Låt oss enas och klart skilja mellan oss och fienden[*]

4 augusti 1952

Under ett helt år har vi på en och samma gång fört krig, hållit förhandlingar och arbetat för stabilitet.
Krigsläget i Korea blev stabilt efter juli i fjol, men vid den tiden var vi ännu inte säkra om huruvida det finansiella och ekonomiska läget här hemma kunde stabiliseras. Vi hade sagt: "Priserna är i grunden stabila och inkomster och utgifter är nästan i balans". Det betydde, att priserna ännu inte kunde bli stabiliserade och att inkomster och utgifter inte ännu balanserade. Utgifterna översteg inkomsterna och det var ett problem. Det var därför Kinas kommunistiska partis Centralkommitté sammankallades till möte i september i fjol och manade till ökad produktion och sträng sparsamhet. I oktober upprepade jag denna mening vid tredje sammanträdet med Politiska rådgivande konferensens första Landskommitté. Den efterföljande kampanjen för att öka produktionen och tillämpa sparsamhet avslöjade ganska allvarliga fall av korruption, slöseri och byråkrati. I december inleddes rörelsen mot de "tre onda" och den följdes av rörelsen mot de "fem onda". Båda dessa rörelser har framgångsrikt avslutats, läget är nu fullständigt klart och allmän stabilitet har uppnåtts.

Vad vi i fjol gav ut på kriget, för att motstå Förenta staternas angrepp och bistå Korea, uppgick mer eller mindre till samma belopp som våra utgifter för det nationella uppbygget; det var femtio-femtio. Detta år kommer det att bli annorlunda. Det beräknas att utgifterna för kriget kommer att uppgå endast till hälften av fjolårets siffra. Våra soldater är färre till antalet, men de är bättre utrustade. Under mer än två årtionden kämpade vi utan luftstridskrafter och det var alltid vi som fick utstå fientligt flygbombardemang. Nu har vi egna luftstridskrafter och luftvärnskanoner, artilleri och tanks också. Kriget för att motstå Förenta staternas angrepp och bistå Korea är en stor skola för omfattande militära övningar, och sådana övningar är bättre än en militärakademi. Om striderna fortsätter hela nästa år, kommer alla våra landstridskrafter att ha fått sin omgång av militär utbildning i Korea.

I detta krig ställdes vi i början inför tre problem: 1. vår förmåga att kämpa, 2. vår förmåga att hålla ut och 3. vår förmåga att föda oss själva.

Problemet om vår förmåga att kämpa löstes inom de första två eller tre månaderna. Fienden hade mera artilleri, men deras moral var låg; de var rika på metall, men fattiga på moral.

Problemet om vår förmåga att hålla ut löstes också förra året. Vårt svar var att gräva tunnlar. Vi konstruerade två rader av försvarsverk. När fienden angrep, gick vi i tunnlarna. Ibland intog fienden ställningarna över våra huvuden, men det som låg under stannade i våra händer. När de var i våra ställningar gjorde vi motangrepp och tillfogade dem svåra förluster. Vi använde denna hemvävda metod till att samla in utländska skjutvapen. Fienden visste alls inte vad han skulle ta sig till mot oss.

Det tog en hel del tid innan frågan om livsmedelstillförseln, dvs problemet om att säkerställa försörjningen, löstes. Först visste vi inte att man kunde gräva tunnlar för att lagra spannmål i. Nu vet vi det. Varje division har spannmålsreserver för tre månader, sitt eget lagerområde och en möteshall på köpet, och våra soldater klarar sig fint i tunnlarna.

I dag är vår politik klar och bestämd, våra ställningar är trygga och vår försörjning säkerställd, och varje soldat vet att han måste kämpa till slutet.

Precis hur länge kommer striderna att fortsätta, och precis när kommer förhandlingarna att närma sig slutet? Jag säger att förhandlingarna kommer att fortsätta och striderna lika så, men det kommer att bli ett stillestånd.
Varför kommer det att bli ett stillestånd? Ett trettioårigt krig eller ett hundraårigt krig är högst osannolikt, ty ett långt krig strider starkt emot Förenta staternas intressen.

För det första kostar kriget liv. De fortsatte kampen för att behålla omkring tiotusen krigsfångar och gjorde det endast för att förlora ytterligare trettiotusen liv. De har när allt kommer omkring mycket färre män än vi.

För det andra kostar kriget pengar. De ger ut mycket mer än tio miljarder dollars per år. Vi ger ut mycket mindre, och detta år kommer vi att skära ned utgifterna till hälften av fjolårets. De pengar vi fick in, då vi gjorde upp räkningarna i rörelsen mot de "tre onda" och de "fem onda" kan vi klara oss på under ytterligare arton krigsmånader. Och alla pengar, som kommer ur produktionsökningen och ur att vi tillämpar sparsamhet, kan användas för det nationella uppbygget.

För det tredje står de inför oöverstigliga motsättningar hemma och utomlands.

För det fjärde, det finns ett strategiskt problem också. Brännpunkten i Förenta staternas strategi ligger i Europa. De förutsåg inte att vi skulle sända frivilliga till Koreas hjälp, när de sände trupper att invadera det.

För oss är sakerna lättare att sköta. I inre angelägenheter är vi herrar i vårt eget hus. Men vi är inte Förenta staternas stabschef. Förenta staterna har sin egen stabschef. Så i frågan, om kriget i Korea ska fortsätta eller ej har vi och koreanerna bara halva avgörandet.

Med ett ord, under trycket av den allmänna trenden kommer Förenta staterna att finna att det är emot dess intressen att vägra att ingå stillestånd.

Allt pratet om ett nära förestående tredje världskrig är avsett bara att skrämma folk. Vi måste sträva att vinna en period på tio år för att bygga upp vår industri och lägga fasta grundvalar.

Vi måste sluta våra led och klart skilja mellan oss och fienden. Det är till följd av hela nationens enhet och samarbetet mellan alla här närvarande och alla de demokratiska partierna och folkorganisationerna som vi i dag är starka. Det är livsviktigt att vi enas och skiljer mellan oss och fienden. Dr Sun Yat-sen var en redbar man, men varför slutade 1911 års revolution, som han ledde, i ett misslyckande? Orsakerna var: för det första, underlåtenhet att fördela jorden; för det andra, underlåtenhet att erkänna att det var nödvändigt att undertrycka kontrarevolutionärer och, för det tredje, underlåtenhet att föra hårda strider mot imperialismen. Förutom att skilja mellan oss själva och fienden, behöver vi skilja mellan rätt och fel inom våra egna led. I jämförelse med den förstnämnda uppgiften är den sistnämnda sekundär. Till exempel, när det gäller de flesta av förskingrarna, är det bara en fråga om rätt och fel, ty de skiljer sig från kontrarevolutionärerna och kan förbättras.

Det är nödvändigt att utföra fostringsarbete i de demokratiska partierna och i religiösa kretsar så att de inte låter sig luras av imperialisterna och ställer sig på fiendens sida. Ta buddhismen till exempel. Den har inte mycken kontakt med imperialismen och är huvudsakligen förbunden med feodalism. Eftersom kampen mot feodalismen rör jordfrågan, berör den munkarna, och de som råkar i skottgluggen är abbotarna och klostrens äldste. När väl detta lilla antal störtats, kommer vanliga munkar som "Lu Chih-shen"[1] att frigöras. Fastän jag inte är buddhist, är jag inte emot att bilda ett förbund av buddhister för att ena dem och sätta dem i stånd att klart skilja mellan folket och fienden. Kommer enhetsfronten att avskaffas en dag? Jag är inte för att den ska avskaffas. Vi bör enas med varenda en, förutsatt att de verkligen drar en klar skillnad mellan folket och fienden och tjänar folket.

Vårt land har en ljus framtid och är fyllt av hopp. Förr undrade vi, om hushållningen kunde återhämta sig på tre år. Som resultat av två och ett halvt års hård kamp har den redan gjort det, och vad mera är, planmässigt uppbygge pågår. Låt oss alla enas, klart skilja mellan oss och fienden och sträva för vårt lands oavbrutna framåtskridande.

NOTER

[*]Huvudpunkterna i ett tal, som hölls vid trettioåttonde mötet med ständiga kommittén i Landskommittén för kinesiska folkets politiska rådgivande konferens.[TILLBAKA]

[1]En figur i den klassiska kinesiska romanen Water Margin, som är vanlig buddhistmunk innan han ansluter sig till bondearmén på Liangshanberget.[TILLBAKA]