KUOMINTANGS OLIKA SVAR PÅ FRÅGAN OM ANSVARET FÖR KRIGET

18 februari 1949

"Efter försvarskrigets slut har regeringen, vid genomförandet av sin på fred och nationellt återuppbygge inriktade politik, bemödat sig att fredligt lösa problemet med Kinas kommunistiska parti. Under ett och ett halvt års tid bröt Kinas kommunistiska parti alla överenskommelser, och därför bör det bära ansvaret, för att freden omintetgjordes. I stället har det nu gjort upp en förteckning på så kallade krigsförbrytare, vilken upptar alla regeringens ledande män, och har till och med krävt att regeringen först ska häkta dem. Detta visar klart hur fräckt och oresonligt Kinas kommunistiska parti är. Om icke Kinas kommunistiska parti ändrar sitt uppförande, kommer det sannerligen att bli svårt att finna en väg till fredsförhandlingar."

Det ovanstående är hela den argumentation i frågan om ansvaret för kriget som propagandaavdelningen i Kuomintangs Centrala exekutivkommitté framlade i ett den 13 februari 1949 utgivet "Specialdirektiv för propaganda".

Denna argumentation kommer från ingen mindre än krigsförbrytaren nr l, Chiang Kai-shek. I sitt uttalande på nyårsdagen sade han:

Som en trogen anhängare till de Tre folkprinciperna och Republikens faders läror bjöd det mig emot att låta avslutningen av kriget mot Japan följas av det väpnade undertryckandet av banditerna och därigenom försvåra folkets lidanden. Så snart försvarskriget mot Japan var över proklamerade vår regering därför sin politik för fred och nationellt återuppbygge och sökte dessutom lösa kommunistproblemet medelst politiska överläggningar och militär medling. Men tvärtemot våra förväntningar satte sig kommunistiska partiet under ett och ett halvt års tid hårdnackat emot alla överenskommelser och förslag och gjorde det omöjligt att genomföra dem med de ursprungligen avsedda åtgärderna. Slutligen inledde det till och med, med alla till buds stående krafter, en väpnad revolt vilken hotade statens existens. Sålunda drevs denna regering till den smärtsamma men nödvändiga åtgärden att mobilisera för att slå ned revolten.

Den 28 december, sju dagar innan Chiang Kai-shek gjorde det ovan citerade uttalandet, framlade en auktoritativ person i Kinas kommunistiska parti en förteckning på fyrtiotre krigsförbrytare och i toppen på den lyste ingen annan än just denne samme Chiang Kai-shek. Krigsförbrytarna, som både vill anhålla om fred och smita ifrån sitt ansvar, har inget annat alternativ än att lägga skulden på kommunistiska partiet. Men dessa två ting är oförenliga. Eftersom kommunistiska partiet bör bära ansvaret för att ha satt i gång kriget, är det kommunistiska partiet som bör bestraffas. Eftersom kommunisterna är "banditer" bör banditerna "undertryckas". Eftersom de "inledde en revolt med alla till buds stående krafter", bör revolten "slås ned". Att "undertrycka banditer" och "slå ned revolter" är till hundra procent riktigt, så varför ska man sluta upp med det? Varför har uttrycket "kommunistiska banditer" ändrats till "kommunistiska partiet" i alla offentliga dokument som Kuomintang utgivit sedan den l januari 1949?

Sun Fo, som kände på sig att något var på tok, kom med ett helt annat argument om ansvaret för kriget i ett radiotal som han höll på kvällen samma dag som Chiang Kai-shek utsände sitt nyårsuttalande. Sun Fo sade:

Vi minns att vi för tre år sedan, under den första tiden efter segern i försvarskriget, sammankallade representanter från skilda läger och framträdande enskilda till en Politisk rådgivande konferens. Detta skedde därför att folket var i behov av återupprättelse, landet var i behov av aktivt återuppbygge och det ännu inom de olika partierna fanns en allmän förståelse för dessa behov. Efter tre veckors bemödanden och särskilt tack vare vänlig medling av mr Marshall, president Trumans speciella sändebud, kom vi överens om ett program för fred och nationellt åter-uppbygge och om särskilda åtgärder för att lösa olika tvister. Tänk bara, vilket välstånd som skulle råda i Kina i dag och hur lyckligt dess folk skulle vara, om vi då hade genomfört alla dessa åtgärder i god tid. Olyckligtvis ville vid den tiden inget av de olika berörda partierna helt ge upp sina själviska intressen, och folket i landet gjorde inte sitt yttersta för att skänka fredsrörelsen framgång. Och så inträffade åter katastrofen att krig utbröt och störtade folket ned i elände och lidande.

Sun Fo är en liten smula mera "rättvis" än Chiang Kai-shek. Han lägger inte hela ansvaret för kriget på kommunistiska partiet utan fördelar det lika mellan de "olika berörda partierna" enligt metoden att "åstadkomma jämlikhet i jordägandet"[1]. De inblandade är Kuomintang, demokratiska förbundet och de framstående personerna. Och flera finns: ''folket i landet" är också inblandat. Inte en enda av våra 475 miljoner landsmän kan undgå ansvar. Medan Chiang Kai-shek dammade på allenast kommunistiska partiet, klår Sun Fo alla partier, alla de partilösa, varenda en av sina landsmän. Till och med Chiang Kai-shek och kanske också Sun Fo själv kommer att få smaka käppen. Här ser ni två kuomin-tangare, som råkat i luven på varandra: Sun Fo och Chiang Kai-shek.

En tredje kuomintangare har framträtt och säger: "Nej, enligt min mening ska hela ansvaret bäras av Kuomintang". Hans namn är Li Tsung-jen. Den 22 januari 1949 gjorde Li Tsung-jen ett uttalande i sin egenskap av "tjänstgörande president". Ifråga om ansvaret för kriget, sade han:

Det treåriga inbördeskriget, som följde på det åttaåriga försvarskriget, har icke blott fullständigt förintat landets sista hopp om återhämtning efter segern i försvarskriget utan har också spritt förstörelse överallt norr och söder om Gula floden, skövlat otaliga bondgårdar och hus, dödat och sårat tusen sinom tusen oskyldiga människor, splittrat oräkneliga familjer och kommit människor allestädes att klaga i hunger och kyla. Inbördeskrigens historia i vårt land kan inte visa upp maken till förskräcklig och omfattande förstörelse.

Här gör Li Tsung-jen ett uttalande men nämner inga namn. Han lägger inte ansvaret på Kuomintang eller på kommunistiska partiet eller på något annat läger. Men han har fastställt ett faktum, att denna "förskräckliga och omfattande förstörelse" inte skett annorstädes än "norr och söder om Gula floden". Låt oss därför undersöka vem som förorsakade denna "förskräckliga och omfattande förödelse" inom området från Gula floden söderut till Yangtsefloden och norrut till Sungarifloden. Kunde den ha förorsakats av att folket och folkets armé där slogs inbördes? Eftersom Li Tsung-jen en gång var chef för Chiang Kai-sheks högkvarter i Peiping och eftersom hans Kwangsiklicks soldater en gång tillsammans med Chiang Kai-sheks soldater kämpade i bergsområdet Yi-Meng i provinsen Shantung,[2] har han pålitliga informationer om var och hur denna "omfattande förödelse" ägde rum. Om det inte finns något annat gott hos Li Tsung-jen, så är det åtminstone gott att han gjort detta ärliga uttalande. Och vad mera är, i stället för att tala om att "slå ned revolten" eller att "undertrycka banditerna" kallar han kriget för ett "inbördeskrig" och det kan, vad Kuomintang beträffar, sägas vara något jämförelsevis nytt.

Li Tsung-jen, som följer sin egen logik, deklarerade i samma uttalande att "regeringen är villig att börja förhandlingar omedelbart på grundval av de åtta villkor som föreslagits av Kinas kommunistiska parti". Li Tsung-jen vet att det första av de åtta villkoren är bestraffning av krigsförbrytarna och att hans eget högt ärade namn står med på förteckningen över dessa. Att krigsförbrytarna skall bestraffas är en logisk slutsats av den "stora förödelsen". Av detta skäl går fanatikerna inom Kuomintang nu omkring och muttrar anklagelser mot Li Tsung-jen och säger att "de åtta villkor som Mao Tse-tung uppställde i sitt uttalande av den 14 januari skulle ruinera landet, och regeringen borde inte ha godtagit dem".

Det finns orsaker till att fanatikerna bara kan muttra och inte vågar tala öppet. Innan Chiang Kai-shek avgick, hade fanatikerna tänkt att avvisa våra åtta villkor, men sedan beslöt Chiang Kai-shek vid närmare eftertanke att icke göra det, förmodligen därför att han insåg att han inte skulle ha någon utväg kvar om han avvisade dem. Så låg saken till den 19 januari. Samma dag på morgonen sade Chang Chun-mai[3] vid sin återkomst till Shanghai från Nanking, att "regeringen måhända snart gör ytterligare ett uttalande som svar på de åtta villkor som framlagts av Kinas kommunistiska parti". Därpå sände Centrala nyhetsagenturen samma dag på kvällen ett tjänstemeddelande, som sade:

Tillägg följande not till shanghaimeddelandet om Chang Chun-mais uttalande, vilket just erhållits. Beträffande hans försäkran att regeringen snart kommer att göra ytterligare ett uttalande, har en av Centrala nyhetsbyråns korrespondenter från vederbörande sida just erfarit att regeringen icke har för avsikt att göra ett ytterligare uttalande.

I sitt uttalande den 21 januari, om sin "avgång", yttrade Chiang Kai-shek inte ett enda ord till kritik av de åtta villkoren och återkallade till och med sina egna fem villkor genom att förändra dem till "uppnå fred på principen att territoriets suveränitet och okränkbarhet upprätthålles, att d?n historiska kulturen och samhällsordningen icke förintas och att folkets försörjning och rätt till frihet tryggas". Han vågade inte längre ta upp sådana ting som konstitutionen, den lagligen konstituerade myndigheten eller armén. Detta är skälet till att Li Tsung-jen den 22 januari vågade godtaga Kinas kommunistiska partis åtta villkor som basis för förhandlingarna och likaså till att fanatikerna inom Kuomin-tang inte vågade avvisa dem öppet utan bara kunde muttra att "regeringen borde inte ha godtagit dem".

Stod Sun Fo konsekvent fast vid sin politik att "åstadkomma jämlikhet i jordägandet"? Nej. Sedan han den 5 februari "flyttat regeringen till Canton", höll han den 7 februari ett tal i frågan om krigsansvaret och yttrade:

Under de senaste sex månaderna har krigskatastrofens utbredning medfört allvarliga förändringar i läget och tillfogat folket otaliga lidanden. Allt detta har sitt ursprung i tidigare misstag, misslyckanden och oresonlighet, och dagens svåra läge är en följd därav. Vi är alla övertygade om att Kina behöver de Tre folkprinciperna. Så länge som de Tre folkprinciperna icke förverkligats, kan Kinas problem aldrig lösas. Det kan erinras om att vårt partis Tsungli[*] för tjugo år sedan personligen anförtrodde de Tre folkprinciperna till vårt parti såsom en testamentarisk gåva i hopp om att de skulle förverkligas steg för steg. Om de hade förverkligats, skulle läget aldrig ha utvecklats till en sådan hopplös röra.

Var god och lägg märke till att presidenten för kuomin-tangregeringens Exekutiva yuan här inte portionerar ut ansvaret för kriget i lika delar på de olika partierna och alla sina landsmän, utan lägger det på Kuomintang själv. Det gör gott att se Sun Fo bruka käppen endast på Kuomintangs bak. Hur är det med kommunistiska partiet? President Sun säger:

Vi kan se att Kinas kommunistiska parti har varit i stånd att lura och dupera folket enbart genom att begära jämlikhet i jordägandet, vilket är en del av de Tre folkprinciperna, principen om folkets försörjning. Vi borde känna oss djupt skamsna, skärpa vår vaksamhet och på nytt undersöka våra tidigare misstag.

Tack så mycket, käre president! Ehuru kommunistiska partiet alltjämt är anklagat för brottet "att lura och dupera folket" är det i alla fall oskyldigt till andra fasansfulla brott och undgår följaktligen en bastonad och slipper undan med huvudet och ryggskinnet i behåll.

President Sun är sympatisk inte bara av denna orsak. I samma tal säger han:

Det kommunistiska inflytandets utbredning i dag är ett resultat av att vi underlåtit att genomföra de principer vi tror på. Vårt partis största misstag i det förgångna var att vissa medlemmar dyrkade våldet allt för mycket och kivades inbördes om makten och därigenom gav fienden möjlighet att utså tvedräkt i våra led. Det åttaåriga försvarskrigets avslutande borde ha varit tillfället att förverkliga landets enande på fredlig väg, ett tillfälle som bjuds endast en gång på tusen år, och ursprungligen hade regeringen planer på att lösa de inhemska tvisterna på politisk väg, men de blev olyckligtvis icke genomförda. Efter åratal av krig och kaos var folket i trängande behov av återupprättelse. Den nya väpnade konflikten gjorde livet omöjligt för folket och dess lidande var stort. Den sänkte också soldaternas moral och förorsakade upprepade militära bakslag. Av hänsyn till folkets känslor och därför, att han insåg att man misslyckats att lösa problemet med militära medel utgav president Chiang ett nyårsbudskap i vilket han manade till fred.

Gott! Här har denne krigsförbrytare Sun Fo frivilligt avlagt en bekännelse, och därtill en öppen och sanningsenlig sådan, ehuru han varken blivit häktad eller fått smaka käppen. Vem var det som dyrkade våldet, satte igång kriget och anhöll om fred först sedan det misslyckats att lösa problemen med militära medel? Ingen annan än Kuomintang, ingen annan än Chiang Kai-shek själv. President Sun är mycket noggrann med ordvalet när han säger att "vissa medlemmar" i hans parti dyrkade våldet allt för mycket. Det stämmer med Kinas kommunistiska partis krav att endast ett visst antal men inte fler av Kuomintangs medlemmar och naturligtvis inte samtliga dess medlemmar ska straffas och brännmärkas som krigsförbrytare.

Vi har således ingen tvist med Sun Fo om antalet. Vi har en annan mening än han om den slutsats som ska dras. Vi anser att "vissa medlemmar" av Kuomintang måste bestraffas som krigsförbrytare därför, att de "dyrkade våldet" och förorsakade "en ny väpnad konflikt", som "gjorde livet omöjligt för folket". Men Sun Fo är inte med på det. Han säger:

Genom att uppskjuta utnämningen av sin delegation och ständigt söka vinna tid har kommunistiska partiet visat att det också dyrkar våldet, tror att det nu har blivit fullfjädrat och kan erövra hela landet med våld. Därför vägrar det att såsom ett första steg inställa fientligheterna. Dess motiv är alltför uppenbart. Jag föreslår härmed på fullt allvar: för att uppnå en varaktig fred ska de bägge parterna föra förhandlingar på jämställd fot och villkoren bör vara rättvisa, resonliga och godtagbara för folket i hela landet.

Härav kan ni se att president Sun inte är riktigt sympatisk. Han tycks tro att bestraffningen av krigsförbrytarna inte är ett rättvist och resonligt villkor. I frågan om krigsförbrytarna blottar hans ord en inställning liknande den som fanns i det "Specialdirektiv för propaganda" som Kuomintangs propagandaavdelning utgav den 13 februari, och liksom detta muttrar han bara och vågar inte öppet resa invändningar. Han skiljer sig skarpt från Li Tsung-jen som vågar godtaga bestraffningen av krigsförbrytarna som ett av grundvillkoren för förhandlingar.

Men det finns fortfarande något sympatiskt hos president Sun, ty han säger att ehuru kommunistiska partiet "också dyrkar våldet", vilket visar sig i att det "uppskjutit utnämn-ningen av sin delegation" och "vägrar att såsom ett första steg inställa fientligheterna", är det likväl inte likt Kuomin-tang, som dyrkade våldet så tidigt som 1946 och släppte lös ett synnerligen grymt krig. Javäl, kommunistiska partiet har '"uppskjutit utnämningen av sin delegation" därför att uppgörandet av en förteckning över krigsförbrytarna är en viktig sak. Förteckningen måste vara "godtagbar för folket i hela landet" och en förteckning som är för lång eller för kort skulle vara orealistisk och icke kunna godtagas av "folket i hela landet" (i vars led man icke finner några krigsförbrytare eller medbrottslingar till dessa). Detta nödvändiggör överläggningar med de demokratiska partierna och folkorganisationerna. Det har därför lett till att vi "sökt vinna tid" och icke varit i stånd att med en gång utse våra delegater och sålunda ådragit oss Sun Fos och hans gelikars onåd. Men från detta kan man inte hoppa till slutsatsen att kommunistiska partiet "också dyrkar våldet". Det är troligt att inom kort förteckningen på krigsförbrytarna kommer att offentliggöras, våra delegater att utses och förhandlingarna att påbörjas. Och då kan president Sun inte längre säga att vi "dyrkar våldet".

Vad beträffar att vi "vägrar att som ett första steg inställa fientligheterna", så är det en fullt riktig hållning som vi intagit för att visa vår respekt för president Chiangs nyårsbudskap. I detta sade president Chiang:

Så snart det kommunistiska partiet har en allvarlig önskan om fred och kan ge bestämda tecken härpå, ska regeringen säkerligen gå det uppriktigt till mötes och vara villig att diskutera konkreta åtgärder för fientligheternas inställande och återställande av freden.

Den 19 januari antog Sun Fos Exekutiva yuan en resolution som stred mot Chiang Kai-sheks budskap i det den sade: "först uppnå att fientligheterna inställes omedelbart och utan villkor och sedan utnämnda delegater att upptaga fredsförhandlingar". En talesman för Kinas kommunistiska parti kritiserade den 21 januari strängt denna absurda resolution.[4]Underligt nog slog Exekutiva yuans president dövörat till för denna kritik, och den 7 februari kom han åtar med dumheten om att kommunistiska partiet genom att "Vägra att som ett första steg inställa fientligheterna" gav bevis för att det "också dyrkar våldet". Till och med en sådan krigsförbrytare som Chiang Kai-shek begriper att det är omöjligt att utan förhandlingar inställa fientligheter och återställa fred. I detta stycke är Sun Fo långt efter Chiang Kai-shek.

Som alla vet har Sun Fo antecknats som krigsförbrytare därför att han hela tiden understött Chiang Kai-shek både då det gällde att sätta i gång och att fortsätta kriget. Ännu så sent som den 22 juni 1947 sade han, att en "uppgörelse kommer slutligen, förutsatt att vi militärt kämpar till slutet" och att "fredsförhandlingar för närvarande icke kan komma ifråga och regeringen måste krossa Kinas kommunistiska parti eller bli krossad av det".[5] Sun Fo själv är en av dessa "vissa medlemmar" av Kuomintang som dyrkade våldet. Men nu gör han oansvariga och småaktigt kritiska anmärkningar från sidolinjerna precis som om han aldrig dyrkat våldet och inte har något ansvar för underlåtenheten att genomföra de Tre folkprinciperna. Detta är ohederligt. Vare sig han blir rannsakad enligt statens lagar eller behandlas i överensstämmelse med Kuomintangs partidisciplin kan Sun Fo icke undgå den bastonad han förtjänar.

NOTER

[*]Tsungli som kan översättas med "den ledande" eller "den främste" var en titel som Kuomintang gav Sun Yat-sen. övers. anm[TILLBAKA]

[1]En av Sun Yat-sens berömda paroller. (Se "Om ny demokrati", 6. avsnittet, Selected Works of Mao Tse-tung, vol. II.) Här används den som en ordlek for att förlöjliga Sun Fo.[TILLBAKA]

[2] Har åsyftas området kring bergen Yi och Meng i provinsen Shantung. Tillsammans med Chiang Kai-sheks trupper angrep Kwangsiklickens 46. armé detta område. Denna armé hade hämtats sjövägen från ön Hainan och landsattes vid Tsingtao i oktober 1946. Den blev fullständigt utplånad i Laiwuområdet i provinsen Shantung i februari 1947.[TILLBAKA]

[3]En reaktionär politiker, ledare för det lilla reaktionära Demokratiska socialistpartiet. Se "Välkomna den kinesiska revolutionens nya flodtid" not 8, i detta band samt "Om ny demokrati", not 9, Valda Verk av Mao Tse-tung, band II.[TILLBAKA]

[4]Se "Kinas kommunistiska partis talesmans kommentar till Nankings Exekutiva yuans resolution", i detta band.[TILLBAKA]

[5]De citerade uttalandena fälldes av Sun Fö, dåvarande vicepresident i kuomintangregeringen, då han den 22 juni 1947 i Nanking mottog journalister från Associated Press, Kuomintangs Central Daily News och Hsin Min Pao.[TILLBAKA]