Slå inte åt alla håll[*]

6 juni 1950

Sedan partiets sjunde Centralkommitté höll sitt andra plenum har den ny-demokratiska revolution, som leds av vårt parti, vunnit landsomfattande seger, och Folkrepubliken Kina har grundats. Detta är en stor seger, en stor seger utan motstycke i Kinas historia, en stor seger som följer på Oktoberrevolutionen och har betydelse för hela världen. Kamrat Stalin och många andra utländska kamrater anser allesammans att den kinesiska revolutionens seger är ytterligt stor. Och likväl finns det många av våra kamrater, som inte inser detta, därför att de blivit så vana vid kampen. Vi bör såväl inom partiet som bland massorna ge bred publicitet åt den väldiga betydelse som den kinesiska revolutionens seger har.

Mitt uppe i denna stora seger ställs vi inför mycket komplicerade strider och många svårigheter. Vi har fullbordat jordreformen i landets nordliga delar, som har en befolkning på 160 miljoner, och detta måste fastställas som en väldig framgång. Vi vann. Befrielsekriget genom att lita huvudsakligen till dessa 160 miljoner människor. Det var segern för jordreformen som möjliggjorde vår seger i kampen för att störta Chiang Kai-shek. För att störta hela godsägarklassen ska vi till hösten börja jordreformen i områden, som har en befolkning på cirka 310 miljoner. I kampen om jordreformen är våra fiender lika talrika som starka. Mot oss står uppställda: 1. imperialisterna, 2. reaktionärerna på Taiwan och i Tibet, 3. de resterande kuomintangstyrkorna, de hemliga agenterna och banditerna, 4. godsägarklassen och 5. de reaktionära krafterna i de missionsskolor, som imperialisterna upprättat i Kina och i de religiösa kretsarna samt de som finns i de kulturella och utbildningsinstitutioner, som vi övertagit från Kuomintang. Dessa är våra fiender. Vi måste bekämpa alla och envar av dessa och genomföra jordreformen inom ett område som är mycket större än det tidigare. Detta är en mycket intensiv kamp, utan tidigare motstycke i historien.

Under tiden har vår seger i revolutionen lett till reorganisation av vår samhälleliga hushållning. Samtidigt som denna reorganisation är nödvändig, lägger den för tillfället tunga bördor på oss. Många människor är missnöjda med oss för denna reorganisations skull och därför att kriget förorsakat en viss störning i industrin och handeln. För närvarande är våra förhållanden till den nationella bourgeoisin mycket spända; den känner sig som låge den på sträckbänken och är mycket sur. Arbetslösa intellektuella och arbetare är missnöjda med oss, och det är även ett antal av småhantverkarna. I de flesta landsbygdsområden klagar också bönderna för att jordreformen ännu inte genomförts där och de dessutom måste leverera spannmål till staten.

Vilken är vår allmänna politik för närvarande? Den är att utplåna de återstående kuomintangstyrkorna, de hemliga agenterna och banditerna, störta godsägarklassen, befria Taiwan och Tibet och bekämpa imperialismen till slutet. För att isolera och angripa våra omedelbara fiender, måste vi förvandla dem bland folket, som är missnöjda med oss, till våra hjälpare. Även om denna uppgift för närvarande är laddad med svårigheter, måste vi övervinna dessa med alla upptänkliga medel.

Vi bör vidta lämpliga åtgärder för att bringa ordning i industrin och handeln så att fabrikerna kan återuppta sin verksamhet och arbetslöshetsproblemet lösas, och vi bör skaffa fram 2 miljarder catties (en miljon ton) spannmål åt de arbetare som går utan jobb och vinna deras stöd. När vi sätter ned arrendeavgifterna och räntorna, undertrycker banditerna och de lokala tyrannerna och genomför jordreformen, kommer bondemassorna att stödja oss. Vi bör också hjälpa småhantverkarna att finna sätt att försörja sig på. Vi bör införa passande justeringar i industrin och handeln och i beskattningen för att förbättra våra förhållanden till den nationella bourgeoisin istället för att förvärra dessa förhållanden. Vi bör hålla utbildningskurser av olika slag, militära och politiska högskolekurser och revolutionära institut för intellektuella och fostra och omvandla dem medan vi tillgodogör oss deras tjänster. Vi bör ha dem att studera samhällsutvecklingens historia, den dialektiska materialismen och andra ämnen. Även de som är idealister kan vi förmå att inte bekämpa oss. Låt dem säga att människan skapats av Gud, vi säger att människan utvecklats från apan. En del intellektuella befinner sig i långt framskriden ålder, de är över sjuttio, och vi bör dra försorg om dem så länge de stöder partiet och folkregeringen.

Hela partiet bör allvarligt och omsorgsfullt sträva att göra sitt enhetsfrontarbete till en framgång. Vi bör samla småbourgeoisin och den nationella bourgeoisin under arbetarklassens ledning och på grundval av förbundet mellan arbetare och bönder. Den nationella bourgeoisin kommer till slut att upphöra att finnas till, men i detta stadium bör vi samla dem omkring oss och inte stöta bort dem. Vi bör å ena sidan kämpa emot dem och å andra sidan enas med dem. Vi bör klargöra detta för kadrerna och med fakta visa att det är riktigt och nödvändigt att enas med den nationella bourgeoisin, de demokratiska partierna, de demokratiska personligheterna och de intellektuella. Många av dem var tidigare våra fiender, men nu när de har brutit med fiendelägret och kommit över på vår sida, bör vi enas med alla dessa människor som vi kan enas med mer eller mindre. Det ligger i det arbetande folkets intresse att enas med dem. Vi behöver anta denna taktik nu.

Det är livsviktigt att enas med de nationella minoriteterna. De utgör omkring trettio miljoner i hela landet. Samhälleliga reformer är i deras områden en sak av stor vikt, som måste behandlas varsamt. Vi får inte på några villkor gå för häftigt fram, för otålighet kommer att leda till bråk. Inga reformer får införas utan att betingelserna är mogna. Inte heller bör någon större reform införas där bara en av betingelserna är mogen medan de övriga inte är det. Detta betyder inte att vi säger, att inga reformer alls ska genomföras. Som det Gemensamma programmet stipulerar får seder och folkliga bruk i de nationella minoritetsområdena reformeras. Men de nationella minoriteterna bör själva sköta reformerna. Utan folkligt stöd, utan folkets väpnade styrkor och utan de nationella minoriteternas egna kadrer bör ingen reform av masskaraktär försökas. Vi måste hjälpa dem att utbilda sina egna kadrer, och vi måste ena oss med de nationella minoriteternas massor.

Kort sagt, vi får inte slå åt alla håll. Det är inte önskvärt att slå åt alla håll och orsaka spänning i hela landet. Vi får absolut inte skaffa oss för många fiender, vi måste göra eftergifter och minska spänningen litet på vissa håll och koncentrera vårt angrepp åt ett håll. Vi måste utföra arbetet väl så att alla arbetare, bönder och småhantverkare stöder oss, och det stora flertalet av den nationella bourgeoisin och de intellektuella inte bekämpar oss. På detta sätt kommer de resterande kuomintangstyrkorna, de hemliga agenterna och banditerna att isoleras liksom också godsägarklassen och reaktionärerna på Taiwan och i Tibet, och imperialisterna kommer att finna att de står isolerade inför folket i vårt land. Detta är vår politik, vår strategi och taktik, och det är den linje som partiets sjunde Centralkommittés tredje plenum fastslagit.

NOTER

[*] Avsnitt av ett tal vid Kinas kommunistiska partis sjunde Centralkommittés tredje plenum. Talet belyser den skrivna rapporten "Kämpa för en grundläggande vändning till det bättre i nationens finansiella och ekonomiska läge" och de strategiska och taktiska idéer, som framförs däri.[TILLBAKA]