Utdrag ur det kommande nummer 38 av tidskriften Sol Rojo / Red Sun:

__________________________________________________________________

KROSSA DEN NYA REVISIONISMEN MED FOLKKRIG!

”Historien lär oss att en riktig politisk och militär linje inte uppkommer eller utvecklas på ett spontant och fridfullt sätt, utan i kamp mot”vänster”-opportunismen å den ena sidan, och mot högeropportunismen å den andra sidan. Utan att bekämpa dessa skadliga avvikelser som undergräver revolutionen och det revolutionära kriget, och utan att övervinna dem fullständigt, blir det omöjligt att utforma en riktig linje och uppnå seger i det revolutionära kriget”.

(Ordförande Mao Tsetung)

“Denna den nya revisionistiska kontrarevolutionära offensivens konvergens, i sammansvärjning med imperialismen, drömmer om att slutgiltigt förgöra marxismen, drömmer om att sopa bort allt det som revolutionen har gjort, alla dess landvinningar, hela dess hjältemodiga handling. De vill än en gång sätta det gamla i högsätet, reaktionens degenererade välde i imperialismens mest fallfärdiga och ondskefulla stund. Detta återverkar, och vi ser den mest monstruösa kapitulation och avståndstagande. Det sker hos småbourgeoisien, hos arbetarklassens ytskikt; t.ex. så är MRTA kapitulationens spridare i landet, de sprider ”fred”, borgerlig demokrati, kapitulerar inför imperialismen. Kapitulationen uttrycks i två aspekter: kapitulation inför den inhemska reaktionen och kapitulation på världsnivå, det är alltid så; deras mål är att sälja revolutionen. Det är alltså en förruttnelse som måste jämnas med marken med alla medel, och detta kräver en strategi, en taktik”.

(Bygg upp maktens erövring mitt i folkkriget! PCP:s II Plenum)

Det faktum att det idag dyker upp ett stort antal organisationer som kallar sig ”maoister” till namnet bekräftar och klargör, vad gäller analysen av världsrevolutionens sammanhang, det faktum som är reaktionens och imperialismens, huvudsakligen yankeeimperialismens, nya strategi.
Den nya revisionismen har framträtt med titeln ”maoist”, ammad av den gamla revisionismen, reaktionen och imperialismen. Det grundläggande syftet med denna nya revisionism är att avstyra revolutionen, bryta ner massornas moral och slutligen krossa varje väpnad kamp som ämnar utveckla sig som folkkrig genom att tillämpa maoismens principer på varje lands konkreta förhållanden – såsom de har tillämpats och håller på att utvecklas i fallet med folkkriget i Peru.
Vad behöver de för att åstadkomma detta?

1. Sikta på kapitulation. Kapitulation som genomförs i faser av ”förhandlingar”, med ökända argument såsom ”vapenvila” med fienden, såsom den öppna dörren till de tillfälliga icke-aggressionspakterna, såsom att falskt sträcka ut en hand genom att handla med gisslan: alla dessa olycksaliga och illvilliga aktioner är ingenting annat än steg och ansatser till att köpslå med den reaktionära borgerliga staten i jakten på förmåner, profiter, extrainkomster.
2. Sammansvärjning och tvist på världsnivå med hela det eländiga packet av arbetarklassens utförsäljare och alla de eländiga organisationer och partier som, oförmögna att föra en revolution framåt, frodas i jakten på en stol i parlamentet eller en politisk förläning. D.v.s. parlamentarisk kretinism för att förneka proletariatets diktatur och upprätthålla borgarklassens diktatur och den imperialistiska dominansen.
3. Skapa lögnhistorier och opportunistiska linjer som siktar mot märgen i det som är ledfyren för folkkrigen i världen idag: folkkriget i Peru, dess Anförarskap, dess ideologi och dess Parti, för att sedan sikta mot samma saker i övriga länder, eftersom, vilket är uppenbart:
   a. Det är tack vare PCP:s, dess Centralkommittés och dess Anförarskap Ordförande Gonzalos bidrag som maoismen upphöjdes såsom tredje, ny och högre etapp av marxismen, en kamp som Partiet fortsätter föra idag under ledning av dess Centralkommitté.
   b. Det är PCP som under ledning av sin Centralkommitté, under de svåraste förhållanden, samtidigt som det konfronterar och besegrar ett reaktionärt utrotningskrig i krökens komplicerade situation, har kunnat upprätthålla och utveckla den nya makten och lösa nya problem just genom att tillämpa marxismen-leninismen-maoismen, gonzalos tänkande, huvudsakligen gonzalos tänkande.

Ny revisionism, gammal revisionism

Att visa att den nya revisionismen, utklädd till ”maoism” (maoism i ord och opportunism i handling), till sitt väsen är grundad på samma argument som den gamla revisionismen iklädde sig, är en uppgift av yttersta vikt.

Vilka är nyckelfrågorna för att klargöra revisionismen, som precis som Lenin fastslog har talangen att kringgå marxismens principer för att så förvränga dem: ”På det hela taget kan man säga, att undvikandet av frågan om den proletära revolutionens förhållande till staten, ett undvikande som gagnat och närt opportunismen, har lett till, att marxismen blivit förvanskad och fullständigt förflackad.” (Lenin, Staten och revolutionen).

1. Envist motstånd mot den gamla statens förstörande.
2. Motstånd mot att bygga den nya makten. Detta är prövostenen i världsrevolutionen, i utvecklandet av folkkrigen i världen.

Vad sade ”Che” Guevara angående ”jordbruksreformen” på Kuba? I december 1964 sade han att:

”På grund av den dominans som latifundien bibehöll i jordbruksproduktionens organisation, och på grund av de enorma sockerplantagerna organiserade på kapitalistiskt sätt, var det relativt enkelt att förvandla denna typ av enhet till statliga och kooperativa lantbruk som omfattade enormt stora ytor. På detta sätt undvek Kuba den långsamma process som andra agrarrevolutioner hade genomgått: att dela upp jorden i ett enormt antal minifundier och sedan börja slå ihop dessa i syfte att tillämpa mer moderna tekniker, som bara är möjliga vid produktion i en viss skala.” (Ekonomiska frågor, Ernesto Che Guevara)

Ett år tidigare, i ett tal vid Seminariet om planering i Algeriet, hade han bekräftat att den kubanska revolutionen:

”var en revolution som kom till makten. Det var en folkets rörelse som hade förstört yankeeimperialismens marionetters politiska och militära makt. Men dess ledare var en samling kombattanter med höga ideal och bristande förberedelse. Den nykoloniala kapitalistiska statens överbyggnad var intakt… De gamla ministerierna var tillhåll för byråkrater och parasiter utan inre liv, utan inre harmoni inom regeringen. Dess viktigaste ledare förenade sig inte med revolutionens grundläggande linje. Dessa bourgeoisiens maktorgan vegeterade inom den nya staten som började kläckas, och var som öar i havet, oberoende av det, isolerade från detta hav, från den mänskliga flodvåg som gick fram.”

Aldrig någonsin i historien om de befrielsekamper som ”vägletts” av det kubanska eller ”guevaristiska” exemplet, har dessa siktat på att förstöra den gamla staten, aldrig har deras mål varit att krossa imperialismen. De var rörelser som föddes missbildade, med förvridna principer, med pseudorevolutionärt frasmakeri som siktade på att skapa mer ”välvilliga”, mindre rovdjursaktiga regeringar, blott administrativa substitut, men som i allt väsentligt bara bibehöll den gamla statens struktur och imperialismens dominans (i Kubas fall socialimperialismens). Ingen av nämnda ”revolutioner” siktade på att bygga ny makt, och de var underordnade den ryska socialimperialismens kommandostav.

Den kostnad i människoliv som var och en av dessa kamper innebar, betydde i verkligheten klassens uppoffringar och revisionismens förräderi: proletariatet, bönderna, folkets bästa söner och döttrar offrade sig för att grunda ett nytt samhälle, en ny ekonomi, en ny kultur, och vad var det gruppen av revisionister, uppstigna till ledarskapets förläning, gav dem? Förräderi och kapitulation. Vad tjänade det till att förstöra utsugarfiendens styrkor? Ingenting. Eftersom man begick förräderi mot principerna och kapitulation. För att man inte siktade på att bygga en stat av Ny demokrati för att sedan, utan något som helst uppehåll, etablera proletariatets diktatur och bygga socialismen. Man siktade aldrig på att genomföra folkkrig till kommunismen.

Och ifall något tvivel skulle dröja sig kvar, låt oss visa några fakta angående dessa rörelsers normer och principer:

Stadgar för FSLN [Sandinistiska Nationella Befrielsefronten, Nicaragua]:
”Artikel 4. – Den Sandinistiska Fronten kämpar för ett samhälle utan diskrimination p.g.a. klass, ras eller kön, sexuella val, kultur eller religiös tro, i vilket alla människor skall föräras samma plikter och rättigheter och till fullo kunna åtnjuta tillräckliga materiella tillgångar för att tillfredställa sina egna och sin familjs behov. Ett samhälle i vilket alla skall kunna utvecklas på ett övergripande sätt i det materiella och i det andliga.”
”Artikel 5. – FSLN förespråkar en socialism som motsvarar de rådande historiska förhållandena. Dess väsen består i att sträva efter ett värdigt liv för alla Nicaraguaner, med möjligheter till arbete, tillgång till vård, utbildning, bostad, till kultur, sport, och globalt sett, en rättvis fördelning av rikedomarna genom att utnyttja våra naturresurser.”
Vilka rättigheter har deras medlemmar?
”e. Att privat eller på partiorganisationernas möten kritisera vilken som helst partimedlem, oavsett vilken befattning denne har. Kritiken måste vara objektiv, träffande, broderlig och konstruktiv.”
(Källa: http://www.fsln-nicaragua.com/documentos/estatutos/index.html)

FMLN:s [Farabundo Martís Nationella Befrielsefront, El Salvador] Principer och Mål:

”ETT. Fredens erövring och den demokratiska revolutionen.
Konsolidera freden genom att förverkliga de förändringar som slås fast i Chapultepec-avtalen och fördjupa den demokratiska revolutionen, driv fram de ekonomiska, sociala och politiska förändringarna som landet behöver.
”TVÅ. Stärk det civila samhället.
Att stärka och göra det civila samhället mer livskraftigt, samt nedmontera militarismen i landet, utgör ett mål för att röja vägen för demokratin och modernisera samhället i El Salvador.
”TRE. Erövra den politiska demokratin.
Bygg upp en verklig och deltagande demokrati, i vilken medborgarna kan dra nytta av alla de politiska friheterna och utöva sina rättigheter, speciellt sin rätt att fritt välja eller avsätta de styrande, rätten till en korrekt rättsutövning, rätten till rättssäkerhet, uppfattad som en garanti och en tjänst för samhället, rätten till organisationsfrihet, yttrandefrihet och tros- och religionsfrihet, liksom utövandet av alla de grundläggande friheter som gör det möjligt att till fullo utnyttja sina rättigheter.
”FYRA. Garantera de Mänskliga Rättigheternas giltighet.
Uppnå de mänskliga rättigheternas giltighet, utveckling och garanti i det salvadoranska samhället, såsom en oundgänglig förutsättning för den fredliga samlevnaden, demokratin och den nationella utvecklingen.
”FEM. Driv fram den ekonomiska utvecklingen.
Erövra den ekonomiska utvecklingen och moderniseringen i landet, baserat på den sociala rättvisan, demokratiseringen av egendomen, inkomsten och ekonomin i sin helhet, och driv samtidigt fram Centralamerikas integration och det internationella samarbetet.
”SEX. Landets återuppbyggnad.
El Salvador lider av effekterna av ett inbördeskrig helt nyligen, liksom av följderna av långa årtionden av militarism och av en ekonomisk-social regim som drog ned landet i en djup kris. För att övervinna denna situation, utplåna misären och slå in på en väg av utveckling med självförsörjande och med rättvisa, behövs det en återuppbyggnad av landet inom de ekonomiska, sociala, kulturella, moraliska och ekologiska sfärerna.
”SJU. Nationellt självbestämmande och oberoende.
Återerövra självbestämmandet och stärk det nationella oberoendet, baserat på salvadoranernas självbestämmande, i syfte att gynna och utveckla demokratin och vår sanna nationella identitet, inom ramen för internationella relationer av samarbete, vänskap och ömsesidig respekt.
”ÅTTA. Kämpa för att bygga upp en ekonomisk, social och politisk regim av socialistisk karaktär.
Rikta in Partiets kamp på att åstadkomma politiska, ekonomiska, sociala och kulturella förändringar som på lång sikt garanterar förverkligandet av ett nytt system för social samlevnad; detta system skall baseras på de grundläggande antagandena om frihet, rättvisa, humanism, solidaritet, jämlikhet mellan könen, ekonomisk rättvisa och demokratiskt deltagande, inriktad på att övervinna utsugningen och marginaliseringen mellan människor av en minoritet över majoriteten, och/eller staten eller marknaden över samhället i dess helhet, allt detta baserat på vår egen erfarenhet och genom att ta till sig kritik och på ett kreativt sätt ta till sig erfarenheterna och det universella humanistiska och socialistiska tänkandet. Socialismen kommer således att kunna förverkliga en hållbar mänsklig utveckling.
”NIO. Främja och försvara kvinnors mänskliga rättigheter.
Som grundläggande målsättning, med utgångspunkt i att kvinnorna, som är mer än halva befolkningen, är offer för diskriminering och övergrepp på sina mest grundläggande rättigheter för att de är kvinnor, och att detta blir ett hinder för vilken som helst demokratisk process och vilket utvecklingsprojekt som helst, framför allt för vårt socialistiska samhällsprojekt.”

Sammanfattningsvis, vad är det vi ser med den nya revisionismen?

Efter inledandet av Folkkriget i Peru lett av PCP, ett militariserat Parti av ny typ, har många Kommunistiska Partier rekonstituerats på maoismens grund, och framlägger maoismen som ny, tredje och högre etapp av marxismen. Kommunistiska Partier har inlett folkkrig eller väpnade kamper genom att följa PCP:s väg, såsom i Nepal, Indien, Turkiet, Filippinerna, och andra som håller på att förbereda sig för att inleda. Betydelsen av folkkriget i Peru har inte bara erkänts av det internationella proletariatet och de förtryckta folken, utan har också erkänts av imperialismen, reaktionen och revisionismen, vilka bekämpar PCP och dess Anförarskap i syfte att förgöra folkkriget med alla medel och för att maoismen inte skall ta befälet för den nya stora vågen av den proletära världsrevolutionen. Folkkriget i Peru var det första som inleddes efter Tengs revisionistiska kupp i Kina, och det var Ordförande Gonzalo som definierade maoismen som tredje, ny och högre etapp av marxismen i hård kamp mot revisionismen. Gonzalos tänkande är synonymt med folkkrig, och därför vill de förgöra det.

32 år efter folkkrigets inledande i Peru kan vi idag konstatera hur världens folk reser sig i maoismens namn, att massorna vill ha revolutionen och ger sina liv i strid mot detta ruttna samhälle. Idag visar världsfolkens kamper, inklusive i de imperialistiska länderna, att huvudtendensen är revolutionen.

Imperialismen, reaktionen och revisionismen, i syfte att förgöra revolutionen i Peru och maoismen i världen, har utarbetat sina egna planer. I Peru var HOL och lögnhistorien om ”fredsavtalen” en pilotplan som de senare tillämpade i Nepal, och som de försöker tillämpa i andra länder. PCP, genom att basera sig på sin erfarenhet, har slagit fast att HOL och lögnhistorien om ”fredsavtal” var en plan som utarbetades och leddes av yankee-supermakten, och genom att basera sig på analysen av den internationella situationen har Partiet slagit fast att det finns en internationell plan för ”fredsavtal”, vars syfte är att göra slut på varje revolutionär väpnad kamp, och speciellt de folkkrig som leds av maoistiska Partier, för att förvandla dem till maoistiska partier endast till namnet, som deltar i val och ingår i den gamla staten, eller förvandlar sig till väpnad revisionism som för väpnad kamp för att sätta press på och sluta avtal med den gamla staten. Det är inom denna plan som de har lyft fram HOL och VOL [den ”vänster”-opportunistiska linjen] i Peru. För att genomföra sin plan för ”fredsavtal”, i Peru och i andra länder, är det grundläggande att gamla revisionistiska positioner vinner inflytande inom IKR [den Internationella Kommunistiska Rörelsen]. Revisionism är kapitulation, kapitulation inför den inhemska reaktionen i varje land, och inför imperialismen på internationell nivå.

VOL i Peru, väpnad revisionism

Imperialismen, reaktionen och den nya och den gamla revisionismen attackerar Partiets Anförarskap därför att det är just det faktum att PCP:s Centralkommitté underordnar sig Ordförande Gonzalos Anförarskap och hans allsmäktiga tänkande, som har gjort det möjligt att bibehålla revolutionens kurs under mycket svåra förhållanden; folkkrig som inte har stannat upp för en enda sekund sedan 1980. Med en PCP:s Centralkommitté som fortsätter att leda folkkriget i strid mot HOL och VOL, med vapen i hand.

Vad VOL lägger fram är ett Parti utan Anförarskap, utan gonzalos tänkande, ett Parti som inte slår mot byråkratkapitalismen, som utvecklar väpnade aktioner utan att bygga den nya makten, förnekar det grundläggande i maoismen som är makten, förnekar revolutionens proletära ledning. Att en av deras ledarfigurer är en direkt kollaboratör till reaktionen visar hur imperialismen, reaktionen och den nya revisionismen agerar tillsammans och planenligt under ledning av imperialismen, huvudsakligen yankeeimperialismen. Det är en militaristisk linje som bara fokuserar på väpnade aktioner. Förintande av fienden, konfiskation av vapen med respekt för byråkratkapitalismen och halvfeodalismen. VOL attackerar Ordförande Gonzalo och gonzalos tänkande för att VOL motsätter sig maoismens konkreta tillämpning på Perus konkreta verklighet, maoismens utveckling och framför allt folkkriget; VOL motsätter sig slutligen den proletära ledningen för revolutionen i Peru och talar om maoismen i allmänhet. Det är den moderna revisionismen som framhåller konceptet ”två förenas till en”, och därför motsätter sig denna revisionism ett Anförarskap grundat på ett tänkande: de motsätter sig att en klass (proletariatet) med sitt Parti och sin ideologi skall leda den proletära världsrevolutionen; i stället lyfter de fram, såsom är fallet med Nepal, ett ”äldsteråd” där flera linjer köpslår med massornas blod; det är också fallet med ”Avakians nya syntes”, i vilken denna individ lägger fram att i socialismen (han ser bara individer och inte klasser), kommer andra, borgerliga, linjer att existera, vilka dessutom antas ”kommer att hjälpa till” att bygga ”kommunismen”. Denna individ påstår: ”det kommer med nödvändighet att finnas många olika människor och tendenser i det socialistiska samhället som drar åt olika håll – och allt detta kan i slutändan bidra till processen att komma fram till sanningen och komma till kommunismen.” (Brev till de deltagande partierna och organisationerna i den Revolutionära Internationalistiska Rörelsen, Revolutionära Kommunistiska Partiet, Förenta Staterna).

På samma sätt lyfter VOL fram en maoism i allmänhet och attackerar gonzalos tänkande, d.v.s. den konkreta tillämpningen av marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen, på Perus verklighet.

Angående uppbyggnaden av den nya staten lägger VOL fram att ”under det felaktiga konceptet att ’skapa maktvakuum’ mördades tusentals lokala ledamöter, hundratals borgmästare, kongressdelegater, man mördade tusentals representanter för samhällen och små byar, för att de påstods vara svarta huvuden som representerade imperialismen” och kallar Ordförande Gonzalo för terrorist. Med VOL utövar massorna inte sin diktatur mot de utsugande, förtryckande klasserna, gamonalerna och lakejerna; de fortsätter att tillämpa den gamla politiken och respekterar den reaktionära statens auktoriteter. Här är VOL:s väsen: försvaret av den gamla staten.

Angående Fronten framlägger de att Ordförande Gonzalo ”skapade folkmord med kamraterna i MRTA, Patria Roja, PCP-U, MIR och andra som befann sig på den väpnade kampens väg”. Fronten bygger de upp som en revisionistisk front av organisationer utan proletär ledning, en front för att förhandla, inte en front av klasser med arbetarklassens allomfattande ledning genom dess Parti. De bygger broar till den gamla staten och framställer sig som den ”goda” gerillan. De säger: vi är inte terrorister, det är Ordförande Gonzalo som är terroristen. Som revisionister tror de att styrkan kommer ur enighet utan principer. De föreslår en revisionistisk ”enhetsfront” som motsätter sig den maoistiska tesen att det är linjen som avgör allt. De utgår från den gamla revisionistiska tesen att Partiet inte leder fronten utan upplöses i densamma.

VOL motsätter sig Partiets militarisering och koncentriska uppbyggnad, eftersom de bygger upp för att tjäna förhandlingar, inte för att tjäna till att förstörandet av den gamla staten, i vilket Partiet allomfattande leder armén och fronten med sikte på att ta makten. ”Den koncentriska uppbyggnaden av de tre instrumenten är det organisatoriska förverkligandet av Partiets militarisering, och i syntes sammanfattas den av vad Ordförande Gonzalo lär oss: Partiet är alltings axel, leder allomfattande de tre instrumenten, sin egen uppbyggnad, leder absolut armén och den nya staten såsom gemensam diktatur vilken siktar på proletariatets diktatur” (Linjen för uppbyggnaden av revolutionens tre instrument, PCP). Vi ser då varför VOL attackerar gonzalos tänkande, eftersom det är detta som garanterar revolutionens kurs, garanterar folkkrigets proletära ledning med proletär ideologi, egna apparater och proletära organisationsformer och så siktar på proletariatets diktatur.

Angående massarbetet påstår VOL att PCP:s skapande av alstrade organisationer orsakar splittring, parallellism, sekterism och förstör de samhälleliga organisationerna. I sin Masslinje slår PCP tvärtom fast att det huvudsakliga i massarbetet är makten och att man måste organisera massorna enligt kampen för makten, makten för klassen, makten för proletariatet, makten genom krig. ”Att fokusera på makten kräver också att man organiserar dem enligt de olika nya former som de nya kampformerna kräver, eftersom kriget innebär förändringar i kampen och massornas organisering. Såsom Lenin lär oss, i revolutionstider måste man bilda nya organisationer och gå emot de gamla ledarna som är ute efter att sälja ut revolutionen för att finna sig tillrätta inom det reaktionära systemet. Man kan alltså inte längre använda de gamla kampformerna och massorganisationsformerna”. (Masslinjen, PCP). Målet att ta makten i hela landet kräver därför nya organisationsformer för att tjäna folkkriget, ledda av Partiet. Det är det enda sättet att garantera revolutionens proletära ledning. Vad VOL lägger fram, liksom all revisionism, är att döma massorna till att spilla sitt blod för reformer och till att förlora sina erövringar när krisen kommer, i en oändlig cykel.

De alstrade organisationerna definierades av PCP vid det III Plenarsammanträdet 1973 såsom ”organisationer alstrade av proletariatet inom de olika arbetsfronterna; vars tre kännetecken är: 1) De ansluter sig till Mariátegui, 2) De är massorganisationer och 3) De håller sig strikt till den demokratiska centralismen” och allt Partiets massarbete fokuserades på folkkrigets inledning. I de alstrade organisationerna kan vi se ett förverkligande av den kommunistiska principen att det är massorna som skapar historien och Partiet som leder dem. Massorna, under Partiets ledning, går längre än den borgerliga ordningen och dess legalitet tillåter, samtidigt som de härdas i och för folkkriget; kampen för dagskraven utvecklas enligt kampen för makten. VOL motsätter sig revolutionens proletära ledning eftersom de motsätter sig att den gamla staten förstörs, och därför motsätter de sig uppbyggandet av alstrade organisationer och att massorna överskrider den borgerliga ordningen ledda av sitt Parti.

VOL, i sin utvärdering av sina aktiviteter under ett år, lyfter bara fram militära aktioner, förintanden av fienden och konfiskering av vapen, men presenterar inte en enda aktion mot byråkratkapitalismen eller mot halvfeodalismen. Det finns ingen uppbyggnad, ingen ny ekonomi. De talar om att yankee-supermakten försöker monopolisera oljan och monopolisera narkotikahandeln i Latinamerika. De lyfter fram Venezuela och dess ”socialfascism för det tjugoförsta århundradet”, och visar på så vis att de inte är för att genomföra den Ny-demokratiska revolutionen och att de bara är för att ställa sig i ledet bakom någon av storbourgeoisiens fraktioner. Därför försvarar de Venezuela, för att de inte är för att utveckla någon ny ekonomi som tjänar massornas behov, utan för att försvara den gamla ekonomin som utvecklas i de halvkoloniala länderna, byråkratkapitalismen, som tjänar de imperialistiska ländernas behov genom att förse dem med råvaror och icke färdiga produkter.

Vad gäller ekonomin framhåller VOL att man måste vänta tills de Kommunistiska Partierna i hela världen förverkligar ”en revolutionär omvandling av det imperialistiska utsugnings- och förtryckssystemet över hela världen” innan man gör slut på denna gamla ekonomi, och i väntan på att detta ögonblick skall komma - liksom i Venezuela, som med Chavez fortsätter att utveckla den gamla ekonomin där monoproduktionen av olja lever sida vid sida med de stora latifundierna i imperialismens tjänst – så genomför VOL inte den Ny-demokratiska revolutionen. Man ifrågasätter inte monokulturen av koka i imperialismens tjänst, framför allt yankeeimperialismens, utan bara monopolet i denna affärsrörelse. Det är viktigt att understryka hur VOL respekterar de multinationella företagens och den peruanska storbourgeoisiens intressen. I fallet med Camisea-konsortiet (som sysslar med oljeaffärer), har de lovat att respektera detta företag som opererar i VRAE så länge de uppfyller VOL:s krav. VOL utvecklar den väpnade kampen i syfte att sätta press på imperialismen, huvudsakligen Yankeeimperialismen, och på den gamla staten för att kunna sluta överenskommelser. De har usurperat den Huvudsakliga Regionalkommitténs huvudstyrka, och med denna utvecklar de foquism; men de lokala styrkorna och basstyrkorna är med Partiet och dess Centralkommitté. VOL:s framtidsutsikter är mörka. De motsätter sig det väpnade havet av massor och den gemensamma diktaturen ledd av arbetarklassen. De motsätter sig den Ny-demokratiska revolutionen.

Vad gäller den väpnade kampen, så är deras syfte att försvara det gamla systemet utan att överskrida reformernas gräns inom det fallfärdiga utsugarsystemet, och de uppfattar den väpnade kampen som en defensiv kamp ”för att det inte finns någon annan väg, och ingen annan lösning”, med syftet att finna sig tillrätta inom den gamla staten.

Både HOL och VOL i Peru, som del av imperialismens plan för ”fredsavtal”, och den nya revisionismen likaså, attackerar anförarskapet, gonzalos tänkande, den nya makten, vilket innebär att attackera revolutionens proletära ledning för att söka sig en plats inom den gamla staten.