8 mars 2005:
LEVE FOLKETS KVINNORÖRELSE!

Marxismen och kvinnan

Marxismen-leninismen-maoismen är den enda ideologi som är för kvinnans verkliga frigörelse, vilken är en del av och endast kan uppnås genom proletariatets befrielse. Marxismen säger att personen, mannen såväl som kvinnan, är en konkret verklighet som historiskt frambringats av samhället. Det vill säga, en enhet av sociala relationer som har formats historiskt och som därför är beroende av de förändringar som görs i samhället under dess utvecklingsprocess. Med andra ord är vi en social produkt och att förändra denna kräver en förändring i samhället.

”Var och en som känner till någonting om historien vet att de stora samhälleliga förändringarna är omöjliga utan jäsning bland kvinnorna. De samhälliga framstegen kan exakt mätas med det svagare könets sociala ställning.”

Marx

”Erfarenheten av alla befrielserörelser bekräftar, att revolutionens seger är beroende av till vilken grad kvinnorna deltar.”

Lenin

”Verklig jämlikhet mellan könen kan förverkligas endast under processen för hela samhällets socialistiska omvandling.”

Ordförande Mao

”Kvinnorna är hälften av världens befolkning och att utveckla kvinnorörelsen för kvinnans frigörelse är en uppgift som måste vara kvinnornas egna verk, men under ledning av Partiet;…”

Ordförande Gonzalo

Att förstå kvinnofrågan är mycket viktigt för revolution, redan våra klassiker etablerade detta på tusen och en sätt, för om man inte analyserar detta med utgångspunkt från vår ideologi kommer man inte kunna ena hela proletariatet i dess helhet och detta är vad reaktionen, imperialismen och revisionismen vill: en delning, en splitting i våra led. Vi är mot all utsugning och allt elände på hela planeten och därför måste vi hängivet kämpa för att komma till den eviga harmonins värld, till Kommunismen. För detta krävs ett marxist-leninist-maoistiskt, militariserat, Kommunistiskt Parti, för att garantera ledningen och att komma fram till slutmålet.

Enligt historien är kvinnofrågan relaterad till privategendomen, familjen och staten, till exempel: tidigare var det bara sonen som kunde ärva familjens tillhörigheter och egendom medan dottern inte fick någonting. Vi ser hur kvinnans ställning är baserad på egendomsförhållandena och hur egendomsförhållandena står i relation till produktionsmedlen. Med andra ord, förtrycket av kvinnan har sina rötter i skapandet och utvecklingen av privatäganderätten över produktionsmedlen och hennes frigörelse är förbunden med förstörandet av nämnda rätt. Den marxistiska tesen är mot den reaktionära tesen att kvinnoförtrycket uppkommer med arbetsdelningen enligt kön som placerar kvinnan i hemmet och att vårda barnen. Denna reaktionära tes försöker bara dölja de verkliga rötterna till problemet som är privatägandet av produktionsmedlen. Och det man verkligen borde se är det samhälliga ägandet av produktionsmedlen.

I det primitiva samhället, förde kvinnan och mannen sina liv i en spontan jämlikhet och fördelning inom den sociala gruppen, men en ökning av rikedomen ägde rum höjdes mannens ställning och modersrätten ersattes av fadersrätten. På så sätt blev, i slavsamhället, kvinnans ställning underordnad mannen och hon är till och med föraktad och hon underkastas ett förmyndarskap varigenom det alltid är en man i familjen som beslutar över henne. Under feodalismen fortsätter kvinnan att vara beroende av sin fader eller sin make, såsom ett föremål man äger, än mer då kyrkan här också har inflytande på förtrycket av henne, för vilken hon är underlägsen och bör tjäna sin make. Och med kapitalismens uppkomst, innehar kvinnan rätten över familjens tillgångar, men kapitalismen kan bara ge kvinnan en formell juridisk jämlikhet, men kan inte på något sätt ge frigörelse och, än mer, med kapitalismens utveckling till dess imperialistiska fas ser vi hur en reaktionarisering av kvinnofrågan äger rum och hur man än mer befäster det sociala, ekonomiska, politiska och ideologiska förtrycket av henne. På samma gång skapar kapitalismen klassen som kommer att förstöra den, proletariatet, och när kvinnans införlivas i arbetet, i den produktiva processen, har hon, i och med att hon deltar i produktionen, möjligheten att ta direkt del i klasskampen, förstående nödvändigheten av att förstöra detta fallfärdiga system som bara ger hunger, misär och utsugning till massorna, till folket. Med andra ord så lägger kapitalismen grunder för kvinnans framtida frigörelse som del av proletariatets befrielse. Och för att uppnå kvinnans frigörelse måste man förstöra roten till förtrycket av kvinnan som är privategendomen.

Under historiens gång kan man konkret se de framsteg och bakslag i kvinnofrågan som är beroende av framsteg och bakslag i samhällets utveckling, kvinnans ställning i samhället visar graden av framsteg i samhället, hur hennes ställning går hand i hand med själva samhällets utveckling.

Kvinnorörelsen och feminismen

Varje rörelse har en klasståndpunkt och vi som revolutionärer är för Folkets Kvinnorörelse, som har arbetarklassens ståndpunkt och inte bourgeoisiens, vilken inte ser på kvinnofrågan på ett vetenskapligt sätt, med en materialistisk och dialektisk ståndpunkt utan istället på ett idealistiskt, reaktionärt sätt. Således är det viktiga här att när man greppar kvinnorörelsen är det viktigt att man greppar tre frågor: feminismen, kvinnans politisering och dess organisation:
Feminismen:
”Feminismen framkommer hos oss varken artificiellt eller godtyckligt utan den svarade mot införlivandet av kvinnorna i det manuella och intellektuella arbetet.”

José Carlos Mariátegui
(grundare av Perus Kommunistiska Parti)

Och det är på detta sätt som kvinnan får allt mer politisk medvetenhet, men det är inte så att alla kvinnor enas under en enda rörelse, för alla har inte och försvarar inte samma klasskaraktär, därför finns det borgerlig feminism, småborgerlig feminism och proletär feminism vilka överensstämmer på samma sätt med deras dagskrav seende till sina klassintressen. Mariátegui säger oss: ”Kvinnor är liksom män reaktionärer, centrister eller revolutionärer. De kan följaktligen inte sida vid sida utkämpa samma strid. I det nuvarande mänskliga panoramat, skiljer klass individer åt mer än kön”. Den borgerliga och småborgerliga feminismen kämpar för och försvarar de klasser de representerar. Och försöker fortsätta upprätthålla detta fallfärdiga system som bara ger misär och utsugning till folket. Denna borgerliga och småborgerliga feminism höjer ”kvinnans befrielses” gamla lappade fanor, som ett utryck för den fallfärdiga, ruttna och dekadenta imperialistiska ideologin. De revisionistiska ståndpunkterna inom den internationella kommunistiska rörelsen och inom den Revolutionära Internationalistiska Rörelsen (RIR), som en del av denna, sätter sig som svans till den borgerliga feminismen och försöker föra rörelsen på avvägar, till att kämpa för friheten för ”sexuell läggning” och för ”de intima relationerna”, så sättande individen mot klassen. Den proletära feminismen, som i väsen är revolutionär, är för förstörandet av detta system. Således, då vi förstår att kvinnorörelsen måste ha proletär klasskaraktär, då vi förkastar och fördömer de som förespråkar bildandet av olika feministiska grupper och organisationer som negerar eller inte har en klar och riktig klasskaraktär, en proletär klasskarakter, för har man inte det betyder det att man inte står på folkets sida, på revolutionens sida, utan att man bara tjänar fienden, de utsugande klasserna och än mer är man ett splittringselement och en broms på folkkampen.

Kvinnans politisering är viktig, för utan denna kan hon inte mobiliseras eller organiseras, hon kommer inte att kunna kämpa tillsammans med proletariatet för sin frigörelse. På grund av detta är hennes politisering nyckeln som ger den ideologiska formeringen, och förkastar den borgerliga uppfattningen angående kvinnan som varande ett svagt kön, som inpräntas från barnsben, för att därefter förbereda dem så att de kämpar på alla sätt, i dagskravskampen som är del av kampen för makten. Kvinnan måste liksom mannen delta i klasskampen under proletariatets ledning på ett beslutsamt och kampfyllt sätt, endast så kan hennes befrielse uppnås.

Kvinnas organisering är viktig för att för att på detta sätt kämpa mot klassfienderna och vinna makt, det är därför so, för att garantera segern, hon måste organiseras på alla fronter under det Kommunistiska Partiets fullkomliga ledning. Och de främsta döttrarna av folket går in i Partiets led på alla nivåer, utgörande del av proletariatets förtrupp.

På detta sätta har det, under det internationella proletariatets klasskamps historias gång, uppkommit stridande kvinnor, stora kämpar som hängav sina liv till revolutionen, varande stora exempel för folket, för klassen och för de framtida kvinnliga partimedlemmarna och kombattanter som kommer att komma; vi har bland andra Louise Michel, N. Krupskaja, Rosa Luxemburg, Liu Ju-lan, Chiang Ching, kamrat Norah.

Angående kvinnan i den peruanska revolutionen

Perus Kommunistiska Parti vägleds av marxismen-leninismen-maoismen, gonzalos tänkande, huvudsakligen gonzalos tänkande. Det har därför den vetenskapliga ståndpunkten angående kvinnans situation. Hållande i åtanke vårt lands konkreta förhållanden som efterblivet och förtryckt, har det peruanska samhället en halvfeodal och halvkolonial karaktär, och på detta utvecklas byråkratkapitalismen, där imperialismen, huvudsakligen yankee-imperialismen, ännu mer utarmar det peruanska folket, därför utvecklar vi i första hand en demokratisk revolution i hela landet. Där kvinnan deltar beslutsamt och kämpande på alla nivåer i Partiet, i revolutionens tre instrument, Parti, Armé och Front. Och den konkreta form i vilken de organiseras är Folkets Kvinnorörelse, vilken är en av Partiet alstrad organisation. Detta vill säga, med andra ord, det är en Partiets massorganisation och den vägleds av marxismen-leninismen-maoismen, gonzalos tänkande, huvudsakligen gonzalos tänkande; likaledes styrs den genom den demokratiska centralismen och den tjänar folkkrigets utveckling.

Perus Kommunistiska Parti har i sitt program för den demokratiska revolution som genomförs i punkt 11 fastlagt: ”Verklig jämlikhet för kvinnan, en bättre framtid för ungdomen och skydd åt modern och barndomen, respekt och stöd åt ålderdomen.”

Den peruanska kvinnan har under historiens gång visat att hon har mod och stridslystnad för att kämpa för folkets rättigheter och de har hjältemodigt spillt sitt värdefulla blod för saken. I den nya makten, i Folkkommittéerna lever kvinnan i verklig jämlikhet med mannen på alla plan, inför folkdomstolarna, i äktenskapet, i yrkesarbetet. Där kämpar man ständigt mot de gamla idéer som propagerar kvinnans svaghet, som ser på kvinnan som ett sexualobjekt och inte som en tänkande och handlande varelse. På grund av detta straffas misshandel, skador och övergrepp kraftfullt i folkdomstolarna. Det är därför som revolutionen i Peru har ett högt antal kvinnliga deltagare i folkkriget, för i den gamla staten lider kvinnor liksom männen under imperialismens, byråkratkapitalismens och halvfeodalismens förtryck, men än mer så lider kvinnan under all den barlast, de fördomar, vidskepelser, nattståndna idéer, som härstammar från dessa fallfärdiga system, bortsett från att kyrkan är delaktig i detta förtryck, sägande att kvinnan ska vara underdånig och lyda sin man såsom han gör inför gud. Därför är kvinnan än mer beredd att kämpa för förändringen av detta fallfärdiga samhälle. För kvinnan i den gamla staten inte har lika rättigheter, inte ens inför lagen, varken i äktenskapet, i skilsmässan, och inte heller juridiskt stöd för att pappan ska ta ekonomiskt ansvar för barnen. I yrkesarbetet tjänar kvinnan, även om hon har samma yrkeskompetens, mycket mindre än mannen. Proletärkvinnorna och de arbetande kvinnorna lider under denna det gamla samhällets barlast och från det de är flickor inpräntas underdånigheten gentemot mannen och de är utsätta för förnedring. Vidare tvingas de sterilisera sig, och tusentals peruanska kvinnor har blivet steriliserade utan ha gett sitt medgivande, och allt detta gör regeringen för att “kämpa mot fattigdomen”. Mödrarna har inget ekonomiskt stöd. Och det finns oräkneliga liknande exempel på exempel hur kvinnan i den gamla staten är fullständigt förtryckt.

I den peruanska revolutionen har vi också exempel på kvinnliga kamrater som gett sitt liv för Partiet och revolutionen. Den peruanska revolutionens största hjältinna, som var medlem i den högsta ledningen i Partiet och mottog de högsta utmärkelsen, var kamrat Norah.

Och idag har vi kvinnliga kamrater, ledare som kämpar tillsammans med sina klassbröder för maktens erövring i hela landet under Perus Kommunistiska Partis ledning.

Kämpa för kvinnans frigörelse under Perus Kommunistiska Partis ledning!

Leve Ordförande Gonzalo!

Leve marxismen-leninismen-maoismen, gonzalos tänkande!

Leve Perus Kommunistiska Parti!

Leve folkkriget!

Ned med imperialismen, revisionismen och reaktionen!