OM MARXISMEN-LENINISMEN-MAOISMEN OM MAOISTISKT FORUM maoistisktforum@yahoo.se
Marxistiska skrifter Andra skrifter Artiklar V.f. Sverige
- det Nya Peru
Video / Kultur NOTISER Dokument: engelska
& spanska
4 MARX

3 LENIN
2 ORDF. MAO

1

ORDF. GONZALO

Folkrörelsen Peru och tidskriften Sol Rojo

VfSNP ansvarar för eventuella översättningsproblem i texten. Redaktionen

Proletärer i alla länder, förena er!

 

DEN MILITÄRA LINJEN

 

INLEDNING

Upphöjande, försvarande och tillämpande marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen, har Ordförande Gonzalo etablerat Partiets militära linje. På den I Utökade Nationella Konferensen i november 1979 beslutade man att den var den allmänpolitiska linjens centrum och den utvecklas nu genom Folkkriget.

Ordförande Gonzalo har oförtrutet integrerat marxismen-leninismen-maoismens allmängiltiga sanning med den peruanska revolutionens konkreta praktik bekämpande och krossande revisionismen och de högeropportunistiska linjerna; tillämpande den dialektiska materialismen på frågan om krig, därför uttrycker den militära linjen också Ordförande Gonzalos filosofiska tänkande och sammanfattar krigets lagar, det revolutionära krigets i allmänhet och de specifika lagarna för det revolutionära kriget i Peru. Den militära linjen är vital för vårt ideologiska, politiska, militära, ekonomiska och kulturella arbete och gör det möjligt för oss att skilja den proletära militära linjen från den borgerliga militära linjen.

Den militära linjen är de lagar som styr folkkriget för erövrandet av Makten och försvaret av densamma. Den består av tre element: 1) Folkkrig, som i vårt fall specificeras som enhetligt folkkrig, landsbygd huvudsaklig, stad komplement; 2) Uppbyggnad av de revolutionära väpnade styrkorna, som i vårt fall specificeras som Folkets Gerillaarmé, som har som säregenhet inkorporeringen av milisen för att skrida fram mot det väpnade havet av massor, och; 3) Strategi och taktik som förverkligas genom inringnings- och undertryckningsfälttåg och inringnings- och undertryckningsmotfälttåg, som man i vårt fall specificerar genom att tillämpa politiska och militära planer som räknar med politisk strategi och militär strategi konkretiserade i fälttåg med specifika innehåll.

I. FOLKKRIGET

1. OM FOLKKRIGET I PERU

Ordförande Gonzalo åtar sig, återförsäkrande sig i lagen om det revolutionära våldet som allmängiltig lag, proletariatets högsta militära teori fastlagd av Ordförande Mao: folkkriget som har universell giltighet och gäller för alla typer av länder, vilket måste specificeras för varje revolutions förhållanden. Så är världsfolkkriget den huvudform av kamp som proletariatet och världens förtryckta folk måste upphöja för att ställa det mot det imperialistiska världskriget. Han utgår från att folkkriget är ett massornas krig och endast kan förverkligas genom att mobilisera massorna och genom att stödja sig på dem. Han säger: "Massorna ger oss allt, från brödkanterna som de tar ur munnen till deras dyrbara blod som det utgjuter tillsammans med kombattanternas och partimedlemmarnas bevattnande folkkrigets väg för den nya Makten." Och att massorna måste organiseras väpnat i Folkets Gerillaarmé; i Stödbaserna är alla män och kvinnor i varje Folkkommitté militärt organiserade, även i städerna agerar Folkets Gerillaarmé och sluter mer och mer samman massorna i de olika nya organisationerna i och för folkkriget; den Revolutionära Rörelsen för Folkets Försvar är konkretiseringen av Fronten i städerna och dess syfte är att föra massorna till motståndet, att tjäna kriget, och i funktion av den framtida resning.

Han vidhåller att man för att kunna gå framåt i Folkkriget måste hålla fyra grundläggande problem i åtanke: 1) Proletariatets ideologi, marxismen?leninismen?maoismen som måste specificeras i ett vägledande tänkande, därför baserar vi oss på marxismen-leninismen-maoismen, gonzalos tänkande, och i huvudsak på detta;
2) Nödvändigheten av Perus Kommunistiska Parti, som leder Folkkriget; 3) Folkkriget specificerat som bondekrig, som följer vägen att omringa städerna från landsbygden; och
4) Stödbaser eller ny Makt, uppbyggandet av Stödbaser, det är väsendet i vägen att omringa städerna från landsbygden.

Han analyserar vårt folks historiska process och visar att detta alltid har kämpat, att "det har fostrats och framskridit i det revolutionära våldet, det är i detta, i dess olika former och grader, som vårt folk erövrade dagskrav, rättigheter och friheter, för inget föll till det från skyarna inte heller gavs det dem, 'förbannat det som förrädarna säger' allt erövrade det definitivt med revolutionärt våld, i eldig kamp mot det kontrarevolutionära våldet; så erövrades de åtta timmarna, så erövrades och återficks jordar, så ryckte man till sig rättigheter och störtade man tyranner. Det revolutionära våldet är, alltså, vår historiska process' själva väsen... det är lätt att förstå att den peruanska revolutionens, vår demokratiska revolution, folkets och klassens frigörelses, utveckling och seger, kommer uppnås endast medelst vårt folks allra mest storartade revolutionära krig, resande massan i vapen medelst folkkriget."

Han drar lärdomen att de politiska och militära händelserna är de som har avgjort de stora förändringarna i landet, han säger oss att först kommer det militära faktumet och sedan den politiska förändringen. Så återförsäkrar han sig i att kriget är politikens fortsättning medelst andra medel. Han lär oss hur vårt folks massor har kämpat mot exploatörerna, såsom sexhundratalet i vilket Staten uppkommer i Peru har massorna bekämpat förtrycket och exploateringen. Att inkariket etablerade sin dominans medelst erövringskrig och dess dominans definierades i slaget vid Yahuarpampa mot los chancas för att därefter utvidga sig medelst krig; detta var ett politiskt och militärt faktum.

Den spanska kronans erövring var ett annat politiskt och militärt faktum som påtvingade sig krossande infödingarnas motstånd och de inre kamperna mellan de erövrade; likväl bör framhävas bland andra Marco Incas kamp som ledde ett uppror mot spanjorerna.

Införandet av Vicekungadömet var ett annat politiskt och militärt faktum som krossade conquistadorerna själva och för att vidmakthålla sig var det tvunget att bemöta stora bonderesningar såsom Juan Santos Atahualpas; och 1780 Túpac Amarus mäktiga rörelse som nådde att resa 100 tusen man och utvidgade sig från Cusco och Puno till Bolivia, och satte vicekungadömets välde i allvarlig risk återskallande i Argentina, Colombia och Mexico och omskakande Amerika; besegrad rörelse men som skakade om och undergrävde Vicekungadömet så förberedande förutsättningarna för Frigörelsen; men minns att Túpac Amaru var en cacique för att se hans klasskaraktär.

Frigörelsen är ett annat militärt och politiskt faktum och det har tre moment: första, på 1800-talet bonderesningar, Túpac Amaru till exempel; andra, resningar i städer, som de Zelas i Tacna och gerillorna, framhävas bör Cangallos och Yauyos förutom många andra; tredje, konfrontationer mellan stora arméer som avslutar de frigörande hjältedåden med San Martín och Bolívar, definierande sig i slaget vid Ayacucho 1824. Förstå att även om Frigörelsen leddes av de spanskättade hade den förtjänsten att bryta med den spanska kronans välde; att San Martín var en stor militär strateg och Bolívar uppvisade status av politisk och militär strateg, båda kämpade för att frigöra flera länder i Amerika utan att söka någon nytta, visande att för att tjäna till en stor sak måste man alltid sätta allmänna intresset först och aldrig det personliga, och detta utan att vara kommunister.

I Republiken fortsatte jordägarna ha befälet men i blod och eld bemötande stora bondekamper, bland dem Atusparias och Uscho Pedros, eller Llaccollas i Ocros. Här har vi det svarta kapitlet om kriget med Chile där bägge länderna stod mot varandra rörda av engelsmännens och fransmännens intressen vilka sökte våra rikedomar av guano och nitrat; krig som hejdade den begynnande kapitalistiska utvecklingen av landet och visade de dominerande klassernas smutsiga roll, del av vilka kapitulerade inför Chile; men man måste framhäva massornas hjältemodiga motstånd mot den invaderande i försvar av folket och den territoriella integriteten, motstånd som hade särskild styrka i Centrum-Sydbergsregionna där man bildade gerillorna; Cáceres, som var en militär jordägare, fullgjorde en viktig roll i detta sammanhang.

Kriget mot Chile som ägde rum från 1879 till 1883, förde till den peruanska ekonomins ras; för att först 1895 gå in i byråkratkapitalismens början som inleder det nutida peruanska samhällets utveckling. 1800-talet lämnar oss att det att gå från att vara koloni till att vara halvkoloni och från att vara feodalt till att vara halvfeodalt och byråkratkapitalismen börjar utvecklas bunden till yankee-imperialismen som går till att ersätta engelsmännen. Det moderna proletariatet uppkommer och förändrar den politiska kampens villkor.

Ur denna historiska process kommer följande lärdomar: att folket alltid har kämpat, det är inte fredligt och det tillämpar det revolutionära våldet med de medel de har till sitt förfogande; att bondekamperna är de som mest har skakat samhällets grundvalar och att dessa inte har kunnat lyckas eftersom de saknade ledningen av proletariatet representerat av det Kommunistiska Partiet; och att de politiska och militära fakta bestämmer de stora samhälleliga förändringarna.
Utifrån den militära linjens ståndpunkt, har det nutida Peru tre moment bundna till framträdandet av proletariatet som grundar sitt Parti för att ta Makten medelst det revolutionära våldet, specificerande sin väg, vilken syntetiseras i Partiets militära linjes process.

I det första momentet, från 1895 till 1945, konstitueras Perus Kommunistiska Parti och angående den militära linjen etablerar Mariátegui "Fastställandet och utkastet till vägen". De hjältemodiga arbetarkamperna för lön, åttatimmarsdag och arbetsförhållanden, bonderörelserna i landets Södra Bergsregion för jord och lantbruksproletariatets, förutom de universitetsstuderandes för reformen kommer att bli en komplex skärpning av klasskampen i vilken det peruanska proletariatet mognar och Mariátegui grundar Perus Kommunistiska Parti, den 7 oktober 1928, under marxismen-leninismens fana.

Han fastställer och gör utkast till grundläggande idéer om det revolutionära våldet, han säger: "det finns ingen måttfull, balanserad, lugn, rofylld revolution", "Makten erövras medelst våldet... Makten bevaras endast medelst diktaturen". Han uppfattar kriget som långvarigt: "en revolution fullbordas endast på många år. Ofta har den växlande perioder av övervikt för de revolutionära styrkorna och av övervikt för de kontrarevolutionära styrkorna". han etablerar förhållandet mellan politik och krig; förstående att revolutionen alstrar en armé av ny typ med en egna och från exploatörernas skilda uppgifter; såsom han även förstod böndernas roll och det vitala deltagandet av den ledande arbetarklassen; att revolutionen kommer ned från Anderna, att "sedan den latifundistiska feodaliteten slagits ned, kommer den urbana kapitalismen sakna styrka att motstå arbetarflodvågen", att för att man ska göra revolution behöver man vapen, program och doktrin; han uppfattade revolutionen som ett totalt krig i vilket de politiska, sociala, militära, ekonomiska och moraliska elementen förbinds och varje parti sida sätter i spänning och rör alla de resurser den kan. Han förkastade fullständigt vägen genom val.

Sedan Mariátegui dött, i april 1930, kommer högern med Ravines att usurpera ledningen över Partiet och ifrågasättandet och förnekandet av Mariáteguis väg framkommer, i ord åberopar de resning men de faller till inriktning på val. Den så kallade Partiets "Konstituerande Kongress" 1942 stadfäster den kapitulerande taktiken av "Nationell enhet", såväl i inrikespolitiken som i den internationella. Partiet blir påverkat av browderistiska idéer, vilka är en samtida föregångare, där det finns ett klart övergivande av det revolutionära våldet, en taktik inriktad på val och att centrera i den "Nationella Demokratiska Fronten". Dock, den röda linjen kämpade för att försvara de marxist-leninistiska ståndpunkterna även om den bekämpades hårt och den inre kampen löstes medelst uteslutningar.

I det andra momentet, från 1945 till 1980, rekonstitueras Perus Kommunistiska Parti och angående den militära linjen etablerar Ordförande Gonzalo "Definitionen av och Grunderna för Vägen". Detta andra moment har två delar: Den första från 45 till 63 som är "Nya impulser för Partiets utveckling och början av kampen mot revisionismen" och den andra delen, från 63 till 80 som är "Etablerandet av den allmänpolitiska linjen och rekonstitueringen av Partiet".

I den första delen av det andra momentet, i mitten av 50-talet inleds kampen för att reaktivera Partiet som hade upplösts efter Odrías statskupp. Senare, börjar i Partiet kampen mot revisionismen öppna vägen för sig; denna process mitt i återverkan av den kubanska revolutionen och huvudsakligen eftersom på världsnivå kampen mellan marxism och revisionism börjar utvecklas. Revolutionens väg börjar diskuteras, man börjar åter tala om den väpnade kampen och på Partiets IV Kongress, 1962, beslutar man att de så kallade "två vägarna" är möjliga: "den fredliga och den våldsamma", likaledes att "revolutionen kan följa vägen att omringa städerna från landsbygden liksom från staden till landsbygden", men, trots detta tomma prat fortbestod i väsen den gamla inriktningen på val då konkretiserad i den så kallade "Nationella Befrielsefronten", det var Chrusjtjov-revisionismen. Här börjar Ordförande Gonzalos, som lägger grunder för den röda linjen och ansluter sig till Ordförande Maos ståndpunkter i kampen mellan marxism och revisionism, politiska ståndpunkter utmärka sig.

I den andra delen av det andra momentet, från 1963 till 1980, har vi "Etablerandet av den allmänpolitiska linjen och rekonstitueringen av Partiet", denna uppgift förde Ordförande Gonzalo fram genom att konstituera Partiets röda fraktion i en intensiv kamp på mer än femton år och medelst tre strategiska politiska inriktningar:

Från 63 till 69 vägledde han den röda fraktionen under den strategiska politiska inriktningen att följa "Vägen att omringa städerna från landsbygden"; från 69 till 76 vägledde han Partiet med strategiska politiska inriktningen "Partiets Rekonstitution för folkkriget" och från 76 till 79 strategiska politiska inriktningen "Fullborda Rekonstitutionen och Lägg Baser" för inledandet av den väpnade kampen.

Under den första strategiska politiska inriktningen att följa "Vägen att omringa städerna från landsbygden", skakas Perus kommunister djupt av kampen mellan marxism och revisionism och de marxistiska ståndpunkterna sprider sig i organisationen. På 60-talet äger en stor bonderörelse rum som mobiliserade 300 till 500 tusen bönder som kämpade för jorden men som på grund av en revisionistisk ledning inte omvandlades till väpnad kamp; en stor rörelse av strejkkamp i arbetarklassen uppkommer, även universitetskampen utvecklas till en högre nivå. Allt detta återverkar i Partiet och Ordförande Gonzalo går till att smida den röda fraktionen i Ayacucho, med klara idéer om att Partiet är till för att ta Makten, att det måste baseras på den marxistiska teorin; släppande lös en frontalkamp mot revisionismen som hade sitt centrum i Sovjetunionen, ansluter han sig fast till Kinas Kommunistiska Partis och huvudsakligen Ordförande Maos ståndpunkter; han framlägger att "landsbygden är en kraftfull revolutionär jäst", "man måste ägna mycket särskild uppmärksamhet åt landsbygden och åt de fattiga bönderna", att "vår revolution kommer att vara från landsbygden till staden" och går samman med de olika baserna i Partiet för att utesluta revisionismen och dess förråade företrädare Jorge del Prado, Acosta och Juan Barrio, på den IV Nationella Konferensen, januari 64. Så går vårt Parti till att bli ett av de första att bryta med och utesluta revisionismen ur sina led.

Ordförande Gonzalo började förlägga Partiet i Ayacuchos Regionalkommitté; han lade centrum i partiarbetet på landsbygden; i staden organiserade han de fattiga massorna i Kåkstädernas Federation, han reorganiserade och Revolutionära Studentfronten; det av störst vikt är att han trots den nya centrala ledningens motstånd satte i verket det "Särskilda arbetet" tillämpande ett partibeslut; detta är, regionalkommitténs militära arbete och han gav det tre funktioner: politisk, militär och logistisk; senare, i skarp tvålinjerskamp mot ståndpunkterna hos den centrala ledningen som ville kontrollera det militära arbetet, bekämpade militarismen, legoknektismen och fokismen. I dessa omständigheter uppkommer MIR:s gerillor, ståndpunkt som uttrycker vårt folks kamp ur en småborgerlig synpunkt, den följer en militaristisk linje och åsidosätter Partiet, och trots att den var ur fas med bondehöjningen visade den att den väpnade kampen var görlig som perspektiv, alltid och när den blir ledd av en riktig och korrekt linje och under Partiets ledning; därför motsatte sig Ordförande Gonzalo att Partiet skulle upplösa sig och följ MIR och ELN i svansen i en påstådd front. 1967, på den Utvidgade Politiska Byråns möte i september framlägger han en Strategisk Plan för oss där det finns en mängd åtgärder som Centralkommittén måstade vidta för uppbyggnaden av de tre instrumenten, hållande som huvuduppgift bildandet av väpnade styrkor vilket hade beslutats på den V Nationella Konferensen 65; detta sker mitt i kamp mellan fraktioner där i synnerhet fraktionerna "patria roja" och Paredes' högerlikvidationism tävlar om att ta ledningen över Partiet, och Paredes försöker upprepa taktiken att följa en fraktion av storbourgeoisien i svansen och de i "patria roja" släpper sig lösa i högeropportunism.

Under den andra strategiska politiska inriktningen "Rekonstituera Partiet för Folkkriget", framlägger Ordförande Gonzalo revisionismen är underliggande i Partiet och att det är nödvändigt att rekonstituera detsamma på partiets enhetsbas: marxismen-leninismen-Mao Tsetungs tänkande, Mariáteguis tänkande och den allmänpolitiska linjen; ståndpunkter som bekämpades av de två andra nämnda fraktionerna och med den dåliga hantering av tvålinjerskampen som Paredes gjorde för det till att Partiet exploderar. Ordförande Gonzalo förstod nödvändigheten av rekonstitueringen av Partiet och nödvändigheten av att föra en inre kamp för att konkretisera den, sopande bort revisionismen så som bevisas av de ledarartiklar som han skrev i Röda Fanan i december 67 "Utveckla den inre kampen i grunden" och den i april 1968 "Fördjupa och intensifiera den inre kampen i den revolutionära praktiken". Han arbetar outtröttligt för att konkretisera det revolutionära våldet i folkkrig, i vägen att omringa städerna från landsbygden fullgörande huvuduppgiften som Partiet krävde: uppbyggandet av de revolutionära väpnade styrkorna, framläggande att den oersättliga basen är utvecklandet av det revolutionära bondearbetet, att utan ett bra arbete bland bondemassorna, detta är, väglett av marxismen-leninismen-Mao Tsetungs tänkande, lett av det Kommunistiska Partiet kan det varken finnas utveckling av den väpnade styrkan eller av folkkriget. Därefter, sade han att man inte endast måste återta Mariáteguis giltighet utan utveckla honom. Han etablerar Partiets Agrarprogram, i maj 69 och 72 etablerar han Ayacuchos Regionalkommittés Strategiska Plan. Han besegrar högerlikvidationismen och i Partiet kvarstår två fraktioner: den röda fraktionen i grunden i Ayacucho, ledd av Ordförande Gonzalo och den "bolsjevikiska" fraktionen som huvudsakligen agerade i Lima, de så kallade "bolsjevikerna" utvecklade en vänsterlikvidationistisk linje, form av revisionism som isolerade Partiet från massorna, ansåg att man inte kunde kämpa under fascismen, att det räckte med linje och i det militära motsatte de sig folkkriget; de krossades och deras huvuden flydde, 75.

Under den tredje strategiska politiska inriktningen "Fullborda Rekonstitueringen och Lägg Baser" för att inleda den väpnade kampen, var problemet att fullborda, förklara Partiets Rekonstituering avslutad och lägga baser för att inleda den väpnade kampen; detta definierades på det VII Plenumet i april 77 i vilket hela Partiet går till att arbeta under slagordet "Bygg upp i funktion av den väpnade kampen", i kamp begynnelserna till den högeropportunistiska linjen som sade att Velasco hade gjort agrarreformen, att man måste organisera bönderna runt Perus Bondefederation och att folkkriget måste föras för "de av massorna mest kända dagskraven" glömmande bort problemen om jorden och om Makten. Och, i städerna utvecklade de "workerism" centrerande klassen i fackligt arbete och motsättande sig att den skulle fullgöra sin ledande roll. Sedan dessa ståndpunkter krossats, sätter Ordförande Gonzalo den "Nationella Uppbyggnadsplanen" i verket, i juni 77; tiotals kadrer förflyttas till landsbygden i funktion de strategiska behoven av folkkriget och uppbyggandet av Regionalkommittéer hållande i åtanke de framtida Stödbaserna. På det VIII Plenumet, i juli 78 etablerar han "Schemat för den väpnade kampen", detta framlägger i väsen för oss att folkkriget i Peru måste utveckla folkkriget som en enhet såväl på landsbygden som i staden, landsbygden varande den huvudsakliga skådeplatsen för de väpnade aktionerna, följande vägen att omringa städerna från landsbygden och, vidare hålla i åtanke landets historiska samhälleliga process särskilt i det militära, Bergsområdets och huvudsakligen det i Centrum-Syds betydelse i vår historia, Huvudstadens betydelse och att lägesbestämma Peru inom den gemenskapen, i Sydamerika, i synnerhet, och inom det internationella sammanhanget och världsrevolutionen. Hela Partiet gick in i allmän reorganisering sättande centrum på landsbygden för att utveckla huvudformen av kamp och huvudformen av organisation och man lade grunder för uppbyggnaden av revolutionens tre instrument.

I syntes, hela Rekonstitutionsprocessen ger oss ett Parti av ny typ förberett för att inleda folkkriget och leda det tills erövrandet av Makten i hela landet, process i vilken den historiska kontingent som med proletariatets ideologi och under Ordförande Gonzalos ledning var reda att åta sig erövrandet av Makten medelst folkkriget smiddes.

I Partiets tredje moment, från 1980 och framåt, går Partiet till att leda folkkriget och vad gäller militär linje förverkligas "Tillämpningen och utvecklingen av Vägen"; detta tredje moment har fyra milstolpar: 1) Definition; 2) Förberedelse; 3) Inledande; 4) Utveckling av gerillakriget.

1) Definition. I väsen, Partiet tar det historiska och mycket betydelsefulla beslutet att inleda folkkriget i Peru, det definierades på det IX Utvidgade Plenumet i Juni 79. Beslut som uppnåddes mitt i tre intensiva kamper: den första, mot den högeropportunistiska linjen som motsatte sig att inleda den väpnade kampen förnekande revolutionär situation, att icke-existens av förutsättningar och att det fanns "stabilitet"; man uteslöt dem och Partiet beslöt om en ny etapp och ett nytt mål. Den andra kampen var mot en ny högerlinje som ansåg att det var omöjligt att inleda den väpnade kampen, att det var en "dröm", att det inte fanns nödvändighet att ta detta beslut eftersom det var en principfråga. Den tredje kampen var med meningsskiljaktigheterna inom vänstern, i vilken man såg schatteringar om hur utveckla folkkriget, etablerande att den proletära schatteringen var Ordförande Gonzalos och att det därför var den som måste hävda sig; hela Partiet avlade ett löfte att vägledas av Ordförande Gonzalos ledning.

Rörande de väpnade styrkornas organisering så kom man överens om att formera militära kadrer, särskilda grupper för aktioner och för att underminera de reaktionära styrkorna, siktande mot soldater. I strategi och taktik så slogs det organisatoriska systemet åter fast.

2) Förberedelse. I denna milstolpe sanktioneras Partiets Program, den peruanska revolutionens allmänpolitiska linje och Partistadgarna, man löser problem om politisk strategi rörande det revolutionära våldet, folkkriget och Partiet, Armén och Enhetsfronten och man åtar sig följande Beslut: "Smid det I Kompaniet i handling! Må det revolutionära våldet blomstra konkretiserat i att inleda och utveckla den väpnade kampen; låt oss öppna med bly och offra vårt blod för att skriva ett nytt kapitel i Partiets och vårt folks historia och låt oss i handling smida det I Kompaniet. Peru, 3 december 1979".

Partiet förberedde den väpnade kampen genom att behandla två frågor: 1) Problem om Politisk Strategi som ger folkkrigets innehåll, målen i perspektiv och i det omedelbara, liksom de riktlinjer som folkkriget måste ha, de militära planerna och uppbyggnaden av revolutionens tre instrument och dess förbindelse med den nya Makten, 2) Inledandet av den väpnade kampen, detta väsentliga avgörande problem, förtjänade mycket särskild uppmärksamhet av Ordförande Gonzalo som etablerade "Planen för Inledandet" vägledd av slagordet "Inled den väpnade kampen!" som var kondenseringen av den huvudsakliga politisk som måste förverkligas militärt, och vars innehåll innefattade: Först, de politiska uppgifterna att fullgöra, det vill säga att inleda den väpnade kampen, bojkotta valen, sätta igång den väpnade kampen om jorden och lägga grunderna för det nya i synnerhet för Makten; för det andra, kampformer: gerilla, sabotage, väpnad propaganda och agitation, selektiv tillintetgörelse; för det tredje, organisatoriska och militära former: väpnade kampavdelningar, med eller utan moderna vapen; för det fjärde, kronogram, dag för inledandet och Planens varaktighet, samtidiga aktioner för specifika datum; för det femte, slagord: "Väpnad kamp!", "Arbetare- och bonderegering!" och "Ned med den nya reaktionära regeringen!"

Förberedelsen skedde i kamp mot de högerståndpunkter som förnekade förutsättningar och sade att Partiet inte var förberett eller att massorna inte skulle komma att stödja oss, ledaren för dessa ståndpunkter vilka krossades gående över till fienden.

3) Inledande. Den 17 maj 1980 inleddes folkkriget i Peru, "det var ett utmanande politiskt slag av mycket stor betydelse som vecklande ut upproriska röda fanor och höjande hammare och skäror proklamerade 'Det är rätt att göra uppror' och 'Makten växer ur geväret', kallande samman folket, bönderna särskilt de fattiga att resa sig med vapen, att tända bålet och skaka om Anderna, att skriva den nya Historien på vår upproriska geografis fält och inre, att störta den förtryckande ordningens ruttna murar, att erövra topparna, att storma himlarna med gevär för att öppna den nya gryningen. Begynnelserna var blygsamma, nästan utan moderna vapen, man kämpade, man avancerade och byggde upp från det lilla till det stora, och av det svaga materialet, inledande elden, blev den stora turbulenta och rytande eldsvådan som breder ut sig sående revolution och exploderande mer våldsamt folkkrig".

Denna tredje milstolpe varade från maj till december 80 och man löste problemet om hur inleda den väpnade kampen, att gå från fredskämpar till krigskämpar, nyckel var militariseringen av Partiet medelst aktioner och den mästerliga Planen för Inledandet; så föddes det nya: huvudformen av kamp, den väpnade kampen och huvudformen av organisation, kampavdelningarna och plutonerna. De mest framträdande aktionerna på fältet var gerillaaktionerna i Ayrabamba och Aysarca och i staden, sättandet i brand av San Martíns Stadshus; bojkotten av valen i byn Chuschi varande den aktion som gav inledning till folkkriget. Denna Plan uppnåddes besegrande de högerståndpunkter som sa att Planen var "hoxhaistisk" och att aktionerna centrerade på staden, för de överdrev skenet och förblandade väsenet, redan då den reaktionära propagandan gav stora rubriker till sabotagen i städerna och fick aktionerna på landsbygden att verka små. Det är en specificering av folkkriget i Peru att göra landsbygden till den huvudsakliga skådeplatsen för aktionerna och städerna till nödvändigt komplement.

4) Utveckling av gerillakriget. Det har genomförts genom tre militära planer: Utveckla gerillakrigföringen på bred front, Erövra Baser och Utveckla Baser.

Angående Utveckla gerillakrigföringen på bred front fullbordades den med en plan som varade från maj 81 till december 82 och den har en föregående period, från januari 81."Öppna gerillazoner i funktion av Stödbaser"; den innebar ett ideologiskt-politiskt språng, genom att sätta marxismen-leninismen-maoismen, Ordförande Gonzalos vägledande tänkande som partiets enhetsbas; militärt öppnades gerillorna som en solfjäder i hela landet. "Erövrande vapen och medel, Skakande landsbygden med väpnade aktioner och Kämpa för att gå fram till Stödbaser" uppfylld delplaner den sista "Kämpa" varande länken till den följande planen; man gjorde framsteg i att rasera de feodala produktionsförhållandena siktande mot gamonalismen som spjutspets och bekämpande de samordnade polisoperationerna; man fullgjorde mängder av överfall på polisposteringar och selektiva förintanden mot gamonalmakten, alstrande en stor mobilisering av bondemassor som inkorporerades i miliserna, givande plats åt ett vakuum i reaktionens Makt och så uppkommer och mångdubblas Folkkommittéerna. Så framkommer och specificeras Stödbaserna.
Låt oss framhäva aktionerna som överfallet fängelset i staden Ayacucho där Kompaniet agerade för första gången, man höll staden i schack tilltvingade sig tiotals krigsfångar; överfallen mot polisposteringarna i Vilcashuamán, i Totos, i San José de Secce; sabotagen mot elnätet och mot kommunikationsvägarna; raseringar såsom de i Pincos, Toxama, Allpachaca, Huayllapampa bland andra. I städerna sabotagen mot byråkratkapitalismen och mot imperialismen, liksom stödet till strejkerna med väpnade aktioner.

Här var de högerståndpunkter som bekämpades de av personlig makt och förläning [not] och även tillbakagången i handling. Utveckla gerillakriget på bred front gav oss den viktigaste erövringen: den nya Makten, de klandestina Folkkommittéerna som är det som håller Stödbaserna uppe.

Inför folkkrigets framsteg satte Belaúndes reaktionära regering från första början igång förföljandet, repressionen, tortyren, fängslandet och döden mot partimedlemmarna, kombattanterna och massorna; de har satt ihop polisoperationer oberoende och gemensamma för deras polisstyrkor, Civilgardet, Republikanska Gardet, Underrättelsepolisen, förutom de antisubversiva kårerna som "sinchis". De utfärdade D. L. Nº 046 sann terroristlag som våldför sig på den borgerliga strafflagstiftningens mest grundläggande principerna; men resultatet av alla deras planer har varit det mest fullkomliga misslyckandet, massorna förkastade och gjorde motstånd mot aggressionen. Inför den nya Maktens uppkomst bröts tystlåtenheten hos Belaúnde-regeringen, som i början förringade problemet för att skydda sin falska demokratiska image och klassbehoven för utsugarna, storborgarna och jordägarna under yankee-imperialismens skydd hävdade sig, och man anförtrodde återupprättandet av den allmänna ordningen åt de väpnade styrkorna (Armén, Marinen och Flygvapnet), åt Statens ryggrad med stöd från polisstyrkorna, försättande området i Ayacucho, Apurímac och Huancavelica i undantagstillstånd och under politisk-militär kontroll i Ayacucho och Apurímac regionerna från december 82 tills idag.

Ordförande Gonzalo framlade, inför folkkrigets utveckling och det kontrarevolutionära svaret, som innebar ett kvalitativt språng, den Stora Planen Erövra Baser på den Utvidgade Centralkommittén i januari-mars 83 där han definierade de fyra politiska uppgifterna: allmän reorganisering av Partiet, bildandet av Folkets Gerillaarmé, av Revolutionära Fronten för Folkets Försvar och dess konkretisering som Folkkommittéer på landsbygden och som Revolutionära Rörelsen för Folkets Försvar i städerna och den Militära Planen Erövra Baser. Politiskt, beredde sig den motsättningen nya Stat - gammal Stat väg och under slagordet "Försvara, utveckla och bygg upp" Stödbaser utvecklas en hård väpnad tävlan i vilken reaktionen kämpar för att återupprätta den gamla Makten och revolutionen för att motåterupprätta den nya Makten, detta är det som vi kallar kamp mellan återupprättande och motåterupprättande och det omfattar åren 83 och 84. Militära Planer specificerades för zonkommittéerna tillämpande taktiken att vända och vrida på sig och slå mot fiendens svaga punkt; man fullgjorde två framgångsrika fälttåg ur vilka den nya Makten gick härdad sedan den passerat sitt första eldprov; Partiet vande sig vid eldstriden och Folkets Gerillaarmé utvecklades.

De reaktionära väpnade styrkorna förde det kontrarevolutionära kriget följande sina herrars sin yankee-imperialistiske herres åskådning, teorin om det kontrarevolutionära kriget etablerad av denne på bas av dess erfarenhet, huvudsakligen den dragen av Vietnam och, i synnerhet, den dragen ur kampen mot den väpnade kampen i Latinamerika, i synnerhet Mellanamerikas; detta var den grundläggande källan till teori till vilken läggs Israels "antiterrorist"-erfarenhet och dess likar i Argentinas, liksom rådgivandet från Förbundsrepubliken Tyskland, Taiwan, Spanien, etc. Till vilket den lägger erfarenheten av de få månaderna av antigerilla-kamp år 65 och den mer begränsade av dess kamp i La Convención. Operationerna står under de Väpnade Styrkornas Förenade Kommande som agerar enligt det fastlagda av Nationella Försvarsrådet i spetsen för vilket sitter Presidenten idag Alan García, härav dennes direkta och ofrånkomliga ansvarighet. Kontrarevolutionär strategi som har vunnits över upprepade gånger, krossats och besegrats fullkomligt och fullständigt av folkkriget, ännu en gång visande proletariatets strategis överlägsenhet över imperialismens.

Slag av specifik politik som de tillämpade: massor mot massor; folkmord, massgravar; försvinnanden upp till av hela byar, i syntes, de släppte lös den vita terrorn på landsbygden, särskilt i Ayacucho, Huancavelica och Apurímac. Resultatet av detta folkmord är åttatusen sjuhundra peruaner döda, av dem fyratusen sjuhundra mördade av de fattigaste och mest exploaterade huvudsakligen bönder och från städernas kåkstäder och bostadsområden och där fyratusen försvunna. Folkmord som inte gav det resultat som de sökte för det krossade inte folkkriget utan "folkkriget blir starkare slående hårt och utvecklandes", bevisande det som Ordförande Mao lär om att det repressionen gör är att elda på revolutionen.
Inom Planen Erövra Baser ligger "Planen för det Stora Språnget" som underkastande sig den specifika politiska strategin "två Republiker, två vägar, två axlar" kommer till uttryck och den militära strategin "gör gerillakriget allmänt", har förverkligat fyra framgångsrika fälttåg under de politiska vägledningarna "Låt oss öppna politiskt plan", "Mot de allmänna valen 85, försvåra, undergräv och förhindra dem där det är görligt för oss", "Mot den nya APRA-regeringens tillträdande" och "Undergräv APRA:s fascistiska och korporativa montage". Folkkriget utvecklades i området Ayacucho, Huancavelica och Apurímac och bredde ut sig till Pasco, Huánuco och San Martín, täckande ett aktionsområde från departementet Cajamarca, vid gränsen med Ecuador, i Nordost, till Puno vid gränsen med Bolivia i landets Sydost slående och skakande om i städerna, särskilt i Huvudstaden. Så, folkkriget tar i grunden i Bergsregionen i anspråk, detta är det peruanska samhällets historiska axel och dess mest efterblivna och fattiga del, för att omvandla den till den stora skådeplatsen för det revolutionära kriget; det går framåt i Djungelregionens ögonbryn och i Kustens viktigaste platser. Så, alltså, uppfattades inte folkkriget i en enda region utan i olika att utvecklas samtidigt, men i ojämlik form, med en huvudsaklig som kan variera om nödvändigt och allt inom en strategiskt centraliserad och taktiskt decentraliserad plan.

Bland de mest framträdande aktionerna ser vi slagen mot antigerilla-baserna i departmentet Ayacucho; förstörandet av de kontrasubversiva kärnbildningarna; hindrande upprättandet av mikroregioner; i Huancavelica sprängandet av elledningstorn och förstörandet av vägnätet; raserandet av jordbruksbolagen i Cinto och Vichincha med fördelning av boskap och tillägnande av jordar; inträngande i Apurímac; i Centrum bakhåll som det i Michivilca, sabotage mot understationen till Centromín, sabotage mot SAIS Túpac Amaru; i Norr jordinvasioner under slagordet "Erövra jorden!" som mobiliserade 160 tusen bönder och konfiskerade 320 tusen hektar till största delen betesmark och 12 tusen boskapsdjur; sabotage mot oljeledningen norperuano, mot APRA:s huvudkvarter i staden Trujillo, i Söder har man skakat om jordproblemet mobiliserande mer än 10 tusen bönder; i Huallaga stormning av polisposteringen i Aucayacu, förstörandet av storföretaget tealera, bakhåll mot Republikanska Gardet; i Storstadsområdet Lima, sabotage mot ambassader såsom den ryska socialimperialismens, mot tiotals av APRA-.s politiska lokaler, mot bankerna och fabrikerna, vilket allt förde till att sätta Huvudstaden under undantagstillstånd och utegångsförbud under de väpnade styrkornas ansvar i februari 1986.

Alan García Pérez fortsätter sin föregångares kontrarevolutionära politik och försöker krossa folkkriget genom folkmord såsom de i Accomarca, Llocllapampa, Umaru, Bellavista på landsbygden och i Republikens Huvudstad har han släppt lös två folkmord mot krigsfångarna, det första den 4 oktober 1985 då de avrättade 30 partimedlemmar och kombattanter i den lysande skyttegraven av kamp Lurigancho, men detta böjde inte det hjältemodiga motståndet från krigsfångarna vilka med sitt blod förverkligade Krigsfångarnas Dag och, det andra den 19:e juni 1986 det mest ondskefulla och avskyvärda med berått mod överlagda brottet för att krossa folkkriget och tillintetgöra krigsfångarna vilka med ett vilt motstånd tillfogade den folkmördande APRA-regeringen dess allvarligaste politiska, militära och moraliska nederlag fående dess dilemma att tjäna storbourgeoisien, dess byråkratiska fraktion för att utveckla fascism och korporativism att ta ett språng och definieras, García och APRA-partiet blivande för alltid dränkt i blodet från folkmordet. Hjältemodets Dag förverkligades med den monumentala trilogin av de 250 döda i de lysande skyttegravarna av kamp i El Frontón, Lurigancho, och Callao.

Vi fördömer och avslöjar opportunismen och revisionismen i dess olika varianter: pro-rysk, pro-kinesisk, de falska mariateguisterna, alla de som har agerat och agerar som angivare, tjänande som tross till kontrarevolutionen, förnekande och bekämpande folkkriget och beskyllande det för terrorism upprepande det som Reagan och den peruanska reaktionen och världs reaktionen säger, aldrig kunnande bevisa sina beskyllningar och helt enkelt kommande med adjektiv och fördömande våld "varifrån det än må komma" och fortsättande sina gamla på val inriktade ståndpunkter för att försöka stoppa in folket i den parlamentariska kretinismens fack, sjunkande allt mer ner i försvaret av den gamla ordningen, dess ruttna parlament, dess valfarser, dess författning och dess lagar och lever skakande av vördnadsfull fruktan inför de väpnade styrkorna och Statskuppen; vi fördömer den gemena och kapitulerande hållningen hos Barrantes Lingán, hans anhängare och kumpaner.

Den Stora Planen för att Erövra Basers politiska strategi fullgjord sedan 1983, medelst de två kampanjerna försvara, utveckla och bygg upp I och II och Planen Stora Språnget med dess fyra kampanjer fram till december 1986, visar oss folkkrigets framåtskridande, att vi är fast förbundna med massorna, trots allt de säger till motsatsen för fakta tillbakavisar dem obestridligt; folkkriget har erövrat aktionsområdet som breder ut sig i Bergsregionen, Djungeln och Kusten marscherar livskraftigt och kraftfullt byggande upp det nya och öppnande framtiden; och, Stödbaserna som är kärnan i att omringa städerna från landsbygden har erövrats.

Angående den Stora Planen Utveckla Baser så har denna särskild plats i folkkriget, för, folkkrigets väsen är att utveckla Stödbaser, därför har den Stora Planen Utveckla Baser att göra med uppbyggnaden av den nya Makten och dess utveckling, den har att göra med det perspektiv som öppnas för erövrandet av Makten i hela landet; så, den politiska strategin är Utveckla Baser och den militära strategin är Utveckla folkkriget tjänande världsrevolutionen, Plan som uppfylls med en pilotplan.

För att segra ger revolutionen upphov till och krossar en kraftfull kontrarevolution; vi går, alltså, in i avgörande år i vilka APRA fortsätter utan att ha någon strategisk plan; det talar om en "ny strategi" men det finns ingen sådan, det enda som de kan göra är att förse med större resurser, stifta politiska, ekonomiska och sociala lagar, förstärka militärerna för att underlätta de väpnade styrkornas bekämpande av oss med ett nytt folkmord i nya omständigheter, vi har redan genomgått folkmordet 83 och 83 som uppvisade det stora folkliga fördömandet och förstärkandet av revolutionen. Reaktionen kan inte göra annat än tillämpa folkmord men det kommer förstärka folkkriget; det skulle kunna finnas inledande reträtter och inflektioner men vi kommer vinna genom att framhärda i marxismen-leninismen-maoismen, Gonzalos tänkande, i vår politik av fem utvecklingar, i folkkrigets oövervinnerlighet och i stödet från folket som skapar och kommer skapa historien alltid under det Kommunistiska Partiets ledning.

Om de konkreta situationer och möjligheter som yppar sig för oss i den nya Stora Planen Utveckla Baser håll i åtanke att:

1) Väpnade grupper som MRTA och CRP har framkommer som har ombildats men de har ingen definierad marxistisk åskådning, så gående till att tjäna imperialismen, socialimperialismen, och den fascistiska påstådda dialogen till vilken de redan givit ensidiga vapenvilor.

2) APRA har redan börjat utveckla fascism och korporativism träffande på allvarliga och ökande svårigheter, som dess växande och slingrande maskopi och tvist med kompradorbourgeoisin, bland andra än viktigare motsättningar.

3) Klasskampen skärps mer, massorna går till att försvara sig och göra motstånd; om explosioner i städerna sker, kan de användas av socialimperialismen och reaktionen i allmänhet, genom deras representanter.

4) En Statskupp kan äga rum och, vidare, García Pérez själv framkalla en självkupp med målet att befara sig för framtiden.

5) I perspektiv, skulle reaktionen också kunna spela med en regering av Allende-typ, användande apraisten Barrantes eller en annan liknande; inom denna möjlighet måste man också hålla i åtanke Förenade Vänsterns illasinnade roll.

6) Den peruanska Staten har gränsproblem som kan skärpas i vilket ögonblick som helst, såsom erfarenheten från andra latinamerikanska länder visar; detta problem måste ses allvarligt.

7) Sändandet av yankee-trupper är redan ett faktum och inte bara en möjlighet, dess närvaro är förbunden med densamma i andra länder, i synnerhet angränsande och måste ses i förhållande till militära åtgärder vidtagna av Brasilien.

8) De imperialistiska krigen och deras aggressioner fortsätter att öka; och världskriget om herraväldet mellan USA och USSR fortsätter att förberedas genom maskopi och av global omfattning och, följaktligen, folkkriget är en trängande nödvändighet och världsfolkkriget är ett ofrånkomligt perspektiv.

Alla dessa möjligheter måste man allvarligt hålla i åtanke för att hantera folkkriget med politiken som befäl, och, i synnerhet, perspektivet av erövrandet av Makten i hela landet som kan framkomma och man måste åta sig det; sålunda vara ideologiskt, politiskt och organisatoriskt fast förberedda.
Den I Kampanjen av Pilotplanen för Stora Planen Erövra Baser har inneburit den största omskakning och den största nationella och internationella återverkan; den gamla Staten bryts mer, den har aldrig skakats så av någon i Peru. Nu åligger det oss att fullgöra den historiska och politiska nödvändigheten "Fullborda strålande etablerande en historisk milstolpe!" i den II Kampanjen. Förstående att Pilotplanen är som det inledande slaget för hela den Stora Planen Utveckla Baser.

Som avslutning, efter nästan åtta års folkkrig har vi genomfört mer än fyrtiofem tusen aktioner vilka uppenbarar hög kvalitet i aktionerna; det militariserade Partiet har härdats; Folkets Gerillaarmé har utvecklats och ökat sin stridsförmåga; och, vi har hundratals organisationer av nya Makt och de fattigaste massorna stödjer oss allt mer. Folkkriget har höjt vårt folks klasskamp till dess högsta form och detta återverkar i själva massornas kamp sättande igång dem att i språng och fortskridande inkorporeras i folkkriget. Så "vänder folkkriget landet upp och ner, den 'gamle mannen' bökar grundligt i det gamla samhällets inre, ingen kommer hålla honom tillbaka, framtiden dväljs redan hos oss, det gamla och ruttna samhället sjunker oåterkalleligt ner, revolutionen kommer förhärska. Leve folkkriget!" Vår uppgift är att utveckla folkkriget tjänande världsrevolutionen under marxismen-leninismen-maoismens, Gonzalos tänkandes fanor.

2. VÄGEN ATT OMRINGA STÄDERNA FRÅN LANDSBYGDEN OCH DEN REVOLUTIONÄRA STÖDBASEN

Ordförande Mao har etablerade vägen att omringa städerna från landsbygden och dess kärna Stödbaserna, hållande i åtanke att de tagande med i beräkningen att de mäktiga imperialisterna och deras reaktionära kinesiska allierade hade förskansat sig i de viktigaste städerna och att om revolutionen vägrade kapitulera och önskade framhärda i kampen var den tvungen att förvandla de efterblivna landsbygdszonerna till avancerade och solida Stödbaser, till revolutionens stora militära, politiska, ekonomiska, och kulturella bastioner från vilka kämpa mot den vildsinte fienden, som attackerade landsbygdszonerna användande städerna, och steg för steg före revolutionen till den fullständiga segern genom ett långvarigt krig.

På grundval av den maoistiska tes, har Ordförande Gonzalo etablerat att föra fram ett enhetligt folkkrig där landsbygden är den huvudsakliga skådeplatsen för de väpnade aktionerna, för, i vårt land har vi en överväldigande majoritet av bondemassa och här måste Stödbaserna byggas upp redan då, som Ordförande Mao säger: "Den långvariga revolutionära kampen i de revolutionära basområdena utgöres i huvudsak av gerillakrigföring av bönder, ledda av Kinas kommunistiska parti. Därför är det felaktigt att förbise nödvändigheten av att använda landsbygdsdistrikt såsom revolutionära basområden, att försumma omsorgsfullt arbete bland bönderna och att försumma gerillakrigföringen" [VV2 s. 304]. Men, vidare, specificerar Ordförande Gonzalo att man i städerna komplement måste föra fram väpnade aktioner då, som redan den internationella och vår erfarenhet visar, detta är görligt; och, han drar lärdom av, till exempel, det som hände med gerillan på Filippinerna som omgrundade sig på landsbygden och lämnade städerna, i synnerhet Huvudstaden, i fred, framkallande gerillornas isolering. I Brasilien, tillämpade revolutionärerna även väpnade aktioner på landsbygd och i stad, de specificerade bara inte vilken som var huvudsaklig. I Vietnam har man gjort viktiga väpnade aktioner även i städerna. Likaledes, hållande i åtanke säregenheterna hos städerna i Latinamerika, där procentandelen proletariatet och fattiga massor är hög, är massorna redo att utveckla aktioner kompletterande dem på landsbygden; endast att man i städerna inte bygger upp den nya Makten, Stödbaser, utan Front konkretiserad i Revolutionära Rörelsen för Folkets Försvar med Motståndscentra som för folkkriget och förbereder den framtida resningen, som kommer ske när styrkorna från landsbygdens angriper städerna i kombination med resningen inifrån.

Stödbaserna är de strategiska baser på vilka gerillastyrkorna stödjer sig för att fullgöra sina strategiska uppgifter och uppnå målet såväl att bevara och öka sina styrkor om att förinta och kasta ut fienden. Utan sådana strategiska Baser skulle det inte finnas någonting att stödja sig på för att utföra någon av våra strategiska uppgifter och att uppnå krigets mål.

Ordförande Mao framlägger tre villkor för bildandet av Stödbaser: att ha väpnade styrkor, besegra fienden och mobilisera massorna. Dessa har specificerats i vårt folkkrig när man 1982, tillämpande Planen Utveckla gerillakriget på bred front i dess del Kämpa mot fienden siktade mot att förstöra de gamla feodala produktionsförhållandena, angrep polisposteringar, tillämpade selektivt tillintetgörande av gamonalmakt och polisstyrkorna så övergav landsbygden och drog sig tillbaka till provinshuvudstäderna; den gamla Maktens myndighetspersoner avsade sig sina poster i massiv skala, alstrande Maktvakuum och tiotusentals massor mobiliserades, det är under dessa omständigheter som Stödbaserna vilka specificerades i de klandestina Folkkommittéerna uppkommer. Det är, alltså, felaktigt att ta den kinesiska erfarenheten dogmatiskt då om omständigheterna var givna och principerna styrde måstade man bygga Stödbaser; att besluta detta innebar en kamp mot högeravvikelsen som argumenterade att man inte hade slagit stora fiendestyrkor, när problemet är att fiendestyrkorna hade övergivit landsbygden som följd av besegrandet av deras politiska och militära planer.

Ordförande Gonzalo har etablerat ett system av Stödbaser omgivet av gerillazoner, operationszoner och aktionspunkter hållande i åtanke de politiska och sociala omständigheterna, kamptraditionen, de geografiska säregenheterna och Partiets, Arméns och massornas utveckling.

Det är grundläggande att stödja giltigheten hos vägen att omringa städerna från landsbygden och dess kärna Stödbasen då, med kringirrande rebellgerillor skulle Folkets Gerillaarmé inte ha Stödbasen som går till att bli den eftertrupp som understödjer den och man skulle inte heller bygga upp den nya Makten. Vi är fullkomligt mot fokismen.

3. DET LÅNGVARIGA KRIGET

Folkkriget är långvarigt eftersom det härleds ur korrelationen mellan fiendens faktorer och våra vilka är bestämda av de fyra följande grundläggande kännetecknen: Det första är att Peru är ett halvfeodalt och halvkolonialt samhälle över vilket en byråkratkapitalismen utvecklas; det andra är att fienden är stark; det tredje är att Folkets Gerillaarmé är svag; och det fjärde är att det Kommunistiska Partiet leder Folkkriget. Av det första och fjärde kännetecknen härleds att Folkets Gerillaarmé kan växa och besegra fienden; av det andra och tredje kännetecknen härleds att Folkets Gerillaarmé varken kommer växa med stor hastighet eller besegra sin fiende snart. Dessa säregenheter bestämmer krigets långvariga karaktär.

Fienden är stark och vi är svaga; i detta ligger faran för vårt nederlag men fienden har en enda fördel, deras kontingents stora antalet och den beväpning den räknar med, men alla de övriga aspekterna utgör deras svaga punkter: deras mål är att försvara den gamla och ruttna jordägar-byråkratstatens Makt; den har en borgerlig militär linje; den är en legoknektarmé; den har ingen medveten disciplin och dess moral är låg; den har starka motsättningar mellan befäl och soldater och har dåligt anseende bland massorna; vidare, själva basen för den reaktionära armén är av arbetar- och bondeursprung vilka kan falla samman inför ett orättfärdigt krig; dessutom de så har de väpnade styrkorna i Peru aldrig vunnit krig och de är experter på nederlag. Därutöver, har de räknat och räknar de med stödet från den internationella reaktionen men vi räknar med stödet från de förtryckta nationerna, från världens folk och det internationella proletariatet, vilka är de nya styrkorna.

Folkets Gerillaarmé har en enda svag punkt, dess otillräckliga utveckling och de övriga aspekterna utgör värdefulla fördelar: den fram ett folkkrig för att skapa en ny Makten; den har en proletär militär linje, absolut ledd av det Kommunistiska Partiet; den baserar sig på klassmod och revolutionär heroism eftersom den har en medveten disciplin, dess moral är hög och det finns en nära enhet mellan befäl och soldater och den är en armé sammansatt av folket självt, arbetare och bönder, huvudsakligen fattiga bönder.

Men det objektivt faktumet är att det finns en stor olikhet mellan fiendens styrkor och våra styrkor och för att vi ska gå från att vara svaga till att bli starka krävs en tid under vilken fiendens defekter kommer till uttryck och våra fördelar utvecklas. Därför säger vi att vår armé är till synes svag men i väsen är den stark och fiendearmén är till synes stark men i väsen svag. Så, för att gå från svaga till starka måste vi föra fram det långvariga folkkriget och detta har tre etapper: den första är perioden av fiendens strategiska offensiv och vår strategiska defensiv. Det andra kommer vara perioden av fiendens strategiska konsolidering och vår förberedelse för motoffensiven. Den tredje kommer att vara en period av vår strategiska motoffensiv och fiendens strategiska reträtt.

Ordförande Gonzalo lär oss så att folkkriget är långvarigt, långt, blodigt men segerrikt och han säger oss att tiden för dess varaktighet kommer förlängas eller förkortas inom dess långvariga karaktär i så motto att ju mer vi kämpar hållande oss till den proletära militära linjen, för högeravvikelsen är huvudfaran som kan orsaka allvarliga hinder för kriget.

Idag befinner vi oss i perioden av fiendens strategiska offensiv och av vår egen strategiska defensiv och vi måste stärka folkkriget genom att tillämpa det generaliserade gerillakriget läggande baser för den följande etappen betalande det pris som blir nödvändigt men kämpande för att det skall vara minsta möjligt.

II. UPPBYGGNAD AV FOLKETS GERILLAARMÈ

För att föra folkkriget måste man räkna med huvudformen av organisation vilken är Folkets Gerillaarmé, för, den gamla Statens ryggrad är den reaktionära väpnade styrkan och för att förstöra den gamla Staten måste man förstöra dess reaktionära väpnade styrkor och Partiet måste räkna med en kraftfull armé: "Utan en folkarmé har folket ingenting", så lär oss Ordförande Mao.

Uppbyggnaden av armén ser man i uppbyggnadslinjen, baserad på marxismen-leninismen-maoismen, Gonzalos tänkande. I syntes, har Ordförande Gonzalo bidragit med att inkorporera miliserna i Folkets Gerillaarmé, dess skapande som sådan är ett mot det väpnade havet av massor och lösningen att gå från oorganiserade massor till militärt organiserade massor.

III. STRATEGI OCH TAKTIK

Ordförande Gonzalo framhäver sju punkter om strategi och taktik av Ordförande Mao specificerande några av dem, dessa måste vi ägna yttersta uppmärksamhet för ledningen av folkkriget.

1. Om Strategi och Taktik. Han utgår från Ordförande Maos tes om att strategins uppgift som vetenskap är att studera lagarna för ledandet av militära operationer vilka inverkar på krigets situation i dess helhet. Uppgiften för vetenskapen om fälttågen och taktiken är att studera lagarna för militära operationer av partiell karaktär. Och han gör en strategisk utveckling av hur föra krig i landet som helhet och varje zon, hållande i åtanke dess förbindelse med den internationella situationen; han framlägger för oss axlarna, underaxlarna, rörelseriktningarna och rörelselinjerna vilka gör det möjligt för oss att vidmakthålla krigets strategiska kurs i varje omständighet och att bemöta varje typ av politiska och militära operationer som kontrarevolutionen sätter i verket. På denna bas, etablerar han den Nationella Militära Planen som är strategiskt centraliserad och taktiskt decentraliserad, utgående från att varje plan är en ideologi, att den måste avspegla verkligheten och de smala och oländiga vägar som denna har att uttrycka, tagande Stalin, förbinder han strategin med taktiken och etablerar de strategiskt-operationella Planerna vilka konkret är hur strategin förbinds med de taktiska operationerna; och, så. måste varje Kommitté utarbeta sina strategiskt-operationella Planer inom den allmänna strategiskt-operativa Planen och specifikt inom den för hela Partiet gemensamma strategiskt-operativa Planen.

Den korrekta dispositionen härrör från befälets riktiga beslut, varje militär planer måste baserade på det oumbärliga undersökningar och på ett omsorgsfullt studium av fiendens situation, den egna situationen och det inbördes förhållandet mellan båda, det vill säga, man måste alltid hålla "de två kullarna" i åtanke; man måste vägledas av en politisk strategi och av en militär strategi.

För utarbetandet av Planerna håller vi alltid följande allmänna riktlinjer i åtanke: 1) Den internationella klasskampen mellan revolution och kontrarevolution; ideologin; den internationella kommunistiska rörelsen; RIR. 2) Klasskampen i landet; kontrarevolutionen; den politiska konjunkturen; det kontrasubversiva kriget. 3) Folkkrigets utveckling; utvärdering; lagar och lärdomar. 4) Nödvändighet att undersöka. 5) Folkkriget och uppbyggnaden. 6) Folkkriget och massorna. 7) Tvålinjerskampen. 8) Program och Kronogram. 9) Attityd och paroller. "Var överlägsna svårigheterna och erövra än högre segrar!"

På nästan 8 års folkkrig har vi fyra planer: Plan för Inledandet; Plan Utveckla på bred front; Plan Erövra Baser; och, Plan Utveckla Baser.
2. Krigets grundläggande princip. Alla orienterande principerna för militära operationer kommer ur en enda grundläggande princip: gör allt som är möjligt för att bevara de egna styrkorna och förinta fiendens. Varje ålägger ett pris, ibland ytterst högt och för att bevara våra styrkor måste vi förinta fiendens, men för att förinta fienden måste vi betala ett pris för att bevara helheten. Ordförande Gonzalo lär oss att man måste vara beredd att betala det högsta krigspriset men vi måste kämpa för att detta ska vara det minsta möjliga, det är en motsättning och problemet ligger i attityd och bra planering och det är huvudsakligen en fråga om befäl. Han härdar oss i "utmanandet av döden", i "revolutionär heroism" och i "erövra lagerkransar till döden". I kriget ser vi alltid två aspekter, den destruktiva och den konstruktiva och huvudsaklig är den andra.

3. Gerillataktiken eller den grundläggande taktiken. "Fienden rycker fram, vi drar oss tillbaka; fienden slår läger, vi hemsöker honom; fienden tröttnar, vi angriper; fienden slår till reträtt, vi förföljer". Denna grundläggande taktik måste förkroppsligas och tillämpas kretsande runt fienden och sökande hans svaga punkt för att slå honom.

4. "Inringnings och undertryckning"-fälttåg och motfälttåg, folkkrigets huvudform. Det är en lag att kontrarevolution för att krossa revolutionen släpper lös inringnings- och utrotningsfälttåg mot varje enhet ur Folkets Gerillaarmé eller mot Stödbaserna; Folkets Gerillaarmés operationer antar formen av motfälttåg och Ordförande Mao har etablerat nio steg för att krossa ett inringnings- och undertryckningsfälttåg: 1) Det aktiva försvaret; 2) Förberedandet av ett motfälttåg; 3) Den strategiska reträtten; 4) Den strategiska motoffensiven; 5) Motoffensivens inledning; 6) Koncentration av trupperna; 7) Den rörliga krigföringen; 8) Kriget för snabbt avgörande; och, 9) Förintelsekrig. Ordförande Gonzalo har tillämpande denna lag på vårt folkkrigs förhållanden framlagt fälttågets fem delar, vilka gör det möjligt för oss att besegra reaktionens politiska och militära planer; varje fälttåg havande ett specifikt politiskt och militärt mål som uppfylls med överraskning, slående när vi vill, var vi vill och hur vi vill. Han har även specificerat de fem stegen som var och en av de militära aktionerna måste följa alltid tjänande det politiska målet, bekämpande kriterierna av aktion för aktionens skull. Han påpekar betydelsen av att skilja fiendens rörelsers väsen och sken; och han har även etablerat folkkrigets fyra kampformer för oss: 1) Gerillaaktionen med dess två former, angreppet och bakhållet; 2) Sabotaget; 3) Selektiv tillintetgörelse; och 4) Väpnad propaganda och agitation; liksom de olika tillvägagångssätten.

5. Gerillakrigets strategiska roll. Ordförande Mao har höjt gerillakriget till strategisk nivå, före honom ansåg man det endast vara ett taktiskt problem, att det inte tjänade till att bestämma utgången av kriget; men även om gerillakriget inte avgör kriget eftersom detta kräver reguljärt krigföring, så fullgör det en serie strategiska uppgifter som för till den gynnsamma utgången i kriget. Vi uppfattar gerillakriget i stor skala, generaliserat gerillakrig som måste understödja det långvariga och förbittrade kriget, härav att vi tillämpar gerillakrigets sex strategiska problem: 1) Initiativ, flexibilitet och planering i förverkligandet av offensiva operationer inom det defensiva kriget, slag av snabba avgörande inom det långvariga kriget och operationer på de yttre linjerna inom ett krig inom de inre linjerna. 2) Koordination med den reguljära krigföringen. 3) Skapande av Stödbaser. 4) Strategiskt försvar och strategisk anfall i gerillakriget. 5) Omvandling av gerillakriget till rörelsekrig. 6) Befälsförhållanden.

6. De tio militära principerna. I december 1947 syntetiserade Ordförande Mao mästerligt i 10 militära principer den riktiga och korrekta strategiska linjen som följts i mer än 20 års folkkrig, som man ser i "Det nuvarande läget och våra uppgifter", tredje delen. Vi tillämpar dessa principer och det är mycket viktigt att fördjupa deras förkroppsligande.

7. Lysande sammanfattning av strategi och taktik. Ordförande Mao har på ett lysande sätt sammanfattat folkkrigets strategi och taktik i följande fras: "Ni kämpar på ert sätt och vi på vårt, vi slåss när vi kan vinna och drar oss undan när vi inte kan vinna".

"Med andra ord, ni litar på moderna vapen och vi litar på ett folk med högt revolutionärt medvetande, ni ger fullt spelrum åt er överlägsenhet och vi åt vår, ni har ert sätt att kämpa, vi har vårt. När ni önskar slåss med oss låter vi er inte göra det och ni kan inte ens finna oss. Men när vi önskar kämpa mot er, ser vi till att ni inte kan komma undan och vi träffar er kraftigt och förintar er. När vi är i stånd att utplåna er så gör vi det så det förslår, när vi inte kan ser vi till att ni inte utplånar oss. Det är opportunism att inte vilja kämpa när man kan vinna. Det är våghalsighet att envisas med att kämpa när man inte kan vinna. Hela vår strategiska och taktiska målsättning beror på vår strävan att kämpa. Det är på grund av nödvändigheten att kämpa som vi erkänner nödvändigheten av avtåg. Det enda syftet med avtåg är att kämpa och att åstadkomma fiendens slutliga och fullständiga förintelse. Denna strategi och taktik kan endast tillämpas då man sätter sin lit till folkets breda massor och då man så förfar, ger man fullt uttryck åt överlägsenheten i folkkriget. Hur överlägsen fienden än må vara i fråga om teknisk utrustning och vilka knep han än må tillgripa; han kommer att befinna sig i ett passivt läge, utsatt för angrepp, och initiativet kommer alltid att ligga i våra händer." Citerat i "Leve segern i folkkriget!", september 1965. [2:a sv uppl, s 27 f.]

Tillämpandet av denna princip gör det möjligt för oss att visa folkkrigets överlägsna strategis oövervinnelighet, för proletariatet som sista klass i historien har skapat sin högre form av krig och ingen annan klass, bland dem bourgeoisien med sina högsta politiska och militära strateger är förmögen att besegra den, må reaktionen drömma om att utarbeta "strategier överlägsna" folkkriget för de är dömda till misslyckandet redan då de är mot historien. Vårt folkkrig brinner segerrikt i nästan åtta år visande folkkrigets oövervinnelighet.

Vi medlemmar av Perus Kommunistiska Parti åtar oss fullkomligt och fullständigt Partiets militära linje, etablerad av Ordförande Gonzalo som baserande sig på det högsta som det internationella proletariatet har skapat, marxismen-leninismen-maoismen med Gonzalos tänkande har specificerat vår militära linje, förseende oss med ett oövervinneligt vapen, det enhetliga folkkriget landsbygd huvudsaklig och stad komplement, som huvudform av kamp för vi det framåt varande en tänd fackla inför världen som basunerar ut den alltid levande marxismen-leninismen-maoismens allmänna giltighet.

LEVE PARTIETS MILITÄRA LINJE!

FOLKKRIGET ÄR OÖVERVINNLIGT!


 

1988 PKP

 

Ediciones
Bandera Roja
reproducerat av
FOLKRÖRELSEN PERU