OM MARXISMEN-LENINISMEN-MAOISMEN OM MAOISTISKT FORUM maoistisktforum@yahoo.se
Marxistiska skrifter Andra skrifter Artiklar V.f. Sverige
- det Nya Peru
Video / Kultur NOTISER Dokument: engelska
& spanska
4 MARX

3 LENIN
2 ORDF. MAO

1

ORDF. GONZALO

Folkrörelsen Peru och tidskriften Sol Rojo

 

VARFÖR FORTSÄTTER DE ILLA SPLITTRADE REAKTIONÄRERNA SITT MENINGSLÖSA ROPANDE EFTER "TOTAL FRED"?

15 februari 1949

Kuomintangs reaktionära välde bryter samman snabbare än väntat var. Det är endast litet över fyra månader sedan Folket Befrielsearmé intog Tsinan och endast litet över tre månader sedan den intog Shenyang, men alla Kuomintangs återstående styrkor på de militära, politiska, ekonomiska, kultur- och propagandaområdena befinner sig redan i hopplös splittring och upplösning. Det allmänna sammanbrottet for Kuomintangs välde började under Liaohsi—Shenyang- och Peiping—Tientsinfälttågen på nordfronten samt Huai—Hai-fälttåget på sydfronten. På mindre än fyra månader, från början av oktober i fjol till slutet av januari i år, kostade dessa tre fälttåg Kuomintang allt som allt mer än 1.540.000 man, däribland 144 hela divisioner ur dess reguljära armé. Kuomintangväldets allmänna sammanbrott är det oundvikliga resultatet av de stora segrarna för det kinesiska Folkets befrielsekrig och av det kinesiska folkets revolutionära rörelse, men Kuomintangs och dess amerikanska herrars högljudda rop efter "fred" har spelat en avsevärd roll för att påskynda detta sammanbrott. Den l januari i år började reaktionärerna i Kuomintang lyfta ett klippblock som de kallade "fredsoffensiven". Deras avsikt var att kasta det på det kinesiska folket, men nu har de tappat det på sina egna fötter. För att vara mera exakt, klippblocket har krossat Kuomintang i småstycken. Vid sidan om general Fu Tso-yi, som hjälpt Folkets Befrielsearmé att uppnå en fredlig uppgörelse i Peipingfrågan, finns det överallt mycket folk som hoppas på en fredlig uppgörelse. Amerikanarna tittar på i vanmäktig ilska över att deras andas barn svikit dem. Det magiska vapnet, fredsoffensiven, tillverkades faktiskt i amerikanska fabriker och levererades till Kuomintang för över ett halvår sedan. Det var Leighton Stuart själv som släppte ut hemligheten. Sedan Chiang Kai-shek utsänt sitt så kallade Nyårsdagsbudskap, berättade Stuart för en av Centrala nyhetsagenturens korrespondenter att detta var "vad jag själv konsekvent arbetat för". Enligt de amerikanska nyhetsbyråerna förlorade denne korrespondent sin risskål (Avskedades. Övers. anm.) för att han publicerade detta yttrande "utanför protokollet". Orsaken till att Chiang Kai-shekklicken under en ganska lång tid icke vågade följa denna amerikanska order klarlades helt i direktiv som Kuomintangs Centrala exekutivkommittés propagandaavdelning utsände den 27 december 1948.

Om vi inte kan kämpa, kan vi inte sluta fred. Om vi kan kämpa, kommer det bara att demoralisera trupperna och folket att vi talar om fred. Följaktligen har vi, vare sig vi kan kämpa eller inte, allt att förlora och ingenting att vinna på att tala om fred.

Kuomintang sände ut detta direktiv vid den tidpunkten därför att några andra fraktioner i Kuomintang än Chiangs redan förespråkade fredsförhandlingar. Den 25 december i fjol tog Pai Chung-hsi och under hans ledning provinsrådet i Hupeh med Chiang Kai-shek upp frågan om en "fredlig uppgörelse".[1] Chiang Kai-shek blev tvungen att den l januari utsända ett uttalande om att hålla fredsförhandlingar på grundval av hans fem villkor. Han hoppades kunna stjäla patentet som uppfinnare av fredsoffensiven från Pai Chung-hsi och fotsätta sitt gamla välde under nytt firmamärke. Den 8 januari sände han Chang Chun till Hankow för att värva Pai Chung-hsis understöd och samma dag bad han regeringarna i Förenta Staterna, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen att intervenera i Kinas inbördeskrig.[2] Men alla dessa schackdrag misslyckades fullständigt. Det uttalande som Kinas kommunistiska partis ordförande Mao Tse-tung gjorde den 14 januari gav dödsstöten åt Chiang Kai-sheks planer på en låtsad fred och tvingade honom att "avgå" från scenen en vecka senare. Trots att Chiang Kai-shek och Li Tsung-jen och amerikanarna hade vidtagit alla slags åtgärder för dessa planer och hoppades att kunna uppföra ett ganska skapligt marionettskådespel, blev resultatet raka motsatsen till vad de väntat sig. Det var inte bara publiken som smalt ihop, även aktörerna själva försvann från scenen den ene efter den andre. I Fenghua fortsätter Chiang Kai-shek att, fastän han "avgått", dirigera sina återstående styrkor, men han har förlorat sin legala ställning och de människor som tror på honom blir ständigt färre. Sun Fos "Exekutiva yuan" har på eget initiativ proklamerat "regeringens flyttning till Canton", den har brutit inte bara med regeringens "president" och "tjänstgörande president" utan också med den "Lagstiftande yuan" och "Kontrollerande yuan". Sun Fos "Exekutiva yuan" uppmanar till krig[3] men "Ministeriet för nationella försvaret" som har uppdraget att leda kriget, finns varken i Canton eller i Nanking och det enda som är känt om det är att dess talesman befinner sig i Shanghai. Allt som finns kvar för Li Tsung-jen att se från "Stenstadens" fästningsvallar är sålunda att:

Skyarna hänga lågt över rikena Wu och Chu men intet fångar blicken mellan jord och sky.[4]

Ingen av de order Li Tsung-jen utfärdat sedan han tillträdde sitt ämbete den 21 januari har blivit utförd. Ehuru Kuomintang inte längre har någon "total regering" och trots att verksamhet för lokal fred pågår på många orter bekämpar fanatikerna inom Kuomintang lokal fred och kräver en så kallad "total fred", och de har faktiskt föresatt sig att avvisa freden i fåfäng förhoppning att kunna fortsätta kriget. De är förfärligt rädda att den lokala fredsverksamheten ska sprida sig och bli dem för stark. Farsen med det illa splittrade och sönderfallande Kuomintangs krav på "total fred" nådde sin klimax med det uttalande som den 9 februari i Shanghai gjorde av krigsförbrytaren Teng Wen-yi, chef för Byrån för politiskt arbete inom bluffministeriet för det nationella försvaret. Liksom Sun-fo tog Teng Wen-yi avstånd från Li Tsung-jens uttalande av den 22 januari, vilket accepterade Kinas kommunistiska partis åtta villkor som grundval för fredsförhandlingarna. I stället krävde han en så kallad "fred på jämställd fot, en total fred", och om inte detta medgavs, sade han, "kommer vi inte att sky några offer för att bekämpa kommunisterna ända till slutet". Men Teng Wen-yi underlät att nämna med vem vi, hans motståndare, nu bör förhandla om en "fred på jämställd fot, en total fred". Det förefaller att vi inte kan komma någon vart med en hänvändelse till Teng Wen-yi men om vi inte hänvänder oss till Teng Wen-yi eller någon annan kommer vi inte heller någon vart. Så besvärligt! Ett meddelande som Centrala nyhetsbyrån sände från Shanghai den 9 februari berättar:

Teng Wen-yi tillfrågades av en journalist: "Har tjänstgörande presidenten Li godkänt de fyra punkterna i ert uttalande till offentligheten?"[5] Teng Wen-yi svarade: "Jag talar utifrån den ståndpunkt som Ministeriet för det nationella försvaret intar, och de fyra punkter som uppställdes i dag har icke i förväg underställts tjänstgörande presidenten Li."

Teng Wen-yi uppfinner här icke bara en särskild ståndpunkt för bluffministeriet för det nationella försvaret, vilken skiljer sig från Kuomintangs bluffregerings totala ståndpunkt, utan uppfinner faktiskt också en mindre särskild ståndpunkt för Byrån för politiskt arbete i bluffministeriet för det nationella försvaret, vilken skiljer sig från den mera omfattande särskilda ståndpunkt som intas av bluffministeriet för det nationella försvaret. Teng Wen-yi vänder sig ju nämligen öppet emot och nedsvärtar den fredliga uppgörelsen i Peiping medan bluffministeriet för det nationella försvaret den 27 januari välkomnade denna såsom en handling som tjänade till att "förkorta kriget, vinna fred och därmed bevara den gamla huvudstaden Peipings grundvalar, dess kulturminnesmärken och historiska monument" samt förklarade att "fientligheternas inställande kommer att uppnås" på samma sätt på sådana orter som Tatung och Suiyuan.[6] Härav framgår att de reaktionärer som mest energiskt ropar eftar "total fred" är samma reaktionärer som intar den minst allmängiltiga ståndpunkten. En byrå för politiskt arbete i Ministeriet för det nationella försvaret kan motsäga såväl Ministeriet för det nationella försvaret som den tjänstgörande presidenten. Dessa reaktionärer är i dag det största hindret för fredens förverkligande i Kina. De drömmer om att under parollen om "total fred" agitera för ett totalt krig. Som de själva säger: "om det ska vara krig, låt det då vara ett totalt krig; om det ska vara fred, låt det då vara en total fred". Men ett faktum är att de varken har makt att åstadkomma en total fred eller makt att föra ett totalt krig. Den totala makten ligger i händerna på det kinesiska folket, det kinesiska Folkets Befrielsearmé, Kinas kommunistiska parti och andra demokratiska partier, inte i händerna på det illa splittrade och sönderfallande Kuomintang. Den ena sidan utövar total makt, medan den andra är hopplöst splittrad och stadd i sönderfall, och detta är resultatet av det kinesiska folkets långvariga kamp och Kuomintangs länge pågående missgärningar. Ingen allvarlig människa kan förbise detta grundläggande faktum i dagens politiska läge i Kina.

NOTER

[1]Pai Chung-hsi, överbefälhavare för Kuomintangs högkvarter för "banditernas undertryckande" i mellersta Kina, utnyttjade det ytterligt ogynnsamma läge, i vilket Chiang Kai-shek vid denna tidpunkt befann sig, till att föreslå honom att träffa en "fredlig uppgörelse" i inbördeskriget. Syftet härmed var att försvaga Chiangs ställning och stärka ställningen för Kwangsiklicken, till vilken Pai hörde. På Pai Chung-hsis anvisning sände bluffprovinsrådet i Hupeh ett telegram till Chiang Kai-shek vari det varnade honom att "om krigskatastrofen fortsätter att utbreda sig och inget försök göres att omedelbart ändra kursen kommer både staten och folket att ruineras" och rådde honom att "följa den normala kursen på en politisk uppgörelse och söka vägar till att återupptaga fredsförhandlingarna".[TILLBAKA]

[2]Begäran om intervention avvisades av regeringarna i samtliga de fyra länder till vilka den riktades. I sitt memorandum till kuomintangregeringen den 12 januari förklarade den amerikanska regeringen, att Förenta Staterna hade avvisat kuomintangrege-ringens framställning därför att "det anses icke att det skulle tjäna något nyttigt ändamål". Detta betydde att den amerikanska regeringen var medveten om att den inte längre kunde avvärja undergången för sin skyddsling Chiang Kai-shekregimen.[TILLBAKA]

[3]Den 6 och den 7 februari 1949 gjorde Sun Fo, president i kuornintangregeringens bluffartade Exekutiva yuan, i Canton två uttalanden emot Li Tsung-jens uttalande, om att acceptera Kinas kommunistiska partis åtta fredsvillkor som grundval för förhandlingar. Han sade, att "regeringen har börjat fungera i Canton dit den flyttat och vi bör underkasta vårt förflutna en kritisk granskning". Han sade också att "det av kommunisterna föreslagna villkoret om bestraffning av krigsförbrytarna är absolut oantagligt".[TILLBAKA]

[4]Citerat ur ett ode av den kinesiske 1300-talspoeten Sadul av Yuandynastin. Odets första halvt lyder:

Från Stenstadens fästningsvallar
ses skyarna hänga lågt över rikena Wu och Chu,
men intet fångar blicken mellan jord och sky.
Endast gröna kullar resa sig som fästen,
det kämpades hårt om dem under de Sex dynastierna.
Där arméernas fanor då skymde bort solen
och krigsskeppens master snuddade molnen,
ligger vitblekta benrangel strödda.
Så många krigare dog
norr och söder om floden.

"Stenstaden" var ett forntida namn på Nanking. [TILLBAKA]

[5]I sitt skrivna uttalande om "Fredens och krigets utveckling" uppställde Teng Wen-yi följande "fyra punkter": 1. "regeringen önskar fred"; 2. "Kinas kommunistiska parti önskar krig"; 3. "den lokala freden i Peiping har blivit ett narrspel"; 4. "vi kommer inte att sky några offer för att bekämpa kommunisterna ända till slutet". [TILLBAKA]

[6]Efter Tientsins och Peipings befrielse fanns i norra Kina endast några få isolerade befästa orter kvar i kuomintangstyrkor-nas händer. Bland dessa var Taiyuan, Tatung, Hsinhsiang, Anyang och Kueisui. Fienden vid Taiyuan blev fullständigt utplånad den 24 april 1949. Fienden vid Tatung underkastade sig fredlig reorganisation den l maj. Den 5 maj kapitulerade fienden vid Hsinhsiang. Fienden vid Anyang utplånades den 6 maj, och Kueisui befriades fredligt den 19 september.[TILLBAKA]



1949 Ordförande Mao Tsetung