Om imperialismens plan för "fredsavtal"

LÖGNHISTORIEN OM ”FREDSAVTALEN”
FALLET SYDAFRIKA
ANDRA FREDSPROCESSER
NEPAL

”Genom att basera sig på erfarenheterna från Peru med lögnhistorien om ”fredsavtalen”, HOL och det faktum att denna plan tänktes ut och leddes av yankeeimperialismen, och genom att basera sig på analysen av den internationella situationen, etablerade PKP att det idag finns en imperialistisk plan på världsnivå för ”fredsavtal”, med vilken de hoppas på att kunna tillintetgöra varje revolutionär väpnad kamp, speciellt de som leds av maoistiska partier, genom att förvandla dem till ”tämjda” maoister, d.v.s. legala borgerliga organisationer som försonas med reaktionen, deltar i val och blir delar av det gamla utsugar- och förtryckarsystemet (eller blir väpnade revisionister som för väpnad kamp för att ”sätta press på” den gamla staten i syfte att få en del av dess makt, som vi ser i anknytning till HOL och VOL i Peru). För att uppnå detta, hoppas de på att gamla revisionistiska positioner skall vinna inflytande inom den revolutionära rörelsen: den gamla teorin om ”fredlig övergång”, den gamla smutskastningen med "personkulten" etc.”

(STÖD FOLKKRIGEN OCH DE VÄPNADE KAMPERNA I VÄRLDEN GENOM ATT BEKÄMPA OCH KROSSA REVISIONISMEN OCH OPPORTUNISMEN!, Folkrörelsen Peru, januari 2012)

Imperialismen genomgår sin allmänna och sista kris och försöker hålla tillbaka massorna, den kommunistiska revolutionen, genom att så kapitulation bland världens kommunister och revolutionärer med sin plan för ”fredsavtal”. Den kan fortfarande inte få sin sjunkande ekonomi att flyta igen. Yankee-supermaktens ekonomi är bruten, och nu går den kinesiska socialimperialismen in i kris, liksom Brasilien, Sydafrika, Indien och andra, vilka enligt borgerliga ekonomer skulle bli den imperialistiska ekonomins nya ekonomiska drivkrafter. Å andra sidan reser sig världens folk mot ett produktionssätt som, vilket läggs fram i ”Kommunistiska Manifestet”, är oförmöget att garantera löneslavarnas livsuppehälle, samtidigt som det skärper de motsättningar som oundvikligen kommer leda till dess grav; och dess grav skall grävas av det internationella proletariatet och världens massor. Så ser vi hur mitt i det imperialistiska kriget hela världens massor, även i de imperialistiska länderna, reser sig mot den gamla borgerliga ordningen, och mot de imperialistiska supermakterna och staterna av andra eller tredje ordningen, liksom mot de reaktionära staterna i de länder där byråkratkapitalismen existerar. Det högsta uttrycket för dessa kamper är de folkkrig och väpnade kamper som leds av maoistiska partier; Peru, Indien, Filippinerna etc. – med folkkriget i Peru lett av PKP och dess CK som den proletära världsrevolutionens fyrbåk och vägledning.

Imperialismen har lärt sig av sina tidigare misstag. Den har förstått att det inte är tillräckligt att helt enkelt mörda Perus kommunister och revolutionära folk (även om de gjort allt de kunnat även för att göra det). Yankeeimperialismen och dess reaktionära lakejer i Peru uppfann lögnhistorien om ”fredsavtalen” i förhoppningen att:

Detta är den plan för ”fredsavtal”, för kapitulation och amnesti, av parlamentarisk kretinism, som de ny sprider med hjälp av den nya revisionismen, d.v.s. en revisionism utformad för att upprätta ”maoistpartier” endast till namnet; en plan som i Peru genomfördes med lögnhistorien om ”fredsavtalen”.

1992 arresteras Ordförande Gonzalo och en del av PKP:s Centralkommitté. 1993 lägger reaktionen och imperialismen tillsammans med råttorna från den högeropportunistiska linjen (HOL) fram lögnhistorien om ”fredsavtalen”. I fängelserna struktureras, med hjälp av den reaktionära staten och imperialismen, en HOL med eget huvud (råttorna Miriam, Morote, Pantoja, etc.) och en ideologisk och politisk revisionistisk linje (se deras lunta ”Åtag er och kämpa för det Nya Stora Beslutet och Definitionen!” från 1993). PKP:s CK deklarerar att ”fredsbreven” är skrivna av imperialismen och reaktionen (fakta som senare bekräftas av reaktionärerna själva) och att HOL hade strukturerats utanför PKP (glöm inte att dessa element var samma som hade krossats vid det II Plenarsammanträdet av Ordförande Gonzalo och lämnades ”smutsiga som pinnen i en hönsgård”). PKP återförsäkrar sig i folkkriget. Imperialismen, reaktionen och revisionismen, både HOL och revisionismen inom CoRIM (Den Revolutionära Internationalistiska Rörelsens Kommitté), säger tvärtom att Ordförande Gonzalo är författare till breven, att HOL existerar inom några av Partiets organisationer och att kampen fördes inom PKP. Än idag fortsätter revisionisten Avakian att insistera på att breven är skrivna av Ordförande Gonzalo, i syfte att smutskasta honom. Partiet återförsäkrar sig tvärtom i principerna att man inte leder ifrån fängelserna, i fiendens händer, och att varje militant, inklusive Ordförande Gonzalo, underordnar sig CK tills en ny Kongress genomförs.

Avakians följeslagare, liksom alla slags revisionister, har tagit upp den gamla revisionistiska och kontrarevolutionära tesen om ”personkulten” för att 1) attackera den störste levande marxist-leninist-maoisten på jorden, attackera Gonzalos tänkande och ställa PKP:s Anförarskap mot Perus och världens massor, som del av imperialismens, huvudsakligen Yankeeimperialismens, lågintensitetskampanj för att attackera och isolera folkkriget i Peru, och 2) undergräva hela den internationella kommunistiska rörelsen och de Kommunistiska Partierna, attackera den marxist-leninist-maoistiska tesen om revolutionens Anförare, Anförarskap och vägledande tänkande; för att undvika maoismens konkreta tillämpning på varje revolutions förhållanden.

”Det sätt på vilket RIR:s Kommitté (CoRIM) har hanterat tvålinjerskampen tjänar inte till att sluta Rörelsen tätare samman på maoismens och våra principers grundval. Konkret så har CoRIM motsatt sig att Perus Kommunistiska Partis CK:s position når medlemspartierna och organisationerna i RIR på ett tydligt sätt, genom att vägra sprida partidokument angående försvaret av Anförarskapet och gonzalos tänkande. De har tvärtom upprepat alla reaktionens och HOL:s svarta spyor mot Ordförande Gonzalo, de har spritt lögnhistorien att ”Ordförande Gonzalo står bakom fredsavtalen” och säger att de inte vet vad hans nuvarande position är. Partiet har offentligt markerat sitt avstånd från dessa revisionistiska positioner, efter att om och om igen internt ha förklarat vår position, grundad på principerna och på sanningen i obestridliga fakta; att försvara vårt Anförarskap mot varje attack. Därför är vi inte eniga med CoRIM i hur de för kampen om detta och om andra kritiska frågor för vår Rörelse. Detta är ingenting annat än att öppna en vid bräsch för att främja revisionismens utveckling och trycka ned vänstern. Detta är att praktisera revisionism och inte marxism. Vi finner det också nödvändigt att upprepa att RIR är ett steg framåt för kommunisternas återförening på världsnivå, men det är inte den rekonstituerade Kommunistiska Internationalen. Den internationella kommunistiska rörelsens rekonstituering och dess organisatoriska uttryck, den Kommunistiska Internationalen, uppnås inte på seminarier, konferenser eller forum, eller bland ”nära och kära”, utan är ett arbete för de Kommunistiska Partierna som utvecklar folkkrig i varje land, med folkkrigen i de förtryckta nationerna som sin bas. Den internationella kommunistiska rörelsen kommer att vara världens kommunisters, maoisternas; det är en omedelbar uppgift och vi har ett stort ansvar; att varje Parti väl fullgör sitt arbete.”

(LEVE DEN XX ÅRSDAGEN AV DEN REVOLUTIONÄRA INTERNATIONALISTISKA RÖRELSEN, Folkrörelsen Peru, januari 2005)

1995 görs följande uttalande i tidskriften ”A World to Win”, tvärt emot PKP:s CK:s position: ”För två år sedan, efter att ha genomlidit ett dramatiskt slag efter gripandet av Ordförande Gonzalo, utbröt en viktig tvålinjerskamp i hjärtat av Perus Kommunistiska Parti”. Det är viktigt att understryka att PKP:s CK:s position var att HOL hade strukturerats utanför Partiet och att HOL därför inte var en del av Partiet som Avakian sade.

”framkom kriteriet om ”politisk sanning”, en inställning som övergav principerna och fattade beslut inte baserat på att ’söka sanningen i fakta’ eller på att tillämpa vår revolutionära vetenskap för att förstå verkligheten, utan baserat på vad som verkade vara ’användbart’. I synnerhet användes denna synvinkel för att rättfärdiga teorin om lögnhistorien, framlagd av ledningen för Perus Kommunistiska Parti (PCP), som insisterade, tvärt emot alla tillgängliga bevis, på att Ordförande Gonzalo inte hade någon koppling till den högeropportunistiska linjen i Partiet och att bara att undersöka denna möjlighet var det mest ondskefulla förräderi.”
(Citerat ur breven från RCP (USA) från 2005-2008, skickade till Prachanda)

Redan i denna text förvrider Avakian verkligheten och förvränger den som den gode revisionist han är. Frågan som framlades hade ingenting att göra med frågan om objektiv verklighet; det är obestridligt att det existerar en objektiv verklighet. Avakian talar om den politiska sanningen för att framställa klassens sanning som något subjektivt, som inte erbjuder någon kunskap om verkligheten. Kommunisternas position är att kommunismen är en vetenskaplig ideologi, och inte blott en vetenskap som Avakian hävdar. Den har en klasskaraktär och tjänar en klass: proletariatet.

Den objektiva sanningen (härledd ur den objektiva verkligheten) är en, ingen kan förneka det: det kan inte existera flera sanningar. Men alla samhällsklasser har inte samma möjlighet att upptäcka sanningen om samhällets lagar; att upptäcka sanningen innebär vissa gränser, nämligen klassursprung och klassposition. Endast en klass, proletariatet, då den konstituerar sig själv som en ”klass för sig själv”, vars intressen går i samma riktning som världens objektiva utvecklingslagar, kan upptäcka och använda sig av den objektiva sanningen; en klass vars intressen går emot denna riktning kommer inte att kunna nå denna sanning, och motsätter sig tvärtom denna, attackerar den, förföljer den, som Avakian gör när han försvarar ”sanningen” utanför klasserna och deras intressen. Vad Avakian försöker göra är att försona proletariatet med bourgeoisien och göra arbetarklassen till en svans bakom bourgeoisien. Baserat på sin ”objektiva sanning” utanför klasserna och proletariatets revolutionära praktik, försöker han göra småbourgeoisien till den som leder de revolutionära processerna. Enligt Avakian är vi alla lika inför den objektiva sanningen, och de småborgerliga intellektuella, såsom Avakian själv, kan bidra med sina synpunkter för att berika den revolutionära processen. Den grundläggande punkten i Avakians idéer är försoningen med bourgeoisien.

Det finns också en antagonistisk motsättning mellan å ena sidan PKP:s och maoismens uppfattning om tvålinjerskampen och å andra sidan Avakians och den nya revisionismens. För maoisterna finns det två slags kamp: antagonistisk, som förs mot utsugarklasserna och deras lakejer, och icke-antagonistisk, som förs inom våra led. I Partiet finns alltid tvålinjerskamp som en återspegling av klasskampen i samhället. När attityder, idéer, åsikter, kriterier o.s.v. uttrycks i Partiet, inom folkets led, förs tvålinjerskamp i syfte att rädda patienten och att personen med problem går framåt, på villkoret att han inte gömmer sin sjukdom i skräck för behandlingen, som Ordförande Mao säger. Metoden är kritik och självkritik.

Den antagonistiska kampen löses med antagonistiska metoder, att använda icke-antagonistiska metoder är att försona sig med fienden.

Vad Avakian framlägger vid denna tidpunkt, då han ifrågasätter PKP:s CK:s position angående lögnhistorien, är att meningsskiljaktigheterna med HOL måste lösas med icke-antagonistiska metoder. Så, när medlemmar av HOL släpps ur fängelserna i syfte att storma PKP:s apparater i samarbete med reaktionen, och blir tillintetgjorda, så fördömer Avakian detta som användning av maffiametoder. Vad Avakian lägger fram är försoning med den nya revisionismen, imperialismen och reaktionen. Avakians syn på Partiet är kontrarevolutionär. Enligt Avakian har PKP två huvuden, å ena sidan CK och å andra sidan ledningen för HOL, tvärtemot den maoistiska synen på Partiet: ett huvud, en ideologi, den proletära; maoism och tvålinjerskamp så att ingen opportunistisk linje kan struktureras inom Partiet. Vad det handlar om är att garantera revolutionens proletära ledning, vilket är vad Avakian förnekar.

Angående den ”objektiva sanningen” i det konkreta fallet med ”fredsavtalen” är det nödvändigt att klargöra några punkter:

2008 avslöjade Rafael Merino Bartet, tidigare rådgivare åt Perus Nationella Underrättelsetjänst (SIN) och medlem av CIA, inför den peruanska statens tribunal under rättegången mot Fujimori, att den f.d. peruanske presidenten Alberto Fujimori personligen rättade den resolution som godkände avrättningen av ledarna för ”Sendero Luminoso”. Vi den tidpunkten rapporterade byrån EFE att Merino Bartet visade rätten ett utkast till ett dekret, ett memorandum och en kommunikation han skrivit, undertecknad den 14 oktober 1992, med detaljerade normer för avrättningen. D.v.s. att det fanns en plan, lögnhistorien var del av en imperialismens och reaktionens plan, hand i hand med den nya revisionismen. Rafael Merino själv erkände vid rättegången att han var författare till ”fredsavtalen”. Imperialismen ville inte ha martyrer; åt Ordförande Gonzalo hade den, om han hade förrått, reserverat den roll som Mandela uppfyllde i sitt land.

En del av planen är Ordförande Gonzalos isolering. Reaktionen försökte presentera Ordförande Gonzalo som besegrad och förnedrad. De klädde upp honom i en randig fångdräkt och presenterade honom i en bur inför världen som om han vore ett vilddjur. Och än en gång visade han sin kondition som kommunist, krossade fiendens plan, kallade, med klar och fast röst, full av energi, till att fortsätta folkkriget och övervinna kröken på vägen, och visade världen vad en proletariatets Anförare är, PKP:s Anförarskap. Sedan dess har inte ens medlemmarna i den Internationella Nödkommitténs (IEC) delegationer, och inte ens Santiago Roncagliolo, som kom för att intervjua Elena Iparraguirre och andra råttor från HOL när han arbetade på sin bok om Ordförande Gonzalo, fått lov att träffa honom. Men som författaren själv erkänner, så saboterades syftet med att intervjua Ordförande Gonzalo myndigheterna. 2006 presenterar Alejandro Cardenas, son till Peter Cardenas Shulte (MRTA), dokumentären Alias Alejandro, som beskriver hans resa från Tyskland till Flottbasen Callao och den intervju han genomförde med sin far, som redan hade ångrat sig. Endast Ordförande Gonzalo har hållits isolerad från världen.

2004 genomfördes rättegångsfarsen mot Ordförande Gonzalo. Den peruanska tidningen El Comercio rapporterar den 5 november 2004: ”När domaren Dante Terrel bad fotograferna och de grafiska reportrarna att lämna rättssalen (eftersom det var förbjudet för pressen att använda denna utrustning under rättegången), höjde de subversiva sina röster och ropade ”leve” sina terroristaktioner som kostat tusentals peruaner livet. Denna uppståndelse tvingade domaren att skjuta upp rättegången till den kommande fredagen den 12.”

”EL CALLAO (PERU). Det inledande förhöret i den första civila rättegången mot ledaren för den väpnade peruanska gruppen Sendero Luminoso, Abimael Guzman, och hans ”stab” höll bara på i 10 minuter, då den suspenderades i en vecka efter den oordning som skapades av de anklagade, vilka ropade ”leve” den väpnade kampen och drog fördel av medias närvaro. Det förvånande beslutet togs efter att Guzman beordrade ledningen, bestående av femton personer, att resa sig och samstämt ropa leve den väpnade kampen och revolutionen samt hälsa med knutna nävar höjda inför fotograferna och TV-kamerorna medan dessa höll på att lämna rättssalen.
Några sekunder tidigare hade rättens ordförande, domare Dante Terrel, suspenderat uppläsningen av dokumenten i rättegången rörande terroristbrott, för att låta audiovisuella media lämna rättssalen då de hade tagit sina bilder.”

En av de första incidenterna orsakades av domaren Dante Terrels beslut att evakuera de journalister som hade kameror och videokameror från rättssalen; därför hölls en paus på 5 minuter.
Detta ledde dock till att Abimael Guzman, Elena Iparraguirre och deras medbrottslingar tog tillfället i akt då journalisterna var på väg ut för att höja sina knutna nävar och ropa slagord för revolutionen och den väpnade kampen i landet.
’Leve den väpnade kampen’, ’Leve folkkriget’, ’Leve folket’, ropade de alla samtidigt.
Detta var skälet till att domarna beslutade att alla journalister och anklagade måste lämna rummet, och att förhöret var uppskjutet.”

Dessa bilder, redigerade och manipulerade av reaktionen, kunde ses på TV över hela världen. Rättegången blir uppskjuten på obestämd tid, och när den återupptas har den reaktionära staten bytt ut domaren, rättegången publiceras inte ens med redigerade bilder, och farsen med den offentliga rättegången är över. Den sista gången som Ordförande Gonzalo tog ställning offentligt var i hans mästerliga Tal den 24 september 1992. Emellertid skulle HOL i samarbete med den reaktionära staten sedan publicera en text i vilken Ordförande Gonzalo påstods ha ändrat inställning och sagt att han inte ville yttra sig inför någon domare i en ny process, eftersom de inte hade för avsikt att respektera hans rättigheter och att de tvärtom bara avsåg att formalisera en dom mot honom enligt den nya antiterroristlagen. Detta är ännu en av de apokryfiska texter som HOL publicerar i koordination med imperialismen och reaktionen.

Dessa är de objektiva fakta och den objektiva verklighet som överensstämmer med PKP:s CK:s position angående ”fredsbreven”, att de är en lögnhistoria och att HOL är en grupp kapitulanter närda av CIA. Att motsättningen med HOL har antagonistisk karaktär och löses med folkkrig. Dessa råttor som kapitulerade och sålde sig för en grynvälling, är den nya revisionismens ”kamrater”, som Avakian försvarade såsom fullständiga medlemmar av Perus Kommunistiska Parti, framhöll dem som Partiets historiska ledare, med vilka man borde försonas, och behandlade dessa kapitulerande råttor som om de var en del av folket, av klassen. Att Avakian och den nya revisionismen inte kan se allt detta beror på deras borgerliga klassposition, som gör dem oförmögna att ”söka sanningen i fakta”. Men han agerar, arbetar och säljer sig själv till förmån för fienden. Med lögnhistorien börjar den nya revisionismen att sticka upp huvudet internationellt, under ett paraply av kamp mot ”dogmatikerna”, mot PKP och mot de ”irriterande” medlemmarna av MPP i utlandet.

Om vi gör en utvärdering av lögnhistorien så står det bortom allt tvivel att den med den nya revisionismens samarbete har haft ett visst mått av tillfällig framgång, men i grunden har den misslyckats. Perus Kommunistiska Parti och dess Centralkommitté fortsätter idag att leda folkkriget under de svåra omständigheterna med att övervinna kröken, mobiliserar klassen och massorna mot den gamla reaktionära staten och mot imperialismen, och tillämpar gonzalos tänkande för att lösa varje problem som dyker upp på revolutionens väg.

Vi kan utan att nämnvärt anstränga minnet se, hur under loppet av några få år konflikter som utvecklades under årtionden, eller väpnade kamper som den i Nepal, har slutat vid förhandlingsbordet: Colombia (FARC), Filippinerna (Moro Islamic Liberation Front), Irland (IRA), Baskien (ETA), Palestina, Kurdistan, etc.

År 1910 fråntogs Sydafrikas svarta befolkning sin rösträtt och sin rätt till egendom. Senare skapades ”Apartheid” (etnisk åtskillnad). År 1956 skapades bantustanerna, i vilka den svarta befolkningen stängdes in. Afrikanska Nationalkongressen (ANC), som Mandela var medlem av, steg fram och organiserade bojkotter samt mobiliserade massorna mot Apartheid. Under dessa massmobiliseringar arresterades Mandela och andra ANC-ledare. 1960, medan rättegången pågick, öppnade den sydafrikanska polisen eld mot en demonstration till stöd för fångarna. 69 personer mördades. ANC förbjöds, gick under jorden och tog språnget till väpnad kamp. Nelson Mandela flyttades mellan Sydafrikas fängelser från 1964 till 1990. Under denna period radikaliserades massornas kamp. I juni 1976 genomfördes massakern mot studenterna i Soweto. Den 12 september 1977 mördades Steve Biko genom den tortyr han genomled i rum 619, ännu ett av många dödsfall i Sydafrikas fängelseceller. Under tiden hade Mandela förändrats. Affärsmannen Mario Vargas Llosa beskriver det på följande sätt: ”I stället för att begå självmord eller bli galen, så som många av hans fängslade kamrater, så ägnade Mandela dessa 9 år åt att meditera, revidera sina egna idéer och ideal, göra en radikal självkritik av sina övertygelser, och uppnådde på så vis det lugn och den visdom som från det ögonblicket skulle vägleda alla hans politiska initiativ. (…) Det måste ha tagit honom lång tid – månader, år – att bli övertygad om att hela den där uppfattningen om kampen mot förtrycket och rasismen i Sydafrika var felaktig och ineffektiv, och att det var nödvändigt att avsvära sig våldet och välja fredliga metoder, d.v.s. söka förhandlingar med den vita minoriteten (12% av landet, som skändligt exploaterade och diskriminerade de återstående 88%), vilken skulle behöva övertygas om att stanna i landet, därför att de två gruppernas samexistens var möjlig och nödvändig, när Sydafrika blev en demokrati styrd av den svarta majoriteten.”

År 1990 frigavs Mandela av Frederik de Klerk, ordförande i det Nationella Partiet, och efter en rad möten och förhandlingar kom 1994 års val genom vilket Mandela blev Sydafrikas president. 1993 fick De Klerk och Mandela Nobels fredspris, och Mandela satte igång sin politik för ”nationell försoning”.

År 1993 var situationen följande: för folket hade eländet, utsugningen, och som affärsmannen Vargas Llosa påpekar, ”regeringens våld skapat ett klimat av bitterhet och hat som för detta land förebådade ett omstörtande slut förr eller senare”. För bourgeoisiens del befann sig Sydafrika i en djup ekonomisk kris och 20 år av ekonomisk stagnation; därför behövde bourgeoisien social fred och att återuppliva den sydafrikanska ekonomin. Vad som är säkert är att ”fredsprocessen” för den vita bourgeoisien och den nya svarta byråkratbourgeoisien, kopplad till statsapparaten, har tjänat till att relativt framgångsrikt hålla tillbaka massornas uppror och utveckla den sydafrikanska ekonomin, d.v.s. intensifiera utsugningen och förtrycket, åtminstone fram tills idag.

På folkets sida talar fakta sitt tydliga språk. Fakta från 1994 års FN-rapport om ”Human Development”: Sydafrika låg på 93:e plats vad gäller ”mänsklig (eller social) utveckling. 5% av befolkningen ägde 88% av landets tillgångar, medan enligt Världsbanken hälften av den svarta befolkningen inte hade någon formell anställning. Medellivslängden var då 59,9 år (1995). Idag har medellivslängden sjunkit till 53,4 år, och enligt ”Human Development Index” låg Sydafrika på 123:e plats bland 187 länder. Detta trots de senaste årens ekonomiska tillväxt. Sydafrika anses vara ett av tillväxtländerna, tillsammans med Brasilien, Indien och Kina. Dess BNP utgör nästan 40% av hela Afrikas sammanlagda BNP. Sydafrika är den största producenten och exportören av guld, platina och krom, och den fjärde största producenten av diamanter i världen. Landet producerar 80% av världens platina och har också 60% av den globala kolreserven. Sydafrika har flera tillverkningsindustrier och är främst i världen inom flera specialiserade områden, t.ex. rullande järnvägsmateriel, syntetiska bränslen och utrustning och maskineri till gruvindustrin. Likväl har en stor del av befolkningen inte ens tillräcklig åtgång till rinnande vatten, elektricitet, utbildning eller hygien; det finns bara en läkare per 4219 invånare, o.s.v. Den officiella arbetslöshetsnivån är 25,20% - den faktiska nivån ligger närmare 45% och drabbar huvudsakligen den svarta befolkningen (85%). Den sammanlagda ungdomsarbetslöshetsnivån (åldrarna 15-24 år) är 48,2%. Enligt Världsbanken har Sydafrika den högsta Gini-koefficienten i världen, ett mått på ett lands ekonomiska ojämlikhet – vilket innebär att landet har världens högsta indextal för ojämlikhet mellan rika och fattiga.

På den nya svarta byråkratbourgeoisiens sida tävlar Mandelas barn om hans rikedomar. Ramaphosa, en ANC-ledare som deltog i förhandlingarna, är idag miljonär och sitter i styrelsen för Lonmin, det brittiska företaget som äger Marinaka-gruvan. Khulubuse Zuma, Jacob Zumas svärson, och Zondwa Mandela, Nelson Mandelas barnbarn, var chefer för guldgruvan Aurora och har anklagats för att inte betala arbetarna och för att berika sig genom att sälja ut gruvans tillgångar, etc.

Den 16 augusti 2012 dog 40 gruvarbetare vid Marinakagruvan efter att ha skjutits ned av polisen. De hade krävt bättre arbetsvillkor och högre löner. Den stora majoriteten av de svarta massorna fortsätter att leva under Apartheid två årtionden senare.

Vi kan se hur imperialismen och reaktionen lyfte fram en figur, och en hel plan, för att han skulle fullgöra sin roll. Att hålla tillbaka massornas raseri och revolutionen.

Det är viktigt att se hur imperialismen och dess NGO (”icke-statliga organisationer”) arbetar inom ”freds- och försoningsprocesserna”. 1994 utvecklades projektet Do No Harm (”gör ingen skada”) av gruppen Collaborative for Development Action – CDA, utvecklad av yankeeimperialismen. Idag används ”Do No Harm”-metoden av alla de NGO som arbetar med ”fredsprocesserna”. Vi ser hur imperialismen lär sig och förfinar sina interventioner. De NGO som var verksamma i Nepal skulle få en mycket viktig roll i att förbereda villkoren för Prachandas kapitulation.

Den norska imperialismen har haft och har fortfarande en viktig roll i olika ”fredsprocesser”. Colombias regering och FARC (Colombias Revolutionära Väpnade Styrkor) bad den norska imperialismen att vara värd för den första formella rundan av deras förhandlingar.

Den norska staten har deltagit i ”fredsprocesser” i hela världen. 1993 hölls förhandlingarna inför den deklaration som slog fast det ömsesidiga avtalet mellan Israel och PLO (Palestine Liberation Organization) i hemlighet i Oslo (Norge). Den norska staten skapade ”Freds- och försoningsenheten” och tilldelade dess projekt en särskild budget. Samma år, 1993, presenterades ”fredsbreven” i Peru, och samma år fick Mandela Nobels fredspris i Norge. Tillfälligheter?

Petter Skauen från en NGO vid namn Norwegian Church Aid (Kirkens Nødhjelp), som deltog i förhandlingarna mellan Guatemalas regering och URNG (Guatemalas Nationella Revolutionära Enhet), förklarar att ”det finns många norrmän som medverkar i FN-delegationer och i NGO. Norge är också det land som har det högsta antalet missionärer per invånare. Det finns mycket arbete, en policy av kompromissande och av humanitärt arbete”. Norge ligger högst upp på FN:s Human Development Index (HDI). Andra processer där den norska imperialismen har närvarat är: Sri Lanka, Mali, Guatemala, Balkan, Sudan, Filippinerna och nu i Colombia, samt givetvis även i ”fredsprocessen” i Nepal. Är det en tillfällighet att Josu Ternera (ETA), förföljd av den spanska imperialismen, har rest genom Norge?

Norge fullgör rollen som den ”goda” imperialismen och en ”förebild” för folken i tredje världen. En tredje väg mellan de ”onda” imperialismerna och den kommunistiska revolutionen. Det är inte konstigt att Prachanda sade att målet för ”revolutionen” i Nepal var att bli Asiens Schweiz (en annan ”god” imperialism). Den ”goda” imperialismen (Sverige, Norge, Schweiz m.fl.) som ägnar sig åt att hålla tillbaka revolutionen i världen, ägnar sig samtidigt också åt att aktivt delta i NATO:s militära operationer i Afghanistan och i förstörelsen av Libyen.

Den schweiziska staten är en annan imperialism som aktivt deltar i ”freds- och försoningsprocesserna”, som ett sätt att intervenera i länder där den agerar som medlare och drivkraft bakom dessa processer. Samtidigt finansierar den relaterade projekt på samma tema. Inom dessa ramar stödjer den de schweiziska NGO:s ”program for the promotion of peace” (program för befrämjande av freden). Som del av dess ”fredsbefrämjande” diplomati har den deltagit i Guatemala. Den deltar också i ”fredsprocessen” i Colombia. För att stödja ”fredsprocessen” reste Schweiz’ utrikesminister Didier Burkhalter till Colombia och sade att ”Schweiz är villigt att om så önskas stödja ansträngningarna efter konflikten (”post-conflict efforts”) för att bygga en varaktig fred i Colombia”. Ambassadörens resa skulle också inkludera Peru och Chile. Didier Burkhalter hade redan deklarerat att det Schweiziska samarbetet måste inriktas på kampen mot fattigdomen, på hjälp till utveckling. Han varnade: ”Det steget har att göra med det faktum att utvecklingen respekterar befolkningens rättigheter, annars blir investering bara ännu en faktor som skapar mer fattigdom”. Därför måste en del av ”freds- och försoningsprocessen” vara att skapa förutsättningar för imperialistiska investeringar. Som en del av detta åtar sig dessa NGO att skapa gynnsamma förutsättningar för de schweiziska, tyska, norska och svenska multinationella företagens investeringar, utöver yankee-imperialismens.

År 2006 publicerades handboken ”Conflict-Sensitive Business Practice: Guidance for Extractive Industries” [Ung.: Konfliktkänslig affärspraxis: vägledning för utvinningsindustrin, övers. anmärkn]. Denna vägledning, utarbetad av International Alert, en NGO med sitt högkvarter i Storbritannien och, enligt deras egen handbok ”ägnad åt fredsbyggande”, påpekar att ”Företagens erfarenhet i Angola, Burma, Colombia, Indonesien, Nigeria och på andra platser visar att det vid investeringar i instabila stater uppkommer en rad risker för väpnad konflikt. Olje-, gas- och gruvprojekt kan oavsiktligt utlösa eller upprätthålla våld, eller själva bli fokus för ilska. (…)
Våldsamma konflikter innebär en rad olika kostnader för företagen. Ett ”konfliktkänsligt” förhållningssätt till affärerna – som försöker undvika dessa kostnader genom att utveckla välinformerade konflikthanteringsstrategier – är därför ett strategiskt val för företagschefer. Både på lokal nivå, genom förbättrade förhållanden till intressenter, och på regional och nationell nivå, kan företag tjäna på att undvika eller mer effektivt hantera konflikter genom en gemensam förståelse av alla risker och alla effekter av konflikter.” [vår översättning]. Till vem vänder sig denna vägledning? ”’Conflict-Sensitive Business Practice: Guidance for Extractive Industries’ består av vägledning för att göra affärer i samhällen med risk för konflikter, till chefer på fältet som arbetar med en rad olika affärsaktiviteter, liksom till personal vid huvudkontorens avdelningar för politisk risk, säkerhet, externa relationer och sociala prestationer.”

*Direkta kostnader*	*Exempel*
Säkerhet Riskhantering Material Möjligheter Kapital Personal Rykte Processer	Högre utgifter till statliga/privata säkerhetsbolag; arbetstid nedlagd på säkerhetsåtgärder. Försäkring, förlust av ersättning, specialistträning av personal, förminskad mobilitet och högre transportkostnader Förstörelse av egendom eller infrastruktur Störningar i produktionen, försenade importer. Högre kostnader för att uppbringa kapital. Kidnappning, mord och skador; stress; värvningssvårigheter; högre löner för att kompensera för risker; kostnader för chefers arbetstid ägnad åt att skydda personalen. Konsumentkampanjer, risk-ranking, aktiepriser, förlust av konkurrenskraft. Dyra och skadliga rättsprocesser.
*Indirekta kostnader*	*Exempel*
Mänskliga Sociala Ekonomiska Miljömässiga Politiska	Förlust av liv, hälsa, intellektuell och fysisk förmåga. Försvagat socialt kapital. Skador på finansiell och fysisk infrastruktur, förlust av marknader. Föroreningar, nedbrytning, förbrukning av resurser. Försvagade institutioner, försvagning av rättsstaten, styrning.

Källa: adapted from Nelson, J. (2000) The Business of Peace: The Private Sector as a Partner in Conflict Prevention and Resolution (London: International Alert, International Business Leaders Forum and Council on Economic Priorities). [vår översättning av tabellen]

Denna vägledning och allt det undersökande arbetet finansierades av det Schweiziska utrikesministeriet, Human Security Division, UK Department for International Development, Conflict and Humanitarian Affairs Division; Foreign Affairs Canada, Security Programme; och svenska SIDA (Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete).

En hel handbok i hur man plundrar tredje världens länder på deras rikedomar, genom att försöka hålla tillbaka massornas kamper med fredliga metoder (och för att spara pengar), och för att tävla med yankee-supermakten och den kinesiska socialimperialismen om inflytandesfärer.

I de olika ”fredsprocesserna” finns det också sammansvärjning och kamp mellan de imperialistiska supermakterna och makterna. Norge, Schweiz och Tyskland fyller den roll som yankee-supermakten inte kan fylla, att framställa sig själva som medlare och främja fredsprocesserna. Även om ”Do No Harm”-metoden för intervention föddes på yankee-universiteten, så tillämpas den av NGO och statliga organisationer kopplade till andra imperialistmakter som inte framkallar samma hat och förkastelse hos hela världens massor som yankee-supermakten gör. Och samtidigt som det finns sammansvärjning mellan imperialisterna när det gäller att hålla tillbaka massornas kamp (den tyska, norska och schweiziska imperialismen som implementerar ”fredsprocesserna” tillsammans med yankee-imperialismen), så finns det också kamp mellan alla imperialisterna, inklusive den kinesiska socialimperialismen, och mot yankee-imperialismen med vilken de alla tävlar om marknaderna.

En av dem som deltog i den Internationella Konferensen för att främja en lösning av konflikten i Baskien var Gerry Adams, ”Irlands Mandela”, en nyckelfigur i fredsavtalen i Belfast 1998. Konferensen marknadsfördes av Berghof Foundation, Conciliation Resources, The Desmond and Leah Tutu Legacy Foundation, GIC, Lokarri, i syfte att främja en ”inkluderande” fredsprocess.

Concilian Resources (CR) var en aktiv deltagare i förhandlingarna och ”fredsprocessen” mellan Filippinernas regering och Moro Islamic Liberation Front (2012). I Bolivia var den tyska imperialismen, tillsammans med fascisten Evo Morales, drivkraften bakom Program in Support of Decentralized Public Administration and the Struggle Against Poverty genom the German Association for Technical Cooperation (PADEP/GTZ) (2009), vars mål är ”fredlig förändring av sociala och politiska konflikter”. Här dyker även konceptet inkludering upp som ett mål för stiftelsens arbete: ”Efter en svår process av konstitutionsskapande och förhandlingar om autonomi och valsystem, cementerade valen i slutet av 2009 och början av 2010 majoriteten för MAS [”Rörelsen för Socialism”]. Detta definierade även kommande utmaningar: nämligen att fortsätta de tänkta reformerna på ett inkluderande sätt och att komma överens om de juridiska ramarna för de konstitutionella åtgärderna med respekt för lagen.” ”Det är uppenbart att kvaliteten på Bolivias förändring kommer att bero på graden av pluralism och inkludering i processen; vi siktar på att skapa förmågan att förändra konflikter samt delta i dialog och reflektera bortom förhandlingar kring den omedelbara politiska situationen.” På initiativ från PADEP/GTZ, skapas dessutom ett tekniskt team, specialiserat på att ge råd kring ”konstruktiv hantering av konflikter och en fredskultur” inom dess avdelning ”konstruktiv konflikthantering” som sedan 2007 genomförs av konsortiet COMO-Berghof-GOPA. Konstruktiv konflikthantering, demokratisering, inkludering – d.v.s. försoning av antagonistiska klassmotsättningar.

Berghof Foundation: enligt dess egna dokument föreslår den att uppnå ”varaktig fred” i konfliktsituationer. Den är närvarande eller har intervenerat i länder som Libanon, Yemen, Bolivia, Colombia, Thailand, Indien, m.fl. I sin handbok ”The Berghof Handbook for Conflict Transformation”, i kapitlet ”Training for Conflict Transformation” – An Overview of Approaches” förklarar de den vikt som NGO har fått under de senaste två årtiondena: ”De senaste två årtiondena har vi sett en tydlig ökning av aktiviteterna inom konfliktprevention och fredsbyggande på alla nivåer, vilka bland annat omfattar lokala aktivister, internationella civilsamhälleliga organisationer och diplomater. Träning av färdigheter inom konfliktlösning eller –hantering har blivit en viktig del av sådan konfliktprevention och fredsbyggande aktiviteter.”

Handboken informerar dessutom om vilka institutioner det är som huvudsakligen utbildar ”freds”-aktivisterna, av vilka flertalet är yankees:

”I allmänhet är det möjligt att urskilja professionella träningsinstitut - som specialiserar sig på att leverera skräddarsydda kurser – och organisationer i vilka träningen är en bricka i deras strategi (se även Arajärvi 2007). Exempel på det förstnämnda – professionella träningsleverantörer, som ofta har ett inslag av analytisk och strategisk konsultverksamhet – är den USA-baserade NGO:n CDR Associates, det internationellt verksamma Coverdale Institute, Johan Galtungs Transcend, baserade på olika platser runtom i Europa och USA (framför allt Peace Action Training and Research Institute of Romania, PATRIR), Responding to Conflict i Storbritannien eller Partners for Democratic Change (med fokus på sydöstra Europa). Exempel på det sistnämnda – konfliktlösningsorganisationer som även erbjuder träning när omständigheterna kräver det – är den USA-baserade NGO:n Search for Common Ground, Storbritanniens Conciliation Resources and International Alert och South African Centre for Conflict Resolution (CCR).
Det finns dessutom frilansande utbildare med olika specialistområden. Många utbildare (s.k. scholar-practitioners) är knutna till akademiska centra såsom Harvard Law School och Program on Negotiation (PON), Institute for Conflict Analysis and Resolution (ICAR) vid George Mason University i USA, Dutch Clingendael Institute for International Affairs, the Austrian Study Center for Peace and Conflict Resolution, Bradford University’s Centre for Conflict Resolution i Storbritannien och andra.
En mycket användbar tillgång för att utforska detta stora område är det register över konfliktlösningsorganisationer som publiceras av European Centre for Conflict Prevention, som uppdaterades 2005. Nationella plattformar och paraplyorganisationer erbjuder också bra tillgång till utbildningsresurser och kurser: bland dem finns Association for Conflict Resolution i USA, University of Colorado’s Conflict Resolution Consortium och dessresurs-hemsidor, German Plattform Zivile Konfliktbearbeitung, Swiss Peace Foundation, the European Initiative for Peacebuilding, eller INCORE och INTRAC i Storbritannien.”

The Desmond Tutu and Leah Tutu Legacy Foundation fortsätter att arbeta i Sydafrika inom den ”nationella försoningen”.

Som vi kan se så är det samma namn som dyker upp inom de olika ”fredsprocesserna”. Vi ser hur imperialismen, kapitulanterna och reaktionen koordinerar alla dessa processer, för att de Kommunistiska Partierna och revolutionära organisationerna skall kapitulera, och hur imperialismen har förfinat sina aktiviteter.

2001 var det år då de "icke-statliga organisationernas", NGO:s, roll omdefinierades i fråga om deras internationella arbete. I band 1 av Conflict Sensitive Practices: Conceptual Contribution and Examples of Application, utformad på uppdrag av det Federala ministeriet för ekonomiskt samarbete och utveckling (BMZ - Tyskland) för dess arbete i Colombia, läser vi följande:

"Medan samarbetet för utveckling tidigare definierades som en icke-politisk aktivitet - även om motiveringen för att finansiera utveckling alltid har varit politisk -, så såg man vid början av det nya årtusendet inledningen till en omdefiniering av utveckling kopplad till nationella och internationella säkerhetsstrategier (Duffield 2001). Ett exempel är hur några av de donerande staterna öronmärkte vissa särskilda utvecklingsfonder för att "bekämpa de strukturella orsakerna till terrorism" efter attackerna den 11 september 2001. Samtidigt började utvecklingsorganisationerna åta sig en mer aktiv roll i "förkonflikts-" och "postkonflikts-" faserna, och kompletterade samt delvis ersatte således de diplomatiska ansträngningarna för att lösa dessa konflikter. Bland exemplen finns det internationella samfundets roll i Kosovo och Östtimor, men också återuppbyggnaden efter konflikterna i Angola, Liberia och Guatemala." [Not: boken finns endast tillgänglig på spanska på nätet. Översättningen är vår egen].

Efter genomförandet av NKP(m):s II Nationella Partikonferens, och sammanfallande med imperialismens omdefiniering av NGO:ernas roll, publicerar tidskriften "A World to Win" år 2001 en intervju med Prachanda som sammanfattar konferensens innehåll och beslut. Prachanda själv säger:

"Huvudfrågan på Konferensen var den ideologiska syntesen baserad på de senaste fem årens erfarenheter i Folkkriget och att skissa upp Folkkrigets framtida riktning. Konferensen har fullständigt lyckats i detta avseende, genom att enhälligt antaga dess ideologiska syntes i form av 'Prachanda Path'"

"Partiet anser att Prachanda Path är en berikning av marxismen-leninismen-maoismen." "Partiet har definierat Prachanda Path i det nepalesiska sammanhanget som en ny länk av skapande marxism, i motsättning både till högerrevisionisterna och de sekteristiska dogmatikerna."

Resultatet av denna "skapande utveckling" av maoismen, som applåderades flitigt av den nya revisionismen fram till 2005, är accepterandet av flerpartisystemet (2001) och imperialismens intervention i de befriade områdena, genom dess NGO:er (2003).

Det var under dessa år som Avakian höjde sin fana mot "dogmatismen" och "sekterismen", åtföljd av Prachanda och hans "nya syntes" samt den nya kurs som folkkriget i Nepal tog. Prachanda Path är inte något vägledande tänkande, det är inte maoismen tillämpad på Nepals verklighet - det är en "berikning" av den, det är en "ny länk" av marxismen, det är en "ny syntes", det är revisionism. Prachanda tillämpar i Nepal inte bara Avakians idéer, utan också hans språk, inklusive hans "syntes". Man måste gå tillbaka till Avakians tes om "objektiv sanning" för att förstå innehållet i denna nya kurs som folkkriget i Nepal tog.

Avakian förkastar "klassens sanning" och mot den ställer han "att söka sanningen i fakta". Liksom i naturvetenskapen är alla människor och alla klasser lika inför studiet av "sanningen i fakta". Vi återförsäkrar oss i att vad gäller den revolutionära förändringen av samhället, så har endast proletariatet den objektiva och konsekventa motivationen för att förändra det och avskaffa privategendomen, utsugningen och klassamhället. Att i vilken som helst ideologisk, politisk eller organisatorisk fråga så finns det bara en proletär klassposition och inte flera. Att varje kommunists plikt är att försvara den proletära "klassens sanning" och kämpa till döds mot det borgerliga inflytandet inom våra led, mot revisionismen; detta, för Avakian, är dogmatism och givetvis inte alls demokratiskt; för honom innebär det att försöka tvinga igenom idéer. Vad gäller idéernas klasskaraktär, om de är borgerliga eller proletära, så är det inte så viktigt för honom. Det viktiga är att inte tvinga igenom något, att inte vara sekteristisk, att inte vara dogmatisk. Det var på detta sätt som dokumentet som antogs vid den II Konferensen i Nepal "antogs enhälligt genom att utöva en hög nivå av proletär demokratisk och livlig debatt och har enat Partiet på en ny grund." Så hade också massarbetet utvidgats: "för att vidga våra band till massorna lade vi vikt vid att utveckla olika massorganisationer, forum o.s.v. Genom hela denna process har Partiet följt en politik av strategisk fasthet och taktisk flexibilitet med särskilt allvar". Avakian talar om en "solid kärna" och en "mjuk kärna".

Med grund i denna taktiska flexibilitet antas flerpartisystemet år 2001, och 2003 dyker de första NGO upp i de befriade områdena, och öppnar så vägen för det kommande "fredsavtalet".

Angående sitt arbete i Colombia framlägger Conciliation Resources (CR) de problem och alternativ som hanteras av de NGO som arbetar inom "fredsprocesserna": "Den polarisering som orsakats av årtionden av konflikt har skapat isolering mellan sociala grupper. CR anser det oumbärligt att stärka relationerna mellan människor oavsett deras sociala, politiska, kulturella, ekonomiska, geografiska samt köns- och åldersbetingade skillnader. Vi främjar etablerandet av sådana relationer genom ett projekt för "kooperativt lärande", i vilket vi underlättar dialogen mellan människor med olika slags sociala och politiska profiler med deras jämlikar från andra länder, så att de kan arbeta tillsammans kring ett gemensamt fredsbyggande mål." [vår översättn. från spanskan]

Detta skulle kulminera år 2005 i den nya revisionismens, reaktionens och imperialisternas, huvudsakligen yankeeimperialisternas händer, genom organisationer som Swiss Federal Department of Foreign Affairs och BMZ.

Den Schweiziska imperialismens internationella samarbete (SDC), som deltar i fredsprocessen i Nepal, förklarar sitt arbete på följande vis: "SDC arbetar för en pluralistisk, decentraliserad demokrati, en transparent regering, mot immunitet från straff och despotism, mot förnedring, förödmjukelse och diskriminering i fråga om kön, etnisk tillhörighet, socialt ursprung, eller religion. SDC:s program är nära kopplade till strukturella, sociala processer för förändring, och stödjer dessa på olika punkter i syfte att reducera fattigdom och bidra till utveckling. Som resultat är programmen ofta en del av den sociala konfliktens sammanhang: de skapar det nödvändiga utrymmet för förhandlingar kring olika målsättningar och intressen; de främjar vissa aktörers deltagande och exkluderar andra; de ger stöd till missgynnade kvinnor och män i att artikulera och kräva sina rättigheter (empowerment). På så vis ingriper de i existerande maktstrukturer.” Vidare, ”Konfliktkänsliga SDC-program siktar på att förhindra eller hjälpa till att övervinna våld samt stödja konstruktiva sätt att hantera meningsskiljaktigheter.” Att hantera meningsskiljaktigheter på konstruktiva sätt – det är inte den nya revisionismen som säger detta, det är imperialismen genom dess apparater som uttrycker sig på samma sätt. Klassförsoning. ”En konfliktkänslig metod innebär därför att stärka det konstruktiva beteendet och att sluta med eller bojkotta det destruktiva beteendet – en metod som kanske bäst demonstrerades av Mahatma Gandhi.”

Som exempel på hur imperialismen agerar dyker den tyska imperialismen återigen upp i Colombia några år senare. Från juli 2010 till juni 2011 genomförde den projektet ”Study of regional Reconciliation Processes in Colombia and the Promotion of a National Reconciliation Policy”, finansierat av Deutsche Gesellschaft für Internationale Zusammenarbeit (GIZ) och genomfört av Friedrich Ebert Foundation in Colombia (FESCOL) samt GIZ Programme for Cooperation Between Government and Civil Society for Peace Development (CERCAPAZ).

Då de har förnekat ”klassens sanning”, då de har förkastat ”dogmatikerna” och ”sekteristerna” (PKP och dess utlandsorganisation MPP), och då de har kapitulerat inför bourgeoisien, vilken ”destillatören” vägrar att bekämpa med ursäkten att man inte får genomtvinga idéer; så är det ingen tillfällighet att den nya revisionismens mål sammanfaller med imperialismens, och dess språk med NGO:ernas. Låt oss än en gång se på hur imperialisterna uttrycker sig.

Angående försoning, och inom projektet “Study of regional Reconciliation Processes in Colombia and the Promotion of a National Reconciliation Policy”, genomfört av FESCOL och CERCAPAZ, i ett av de dokument som skapades under projektet och samlar olika tolkningar bland ingripandena i ”fredsprocesser”, framläggs följande: ”Den femte och sista definitionen tolkar försoning som byggandet av gemenskaper. Denna vision fokuserar inte på den sociala nivån, utan på den individuella nivån, enligt vilken konflikten bryter förhållandena mellan individer, och försoning skulle därför innebära att återhämta förtroendet mellan människor och återuppbygga deras band. Därför fokuserar den på förändringar och transformation av det individuella beteendet” [vår övers. från spanskan]. Det är viktigt att understryka att ”denna vision fokuserar inte på den sociala nivån, utan på den individuella nivån”. Precis som den nya revisionismen så ser den inte klasser utan individer, och förnekar därför ”klassens sanning” och ser bara sitt eget skinn. Idéerna är inte klass-idéer, utan individuella idéer; enhet uppnås inte genom att krossa borgarklassen; nu uppnås enhet genom att respektera individen, att respektera individens synpunkter, även om de är reaktionära.

SDC framlägger följande angående förståelse mellan motsatta sidor i en konflikt: ”En överenskommelse formas när parternas beteenden och attityder modifieras. (…) attityderna modifieras när polariseringen ger vika, och då några av målen överges för att kunna uppnå andra.” [vår övers. från spanskan]. Imperialisterna, som liksom revisionisten Avakian försöker att försona och få arbetarklassen och världens folk att svansa efter imperialisternas intressen, lägger tonvikten på formen, på sättet man agerar. För att försona måste ”polariseringen” minskas. Eftersom PKP aldrig har upphört med att kritisera, aldrig har kapitulerat inför bourgeoisien, utan har fört tvålinjerskamp till slutet, medveten om att det bara finns en klassens sanning; eftersom det förstod enhet i kamp och kring principer, inte genom att försona utan genom att ”polarisera”, så inleddes kampanjen mot PKP och dess alstrade utlandsorganisation genom smutskastningens metod: ”de är sekterister”, ”de försöker genomtvinga sina idéer”, etc., idag uppdaterad med etiketten att ”attackera folkkriget i Indien”. Kring 2001, i stället för att hantera tvålinjerskampen, så gav Avakian direktivet om att isolera folkkriget i Peru, som många fortsätter att tillämpa idag.

2005, när NKP(m):s förräderi redan var fullkomligt, skickade Avakian flera brev till Prachanda som offentliggjordes 2008, i vilka han höjde fanan för kamp mot ”centrism”, vilket inte var något annat än opportunism. Han gick t.o.m. så långt att han kritiserade Prachandas och NKP(m):s enande med de gamla revisionisterna i ett förenat parti, trots att han själv försökte göra detsamma med PKP och HOL i Peru. 2009 fanns det redan organisationer som hoppade på Avakians tåg. ”Kampen mot centrismen” var bara ett sätt att dölja det faktum att kapitulation var resultatet av hans idéers tillämpning i Nepal och att man övergivit den väg som inletts av PKP i Peru. Det var ett sätt att undgå utvärderingen av vad som hade tillämpats i Nepal och dra lärdomar från det. I slutändan var det ett sätt att dra ett streck över det förflutna.

Idag fortsätter Avakian och kapitulanterna, som inte är kapabla att bekämpa bourgeoisien eller föra rak och ärlig tvålinjerskamp, inte ens ansikte mot ansikte på möten, och som därför med de övriga CoRIM-medlemmars delaktighet förhindrade PKP från att deltaga i möten, fortsätter idag med sina attacker mot PKP:
”Några kamrater vägrar än idag att fördöma den handfull PKP-anhängare utomlands vars extrema attacker mot kamrat Avakian och CoRIM endast överträffades av deras överdrivna fantasier om det nuvarande tillståndet i Folkkriget i Peru”. (Brev till de deltagande Partierna och organisationerna i den Revolutionära Internationalistiska Rörelsen, maj 2012).

Man kan alltså se hur imperialismen, huvudsakligen yankeeimperialismen, i förening med andra imperialistmakter, tillsammans med reaktionen och revisionismen, under de senaste årtiondena utvecklat en plan för ”fredsavtal” och kapitulation. De har finslipat denna plan. Peru var den inledande erfarenheten, och Nepal var en tillfällig framgång för imperialismen, reaktionen och den nya revisionismen. Imperialismen har styrt den nya revisionismen och kapitulanterna för att tjäna dess syften; många av dem kapitulerade i reaktionens fängelser: Gerry Adams (IRA), Öcalan (PKK), Otegui och Josu Ternera (ETA), Mandela (ANC), HOL i Peru etc. Planen siktar framför allt mot folkkrigen och de väpnade kamperna som leds av maoistiska Partier. Man måste dra lärdom av allt detta för att kunna gå framåt.

Det är nödvändigt att utveckla tvålinjerskampen på ett rakt och ärligt sätt för att kunna krossa och sopa bort all denna nya revisionism, alla dessa konvergenser med Avakian. Det är nödvändigt att bekämpa imperialismens, reaktionens och revisionismens plan att förvandla varje folklig kamp, framför allt folkkrigen och de väpnade kamperna ledda av Kommunistiska Partier, till sålda kamper, anpassade till imperialismens intressen. Kamper som inte siktar på att krossa och sopa bort de imperialistiska staterna, inte på att införa Ny-demokrati och utan avbrott fortsätta med den socialistiska revolutionen och de proletära kulturrevolutionerna till kommunismen, utan kamper för borgerlig diktatur under täckmantel av ”socialism i det 21 århundradet” eller borgerlig demokrati. Detta är planen för ”fredsavtal”, kapitulation och amnesti, för parlamentarisk kretinism, som de nu sprider med den nya revisionismens hjälp, d.v.s. en revisionism ämnad att fullgöra sin roll att installera partier som är ”maoister” endast till namnet.