VfSNP
ansvarar för eventuella översättningsproblem i
texten. Redaktionen
|
Proletärer i alla länder,
förena er!
INLEDNING
Upphöjande, försvarande och tillämpande marxismen-leninismen-maoismen,
huvudsakligen maoismen, har Ordförande Gonzalo etablerat Partiets
militära linje. På den I Utökade Nationella Konferensen
i november 1979 beslutade man att den var den allmänpolitiska linjens
centrum och den utvecklas nu genom Folkkriget.
Ordförande Gonzalo har oförtrutet integrerat marxismen-leninismen-maoismens
allmängiltiga sanning med den peruanska revolutionens konkreta praktik
bekämpande och krossande revisionismen och de högeropportunistiska
linjerna; tillämpande den dialektiska materialismen på frågan
om krig, därför uttrycker den militära linjen också
Ordförande Gonzalos filosofiska tänkande och sammanfattar krigets
lagar, det revolutionära krigets i allmänhet och de specifika
lagarna för det revolutionära kriget i Peru. Den militära
linjen är vital för vårt ideologiska, politiska, militära,
ekonomiska och kulturella arbete och gör det möjligt för
oss att skilja den proletära militära linjen från den
borgerliga militära linjen.
Den militära linjen är de lagar som styr folkkriget för
erövrandet av Makten och försvaret av densamma. Den består
av tre element: 1) Folkkrig, som i vårt fall specificeras som enhetligt
folkkrig, landsbygd huvudsaklig, stad komplement; 2) Uppbyggnad av de
revolutionära väpnade styrkorna, som i vårt fall specificeras
som Folkets Gerillaarmé, som har som säregenhet inkorporeringen
av milisen för att skrida fram mot det väpnade havet av massor,
och; 3) Strategi och taktik som förverkligas genom inringnings- och
undertryckningsfälttåg och inringnings- och undertryckningsmotfälttåg,
som man i vårt fall specificerar genom att tillämpa politiska
och militära planer som räknar med politisk strategi och militär
strategi konkretiserade i fälttåg med specifika innehåll.
I. FOLKKRIGET
1. OM FOLKKRIGET I PERU
Ordförande Gonzalo åtar sig, återförsäkrande
sig i lagen om det revolutionära våldet som allmängiltig
lag, proletariatets högsta militära teori fastlagd av Ordförande
Mao: folkkriget som har universell giltighet och gäller för
alla typer av länder, vilket måste specificeras för varje
revolutions förhållanden. Så är världsfolkkriget
den huvudform av kamp som proletariatet och världens förtryckta
folk måste upphöja för att ställa det mot det imperialistiska
världskriget. Han utgår från att folkkriget är ett
massornas krig och endast kan förverkligas genom att mobilisera massorna
och genom att stödja sig på dem. Han säger: "Massorna
ger oss allt, från brödkanterna som de tar ur munnen till deras
dyrbara blod som det utgjuter tillsammans med kombattanternas och partimedlemmarnas
bevattnande folkkrigets väg för den nya Makten." Och att
massorna måste organiseras väpnat i Folkets Gerillaarmé;
i Stödbaserna är alla män och kvinnor i varje Folkkommitté
militärt organiserade, även i städerna agerar Folkets Gerillaarmé
och sluter mer och mer samman massorna i de olika nya organisationerna
i och för folkkriget; den Revolutionära Rörelsen för
Folkets Försvar är konkretiseringen av Fronten i städerna
och dess syfte är att föra massorna till motståndet, att
tjäna kriget, och i funktion av den framtida resning.
Han vidhåller att man för att kunna gå framåt
i Folkkriget måste hålla fyra grundläggande problem i
åtanke: 1) Proletariatets ideologi, marxismen?leninismen?maoismen
som måste specificeras i ett vägledande tänkande, därför
baserar vi oss på marxismen-leninismen-maoismen, gonzalos tänkande,
och i huvudsak på detta;
2) Nödvändigheten av Perus Kommunistiska Parti, som leder Folkkriget;
3) Folkkriget specificerat som bondekrig, som följer vägen att
omringa städerna från landsbygden; och
4) Stödbaser eller ny Makt, uppbyggandet av Stödbaser, det är
väsendet i vägen att omringa städerna från landsbygden.
Han analyserar vårt folks historiska process och visar att detta
alltid har kämpat, att "det har fostrats och framskridit i det
revolutionära våldet, det är i detta, i dess olika former
och grader, som vårt folk erövrade dagskrav, rättigheter
och friheter, för inget föll till det från skyarna inte
heller gavs det dem, 'förbannat det som förrädarna säger'
allt erövrade det definitivt med revolutionärt våld, i
eldig kamp mot det kontrarevolutionära våldet; så erövrades
de åtta timmarna, så erövrades och återficks jordar,
så ryckte man till sig rättigheter och störtade man tyranner.
Det revolutionära våldet är, alltså, vår historiska
process' själva väsen... det är lätt att förstå
att den peruanska revolutionens, vår demokratiska revolution, folkets
och klassens frigörelses, utveckling och seger, kommer uppnås
endast medelst vårt folks allra mest storartade revolutionära
krig, resande massan i vapen medelst folkkriget."
Han drar lärdomen att de politiska och militära händelserna
är de som har avgjort de stora förändringarna i landet,
han säger oss att först kommer det militära faktumet och
sedan den politiska förändringen. Så återförsäkrar
han sig i att kriget är politikens fortsättning medelst andra
medel. Han lär oss hur vårt folks massor har kämpat mot
exploatörerna, såsom sexhundratalet i vilket Staten uppkommer
i Peru har massorna bekämpat förtrycket och exploateringen.
Att inkariket etablerade sin dominans medelst erövringskrig och dess
dominans definierades i slaget vid Yahuarpampa mot los chancas för
att därefter utvidga sig medelst krig; detta var ett politiskt och
militärt faktum.
Den spanska kronans erövring var ett annat politiskt och militärt
faktum som påtvingade sig krossande infödingarnas motstånd
och de inre kamperna mellan de erövrade; likväl bör framhävas
bland andra Marco Incas kamp som ledde ett uppror mot spanjorerna.
Införandet av Vicekungadömet var ett annat politiskt och militärt
faktum som krossade conquistadorerna själva och för att vidmakthålla
sig var det tvunget att bemöta stora bonderesningar såsom Juan
Santos Atahualpas; och 1780 Túpac Amarus mäktiga rörelse
som nådde att resa 100 tusen man och utvidgade sig från Cusco
och Puno till Bolivia, och satte vicekungadömets välde i allvarlig
risk återskallande i Argentina, Colombia och Mexico och omskakande
Amerika; besegrad rörelse men som skakade om och undergrävde
Vicekungadömet så förberedande förutsättningarna
för Frigörelsen; men minns att Túpac Amaru var en cacique
för att se hans klasskaraktär.
Frigörelsen är ett annat militärt och politiskt faktum
och det har tre moment: första, på 1800-talet bonderesningar,
Túpac Amaru till exempel; andra, resningar i städer, som de
Zelas i Tacna och gerillorna, framhävas bör Cangallos och Yauyos
förutom många andra; tredje, konfrontationer mellan stora arméer
som avslutar de frigörande hjältedåden med San Martín
och Bolívar, definierande sig i slaget vid Ayacucho 1824. Förstå
att även om Frigörelsen leddes av de spanskättade hade
den förtjänsten att bryta med den spanska kronans välde;
att San Martín var en stor militär strateg och Bolívar
uppvisade status av politisk och militär strateg, båda kämpade
för att frigöra flera länder i Amerika utan att söka
någon nytta, visande att för att tjäna till en stor sak
måste man alltid sätta allmänna intresset först och
aldrig det personliga, och detta utan att vara kommunister.
I Republiken fortsatte jordägarna ha befälet men i blod och
eld bemötande stora bondekamper, bland dem Atusparias och Uscho Pedros,
eller Llaccollas i Ocros. Här har vi det svarta kapitlet om kriget
med Chile där bägge länderna stod mot varandra rörda
av engelsmännens och fransmännens intressen vilka sökte
våra rikedomar av guano och nitrat; krig som hejdade den begynnande
kapitalistiska utvecklingen av landet och visade de dominerande klassernas
smutsiga roll, del av vilka kapitulerade inför Chile; men man måste
framhäva massornas hjältemodiga motstånd mot den invaderande
i försvar av folket och den territoriella integriteten, motstånd
som hade särskild styrka i Centrum-Sydbergsregionna där man
bildade gerillorna; Cáceres, som var en militär jordägare,
fullgjorde en viktig roll i detta sammanhang.
Kriget mot Chile som ägde rum från 1879 till 1883, förde
till den peruanska ekonomins ras; för att först 1895 gå
in i byråkratkapitalismens början som inleder det nutida peruanska
samhällets utveckling. 1800-talet lämnar oss att det att gå
från att vara koloni till att vara halvkoloni och från att
vara feodalt till att vara halvfeodalt och byråkratkapitalismen
börjar utvecklas bunden till yankee-imperialismen som går till
att ersätta engelsmännen. Det moderna proletariatet uppkommer
och förändrar den politiska kampens villkor.
Ur denna historiska process kommer följande lärdomar: att folket
alltid har kämpat, det är inte fredligt och det tillämpar
det revolutionära våldet med de medel de har till sitt förfogande;
att bondekamperna är de som mest har skakat samhällets grundvalar
och att dessa inte har kunnat lyckas eftersom de saknade ledningen av
proletariatet representerat av det Kommunistiska Partiet; och att de politiska
och militära fakta bestämmer de stora samhälleliga förändringarna.
Utifrån den militära linjens ståndpunkt, har det nutida
Peru tre moment bundna till framträdandet av proletariatet som grundar
sitt Parti för att ta Makten medelst det revolutionära våldet,
specificerande sin väg, vilken syntetiseras i Partiets militära
linjes process.
I det första momentet, från 1895 till 1945, konstitueras Perus
Kommunistiska Parti och angående den militära linjen etablerar
Mariátegui "Fastställandet och utkastet till vägen".
De hjältemodiga arbetarkamperna för lön, åttatimmarsdag
och arbetsförhållanden, bonderörelserna i landets Södra
Bergsregion för jord och lantbruksproletariatets, förutom de
universitetsstuderandes för reformen kommer att bli en komplex skärpning
av klasskampen i vilken det peruanska proletariatet mognar och Mariátegui
grundar Perus Kommunistiska Parti, den 7 oktober 1928, under marxismen-leninismens
fana.
Han fastställer och gör utkast till grundläggande idéer
om det revolutionära våldet, han säger: "det finns
ingen måttfull, balanserad, lugn, rofylld revolution", "Makten
erövras medelst våldet... Makten bevaras endast medelst diktaturen".
Han uppfattar kriget som långvarigt: "en revolution fullbordas
endast på många år. Ofta har den växlande perioder
av övervikt för de revolutionära styrkorna och av övervikt
för de kontrarevolutionära styrkorna". han etablerar förhållandet
mellan politik och krig; förstående att revolutionen alstrar
en armé av ny typ med en egna och från exploatörernas
skilda uppgifter; såsom han även förstod böndernas
roll och det vitala deltagandet av den ledande arbetarklassen; att revolutionen
kommer ned från Anderna, att "sedan den latifundistiska feodaliteten
slagits ned, kommer den urbana kapitalismen sakna styrka att motstå
arbetarflodvågen", att för att man ska göra revolution
behöver man vapen, program och doktrin; han uppfattade revolutionen
som ett totalt krig i vilket de politiska, sociala, militära, ekonomiska
och moraliska elementen förbinds och varje parti sida sätter
i spänning och rör alla de resurser den kan. Han förkastade
fullständigt vägen genom val.
Sedan Mariátegui dött, i april 1930, kommer högern med
Ravines att usurpera ledningen över Partiet och ifrågasättandet
och förnekandet av Mariáteguis väg framkommer, i ord
åberopar de resning men de faller till inriktning på val.
Den så kallade Partiets "Konstituerande Kongress" 1942
stadfäster den kapitulerande taktiken av "Nationell enhet",
såväl i inrikespolitiken som i den internationella. Partiet
blir påverkat av browderistiska idéer, vilka är en samtida
föregångare, där det finns ett klart övergivande
av det revolutionära våldet, en taktik inriktad på val
och att centrera i den "Nationella Demokratiska Fronten". Dock,
den röda linjen kämpade för att försvara de marxist-leninistiska
ståndpunkterna även om den bekämpades hårt och den
inre kampen löstes medelst uteslutningar.
I det andra momentet, från 1945 till 1980, rekonstitueras Perus
Kommunistiska Parti och angående den militära linjen etablerar
Ordförande Gonzalo "Definitionen av och Grunderna för Vägen".
Detta andra moment har två delar: Den första från 45
till 63 som är "Nya impulser för Partiets utveckling och
början av kampen mot revisionismen" och den andra delen, från
63 till 80 som är "Etablerandet av den allmänpolitiska
linjen och rekonstitueringen av Partiet".
I den första delen av det andra momentet, i mitten av 50-talet inleds
kampen för att reaktivera Partiet som hade upplösts efter Odrías
statskupp. Senare, börjar i Partiet kampen mot revisionismen öppna
vägen för sig; denna process mitt i återverkan av den
kubanska revolutionen och huvudsakligen eftersom på världsnivå
kampen mellan marxism och revisionism börjar utvecklas. Revolutionens
väg börjar diskuteras, man börjar åter tala om den
väpnade kampen och på Partiets IV Kongress, 1962, beslutar
man att de så kallade "två vägarna" är
möjliga: "den fredliga och den våldsamma", likaledes
att "revolutionen kan följa vägen att omringa städerna
från landsbygden liksom från staden till landsbygden",
men, trots detta tomma prat fortbestod i väsen den gamla inriktningen
på val då konkretiserad i den så kallade "Nationella
Befrielsefronten", det var Chrusjtjov-revisionismen. Här börjar
Ordförande Gonzalos, som lägger grunder för den röda
linjen och ansluter sig till Ordförande Maos ståndpunkter i
kampen mellan marxism och revisionism, politiska ståndpunkter utmärka
sig.
I den andra delen av det andra momentet, från 1963 till 1980, har
vi "Etablerandet av den allmänpolitiska linjen och rekonstitueringen
av Partiet", denna uppgift förde Ordförande Gonzalo fram
genom att konstituera Partiets röda fraktion i en intensiv kamp på
mer än femton år och medelst tre strategiska politiska inriktningar:
Från 63 till 69 vägledde han den röda fraktionen under
den strategiska politiska inriktningen att följa "Vägen
att omringa städerna från landsbygden"; från 69
till 76 vägledde han Partiet med strategiska politiska inriktningen
"Partiets Rekonstitution för folkkriget" och från
76 till 79 strategiska politiska inriktningen "Fullborda Rekonstitutionen
och Lägg Baser" för inledandet av den väpnade kampen.
Under den första strategiska politiska inriktningen att följa
"Vägen att omringa städerna från landsbygden",
skakas Perus kommunister djupt av kampen mellan marxism och revisionism
och de marxistiska ståndpunkterna sprider sig i organisationen.
På 60-talet äger en stor bonderörelse rum som mobiliserade
300 till 500 tusen bönder som kämpade för jorden men som
på grund av en revisionistisk ledning inte omvandlades till väpnad
kamp; en stor rörelse av strejkkamp i arbetarklassen uppkommer, även
universitetskampen utvecklas till en högre nivå. Allt detta
återverkar i Partiet och Ordförande Gonzalo går till
att smida den röda fraktionen i Ayacucho, med klara idéer
om att Partiet är till för att ta Makten, att det måste
baseras på den marxistiska teorin; släppande lös en frontalkamp
mot revisionismen som hade sitt centrum i Sovjetunionen, ansluter han
sig fast till Kinas Kommunistiska Partis och huvudsakligen Ordförande
Maos ståndpunkter; han framlägger att "landsbygden är
en kraftfull revolutionär jäst", "man måste
ägna mycket särskild uppmärksamhet åt landsbygden
och åt de fattiga bönderna", att "vår revolution
kommer att vara från landsbygden till staden" och går
samman med de olika baserna i Partiet för att utesluta revisionismen
och dess förråade företrädare Jorge del Prado, Acosta
och Juan Barrio, på den IV Nationella Konferensen, januari 64. Så
går vårt Parti till att bli ett av de första att bryta
med och utesluta revisionismen ur sina led.
Ordförande Gonzalo började förlägga Partiet i Ayacuchos
Regionalkommitté; han lade centrum i partiarbetet på landsbygden;
i staden organiserade han de fattiga massorna i Kåkstädernas
Federation, han reorganiserade och Revolutionära Studentfronten;
det av störst vikt är att han trots den nya centrala ledningens
motstånd satte i verket det "Särskilda arbetet" tillämpande
ett partibeslut; detta är, regionalkommitténs militära
arbete och han gav det tre funktioner: politisk, militär och logistisk;
senare, i skarp tvålinjerskamp mot ståndpunkterna hos den
centrala ledningen som ville kontrollera det militära arbetet, bekämpade
militarismen, legoknektismen och fokismen. I dessa omständigheter
uppkommer MIR:s gerillor, ståndpunkt som uttrycker vårt folks
kamp ur en småborgerlig synpunkt, den följer en militaristisk
linje och åsidosätter Partiet, och trots att den var ur fas
med bondehöjningen visade den att den väpnade kampen var görlig
som perspektiv, alltid och när den blir ledd av en riktig och korrekt
linje och under Partiets ledning; därför motsatte sig Ordförande
Gonzalo att Partiet skulle upplösa sig och följ MIR och ELN
i svansen i en påstådd front. 1967, på den Utvidgade
Politiska Byråns möte i september framlägger han en Strategisk
Plan för oss där det finns en mängd åtgärder
som Centralkommittén måstade vidta för uppbyggnaden
av de tre instrumenten, hållande som huvuduppgift bildandet av väpnade
styrkor vilket hade beslutats på den V Nationella Konferensen 65;
detta sker mitt i kamp mellan fraktioner där i synnerhet fraktionerna
"patria roja" och Paredes' högerlikvidationism tävlar
om att ta ledningen över Partiet, och Paredes försöker
upprepa taktiken att följa en fraktion av storbourgeoisien i svansen
och de i "patria roja" släpper sig lösa i högeropportunism.
Under den andra strategiska politiska inriktningen "Rekonstituera
Partiet för Folkkriget", framlägger Ordförande Gonzalo
revisionismen är underliggande i Partiet och att det är nödvändigt
att rekonstituera detsamma på partiets enhetsbas: marxismen-leninismen-Mao
Tsetungs tänkande, Mariáteguis tänkande och den allmänpolitiska
linjen; ståndpunkter som bekämpades av de två andra nämnda
fraktionerna och med den dåliga hantering av tvålinjerskampen
som Paredes gjorde för det till att Partiet exploderar. Ordförande
Gonzalo förstod nödvändigheten av rekonstitueringen av
Partiet och nödvändigheten av att föra en inre kamp för
att konkretisera den, sopande bort revisionismen så som bevisas
av de ledarartiklar som han skrev i Röda Fanan i december 67 "Utveckla
den inre kampen i grunden" och den i april 1968 "Fördjupa
och intensifiera den inre kampen i den revolutionära praktiken".
Han arbetar outtröttligt för att konkretisera det revolutionära
våldet i folkkrig, i vägen att omringa städerna från
landsbygden fullgörande huvuduppgiften som Partiet krävde: uppbyggandet
av de revolutionära väpnade styrkorna, framläggande att
den oersättliga basen är utvecklandet av det revolutionära
bondearbetet, att utan ett bra arbete bland bondemassorna, detta är,
väglett av marxismen-leninismen-Mao Tsetungs tänkande, lett
av det Kommunistiska Partiet kan det varken finnas utveckling av den väpnade
styrkan eller av folkkriget. Därefter, sade han att man inte endast
måste återta Mariáteguis giltighet utan utveckla honom.
Han etablerar Partiets Agrarprogram, i maj 69 och 72 etablerar han Ayacuchos
Regionalkommittés Strategiska Plan. Han besegrar högerlikvidationismen
och i Partiet kvarstår två fraktioner: den röda fraktionen
i grunden i Ayacucho, ledd av Ordförande Gonzalo och den "bolsjevikiska"
fraktionen som huvudsakligen agerade i Lima, de så kallade "bolsjevikerna"
utvecklade en vänsterlikvidationistisk linje, form av revisionism
som isolerade Partiet från massorna, ansåg att man inte kunde
kämpa under fascismen, att det räckte med linje och i det militära
motsatte de sig folkkriget; de krossades och deras huvuden flydde, 75.
Under den tredje strategiska politiska inriktningen "Fullborda Rekonstitueringen
och Lägg Baser" för att inleda den väpnade kampen,
var problemet att fullborda, förklara Partiets Rekonstituering avslutad
och lägga baser för att inleda den väpnade kampen; detta
definierades på det VII Plenumet i april 77 i vilket hela Partiet
går till att arbeta under slagordet "Bygg upp i funktion av
den väpnade kampen", i kamp begynnelserna till den högeropportunistiska
linjen som sade att Velasco hade gjort agrarreformen, att man måste
organisera bönderna runt Perus Bondefederation och att folkkriget
måste föras för "de av massorna mest kända dagskraven"
glömmande bort problemen om jorden och om Makten. Och, i städerna
utvecklade de "workerism" centrerande klassen i fackligt arbete
och motsättande sig att den skulle fullgöra sin ledande roll.
Sedan dessa ståndpunkter krossats, sätter Ordförande Gonzalo
den "Nationella Uppbyggnadsplanen" i verket, i juni 77; tiotals
kadrer förflyttas till landsbygden i funktion de strategiska behoven
av folkkriget och uppbyggandet av Regionalkommittéer hållande
i åtanke de framtida Stödbaserna. På det VIII Plenumet,
i juli 78 etablerar han "Schemat för den väpnade kampen",
detta framlägger i väsen för oss att folkkriget i Peru
måste utveckla folkkriget som en enhet såväl på
landsbygden som i staden, landsbygden varande den huvudsakliga skådeplatsen
för de väpnade aktionerna, följande vägen att omringa
städerna från landsbygden och, vidare hålla i åtanke
landets historiska samhälleliga process särskilt i det militära,
Bergsområdets och huvudsakligen det i Centrum-Syds betydelse i vår
historia, Huvudstadens betydelse och att lägesbestämma Peru
inom den gemenskapen, i Sydamerika, i synnerhet, och inom det internationella
sammanhanget och världsrevolutionen. Hela Partiet gick in i allmän
reorganisering sättande centrum på landsbygden för att
utveckla huvudformen av kamp och huvudformen av organisation och man lade
grunder för uppbyggnaden av revolutionens tre instrument.
I syntes, hela Rekonstitutionsprocessen ger oss ett Parti av ny typ förberett
för att inleda folkkriget och leda det tills erövrandet av Makten
i hela landet, process i vilken den historiska kontingent som med proletariatets
ideologi och under Ordförande Gonzalos ledning var reda att åta
sig erövrandet av Makten medelst folkkriget smiddes.
I Partiets tredje moment, från 1980 och framåt, går
Partiet till att leda folkkriget och vad gäller militär linje
förverkligas "Tillämpningen och utvecklingen av Vägen";
detta tredje moment har fyra milstolpar: 1) Definition; 2) Förberedelse;
3) Inledande; 4) Utveckling av gerillakriget.
1) Definition. I väsen, Partiet tar det historiska och mycket betydelsefulla
beslutet att inleda folkkriget i Peru, det definierades på det IX
Utvidgade Plenumet i Juni 79. Beslut som uppnåddes mitt i tre intensiva
kamper: den första, mot den högeropportunistiska linjen som
motsatte sig att inleda den väpnade kampen förnekande revolutionär
situation, att icke-existens av förutsättningar och att det
fanns "stabilitet"; man uteslöt dem och Partiet beslöt
om en ny etapp och ett nytt mål. Den andra kampen var mot en ny
högerlinje som ansåg att det var omöjligt att inleda den
väpnade kampen, att det var en "dröm", att det inte
fanns nödvändighet att ta detta beslut eftersom det var en principfråga.
Den tredje kampen var med meningsskiljaktigheterna inom vänstern,
i vilken man såg schatteringar om hur utveckla folkkriget, etablerande
att den proletära schatteringen var Ordförande Gonzalos och
att det därför var den som måste hävda sig; hela
Partiet avlade ett löfte att vägledas av Ordförande Gonzalos
ledning.
Rörande de väpnade styrkornas organisering så kom man
överens om att formera militära kadrer, särskilda grupper
för aktioner och för att underminera de reaktionära styrkorna,
siktande mot soldater. I strategi och taktik så slogs det organisatoriska
systemet åter fast.
2) Förberedelse. I denna milstolpe sanktioneras Partiets Program,
den peruanska revolutionens allmänpolitiska linje och Partistadgarna,
man löser problem om politisk strategi rörande det revolutionära
våldet, folkkriget och Partiet, Armén och Enhetsfronten och
man åtar sig följande Beslut: "Smid det I Kompaniet i
handling! Må det revolutionära våldet blomstra konkretiserat
i att inleda och utveckla den väpnade kampen; låt oss öppna
med bly och offra vårt blod för att skriva ett nytt kapitel
i Partiets och vårt folks historia och låt oss i handling
smida det I Kompaniet. Peru, 3 december 1979".
Partiet förberedde den väpnade kampen genom att behandla två
frågor: 1) Problem om Politisk Strategi som ger folkkrigets innehåll,
målen i perspektiv och i det omedelbara, liksom de riktlinjer som
folkkriget måste ha, de militära planerna och uppbyggnaden
av revolutionens tre instrument och dess förbindelse med den nya
Makten, 2) Inledandet av den väpnade kampen, detta väsentliga
avgörande problem, förtjänade mycket särskild uppmärksamhet
av Ordförande Gonzalo som etablerade "Planen för Inledandet"
vägledd av slagordet "Inled den väpnade kampen!" som
var kondenseringen av den huvudsakliga politisk som måste förverkligas
militärt, och vars innehåll innefattade: Först, de politiska
uppgifterna att fullgöra, det vill säga att inleda den väpnade
kampen, bojkotta valen, sätta igång den väpnade kampen
om jorden och lägga grunderna för det nya i synnerhet för
Makten; för det andra, kampformer: gerilla, sabotage, väpnad
propaganda och agitation, selektiv tillintetgörelse; för det
tredje, organisatoriska och militära former: väpnade kampavdelningar,
med eller utan moderna vapen; för det fjärde, kronogram, dag
för inledandet och Planens varaktighet, samtidiga aktioner för
specifika datum; för det femte, slagord: "Väpnad kamp!",
"Arbetare- och bonderegering!" och "Ned med den nya reaktionära
regeringen!"
Förberedelsen skedde i kamp mot de högerståndpunkter
som förnekade förutsättningar och sade att Partiet inte
var förberett eller att massorna inte skulle komma att stödja
oss, ledaren för dessa ståndpunkter vilka krossades gående
över till fienden.
3) Inledande. Den 17 maj 1980 inleddes folkkriget i Peru, "det var
ett utmanande politiskt slag av mycket stor betydelse som vecklande ut
upproriska röda fanor och höjande hammare och skäror proklamerade
'Det är rätt att göra uppror' och 'Makten växer ur
geväret', kallande samman folket, bönderna särskilt de
fattiga att resa sig med vapen, att tända bålet och skaka om
Anderna, att skriva den nya Historien på vår upproriska geografis
fält och inre, att störta den förtryckande ordningens ruttna
murar, att erövra topparna, att storma himlarna med gevär för
att öppna den nya gryningen. Begynnelserna var blygsamma, nästan
utan moderna vapen, man kämpade, man avancerade och byggde upp från
det lilla till det stora, och av det svaga materialet, inledande elden,
blev den stora turbulenta och rytande eldsvådan som breder ut sig
sående revolution och exploderande mer våldsamt folkkrig".
Denna tredje milstolpe varade från maj till december 80 och man
löste problemet om hur inleda den väpnade kampen, att gå
från fredskämpar till krigskämpar, nyckel var militariseringen
av Partiet medelst aktioner och den mästerliga Planen för Inledandet;
så föddes det nya: huvudformen av kamp, den väpnade kampen
och huvudformen av organisation, kampavdelningarna och plutonerna. De
mest framträdande aktionerna på fältet var gerillaaktionerna
i Ayrabamba och Aysarca och i staden, sättandet i brand av San Martíns
Stadshus; bojkotten av valen i byn Chuschi varande den aktion som gav
inledning till folkkriget. Denna Plan uppnåddes besegrande de högerståndpunkter
som sa att Planen var "hoxhaistisk" och att aktionerna centrerade
på staden, för de överdrev skenet och förblandade
väsenet, redan då den reaktionära propagandan gav stora
rubriker till sabotagen i städerna och fick aktionerna på landsbygden
att verka små. Det är en specificering av folkkriget i Peru
att göra landsbygden till den huvudsakliga skådeplatsen för
aktionerna och städerna till nödvändigt komplement.
4) Utveckling av gerillakriget. Det har genomförts genom tre militära
planer: Utveckla gerillakrigföringen på bred front, Erövra
Baser och Utveckla Baser.
Angående Utveckla gerillakrigföringen på bred front
fullbordades den med en plan som varade från maj 81 till december
82 och den har en föregående period, från januari 81."Öppna
gerillazoner i funktion av Stödbaser"; den innebar ett ideologiskt-politiskt
språng, genom att sätta marxismen-leninismen-maoismen, Ordförande
Gonzalos vägledande tänkande som partiets enhetsbas; militärt
öppnades gerillorna som en solfjäder i hela landet. "Erövrande
vapen och medel, Skakande landsbygden med väpnade aktioner och Kämpa
för att gå fram till Stödbaser" uppfylld delplaner
den sista "Kämpa" varande länken till den följande
planen; man gjorde framsteg i att rasera de feodala produktionsförhållandena
siktande mot gamonalismen som spjutspets och bekämpande de samordnade
polisoperationerna; man fullgjorde mängder av överfall på
polisposteringar och selektiva förintanden mot gamonalmakten, alstrande
en stor mobilisering av bondemassor som inkorporerades i miliserna, givande
plats åt ett vakuum i reaktionens Makt och så uppkommer och
mångdubblas Folkkommittéerna. Så framkommer och specificeras
Stödbaserna.
Låt oss framhäva aktionerna som överfallet fängelset
i staden Ayacucho där Kompaniet agerade för första gången,
man höll staden i schack tilltvingade sig tiotals krigsfångar;
överfallen mot polisposteringarna i Vilcashuamán, i Totos,
i San José de Secce; sabotagen mot elnätet och mot kommunikationsvägarna;
raseringar såsom de i Pincos, Toxama, Allpachaca, Huayllapampa bland
andra. I städerna sabotagen mot byråkratkapitalismen och mot
imperialismen, liksom stödet till strejkerna med väpnade aktioner.
Här var de högerståndpunkter som bekämpades de av
personlig makt och förläning [not] och även tillbakagången
i handling. Utveckla gerillakriget på bred front gav oss den viktigaste
erövringen: den nya Makten, de klandestina Folkkommittéerna
som är det som håller Stödbaserna uppe.
Inför folkkrigets framsteg satte Belaúndes reaktionära
regering från första början igång förföljandet,
repressionen, tortyren, fängslandet och döden mot partimedlemmarna,
kombattanterna och massorna; de har satt ihop polisoperationer oberoende
och gemensamma för deras polisstyrkor, Civilgardet, Republikanska
Gardet, Underrättelsepolisen, förutom de antisubversiva kårerna
som "sinchis". De utfärdade D. L. Nº 046 sann terroristlag
som våldför sig på den borgerliga strafflagstiftningens
mest grundläggande principerna; men resultatet av alla deras planer
har varit det mest fullkomliga misslyckandet, massorna förkastade
och gjorde motstånd mot aggressionen. Inför den nya Maktens
uppkomst bröts tystlåtenheten hos Belaúnde-regeringen,
som i början förringade problemet för att skydda sin falska
demokratiska image och klassbehoven för utsugarna, storborgarna och
jordägarna under yankee-imperialismens skydd hävdade sig, och
man anförtrodde återupprättandet av den allmänna
ordningen åt de väpnade styrkorna (Armén, Marinen och
Flygvapnet), åt Statens ryggrad med stöd från polisstyrkorna,
försättande området i Ayacucho, Apurímac och Huancavelica
i undantagstillstånd och under politisk-militär kontroll i
Ayacucho och Apurímac regionerna från december 82 tills idag.
Ordförande Gonzalo framlade, inför folkkrigets utveckling och
det kontrarevolutionära svaret, som innebar ett kvalitativt språng,
den Stora Planen Erövra Baser på den Utvidgade Centralkommittén
i januari-mars 83 där han definierade de fyra politiska uppgifterna:
allmän reorganisering av Partiet, bildandet av Folkets Gerillaarmé,
av Revolutionära Fronten för Folkets Försvar och dess konkretisering
som Folkkommittéer på landsbygden och som Revolutionära
Rörelsen för Folkets Försvar i städerna och den Militära
Planen Erövra Baser. Politiskt, beredde sig den motsättningen
nya Stat - gammal Stat väg och under slagordet "Försvara,
utveckla och bygg upp" Stödbaser utvecklas en hård väpnad
tävlan i vilken reaktionen kämpar för att återupprätta
den gamla Makten och revolutionen för att motåterupprätta
den nya Makten, detta är det som vi kallar kamp mellan återupprättande
och motåterupprättande och det omfattar åren 83 och 84.
Militära Planer specificerades för zonkommittéerna tillämpande
taktiken att vända och vrida på sig och slå mot fiendens
svaga punkt; man fullgjorde två framgångsrika fälttåg
ur vilka den nya Makten gick härdad sedan den passerat sitt första
eldprov; Partiet vande sig vid eldstriden och Folkets Gerillaarmé
utvecklades.
De reaktionära väpnade styrkorna förde det kontrarevolutionära
kriget följande sina herrars sin yankee-imperialistiske herres åskådning,
teorin om det kontrarevolutionära kriget etablerad av denne på
bas av dess erfarenhet, huvudsakligen den dragen av Vietnam och, i synnerhet,
den dragen ur kampen mot den väpnade kampen i Latinamerika, i synnerhet
Mellanamerikas; detta var den grundläggande källan till teori
till vilken läggs Israels "antiterrorist"-erfarenhet och
dess likar i Argentinas, liksom rådgivandet från Förbundsrepubliken
Tyskland, Taiwan, Spanien, etc. Till vilket den lägger erfarenheten
av de få månaderna av antigerilla-kamp år 65 och den
mer begränsade av dess kamp i La Convención. Operationerna
står under de Väpnade Styrkornas Förenade Kommande som
agerar enligt det fastlagda av Nationella Försvarsrådet i spetsen
för vilket sitter Presidenten idag Alan García, härav
dennes direkta och ofrånkomliga ansvarighet. Kontrarevolutionär
strategi som har vunnits över upprepade gånger, krossats och
besegrats fullkomligt och fullständigt av folkkriget, ännu en
gång visande proletariatets strategis överlägsenhet över
imperialismens.
Slag av specifik politik som de tillämpade: massor mot massor; folkmord,
massgravar; försvinnanden upp till av hela byar, i syntes, de släppte
lös den vita terrorn på landsbygden, särskilt i Ayacucho,
Huancavelica och Apurímac. Resultatet av detta folkmord är
åttatusen sjuhundra peruaner döda, av dem fyratusen sjuhundra
mördade av de fattigaste och mest exploaterade huvudsakligen bönder
och från städernas kåkstäder och bostadsområden
och där fyratusen försvunna. Folkmord som inte gav det resultat
som de sökte för det krossade inte folkkriget utan "folkkriget
blir starkare slående hårt och utvecklandes", bevisande
det som Ordförande Mao lär om att det repressionen gör
är att elda på revolutionen.
Inom Planen Erövra Baser ligger "Planen för det Stora Språnget"
som underkastande sig den specifika politiska strategin "två
Republiker, två vägar, två axlar" kommer till uttryck
och den militära strategin "gör gerillakriget allmänt",
har förverkligat fyra framgångsrika fälttåg under
de politiska vägledningarna "Låt oss öppna politiskt
plan", "Mot de allmänna valen 85, försvåra,
undergräv och förhindra dem där det är görligt
för oss", "Mot den nya APRA-regeringens tillträdande"
och "Undergräv APRA:s fascistiska och korporativa montage".
Folkkriget utvecklades i området Ayacucho, Huancavelica och Apurímac
och bredde ut sig till Pasco, Huánuco och San Martín, täckande
ett aktionsområde från departementet Cajamarca, vid gränsen
med Ecuador, i Nordost, till Puno vid gränsen med Bolivia i landets
Sydost slående och skakande om i städerna, särskilt i
Huvudstaden. Så, folkkriget tar i grunden i Bergsregionen i anspråk,
detta är det peruanska samhällets historiska axel och dess mest
efterblivna och fattiga del, för att omvandla den till den stora
skådeplatsen för det revolutionära kriget; det går
framåt i Djungelregionens ögonbryn och i Kustens viktigaste
platser. Så, alltså, uppfattades inte folkkriget i en enda
region utan i olika att utvecklas samtidigt, men i ojämlik form,
med en huvudsaklig som kan variera om nödvändigt och allt inom
en strategiskt centraliserad och taktiskt decentraliserad plan.
Bland de mest framträdande aktionerna ser vi slagen mot antigerilla-baserna
i departmentet Ayacucho; förstörandet av de kontrasubversiva
kärnbildningarna; hindrande upprättandet av mikroregioner; i
Huancavelica sprängandet av elledningstorn och förstörandet
av vägnätet; raserandet av jordbruksbolagen i Cinto och Vichincha
med fördelning av boskap och tillägnande av jordar; inträngande
i Apurímac; i Centrum bakhåll som det i Michivilca, sabotage
mot understationen till Centromín, sabotage mot SAIS Túpac
Amaru; i Norr jordinvasioner under slagordet "Erövra jorden!"
som mobiliserade 160 tusen bönder och konfiskerade 320 tusen hektar
till största delen betesmark och 12 tusen boskapsdjur; sabotage mot
oljeledningen norperuano, mot APRA:s huvudkvarter i staden Trujillo, i
Söder har man skakat om jordproblemet mobiliserande mer än 10
tusen bönder; i Huallaga stormning av polisposteringen i Aucayacu,
förstörandet av storföretaget tealera, bakhåll mot
Republikanska Gardet; i Storstadsområdet Lima, sabotage mot ambassader
såsom den ryska socialimperialismens, mot tiotals av APRA-.s politiska
lokaler, mot bankerna och fabrikerna, vilket allt förde till att
sätta Huvudstaden under undantagstillstånd och utegångsförbud
under de väpnade styrkornas ansvar i februari 1986.
Alan García Pérez fortsätter sin föregångares
kontrarevolutionära politik och försöker krossa folkkriget
genom folkmord såsom de i Accomarca, Llocllapampa, Umaru, Bellavista
på landsbygden och i Republikens Huvudstad har han släppt lös
två folkmord mot krigsfångarna, det första den 4 oktober
1985 då de avrättade 30 partimedlemmar och kombattanter i den
lysande skyttegraven av kamp Lurigancho, men detta böjde inte det
hjältemodiga motståndet från krigsfångarna vilka
med sitt blod förverkligade Krigsfångarnas Dag och, det andra
den 19:e juni 1986 det mest ondskefulla och avskyvärda med berått
mod överlagda brottet för att krossa folkkriget och tillintetgöra
krigsfångarna vilka med ett vilt motstånd tillfogade den folkmördande
APRA-regeringen dess allvarligaste politiska, militära och moraliska
nederlag fående dess dilemma att tjäna storbourgeoisien, dess
byråkratiska fraktion för att utveckla fascism och korporativism
att ta ett språng och definieras, García och APRA-partiet
blivande för alltid dränkt i blodet från folkmordet. Hjältemodets
Dag förverkligades med den monumentala trilogin av de 250 döda
i de lysande skyttegravarna av kamp i El Frontón, Lurigancho, och
Callao.
Vi fördömer och avslöjar opportunismen och revisionismen
i dess olika varianter: pro-rysk, pro-kinesisk, de falska mariateguisterna,
alla de som har agerat och agerar som angivare, tjänande som tross
till kontrarevolutionen, förnekande och bekämpande folkkriget
och beskyllande det för terrorism upprepande det som Reagan och den
peruanska reaktionen och världs reaktionen säger, aldrig kunnande
bevisa sina beskyllningar och helt enkelt kommande med adjektiv och fördömande
våld "varifrån det än må komma" och fortsättande
sina gamla på val inriktade ståndpunkter för att försöka
stoppa in folket i den parlamentariska kretinismens fack, sjunkande allt
mer ner i försvaret av den gamla ordningen, dess ruttna parlament,
dess valfarser, dess författning och dess lagar och lever skakande
av vördnadsfull fruktan inför de väpnade styrkorna och
Statskuppen; vi fördömer den gemena och kapitulerande hållningen
hos Barrantes Lingán, hans anhängare och kumpaner.
Den Stora Planen för att Erövra Basers politiska strategi fullgjord
sedan 1983, medelst de två kampanjerna försvara, utveckla och
bygg upp I och II och Planen Stora Språnget med dess fyra kampanjer
fram till december 1986, visar oss folkkrigets framåtskridande,
att vi är fast förbundna med massorna, trots allt de säger
till motsatsen för fakta tillbakavisar dem obestridligt; folkkriget
har erövrat aktionsområdet som breder ut sig i Bergsregionen,
Djungeln och Kusten marscherar livskraftigt och kraftfullt byggande upp
det nya och öppnande framtiden; och, Stödbaserna som är
kärnan i att omringa städerna från landsbygden har erövrats.
Angående den Stora Planen Utveckla Baser så har denna särskild
plats i folkkriget, för, folkkrigets väsen är att utveckla
Stödbaser, därför har den Stora Planen Utveckla Baser att
göra med uppbyggnaden av den nya Makten och dess utveckling, den
har att göra med det perspektiv som öppnas för erövrandet
av Makten i hela landet; så, den politiska strategin är Utveckla
Baser och den militära strategin är Utveckla folkkriget tjänande
världsrevolutionen, Plan som uppfylls med en pilotplan.
För att segra ger revolutionen upphov till och krossar en kraftfull
kontrarevolution; vi går, alltså, in i avgörande år
i vilka APRA fortsätter utan att ha någon strategisk plan;
det talar om en "ny strategi" men det finns ingen sådan,
det enda som de kan göra är att förse med större resurser,
stifta politiska, ekonomiska och sociala lagar, förstärka militärerna
för att underlätta de väpnade styrkornas bekämpande
av oss med ett nytt folkmord i nya omständigheter, vi har redan genomgått
folkmordet 83 och 83 som uppvisade det stora folkliga fördömandet
och förstärkandet av revolutionen. Reaktionen kan inte göra
annat än tillämpa folkmord men det kommer förstärka
folkkriget; det skulle kunna finnas inledande reträtter och inflektioner
men vi kommer vinna genom att framhärda i marxismen-leninismen-maoismen,
Gonzalos tänkande, i vår politik av fem utvecklingar, i folkkrigets
oövervinnerlighet och i stödet från folket som skapar
och kommer skapa historien alltid under det Kommunistiska Partiets ledning.
Om de konkreta situationer och möjligheter som yppar sig för
oss i den nya Stora Planen Utveckla Baser håll i åtanke att:
1) Väpnade grupper som MRTA och CRP har framkommer som har ombildats
men de har ingen definierad marxistisk åskådning, så
gående till att tjäna imperialismen, socialimperialismen, och
den fascistiska påstådda dialogen till vilken de redan givit
ensidiga vapenvilor.
2) APRA har redan börjat utveckla fascism och korporativism träffande
på allvarliga och ökande svårigheter, som dess växande
och slingrande maskopi och tvist med kompradorbourgeoisin, bland andra
än viktigare motsättningar.
3) Klasskampen skärps mer, massorna går till att försvara
sig och göra motstånd; om explosioner i städerna sker,
kan de användas av socialimperialismen och reaktionen i allmänhet,
genom deras representanter.
4) En Statskupp kan äga rum och, vidare, García Pérez
själv framkalla en självkupp med målet att befara sig
för framtiden.
5) I perspektiv, skulle reaktionen också kunna spela med en regering
av Allende-typ, användande apraisten Barrantes eller en annan liknande;
inom denna möjlighet måste man också hålla i åtanke
Förenade Vänsterns illasinnade roll.
6) Den peruanska Staten har gränsproblem som kan skärpas i
vilket ögonblick som helst, såsom erfarenheten från andra
latinamerikanska länder visar; detta problem måste ses allvarligt.
7) Sändandet av yankee-trupper är redan ett faktum och inte
bara en möjlighet, dess närvaro är förbunden med densamma
i andra länder, i synnerhet angränsande och måste ses
i förhållande till militära åtgärder vidtagna
av Brasilien.
8) De imperialistiska krigen och deras aggressioner fortsätter att
öka; och världskriget om herraväldet mellan USA och USSR
fortsätter att förberedas genom maskopi och av global omfattning
och, följaktligen, folkkriget är en trängande nödvändighet
och världsfolkkriget är ett ofrånkomligt perspektiv.
Alla dessa möjligheter måste man allvarligt hålla i
åtanke för att hantera folkkriget med politiken som befäl,
och, i synnerhet, perspektivet av erövrandet av Makten i hela landet
som kan framkomma och man måste åta sig det; sålunda
vara ideologiskt, politiskt och organisatoriskt fast förberedda.
Den I Kampanjen av Pilotplanen för Stora Planen Erövra Baser
har inneburit den största omskakning och den största nationella
och internationella återverkan; den gamla Staten bryts mer, den
har aldrig skakats så av någon i Peru. Nu åligger det
oss att fullgöra den historiska och politiska nödvändigheten
"Fullborda strålande etablerande en historisk milstolpe!"
i den II Kampanjen. Förstående att Pilotplanen är som
det inledande slaget för hela den Stora Planen Utveckla Baser.
Som avslutning, efter nästan åtta års folkkrig har vi
genomfört mer än fyrtiofem tusen aktioner vilka uppenbarar hög
kvalitet i aktionerna; det militariserade Partiet har härdats; Folkets
Gerillaarmé har utvecklats och ökat sin stridsförmåga;
och, vi har hundratals organisationer av nya Makt och de fattigaste massorna
stödjer oss allt mer. Folkkriget har höjt vårt folks klasskamp
till dess högsta form och detta återverkar i själva massornas
kamp sättande igång dem att i språng och fortskridande
inkorporeras i folkkriget. Så "vänder folkkriget landet
upp och ner, den 'gamle mannen' bökar grundligt i det gamla samhällets
inre, ingen kommer hålla honom tillbaka, framtiden dväljs redan
hos oss, det gamla och ruttna samhället sjunker oåterkalleligt
ner, revolutionen kommer förhärska. Leve folkkriget!" Vår
uppgift är att utveckla folkkriget tjänande världsrevolutionen
under marxismen-leninismen-maoismens, Gonzalos tänkandes fanor.
2. VÄGEN ATT OMRINGA STÄDERNA FRÅN LANDSBYGDEN OCH
DEN REVOLUTIONÄRA STÖDBASEN
Ordförande Mao har etablerade vägen att omringa städerna
från landsbygden och dess kärna Stödbaserna, hållande
i åtanke att de tagande med i beräkningen att de mäktiga
imperialisterna och deras reaktionära kinesiska allierade hade förskansat
sig i de viktigaste städerna och att om revolutionen vägrade
kapitulera och önskade framhärda i kampen var den tvungen att
förvandla de efterblivna landsbygdszonerna till avancerade och solida
Stödbaser, till revolutionens stora militära, politiska, ekonomiska,
och kulturella bastioner från vilka kämpa mot den vildsinte
fienden, som attackerade landsbygdszonerna användande städerna,
och steg för steg före revolutionen till den fullständiga
segern genom ett långvarigt krig.
På grundval av den maoistiska tes, har Ordförande Gonzalo
etablerat att föra fram ett enhetligt folkkrig där landsbygden
är den huvudsakliga skådeplatsen för de väpnade aktionerna,
för, i vårt land har vi en överväldigande majoritet
av bondemassa och här måste Stödbaserna byggas upp redan
då, som Ordförande Mao säger: "Den långvariga
revolutionära kampen i de revolutionära basområdena utgöres
i huvudsak av gerillakrigföring av bönder, ledda av Kinas kommunistiska
parti. Därför är det felaktigt att förbise nödvändigheten
av att använda landsbygdsdistrikt såsom revolutionära
basområden, att försumma omsorgsfullt arbete bland bönderna
och att försumma gerillakrigföringen" [VV2 s. 304]. Men,
vidare, specificerar Ordförande Gonzalo att man i städerna komplement
måste föra fram väpnade aktioner då, som redan den
internationella och vår erfarenhet visar, detta är görligt;
och, han drar lärdom av, till exempel, det som hände med gerillan
på Filippinerna som omgrundade sig på landsbygden och lämnade
städerna, i synnerhet Huvudstaden, i fred, framkallande gerillornas
isolering. I Brasilien, tillämpade revolutionärerna även
väpnade aktioner på landsbygd och i stad, de specificerade
bara inte vilken som var huvudsaklig. I Vietnam har man gjort viktiga
väpnade aktioner även i städerna. Likaledes, hållande
i åtanke säregenheterna hos städerna i Latinamerika, där
procentandelen proletariatet och fattiga massor är hög, är
massorna redo att utveckla aktioner kompletterande dem på landsbygden;
endast att man i städerna inte bygger upp den nya Makten, Stödbaser,
utan Front konkretiserad i Revolutionära Rörelsen för Folkets
Försvar med Motståndscentra som för folkkriget och förbereder
den framtida resningen, som kommer ske när styrkorna från landsbygdens
angriper städerna i kombination med resningen inifrån.
Stödbaserna är de strategiska baser på vilka gerillastyrkorna
stödjer sig för att fullgöra sina strategiska uppgifter
och uppnå målet såväl att bevara och öka sina
styrkor om att förinta och kasta ut fienden. Utan sådana strategiska
Baser skulle det inte finnas någonting att stödja sig på
för att utföra någon av våra strategiska uppgifter
och att uppnå krigets mål.
Ordförande Mao framlägger tre villkor för bildandet av
Stödbaser: att ha väpnade styrkor, besegra fienden och mobilisera
massorna. Dessa har specificerats i vårt folkkrig när man 1982,
tillämpande Planen Utveckla gerillakriget på bred front i dess
del Kämpa mot fienden siktade mot att förstöra de gamla
feodala produktionsförhållandena, angrep polisposteringar,
tillämpade selektivt tillintetgörande av gamonalmakt och polisstyrkorna
så övergav landsbygden och drog sig tillbaka till provinshuvudstäderna;
den gamla Maktens myndighetspersoner avsade sig sina poster i massiv skala,
alstrande Maktvakuum och tiotusentals massor mobiliserades, det är
under dessa omständigheter som Stödbaserna vilka specificerades
i de klandestina Folkkommittéerna uppkommer. Det är, alltså,
felaktigt att ta den kinesiska erfarenheten dogmatiskt då om omständigheterna
var givna och principerna styrde måstade man bygga Stödbaser;
att besluta detta innebar en kamp mot högeravvikelsen som argumenterade
att man inte hade slagit stora fiendestyrkor, när problemet är
att fiendestyrkorna hade övergivit landsbygden som följd av
besegrandet av deras politiska och militära planer.
Ordförande Gonzalo har etablerat ett system av Stödbaser omgivet
av gerillazoner, operationszoner och aktionspunkter hållande i åtanke
de politiska och sociala omständigheterna, kamptraditionen, de geografiska
säregenheterna och Partiets, Arméns och massornas utveckling.
Det är grundläggande att stödja giltigheten hos vägen
att omringa städerna från landsbygden och dess kärna Stödbasen
då, med kringirrande rebellgerillor skulle Folkets Gerillaarmé
inte ha Stödbasen som går till att bli den eftertrupp som understödjer
den och man skulle inte heller bygga upp den nya Makten. Vi är fullkomligt
mot fokismen.
3. DET LÅNGVARIGA KRIGET
Folkkriget är långvarigt eftersom det härleds ur korrelationen
mellan fiendens faktorer och våra vilka är bestämda av
de fyra följande grundläggande kännetecknen: Det första
är att Peru är ett halvfeodalt och halvkolonialt samhälle
över vilket en byråkratkapitalismen utvecklas; det andra är
att fienden är stark; det tredje är att Folkets Gerillaarmé
är svag; och det fjärde är att det Kommunistiska Partiet
leder Folkkriget. Av det första och fjärde kännetecknen
härleds att Folkets Gerillaarmé kan växa och besegra
fienden; av det andra och tredje kännetecknen härleds att Folkets
Gerillaarmé varken kommer växa med stor hastighet eller besegra
sin fiende snart. Dessa säregenheter bestämmer krigets långvariga
karaktär.
Fienden är stark och vi är svaga; i detta ligger faran för
vårt nederlag men fienden har en enda fördel, deras kontingents
stora antalet och den beväpning den räknar med, men alla de
övriga aspekterna utgör deras svaga punkter: deras mål
är att försvara den gamla och ruttna jordägar-byråkratstatens
Makt; den har en borgerlig militär linje; den är en legoknektarmé;
den har ingen medveten disciplin och dess moral är låg; den
har starka motsättningar mellan befäl och soldater och har dåligt
anseende bland massorna; vidare, själva basen för den reaktionära
armén är av arbetar- och bondeursprung vilka kan falla samman
inför ett orättfärdigt krig; dessutom de så har de
väpnade styrkorna i Peru aldrig vunnit krig och de är experter
på nederlag. Därutöver, har de räknat och räknar
de med stödet från den internationella reaktionen men vi räknar
med stödet från de förtryckta nationerna, från världens
folk och det internationella proletariatet, vilka är de nya styrkorna.
Folkets Gerillaarmé har en enda svag punkt, dess otillräckliga
utveckling och de övriga aspekterna utgör värdefulla fördelar:
den fram ett folkkrig för att skapa en ny Makten; den har en proletär
militär linje, absolut ledd av det Kommunistiska Partiet; den baserar
sig på klassmod och revolutionär heroism eftersom den har en
medveten disciplin, dess moral är hög och det finns en nära
enhet mellan befäl och soldater och den är en armé sammansatt
av folket självt, arbetare och bönder, huvudsakligen fattiga
bönder.
Men det objektivt faktumet är att det finns en stor olikhet mellan
fiendens styrkor och våra styrkor och för att vi ska gå
från att vara svaga till att bli starka krävs en tid under
vilken fiendens defekter kommer till uttryck och våra fördelar
utvecklas. Därför säger vi att vår armé är
till synes svag men i väsen är den stark och fiendearmén
är till synes stark men i väsen svag. Så, för att
gå från svaga till starka måste vi föra fram det
långvariga folkkriget och detta har tre etapper: den första
är perioden av fiendens strategiska offensiv och vår strategiska
defensiv. Det andra kommer vara perioden av fiendens strategiska konsolidering
och vår förberedelse för motoffensiven. Den tredje kommer
att vara en period av vår strategiska motoffensiv och fiendens strategiska
reträtt.
Ordförande Gonzalo lär oss så att folkkriget är
långvarigt, långt, blodigt men segerrikt och han säger
oss att tiden för dess varaktighet kommer förlängas eller
förkortas inom dess långvariga karaktär i så motto
att ju mer vi kämpar hållande oss till den proletära militära
linjen, för högeravvikelsen är huvudfaran som kan orsaka
allvarliga hinder för kriget.
Idag befinner vi oss i perioden av fiendens strategiska offensiv och
av vår egen strategiska defensiv och vi måste stärka
folkkriget genom att tillämpa det generaliserade gerillakriget läggande
baser för den följande etappen betalande det pris som blir nödvändigt
men kämpande för att det skall vara minsta möjligt.
II. UPPBYGGNAD AV FOLKETS GERILLAARMÈ
För att föra folkkriget måste man räkna med huvudformen
av organisation vilken är Folkets Gerillaarmé, för, den
gamla Statens ryggrad är den reaktionära väpnade styrkan
och för att förstöra den gamla Staten måste man förstöra
dess reaktionära väpnade styrkor och Partiet måste räkna
med en kraftfull armé: "Utan en folkarmé har folket
ingenting", så lär oss Ordförande Mao.
Uppbyggnaden av armén ser man i uppbyggnadslinjen, baserad på
marxismen-leninismen-maoismen, Gonzalos tänkande. I syntes, har Ordförande
Gonzalo bidragit med att inkorporera miliserna i Folkets Gerillaarmé,
dess skapande som sådan är ett mot det väpnade havet av
massor och lösningen att gå från oorganiserade massor
till militärt organiserade massor.
III. STRATEGI OCH TAKTIK
Ordförande Gonzalo framhäver sju punkter om strategi och taktik
av Ordförande Mao specificerande några av dem, dessa måste
vi ägna yttersta uppmärksamhet för ledningen av folkkriget.
1. Om Strategi och Taktik. Han utgår från Ordförande
Maos tes om att strategins uppgift som vetenskap är att studera lagarna
för ledandet av militära operationer vilka inverkar på
krigets situation i dess helhet. Uppgiften för vetenskapen om fälttågen
och taktiken är att studera lagarna för militära operationer
av partiell karaktär. Och han gör en strategisk utveckling av
hur föra krig i landet som helhet och varje zon, hållande i
åtanke dess förbindelse med den internationella situationen;
han framlägger för oss axlarna, underaxlarna, rörelseriktningarna
och rörelselinjerna vilka gör det möjligt för oss
att vidmakthålla krigets strategiska kurs i varje omständighet
och att bemöta varje typ av politiska och militära operationer
som kontrarevolutionen sätter i verket. På denna bas, etablerar
han den Nationella Militära Planen som är strategiskt centraliserad
och taktiskt decentraliserad, utgående från att varje plan
är en ideologi, att den måste avspegla verkligheten och de
smala och oländiga vägar som denna har att uttrycka, tagande
Stalin, förbinder han strategin med taktiken och etablerar de strategiskt-operationella
Planerna vilka konkret är hur strategin förbinds med de taktiska
operationerna; och, så. måste varje Kommitté utarbeta
sina strategiskt-operationella Planer inom den allmänna strategiskt-operativa
Planen och specifikt inom den för hela Partiet gemensamma strategiskt-operativa
Planen.
Den korrekta dispositionen härrör från befälets
riktiga beslut, varje militär planer måste baserade på
det oumbärliga undersökningar och på ett omsorgsfullt
studium av fiendens situation, den egna situationen och det inbördes
förhållandet mellan båda, det vill säga, man måste
alltid hålla "de två kullarna" i åtanke; man
måste vägledas av en politisk strategi och av en militär
strategi.
För utarbetandet av Planerna håller vi alltid följande
allmänna riktlinjer i åtanke: 1) Den internationella klasskampen
mellan revolution och kontrarevolution; ideologin; den internationella
kommunistiska rörelsen; RIR. 2) Klasskampen i landet; kontrarevolutionen;
den politiska konjunkturen; det kontrasubversiva kriget. 3) Folkkrigets
utveckling; utvärdering; lagar och lärdomar. 4) Nödvändighet
att undersöka. 5) Folkkriget och uppbyggnaden. 6) Folkkriget och
massorna. 7) Tvålinjerskampen. 8) Program och Kronogram. 9) Attityd
och paroller. "Var överlägsna svårigheterna och erövra
än högre segrar!"
På nästan 8 års folkkrig har vi fyra planer: Plan för
Inledandet; Plan Utveckla på bred front; Plan Erövra Baser;
och, Plan Utveckla Baser.
2. Krigets grundläggande princip. Alla orienterande principerna för
militära operationer kommer ur en enda grundläggande princip:
gör allt som är möjligt för att bevara de egna styrkorna
och förinta fiendens. Varje ålägger ett pris, ibland ytterst
högt och för att bevara våra styrkor måste vi förinta
fiendens, men för att förinta fienden måste vi betala
ett pris för att bevara helheten. Ordförande Gonzalo lär
oss att man måste vara beredd att betala det högsta krigspriset
men vi måste kämpa för att detta ska vara det minsta möjliga,
det är en motsättning och problemet ligger i attityd och bra
planering och det är huvudsakligen en fråga om befäl.
Han härdar oss i "utmanandet av döden", i "revolutionär
heroism" och i "erövra lagerkransar till döden".
I kriget ser vi alltid två aspekter, den destruktiva och den konstruktiva
och huvudsaklig är den andra.
3. Gerillataktiken eller den grundläggande taktiken. "Fienden
rycker fram, vi drar oss tillbaka; fienden slår läger, vi hemsöker
honom; fienden tröttnar, vi angriper; fienden slår till reträtt,
vi förföljer". Denna grundläggande taktik måste
förkroppsligas och tillämpas kretsande runt fienden och sökande
hans svaga punkt för att slå honom.
4. "Inringnings och undertryckning"-fälttåg och
motfälttåg, folkkrigets huvudform. Det är en lag att kontrarevolution
för att krossa revolutionen släpper lös inringnings- och
utrotningsfälttåg mot varje enhet ur Folkets Gerillaarmé
eller mot Stödbaserna; Folkets Gerillaarmés operationer antar
formen av motfälttåg och Ordförande Mao har etablerat
nio steg för att krossa ett inringnings- och undertryckningsfälttåg:
1) Det aktiva försvaret; 2) Förberedandet av ett motfälttåg;
3) Den strategiska reträtten; 4) Den strategiska motoffensiven; 5)
Motoffensivens inledning; 6) Koncentration av trupperna; 7) Den rörliga
krigföringen; 8) Kriget för snabbt avgörande; och, 9) Förintelsekrig.
Ordförande Gonzalo har tillämpande denna lag på vårt
folkkrigs förhållanden framlagt fälttågets fem delar,
vilka gör det möjligt för oss att besegra reaktionens politiska
och militära planer; varje fälttåg havande ett specifikt
politiskt och militärt mål som uppfylls med överraskning,
slående när vi vill, var vi vill och hur vi vill. Han har även
specificerat de fem stegen som var och en av de militära aktionerna
måste följa alltid tjänande det politiska målet,
bekämpande kriterierna av aktion för aktionens skull. Han påpekar
betydelsen av att skilja fiendens rörelsers väsen och sken;
och han har även etablerat folkkrigets fyra kampformer för oss:
1) Gerillaaktionen med dess två former, angreppet och bakhållet;
2) Sabotaget; 3) Selektiv tillintetgörelse; och 4) Väpnad propaganda
och agitation; liksom de olika tillvägagångssätten.
5. Gerillakrigets strategiska roll. Ordförande Mao har höjt
gerillakriget till strategisk nivå, före honom ansåg
man det endast vara ett taktiskt problem, att det inte tjänade till
att bestämma utgången av kriget; men även om gerillakriget
inte avgör kriget eftersom detta kräver reguljärt krigföring,
så fullgör det en serie strategiska uppgifter som för
till den gynnsamma utgången i kriget. Vi uppfattar gerillakriget
i stor skala, generaliserat gerillakrig som måste understödja
det långvariga och förbittrade kriget, härav att vi tillämpar
gerillakrigets sex strategiska problem: 1) Initiativ, flexibilitet och
planering i förverkligandet av offensiva operationer inom det defensiva
kriget, slag av snabba avgörande inom det långvariga kriget
och operationer på de yttre linjerna inom ett krig inom de inre
linjerna. 2) Koordination med den reguljära krigföringen. 3)
Skapande av Stödbaser. 4) Strategiskt försvar och strategisk
anfall i gerillakriget. 5) Omvandling av gerillakriget till rörelsekrig.
6) Befälsförhållanden.
6. De tio militära principerna. I december 1947 syntetiserade Ordförande
Mao mästerligt i 10 militära principer den riktiga och korrekta
strategiska linjen som följts i mer än 20 års folkkrig,
som man ser i "Det nuvarande läget och våra uppgifter",
tredje delen. Vi tillämpar dessa principer och det är mycket
viktigt att fördjupa deras förkroppsligande.
7. Lysande sammanfattning av strategi och taktik. Ordförande Mao
har på ett lysande sätt sammanfattat folkkrigets strategi och
taktik i följande fras: "Ni kämpar på ert sätt
och vi på vårt, vi slåss när vi kan vinna och drar
oss undan när vi inte kan vinna".
"Med andra ord, ni litar på moderna vapen och vi litar på
ett folk med högt revolutionärt medvetande, ni ger fullt spelrum
åt er överlägsenhet och vi åt vår, ni har
ert sätt att kämpa, vi har vårt. När ni önskar
slåss med oss låter vi er inte göra det och ni kan inte
ens finna oss. Men när vi önskar kämpa mot er, ser vi till
att ni inte kan komma undan och vi träffar er kraftigt och förintar
er. När vi är i stånd att utplåna er så gör
vi det så det förslår, när vi inte kan ser vi till
att ni inte utplånar oss. Det är opportunism att inte vilja
kämpa när man kan vinna. Det är våghalsighet att
envisas med att kämpa när man inte kan vinna. Hela vår
strategiska och taktiska målsättning beror på vår
strävan att kämpa. Det är på grund av nödvändigheten
att kämpa som vi erkänner nödvändigheten av avtåg.
Det enda syftet med avtåg är att kämpa och att åstadkomma
fiendens slutliga och fullständiga förintelse. Denna strategi
och taktik kan endast tillämpas då man sätter sin lit
till folkets breda massor och då man så förfar, ger man
fullt uttryck åt överlägsenheten i folkkriget. Hur överlägsen
fienden än må vara i fråga om teknisk utrustning och
vilka knep han än må tillgripa; han kommer att befinna sig
i ett passivt läge, utsatt för angrepp, och initiativet kommer
alltid att ligga i våra händer." Citerat i "Leve
segern i folkkriget!", september 1965. [2:a sv uppl, s 27 f.]
Tillämpandet av denna princip gör det möjligt för
oss att visa folkkrigets överlägsna strategis oövervinnelighet,
för proletariatet som sista klass i historien har skapat sin högre
form av krig och ingen annan klass, bland dem bourgeoisien med sina högsta
politiska och militära strateger är förmögen att besegra
den, må reaktionen drömma om att utarbeta "strategier
överlägsna" folkkriget för de är dömda till
misslyckandet redan då de är mot historien. Vårt folkkrig
brinner segerrikt i nästan åtta år visande folkkrigets
oövervinnelighet.
Vi medlemmar av Perus Kommunistiska Parti åtar oss fullkomligt
och fullständigt Partiets militära linje, etablerad av Ordförande
Gonzalo som baserande sig på det högsta som det internationella
proletariatet har skapat, marxismen-leninismen-maoismen med Gonzalos tänkande
har specificerat vår militära linje, förseende oss med
ett oövervinneligt vapen, det enhetliga folkkriget landsbygd huvudsaklig
och stad komplement, som huvudform av kamp för vi det framåt
varande en tänd fackla inför världen som basunerar ut den
alltid levande marxismen-leninismen-maoismens allmänna giltighet.
LEVE PARTIETS MILITÄRA LINJE!
FOLKKRIGET ÄR OÖVERVINNLIGT!
Ediciones
Bandera Roja
|
reproducerat av
FOLKRÖRELSEN PERU
|
|