INLEDNING

Ordförande Gonzalo har etablerat Perus Kommunistiska Partis internationella linje och lär oss att vi som proletära internationalister utgår från att utveckla den peruanska revolutionen som en del av och till tjänst för den proletära världsrevolutionen, genom folkkriget marscherande mot vårt orubbliga mål, Kommunismen. Hållande i åtanke att varje revolution utvecklas inom världspolitikens svängningar.

Ordförande Gonzalo utgår från Lenins tes då han bedömer det internationella läget: "Imperialismens ekonomiska förhållanden utgör grunden för dagens internationella läge. Under hela det tjugonde århundradet definierades fullständigt denna nya etapp av kapitalismen, dess högsta och sista stadium", och skillnaden mellan de förtryckande länderna och de förtryckta länderna är ett av imperialismens särdrag. För att förstå den nuvarande situationen kan vi därför inte utgå från kapitalismens grundläggande motsättning ty vi befinner oss i dess sista och högsta stadium, imperialismen.

Dessutom genom att upphöja det som Ordförande Mao lär oss att imperialismen och alla reaktionärer är papperstigrar och att det är folket som är de verkligt starka, och att den sovjetiska revisionismen och nordamerikanska imperialismen förövar så många illgärningar och skändligheter i sin sammansvärjning att världens revolutionära folk aldrig kommer att låta dem komma undan ostraffade. Folken i alla länder reser sig. En ny historisk period av kamp har påbörjats, kampen mot den nordamerikanska imperialismen och den sovjetiska revisionismen, han framlägger för oss att imperialismens och världsreaktionens förintelse, vilken drivs fram av de Kommunistiska Partierna, som genom att de leder proletariatet och världens folk, kommer att bli en ovedersäglig verklighet. Han uppmanar oss att kämpa mot de två imperialistiska supermakterna, yankee-imperialismen och den ryska social-imperialismen, mot de imperialistiska makterna och världsreaktionen, medan vi specificerar de förhållandena som råder vid varje revolution för att på så sätt bestämma den huvudsakliga fienden och förebygga de övrigas handlingar.

1. DEN NYA ERAN

Med oktoberrevolutionens triumf år 1917 markeras en extraordinär milstolpe i världshistorien, slutet på den borgerliga revolutionen och början av den proletära världsrevolutionen. Denna nya era präglas av våldets förstärkning, den visar bourgeoisiens oförmåga att leda revolutionen och proletariatets mognad för att ta, leda och vidmakthålla proletariatets diktaturs Makt. Inom denna era inramas också de förtryckta nationernas revolutioner.

Mitt i ett komplicerat system av krig av alla slag kommer imperialismen och världsreaktionen att gå under och socialismen uppstår. Följaktligen är revolutionen och kontrarevolutionen medvetna om att endast genom krig definieras de politiska förändringarna. Genom att kriget har klasskaraktär, existerar: Imperialistiska krig, såsom första och andra världskriget, vilka är rövarkrig vars ändamål är en omfördelning av världen, eller imperialistiska aggressionskrig mot en förtryckt nation såsom England mot Malvinerna (Falklandsöarna), yankee-imperialismen mot Vietnam och social-imperialismen mot Afghanistan. Nationella befrielsekrig som äger rum i Asien, Afrika och Latinamerika. I och med att Folkkriget i Peru är ett marxist-leninist-maoistiskt, gonzalos tänkande krig, är det av rättvis karaktär, leds det på ett korrekt sätt, underkastas det inte supermakterna eller de imperialistiska makterna, det utgör förtruppen, det är en verklighet som visar oss att kommunisterna måste framhäva den huvudsakliga aspekten, vilken är att utveckla folkkriget, vilket idag är kampens huvudform i världen för att tjäna revolutionen.

Inför denna situation att världen förändras endast genom krig, reser vi det revolutionära krigets allmakt, detta är folkkriget, vilket är proletariatets högsta militära teori etablerad av Ordförande Mao, och som måste specificeras i varje land, både i de imperialistiska och i de efterblivna länderna. Sålunda är världsfolkkriget det lämpliga svaret som tjänar till att förhindra det imperialistiska kriget, och om detta kommer för att förändra det till folkkrig. Men som kommunister för vi krig för att förinta kriget genom krig och på så sätt upprätta den "eviga Freden": Vi är de enda som kampar för freden, inte som Reagan eller Gorbatjov som ju mer de talar om fred desto mer krig för de, det är de som är krigshetsare.

När vi iakttar världen i denna era, ser vi att fyra grundläggande motsättningar uttrycks: 1) motsättningen mellan kapitalism och socialism, dvs motsättningen mellan två system som radikalt olika, den kommer att sträcka sig över hela denna epok och kommer att vara en av de sista som löses, den kommer fortfarande att bestå efter Maktens erövring. 2) Motsättningen mellan bourgeoisie och proletariat, detta är motsättningen mellan två motsatta klasser och även den kommer att bestå efter Maktens erövring, den tar sig uttryck i talrika former, ideologiska, politiska och ekonomiska tills dess lösning när vi når kommunismen. 3) Motsättningen mellan imperialisterna om världsherraväldet och denna motsättning försiggår mellan supermakterna, mellan supermakterna och de övriga imperialistiska makterna och mellan de imperialistiska makterna. Denna motsättning kommer att lösas inom de närmaste 50-100 åren. 4) Motsättningen mellan de förtryckta nationerna och imperialismen, är kampen för de förtryckta nationernas befrielse och för att förinta imperialismen och reaktionen, även denna motsättning kommer att lösas inom de närmsta 50-100 åren och under denna tid är denna huvudmotsättningen, fast vilken som helst av de fyra grundläggande motsättningarna kan komma att bli den huvudsakliga allt efter klasskampens specifika omständigheter, antingen tillfälligt eller inom bestämda länder.

I perspektiv, måste vi, marxist-leninist-maoisterna, för att nå vårt slutliga mål Kommunismen föra fram tre olika typer av revolutioner: 1) Den demokratiska revolutionen, detta är den borgerliga revolutionen av ny typ som leds av proletariatet i de efterblivna länderna, denna upprättar klassernas gemensamma diktatur; proletariat, bönder, småbourgeoisien och under vissa omständigheter även mellanbourgeoisien, under proletariatets hegemoni. 2) Den socialistiska revolutionen, i de kapitalistiska och imperialistiska länderna, som upprättar proletariatets diktatur. 3) Kulturrevolutioner, de görs för att fortsätta revolutionen under proletariatets diktatur, för att underkuva och eliminera alla kapitalismens alster och bekämpa med vapnen all strävan för kapitalistiskt restuation, dessa tjänar till att förstärka proletariatets diktatur och marscherandet mot Kommunismen.

Ingen klass i världen har tagit Makten på en gång, utan genom en process av restaurationer och kontrarestaurationer. Så när proletariatet tar Makten och upprättar sin diktatur, ökar bourgeoisiens iver att upprätta kapitalismen och då öppnas en historisk process av kamp mellan proletariatet, för att vidmakthålla och försvara sin diktatur och förhindra den kapitalistiska restaurationen, och bourgeoisien som vill återta makten. Denna kamp mellan restauration och kontrarestauration är en oförneklig historisk lag tills det definitiva upprättandet av proletariatets diktatur. 1 världshistorien, när den feodala klassen var framskriden i Kina, dröjde det 250 år innan man definitivt kunde krossa slaveriets restauration; när bourgeoisien i västern slogs mot feodalismen för att krossa försök till restauration eller feodalismens restauration krävdes det 300 år för att den definitivt skulle upprätta sin Makt; och i och med att det handlar om en revolution där proletariatet definitivt skall upprätta sin Makt, är kampen mellan restauration och kontratrestauration synnerligen hård och förbittrad och den kräver ungefär 200 år, med utgångspunkt från Pariskommunen 1871. Erfarenheterna av restauration i Sovjetunionen och Kina ger oss stora lärdomar, både positiva och negativa, vi bör särskilt framhäva det storslagna framsteg som gjordes under den nya Statens förverkligande och hur den Stora Proletära Kulturrevolutionen är lösningen för att förebygga restaurationen.

Vi marxist-leninist-maoister, gonzalos tänkande, återförsäkrar oss i det revolutionära våldet som universellt giltig lag för att ta Makten och det är kärnan i att ersättandet av en klass med en annan. De demokratiska revolutionerna genomförs med det revolutionära våldet, liksom de socialistiska revolutionerna och vid restauration återtar vi makten genom det revolutionära våldet och med det revolutionära våldet vidmakthåller vi revolutionens fortsättning under proletariatets diktatur genom kulturrevolutioner och till Kommunismen kommer vi endast med det revolutionära våldet och så länge det existerar exploatering skall vi var helst det än existerar på Jorden göra slut på det medelst det revolutionära våldet.

Så, rustar oss den nya eran rikligt och vi kommunister måste stärka oss ideologiskt, politiskt och organisatoriskt för att åtaga oss det ansvar som motsvarar den nya eran.

2. VÄRLDSREVOLUTIONENS PROCESS

Det finns två strömningar som verkar i den internationella kommunistiska rörelsen: den internationella proletära rörelsen och den nationella befrielserörelsen, den första är den ledande och den andra dess bas.

Den nationella befrielserörelsen. Den utvecklas i de förtryckta nationerna mot imperialismen och reaktionen. Under 1910-talet ägnade Lenin stor uppmärksamhet åt kampen i Indien, Kina, Persien och framlade att den socialistiska revolutionen inte enbart skulle vara för proletärer mot sin bourgeoisie utan även för kolonierna mot sina förtryckare; det sägs att det finns en sammanslagning av två krafter, den internationella proletära rörelsen och den nationella befrielserörelsen, och att massornas vikt i de förtryckta nationerna utgör majoriteten av befolkningen på jordklotet och detta kommer att vara avgörande för världsrevolutionen. Man kommer till slutsatsen att revolutionen sträcker sig över de förtryckta nationerna men det förnekar inte revolutionen i Europa, utan den visar att en socialistisk Stat, så som Sovjetunionen var, kunde utvecklas omgiven av imperialistiska stater. Genom att utveckla Marx lägger han grunder för världsrevolutionens strategi för att underminera imperialismen, och ena den nationella befrielserörelsens kamp med den internationella proletära rörelsens kamp och utveckla revolutionen, och trots att slagordet för Kommunisterna är "Proletärer i alla länder, förenen eder!" så framlägger han att slagordet som bör leda de två krafternas kamp bör vara "Proletärer i alla länder och världens folk, förena er!". Ordförande Mao Tse-tung utvecklar Lenins strategi genom att centrera på den stora historiska betydelsen som den nationella befrielserörelsen utgör för världsrevolutionen. Eftersom imperialismen suger ut de förtryckta nationerna mer och mer vilka reser sig i mäktiga revolutionära stormar, som m måste ledas av dess kommunistiska partier, så smälts den nationella befrielserörelsen och den internationella proletära rörelsen samman och dessa två krafter driver fram utvecklingen av världshistorien. Ordförande Gonzalo lär oss att den strategi som vi Kommunister måste utveckla måste utgå från de grunder Lenin lade och som utvecklades av Ordförande Mao.

Den internationella proletära rörelsen, är det internationella proletariatets teori och praktik. Proletariatet kämpar på tre plan: teoretiskt, politiskt och ekonomiskt och sedan det uppkommer som historiens sista klass har inom ramen förr dess kamp utmärkt sig följande milstolpar: 1848, när det Kommunistiska manifestet framarbetades av Marx och Engels och etablerade proletariatets grundsatser och program; 1871, Pariskommunen då proletariatet för första gången gre Makten; 1905, revolutionens generalrepetition; 1917, Oktoberrevolutionens triumf i Ryssland, klassen etablerade proletariatets diktatur och en nya era börjar; 1949, den kinesiska revolutionens triumf som etablerade den gemensamma diktaturen ledd av proletariatet och löste steget mot den socialistiska revolutionen, som ändrade krafternas förhållande i världen; och på 60-talet med den Stora Proletära Kulturrevolutionen, ledd av Ordförande Mao Tsetung, som fortsatte revolutionen under proletariatets diktatur i tillspetsad kamp mellan restauration och kontrarestauration.

I proletariatets kamp för dagskraven frambringas fackföreningen och strejken, vilka inte enbart är instrument för den ekonomiska kampen utan även härdar klassen "för de kommande stora slagen". Strejken är den ekonomiska kampens huvudsakliga instrument och generalstrejken är ett komplement till upproret, men det som framlades av Sorel, anarkisterna och andra att man med generalstrejken kan gripa Makten, är oriktigt. Vi utvecklar kampen för dagskraven till tjänst för kampen för Makten.

Proletariatet frambringar politiska apparater: det Kommunistiska Partiet vilket är raka motsatsen till övriga partier och vars mål är gripandet av den politiska Makten, Marx definierade det på detta vis. Lenin uppstäl1de Partiets karaktär av ny typ genom att bekämpa den gamla revisionismens underminerande inflytande, vilken frambringade borgerliga arbetarpartier vars bas var arbetararistokratin, fackföreningsbyråkratin, den parlamentariska kretinismen och de som var anpassade efter systemet. Ordförande Mao Tsetung utvecklade Partiets uppbyggnad runt geväret och framlade uppbyggnaden av de tre instrument. Ordförande Gonzalo etablerade tesen om de Kommunistiska partiernas militarisering och de tre instrumentens koncentriska uppbyggnad.

Proletariatet alstrar ideologi: marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen för världsrevolutionen och marxismen-leninismen-maoismen, gonzalos tänkande, huvudsakligen gonzalos tänkande, för den peruanska revolutionen.

Marxismen grundlades av Marx. Marx och Engels tog det bästa som mänskligheten hade frambringat, den tyska klassiska Filosofin, den engelska Politiska Ekonomin och den franska Socialismen för att lägga grunden

till proletariatets ideologi. Marxismen har inte tagit ett steg i dess liv utan att bekämpa felaktiga ställningar, på så sätt fick den kämpa mot Proudhon och anarkismen, mot högeravvikelserna och mot Dührings sk utvecklade skapelser och mot de opportunistiska ställningar som uppkom i det tyska socialdemokratiska partiet. Sedermera, efter Engels död, kom den gamla revisionismen att utvecklas med Bernstein och Kautsky, och Lenin besegrade dem. I syntes, kom marxismen att i sin första etapp etablera den marxistiska filosofin eller den dialektiska materialismen, den marxistiska politiska ekonomin och den vetenskapliga socialismen.

Lenin utvecklade marxismen och upphöjde den till dess andra stadium: marxismen-leninismen. Detta gjorde han i hård kamp mot den gamla revisionismen som förnekade den marxistiska filosofin genom att säga att man skulle basera sig på nykantismen, som är idealism och inte dialektisk materialism. Inom den politiska ekonomin förnekade de den växande fattigdomen, och på så sett tillfredsställkes proletariatets krav av imperialismen, kapitalismen. De förnekade mervärdet och imperialismen. I den vetenskapliga socialismen siktade de mot klasskampen, mot det revolutionära våldet och de proklamerade pacifismen.

Revisionism är att revidera de marxistiska principerna genom att åberopa nya villkor. Lenin sade att revisionismen är bourgeoisiens agenter i proletariatets led, han sade också att för att bekämpa imperialismen måste man också bekämpa revisionismen ty de är två sidor av samma mynt. Lenin framhäver att revisionismen siktar på att splittra proletariatets politiska och fackliga rörelser och den frambringar socialismens splittring. 1 denna träffsäkra och obevekliga kamp mot revisionismen framlägger Lenin dessutom vid tiden för första världskriget att man skall förvandla det imperialistiska kriget till ett revolutionärt krig, man måste demaskera de gamla revisionisterna och visa att de är socialpatrioter; han framlägger att i revolutionstider måste man skapa nya organisationer, för att reaktionen slår mot de lagliga, vi måste sätta igång underjordiska organisationer även för arbetet med massorna. Därefter förverkligade han Oktoberrevolutionen med det Kommunistiska Partiet och genom upproret.

Stalin kom att fortsätta Lenins verk och under socialismens uppbyggnadsprocess i Sovjetunionen, kom han att kampa mot Trotskijs, Zinovjevs och Kamenevs avvikelser, denna kamp avslutades år 1937; han förde kamp under 13 år och det är falskt att säga att han löste problemen på ett administrativt sätt. Vi åtar oss samma ställning som Ordförande Mao angående kamrat Stalins roll, dvs att 70% av hans gärningar var positiva. Vi kommunister har idag uppgiften att göra en lämplig analys av det andra världskriget, utvärdering av den Kommunistiska Internationalen och i synnerhet att noggrant studera dess sjunde Kongress och inom detta kamrat Stalins roll, revisionismens agerande i Frankrike och Italien, etc.

Genom att utveckla marxismen-leninismen upphöjer Ordförande Mao Tsetung marxismen till dess högsta topp och proletariatets teori blir: marxismen-leninismen-maoismen. Ordförande Mao uppfyllde denna uppgift under en ihärdig och ihållande kamp inom Kinas Kommunistiska Parti där han krossade högeropportunistiska linjer, där krossandet av Liu Shao-chis och Teng Shao-pings revisionistiska linjer framhävas, och på internationell nivå ledde han och vann kampen mot Chrustjovs nutida revisionism. Ordförande Mao förverkligade den demokratiska revolutionen i Kina, övergången till den socialistiska revolutionen och den Stora Proletära Kulturrevolutionen. Den grundläggande frågan i maoismen är makten, makten för Proletariatet, Makten för proletariatets diktatur, baserad på en väpnad styrka ledd av Partiet. Maoismen är marxismen-leninismens tillämpning i de efterblivna länderna, under världsrevolutionens strategiska offensiv och i revolutionens fortsättning under proletariatets diktatur.

Så vi kommunister har tre stora svärd: vår grundare Marx, den store Lenin och Ordförande Mao Tsetung, vår storslagna uppgift är att upphöja, försvara och tillämpa marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen, och sätta den som befäl och vägledning för världsrevolutionen.

Genom att fortsätta marxismen-leninismen-maoismens utveckling upphöjer, försvarar och tillämpar Ordförande Gonzalo denna vår oövervinneliga och oförvissneliga ideologi och detta utgör marxismen-leninismen-maoismen, gonzalos tänkande, Partiets Enhetsbas. Han utvecklar den peruanska revolutionen och ger bidrag till världsrevolutionen, Gonzalos tänkande är det huvudsakliga som vi måste förkroppsliga, därför att det är segergarantin som leder oss till den demokratiska revolutionen, den socialistiska revolutionen och vidare till kulturrevolutionerna ända till kommunismen.

Vidare, framlägger Ordförande Gonzalo för oss att det inom världsrevolutionens process för att sopa bort imperialismen och världsreaktionen från Jordens yta finns tre moment: 1) den strategiska Defensiven; 2) den strategiska Jämvikten; och 3) den strategiska Offensiven av världsrevolutionen. Detta gör han genom att tillämpa motsättningens lag på revolutionen, ty motsättningen är allmängiltig, alla motsättningar har två aspekter som kämpar mot varandra, i detta fall är det revolution och kontrarevolution. Världsrevolutionens strategiska defensiv gentemot kontrarevolutionens offensiv utgår från år 1871 med Paris kommunen och slutar vid andra världskriget; den strategiska jämvikten äger rum kring den kinesiska revolutionens seger, kring den Stora Proletära Kulturrevolutionen, samt kring utvecklingen av den mäktiga nationella befrielserörelsen; sedermera går revolutionen in i den strategiska offensiven, detta moments början kan dateras till omkring år 1980 då vi ser tecken såsom kriget mellan Iran och Irak, Afghanistan, Nicaragua och Folkkrigets början i Peru, en epok inramad inom "de närmaste 50-100 åren"; härifrån och framåt kommer motsättningen mellan kapitalism och socialism att utvecklas, vars lösning kommer att leda oss till kommunismen. Vi förstår att det är en långvarig process och inte en kortvarig, och med övertygelsen om att vi skall komma till Kommunismen även om vi går genom en rad krökar och bakslag, som nödvändigtvis kommer att finnas. Dessutom är det inte konstigt att vi tillämpar de tre momenten på världsrevolutionen, ty, Ordförande Mao tillämpade dem på det långvariga krigets process, och vi, som kommunister, bör inte endast se till ögonblicket utan också till de kommande långa åren.

3. DEN AKTUELLA SITUATIONEN OCH PERSPEKTIV

I den aktuella situationen och dess perspektiv har vi kommit in i världsrevolutionens strategiska offensiv inom "de 50-100 åren" under vilka imperialismen och världsreaktionen kommer att gå under och därefter kommer proletariatet att definitivt befästa makten och etablera sin diktatur. Därifrån och framåt kommer motsättningen att vara mellan socialism och kapitalism, på vägen till kommunismen. Att restaurationen ägde rum i Sovjetunionen och Kina, förnekar inte det internationella proletariatets kraftfulla utveckling utan det visar hur kampen mellan restauration och kontrarestauration är, av detta drar vi kommunister lärdom för att förebygga restaurationen och definitivt etablera proletariatets diktatur.

Vi försäkrar oss på nytt i Ordförande Maos tes om att en period av kamp mot den nordamerikanska imperialismen och den ryska socialimperialismen har inletts; så här är de två huvudfienderna i världen definierade på världsnivå, detta gäller både för dem som genomför demokratisk revolution, för dem som genomför socialistisk revolution och även för dem som genomför nationalistiska rörelser, det som måste göras är att varje revolution eller rörelse specificerar sin huvudsakliga fiende och förebygger den andra supermaktens dominans eller någon av de övriga makternas dominans. I Peru domineras vi av Yankee-imperialismen i sammansvärjning med storbourgeoisien och godsägarna. Dock, på världsnivå existerar en strid mellan de två supermakterna för världsherravälde, vi kämpar mot den nordamerikanska imperialismen, mot feodalismen och mot byråkratkapitalismen, men vi kan inte tillåta att den ersätts av socialimperialismens dominans eller någon annan makts dominans. I Afghanistan finns den ryska social-imperialismens direkta aggression, som strider med yankee-imperialismen och övriga västmakter samt Kina om herraväldet, där måste kampen föras mot social-imperialismen som huvudfienden samtidigt som de inte får ge tillträde till den nordamerikanska imperialismen eller de övriga makterna; problemet att kampen inte utvecklas på korrekt sätt p.g.a. brist på politisk ledning, brist på ett Kommunistiskt Parti. I syntes, det existerar två supermakter som är huvudfienderna, men i varje enskilt fall är en av dem den huvudsakliga, men vi skonas inte från de andra makternas handlande.

Vi anser att Ordförande Maos tes om de tre världarna är rättvis och korrekt, denna tes ar förbunden med Lenins tes om kraftfördelningen i världen grundad på analysen av klasser och motsättningar. Vi förkastar Teng Shao-pings opportunistiska och revisionistiska förvrängning av tesen om de tre världarna som leder till att man blir en efter svans USA och säljer revolutionen. Genom att utgå från detta analyserar Ordförande Gonzalo den nuvarande situationen då de tre världarna tar form och bevisar att den är ett faktum, angående den första världen, är det två supermakter, USA och Sovjetunionen, som strider om världsherraväldet och kan utlösa ett imperialistiskt krig, de är supermakter för att de är mäktigar än de andra makterna ekonomiskt, politiskt och militärt; USA:s ekonomi är koncentrerad i monopol av icke-statlig egendom, politiskt utvecklar USA en borgerlig demokrati med ökande restriktioner av rättigheter det är en reaktionär liberalism, militärt sett är USA västerns mäktigaste makt och har en längre utvecklingsprocess. Sovjetunionens ekonomi är koncentrerad i de statliga monopolen, politiskt sett är det en byråkratisk bourgeoisies fascistiska diktatur, militärt är det en makt på hög nivå, fastän de har en kortare utvecklingsprocess. USA försöker vidmakthålla sina dominansområden och även utöka dem. Sovjetunionen siktar mer på utvidgning därför att det är en ny supermakt och ekonomiskt sett är den intresserad av att fånga Europa för att förbättra sina villkor. 1 syntes, det är två supermakter som inte bildar ett block utan de har motsättningar, tydliga skillnader sinsemellan och de rör sig inom lagen om maskopi och tvist om världsfördelning. Den andra världen är de imperialistiska makterna, inte supermakterna, dvs med mindre ekonomisk, politisk och militär makt, såsom Japan, Tyskland, Frankrike, Italien, etc. de har motsättningar med supermakterna för de får stå ut med t ex dollardevalveringar, militära restriktioner och politiska pålagor; dessa imperialistiska makter vill dra fördel av supermakternas strider för att själva kunna bli nya supermakter, de bryter också ut i aggressionskrig mot de förtryckta nationerna och mellan varandra, det uppstår tillspetsade motsättningar. Den tredje världen omfattas av de förtryckta nationerna i Asien, Afrika och Latinamerika, dessa är kolonier eller halv-kolonier där feodalismen ej ännu omintetgjorts. et är på denna bas som byråkratkapitalism utvecklas, de är underkastade en eller annan supermakt eller imperialistisk makt, de har motsättningar gemtemot imperialismen, dessutom kämpar de emot sin egen storbourgeoisie och sina godsägare vilka står i tjänst till och är i sammansvärjning med imperialismen, särskilt med supermakterna.

Allt detta ger oss kommunister grunder för att etablera världsrevolutionens strategi och taktik. Ordförande Mao Tsetung har lyckats etablera världsrevolutionens strategi och taktik, men de kinesiska revisionisterna gömmer detta. Därmed åligger det oss att dra det ur hans egna idéer, desto mer om det finns nya situationer, särskilt i perspektiv.

Vårt Parti hävdar att det i den dagsaktuella situationen i världen finns tre grundläggande motsättningar: 1) Motsättningen mellan å ena sidan de förtryckta nationerna och å andra sidan de imperialistiska supermakterna, och de imperialistiska makterna här ingår även tesen om att de tre världarna tar form och vi formulerar det så för att denna motsättnings kärna är med de imperialistiska supermakterna, men motsättningen uppstår även med de imperialistiska makterna. Detta är huvudmotsättningen och dess lösning den nydemokratiska revolutionens utveckling och seger. 2) Motsättningen proletariat-bourgeoisie, dess lösning är den socialistiska revolutionen och i perspektiv den proletära kulturrevolutionen. 3) Motsättningen mellan de imperialistiska makterna: mellan supermakterna, mellan supermakterna och de imperialistiska makterna och de imperialistiska makterna sinsemellan, detta leder till krig om världs herravälde och imperialistiska krig, rövarkrig mot vilka proletariatet måste ställa folkkriget och i perspektiv världsfolkkriget. Motsättningen socialism-kapitalism nämner vi inte idagsläget, ty den uppstår bara på politisk och ideologisk nivå därför att socialismen idag inte existerar som Stat, idag finns inte ett socialistiskt system, men det fanns tidigare och att idag påstå att det finns är att påstå att Sovjetunionen är socialistiskt, vilket är revisionism.

Nödvändigheten av att studera motsättningarna tjänar till att analysera världsituationen och för att definiera dess strategi och taktik, och inom detta, de strategiska områdena och konfliktområdena. Idag är de hetaste konflikthärdarna: Sydostasien, där kampen i Vietnam, Laos och Kampuchea är brännpunkter i denna storartade och strategiska region av Asien, detta är en region med stor befolkningskoncentration t ex i Indien, som skulle tjäna revolutionens framåtskridande på ett kraftfullt sätt om de hade tillräckligt utvecklade Kommunistiska Partier. I Mellanöstern, som är ett stort oljecentrum, finns också en tillspetsad kamp mellan supermakter och de imperialistiska makterna, detta står i förbindelse till frågan om Främre Orienten och de nationalistiska rörelserna, även de reaktionära. I södra Afrika, där det finns gerillarörelser som supermakterna och de imperialistiska makterna tillvällat sig för att förvandla dem till ockupationsstyrkor och kontrollera dem. Latinamerika, kampen i Centralamerika (Nicaragua och El Salvador) och Antillernas (Haiti etc) explosivitet är viktiga. Och det marxist-leninist-maoistiska, gonzalos tänkande folkkriget i Peru, som kämpar för en äkta demokratisk revolution utan att underkasta sig någon supermakt eller makt. Och Europa, där ihållande antiimperialistiska militära aktioner utvecklas, det är nödvändigt att studera ideologin och politiken som ligger bakom dessa aktioner, vilken klass de tjänar, dess förbindelse med proletariatets ideologi och den roll de spelar inom den proletära världsrevolutionen, deras ställning till den nutida revisionismen bör också studeras; detta är rörelser som uttrycker att det finns en revolutionär situation som utvecklas ojämnt över den Gamla Kontinenten. 1 vilket som helst av dessa konfliktområden kan gnistan, som orsakar att ett imperialistiskt världskrig bryter ut, uppstå, detta är en situation som uppstår då en av supermakternas strategiska överlägsenhet har definierats, därför blir det allt mer brådskande och nödvändigt att kunna räkna med Kommunistiska Partier som grundar sig på marxismen-leninismen-maoismen och som härdats för och under folkkriget genom sin militarisering. Att strategiskt definiera vilka områden som är huvudsakliga och vilka som är sekundära för världsrevolutionen är nyckeln för att kunna etablera rollen som varje region och Parti skall spela i världsrevolutionen.

För de Kommunistiska Partierna är problemet att inte koncentrera uppmärksamheten på det imperialistiska världskriget utan att koncentrera den på folkkriget för det är bara det kriget som leder till makten för proletariatet. Vi anser att så länge imperialismen existerar så finns det möjlighet för att det imperialistiska världskriget inträffar och det är som Ordförande Mao träffsäkert sade "antingen förebygger revolutionen kriget eller så underblåser kriget revolutionen". För att ett imperialistiskt krig skall äga rum måste den ena supermaktens överlägsenhet över den andra definieras och enligt de reaktionära militära teoretikerna kommer detta under dess första moment att ske genom användning av kärnvapen, ett förkrossande kärnvapenbombardemang från båda sidor, och under det andra momentet kommer stora kontingenter bestående av miljoner soldater delta och då kommer ett konventionellt krig, för att ockupera landområden eftersom målet är att fördela krigsbytet, särskilt de förtryckta nationerna, att bryta ut; sedan kommer ett stort och grymt mördande bryta ut och detta kommer samtidigt att återverka på imperialisterna och kommer skälen för att de förtryckta nationerna, världens folk och klassen skall resa sig i folkkrig att bli starkare. Således, om ett imperialistiskt världskrig bryter ut så är vi för det första emot det, för det andra fruktargvi det inte och vi koncentrerar oss på revolutionen; för det tredje, att koncentrera på revolutionen är att föra folkkrig lett av proletariatet genom dess Kommunistiska Partier; och för det fjärde, detta folkkrig måste specificeras efter varje typ av land och efter varje typ av revolution. Med detta står därför världsfolkkriget på dagordningen.

4. DEN INTERNATIONELLA KOMMUNISTISKA RÖRELSEN
DEN REVOLUTIONÄRA INTERNATIONALISTISKA RÖRELSEN

Historien om den internationella kommunistiska rörelsen är en ärofull process av kamp som kommunisterna i hela världen utkämpat och utkämpar för att förena sig i syfte att nå sitt oföränderliga mål, det kommunistiska samhället. Under den ärorika kampen har tre Internationaler förverkligats.

Den Internationella Arbetarassociationen eller den Första Internationalen grundades av Marx och Engels år 1864, och i denna international etablerades, genom hård kamp för att krossa Bakunins anarkistiska ställningar, att marxismen är proletariatets enda doktrin. Angående detta säger Lenin att den Första Internationalen fyllde sin uppgift, som var att lägga de ideologiska grunderna för proletariatets doktrin. Sedan splittrades den Första Internationalen, Marx och Engels beskylldes för att ha splittrat den men de svarade att om splittringen inte skett så skulle den ändå dött, mördad av att man satte enighet före principerna. Den Andra Internationalen grundades av Engels år 1889, och denna tjänade till att organisationerna och partierna mångdubblades, men efter Engels död, blev det en otyglad tillväxt av den gamla revisionismen vilken kom att bekämpas och krossas av Lenin. Den Andra Internationalen gjorde bankrutt vid första världskriget på grund av de ledare den hade, som Kautsky och Bernstein, som istället för att bekämpa det imperialistiska kriget och omvandla det till en revolution så stödde de rövarkriget och sin respektive bourgeoisie och på så sätt blev de socialpatrioter. Är 1919 grundade Lenin den Tredje Internationalen, den Kommunistiska Internationalen, som skapades som en kampapparat för att kunna åtaga sig världsrevolutionen och uppbyggnaden av proletariatets diktatur. Under 1920-talet uppstod det inom den Kommunistiska Internationalen två problem som fick stor återverkan: först revolutionen i Tyskland, i ett utvecklad land, och sedan revolutionen i Kina, ett outvecklat land. Senare blev situationen i världen allvarligare efter fascismens uppkomst och dess seger, samt det fanns problem med hur man skulle förstå Fronten; Togliattis och Thorez revisionistiska kriterier fanns och de höll fast vid den gamla ordningen och ville inte krossa den, utan de koncentrerade sig bara på kampen mot fascismen. För kommunisterna och för vårt Parti är det viktigt att göra en utvärdering av den Kommunistiska Internationalen, framför allt av dess sjunde kongress, som är förbunden med världskriget och med kamrat Stalins roll i detta, detta är en brådskande uppgift. Under år 1943 upplöstes den Tredje Internationalen och kvar blev en Informationskommitté.

Kommunisternas kamp för att förena sig på världsnivå är en komplicerad och hård kamp, då den påbörjades efter andra världskriget skedde det mot den nutida revisionismen. Är 1948 fördömdes Tito. Även Browders idéer var fördärvbringande. Under åren 1957 och 1960 samlades de kommunistiska partierna och arbetarpartierna i Moskva, dessa händelser inträffade efter år 1956 då Chrustjov på Sovjetunionens Kommunistiska Partis (SUKP) tjugonde kongress upphävde proletariatets diktatur i Sovjetunionen och attackerade den, maskerad som ett angrepp på kamrat Stalin. Vid denna tid hade Sovjetunionen stor betydelse i världen och under dessa förhållanden antogs på dessa möten, 1957 och 1960, otydliga ställningar, trots de principfasta ställningar som hölls fast av Kinas Kommunistiska Parti, särskilt av Ordförande Mao, och det Albanska Arbetets Parti. Ordförande Maos ställning lyckades förändra några av SUKP:s ställningar. 1961 hölls SUKP:s 22:a kongress och där systematiserades den nutida revisionismens ställningar.

Ordförande Mao som ledde Kinas Kommunistiska Parti (KKP) kunde tränga igenom den nya revisionismens väsen, vilket systematiserades i "de tre fredliga" och "de två hela". Den "fredliga samexistensen", Chrustjov förvränger en tes av Lenin som skiljer mellan förhållandena mellan stater och förhållandena inom stater och han framlade att den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje skulle vara den "fredliga samexistensen"; för Chrustjov låg problemet i att förhindra krig för enligt honom skiljer inte kärnvapnen på förtryckare och förtryckta och människorna borde förbrödras för att förhindra mänsklighetens förintelse. "Den fredliga övergången" framlade att revolutionen inte längre behövde det revolutionära våldet utan att man kan ändra ett samhällssystem till ett annat genom "den fredliga vägen", genom val, genom parlamentarismen. "Den fredliga tävlan", hävdade att det som det socialistiska systemet borde göra för att förinta det imperialistiska systemet var en tävlan för att visa imperialisterna att det socialistiska systemet är överlägset och på så sätt skulle imperialisterna gå över till socialismens sida.

Den revisionistiska tesen om "hela folkets Stat" med vilken Chrustjov försökte förneka statens klasskaraktär siktade konkret mot proletariatets diktatur, "hela folkets parti" var ett annat missfoster som förnekade Partiets klasskaraktär som proletariatets Parti. Chrustjov hävdade att SUKP:s tjugoandra kongress var kommunisternas nya program och ersatte det Kommunistiska Manifestet med de borgerliga parollerna "frihet, jämlikhet och broderskap". Det Kommunistiska Manifestet är kommunisternas program och förnekandet av detta fick kampen mellan marxismen och revisionismen att flamma upp och tillspetsas.

Den 14:e juni 1963 publicerades "Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje", även känt som "det kinesiska brevet", det följdes av publiceringen av de "nio kommentarerna" där Ordförande Mao och Kinas Kommunistiska Parti på ett utmärkt sätt avslöjade och krossade den nutida revisionismen på alla plan.

Vi förstår att Ordförande Mao och KKP ansåg att det under sådana omständigheter inte var lämpligt att bilda en ny kommunistisk international, då den ideologisk-politiska basen inte var definierad, denna borde ha varit marxismen-leninismen, Mao Tsetung tänkande, men framför allt det Albanska Arbetets Parti under Hoxhas ledning accepterade inte Mao Tsetungs tänkande och Hoxha strävade efter att bilda en ny international som bara skulle basera sig på marxismen-leninismen utan att ta i beaktande marxismens nya utveckling, för i väsen var Hoxha emot Mao Tsetungs tänkande.

Med den Stora Proletära Kulturrevolutionen utvecklades Ordförande Maos växande inflytande i världen. Kinas Kommunistiska Parti koncentrerade sig på mycket brådskande problem, hur man skulle återta makten i Kina från Liu Shao-chis och Teng Shao-pings revisionistiska tillvällande och hur man skulle fortsatta revolutionen under proletariatets diktatur. På så sätt blev Ordförande Mao i klasskampen mot revisionismen proletariatets store lärare på nationell och internationell nivå, världsrevolutionens Anförare och hans tänkande blev marxismens tredje etapp, under denna epok sa vi kommunister marxismen-leninismen-Mao Tsetungs tänkande. På Perus Kommunistiska Partis (PKP) sjätte nationella konferens i januari 1969 antogs partiets enhetsbas marxismen-leninismen-Mao Tsetungs tänkande, som ett resultat av Ordförande Gonzalos och Partiets röda fraktions kamp, som redan från 1966 slutit upp kring marxismen-leninismen-Mao Tsetungs tänkande medan Ordförande Gonzalo själv redan 1962 slutit upp kring Ordförande Maos ställning och med den uppfattningen härdade han den röda fraktionen. Vi sanna kommunister väntade på att KKP skulle definiera maoismen som marxismens tredje etapp, men när Ordförande Maos dött i september 1976 siktade de kinesiska revisionisterna, som genomförde den kontrarevolutionära kuppen, mot Ordförande Mao och hans tänkande. På så sätt kom marxisternas enighet in i svåra och allvarliga problem, men Perus Kommunistiska Parti höll sig orubbligt fast vid och försvarade marxismen-leninismen-Mao Tsetungs tänkande och demaskerade den kontrarevolutionära kuppen och det revisionistiska tillvällandet av makten som ägde rum i Kina, det var som den Utökade Politbyrån kom överens om i oktober 1976: "Att vara marxist är att ansluta sig till marxismen-leninismen-Mao Tsetungs tänkande"

I och med Ordförande Maos död och Tengs och hans kumpaners tillvällande av makten i Kina, blev vi kommunister skingrade över världen utan centrum och utan bas för världsrevolutionen; Sedan visade kontrarevolutionen sina klor och förnekade erdförande Mao och marxismen-leninismen-Mao Tsetungs tänkandes giltighet och utlöste den tredubbla revisionistiska attacken, den från Teng Shiao-ping (den kinesiska revisionismen), den från Hoxha (den albanska revisionismen) och den från Brezjnev (den ryska revisionismen). Inför detta kallade Ordförande Gonzalo, vid den första nationella konferensen i november 1979, hela Partiet att: upphöja, försvara och tillämpa marxismen-leninismen-Mao Tsetungs tänkande mot den trefaldiga revisionistiska attacken. Denna ställning höll Partiet stadigt fast vid och förde fram principernas oföränderliga ställning. Och genom att basera sig på marxismen-leninismen-Mao Tsetungs tänkande påbörjade PKP 1980 folkkriget och det var genom att tillämpa och utveckla folkkriget som dess förståelse av maoismen skred mer framåt och de förstod att maoismen är marxismens tredje etapp, därför kom PKP på den andra Nationella Konferensen i maj år 1982 överens om att marxismen-leninismen-maoismen är marxismens tredje etapp. På detta sätt var PKP det enda Partiet i världen som var avantgarde i försvaret att maoismen och PKP åtog sig uppgiften att kämpa för marxist-leninist-maoisternas enighet i hela världen, för denna ideologi ska vara befäl och vägledning för den peruanska revolutionen och för världsrevolutionen.

För att tillämpningen av ideologin inte ska bliva mekanisk måste marxismen-leninismen-maoismens tillämpning vara specificerad till varje revolutionen, det är av denna anledning som den peruanska revolutionen har frambringat Ordförande Gonzalo och det är gonzalos tänkande som är det huvudsakliga i partiets enhetsbas. På så sätt, varje revolution måste specificera sitt vägledande tänkande för utan ett sådant så finns inte någon tillämpning av marxismen-leninismen-maoismen eller någon utveckling av revolutionen.

Tretton kommunistiska partier och organisationer undertecknade på hösten år 1980 en deklaration: "Till marxist-leninisterna, arbetarna och de förtryckta i alla länder". Med vilken de kallade kommunisterna att förena sig kring marxismen-leninismen och de talar om Ordförande Mao, men utan att anse att han givit upphov till en ny etapp av marxismen och dess universella giltighet, allt detta arbete leddes huvudsakligen av USAs Revolutionära Kommunistiska Parti (RKP). År 1983 tog RKP kontakt med Perus Kommunistiska Parti för att inbjuda det till att underteckna deklarationen från 1980, men PKP var inte eniga för att i den beaktades inte Mao Tsetungs tänkande, dessutom grundade vi oss redan då på marxismen-leninismen-maoismen. I mars 1984 genomförde de tretton organisationerna en andra konferens, på denna konferens bildades den Revolutionära Internationalistiska Rörelsen (RIR) och de antog en gemensam deklaration i vilken de säger sig förenas runt marxismen-leninismen-Mao Tsetungs tänkande.

Vår position angående PKP:s inkorporering i RIR sammanfattas i det brev som vi gav till RIR:s Kommitté i oktober 1986: "Två saker skulle vi vilja understryka angående denna punkt. För det första, sedan början av vår kontakt har utgångspunkten för våra meningsskiljaktigheten varit den väsentliga och avgörande frågan om att marxismen-leninismen-maoismen, som den enda, sanna och nya etapp av utvecklingen av proletariatets ideologi med universell giltighet där huvudsakligen maoismen är nyckelfrågan; och det är följaktligen därför som vi inte är eniga med benämningen marxismen-leninismen-Mao Tsetungs tänkande. Dock, ansåg vi och vi anser att: att lösa denna, för oss nödvändiga utgångspunkt, är komplext, det kräver tid, och det skall huvudsakligen tjäna till att utveckla revolutionen".

"Som andra punkt, när vi undertecknade, den vid det andra RIR-mötet antagna, Deklarationen, tog vi hänsyn till några invändningar och även några klara motståndpunkter som vi kortfattat speciellt framlagt, samt upprepat detta vid några möten, meddelanden eller informationer som klart visar meningsskiljaktigheten angående den huvudmotsättningen, den revolutionära situationen i olik utveckling, om världskriget och några motsättningar i fråga om Rörelsens roll och framför allt fanns det några frågor som marxismen-leninismen-maoismens universella giltighet och särskilt om folkkrigets, vilketdär proletariatets militära teori, allmänna giltighet som klassen först med Ordförande Mao Tsetung förverkligat riktigt och komplett, samt vi insisterar i att alltid resa det stora slagordet "proletärer i alla länder, förena er". Dock ansåg vi, och vi anser fortfarande att Deklarationen innefattade och innefattar en relativ enighetsbas, vars utveckling och övervinning skall krävas av Rörelsens egna framsteg, såsom fakta bevisar klart och tydligt.

Idag, har Deklarationen av en del klandrats som opportunistisk, av andra för att den inte tjänar till att lösa de brännande problem som revolutionen kräver och att man därför måste gå fram mot en ny deklaration. PKP anser att RIR möter några problem på olika plan: På det ideologiska planet, RIR måste gå framåt i sin förståelse av marxismen-leninismen-maoismen, detta är det framsteg som är det huvudsakliga och även den politiska utvecklingen beror på detta. På det politiska planet: att avancera i sin definition av de viktigaste motsättningarna i världen och vilken motsättning som är den huvudsakliga samt frågorna om, det tredje världskriget, att revolutionen är den huvudsakliga tendensen i världen och om det blir ett imperialistiskt krig att omvandla det till ett folkkrig. Angående konstruktionen, vilka riktlinjer vi måste följa för att kunna bilda Internationalen som vi behöver och som måste vara en fortsättning av den ärofulla Internationella Kommunistiska Rörelsen. Angående massarbetet följer vi våra paroller "massorna skapar historien", "det är rätt att göra uppror" och "den kolossala mängden av avfall" och att massarbetet är för att påbörja eller utveckla folkkriget. Angående ledningen, detta är nyckeln och den kräver tid för att skapas, utvecklas och få erkänd auktoritet. Och angående tvålinjerskampen. RIR hantera inte den som de borde göra. Detta är utvecklingsproblem som måste lösas på ett riktigt och korrekt sätt annars uppstår splittringssymptom, så dessa negativa möjligheter bör inte förbises. Vi anser att RIR:s Kommitté siktar mot att hävda beteckningen "marxismen-leninismen-Mao Tsetungs tänkande" och genom att stå bakom deklarationen skall vi lösa problem med ledningen i kommittén och dessa problem gör oss tankfulla om att det kanske finns hegemonistiska tendenser."

Med hänsyn till denna situation, återförsäkrar vi oss i PKP:s fjärde nationella konferens i oktober 1986 där det bestämdes att: vi ska utveckla oss till en röd fraktion inom, den Internationella Kommunistiska Rörelsen för att kämpa för att marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen, skall vara befäl och vägledning för världsrevolutionen. Samtidigt uppmanar vi till att: Upphöja, försvara och tillämpa marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen!, vi gör detta för att det är bara så det internationella proletariatet genom sina Kommunistiska Partier är i stånd att leda erövringen av Makten och på så sätt frigöra förtryckta och därmed frigöra sig självt som klass.

Vi är för återbildandet av den Kommunistiska Internationalen och vi anser att den Revolutionära Internationalistiska Rörelsen är ett steg i rätt riktning som kommer att fortsätta så, så länge den har en korrekt och riktig ideologisk-politisk linje.

Kampen för att sätta marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen, som befäl och vägledning för världsrevolutionen kommer att vara lång, komplex och hård men till sist skall vi Jordens marxist-leninist-maoister lyckats med detta, ty marxismen inte tagit ett steg i sitt liv utan kamp.

ÄRA ÅT DET INTERNATIONELLA PROLETARIATET!
LEVE DEN PROLETÄRA VÄRLDSREVOLUTIONEN!
UPPHÖJ, FÖRSVARA OCH TILLÄMPA MARXISMEN-LENINISMEN-MAOISMEN, GONZALOS TÄNKANDE, HUVUDSAKLIGEN GONZALOS TÄNKANDE!