FARVÄL, LEIGHTON STUART[1]

18 augusti 1949

Leighton Stuart är en symbol för den amerikanska aggressionspolitikens fullständiga nederlag. Därför är det begripligt att man som publiceringsdatum för Förenta Staternas Vita bok valde den 5 augusti, en tidpunkt då Leighton Stuart lämnat Nanking för att bege sig till Washington men ännu inte anlänt dit. Leighton Stuart är amerikan men född i Kina. Han har ganska omfattande samhälleliga förbindelser och har tillbragt många år som ledare för missionsskolor. En gång under försvarskriget satt han i ett japanskt fängelse. Han brukade låtsas, att han älskade både Förenta Staterna och Kina, och lyckades därmed lura rätt många kineser. Följaktligen utvaldes han av George C. Marshall, utnämndes till Förenta Staternas ambassadör i Kina och blev ett stort namn i marshallgruppen. I marshallgruppens ögon fanns det endast ett fel på honom, nämligen att hela den period under vilken han var ambassadör i Kina och företrädare för gruppens politik var den under vilken det kinesiska folket tillfogade denna politik ett förkrossande nederlag. Detta var inget litet ansvar. Det är endast naturligt att Vita boken, som är tillkommen i syfte att vederbörande ska undkomma detta ansvar, publiceras vid en tidpunkt då Leighton Stuart är på väg till Washington men ännu inte anlänt dit.

Kriget för att göra Kina till en amerikansk koloni, ett krig i vilket Amerikas Förenta Stater tillhandahåller pengarna och kanonerna och Chiang Kai-shek levererar manskapet som ska kämpa för Förenta Staterna och slakta det kinesiska folket, har sedan andra världskriget varit en viktig beståndsdel av Förenta Staternas världsomfattande imperialistiska aggressionspolitik. Förenta Staternas aggressionspolitik har flera mål. De tre viktigaste målen är Europa, Asien och det övriga Amerika. Kina, tyngdpunkten i Asien, är ett stort land med en befolkning på 470 miljoner. Genom att ta Kina skulle Förenta Staterna komma i besittning av hela Asien. Med den asiatiska fronten befäst, kunde den amerikanska imperialismen koncentrera sina styrkor på Europa. Den amerikanska imperialismen betraktar sin front i de amerikanska länder såsom tämligen säker. Detta är de amerikanska imperialisternas självbelåtna beräkningar i stort.

Men för det första vill det amerikanska folket och folken i världen inte ha krig. För det andra har Förenta Staternas uppmärksamhet i stort sett absorberats av de europeiska folkens uppvaknande, av folkdemokratiernas uppkomst i Östeuropa och framför allt av tillvaron av den allt mäktigare Sovjetunionen, detta både Europa och Asien omspännande starka bålverk för freden, och av dess kraftiga motstånd mot den amerikanska aggressionspolitiken. För det tredje, och detta är det viktigaste, har det kinesiska folket vaknat upp, och folkets väpnade styrkor och organiserade kraft har under Kinas kommunistiska partis ledning blivit mäktigare än någonsin förr. Som en följd härav har den amerikanska imperialismens styrande klick förhindrats att gå in för en politik som innebär direkta och omfattande väpnade angrepp mot Kina och har i stället antagit politiken att hjälpa Chiang Kai-shek att föra inbördeskriget.

Förenta Staternas sjö-, lands- och luftstridskrafter deltog i kriget i Kina. Det fanns amerikanska flottbaser i Tsingtao, Shanghai och på Taiwan. Amerikanska trupper var förlagda i Peking, Tientsin, Tangshan, Chinwangtao, Tsingtao, Shanghai och Nanking. Det amerikanska luftvapnet kontrollerade Kinas hela luftrum och tog flygfotografier av alla Kinas strategiska områden för de militära kartorna. Vid staden Anping, nära Peking, vid Chiutai nära Changchun, vid Tangshan och på östra delen av Shantunghalvön drabbade amerikanska trupper och annan militär personal samman med Folkets Befrielsearmé och blev vid flera tillfällen tillfångatagna.[2] Chennaults luftflotta tog omfattande del i inbördeskriget.[3] Förenta Staternas luftstridskrafter stod inte bara till tjänst med att transportera trupper åt Chiang Kai-shek, de bombade och sänkte också kryssaren Chungking. som gjort myteri mot Kuomintang[4]. Alla dessa handlingar innebar direkt deltagande i kriget, ehuru de inte gick så långt som till en öppen krigsförklaring och inte var av större omfattning och ehuru huvudmetoden för den amerikanska aggressionen var att i väldig skala förse Chiang Kai-shek med pengar, ammunition och rådgivare, som skulle hjälpa honom att vinna kriget.

Det var det objektiva läget i Kina och den övriga världen som bestämde att Förenta Staterna använde sig av denna metod, och det berodde alls inte på att Truman-Marshallgruppen, den styrande klicken inom den amerikanska imperialismen, saknade lust att gå till direkt aggression mot Kina. Då den började hjälpa Chiang Kai-shek, att föra inbördeskrig, iscensattes dessutom en klumpig fars i vilken Förenta Staterna uppträdde som medlare i konflikten mellan Kuomintang och Kommunistiska partiet. Detta var ett försök att mjuka upp Kinas kommunistiska parti, bedra det kinesiska folket och sålunda uppnå kontroll över hela Kina utan strid. Fredsförhandlingarna misslyckades, bedrägeriförsöket sprack och ridån gick upp för kriget.

Liberaler eller "demokratiska individualister", som hyser illusioner om Förenta Staterna och har kort minne! Var vänliga att läsa Achesons egna ord:

När freden kom ställdes Förenta Staterna inför tre möjliga alternativ i Kina: 1) de kunde ha dragit sig ur spelet helt och hållet; 2) de kunde ha företagit en militär intervention av stor omfattning för att hjälpa nationalisterna att tillintetgöra kommunisterna; 3) de kunde, samtidigt som de biträdde nationalisterna att upprätta sitt välde över största möjliga del av Kina, ha strävat att undvika inbördeskrig genom att arbeta för en kompromiss mellan de bägge parterna.

Varför valde inte Förenta Staterna det första av dessa politiska alternativ? Acheson säger:

Det första alternativet skulle, och jag tror att den allmänna opinionen i Amerika vid den tiden kände det så, ha betytt att vi uppgivit våra internationella förpliktelser och vår traditionella politik av vänskap mot Kina innan vi gjort ett beslutsamt försök att komma till dess hjälp.

Det är så det ligger till. Förenta Staternas "internationella förpliktelser" och dess "traditionella politik av vänskap mot Kina" innebär ingenting annat än intervention mot Kina. Det kallas att påta sig internationella förpliktelser och visa vänskap mot Kina, när man intervenerar. Och non-intervention kan helt enkelt inte komma ifråga. Här smutskastar Acheson den allmänna opinionen i Förenta Staterna. Hans "allmänna opinion" är Wall Streets, men inte det amerikanska folkets allmänna opinion.

Varför valde inte Förenta Staterna det andra av dessa tre politiska alternativ? Acheson svarar:

Det andra politiska alternativet kan verka tilldragande teoretiskt och då man ser tillbaka, men det var fullständigt ogenomförbart. Nationalisterna hade inte förmått förgöra kommunisterna under de 10 åren före kriget. Nu efter kriget var nationalisterna, såsom ovan antytts, försvagade, demoraliserade och impopulära. I de områden som befriats från japanerna hade de, genom sina civila ämbetsmäns och militärers uppträdande, snabbt förslösat sin popularitet och prestige. Kommunisterna å sin sida var mycket starkare än de någonsin varit och kontrollerade större delen av norra Kina. Till följd av de nationalistiska krafternas ineffektivitet, som senare skulle bli så tragiskt ådagalagd, kunde kommunisterna sannolikt ha fördrivits endast av amerikanska vapen. Det är uppenbart att det amerikanska folket icke skulle ha gått med på att våra trupper 1945 eller senare engagerats för en så väldig uppgift? Därför kom vi till det tredje politiska alternativet...

Vilken ypperlig idé! Förenta Staterna tillhandahåller pengar och kanoner och Chiang Kai-shek soldaterna, som skall kämpa för Förenta Staterna och slakta ned det kinesiska folket, "förgöra kommunisterna" och förvandla Kina till en amerikansk koloni, så att Förenta Staterna kan fullgöra sina "internationella förpliktelser" och genomföra sin "traditionella politik av vänskap mot Kina".

Ehuru Kuomintang var korrupt och inkompetent, "demoraliserat och impopulärt", tillhandahöll Förenta Staterna det icke dess mindre pengar och kanoner och drev det att slåss. Direkt väpnad intervention var "teoretiskt" helt i sin ordning. Ty direkt väpnad intervention skulle verkligen ha varit intressant och kunde ha "verkat tilltalande". Men det skulle inte ha gått så bra att genomföra den i praktiken, ty "det är uppenbart att det amerikanska folket icke skulle ha gått med på" den. Det var alls inte så att Trumans, Marshalls, Achesons och deras gelikars imperialistgrupp inte hade lust för en direkt militär intervention — de hade tvärtom mycket stor lust för den — men läget i Kina, i Förenta Staterna och i världen som helhet (detta är en punkt som Acheson inte nämner) tillät dem inte att företa den. De måste avstå från vad de helst ville och ta det tredje alternativet.

De kineser som tror att "seger är möjligt även utan internationellt bistånd" bör höra på. Acheson ger er en lektion. Acheson är en god lärare, han ger sina lektioner gratis, och han berättar hela sanningen med outtröttligt nit och stor frispråkighet. Då Förenta Staterna avhöll sig från att sända stora styrkor att angripa Kina, var det inte därför att den amerikanska regeringen inte ville göra detta utan därför att den hade bekymmer. Det första bekymret var att kineserna skulle sätta sig till motvärn; den amerikanska regeringen var rädd att den då skulle köra ohjälpligt fast i ett moras. Det andra bekymret var att det amerikanska folket skulle sätta sig på tvären, och därför vågade den amerikanska regeringen inte ge order om mobilisering. Det tredje bekymret var att folken i Sovjetunionen, i Europa och den övriga världen skulle vända sig emot tilltaget och den amerikanska regeringen möta internationellt fördömande. Achesons charmerande frispråkighet har sina gränser, och han är ovillig att nämna det tredje bekymret. Skälet är att han fruktar att förlora ansikte inför Sovjetunionen, han befarar att Marshallplanen i Europa[5], som redan är ett misslyckande trots försöken att låtsas motsatsen, sorgligen ska lyktas i fullständigt sammanbrott.

De kineser som är kortsynta, virriga liberaler eller demokratiska individualister bör höra på. Acheson ger er en lektion, han är en bra lärare för er. Han har gjort rent hus med den där amerikanska humaniteten, rättvisan och moralen som ni trodde på. Inte sant? Kan ni hitta minsta spår av humanitet, rättvisa eller moral i Achesons följebrev?

Visst är det sant att Förenta Staterna har vetenskap och teknologi. Men dessa befinner sig tyvärr i kapitalisternas grepp och inte i folkets händer, och de används till att exploatera och förtrycka folket i det egna landet och föröva aggression och slakta människor utomlands. Det finns också "demokrati" i Förenta Staterna. Men det är tyvärr bara ett annat namn som bourgeoisins diktatur givit sig själv. Förenta Staterna har gott om pengar. Men tyvärr är det endast till de genomruttna Chiang Kai-shekreaktionärerna de är villiga att ge pengar. Förenta Staterna är, har det sagts, villiga och kommer att vara villiga att ge pengar till sin femte kolonn i Kina, men de ville inte ge några till den vanliga sortens liberaler och demokratiska individualister, som är alltför mycket av bokmalar och inte förstår att uppskatta favörer, och naturligtvis är de ännu ovilligare att ge pengar till kommunisterna. Pengar kan ges, men inte utan villkor. Och vad är villkoret? Följ Förenta Staterna. Amerikanarna har strött ut en del understöd i form av mjöl i Peiping, Tientsin och Shanghai för att få se vem som kommer att böja sig för att plocka upp det. De har liksom Chiang Tai Kung, då han fiskade[6], kastat ut reven för de fiskar som önskar bli fångade. Men den som sväljer mat som räckts honom i förakt[7] kommer att få ont i magen.

Vi kineser har ryggrad. Många som en gång var liberaler och demokratiska individualister har ställt sig emot de amerikanska imperialisterna och deras hej dukar, kuomintangreak-tionärerna. Wen Yi-to reste sig i sin fulla längd, slog näven i bordet, blickade vredgat mot Kuomintangs pistoler och dog hellre än han underkastade sig.[8] Chu Tse-ching, som var allvarligt sjuk, svalt ihjäl hellre än han tog emot Förenta Staternas "understödsmat".[9] Han Yu från Tangdynastin skrev en "Eulogi över Po Yi"[10], i vilken han prisade en med icke så få "demokratiskt individualistiska" idéer begåvad man, som undandrog sig sina skyldigheter mot sitt eget lands folk, övergav sin post och folkets dåtida befrielsekrig under konung Wus ledning. Han berömde fel karl. Vi borde skriva eulogier över Wen Yi-tu och Chu Tse-ching, som gav prov på vår nations heroiska anda.

Vad spelar det för roll om vi har att möta en del svårigheter. Låt dem blockera oss! Låt dem blockera oss i åtta eller tio år! Vid den tiden kommer alla Kinas problem att vara lösta. Ska kineserna kura ihop sig inför svårigheter, när de inte är rädda ens för döden?"[11] Den amerikanska imperialismen och dess hejdukar Chiang Kai-shekreaktionärerna har inte endast "hotat" oss med döden utan faktiskt dödat många av oss. Förutom män som Wen Yi-to har de under de sista tre åren dödat miljoner kineser med amerikanska karbiner, kulsprutepistoler, granatkastare, pansargevär, haubitser, tanks och bomber som kastats från aeroplan. Det läget är nu slut. De har blivit slagna. Nu är det vi som håller på att gå till angrepp mot dem, inte de som kommer ut för att angripa oss. Det kommer snart att vara slut med dem. Sant är att vi har några problem kvar. Sådana ting som blockaden, arbetslösheten, hungersnöden, inflationen och prisstegringen är svårigheter, men vi har redan börjat andas lättare än under de senaste tre åren. Vi har triumferande utstått de senaste tre årens svåra prövningar, varför skulle vi inte kunna övervinna dagens få svårigheter? Varför skulle vi inte kunna leva utan Förenta Staterna?

När Folkets Befrielsearmé gick över Yangtsefloden flydde den amerikanska kolonialregeringen i Nanking hals över huvud. Men hans excellens ambassadör Stuart satt kvar, vaktade storögt och hoppades att kunna sätta upp affären under en ny skylt och göra en del profit. Och vad fick han se? Utom Folkets Befrielsearmé, som marscherade förbi kolonn efter kolonn, och arbetarna, bönderna och studenterna, som reste sig i väldiga massor, såg han någonting annat — de kinesiska liberalerna eller demokratiska individualisterna kom ut i full styrka och ropade paroller och talade revolution med arbetarna, bönderna, soldaterna och studenterna. Han lämnades kort sagt utanför, "stod där mol allena och lät kropp och skugga trösta varandra".[12] Det fanns ingenting mer för honom att göra, och han fick ge sig iväg med portföljen under armen.

Det finns fortfarande några intellektuella och andra människor i Kina som har förvirrade föreställningar och illusioner om Förenta Staterna. Därför bör vi förklara sammanhangen för dem, vinna dem över på vår sida, skola dem och skapa enhet med dem, så att de kommer över på folkets sida och inte hamnar i de snaror som imperialisterna lagt ut. Men det är slut med den amerikanska imperialismens prestige hos det kinesiska folket, och Vita boken ger svart på vitt på dess bankrutt. Framstegsvännerna bör utnyttja Vita boken väl till att skola det kinesiska folket.

Leighton Stuart har rest och Vita boken har anlänt. Det är gott. Det är gott. Bägge händelserna är värda att firas.

NOTER

[1]John Leighton Stuart, som föddes i Kina 1876, var alltid ett lydigt verktyg för den amerikanska kulturella aggressionen i Kina. Han började missionärsarbete i Kina 1905 och blev år 1919 president för Yenchinguniversitetet, som Förenta Staterna upprättat i Peking. Den 11 juli 1946 utnämndes han till Förenta Staternas ambassadör i Kuomintangkina. Han bistod aktivt reaktionärerna inom Kuomintang att fullfölja inbördeskriget och bedrev olika politiska intriger mot det kinesiska folket. Till följd av att den amerikanska imperialismen totalt misslyckades med alla sina ansträngningar att hindra det kinesiska folkets revolution att segra, måste Leighton Stuart den 2 augusti 1949 i all obemärkthet lämna Kina.[TILLBAKA]

[2] Efter den japanska kapitulationen 1945 landsteg Förenta Staternas väpnade styrkor i Kina och inkvarterade sig i Peiping, Shanghai, Nanking, Tientsin, Tangshan, Kaiping, Chinwangtao, Chinghai, Tsingtao och andra orter. Syftet var aggression mot Kinas territorium och suveränitet samt inblandning i landets inre angelägenheter. Dessutom invaderade de upprepade gånger de befriade områdena. Den 29 juli 1946 angrep de amerikanska trupperna i Tientsin i samverkan med Chiang Kai-sheks bandittrupper staden An-ping i Hsiangho chien, provinsen Hopei. Detta var Anpinginter-mezzot, om vilket texten talar. Den l mars 1947 företog amerikanska styrkor en militär rekognosering av Folkets Befrielsearmés ställningar vid Hohsipao, som ligger mellan Changchun och Chiutai i nordöstra Kina. Den 16 juni 1946 företog amerikanska trupper vid Tangshan i provinsen Hopei en raid mot Sunchiaying och andra orter. I juli gjorde de raider mot byarna Sanho, Luanhsiens chien, och Hsihonan, Changli chien, i Tangshans närhet. Bland de många angrepp som företogs mot östra delen av Shantunghalvön var följande två de mest bekanta: det som amerikanarnas krigsfartyg och flyg den 28 augusti 1947 riktade mot Langnuankou och ön Hsiaoli i Moupings chien, samt det som andra amerikanska styrkor i samverkan med Chiang Kai-sheks bandittrupper företog mot byn Wanglintao i norra delen av Chimo chien den 25 december 1947. I alla de fall där de amerikanska styrkorna gjorde sig skyldiga till aggressionshandlingar genom att invadera de befriade områdena gick Folkets Befrielsearmé eller folkets lokala väpnade styrkor till berättigade försvarsaktioner.[TILLBAKA]

[3]Claire Lee Chennault var under en tid amerikansk rådgivare vid kuomintangregeringens flygvapen. Efter den japanska kapitulationen organiserade han en grupp av personalen vid Förenta Staternas 14. flygstyrka till en lufttransportkår med uppgift att bistå Kuomintang att föra inbördeskriget. Hans lufttransportkår tog direkt del i det brottsliga utspanandet och bombardemangen av de befriade områdena.[TILLBAKA]

[4] Se "De brittiska krigsfartygens nidingsdåd — uttalande av talesmannen för Generalhögkvarteret för det kinesiska Folkets Befrielsearmé", not. 4, i detta band. [TILLBAKA]

[5]Den 5 juni 1947 höll den amerikanske utrikesministern George C. Marshall ett tal, i vilket han framlade en plan för Förenta Staternas s. k. "hjälp" till Europas återhämtning. Det "program för Europas återhämtning" som på grundval av detta tal uppgjordes av den amerikanska regeringen blev känt som "Marshallplanen". [TILLBAKA]

[6]Chiang Tai Kung levde på Choudynastins tid. En legend berättar att då han en gång fiskade i Weishuifloden höll han ett spö med rev men utan både krok och bete tre fot över vattenytan och sade: "Jag kommer att få den fisk vars öde det är att bli fångad." (Ur Berättelser om konung Wus expedition mot Yindynastin.)[TILLBAKA]

[7] "Föda som utdelas med förakt" åsyftar de allmosor som utdelades för att förolämpa. Uttrycket alluderar på en historia i Riternas bok, om en hungrig man i staten Chi, som hellre dog av svält än han tog emot mat som bjöds honom under förolämpande former.[TILLBAKA]

[8]Wen Yi-to (1899—1946), en berömd kinesisk lärd, universitetsprofessor och skald. År 1943 började han, förbittrad över Chiang Kai-shekregimens reaktionära karaktär och korruption, ta aktiv del i kampen för demokrati. Efter försvarskriget mot Japan bekämpade han energiskt Kuomintangs och den amerikanska imperialismens konspirationer för att börja inbördeskrig mot folket. Den 15 juli 1946 bragtes han om livet i Chungking av Kuomintangs lejda lönnmördare. [TILLBAKA]

[9] Chu Tse-ching (1898—1948), en kinesisk lärd man och universitetsprofessor. Efter försvarskriget understödde han aktivt studentrörelsen mot Chiang Kai-shek. I juni 1948 undertecknade han en deklaration, som protesterade mot den japanska militärismens av Förenta Staterna framdrivna återuppståndelse och avvisade det amerikanska "understöds"-mjölet. Vid denna tid levde han i stor fattigdom. Han avled i Peiping den 12 augusti 1948 av fattigdom och sjukdom, men ännu på sin dödsbädd uppmanade han sin familj att icke köpa det amerikanska mjölet, som kuomintangregeringen ransonerade ut.[TILLBAKA]

[10]Han Yu var en brömd författare under Tangdynastin. Eulogin över Po Yi var en prosasak som han skrev. Po Yi som levde under Yindynastins sista tid var motståndare till den expedition som konung Wu av Chou företog mot huset Yin. Efter huset Yins fall flydde han till Shouyangberget och svalt ihjäl hellre än han åt Chous spannmål. [TILLBAKA]

[11]Ett citat från Lao Tzu, kap. LXXIV. [TILLBAKA]

[12] Citerat ur Li Mis Memorial till kejsaren. [TILLBAKA]