Wen Hui Paos borgerliga inriktning bör kritiseras[*]

1 juli 1957

Sedan den 14 juni, då vår ledaravdelning publicerade "Den borgerliga inriktning som Wen Hui Pao intagit under en tid", har både Wen Hui Pao och Kuangmings Dagblad gjort en viss självkritik i denna fråga.

Kuangmings Dagblads personal har hållit flera möten och allvarligt kritiserat sin direktör Chang Po-chun och chefredaktör Chu An-ping för deras felaktiga inriktning. Denna kritik var otvetydig, och tidningen har gjort en grundläggande ändring i sin ståndpunkt, en ändring till den revolutionära socialistiska linjen och från Chang Po-chuns och Chu An-pings borgerliga linje, vilken gick emot det kommunistiska partiet, folket och socialismen. Som följd härav har Kuangmings Dagblad återvunnit läsarnas förtroende och låter som en socialistisk tidning. Endast dess layoutteknik lämnar fortfarande en del att önska. Tekniken i layouten och layoutens politiska tendens är två skilda ting, och vad Kuangmings Dagblad beträffar finns det inte nog av den förstnämnda men fullt tillräckligt av den sistnämnda. Teknik är något som det är helt möjligt att förbättra. En förändring i layouttekniken skulle ge tidningen ett nytt utseende, vilket dess läsare skulle vara glada att se. Ändå är det inte lätt; vår tidning har länge varit inställd på detta, men dess layout motsvarar, trots att den förbättrats en del, ännu inte förväntningarna.

Wen Hui Pao har publicerat sin självkritik, som ger intryck av att en förändring skett i dess inriktning, och den har innehållit många nyheter och artiklar som återspeglar den positiva linjen — detta är naturligtvis alltsammans bra. Ändå är det någonting som fattas. Det är precis som att uppträda på scenen, där några skådespelare gör fina porträtt av skurkar men aldrig verkar riktiga i sina roller som hjältar, de är så tillgjorda och onaturliga. Det är verkligen svårt för dem att vara annorlunda. Antingen förhärskar östanvinden över västanvinden, eller förhärskar västanvinden över östanvinden; i frågan om de bägge linjerna finns det inget utrymme för kompromisser. Många redaktörer och journalister är vana vid de gamla inkörda spåren, och det är långt ifrån lätt för dem att ändra sig på en enda gång. Men ändra sig måste de, hur motsträvigt de än gör det och hur smärtsamt det än är för dem, för det dikteras av den allmänna tendensen. När folk säger att ändringen är enkel och behaglig, så gör de det enbart utifrån konventionell hövlighet. Detta är endast mänskligt och bör ursäktas. Vad Wen Hui Paos ledaravdelning beträffar är saken allvarlig, därför att det var denna ledaravdelning som förde befälet under den period då tidningen med sin borgerliga inriktning ställde till bråk, så det ligger på dess skuldror en tung börda, vilken inte så lätt kan kastas av. Frågan huruvida det finns en annan befälhavare högre upp besvarar de som gör denna anklagelse med "ja", medan de som talar för försvaret säger "nej". Denna befälhavare har för övrigt identifierats som Lo Lung-chi i det förbund som existerar mellan Chang Po-chun och Lo Lung-chi. Mellan de båda befälhavarna finns en tredje person, Po Hsi-hsiu, en duglig och handlingskraftig kvinna, ansvarig för Wen Hui Paos kontor i Peking. Folk säger att kedjan Lo Lung-chi — Po Hsi-hsiu —Wen Hui Paos ledaravdelning — utgör befälskedjan för högerelementen i Demokratiska förbundet, vilka leder Wen Hui Pao.

Demokratiska förbundet har spelat en särskilt illasinnad roll under förloppet av striden mellan de hundra tankeskolorna och korrigeringsrörelsen. Det opererar på ett organiserat sätt, med allt som hör till, en plan, med ett program och en linje vilka skiljer det från folket och är riktade mot det kommunistiska partiet och socialismen. Sedan har vi Böndernas och arbetarnas demokratiska parti, som har spelat exakt samma roll. Dessa två partier har gjort sig särskilt bemärkta i dessa dagar av häftig storm. Det var Chang-Lo-förbundet som satte igång stormen. Andra partier har spelat sina roller, och en del av deras medlemmar är också mycket illasinnade. Men de är färre till antalet och deras befälskedja är inte så uppenbar. Av de vanliga medlemmarna i Demokratiska förbundet och Böndernas och arbetarnas demokratiska parti är inte alla eller ens flertalet inblandade. När allt kommer omkring är det endast en handfull individer, nämligen de ledande borgerliga högerelementen, som frammanar stormen och rör upp vågorna, stämplar i hemlighet och driver fram missnöje bland massorna, tar kontakter med höga och låga och söker gensvar nära och fjärran; det är endast de vilkas värdering av det nuvarande läget är att fullständig förvirring överallt kommer att leda till att de övertar makten, och vilkas slutmål är att steg för steg fullborda sin stora plan. Bland medlemmarna av dessa partier håller en del huvudet kallt, många blir lurade, och ett litet antal utgör kärnan i högerflygeln. Fastän de är få har de, eftersom de är kärnan, en avsevärd makt att manipulera. Hela denna vår tryckte endast några få, och den gjorde ingenting för att slå tillbaka angreppen från de reaktionära borgerliga högerelementen. Det gjorde inte heller partiorganisationerna i någon av de avdelningar och skolor där korrigeringsrörelsen pågick. Massorna kunde således klart skilja mellan de som hade goda avsikter med sin kritik och de vilkas så kallade kritik var illvillig, och sålunda kunde krafter mönstras till motangrepp när tiden var mogen. En del säger att detta var en dold plan. Vi säger att det var en öppen plan. Ty vi gjorde på förhand klart för fienden: endast när spöken och monster tillåts att komma fram i det fria kan de utplånas, och endast när giftiga ogräs tillåts att spira ur jorden kan de dras upp med rötterna. Rensar inte bönderna ogräs flera gånger om året? Dessutom, ogräs som dragits upp med rötterna kan användas som gödsel. Klassfienderna kommer alltid att söka tillfällen att hävda sig. De kommer inte att finna sig i att förlora statsmakten och exproprieras. Hur mycket det kommunistiska partiet än i förväg varnar sina fiender och bekantgör sin grundläggande strategi för dem, kommer de ändå att inleda angrepp. Klasskamp är en objektiv verklighet, oberoende av människans vilja. Det vill säga, klasskamp är oundviklig. Den kan inte undgås även om folk vill undgå den. Det enda som är att göra är att på bästa sätt utnyttja läget och vägleda kampen till seger. Varför nappar de reaktionära klassfienderna på kroken? Som reaktionära samhällsgrupper, förblindade av vinningslystnad, tar de proletariatets absoluta överlägsenhet för absolut underlägsenhet. Att överallt underblåsa elden skulle röra upp arbetarna och bönderna, de studerandes väggtidningar skulle underlätta övertagandet av skolorna, det fria luftandet av åsikter skulle utlösa en explosiv situation, omedelbart kaos skulle uppstå överallt, och det kommunistiska partiet skulle spricka sönder med ens — det var så Chang Po-chun värderade läget den 6 juni inför sex professorer i Peking. Är inte detta att vara förblindad av vinningslystnad? "Vinning" betyder att riva åt sig makten. De har rätt många tidningar, varav en är Wen Hui Pao. Denna tidning handlade enligt den ovan nämnda reaktionära politiken, men försökte den 14 juni bedra folket och låtsas att den hade handlat i god avsikt. Tidningen sade: "Och denna oriktiga förståelse kan tillskrivas resterna av borgerliga idéer om journalistik i våra hjärnor." Nej, här bör "resterna" läsas som "överflöd". I flera månader tjänade tidningen som språkrör för de reaktionärer som genomförde otyglade angrepp mot proletariatet och ändrade sin inriktning till att gå emot det kommunistiska partiet, folket och socialismen, det vill säga till en borgerlig inriktning — kunde den ha klarat allt detta med enbart några udda rester av borgerliga idéer? Vad för slags logik är detta? En särskild premiss leder till en universell slutsats — detta är blev himlen över Kina plötsligt täckt med rullande svarta moln, och källan till bråket kan spåras till Chang-Lo-förbundet.

Inom Journalistförbundet sammankallades två möten, det första en negation och det andra en negation av negationen, och det faktum att detta ägde rum under litet mer än en månad antyder de snabba förändringarna i läget i Kina. Mötena var nyttiga. Vid det första mötet "sänkte sig svarta moln över staden och hotade att krossa den", allt medan den reaktionära borgerliga linjen inom journalistiken gjorde sig bred. Men vid det andra mötet, som inleddes häromdagen, har atmosfären förändrats, och även om högerelementen ännu gör envist motstånd, kan det sägas att de flesta människorna har funnit den rätta orienteringen.

Den 14 juni gjorde Wen Hui Pao en självkritik och medgav att den begått en del misstag. Det är gott och väl att göra självkritik, och vi välkomnar den. Men vi anser Wen Hui Paos självkritik otillräcklig. Och det otillräckliga här är av grundläggande karaktär. Det vill säga, i grunden gjorde tidningen ingen självkritik. Tvärtom försökte den i ledaren av den 14 juni försvara sina misstag. "Vi har på ett ensidigt och felaktigt sätt tolkat partiets politik att fritt lufta åsikter och trott, att förbehållslös uppmuntran till att fritt lufta åsikter i sig självt skulle hjälpa partiet i korrigeringsrörelsen, och att om mer utrymme gavs åt positiva synpunkter eller kritik för att tillbakavisa felaktiga synpunkter skulle det hindra att åsikter luftas fritt". Är det så? Nej. Under våren följde Wen Hui Pao Demokratiska förbundets centrala auktoriteters politik, som motsatte sig det kommunistiska partiet, folket och socialismen och inledde våldsamma angrepp mot proletariatet, stick i stäv med kommunistiska partiets politik. Det var en politik utformad för att störta kommunistiska partiet och skapa fullständig förvirring överallt för att underlätta ett maktövertagande. Kan detta verkligen kallas att "hjälpa till i korrigeringsrörelsen"? Nej, detta är en lögn, en ren och skär svindel. Var det fel att för en tid avstå från att publicera några positiva synpunkter eller att bara publicera några och låta felaktiga synpunkter stå ovederlagda? Mellan 8 maj och 7 juni gjorde vår tidning och alla andra partitidningar just det på instruktioner från Kinas kommunistiska partis Centralkommitté. Syftet var att låta demoner och djävlar, spöken och monster "fritt lufta sina åsikter" och att låta giftiga ogräs knoppas och växa i ymnighet, för att folket, som nu chockerades av att finna att dessa fula ting alltjämt existerar i världen, skulle gå till handling för att utplåna dem. Med andra ord, det kommunistiska partiet förutsåg denna oundvikliga klasskamp mellan bourgeoisin och proletariatet. Bourgeoisin och de borgerliga intellektuella tilläts att börja detta krig, och för en tid avhöll sig pressen från att trycka några positiva synpunkter eller Wen Hui Paos logik. Än idag är tidningen inte beredd att kritisera sig själv för att ha publicerat en mängd reaktionära rapporter som spottar fakta i ansiktet, för att ha tryckt en flod av reaktionära synpunkter och meningar och för att ha kletat ner tidningen med en reaktionär layout som ett medel för att angripa proletariatet. Fallet med Hsin Min Pao ligger annorlunda till. Den har många gånger gjort självkritik som är helt uppriktig. Hsin Min Paos misstag var inte så allvarliga som Wen Hui Paos, och när tidningen insåg att den hade begått misstag började den på allvar att rätta dem. Detta visar en ansvarskänsla inför folkets sak hos tidningens ansvariga och dess reportrar, och därför har tidningen i läsarnas ögon börjat frigöra sig ur sin knipa. Var i all världen finns Wen Hui Paos ansvarskänsla? Precis när ska Wen Hui Pao börja följa Hsin Min Paos exempel? Skulder måste betalas, och när ska Wen Hui Pao börja betala sin skuld? Genom att göra självkritik har Hsin Min Pao uppenbarligen ställt mängder av obekväma frågor för Wen Hui Pao, och läsaren skulle vilja fråga: när ska Wen Hui Pao hinna ifatt Hsin Min Pao? Wen Hui Pao är nu i en svår knipa. Innan Hsin Min Pao hade gjort sin självkritik såg det ut som om Wen Hui Pao skulle kunna dra sig fram en tid, men därefter har det blivit svårt. En svår knipa kan vändas till en god ställning, och det kräver samvetsgranna ansträngningar att efterlikna Hsin Min Pao.

Låt oss nu återvända till begreppet "borgerliga högerelement". Borgerliga högerelement är de ovan nämnda borgerliga reaktionärer som bekämpar det kommunistiska partiet, folket och socialismen. Denna definition är vetenskaplig och överensstämmer med fakta. De utgör bara en handfull och återfinns i de demokratiska partierna, bland intellektuella, kapitalister och studerande, och likaså inom kommunistiska partiet och ungdomsförbundet, och de har kommit upp till ytan under den pågående stora stormen. Deras antal är mycket litet, men i de demokratiska partierna, och i synnerhet i vissa av dessa partier, väger de tungt och bör inte tas lätt. Denna hop har inte bara uttryckt sig i ord utan också gått vidare med handlingar. De är skyldiga, och principen "klandra inte talaren" gäller inte dem. De är inte endast talare utan män av handling. Ska de straffas enligt lag? Det tycks inte finnas behov av det för närvarande. Ty folkets stat är mycket säker, och många av dem är dessutom framträdande personer. De kan behandlas milt, utan straff. I allmänhet är det tillräckligt att kalla dem "högerelement", inte reaktionärer. De enda undantagen är de som vägrar att efter upprepade varningar rätta sina misstag och fortsätter att ägna sig åt sabotage i strid mot strafflagen; dessa måste straffas. Lär av begångna misstag för att undvika framtida, bota sjukdomen för att rädda patienten och omvandla negativa faktorer till positiva — dessa principer gäller fortfarande för högerelementen. Sedan finns det högerelement av ett annat slag, som har uttryckt sig i ord men inte gått vidare med handlingar. Deras synpunkter liknar de ovan nämnda högerelementens, men de har inte ägnat sig åt störande verksamhet. Mot dem bör en större grad av mildhet tillämpas. Felaktiga synpunkter bör tillbakavisas rubb och stubb och utan pardon, men dessa enskilda bör tillåtas att stå fast vid sina meningar. De olika slag av högerelement som ovan nämnts får ha sin yttrandefrihet. För en stor och stabil nation kan ingen stor skada komma av att ha ett litet antal människor av det slaget med, när deras misstag är kända för massorna. Det måste inses att högerelementen är folk som lär oss genom negativa exempel. I denna mening kan giftiga ogräs göra nytta. De gör nytta just därför att de är giftiga och därför att folk förr skadades av giftet som de spred.

Det kommunistiska partiet fortsätter med sin korrigering, och de demokratiska partierna har också påbörjat sin. Nu när högerelementens vilda angrepp har slagits tillbaka av folket, kan korrigeringsrörelsen fortsätta i jämnt tempo.

NOT

[*] Ledare skriven for Folkets Dagblad.[TILLBAKA]