DEN IDEALISTISKA HISTORIEUPPFATTNINGENS BANKRUTT

16 september 1949

Vi kineser bör uttala ett tack till Acheson, den amerikanska bourgeoisiens talesman. Detta inte blott därför att han så detaljerat och klart bekänt faktum att Förenta Staterna tillhandahöll pengarna och kanonerna och Chiang Kai-shek manskapet, som skulle slåss för Förenta Staterna och slakta det kinesiska folket, eller därför han med detta givit de kinesiska framstegsvännerna bevismaterial med vilket de kan övertyga de efterblivna elementen. Acheson har ju själv erkänt att de senaste årens stora och blodiga krig, som kostade miljoner kineser livet, planerades och organiserades av den amerikanska imperialismen. Inte sant? Vi kineser bör tacka Acheson också därför att han öppet förklarat att Förenta Staterna ämnar värva de så kallade "demokratiska individualisterna" i Kina, organisera dem i en amerikansk femte kolonn och störta den av Kinas kommunistiska parti ledda folkregeringen. Härigenom har han förvarnat kineserna, särskilt de som är anfäktade av liberalismen, så att de nu lovar varandra att de icke ska låta sig luras av amerikanarna och allesammans är på sin vakt mot den amerikanska imperialismens baksluga intriger. Vi kineser bör slutligen tacka Acheson också därför att han tillverkat vilda sagor om modern kinesisk historia. Hans syn på historien delas av en grupp av de kinesiska intellektuella, både de och han hyllar bourgeoisiens idealistiska historieuppfattning. Härav följer att ett vederläggande av Acheson kan vara många kineser till nytta genom att vidga deras horisont. Nyttan kan till och med bli ännu större för dem som helt eller delvis hyser samma uppfattning som Acheson.

Vilka är Achesons vilda påhitt om modern kinesisk historia?

Först och främst försöker han att förklara den kinesiska revolutionens förekomst med ekonomiska och ideologiska förhållanden i Kina. I detta sammanhang återger han många gamla myter.
Acheson säger:

Under sjuttonhundratalet och artonhundratalet fördubblades Kinas befolkning, och därigenom skapades ett outhärdligt tryck på landet. Det första problem som varje kinesisk regering ställs inför är problemet att föda denna befolkning. Hittills har ingen lyckats lösa det. Kuomintangregeringen försökte lösa det genom att infoga många jordreformlagar i författningarna. En del av dessa lagar har blivit en besvikelse, andra har ignorerats. Den svåra belägenhet i vilken den nationella regeringen i dag befinner sig beror i stor utsträckning på att den misslyckats att skaffa Kina tillräckligt att äta. En stor del av de kinesiska kommunisternas propaganda består av löften om att de skall lösa jordfrågan.

För de kineser som inte tänker klart synes det ovan sagda troligt. För många munnar att mätta, för lite mat, följaktligen blir det revolution. Kuomintang har misslyckats med att lösa detta problem och det är inte troligt att kommunisterna förmår lösa det. "Hittills har ingen lyckats."

Uppkommer revolutioner ur överbefolkning? Det har förekommit många revolutioner, i forna tider och i våra dagar, i Kina och i utlandet. Var de allesammans orsakade av överbefolkning? Var också den amerikanska revolutionen mot England för 174 år sedan[1] förorsakad av överbefolkning? Achesons kunskaper i historia är lika med noll. Han har inte ens läst den amerikanska Oavhängighetsförklaringen. Washington, Jefferson och andra gjorde revolution mot England på grund av det brittiska förtrycket och exploateringen av amerikanarna och inte på grund av någon överbefolkning i Amerika. Var gång det kinesiska folket störtade en feodal dynasti skedde detta därför att denna feodala dynasti förtryckte och exploaterade folket men inte därför att det rådde någon överbefolkning. Ryssarna gjorde Februarirevolutionen och Oktoberrevolutionen därför att de förtrycktes och exploaterades av tsaren och av bourgeoisien, men inte därför att det rådde överbefolkning i deras land. Ännu i denna dag råder i Ryssland ett i förhållande till folkmängden stort överflöd på jord. I Mongoliet, vars landområde är så väldigt och vars befolkning är så fåtalig, skulle enligt Achesons sätt att resonera en revolution vara otänkbar. Ändå ägde en rum där för någon tid sen.[2]

Enligt Acheson finns det ingen utväg för Kina. En befolkning på 475 miljoner utgör ett "outhärdligt tryck", och med eller utan revolution är fallet hopplöst. Acheson sätter stort hopp till detta. Ehuru han inte sagt det själv, har det ofta avslöjats genom att ett antal amerikanska journalister påstått att Kinas kommunistiska parti inte kommer att kunna lösa landets ekonomiska problem, att det kommer att råda ett ständigt kaos i Kina och att dess enda utväg är att leva på amerikanskt mjöl, med andra ord bli en amerikansk koloni.

Varför lyckades inte 1911 års revolution och varför kunde den inte lösa problemet om folkets försörjning? Därför att den bara störtade Chingdynastin men inte gjorde slut på imperialistisk och feodal exploatering och förtryck.

Varför misslyckades Nordexpeditionen 1925-27 och varför löste den inte problemet om att föda befolkningen? Därför att Chiang Kai-shek förrådde revolutionen, kapitulerade för imperialismen och blev ledare för kontrarevolutionen som förtryckte och exploaterade kineserna.

Är det sant att "hittills har ingen lyckats"? Existerar problemet att, som Acheson uttrycker det, "föda denna befolkning" fortfarande i de gamla befriade områdena i nordvästra, norra, nordöstra och östra Kina? Förenta Staterna har hållit ett ganska stort antal spioner eller så kallade observatörer i Kina. Varför har de inte kunnat snoka reda på faktum ens i denna sak? På sådana orter som Shanghai uppkom arbetslöshetsproblemet eller problemet om befolkningens försörjning till följd endast och allenast av grym och hjärtlös exploatering och förtryck, som bedrevs av imperialismen, feodalismen, byråkratkapitalismen och den reaktionära kuomintangregeringen. Under folkregeringen kommer det endast att ta några år innan arbetslöshetsproblemet eller problemet om befolkningens försörjning blir löst lika fullständigt som i de norra, nordöstra och andra nämnda delarna av landet. Det är mycket bra att Kina har en stor befolkning. Även om Kinas befolkning skulle fördubblas många gånger om, är landet fullt i stånd att finna en lösning. Lösningen heter: produktion. Det absurda argumentet, som framförts av sådana borgerliga ekonomer i Västern som Malthus[3], att ökningarna i livsmedelsproduktionen inte kan hålla takten med befolkningsökningen, har inte endast för länge sedan blivit vederlagda i teorin av marxisterna utan också slagits sönder av verkligheten i Sovjetunionen och Kinas befriade områden efter revolutionerna. Kinas kommunistiska partis centralkommitté har, med utgångspunkt från sanningen, att revolution plus produktion kan lösa problemet om befolkningens försörjning, givit order till partiorganisationerna och Folkets Befrielsearmé i hela landet att inte avskeda utan behålla all tidigare koumintangpersonal i tjänst förutsatt att de kan göra sig nyttiga och inte är överbevisade reaktionärer och notoriska förbrytare. Där förhållandena är svåra ska mat och bostäder delas upp. De som avskedas och inte har något att försörja sig på ska återanställas och få sin försörjning. Enligt samma princip ska vi ta hand om alla kuomintangsoldater som gått över till oss eller tagits till fånga. Alla reaktionärer, utom de stora bovarna, ska få en chans att förtjäna sitt uppehälle, förutsatt att de visar bättring.

Av alla ting som finns i värden, är människorna de dyrbaraste. Så länge det finns människor kan under Kommunistiska partiets ledning varje slag av mirakel utföras. Vi avvisar Achesons kontrarevolutionära teori. Vi tror att revolutionen kan ändra allt, och att det inom kort kommer att uppstå ett nytt Kina, med en stor befolkning och en väldig rikedom av produkter, där livet kommer att levas i överflöd och kulturen att blomstra. Alla pessimistiska åsikter i denna sak är helt utan grund.

"Påverkan från Västern" anges av Acheson som den andra orsaken till att den kinesiska revolutionen inträffade. Han säger:

Under mer än tretusen år utvecklade kineserna sin egen höga kultur och civilisation, i stort sett oberörda av inflytelser utifrån. Till och med då de blev föremål för militär erövring förmådde kineserna alltid slutligen att underkuva och absorbera inkräktarna. Det var därför naturligt att de kom att betrakta sig själva som världens centrum och den mänskliga civilisationens yppersta produkt. I mitten på 1800-talet bröt Västern igenom den kinesiska isoleringens dittills ogenomträngliga mur. Dessa utbölingar kom med stridslust, med den västliga teknologins makalösa utveckling och en hög kultur, som icke åtföljt tidigare utländska infall i Kina. Delvis till följd av dessa kvaliteter och delvis till följd av manchuregimens förfall blev västerlänningarna icke absorberade av kineserna utan införde i stället nya idéer som spelade en viktig roll genom att stimulera jäsning och oro.
För de kineser som inte tänker klart låter det Acheson här säger sannolikt - de nya idéer som strömmade in västerifrån gav upphov till revolutionen.

Vem riktade sig revolutionen emot? Till följd av "manchuregimens förfall" och därför att det är den svaga punkten som angrips, kan det synas såsom om revolutionen riktade sig emot Chingdynastin. Men vad Acheson här säger är inte alldeles riktigt. 1911 års revolution var riktad mot imperialismen. Kineserna riktade revolutionen mot Chingregimen därför att den var imperialismens hejduk. Försvarskampen mot de engelska angriparna i Opiumkriget, försvarskampen mot de franskbrittiska allierade styrkornas angrepp. Taipings Himmelska Kungarikes[4] krig mot Chingregimen, imperialismens hejduk, försvarskriget mot den franska aggressionen, försvarskriget mot den japanska aggressionen och försvarskriget mot de åtta allierade makternas aggression - alla slutade de i misslyckande. Därför bröt 1911 års revolution ut mot imperialismens hejduk, Chingdynastin. Detta är modern kinesisk historia fram till 1911. Vad är "påverkan från Västern", som Acheson kallar det? Det är bourgeoisiens i Västern ansträngningar att, såsom Marx och Engels sade i Kommunistiska Manifestet är 1848[5], med terrorn som medel omskapa världen efter sitt eget beläte. Under denna påverknings- eller omformningsprocess måste bourgeoisien i Västern, som behövde compradorer och lakejer vilka kände till Västerns seder, låta länder som Kina öppna skolor och sända studenter utomlands, och sålunda "infördes nya idéer" i Kina. Samtidigt föddes i länder som Kina den nationella bourgeoisin och proletariatet. På samma gång ruinerades bönderna och tillkom ett väldigt halvproletariat. Sålunda skapade bourgeoisien i Västern två kategorier av människor i Östern: en liten minoritet, imperialismens lakejer, och en majoritet som är motståndare till imperialismen och består av arbetarklassen, bönderna, städernas småbourgeoisie, den nationella bourgeoisien och de intellektuella som kommer från dessa klasser. De som tillhör majoritetsgruppen är allesammans imperialismens dödgrävare, som imperialismen själv har skapat, och det är bland dem revolutionen uppstått. Det rörde sig inte om att någon så kallad inströmning av idéer västerifrån framkallade jäsning och oro, men om att imperialistisk aggression framkallade motstånd.

Under en lång tid av denna motståndsrörelses utveckling, i mer än sjuttio år från Opiumkriget 1840 och fram till Fjärdemajrörelsen 1919, hade kineserna inget ideologiskt vapen varmed de kunde försvara sig mot imperialismen. Den gamla konservativa feodalismens ideologiska vapen blev besegrade, måste vika och förklarades odugliga. Eftersom kineserna inte hade annat val tvingades de att rusta sig själva med sådana ideologiska vapen och formler som evolutionsteorin, teorin om naturrätten och om den borgerliga republiken, vilka allesammans lånades ur arsenalen från den revolutionära period som bourgeoisien i Västern, imperialismens hemort, en gång genomgått. Kineserna organiserade politiska partier och gjorde revolutioner i tro att de på det sättet kunde motstå de utländska makterna och bygga upp en republik. Alla dessa ideologiska vapen visade sig emellertid liksom feodalismens vara mycket klena och måste i sin tur ge vika, blev undankastade och förklarade odugliga.

Den ryska revolutionen år 1917 väckte kineserna, och de lärde sig något nytt: marxismen-leninismen. En epokgörande händelse inträffade i Kina, Kommunistiska partiet föddes. Sun Yat-sen förespråkade också att man skulle "lära av Ryssland" och ingå "förbund med Ryssland och Kommunistiska partiet". Med ett ord, från den tiden ändrades Kinas orientering.

Acheson, som är en imperialistisk regerings talesman, vill naturligtvis inte andas ens ett enda ord om imperialism. Han beskriver den imperialistiska aggressionen på följande sätt: "Dessa utbölingar förde med sig stridslust. .." "Stridslust" - vilken vacker beteckning! Efter att ha tillägnat sig denna "stridslust" gick kineserna inte till angrepp mot England och Förenta Staterna utan skapade endast "jäsning och oro" inom Kina, d. v. s. genomförde revolutioner mot imperialismen och dess hejdukar. Men tyvärr lyckades de ingen enda gång. De blev varje gång besegrade av imperialisterna, "stridslustens" uppfinnare. Kineserna såg sig därför om för att lära något annat, och förunderligt nog fann de med en gång att det gjorde verkan.

Kinas kommunistiska parti "organiserades i början av tjugotalet under inflytande av de ideologiska impulserna från den ryska revolutionen". Här har Acheson rätt. Denna ideologi var ingen annan än marxismen-leninismen. Denna ideologi är ojämförligt överlägsen den som bourgeoisien i Västern omfattar och som Acheson kallar "en hög kultur, som icke åtföljt tidigare utländska infall i Kina". Det avgörande beviset för denna ideologis effektivitet är att Västerns bourgeoisiekultur, vilken Acheson och hans gelikar kan skryta med som "en hög kultur" jämförd med Kinas gamla feodala kultur, besegrades i samma ögonblick som den drabbade samman med den nya marxistisk-leninistiska kulturen, den vetenskapliga världsåskådningen och den sociala revolutionens teori, som det kinesiska folket tillägnat sig. I sin första strid slog denna vetenskapliga och revolutionära nya kultur, som det kinesiska folket tillägnat sig, krigsherrarna i Norden, imperialismens hejdukar. I den andra, omintetgjorde den de försök som en annan av imperialismens hejdukar, Chiang Kai-shek, gjorde att fånga in den kinesiska Röda armén under dess Långa marsch,[6] som sträckte sig över 25.000 li (12.500 km. Ö. a.). I den tredje besegrade den den japanska imperialismen och dess hejduk Wang Ching-wei. Och i den fjärde slutligen satt den punkt såväl för Förenta Staternas och alla andra imperialistiska makters herravälde i Kina som för deras hejdukars, Chiang Kai-sheks och alla de andra reaktionärernas regim.

Orsaken till att marxismen-leninismen spelat en så stor roll i Kina, sedan den infördes dit, är att de samhälleliga förhållandena i Kina påkallade detta, att den varit förbunden med den kinesiska folkrevolutionens praktik och att det kinesiska folket förstått den. Vilken ideologi som helst - till och med den allra bästa, till och med marxismen-leninismen - är ineffektiv därest den icke är förbunden med den objektiva verkligheten, svarar mot bestående objektiva behov och har förståtts av folkets massa. Vi är historiska materialister, motståndare till historisk idealism.

Förunderligt nog "hade Sovjets doktrin och principer en märkbar effekt på dr Sun Yat-sens tänkande och principer, särskilt då det gällde ekonomi och partiorganisation". Vilken inverkan hade den "höga kultur" från Väster, som Acheson och hans gelikar är så stolta över, på dr Sun Yat-sen? Det talar Acheson inte om. Var det en tillfällighet att dr Sun, som ägnade större delen av sitt liv åt att i bourgeoisiekulturen i Västern söka finna den sanning som skulle rädda nationen, slutligen blev besviken och gick över till att "lära från Ryssland"? Uppenbarligen inte. Det var naturligtvis ingen tillfällighet att dr Sun och det länge lidande kinesiska folk som han representerade var ursinniga över "påverkan från Västern" och beslöt att ingå ett "förbund med Ryssland och Kommunistiska partiet" för att ta upp en kamp på liv och död mot imperialismen och dess hejdukar. Acheson vågar inte påstå att sovjetfolket är imperialistiska aggressorer och att Sun Yat-sen lärde av aggressorer. Men om nu Sun Yat-sen kunde lära av sovjetfolket och sovjetfolket inte är imperialistiska aggressorer, varför kan inte hans efterföljare, de kineser som lever efter honom, lära av sovjetfolket? Varför framställs kineserna, Sun Yat-sen undantagen, såsom stående "under Sovjetunionens välde" och såsom "Kominterns femte kolonn" och "den röda imperialismens lakejer" för att de genom marxismen-leninismen tillägnat sig den vetenskapliga världsåskådningen och den sociala revolutionens teori, tillämpat dem på de för Kina karaktäristiska förhållandena, inlett det kinesiska folkets befrielsekrig och den stora folkrevolutionen och skapat en folkets demokratiska diktatur? Finns det någonstans i världen make till denna utsökta logik?

Sedan det kinesiska folket lärde känna marxismen-leninismen har det upphört att vara andligen passivt och vunnit initiativet. Sedan dess borde den period i den moderna världshistorien ha upphört, under vilken man såg ned på kineserna och den kinesiska kulturen. Det kinesiska folkets stora och segerrika befrielsekrig och den stora folkrevolutionen har föryngrat och föryngrar det kinesiska folkets stora kultur. I andligt avseende står det kinesiska folkets kultur redan högre än någon i den kapitalistiska världen. Ta till exempel den amerikanska utrikesministern Acheson och hans gelikar. De står, då det gäller att förstå det moderna Kina och den moderna världen, på en mycket lägre nivå än någon menig soldat i det kinesiska folkets Befrielsearmé.

Upp till denna punkt har Acheson, på samma sätt som en borgerlig professor som föreläser över en långtråkig text, låtsats spåra orsak och verkan i händelseutvecklingen i Kina. Det blev revolution i Kina, för det första, till följd av överbefolkning, och, för det andra, till följd av att idéerna från Västern stimulerade därtill. Han förefaller, som ni ser, att vara en för kämpe för kasaulitetsteorin. Men i det som sedan följer för svinner också detta stycke långtråkig och falsk kasaulitetsteori, och man möter bara en massa oförklarliga händelser. Helt utan anledning kämpade kineserna inbördes om makt och pengar, misstänkte och hatade varandra. En oförklarlig för ändring inträffade i de bägge kämpande parternas, Kuomintangs och Kommunistiska partiets, relativa moraliska styrka.
Det ena partiets moral sjönk plötsligt långt under nollstrecket medan det andras steg himmelshögt. Vad var orsaken till detta?

Det vet man inte. Sådan är den logik som bjuds av den "höga amerikanska kultur" som Dean Acheson representerar.

N O T E R

[1] Den borgerliga revolutionen år 1775-83, känd som Frihetskriget, i vilket Nordamerikas folk bekämpade det brittiska kolonialväldet.[TILLBAKA]

[2] Under sin frihetskamp åren 1921-24 drev det mongoliska folket under ledning av Mongoliets Revolutionära folkparti ut både de ryska vitgardistiska bandittrupperna och de väpnade styrkor som tillhörde krigsherrarna i Nordkina. Bägge dessa fiender till det mongoliska folket stöddes av den japanska imperialismen. Mongolerna störtade samtidigt feodalväldet i sitt land och bildade Mongoliska folkrepubliken.[TILLBAKA]

[3] T. R. Malthus (1766-1834) var en engelsk präst och reaktionär nationalekonom. I "An essay on the principle of population" (1798) skrev han att "befolkningen om den inte hejdas ... tillväxer i geometrisk progression ... (medan) underhållsmedlen... omöjligen kan bringas att öka snabbare än i aritmetisk progression". Utgående från detta godtyckliga antagande kom han till slutsatsen att all fattigdom och allt elände i det mänskliga samhället är beständiga och naturliga företeelser. Enda sättet att lösa frågan om det arbetande folkets fattigdom var, enligt honom, att förkorta människors livstid, minska befolkningen eller hindra dess tillväxt. Han betraktade hungersnöd, pest och krig som medel att minska befolkningen.[TILLBAKA]

[4] Taipings Himmelska Kungarikes krig var ett revolutionärt bondekrig som i mitten på 1800-talet fördes mot feodalväldet och det nationella förtrycket under Chingdynastin. Hung Hsiu-chuan, Yang Hsiu-ching och andra av denna revolutions ledare organiserade en revolution i provinsen Kwangsi år 1851 och proklamerade bildandet av Taipings Himmelska Kungarike. Ar 1852 gick bondearmen norrut från Kwangsi och marscherade genom provinserna Hunan, Hupeh, Kiangsi och Anhwei samt intog år 1853 Nanking, den största staden vid Yangtseflodens nedre lopp. En del av dess styrkor fortsatte att rycka norrut och nådde upp till närheten av Tientsin, en av de mest betydande städerna i norr Kina. Till följd av att taipingarmen underlät att bygga upp fasta basområden i de trakter den ockuperade, men också därför att den ledande gruppen, sedan den tagit Nanking till sin huvudstad, begick många politiska och militära misstag kunde den icke motstå de gemensamma attackerna frän chingregeringens kontrarevolutionära trupper och de brittiska, amerikanska och franska aggressorerna. Den led nederlag 1864. [TILLBAKA]

[5] Se Kommunistiska Manifestet, Kap. I "Borgare och proletärer". Bourgeoisien "tvingar alla nationer att tillägna sig bourgeoisiens produktionssätt, om de ej vill gå under; den tvingar dem att hos sig själva införa den så kallade civilisationen, d. v. s. att bli bourgeoisie. Med ett ord: bourgeoisien skapar sig en värld efter sitt eget beläte". [TILLBAKA]

[6] I oktober 1934 lämnade Första, Tredje och Femte armsgrupperna av de kinesiska arbetarnas och böndernas Röda arme (d. v. s. Röda armens Första frontarme även kallad centrala Röda armen) Changting och Ninghua i västra Fukien samt Juichin, Yutu och andra orter i södra Kiangsi och inledde därmed en väldig strategisk förflyttning. Den marscherade igenom de elva provinserna Fukien, Kiangsi, Kwangtung, Honan, Kwangsi, Szechuan, Yunnan, Sikiang, Kansu och Shensi, tog sig över höga snöklädda berg och igenom väldiga väglösa moras, utstod oräkneliga vedermödor och umbäranden, gäckade om och om igen de förföljande fienderna, slog sig ut ur deras inringningar och tog sig igenom alla hinder som fienden försökte att lägga i dess väg. På denna marsch, som gått till historien under beteckningen Långa marschen, tillryggalade Röda armen över 12.500 kilometer och nådde slutligen i oktober 1935 triumferande fram till den revolutionära basen i norra Shensi.[TILLBAKA]