Vår stora seger i kriget, för att motstå Förenta staternas angrepp och bistå Korea, och våra framtida uppgifter[*]

12 september 1953

Efter tre år har vi vunnit en stor seger i kriget för att motstå Förenta staternas angrepp och bistå Korea. Det har nu upphört.

Vad berodde denna seger på? Just nu säger regeringsmedlemmarna att det beror på riktig ledning. Ledning är en faktor, ingenting kan lyckas utan riktig ledning. Men vi har vunnit huvudsakligen därför att vårt krig var ett folkkrig, hela nationen stödde det och Kinas och Koreas folk kämpade sida vid sida.

Vi bekämpade Förenta staternas imperialism, en fiende vars vapen var många gånger överlägsna våra och likväl var vi i stånd att vinna och tvinga fienden att gå med på ett stillestånd. Vad var det som gjorde stilleståndet möjligt?

För det första, befann sig angriparna från Förenta staterna militärt i ett ogynnsamt läge och var de som fick ta emot. Om de inte hade godtagit stilleståndet, skulle hela deras stridslinje ha blivit genombruten, och Seoul skulle ha fallit i det koreanska folkets händer. Detta läge blev uppenbart i fjol somras.

Varje krigförande kallar sin egen stridslinje en järnbastion. Vår är verkligen en järnbastion. Våra soldater och kadrer är rådiga och modiga och vågar se döden i vitögat. Förenta staternas angreppstrupper är däremot rädda för döden, och deras officerare är ganska stela, inte särskilt rörliga. Deras stridslinje är inte solid och allt annat än en järnbastion.

Problemen som vår sida stod inför var, för det första, huruvida vi kunde kämpa, sedan om vi kunde hålla våra linjer, senare om vi kunde säkerställa en oavbruten tillförsel och slutligen om vi kunde gäcka den bakteriologiska krigsföringen. Dessa fyra problem kom ett efter ett och löstes allesammans. Våra trupper växte sig allt starkare i strid. Denna sommar var vi redan i stånd att inom en timme bryta igenom en fientlig position på en tjugoen kilometer bred front, avfyra flera hundratusen granater i ett koncentrerat angrepp och tränga in upp till arton kilometer i fientligt område. Om vi hade fortsatt med detta och satt in ytterligare två, tre eller fyra angrepp skulle hela hans stridslinje ha skurits i stycken.

För det andra, politiskt hade fienden många olösliga inre motsättningar, och folken i hela världen krävde fred.

För det tredje, ekonomiskt förbrukade fienden enorma belopp i angreppskriget mot Korea, och inkomster och utgifter i hans budget balanserade inte.

Alla dessa orsaker tillsammans tvingade fienden att göra upp. Den första orsaken var den primära, och om den saknats skulle det ha varit svårt att sluta ett stillestånd med fienden. Imperialisterna i Förenta staterna är mycket arroganta. Såvitt det är möjligt vägrar de alltid att tala förnuft, och de gör det i viss mån endast då de trängts in i ett hörn.

I Koreakriget förlorade fienden 1.090.000 i döda och sårade. Vi betalade naturligtvis också ett pris. Våra förluster var likväl mycket färre än väntat, och de blev ännu färre sedan tunnlarna byggts. Vi växte oss starkare och starkare genom att kämpa. Amerikanerna misslyckades med att undergräva våra positioner; tvärtom, deras styrkor blev alltid utplånade av våra.

Just nu nämnde vi allesammans den faktor som ledningen är. Enligt min mening är ledningen en faktor, men den allra viktigaste faktorn är de bidrag av idéer som massorna ger. Våra kadrer och soldater tänkte ut alla möjliga sätt att bekämpa fienden. Låt mig ge ett exempel. Under krigets första månad led vi oerhört stora förluster av lastbilar. Vad skulle vi göra? Medan ledningen utarbetade motåtgärder, litade vi huvudsakligen till att massorna skulle komma med idéer. Över tiotusen man posterades ut på bägge sidor av landsvägen för att med signalskott varna för annalkande fientliga flygplan. Då våra chaufförer hörde dessa signaler vek de av eller sökte ställen där de kunde gömma sina bilar. Under tiden breddades vägarna och många nya byggdes så att bilarna kunde köra obehindrade i bägge riktningarna. På det sättet sjönk lastbilsförlusterna från 40 procent i början till mindre än l procent. Senare byggdes underjordiska magasin och även underjordiska hörsalar. Medan fiendens bomber föll ovanifrån fortsatte vi med våra möten under jorden. När folk som bor i Peking föreställer sig slagfältet i Korea har de en känsla av att det måste ha varit mycket farligt. Visst var det farligt men det var inte så förskräckligt så länge var och en bidrog med idéer.

Vår erfarenhet är att tillit till folket jämte en tämligen riktig ledning sätter oss i stånd att med vår underlägsna utrustning besegra en bättre utrustad fiende.

Segern i kriget för att motstå Förenta staternas angrepp och bistå Korea är en stor seger och har väldig betydelse.

För det första, har vi tillsammans med det koreanska folket kämpat oss tillbaka till den 38:e breddgraden och hållit oss fast där. Detta är mycket viktigt. Om vi inte hade kämpat oss tillbaka till 38:e breddgraden och våra frontlinjer hade stannat längs floderna Yalu och Tumen, skulle det ha varit omöjligt för folket i Shenyang, Anshan och Fushun att utan bekymmer fortsätta produktionen.

För det andra, vi har vunnit militär erfarenhet. Lands-, luft- och sjöstridskrafterna, infanteriet, artilleriet, ingenjörs-, pansar-, järnvägs-, luftvärns- och signalkårerna och även sjukvårds- och logistiska förband osv ur det kinesiska folkets frivilliga har alla vunnit praktisk erfarenhet i kamp mot Förenta staternas angreppstrupper. Denna gång har vi tagit reda på vad Förenta staternas väpnade styrkor går för. Om ni aldrig har gett er i kast med dem är det troligt att ni är rädda för dem. Vi har slagits mot dem under trettiotre månader och lärt känna vad de går för. Förenta staternas imperialism är inte skräckinjagande, ingenting att väsnas om. Detta är vår erfarenhet, sannerligen ett ovärderligt stycke erfarenhet.

För det tredje, folket i hela landet har höjt sin politiska medvetenhet.

Av ovanstående tre punkter kan man sluta sig till en fjärde: ett nytt imperialistiskt angreppskrig mot Kina och ett tredje världskrig har skjutits på framtiden.

De imperialistiska angriparna bör hålla följande i minnet: det kinesiska folket är nu organiserat, det är inte att leka med. När det väl har provocerats till vrede kan det bli mycket hårdhänt.

Det kan hända att fienden återupptar kriget, men även om han inte gör det kommer han säkert att ställa till bråk på alla sätt och vis, såsom genom att skicka in hemliga agenter att utföra skadegörande verksamhet. Han har upprättat ett väldigt spionnät på sådana orter som Taiwan, Hongkong och Japan. Men vi har vunnit erfarenhet i rörelsen för att motstå Förenta staternas angrepp och bistå Korea, och så länge vi mobiliserar massorna och litar till folket vet vi hur vi ska ta itu med fienden.

För oss skiljer sig det nuvarande läget från det som rådde under vintern 1950. Var angriparna från Förenta staterna då på andra sidan 38:e breddgraden? Nej, det var de inte. De var på andra sidan av floderna Yalu och Tumen. Hade vi då någon erfarenhet i att bekämpa de amerikanska angriparna? Nej, det hade vi inte. Visste vi då mycket om Förenta staternas soldater? Nej, det gjorde vi inte. Nu har allt detta ändrats. Antag att Förenta staternas imperialism inte uppskjuter sitt nya angreppskrig utan säger :" Jag ska slåss!", då kan vi ta hand om dem genom att lita till de första tre punkterna. Men antag att den säger: "Jag ska inte slåss!", då kommer den fjärde punkten att gälla. Här är beviset för att folkets demokratiska diktatur, som vi har, är överlägsen.

Kommer vi att invadera andra? Nej, vi ska inte invadera någon någonstans. Men om andra invaderar oss, ska vi slå tillbaka och slåss till slutet.

Det kinesiska folket håller fast vid denna ståndpunkt: vi är för fred, men inte rädda för krig; vi är redo för bäggedera. Vi har folkets stöd. I kriget för att stå emot Förenta staternas angrepp och bistå Korea trampade folk varandra på hälarna för att få vara med. Villkoren för antagning var stränga, endast en av hundra blev antagen. Folk sade att villkoren var strängare än de som gäller då en familj ska välja en man åt sin dotter. Om imperialismen i Förenta staterna vill återuppta striderna, ska vi ge oss i kast med den igen.

Krig kostar pengar, ändå kostade oss kriget för att motstå Förenta staternas angrepp och bistå Korea inte alltför mycket. Det pågick i flera år, men våra utgifter för det var mindre än ett enda års skatter från industrin och handeln. Det skulle naturligtvis ha varit bättre, om vi inte hade behövt utkämpa kriget och förbruka dessa pengar. Ty uppbygget i landet i dag kräver utgifter och bönderna har alltjämt svårigheter. I fjol och i förfjol var jordbruksskatten en aning för tung, och detta föranledde vissa vänner att börja prata. De krävde en "välvillig politik", som om de representerade böndernas intressen. Var vi för denna åsikt? Nej, det var vi inte. Vid denna tid var vi tvungna att göra vårt yttersta för att vinna seger i kriget för att motstå Förenta staternas angrepp och bistå Korea. Vad var det som låg i böndernas, i hela folkets intresse? Att tillsvidare uthärda knappheten och sträva efter seger? Eller att icke motstå Förenta staternas angrepp och bistå Korea och därmed spara några kopparslantar? Utan tvivel låg det i deras intressen att vinna kriget. Det var därför att kriget krävde pengar som vi tog in litet mer på jordbruksskatten i fjol och i förfjol. I år är det annorlunda. Vi har inte ökat jordbruksskatten utan har satt ett tak på dess storlek.

På tal om "en välvillig politik" är vi naturligtvis för en sådan. Men vad var en politik av maximal välvilja? Att motstå Förenta staternas angrepp och bistå Korea. För att genomföra denna politik av maximal välvilja måste offer göras, pengar brukas och mera samlas in i jordbruksskatt. Just därför att mer samlades in, skriade vissa människor. De gjorde till och med anspråk på att representera böndernas intressen. Jag gillar helt enkelt inte sådant snack.

Att motstå Förenta staternas angrepp och bistå Korea var att genomföra en välvillig politik, och att i dag utföra industriellt uppbygge är likaledes att genomföra denna politik.

Välvillig politik är av två slag. En rör folkets omedelbara intressen. Den andra rör deras långsiktiga intressen, sådana som att motstå Förenta staternas angrepp och bistå Korea samt att bygga den tunga industrin. Den förstnämnda är en politik av mindre välvilja, och den andra en politik av större välvilja. Bägge måste tas under övervägande, och det är fel att inte göra det. Var ska då tyngdpunkten läggas? På politiken för större välvilja. För närvarande bör tyngdpunkten i vår politik för välvilja ligga på den tunga industrins uppbyggnad. Uppbygge kräver pengar. Hur mycket folkets försörjning än behöver förbättras, kan detta för närvarande därför inte ske i någon större omfattning. Med andra ord, medan vi måste förbättra folkets försörjning, får vi inte försöka att göra för mycket, och medan vi måste ta en viss hänsyn till den, får vi inte ta för mycket hänsyn. Att ta hänsyn till politiken för mindre välvilja på bekostnad av politiken för större välvilja, är att avvika från det rätta spåret.

Nu lägger vissa vänner snedvriden vikt vid politiken för mindre välvilja; i praktiken ville de att vi skulle uppge kriget för att motstå Förenta staternas angrepp och motstå Korea, och nu vill de att vi ska ge upp att bygga den tunga industrin. Vi måste kritisera denna felaktiga åsikt. Den finns också i det kommunistiska partiet; vi stötte på den i Yenan. År 1941 insamlade vi 200.000 picul[1] spannmål i gränsområdet Shensi-Kansu-Ning-sia, och en del människor började hojta om att kommunistiska partiet inte visade omtanke om bönderna. Några få ledande kadrer i partiet tog också upp frågan om en politik av välvilja. Jag kritiserade deras åsikt redan då. Vad var vid den tiden en politik av maximal välvilja? Att störta den japanska imperialismen. Om vi hade skurit ned den mängd spannmål som skulle insamlas från bönderna, skulle vi ha blivit tvungna att skära ned Åttonde routearméns och Nya fjärde arméns storlek. Det skulle ha varit till fördel för den japanska imperialismen. De som företrädde denna åsikt talade faktiskt på den japanska imperialismens vägnar och gjorde den en tjänst.

Nu har kriget för att motstå Förenta staternas angrepp och bistå Korea slutat. Om Förenta staterna önskar återuppta kriget, ska vi slåss vidare. I det fallet måste vi insamla spannmål från bönderna, bearbeta dem och övertala dem att lämna sitt bidrag. Att handla på det sättet vore i sanning att tjäna böndernas intressen. Att börja skrika om saken skulle faktiskt tjäna intressena hos Förenta staternas imperialism.

Det finns huvudprinciper såväl som underordnade principer. Levnadsstandarden för folket i hela landet bör höjas årligen, men inte för mycket. Om den hade höjts för mycket, kunde vi inte ha utkämpat kriget för att motstå Förenta staternas angrepp och bistå Korea. I varje fall inte med sådant bistert allvar. Vi har utkämpat detta krig beslutsamt och med allvar och med all vår förmåga. Allt som fanns tillgängligt hemma kunde den koreanska fronten få så snart den begärde det. Så har det varit under de senaste få åren.

NOTER

[*]Tal vid Centrala folkregeringsrådets 24:e sammanträde.[TILLBAKA]

[1] En picul, en spannmålsvikt, var i gränsområdet Shensi-Kansu-Ningsia 150 kilo, men standarden varierade på olika orter.[TILLBAKA]