KASTA UNDAN ILLUSIONERNA, BERED ER TILL STRID.[*]

14 augusti 1949

Det är ingen tillfällighet att det amerikanska utrikesdepartementets Vita bok, om förhållandet mellan Kina och Förenta Staterna, och utrikesminister Achesons brev till president Truman[1] publicerats vid denna tid. Publiceringen av dessa dokument återspeglar det kinesiska folkets seger och imperialismens nederlag, den är en reflex av hela det imperialistiska världssystemets nedgång. Det imperialistiska systemet är genomfrätt av oöverkomliga inre motsättningar, och därför råder djup förstämning bland imperialisterna.

Imperialismen har själv skapat betingelserna för sin undergång. Dessa betingelser är uppväckandet av de stora folkmassorna i kolonierna och halvkolonierna samt i de imperialistiska länderna. Imperialismen har drivit de stora massorna av folken i hela världen in i den historiska epok då den väldiga striden för imperialismens avskaffande utspelas.

Imperialismen har skapat såväl de materiella som de moraliska förutsättningarna för de stora folkmassornas kamp.

De materiella förutsättningarna är fabriker och verkstäder, järnvägar, eldhandvapen, artilleri och liknande ting.

Det mesta av den starka utrustning som Folkets Befrielsearmé besitter kommer från den amerikanska imperialismen, en del kommer från den japanska imperialismen och en del har vi själva tillverkat.

Den brittiska aggressionen mot Kina år 1840[2] följdes av aggressionskrig mot Kina förda av de allierade engelsk-franska styrkorna[3],[4] av Japan[5] och av de åtta stormakternas (Englands, Frankrikes, Japans, Tsarrysslands, Tysklands, Förenta Staternas, Italiens och Österrikes) allierade styrkor[6] , av kriget mellan Tsarryssland och Japan på kinesiskt område[7] , av Japans aggressionskrig mot Kina i nordöst, som började 1931, av Japans aggressionskrig mot hela Kina, vilket började 1937 och pågick i åtta långa år, och slutligen av det senaste aggressionskriget mot det kinesiska folket, vilket har pågått i tre år och synbarligen förts av Chiang Kai-shek men i verkligheten av Förenta Staterna. Såsom säges i Achesons brev har Förenta Staterna under detta senaste krig lämnat Kuomintangs regering materiellt bistånd till ett värde motsvarande "mer än femtio procent" av dess "penningutgifter" och "försett de kinesiska arméerna" (han menar Kuomintangs arméer) med "militära förnödenheter". Det är ett krig i vilket Förenta Staterna tillhandahåller pengarna och kanonerna och Chiang Kai-shek levererar manskapet, som skall kämpa för Förenta Staterna och slakta det kinesiska folket. Alla dessa aggressionskrig i förening med den politiska, ekonomiska och kulturella aggressionen och förtrycket har föranlett kineserna att hata imperialismen, har fått dem att tänka efter, "Vad gäller allt detta?" och har tvingat dem att ge fritt spelrum åt sin revolutionära anda och att enas genom kamp. De kämpade, misslyckades, kämpade på nytt, misslyckades på nytt och kämpade ännu en gång och samlade 109 års erfarenhet, samlade erfarenhet i hundratals strider, stora och små, militära och politiska, ekonomiska och kulturella, med blodsutgjutelse och utan blodsutgjutelse — och först därefter vann de dagens grundläggande seger. Dessa är de moraliska förutsättningarna utan vilka revolutionen icke kunde segra.

Till tjänst för sin aggression skapade imperialisterna compra-dorsystemet och byråkratkapitalet i Kina. Den imperialistiska aggressionen stimulerade Kinas samhällsekonomi, åstadkom förändringar i den och skapade imperialismens motsatser — Kinas nationella industri och nationella bourgeoisie och särskilt det kinesiska proletariatet, vilket arbetar såväl i företag som drivs direkt av imperialisterna som i de vilka drivs av byråkratkapitalet och i de som den nationella bourgeoisin driver. Till tjänst för sin aggression ruinerade imperialismen de kinesiska bönderna, i det den exploaterade dem genom byte av olika värden, och skapade därmed väldiga massor av fattiga bönder, omfattande hundratusentals och miljontals människor och utgörande 70 procent av Kinas landsbygdsbefolkning. Till tjänst för sin aggression skapade imperialismen åt Kina miljontals stora och små intellektuella av ny typ, som skiljer sig från de gamla literatus- och lärd- och -byråkratty-perna. Men imperialismen och dess hej dukar, Kinas reaktionära regeringar, förmådde hålla kontroll endast över en del och slutligen bara över en handfull av dessa intellektuella, sådana som Hu Shih, Fu Zse-nien och Chien Mu[8]. Alla de övriga slapp ur deras grepp och vände sig emot dem. Studenter, lärare, professorer, tekniker, ingenjörer, läkare, vetenskapsmän, författare, konstnärer och regeringstjänstemän är allesammans i revolt emot eller säger farväl till Kuomintang.

Kommunistiska partiet är de fattigas parti. Det beskrives i Kuomintangs vida spridda och allt genomträngande propaganda såsom ett band av människor som begår mord och mordbrand, som våldtar och plundrar, förkastar historien och kulturen, inte vördar sina föräldrar eller respekterar lärare, är oemottagliga för alla argument, praktiserar egendoms- och kvinnogemenskap och använder "människohavets" militära taktik. Kommunisterna är, kort sagt, en hord av djävulska monster som gör sig skyldiga till varje upptänkligt brott och är oförlåtligt ondskefulla. Men märkvärdigt nog har just denna hord fått stöd av många hundra miljoner människor, däribland flertalet av de intellektuella och särskilt den studerande ungdomen.

En del av de intellektuella vill ännu vänta och se. De tänker: Kuomintang är dåligt, och kommunistiska partiet är inte nödvändigtvis bra det heller, så det är bäst att vi lugnar oss och ser tiden an. En del understödjer Kommunistiska partiet i ord, men i sina hjärtan ser de tiden an. Det är just dessa människor som har illusioner om Förenta Staterna. De är ovilliga att göra skillnad mellan den amerikanska imperialismen, som har makten, och det amerikanska folket, som inte har den. De låter sig lätt duperas av de amerikanska imperialisternas honungsdry-pande ord, såsom om dessa imperialister utan en allvarlig och lång kamp skulle kunna förmås att umgås med Folkets Kina på jämlikhetens och den ömsesidiga fördelens grundval. De hyser fortfarande många reaktionära, det vill säga, anti-folkliga idéer, men de är inga kuomintangreaktionärer. De tillhör antingen "medelvägens" företrädare eller högerflygeln i Folkets Kina. De är anhängare av vad Acheson kallar "demokratisk individualism". Achesons bedrägliga manövrer har ännu en svag social bas i Kina.

Achesons Vita bok erkänner att de amerikanska imperialisterna inte har en aning om vad de ska ta sig till i den nuvarande situationen i Kina. Kuomintang är så kraftlöst att ingen hjälp, om än aldrig så omfattande, kan rädda det. Dess undergång är oundviklig. De amerikanska imperialisterna håller på att förlora greppet över tingen och känner sig hjälplösa. Acheson säger i sitt följebrev:

Ett olyckligt men ofrånkomligt faktum är att det låg utanför Förenta Staternas regerings möjligheter att kontrollera det olycksbådande resultatet av inbördeskriget i Kina. Ingenting som detta land gjorde eller kunde ha gjort inom rimliga gränser för sin förmåga kunde ha ändrat detta resultat. Ingenting som detta land lämnade ogjort har bidragit till det. Det var en produkt av inre kinesiska krafter, krafter som detta land försökte men icke kunde påverka.

Logiskt borde, såsom några förvirrade kinesiska intellektuella tänker eller säger, Achesons slutsats vara att handla likt "slaktaren, som lägger bort sin kniv och med ens blir en Buddha", eller "rövaren som genomgår en sinnesändring och blir en dyg-dig man", d.v.s. han borde behandla Folkets Kina på jämlikhetens och den ömsesidiga fördelens grundval och sluta att ställa till bråk. Men Acheson säger: Nej, vi ska alldeles bestämt fortsätta med att ställa till bråk. Blir det några resultat av det? Det blir det, säger han. På vilken grupp bland folket kommer han att stödja sig? På anhängarna av den "demokratiska individualismen". Acheson säger:

... slutligen kommer Kinas djupgående civilisation och demokratiska individualism att göra sig gällande, och landet kommer att kasta av sig det utländska oket. Jag håller före att vi bör understödja varje utveckling i Kina som nu och i framtiden verkar i riktning mot detta mål.

Hur vitt skild är inte imperialisternas logik från folkets! Ställa till bråk, misslyckas, ställa till bråk på nytt, misslyckas på nytt... till dess det är ute med dem. Detta är imperialisternas och reaktionärernas logik över hela världen i deras förhållande till folkets sak, och de kommer aldrig att handla i strid med denna logik. Detta är en marxistisk lag. När vi säger "imperialismen är vildsint", menar vi att dess natur aldrig kommer att förändras, att imperialisterna aldrig kommer att lägga ifrån sig sina slaktarknivar, att de aldrig kommer att bli Bud-dhor, utan kommer att fortsätta som de börjat till dess de går under.

Kämpa, misslyckas, kämpa på nytt, misslyckas på nytt, kämpa igen ... till segern; detta är folkets logik och också det kommer aldrig att handla i strid med denna logik. Detta är en annan marxistisk lag. Det ryska folkets revolution följde denna lag, och det har också det kinesiska folkets revolution gjort.

Klasser kämpar, en del klasser triumferar, andra elimineras. Sådan är historien, sådan är civilisationens historia sedan tusentals år. Det är historisk materialism att tolka historien ur denna synpunkt. I motsättning till denna synpunkt står den historiska idealismen.

Självkritikens metod kan tillämpas endast inom folkets led. Det är omöjligt att förmå imperialisterna och de kinesiska reaktionärerna att visa hjärtegodhet och vända sig ifrån sina onda gärningar. Den enda kurs man kan följa är att organisera sina styrkor och kämpa mot dem, så som skett i vårt folks Befrielsekrig och i agrarrevolutionen, för att avslöja imperialisterna, "irritera"[9] dem, störta dem, bestraffa dem för brott mot lagen och "enbart tillåta dem att uppföra sig väl och inte ställa till oro i ord eller handling". Endast då finns det något hopp om att man ska kunna ha med de imperialistiska främmande länderna att göra på grundval av jämlikhet och ömsesidig fördel. Endast då finns det något hopp om att de godsägare, byråkratkapitalister och medlemmar av den reaktionära kuomintangklicken jämte deras medbrottslingar, som lagt ned sina vapen och kapitulerat, ska kunna ges en uppfostran, som syftar till att förvandla de onda till goda, och så vitt det är möjligt, bli förvandlade till goda människor. Många kinesiska liberaler — demokratiska element av den gamla typen, d.v.s. anhängarna av den "demokratiska individualismen", vilka Truman, Marshall, Acheson, Leighton Stuart och deras gelikar räknar på och har försökt att vinna — finner sig ofta försatta i ett passivt läge och har ofta fel i sina omdömen om de styrande i Förenta Staterna, om Kuomintang, om Sovjetunionen och även om Kinas kommunistiska parti. Orsaken är just den att de inte betraktar eller inte gillar att betrakta problemen ur den historiska materialismens synpunkt.

Det åligger framstegsvännerna — kommunisterna, de demokratiska partiernas medlemmar, de politiskt medvetna arbetarna, den studerande ungdomen och de framstegsvänliga intellektuella — att skapa enhet med mellanskikten, medelvägsanhängare och efterblivna element ur olika skikt, med alla dem i Folkets Kina som fortfarande vacklar och tvekar (dessa människor kommer att vackla för en lång tid framöver, och även sedan de en gång stadgat sig kommer de att vackla på nytt så snart de stöter på svårigheter), ge dem allvarligt menad hjälp, kritisera deras vacklande karaktär, uppfostra dem, vinna dem över till massornas sida, förhindra imperialisterna att dra dem över till sig och säga åt dem att kasta undan illusionerna och bereda sig till strid. Ingen bör tro att det inte är mera arbete att utföra nu, då segern är vunnen. Vi måste fortfarande arbeta, utföra mycket tålmodigt arbete innan vi helt och fullt vunnit dessa människor. När vi har vunnit dem, kommer imperialismen att vara fullständigt isolerad och Acheson kommer inte längre att kunna spela några av sina spratt.

Parollen "bered er till strid" är riktad till dem som alltjämt hyser vissa illusioner om förhållandet mellan Kina och de imperialistiska länderna, i all synnerhet mellan Kina och Förenta Staterna. Vad denna fråga angår är de fortfarande passiva, de har ännu inte kommit till klarhet, de är ännu icke beslutna att föra en långvarig kamp emot den amerikanska (och brittiska) imperialismen därför att de alltjämt har illusioner om Förenta Staterna. Det består fortfarande en mycket bred eller ganska bred klyfta mellan dessa människor och oss i denna fråga.

Publiceringen av Förenta Staternas Vita bok och Achesons följebrev är värd att firas, därför att den vräker en hink kallt vatten över och medför förlust av ansikte för dem, som hyser idéer av den gamla typen om demokrati eller demokratisk individualism, som inte gillar, eller inte helt gillar, är missnöjda eller en smula missnöjda med eller rent av avskyr folkdemokratin, eller den demokratiska kollektivismen, eller den demokratiska centralismen, eller den kollektiva heroismen, eller patriotism, som grundar sig på internationalism, — men som fortfarande känner sig som patrioter och inte är kuomintangreak-tionärer. Den är en hink kallt vatten särskilt över dem, som tror att allt amerikanskt är gott och hoppas att Kina ska forma sig efter Förenta Staternas mönster.

Acheson deklarerar öppet att de kinesiska demokratiska individualisterna ska "uppmuntras" att avkasta det så kallade "utländska oket". Det vill säga, han uppmanar till att störta marxismen-leninismen och folkets demokratiska diktatur som leds av Kinas kommunistiska parti. För denna "ism" och detta system är, påstås det, "utländska" och har inga rötter i Kina, de har tvingats på kineserna av tysken Karl Marx (som dog för sextio år sedan), och ryssarna Lenin (som dog för tjugofem år sedan) och Stalin (som fortfarande är i livet). Denna "ism" och detta system är dessutom alltigenom dåliga, ty de förespråkar klasskampen och imperialismens störtande etc., och följaktligen måste man bli av med dem. I förbindelse härmed, påstås det, "kommer Kinas ... demokratiska individualism åter att göra sig gällande" med "uppmuntran" från president Truman, överbefälhavaren bakom kulisserna Marshall, utrikesminister Acheson (den charmerande utländska mandarin, som är ansvarig för utgivandet av Vita boken) och ambassadör Leighton Stuart, som har skenat sin kos. Acheson och hans gelikar tror att de "uppmuntrar", men det är mycket möjligt att de kinesiska demokratiska individualister som ännu har patriotiska känslor, fastän de tror på Förenta Staterna, känner detta som om en hink kallt vatten kastats över dem och de förlorat ansikte. Ty i stället för att, såsom riktigt vore, hänvända sig till myndigheterna i det kinesiska folkets demokratiska diktatur, gör Acheson och hans gelikar detta smutsiga arbete och, vad mera är, de har öppet publicerat det. Vilken förlust av ansikte! Vilken förlust av ansikte! För dem som är patrioter är Achesons uttalande ingen "uppmuntran" utan en skymf.

Kina befinner sig mitt uppe i en stor revolution. Hela Kina sjuder av entusiasm. Betingelserna är gynnsamma för att vinna och uppnå enhet med alla som, även om de har felaktiga idéer, inte bär på ett bittert och djupt rotat hat mot folkets revolutionära sak. Framstegsvännerna bör utnyttja Vita boken för att övertyga alla dessa människor.

NOTER

[*] Denna artikel och de fyra följande — "Farväl, Leighton Stuart!", "Varför det är nödvändigt att diskutera Vita boken", "'Vänskap' eller aggression?" och "Den idealistiska historieuppfattningens bankrutt" — var kommentarer, som skrevs för Nyhetsbyrån Hsin-hua, till det amerikanska utrikesdepartementets Vita bok och Dean Achesons följebrev. De avslöjade den imperialistiska karaktären hos den politik som Förenta Staterna förde mot Kina, kritiserade illusionerna, som en del av de borgerliga intellektuella i Kina hyste om den amerikanska imperialismen, och gav en teoretisk förklaring av orsakerna till den kinesiska revolutionens uppsving och seger.[TILLBAKA]

[1]Den amerikanska Vita boken, Förenta Staternas förhållande till Kina utgavs av amerikanska utrikesdepartementet den 5 augusti 1949. Achesons följebrev till Truman var daterat den 30 juli 1949. Huvudparten av den på åtta kapitel uppdelade Vita boken sysslar med förhållandet mellan Kina och Förenta Staterna under perioden från 1844, då Förenta Staterna tvingade Kina att underteckna "Fördraget i Wanghia", till 1949, då det kinesiska folkets revolution vann sin grundläggande seger i hela landet. Vita boken är särskilt detaljerad i sin skildring av hur Förenta Staterna, under de fem åren från det sista skedet av försvarskriget mot Japan och till 1949, förde en antikommunistisk och på understöd åt Chiang Kai-shek inriktad politik, vilken det kinesiska folket bekämpade med alla till buds stående medel och som slutligen led nederlag. Vita boken och Achesons följebrev förbigår med tystnad många viktiga saker men innehåller i gengäld så många fler förvrängningar och lögner samt är fulla av giftigt förtal och djupt hat mot det kinesiska folket. I det amerikanska reaktionära lägrets träta, om dess politik mot Kina, blev sådana imperialister som Truman och Acheson tvungna att genom Vita boken öppet avslöja en del av sanningen om sin kontrarevolutionära verksamhet för att därmed försöka övertyga sina motståndare. Objektivt verkade sålunda Vita boken såsom en av den amerikanska imperialismen avlagd bekännelse om dess aggressionsförbrytelser mot Kina.[TILLBAKA]

[2]Se "Folkets demokratiska diktatur", not 3, i detta band.[TILLBAKA]

[3]Från 1856 till 1860 förde England och Frankrike gemensamt ett aggressionskrig mot Kina, med flankstöd från Förenta Staterna och det tsaristiska Ryssland. Chingdynastins regering ägnade vid denna tid all sin kraft åt att undertrycka den bonderevolution som gick under namnet Taipings Himmelska Kungarike och använde det passiva motståndets politik mot de utländska aggressorerna. De eng-elsk-franska allierade styrkorna ockuperade storstäder såsom Can-ton, Tientsin och Peking, plundrade och brände Yuan Ming Yuan-palatset i Peking och tvingade Chingdynastins regering att ingå "Tientsinfördraget" och "Pekingfordraget". Till de viktigaste bestämmelserna i dessa fördrag hörde att Tientsin, Newchang, Teng-chow, Taiwan, Tanshui, Chaochow, Chiungchow, Nanking, Chin-kiang, Kiukiang och Hankow blev fördragshamnar som öppnades för utlänningarna, att utlänningarna tillerkändes särskilda privilegier för resor och missionärsverksamhet i Kinas inre och för sjöfart på floder, kanaler och sjöar inom landet. Från denna tid spreds den utländska aggressionens styrkor över Kinas samtliga kustprovinser och trängde djupt in i landet innanför.[TILLBAKA]

[4] Åren 1884—1885 invaderade de franska aggressorerna Vietnam och de kinesiska provinserna Kwangsi, Fukien, Taiwan och Che-kiang. Kinesiska trupper gjorde kraftigt motstånd och vann en rad segrar. Dessa segrar till trots undertecknade den kejserliga regeringen det förödmjukande "Tientsinfördraget", som erkände fransmännens ockupation av Vietnam och tillät deras aggressionsstyrkor att tränga in i södra Kina.[TILLBAKA]

[5] 1894 års kinesisk-japanska krig. Kriget utbröt som följd av Japans aggression mot Korea och dess provokationer mot de kinesiska lands- och sjöstridskrafterna. I detta krig kämpade kineserna med stort mod, men Kina led nederlag till följd av den kejserliga regeringens korruption och bristande försvarsforberedelser. Såsom ett resultat ingick den kejserliga regeringen det skamliga "Shimonose-kifördraget" med Japan, i vilket Kina avstod Taiwan och Penghu-öarna till Japan, påtog sig att betala ett krigsskadestånd av 200 miljoner taels i silver, tillät Japan att sätta upp fabriker och verkstäder i Kina, öppnade Shasi, Chungking, Soochow och Hangchow som fördragshamnar och erkände Japans överhöghet över Korea.[TILLBAKA]

[6]År 1900 företog åtta imperialistiska makter — England, Frankrike, Tsarryssland, Tyskland, Förenta Staterna, Italien och Österrike — ett gemensamt angrepp mot Kina i ett försök att undertrycka Yi Ho Tuan-resningen (det s.k. "boxarupproret", övers, anm.) bland det kinesiska folket. Det kinesiska folket försvarade sig hjältemodigt. De åtta makternas allierade styrkor intog Taku och ockuperade Tientsin och Peking. År 1901 ingick den kejserliga regeringen ett fördrag med de åtta imperialistiska makterna. Dess viktigaste bestämmelser var att Kina skulle betala dessa länder den enorma summan av 450 miljoner silvertaels i skadestånd och ge dem rätt att förlägga trupper i Peking och i området Peking—Tientsin-Shan-haikuan.[TILLBAKA]

[7]Detta var det imperialistiska krig som 1904—05 utkämpades mellan Japan och Tsarryssland om nordöstra Kina och Korea. Eftersom kriget huvudsakligen fördes i området kring Fengtien (numera Shenyang) och Liaoyang samt kring hamnen Lushun (här mera bekant som Port Arthur, övers, anm) i nordöstra Kina tillfogade det Kinas folk enorma förluster. Kriget resulterade i att Tsarryssland led nederlag och att den japanska imperialismen övertog dess dominerande roll i nordöstra Kina. Vid fredsslutet (freden i Portsmouth) erkände Tsarryssland i fördraget även Japans ensamrätt till kontroll över Korea. [TILLBAKA]

[8] Hu Shih, som tidigare var universitetsprofessor, universitetspresident och kuomintangregenngens ambassadör i Förenta Staterna, är en välbekant apologet for den amerikanska imperialismen bland Kinas borgerliga intellektuella. Fu Sze-nien och Chien Mu, ävenledes universitetsprofessorer, stod i den reaktionära kuomintang-regeringens tjänst.[TILLBAKA]

[9]Se "Folkets demokratiska diktatur" i detta band. [TILLBAKA]