INLEDNING

Upphöjande, försvarande och tillämpande marxismen-leninismen-maoismen har Ordförande Gonzalo etablerat Partiets masslinje. Han utgår från att återförsäkra sig i den proletära åskådningen, som man måste ha för att kunna bedöma frågan om massorna; han framlägger den politiska roll som massorna har i kampen för Makten genom folkkriget och att kampen för dagskraven måste tjäna folkkriget. Vilka är de massor vi bör gå till? Huvudsakligen till de breda massorna, arbetarna och bönderna, och till de olika fronterna, i enlighet med massornas specifika dagskrav, tillämpande den enda marxistiska taktiken av att gå till massornas djupaste skikt, skola dem i det revolutionära våldet och i kampen mot opportunismen. Han specificerar att Partiet leder folkkriget och att Partiets massarbete utförs genom armén; han påpekar de alstrade organisationernas betydelse, en av formerna för massornas organisering; och att vi gör massarbete inom och för folkkriget.

1. ÅTERFÖRSÄKRAN I PRINCIPEN "MASSORNA SKAPAR HISTORIEN"

Han återförsäkrar sig i den mäktiga marxistiska principen "Massorna skapar historien" och han lär oss att vi skall härda oss i vår kommunistiska åskådning i kampen mot den borgerliga, som centrerar i individen som historiens axel. Han säger: "Massorna är världens själva ljus… det är de som är själva kraften, historiens ohejdbara hjärtslag… när de talar skakar allt, den rådande ordningen börjar skälva, de höga bergstopparna böjer sig, stjärnorna tar en annan riktning, därför att massorna gör och kan allt."

Denna återförsäkran har stor betydelse, eftersom den är en del av proletariatets åskådning, den vidmakthåller masslinjen och tillämpas på allt. Den ger oss möjlighet att bedöma allt från internationella frågor till de specifika politiska frågorna, därför att det är en ideologisk fråga. Ingen historisk handling, ingen omvandlingsrörelse, ingen revolution kan genomföras utan massornas deltagande. Detta tillämpas inom Partiet, eftersom Partiet har masskaraktär och inte kan åtskiljas från massorna, för då tynar det bort eller löses upp, och för att garantera massornas kamps riktning måste de ledas av Partiet. Partiet innehåller massor: partimedlemmarna, vilka som kommunister med nödvändighet har att förkroppsliga denna princip, och i ständig kamp besegra den ruttna individualismen som inte är en proletär åskådning. I vårt folkkrigs process iakttas hur detta mäktigt bidrar till denna förvandling; dessutom, en ledningsprincip är: "från massorna till massorna". Detta gäller även för folkkriget, eftersom det är ett massornas krig, massorna är själva källan till folkkriget och med denna marxistiska åskådning för vi folkkriget.

Han betonar i synnerhet massornas, historiens skapare, uppror. Han säger oss: "Sedan urminnes tider har massorna levt underkastade förtryck och utsugning och de har alltid gjort uppror, det är en lång och aldrig upphörande historia… Alltid när massorna kämpat har de krävt att upproret, beväpningen och resningen skall organiseras, att de skall ledas och föras. Det har alltid varit så och det kommer fortsätta att vara så, också om det finns en annan värld så kommer det fortfarande att vara så, fast på ett annat sätt". "Massorna kräver att få upproret organiserat, följaktligen har Partiet, dess ledare, kadrer och partimedlemmar idag en brådskande förpliktelse, ett öde: att organisera massornas oorganiserade Makt och det kan bara göras med vapen i hand. Vi måste beväpna massorna steg för steg, bit för bit, framtill hela folkets allmänna beväpning, och när det äger rum kommer det inte att finnas utsugning på Jorden".

Här uttrycker han sin absoluta tillit massorna, till den historiska och politiska nödvändigheten för dem att resa sig, att beväpna sig, med kravet att de leds och organiseras. Han uppmanar de Kommunistiska Partierna att fullborda de krav som härrör ända från Marx och Engels, vilka lärde oss att det finns två makter på Jorden: reaktionens väpnade styrka och den oorganiserade massan. Ordförande Gonzalo framlägger för oss att, om vi organiserar denna makt, blir det potentiella handling och det möjliga verklighet, och att allt är ett korthus om det inte stödjer sig på massorna och att problemet konkret är att övergå från oorganiserade massor till militärt organiserade massor.

Organisera massorna med vapen i hand, för de kräver: organisera upproret, följaktligen, organisera dem för Maktövertagandet, ledda av Partiet, tillämpande folkkriget som är huvudform av kamp. Detta är fullständigt i enlighet med huvudmotsättningen i världen idag, med världsrevolutionens strategiska offensiv, med huvudtendensen i världen, revolutionen. Han siktar dessutom på att skapa det som Marx fastställde: folkets allmänna beväpning för att slutligen garantera revolutionens seger och för att avvärja restaurationen, detta långsiktiga tänkande för oss till Kommunismen. Bara genom att organisera detta väpnade hav av massor kommer vi kunna försvara det erövrade och utveckla de demokratiska, socialistiska och kulturrevolutionerna.

Han tar avstånd från dem som hävdar att massorna inte vill göra revolution eller att massorna inte kommer att stödja folkkriget; han lär oss att problemet inte ligger hos massorna, för de är villiga att resa sig, utan i att de Kommunistiska Partierna som måste åtaga sig förpliktelsen att leda dem och resa dem med vapen i hand. Han drar en skiljelinje mellan sig och de ståndpunkter som idag förfäktar idén om "kraftackumulation" som framlägger att man på ett lugnt sätt skall smälta samman massorna genom att använda det s.k. "demokratiska utrymmet" eller att använda legaliteten, en kraftackumulation som inte överensstämmer med den internationella- och den nationella klasskampens moment, som inte ryms i den typ av demokratisk revolution som vi utvecklar och som under den socialistiska revolutionen kommer att ha andra karaktärsdrag, eftersom vi lever i en revolutionär situation i ojämn utveckling världen över. Han motsätter sig och fördömer de opportunistiska ställningar som försöker göra bondemassorna till storbourgeoisiens svans, med den parlamentariska vägen eller med väpnade aktioner under en supermakts eller imperialistisk makts befäl.

Således, upphöjer han Ordförande Maos storslagna paroll "Det är rätt att göra uppror" och, förstå det som att frågan om massorna idag ligger i att de Kommunistiska Partierna måste mobilisera, politisera, organisera och beväpna massorna för att ta Makten, specificerande folkkriget.

Han specificerar nödvändigheten av att vetenskapligt organisera fattigdomen, Ordförande Gonzalo understryker att de fattigaste av massorna är de som är mest beredda att resa sig, det är de som i hög grad ropar efter upprorets organisering och man måste ägna särskild uppmärksamhet åt den revolutionära, vetenskapliga organiseringen av massorna. Detta går inte emot klasskriterierna, för han visar oss att fattigdomen har sitt ursprung i utsugningen, i klasskampen: "Misär existerar, och detta sida vid sida med ofantlig rikedom, till och med utopisterna visste att de går hand i hand, väldig och utmanande rikedom bredvid anklagande och skriande fattigdom. Det är på det viset, därför att utsugningen existerar."

Denna tes går tillbaka till Marx, som upptäckte fattigdomens revolutionära kraft och nödvändigheten av att organisera den vetenskapligt, dvs för revolutionen. Han lärde oss att proletariatet, varande egendomslöst, är den skapande klassen och den enda som kommer att förinta privategendomen samt förstöra sig själv som klass. Lenin lär oss att, den samhälleliga revolutionen inte uppstår ur program, utan ur det faktum, att miljoner människor säger att hellre än att leva lidande av fattigdom, föredrar vi att dö för revolutionen. Ordförande Mao förstår att fattigdomen driver fram längtan efter förändring, handling och revolution, den är ett blankt och vitt papper på vilket man kan skriva de nyaste och vackraste ord.

Han håller de specifika förhållandena i vårt samhälle i åtanke och han lär oss att, talar man om massorna i Peru så är det bondemassorna man talar om, fattigbönderna, att det nuvarande seklets 20- 40- och 60-tal visar att det är böndernas kamp som skakar själva grundvalen i Staten, men utan vägledning: den marxist-leninist-maoistiska, Gonzalo tänkande ideologin, utan drivkraften: folkkriget och utan det Kommunistiska Partiets rätta och korrekta ledning, kunde de inte korrekt gå i riktning mot Makten, och deras spillda blod användes för att kuva dem och anpassa dem till den gamla ordningen; dessa oförglömliga blodbad lämnar utomordentliga lärdomar. 1980-talet visar att den verkliga mobiliseringen av bondemassorna i vapen, organiserade i det Kommunistiska Partiet och Folkets Gerillaarmé har påbörjats, och de ger sitt värdefulla blod för den nya Makten som blommar och som utvecklas genom folkkriget.

Denna omständighet är strategisk därför att den gör det möjligt för oss att förstå hur revolutionen i världen definieras för de fattigaste, de utgör majoriteten och det är de som är mest redo att göra uppror. Man bör i varje revolution gå till de fattigaste, tillämpande de tre förutsättningarna för den vetenskapliga organiseringen av fattigdomen: ideologi, folkkrig och Kommunistiskt Parti.

Han säger till oss att: "Fattigdomen är en revolutionens drivkraft, de fattiga är de mest revolutionära, fattigdomen är den vackraste sången;… fattigdomen är inte en skymf, den är en heder, våra bergsområden är med sina massor källan till vår revolution, med sina händer, under ledning av det Kommunistiska Partiet, skall de bygga upp en ny värld; vägledning: ideologin, drivkraft: den väpnade kampen, ledning: det Kommunistiska Partiet".

2. DET HUVUDSAKLIGA I MASSARBETET ÄR FRÅGAN OM MAKTEN, KAMPEN FÖR DAGSKRAVEN ÄR NÖDVÄNDIG.

Baserande sig på Ordförande Mao som generaliserar det revolutionära våldet till en universellt giltig lag för att ta Makten och etablerar att huvudformen av kamp är den väpnade kampen och att huvudformen av organisering är den väpnade styrkan. Innan ett krigsutbrott måste all kamp och alla organisationer tjäna till att förbereda kriget och när kriget väl har börjat måste all kamp och alla organisationer tjäna till att utveckla det. Ordförande Gonzalo lär oss att i massarbetet är kampen för Makten och kampen för dagskraven två sidor av samma mynt, med kampen för Makten som massornas första och huvudsakliga dagskrav.

Man måste rganisera massorna för att de ska kunna gå längre än vad den rådande lagliga ordningen tillåter, för att de ska kämpa för att förstöra den gamla ordningen och inte för att bevara den, detta i revolutionens tre instrument. Partiet, till vilket massorna kommer i mindre antal. Armén, till vilken fler kommer och den nya Staten-Fronten som är den bas som smälter massorna samman, i språng och fortskridande, på landsbygden i Folkkommittér och i städerna i den Revolutionära Rörelsen för Folkets Försvar. Så bryts valfrontstraditionen som revisionisterna och opportunisterna tillämpar för att förbigå böndernas kamp och som de tillämpar i städerna för att undvika att ta Makten, som är det huvudsakliga, genom kriget.

Att centrera på Makten kräver även att vi organiserar massorna i nya och olika former, som de nya kampformerna kräver, eftersom kriget inpräglar förändringar i kampen och i massornas organisering. Som Lenin lär oss, i revolutionstider skall man bilda nya organisationer och gå emot de gamla ledarna som försöker sälja revolutionen för att anpassa sig inom det reaktionära systemet. Det går alltså inte längre att använda de gamla formerna för kamp och organisering av massorna.

Kampen för Makten som det huvudsakliga innebär inte att vi från början och på en gång kommer inkorporera massorna, för Ordförande Mao lär oss att utvecklande av Stödbaser och en väpnad styrka är det som frambringar revolutionens höjdpunkt. Detta har att göra med lagen om massornas inkorporering i revolutionen, som etablerades vid Partiets andra Plenarsammanträde år 1980, en inkorporering som skall ske i språng och fortskridande. Ju mer folkkrig, desto mer inkorporeras massorna, detta beror på att folkkriget är ett politiskt faktum som med hårtslående aktioner bankar in idéer i huvudet på människorna, vilka bit för bit kommer att förstå sin enda och riktiga väg och på så sätt utveckla sitt politiska medvetande. Folkkriget kallar alla revolutionärer och i sin utveckling banar det väg åt sig självt.

Massorna är ivriga att få veta mer om politik och det är vår, kommunisternas, plikt att organisera och leda dem. På alla områden har massorna konkreta problem och vi bör bry oss och fästa avseende vid dem, massarbetet görs inom klasskampen och inte utanför den. Om vi inte gör det kommer reaktionärerna och revisionisterna att använda dem för sina egna ändamål, antingen för att utveckla fascism och korporativisera dem eller för att överlämna deras kamp till en annan imperialistisk herre. Detta är två olika och motsatta viljor.

Massorna söker de säkras röster och inte de tveksammas. I vårt Parti, under Inledningen, krävde Ordförande Gonzalo att ingen av oss, aldrig någonsin, skulle tvivla på massorna, bekämpa de som är blinda och döva för massornas röst, lyssna till det minsta lilla rykte och fästa avseende vid deras konkreta och vardagliga problem. Man lurar aldrig massorna, inte heller tvingar man dem. De måste vara medvetna om de risker de skall ta. Vi måste kalla dem till den långa och blodiga kampen för att ta Makten men havande detta som mål kommer de förstå att det kommer vara en segerrik och nödvändig kamp.

Sålunda, kampen för Makten är det huvudsakliga, men man kan inte skilja den från kampen för dagskraven, de är två sidor av ett och samma mynt, den sistnämnda är en nödvändig kamp.

Hur skall vi uppfatta kampen för dagskraven? Man förtalar oss och säger att vi inte har någon specifik linje för massornas ekonomiska och politiska kamp, men det som sker är att vi tillämpar ett sätt, en annan form, en annan politik som är motsatt den opportunistiska eller revisionistiska, ett nytt och annorlunda sätt jämfört med det traditionella. Ordförande Gonzalo lär oss att kampen för dagskraven är myntets andra sida, han säger att det har frågan om Makten på framsidan och att det är helt fel att skilja dem åt. Att bara tala om kampen för dagskraven är revisionism. Specificerande Marx tes till vårt samhälle säger han oss:

"Krisen ställer oss inför två problem: för det första, hur ska vi försvara det som redan är erövrat, även om erövringar förloras i krisen, så förlorar man mer ju mindre man försvarar dem; därför är det nödvändigt med kamp för dagskraven…, ekonomisk kamp och politisk kamp…, dessutom härdar den klassen och arbetarna i deras kamp för att ta Makten. För det andra; hur ska vi få slut på kriserna? Om vi inte avskaffar den förhärskande samhällsordningen… den revolutionära kampen är nödvändig och tjänar den väpnade kampen för maktövertagandet under ledning av dess Parti… man kan inte skilja den ena från den andra. Förhållandena mellan de båda frågorna konkretiseras i att utveckla kampen för dagskraven i tjänst för Maktens erövring".

För att kunna föra fram kampen för dagskraven används fackföreningarna och strejken, vilken är proletariatets huvudform för ekonomisk kamp, utvecklande den senare som ett gerillakrig som skolar klassen i kampen för Makten och höjande den genom konkreta väpnade aktioner som stärker denna form av kamp och ger den en högre kvalitet. Sålunda, måste kampen för dagskraven utvecklas i tjänst för Makten, detta är en politisk princip för massarbetet.

3. TILL VILKA MASSOR GÅR VI?

Vi bör utgå från klasskriteriet för att avgöra till vilka massor vi ska gå, vi måste se att dessa organiserar sig enligt de intressen som är gemensamma för de klasser de tillhör. Ordförande Gonzalo lär oss att detta är mycket viktigt därför att det hjälper oss att bekämpa dem som försöker skilja massorna från klasser med amsagan "enighet"; det de gör är att förråda massornas verkliga intressen och köpslå med deras kamp. Det gör det också möjligt för oss att förstå att massorna alltid är ett slagfält, att bourgeoisien och proletariatet strider om vem som skall leda dem, och endast det Kommunistiska Partiet är kapabelt att leda dem för det är det enda som kan representera och kämpa för deras intressen. De som talar om "massdemokrati" eller bildar öppna massorganisationer precis som det vore en form av Makt, utan våld, intar inget annat än borgerliga ståndpunkter som förnekar proletariatets ledning, dess diktatur.

Att man utgår från klasskriterier har att göra med revolutionens karaktär, med klasserna som utgör folket och som måste förenas under proletariatets ledning. I vårt fall, som är den demokratiska revolutionen, är proletariatet ledande, bönderna det huvudsakliga, småbourgeoisien en fast allierad och mellanbourgeoisien är vacklande. Därmed är de grundläggande massor som vi bör vända oss till: proletariatet och bönderna, huvudsakligen de fattiga, småbourgeoisien och även mellanbourgeoisien.

Hållande i åtanke massornas specifika dagskrav måste vi urskilja vilket skikt av massorna som lider av störst förtryck, för att organisera dem så att de kämpar för erövringar och lösa deras specifika motsättning,. Detta syftar på de olika massfronter där man skall arbeta, och de är:

Arbetarna, proletariatet, den ledande klassen i alla revolutioner, en klass vars huvudsakliga och avgörande politiska mål är Maktens erövring genom folkkriget, för att frigöra sig själv, frigöra de övriga klasserna, och slutligen förstöra sig själv som klass. Det har som specifikt dagskrav att vinna erövringar och rättigheter, såsom lön, arbetsdag och arbetsförhållanden. För detta måste man utveckla arbetarrörelsen, deras kamp, mobiliseringar, demonstrationer, agitationer och strejker med väpnade aktioner: "bry er om klassens, och även de arbetandes grundläggande problem, deras allmänna och konkreta problem, vilka de dagligen kämpar mot".

Bönderna, som är huvudstyrkan, i synnerhet de fattiga bönderna, kämpar för att erövra jorden genom att ta till vapen under det Kommunistiska Partiets ledning. Att inte se det så leder till "jordockupationer" och att anpassa sig till den gamla ordningen. Utveckla bonderörelsen mer genom att tillämpa de "tre med", leva med, arbeta med och kämpa med dem och göra de till bönder med proletär själ.

Kvinnorna är hälften av världens befolkning och att utveckla kvinnorörelsen för kvinnans frigörelse är kvinnans egen uppgift, men det måste ske under ledning av Partiet. Bekämpa den borgerliga tesen om kvinnans befrielse. De kämpar mot livsmedelsprisernas ständiga höjningar som slår mot klassens och folkets fysiska hälsa; mobilisera de kvinnliga arbetarna, bönderna och intellektuella, osv.

För att de intellektuella - till dem räknas också gymnasieeleverna, de universitetsstuderande och yrkesmännen, osv - skall fylla sin roll som revolutionära intellektuella till proletariatets och böndernas tjänst i folkkriget måste man se deras specifika dagskrav, för att de skall försvara erövringarna och sikta mot en ny nationell, vetenskaplig kultur med masskaraktär. Vi skall få dem att bli medvetna om att de endast kommer lyckas med detta genom revolutionen.

Mobilisera de fattiga massorna i städerna, som bor i slumområdena, mot hungern och misären, så att de kämpar för revolutionens program, kalla dem till folkkriget, till att tilltvinga sig de erövringar och rättigheter, som kränks alltmer för varje dag. Man får inte tillåta att de blir slagna ostraffat, de skall lära sig att försvara sig och de skall motstå fiendens angrepp genom att använda alla medel som de förfogar över. Tillämpa klassens gemensamma paroll: "Kämpa och gör motstånd!"

Mobilisera ungdomarna för att de skall deltaga direkt i folkkrigets skyttegravars första led. Ungdomarna: arbetare, bönder, studenter, måste utveckla sina kamper för en ny värld, för sin rätt till utbildning, mot arbetslöshet och andra förbannelser som plågar dem.

Vi måste göra så att barnen aktivt deltar i folkkriget, de kan uppfylla olika uppgifter och genom dessa kommer de att förstå behovet av att omvandla världen. De är framtiden och när allt kommer omkring kommer de att vara de som lever i den nya världen. Förändra deras ideologi så att de antar proletariatets.

4. FRAMHÄRDA I DEN ENDA MARXIST-LENINIST-MAOISTISKA TAKTIKEN

Vi utgår ifrån Engels tes: " I ett land av politiska rörelser och arbetarrörelser, som är gammalt, är det självklart att de alltid har en mängd traditionellt nedärvt skräp, som vi nödvändigtvis och gradvis rensar bort.". Lenin etablerade: "Den enda marxistiska linjen i världens arbetarrörelse är att förklara för massorna att splittringen med opportunismen är oundviklig och oumbärlig. Vi skall uppfostra massorna för revolutionen i en grym kamp mot opportunismen". Ordförande Mao påpekar att: "en period av kamp mot imperialismen och revisionismen har påbörjats och revisionismen är en de viktigaste källorna till de imperialistiska krigen. För oss kommunister i allmänhet är revisionismen en fara inne i Partiet". Ordförande Gonzalo kallar oss att framhärda i den enda marxistiska taktiken, som innehåller fyra frågor:

För det första, sopa bort den ofantliga mängden av avfall som revisionismen och opportunismen, huvudsakligen valopportunismen, utgör. Ingen av dessa revisionister eller opportunister, eller några av deras släkte kan representera och än mindre försvara massorna. Igår försvarade de utsugarna som då tjänstgjorde, men idag är de en svans till den korporativistiska och fascistiska apra-regeringen. I detta syfte släpar de illasinnat med sig de korporativa organisationer som är beroende av dem. Alla dessa politiska och korporativ3 organisationer och deras ledare representerar inte folket utan denna sårskorpa av arbetararistokrati, fackföreningsbyråkrati och borgerliga arbetarpartier, som alltid försöker leda bort massorna från deras väg och som inte är något annat än den kolossala mängd avfall, som gradvis, överallt och nödvändigtvis måste sopas bort, som Engels sade.

För det andra, gå till massornas breda och djupa lager som utgör majoriteten, i vårt land är det arbetarna och bönderna, huvudsakligen fattigbönderna och småbourgeoisien, och vi måste även ta mellanbourgeoisien i beaktande, men av alla dessa klasser är arbetarna och bönderna, huvudsakligen fattigbönderna, basen. Det är huvudsakligen till dem vi skall gå, både på landsbygden och i städerna. Vi måste driva fram deras egen rörelse, leda dem och mobilisera dem för Makten för att på så sätt stjälpa och krossa den gamla Staten. Det är taktikens viktigaste fråga. Bland massorna är det nödvändigt att kunna avskilja den ytliga gräddan som är den sårskorpa som tjänar reaktionen, från den andra delen som utgör väldiga majoriteten, de djupa och breda lagren. De skall resa sig mer och mer tills de sopar bort den ogiltiga peruanska Staten, än mer då ett folkkrig håller på att undergräva den gamla peruanska Staten.

För det tredje, skola massorna i folkkriget, i dess teori och praktik, och lär dem att en fred under bajonetterna är att tillåta att de fortsätter att slaktas. Massorna kan inte få fortsätta att spilla sitt blod, för att de falska ledarna sedan ostraffat skall få bedra dem, med kapitulationen, utan detta värdefulla blod måste tjäna Maktens erövring för klassen och folket.

För det fjärde, nödvändigheten av att obevekligt kämpa mot revisionismen och opportunismen, att bekämpa dem som en farlig cancer både inom Partiet och utanför bland massorna, annars kommer dessa inte att kunna förverkliga sin väg. Den Kampen har vi fört ända sedan vi började återupprätta Partiet och i idag mitt i folkkriget, är det en mer angeläget och oundgängligt på grund av den allt mer förrädiska form i vilken de agerar mot oss, mot folket och revolutionen, i synnerhet då det är socialimperialismen som agerar bakom dem, inom sin sammansvärjning och kamp med yankeeimperialismen om världsherraväldet. Detta är tillämpbart på all sorts revisionism och opportunism, vem som än är dess representanter.

Angående detta säger Ordförande Gonzalo oss: "Res er över detta smittoämne, över det revisionistiska, opportunistiska och parlamentaristiska skikt som rider på massorna. Det huvudsakliga är att den kolossala och självdrivna massa bland vilken vi arbetar rör sig underifrån med det mäktigaste instrument för uppror som finns på jorden, den väpnade aktionen. Vi är rösten som ropar: 'Det är rätt att göra uppror'."

5. MASSORNAS ORGANISERING

Utgående från de ideologiska och politiska baserna simultant med den organisatoriska konstitutionen etablerar Ordförande Gonzalo kampformerna och formerna för massornas organisering. Han lär oss processen inom vilken Partiets massarbete har utvecklats:

Inom konstitutionsprocessen. Han säger oss att Mariátegui lägger grunder för Partiets massarbete och fastslår specifika linjer, förande tvålinjerskamp mot anarkismen som förbigår nödvändigheten av Partiet, och även mot Apra som, centrerande på Fronten förnekade den marxist-leninistiska åskådningen och klassens kapacitet att konstituera sig i ett Kommunistiskt Parti.

Då Mariátegui dog på 1930-talet, övergavs hans linje och man centrerade på massorna som man gjorde till storbourgeoisiens svans genom att leda dem till "frontism", till parlamentarism och revisionism, trots alla ansträngningar från den röda linjen som motsatte sig detta; det var en felaktig taktik som varade under mer än trettio år.

Inom Rekonstitutionen: Ordförande Gonzalo etablerar Partiets masslinje och de organisatoriska formerna, detta under en period av mer än 15 år av hård tvålinjerskamp som konkretiserades i delsprång. Således, i den första politiska strategin för Rekonstitutionen utvecklas Partiets massarbetes inledande, alla partimedlemmar i Ayacucho arbetade med bönderna och med de civila byggnadsarbetarna och exempelvis även med de intellektuella och med de fattiga massorna i slumkvarteren. Han stödde jordockupationer och de genomförde aktioner med bönderna där det Första Regionala BondeKonventet i Ayacucho, där agrarprogrammet etablerades, var av stor historisk vikt; han ledde den historiska kampen den 20, 21 och 22 juni 1969 i Ayacucho och Huanta mobiliserande gymnasiestudenternas massor och familjefäderna, mot Velascos dekret nr 006 och de fick igenom dess upphävande. Han organiserade Ayacuchos FolkFörsvarsFront, reorganiserade den Revolutionära StudentFronten (RSF) och bildade Folkets KvinnoRörelse (FKR), Mariáteguis Centrum för Intellektuellt Arbete (MCIA), Gymnasieelevernas Revolutionära Front (GRF) och den viktigaste av dem alla, FattigBöndernas Rörelse (FBR). På så sätt, införde Ordförande Gonzalo den nya politiken i massarbetet, nya kampformer och nya organisationsformer.

I tvålinjerskampen kämpade Ordförande Gonzalo mot revisionismen, som ledde massorna till inriktning på val och ställde dem mot det revolutionära våldet för att bevara den gamla ordningen. Han kämpade mot den form av revisionism som Patria Roja företräder som än idag köpslår med Ordförande Maos tes "Politisk makt växer ur en gevärspipa". De förnekade halvfeodalismen genom att centrera på småbourgeoisien, speciellt studenter och lärare. Ordförande Gonzalo besegrade också nen högerlikvidationism som upplöste partiets ledning av massorna, utbasunerade legalism och sade allt genom Perus BondeSammanslutning (PBS), att bönderna inte begrep sig på konfiskering, utan bara på expropriering och att Velascos fascistiska och korporativistiska åtgärder måste fördjupas.

I Rekonstitutionens andra politiska strategi, etablerar Ordförande Gonzalo de Alstrade Organisationerna som det beslutades om vid det Tredje Plenumet 1973: "Själva rörelserna som av proletariatet alstrade organisationer för de olika arbetsfronterna har tre karakeristika: 1) De ansluter sig till Mariátegui, 2) De är massorganisationer, 3) De är underordnade den demokratiska centralismen". Ordförande Gonzalo grundlade de Alstrade Organisationernas karaktär, innehåll och roll tillämpande Lenins tes om det klandestina Partiet och Partiets stödpunkter bland massorna, och även den kinesiska erfarenheten av öppet och av hemligt arbete. Han specificerade ata för att utveckla Partiets Rekonstitution behöver det öppna sig mer för massorna. För att kunna enas om och genomföra den här politiken var det nödvändigt att besegra vänsterlikvidationismen som utgick från att fascismen sopar bort allt, isolerade Partiet från massorna, siktande på att utrota det, undervärderade bönderna, proletariatet och utbasunerade att "det räcker med linje".

Efter att den vänsterlikvidationistiska linjen besegrats ökade förbindelserna med massorna och Folkskolorna bildades, skolor för att politisera massorna i Partiets åskådning och linje. De här skolorna uppfyllde en viktig roll i agitationen och propagandan genom att förbinda kampen för dagskraven med kampen för Makten, de genomförde planlagda och systematiska studier på schemabas, förande tvålinjerskamp och utvecklande massarbetet.

De Alstrade Organisationernas arbete ledde till att Ordförande Gonzalo framlade att de skulle utvecklas som en enda ström, under den politiska ledstjärnan att inleda den väpnade kampen. Sedan började arbetet föras zonvis och Metropolitankoordinationen etablerades för arbetet i städerna, tillämpande Lenins tes om det öppna arbetet, Ordförande Maos tes om arbete i städerna och att massornas kamp måste utvecklas med anledning, med fördel och med begränsning. Tillämpningen av detta gör det möjligt för oss att: hålla Partiet klandestint, dölja det bland massorna, att mobilisera ett stort antal aktivister och på kort tid sprida propagandan; detta underlättade agitationen och mobiliseringen under en centraliserad Partiplan.

Allt detta är det vi kallar "de tre små benen" för massarbete i städerna: Alstrade Organisationer, Folkskolor och Metropolitankoordination. På landsbygden tillämpar vi de två förstnämnda formerna.

I den tredje politiska strategin för rekonstitutionsprocessen utvecklade Partiet sitt massarbete i bred skala, i bergskedjeområdet förbindande sig med bondeklassen, huvudsakligen fattgbönderna, i städerna med proletariatet och med massorna i slumkvarteren. De Alstrade Organisationerna har spelat en viktig roll i Rekonstitutionens avslutning och för att lägga grunder för den väpnade kampen. De specifika linjerna utvecklades ännu mer, för Arbetarnas och de Arbetandes Klass Rörelse (AAKR) framlades femton grundläggande teser för Arbetarrörelsen; FattigBöndernas Rörelse (FBR) politiserade sig med agrarprogrammet som specificerades till de nya förhållandena; i Slumkvarterens KlassRörelse (SKR) publicerades Folkets fordran och anklagelse; i Studenternas Revolutionära Front (SRF) vidareutvecklades tesen om Försvar av Universitet mot korporativisering; i Gymnasieelevernas Revolutionära Front (GRF) drevs gymnasieelevernas kamp för folkundervisning; i Folkets Kvinnorörelse (FKR) upphöjdes tesen om kvinnans Frigörelse, sättande igång mobiliseringen av de kvinnliga arbetarna, bönderna, slumkvartersinvånarna och studenterna. Dessutom, deltog man i Perus Utbildningsarbetares Enade Fackförening som under 1970-talet införde sin specifika klasslinje. Peruanska Universitetslärares Nationella Förbund bildades också. Och allt detta arbete ingick i en omfattande ideologisk och politisk mobilisering för att inleda folkkriget.

I syntes, allt massarbete Partiet gjorde i Rekonstitutionen var för att förbereda folkkrigets inledande, för som Ordförande Mao lär oss: Innan vi börjar kriget görs är allt till att förbereda det och efter det att det har börjat är allt till utveckla det. Ordförande Gonzalo har orubbligt tillämpat och utvecklat denna princip.

Inom folkkrigets ledning tas ett stort språng i fråga om Partiets massarbete, ett kvalitativt språng, eftersom kampens huvudform har förverkligats: folkkriget, och huvudformen av organisation: Folkets Gerillaarmé. Denna den högsta uppgiften har drivits fram genom Partiets militarisering, och vad det gäller massarbetet betyder detta att hela massarbetet bedrivs av Folkets Gerillaarmé, som eftersom den är en armé av ny typ har tre uppgifter att uppfylla: kämpa, mobilisera och producera. Vi förstår arméns andra uppgift, som är mobilisering, så att den innebär att mobilisera, politisera, organisera och beväpna massorna. Denna uppgift ställs inte upp mot arméns första uppgift, som är att kämpa, vilket är den huvudsakliga, eftersom vi tillämpar principen att koncentrera våra styrkor då vi skall strida och sprida ut dem för att mobilisera, bortsett från att massorna skolas av folkkriget. Denna princip styr de tre styrkorna: huvudstyrkorna, lokalstyrkorna och basstyrkorna i vilka olika aktionsgrader specificeras.

För att mobilisera massorna, måste Partiet genom Folkets Gerillaarmé (FGA) driva fram Folkskolorna, bilda de Alstrade Organisationerna och stödgrupperna. Det är en politik som tillämpas på ett sätt på landsbygden, eftersom den nya Makten bildas där och på ett annat sätt i städerna, eftersom den Revolutionära Rörelsen för Folkets Försvar bildas där med sikte på det kommande upproret.

På landsbygden, där vi har Makt, Stödbaser och Folkkommittéer får vi massorna att delta beväpnade, de är organiserade i Partiet, i Armén och i Fronten-Staten. Om man inte organiserar alla massorna i den nya Makten så kan den inte upprätthållas på länge, det finns varken plats för formlösa massor eller för Makt utan massor organiserade under Partiets ledning.

I städerna uppfylls massarbetet likaledes genom Armén och det huvudsakliga är kampen för Makten genom folkkriget, och kampen för dagskraven drivs samtidigt som ett nödvändigt komplement till tjänst för Makten. Detta sker självklart med väpnade aktioner för att konkretisera nya organisationsformer. Vi konkretiserade den Revolutionära Rörelsen för Folkets Försvar (RRFF), sammansmältande massor: arbetare, bönder, invånare i slumkvarteren och småbourgeoisien, neutraliserande mellanbourgeoisien, siktande på de demokratiska krafter som är för kriget. Målet är att resa massorna till motstånd och att deras kamp ska höjas till folkkrig, för att drabba samman med, undergräva och förstöra den gamla Staten och tjäna det framtida upproret genom att förbereda städerna med folkkriget, specificerat som ett komplement. Vi använder den tvåsidiga politiken att utveckla egna former som det huvudsakliga och att tränga in i alla sorters organisationer. Vi Tillämpar: Kämpa och gör Motstånd!

Angående de Alstrade Organisationerna, har folkkriget visat en utveckling och det har skett en ändring i deras karakteristika men de är fortfarande Partiets organisering av massorna och idag är de: 1) Vägledda av marxism-leninism-maoismen, gonzalos tänkande; 2) De styrs genom den demokratiska centralismen och 3) De tjänar till att utveckla folkkriget. På landsbygden är de Alstrade Organisationerna militariserade, och i städerna tillämpas olika militariseringsgrader. Idag har vi följande: AAKR, FBR, SKR, FKR, FUR, MIP. Viktig är Folkhjälpen Peru, som har uppstått under folkkriget som en del av kampen för krigsfångarna och de försvunna. För arbetet i utlandet har även Folkrörelsen Peru (FRP) bildats med sina specifika uppgifter.

Idag efter nästan åtta års folkkrig har Partiet gjort ett stort språng i massarbetet, bevisande det rätta och riktiga i att utveckla massarbetet i och för folkkriget. Som ett resultat av tillämpningen lär vårt folk sig varje dag att klasskampen nödvändigtvis leder oss till kampen för Makten och deras växande deltagande i folkkriget är mycket talande. Även om inte alla förstår folkkriget, ser de i det, det konkretiserade hoppet om sin frigörelse. De utvecklar sin kamp med nya kamp- och organisationsformer och klasskampen i Peru har höjts till sin huvudform: folkkriget. Massorna är organiserade i folkkriget och de är basen och stödet för detta folkkrig, de är organiserade i ett Kommunistiskt Parti, i en Folkets Gerillaarmé och huvudsakligen i den nya Makten, som är folkkrigets viktigaste erövring i vilken arbetarna, bönderna och småbourgeoisien deltar och vilken de utövar som aldrig tidigare i Historien.

De ta är kvalitativa språng som ger villkor för ett nytt kapitel i massarbetet och i folkkriget, ända tills Makten har erövrats i hela landet.

Vi marxist-leninist-maoister, gonzalos tänkande åtar oss uppgiften att förkroppsliga Partiets masslinje och tillämpa den, givande våra liv för att Partiet ska ta Makten i landet och tjäna världsrevolutionen.

FÖRKROPPSLIGA PARTIETS MASSLINJE!
VI MÅSTE ORGANISERA MASSORNAS ROP PÅ UPPROR!
TA DET STORA SPRÅNGET I INKORPORERINGEN AV MASSORNA I OCH FÖR FOLKKRIGET!