samt Huai—Hai-fälttåget på sydfronten. På
mindre än fyra månader, från början av oktober
i fjol till slutet av januari i år, kostade dessa tre fälttåg
Kuomintang allt som allt mer än 1.540.000 man, däribland 144
hela divisioner ur dess reguljära armé. Kuomintangväldets
allmänna sammanbrott är det oundvikliga resultatet av de stora
segrarna för det kinesiska Folkets befrielsekrig och av det kinesiska
folkets revolutionära rörelse, men Kuomintangs och dess amerikanska
herrars högljudda rop efter "fred" har spelat en avsevärd
roll för att påskynda detta sammanbrott. Den l januari i
år började reaktionärerna i Kuomintang lyfta ett klippblock
som de kallade "fredsoffensiven". Deras avsikt var att kasta
det på det kinesiska folket, men nu har de tappat det på
sina egna fötter. För att vara mera exakt, klippblocket har
krossat Kuomintang i småstycken. Vid sidan om general Fu Tso-yi,
som hjälpt Folkets Befrielsearmé att uppnå en fredlig
uppgörelse i Peipingfrågan, finns det överallt mycket
folk som hoppas på en fredlig uppgörelse. Amerikanarna tittar
på i vanmäktig ilska över att deras andas barn svikit
dem. Det magiska vapnet, fredsoffensiven, tillverkades faktiskt i amerikanska
fabriker och levererades till Kuomintang för över ett halvår
sedan. Det var Leighton Stuart själv som släppte ut hemligheten.
Sedan Chiang Kai-shek utsänt sitt så kallade Nyårsdagsbudskap,
berättade Stuart för en av Centrala nyhetsagenturens korrespondenter
att detta var "vad jag själv konsekvent arbetat för".
Enligt de amerikanska nyhetsbyråerna förlorade denne korrespondent
sin risskål (Avskedades. Övers. anm.) för att han publicerade
detta yttrande "utanför protokollet". Orsaken till att
Chiang Kai-shekklicken under en ganska lång tid icke vågade
följa denna amerikanska order klarlades helt i direktiv som Kuomintangs
Centrala exekutivkommittés propagandaavdelning utsände den
27 december 1948.
Om vi inte kan kämpa, kan vi inte sluta fred.
Om vi kan kämpa, kommer det bara att demoralisera trupperna och
folket att vi talar om fred. Följaktligen har vi, vare sig vi kan
kämpa eller inte, allt att förlora och ingenting att vinna
på att tala om fred.
Kuomintang sände ut detta direktiv vid den tidpunkten
därför att några andra fraktioner i Kuomintang än
Chiangs redan förespråkade fredsförhandlingar. Den 25
december i fjol tog Pai Chung-hsi och under hans ledning provinsrådet
i Hupeh med Chiang Kai-shek upp frågan om en "fredlig uppgörelse".[1]
Chiang Kai-shek blev tvungen att den l januari utsända ett
uttalande om att hålla fredsförhandlingar på grundval
av hans fem villkor. Han hoppades kunna stjäla patentet som uppfinnare
av fredsoffensiven från Pai Chung-hsi och fotsätta sitt gamla
välde under nytt firmamärke. Den 8 januari sände han
Chang Chun till Hankow för att värva Pai Chung-hsis understöd
och samma dag bad han regeringarna i Förenta Staterna, Storbritannien,
Frankrike och Sovjetunionen att intervenera i Kinas inbördeskrig.[2]
Men alla dessa schackdrag misslyckades fullständigt. Det uttalande
som Kinas kommunistiska partis ordförande Mao Tse-tung gjorde den
14 januari gav dödsstöten åt Chiang Kai-sheks planer
på en låtsad fred och tvingade honom att "avgå"
från scenen en vecka senare. Trots att Chiang Kai-shek och Li
Tsung-jen och amerikanarna hade vidtagit alla slags åtgärder
för dessa planer och hoppades att kunna uppföra ett ganska
skapligt marionettskådespel, blev resultatet raka motsatsen till
vad de väntat sig. Det var inte bara publiken som smalt ihop, även
aktörerna själva försvann från scenen den ene efter
den andre. I Fenghua fortsätter Chiang Kai-shek att, fastän
han "avgått", dirigera sina återstående
styrkor, men han har förlorat sin legala ställning och de
människor som tror på honom blir ständigt färre.
Sun Fos "Exekutiva yuan" har på eget initiativ proklamerat
"regeringens flyttning till Canton", den har brutit inte bara
med regeringens "president" och "tjänstgörande
president" utan också med den "Lagstiftande yuan"
och "Kontrollerande yuan". Sun Fos "Exekutiva yuan"
uppmanar till krig[3]
men "Ministeriet för nationella försvaret"
som har uppdraget att leda kriget, finns varken i Canton eller i Nanking
och det enda som är känt om det är att dess talesman
befinner sig i Shanghai. Allt som finns kvar för Li Tsung-jen att
se från "Stenstadens" fästningsvallar är sålunda
att:
Skyarna hänga lågt över rikena
Wu och Chu men intet fångar blicken mellan jord och sky.[4]
Ingen av de order Li Tsung-jen utfärdat sedan
han tillträdde sitt ämbete den 21 januari har blivit utförd.
Ehuru Kuomintang inte längre har någon "total regering"
och trots att verksamhet för lokal fred pågår på
många orter bekämpar fanatikerna inom Kuomintang lokal fred
och kräver en så kallad "total fred", och de har
faktiskt föresatt sig att avvisa freden i fåfäng förhoppning
att kunna fortsätta kriget. De är förfärligt rädda
att den lokala fredsverksamheten ska sprida sig och bli dem för
stark. Farsen med det illa splittrade och sönderfallande Kuomintangs
krav på "total fred" nådde sin klimax med det
uttalande som den 9 februari i Shanghai gjorde av krigsförbrytaren
Teng Wen-yi, chef för Byrån för politiskt arbete inom
bluffministeriet för det nationella försvaret. Liksom Sun-fo
tog Teng Wen-yi avstånd från Li Tsung-jens uttalande av
den 22 januari, vilket accepterade Kinas kommunistiska partis åtta
villkor som grundval för fredsförhandlingarna. I stället
krävde han en så kallad "fred på jämställd
fot, en total fred", och om inte detta medgavs, sade han, "kommer
vi inte att sky några offer för att bekämpa kommunisterna
ända till slutet". Men Teng Wen-yi underlät att nämna
med vem vi, hans motståndare, nu bör förhandla om en
"fred på jämställd fot, en total fred". Det
förefaller att vi inte kan komma någon vart med en hänvändelse
till Teng Wen-yi men om vi inte hänvänder oss till Teng Wen-yi
eller någon annan kommer vi inte heller någon vart. Så
besvärligt! Ett meddelande som Centrala nyhetsbyrån sände
från Shanghai den 9 februari berättar:
Teng Wen-yi tillfrågades av en journalist: "Har
tjänstgörande presidenten Li godkänt de fyra punkterna
i ert uttalande till offentligheten?"[5]
Teng Wen-yi svarade: "Jag talar utifrån den ståndpunkt
som Ministeriet för det nationella försvaret intar, och de
fyra punkter som uppställdes i dag har icke i förväg
underställts tjänstgörande presidenten Li."
Teng Wen-yi uppfinner här icke bara en särskild
ståndpunkt för bluffministeriet för det nationella försvaret,
vilken skiljer sig från Kuomintangs bluffregerings totala ståndpunkt,
utan uppfinner faktiskt också en mindre särskild ståndpunkt
för Byrån för politiskt arbete i bluffministeriet för
det nationella försvaret, vilken skiljer sig från den mera
omfattande särskilda ståndpunkt som intas av bluffministeriet
för det nationella försvaret. Teng Wen-yi vänder sig
ju nämligen öppet emot och nedsvärtar den fredliga uppgörelsen
i Peiping medan bluffministeriet för det nationella försvaret
den 27 januari välkomnade denna såsom en handling som tjänade
till att "förkorta kriget, vinna fred och därmed bevara
den gamla huvudstaden Peipings grundvalar, dess kulturminnesmärken
och historiska monument" samt förklarade att "fientligheternas
inställande kommer att uppnås" på samma sätt
på sådana orter som Tatung och Suiyuan.[6]
Härav framgår att de reaktionärer som mest energiskt
ropar eftar "total fred" är samma reaktionärer som
intar den minst allmängiltiga ståndpunkten. En byrå
för politiskt arbete i Ministeriet för det nationella försvaret
kan motsäga såväl Ministeriet för det nationella
försvaret som den tjänstgörande presidenten. Dessa reaktionärer
är i dag det största hindret för fredens förverkligande
i Kina. De drömmer om att under parollen om "total fred"
agitera för ett totalt krig. Som de själva säger: "om
det ska vara krig, låt det då vara ett totalt krig; om det
ska vara fred, låt det då vara en total fred". Men
ett faktum är att de varken har makt att åstadkomma en total
fred eller makt att föra ett totalt krig. Den totala makten ligger
i händerna på det kinesiska folket, det kinesiska Folkets
Befrielsearmé, Kinas kommunistiska parti och andra demokratiska
partier, inte i händerna på det illa splittrade och sönderfallande
Kuomintang. Den ena sidan utövar total makt, medan den andra är
hopplöst splittrad och stadd i sönderfall, och detta är
resultatet av det kinesiska folkets långvariga kamp och Kuomintangs
länge pågående missgärningar. Ingen allvarlig
människa kan förbise detta grundläggande faktum i dagens
politiska läge i Kina.
NOTER
[1]Pai
Chung-hsi, överbefälhavare för Kuomintangs högkvarter
för "banditernas undertryckande" i mellersta Kina, utnyttjade
det ytterligt ogynnsamma läge, i vilket Chiang Kai-shek vid denna
tidpunkt befann sig, till att föreslå honom att träffa
en "fredlig uppgörelse" i inbördeskriget. Syftet
härmed var att försvaga Chiangs ställning och stärka
ställningen för Kwangsiklicken, till vilken Pai hörde.
På Pai Chung-hsis anvisning sände bluffprovinsrådet
i Hupeh ett telegram till Chiang Kai-shek vari det varnade honom att
"om krigskatastrofen fortsätter att utbreda sig och inget
försök göres att omedelbart ändra kursen kommer
både staten och folket att ruineras" och rådde honom
att "följa den normala kursen på en politisk uppgörelse
och söka vägar till att återupptaga fredsförhandlingarna".[TILLBAKA]
[2]Begäran
om intervention avvisades av regeringarna i samtliga de fyra länder
till vilka den riktades. I sitt memorandum till kuomintangregeringen
den 12 januari förklarade den amerikanska regeringen, att Förenta
Staterna hade avvisat kuomintangrege-ringens framställning därför
att "det anses icke att det skulle tjäna något nyttigt
ändamål". Detta betydde att den amerikanska regeringen
var medveten om att den inte längre kunde avvärja undergången
för sin skyddsling Chiang Kai-shekregimen.[TILLBAKA]
[3]Den
6 och den 7 februari 1949 gjorde Sun Fo, president i kuornintangregeringens
bluffartade Exekutiva yuan, i Canton två uttalanden emot Li Tsung-jens
uttalande, om att acceptera Kinas kommunistiska partis åtta fredsvillkor
som grundval för förhandlingar. Han sade, att "regeringen
har börjat fungera i Canton dit den flyttat och vi bör underkasta
vårt förflutna en kritisk granskning". Han sade också
att "det av kommunisterna föreslagna villkoret om bestraffning
av krigsförbrytarna är absolut oantagligt".[TILLBAKA]
[4]Citerat
ur ett ode av den kinesiske 1300-talspoeten Sadul av Yuandynastin. Odets
första halvt lyder:
Från Stenstadens fästningsvallar
ses skyarna hänga lågt över rikena Wu och Chu,
men intet fångar blicken mellan jord och sky.
Endast gröna kullar resa sig som fästen,
det kämpades hårt om dem under de Sex dynastierna.
Där arméernas fanor då skymde bort solen
och krigsskeppens master snuddade molnen,
ligger vitblekta benrangel strödda.
Så många krigare dog
norr och söder om floden.
"Stenstaden" var ett forntida namn på
Nanking. [TILLBAKA]
[5]I
sitt skrivna uttalande om "Fredens och krigets utveckling"
uppställde Teng Wen-yi följande "fyra punkter":
1. "regeringen önskar fred"; 2. "Kinas kommunistiska
parti önskar krig"; 3. "den lokala freden i Peiping har
blivit ett narrspel"; 4. "vi kommer inte att sky några
offer för att bekämpa kommunisterna ända till slutet".
[TILLBAKA]
[6]Efter
Tientsins och Peipings befrielse fanns i norra Kina endast några
få isolerade befästa orter kvar i kuomintangstyrkor-nas händer.
Bland dessa var Taiyuan, Tatung, Hsinhsiang, Anyang och Kueisui. Fienden
vid Taiyuan blev fullständigt utplånad den 24 april 1949.
Fienden vid Tatung underkastade sig fredlig reorganisation den l maj.
Den 5 maj kapitulerade fienden vid Hsinhsiang. Fienden vid Anyang utplånades
den 6 maj, och Kueisui befriades fredligt den 19 september.[TILLBAKA]
1949 |
Ordförande
Mao Tsetung |
|