Ur nummer 42 av tidskriften Sol Rojo / Red Sun:

__________________________________________________________________

”PODEMOS” – ELLER HUR IMPERIALISMEN SÄTTER IGÅNG SIN PLAN FÖR ATT HÅLLA TILLBAKA, AVLEDA OCH KONTROLLERA MASSORNAS KAMP

Staterna Portugal, Grekland och Spanien har ett gemensamt särdrag som har skiljt dem från de imperialistiska staterna i norra Europa. Storbourgeoisiens svaghet i dessa länder syns i socialdemokratins oförmåga att inkorporera breda sektorer av arbetarklassen, vilket har uttryckts, tills idag, i behovet av parlamentariska, revisionistiska ”kommunistpartier” som nödvändiga verktyg för storkapitalet när det gäller att legitimera den borgerliga diktaturen i dess parlamentariska form och hålla tillbaka massornas kamp inom reformismens ramar. Idag, mitt i imperialismens slutliga kris, står den portugisiska, grekiska och spanska storbourgeoisien inför det akuta behovet att omstrukturera sina gamla stater och än en gång hålla tillbaka eller krossa massornas kamp.
 
Under det förra århundradets sjuttiotal tvingade den politiska, ekonomiska, moraliska och sociala krisen i dessa tre länder, inom den internationella kapitalistiska krisen, deras storbourgeoisie att hålla tillbaka och försöka avleda massornas revolutionära kamp med ”demokratiska övergångar”, med de eurokommunistiska partiernas och socialdemokratins nödvändiga deltagande. ”Övergångar” under översyn och förmyndarskap av yankee-supermakten som på så vis försökte säkra sina ekonomiska, geopolitiska och militära intressen i medelhavet och på balkan-halvön.

I Grekland kapitulerade inte Kommunistpartiet efter Andra världskriget såsom skedde i Frankrike och Italien. Kriget mellan Folkets Nationella Befrielsearmé (ELAS), ledd av Kommunistpartiet, och den reaktionära armén, stödd av jänkarna och den engelska imperialismen, fortsatte fram till 1950.

Kommunisternas nederlag kunde inte göra slut på den politiska instabiliteten och massornas kamp. Den 21 april 1967 beredde en statskupp vägen för det som blev känt som ”översteregimen”, vilken inte heller den kunde lösa den grekiska statens problem. Den 24 juli 1974 faller militärdiktaturen och den grekiska ”övergången” inleds.

I Portugal stötte den fascistiska diktaturen på allvarliga problem sedan 60-talet. Å ena sidan massornas väpnade kamp i de portugisiska kolonierna, och å andra sidan det inhemska motståndet. Den 25 april 1974 kommer ”Nejlikerevolutionen”, fascismen som styrt sedan 1926 faller och den portugisiska ”övergången” inleds.

Faktamässigt såg det allmänna panoramat ut som följer: den 25 april 1974 gör Nejlikerevolutionen slut på militärdiktaturen i Portugal. I juli 1974 faller Översteregimen i Grekland. Den 26 september 1975 intar och bränner hundratals sympatisörer till Folkets Demokratiska Förbund (UDP), under fanor med Ordförande Mao, den spanska ambassaden i Portugal i solidaritet med fångarna från ETA och FRAP som dömts till döden av fascisten Franco. Den 20 november 1975 dör Franco och den ”demokratiska övergången” inleds.

Det råder inga tvivel om att den spanska ”övergången” planerades av den spanska statens apparater och av yankee-supermakten. Enligt journalisten Alfredo Grimaldos undersökning, publicerad i hans bok ”la CIA en España. Espionaje, intrigas y política al servicio de Washington” (”CIA i Spanien. Spionage, intriger och politik I Washingtons tjänst”), börjar “övergången” med yankeegeneralen Vernon Walters spanienbesök 1971, Walters som kort tid därefter utnämndes till biträdande chef för CIA. Ett besök som den nordamerikanske generalen själv kallade för ”ett uppdrag utan jämförelse”. Walters menade att Richard Nixon ”förstod hur viktigt Spanien var för den fria världen”. Och detta intresse för landet föranledde att han skickades till Spanien på ett ”särskilt uppdrag” att intervjua Franco, för att ”tala om de kommande åren då ’el generalismo’ inte längre skulle vara statschef”.

Syftet med ”övergången” var således att försvara såväl jänkarnas ekonomiska, militära och strategiska intressen som det spanska monopolkapitalets diktatur, under det att överbyggnaden förändrades. För att gå från en fascistisk diktatur till en flerparti-regim utan att förändra något, för att den spanska imperialistiska bourgeoisiens diktatur skulle konsolideras. En nyckelroll i att se till så att massornas kamp, inklusive den väpnade kampen (FRAP, GRAPO, ETA), inte skulle leda fram till en revolutionär kris, spelade revisionismen (PCE) och reformismen (PSOE). Den borgerliga staten och yankeesupermakten behövde skapa sin egen ”vänsteropposition”.

”De nordamerikanska säkerhetstjänsterna och den tyska socialdemokratin turas om att vaksamt leda den spanska Övergången, med två målsättningar: att förhindra en revolution efter Francos död och att förinta den kommunistiska vänstern. Detta noggranna arbete med att bygga ett ”vänster”-parti för att förhindra just att vänstern tar makten i Spanien, är CIA:s verk i samarbete med Socialistinternationalen. De första utkasten till denna långsiktiga operation går tillbaka till sjuttiotalet, då regimen redan började att oundvikligen ge efter för pressen från arbetarkamperna och de folkliga kraven.” (Alfredo Grimaldos, ”la CIA en España. Espionaje, intrigas y política al servicio de Washington”, Debate, 2007)

Bara sex månader efter Nejlikerevolutionen hålls PSOE:s 13:e congress i Suresnes (Frankrike), där Felipe Gonzalez och hans grupp tar över ledningen för partiet. Ett antal år senare skall Felipe Gonzalez, då som premiärminister, föra in Spanien i NATO. Om hans resa till Suresnes berättar Alfredo Grimaldos:

”Gonzalez och andra medlemmar av den nya partiledningen har lyckats ta sig till Frankrike tack vare hjälpen från Servicio Central de Presidencia de Gobierno (Primärministerns Centraltjänst). Tjänstemän från denna underrättelseapparat skapad av amiral Carrero Blanco är ansvariga för att förse dem med pass.”

Såhär skriver Grimaldos om Carrillos PCE (Spaniens Kommunistiska Parti):

”1975, strax före Francos död, offentliggör New York Times att CIA upprätthåller viktiga relationer med alla spanska politiska partier för att söka en utväg för regimen, inklusive Santiago Carrillos PCE (Spaniens Kommunistiska Parti).”
”Två år senare skall denna organisations generalsekreterare bjudas in till USA, ett unikt fall i de kommunistiska partiernas historia, vars ledare alltid har varit förbjudna att komma in i USA.”

Vi vet också at PCE fr.o.m. 50-talet propagerar för sin ”nationella försoning”, ”för en demokratisk och fredlig lösning på inbördeskriget” och kontakten med falangistiska element: ”Ansenliga krafter, som i en annan tid tillhörde Franco-lägret, har visat sin oenighet med en politik som håller inbördeskrigets anda vid liv.” (Spaniens Kommunistiska Partis Centralkommitté, juni 1956). Den 1 april 1969 kungör Franco en benådning som nådde Carrillo:

”Första artikeln.- Alla brott som begåtts före den 1 april 1939 förklaras preskriberade. Justitiedepartementets preskription behöver inte deklareras juridiskt, och träder alltså i kraft för alla slags brott, oavsett vem som må ha begått dem, oavsett deras allvarsgrad eller konsekvenser, oberoende av deras förmodade beskrivning eller straffsats, och utan hänsyn till de regler som brottsbalken slår fast angående beräkning, avbrott och återupptagande av brottets preskriptionstid…”

Några månader senare utsåg Franco Borbón Juan Carlos som sin efterträdare. Allt började att knytas ihop. ”Övergången” började.

Yankee-supermaktens intresse är tydligt, Spanien måste gå med i NATO:

”Spaniens inträde i NATO är av vital betydelse. Om Spaniens hastigt moderniserande krafter och dess strategiska nyckelposition skulle kombineras med Frankrikes växande samarbete inom alliansen, så skulle NATO få det militära djup det nu saknar. Förenta Staterna har förespråkat Spanskt medlemskap sedan Eisenhower-regeringens tidiga dagar. Med Francoregimens avgång och demokratins utveckling i Spanien bör västeuropéerna nu vara beredda att inkorporera Spanien i NATO”. (The Real War. Richard Nixon, 1980)

I Spanien, samtidigt som den imperialistiska staten använde sig av revisionisterna, i grunden PCE och socialdemokratin (PSOE), för att hålla tillbaka och vilseleda massornas kamp i riktning mot parlamentarisk kretinism, så använde den också vit terror. I general Sáenz de Santa Marias biografi står det följande om året 1976: ”Polisen liksom Civilgardet var riktigt skjutglada. Protesterna bröts vanligen upp i ett kulregn och slutade mycket ofta med blod på gatorna…” Till detta måste man lägga de tusen och åter tusentals unga arbetare som dog av det heroin som den borgerliga staten distribuerade i de proletära områdena. Trots detta, och trots överflödet av revisionism inom mao tsetungs tänkande-organisationerna efter Ordförande Maos död, så upphörde inte kampen, och den väpnade kampen har fortsatt till denna dag.

När imperialismen går ner i sin slutliga kris så slår krisen återigen till våldsamt i Grekland, Portugal och Spanien. En ekonomisk, social, politisk och moralisk kris som utgör grunden för alla de kamper och mobiliseringar som har utvecklats under de senaste åren i dessa stater i alla deras delar och sektorer. Elcano-institutets rapport ”Hacia una renovación estratégica de la política exterior Española” (”Mot en strategisk förnyelse av Spaniens utrikespolitik”) erkänner följaktligen krisens djup, även om de förskönar den: ”Spanien går just nu igenom svårigheter men dess samtidshistoria är också en historia av tydliga politiska, sociala och ekonomiska framgångar. Det är möjligt att landets kollektiva projekt måste förnyas på samma sätt…”  D.v.s. att det ”kollektiva projektet” trots ”svårigheterna” har varit en framgång, eller snarare att den borgerliga demokratin är en framgång, även om den just nu är i behov av vissa reformer.

”Förnyelse av det kollektiva projektet”, vilket för den spanska monopolbourgeoisien betyder förändringar i överbyggnaden ”som främjar individernas och civilsamhällets deltagande i de handlingar och beslut som tas” (”Hacia una renovación…”, Instituto Elcano), utan att något förändras; social fred därhemma och politisk stabilitet för att driva det imperialistiska projektet. De tre grundläggande målen i denna förändring av överbyggnaden är: politisk stabilitet, samlevnad (social fred) och territoriell integritet. Dessa förändringar i överbyggnaden skulle behöva ”sätta medborgarna i uppmärksamhetens centrum, för att bemyndiga dem då de ställs inför globaliseringen, för att främja deras större deltagande i att definiera hur Spanien förbinds med världen och, utanför våra gränser, ge dem assistans och beskydd.” (”Hacia una renovación…”, Instituto Elcano). Då kan vi börja dra några slutsatser: det är nödvändigt för den spanska storbourgeoisien att genomföra förändringar i överbyggnaden, i staten, så att massornas kamper inte går bortom de borgerliga ramarna och för att leda tillbaka dem i riktning mot parlamentarisk kretinism: ”Det är möjligt att landets kollektiva projekt måste förnyas på samma sätt, men dess väsentliga delar – i form av medborgarnas stora värderingar och intressen – fortsätter att vara giltiga.” (”Hacia una renovación…”, Instituto Elcano).

I kontexten av denna imperialismens slutliga kris inleddes i Portugal i mars 2011 den ”Prekära Generationens” mobiliseringar; i Madrid i maj 2011 tältade tusentals människor med tillstånd från Rubalcaba, dåvarande inrikesminister, och startade rörelsen 15M; mobiliseringar som var en fortsättning på dem i Grekland 2008. Den 15 september 2012 i Portugal organiserades de största protesterna sedan ”Nejlikerevolutionen”. Den 15 oktober 2011 skrev den borgerliga pressen om den ”globala protesten”: över hela världen hölls protester, sammankallade av de s.k. ”indignerade”. Samtidigt protesterade 250 000 människor i Madrid, och i Rom slutade dagen med att hundratals demonstranter konfronterade den reaktionära statens polis. I Grekland var det den första gången på mycket länge som protester och strejker ifrågasatte den reaktionära statens våldsmonopol. Och listan fortsätter.

Portugal, Grekland och Spanien börjar nu gå hand i hand igen. I Grekland har Syriza vunnit valet med applåder från Le Pen, i Spanien har Podemos blivit ett politiskt parti och i Portugal förbereds ett nytt Podemos, ”Juntos Podemos” (”Tillsammans kan vi”).

Sedan början på denna nya våg av massprotester, och då den borgerliga staten tappar all legitimitet bland massorna, har en betydande del av rörelsen 15 M försvarat statens våldsmonopol och den parlamentariska kretinismen, och ur detta uppstod Podemos. I detta scenario av radikalisering av massornas kamper och av imperialistiskt krig dyker Elcano-institutets rapport upp, och framlägger behovet av et nytt ramverk för samlevnad. Några månader senare publiceras ett dokument skrivet av Podemos’ Förberedelsegrupp för den konstituerande församlingen: ”Regimens kris 1978, Podemos och möjligheten till politisk förändring i Spanien”, där de slår fast behovet av detta nya ramverk för samlevnad: ”Vi står inför möjligheten och ansvaret att på ett avgörande sätt bidra till att bygga en ny folklig vilja till politisk förändring till de sociala majoriteternas fördel.” D.v.s. en ny allians av klasser som legitimerar den imperialistiska staten. Om monopolbourgeoisien i ”övergången” behövde arbetararistokratin och dess organisationer (partier och fackföreningar), så drar nu den baskiska och katalanska bourgeoisien upp småbourgeoisien på scenen för att upprätthålla sin makt och driva sitt imperialistiska projekt. Det återstår att se om Podemos’ allians med Bildu i Baskien och närmandet till Ada Colau i Katalonien kommer att välja vägen att temporärt lösa problemet med den territoriella integriteten, genom att byta ut debatten om oberoende mot debatten om de korrumperade; problemet skulle då inte längre vara Spanien utan ”den gamla politiken”, de korrumperade.

Detta, som några har kallat den ”andra övergången” och den ”demokratiska förnyelsen”, har redan börjat: statsöverhuvudet har redan bytts ut. En ny generationsmässig avlösning håller på att äga rum, i vilken unga politiker har dykt upp för att ersätta de gamla, för att försöka skapa en ny image, distanserad från korruptionen. Stora landstäckande tidningar har bytt ut sin ledning. Och Podemos marknadsförs av den borgerliga televisionen och pressen.

Ett annat mått på den borgerliga statens avlegitimering är graden av icke-röstande i de senaste europavalen, och medan den borgerliga pressen betonade de 7% av rösterna som lades på Podemos och presenterade det som en framgång, så var det de icke-röstande som stod för den enda framgången med 54,16%. Det högsta antalet icke-röstande fanns i arbetarklassområdena. Då är det inte så konstigt att dokumentet från Podemos’ förberedelsegrupp för den konstituerande församlingen fokuserar på parlamentarisk kretinism: ”Vi har framför oss ett och ett halvt år som kommer att vara avgörande i vårt lands historia. Att döma av den politiska krisens tidtabell och utveckling, så står valen i centrum, och kommer fortsätta att stå i centrum, för den politiska tvisten i denna accelererade cykel”. Deras mål, återigen precis som i ”övergången”, är att massornas kamper i slutändan skall tjäna som stöd åt en av fraktionerna av den spanska imperialistiska bourgeoisien och legitimera den spanska imperialistiska staten.

Men även om Podemos' roll är att återigen "från vänster" tjäna monopolbourgeoisiens makt, så finns det viktiga skillnader mellan dem och den första "övergångens" revisionism och reformism.

Deras stöd, enligt CIS-rapporten från november 2014 om Podemos' sociala bas, är inte arbetarklassen utan småbourgeoisien, akademiskt utbildade från medelklassen som arbetar inom kvalificerade eller välbetalda yrken och med hög bildningsnivå. En småbourgeoisie som också drabbats av krisen och vars enda mål är att återigen få uppleva "den gamla goda tiden" och att deras barn inte skall behöva emigrera för att kunna leva som borgare.

I Podemos' program existerar inte arbetarklassen, där finns bara medborgare. Detta är klassförsoning. Det enda arbetarklassen kan förvänta sig är smulor. Där finns inte en enda verkligt revolutionär åtgärd, varken konfiskering av storkapitalet eller jordreform. Detta är den linje som syns i uttalandena från Jesus Montero, medlem av Medborgarrådet [Consejo Ciudadano], Podemos' Centralkommitté, som nyligen i en konversation med John Carlín hävdade att "det finns två typer av företagskultur. Den ena handlar om en kast, den andra vill bidra till den sociala välfärden, som familjen Botín i Santander-banken", och fortsatte med att insistera på att: "Ja! Jag är övertygad om att det finns företagare som vill väl".

I den första paragrafen i den första punkten i Podemos' program märks det särskilda intresset för mellan- och småbourgeoisien, liksom för Podemos-ledningens affärer, då de föreslår "att främja det lilla och medelstora företagets framträdande roll i att skapa jobb, och framhäva den roll som tillfaller företagen inom den sociala ekonomin. En politik för offentliga anställningar som är fördelaktig för det lilla och medelstora företaget och inkluderar sociala klausuler i tilldelningen av kontrakten". För arbetarklassen: "reduktion av arbetstiden till 35 timmar per vecka och pensionsåldern till 60 år, som mekanismer för att rättvist fördela arbete och rikedomar, till fördel för familjernas återförening." Mer "minimilön" eller "skattefria pensioner". Det enda man kan säga är att det som Podemos menar är åtgärder för att omfördela förmögenheten, är bara sätt att omfördela misären. I ett plötsligt infall av ärlighet säger de, i sitt "Förslag till debatt för att lösa den spanska ekonomins problem" skriven av ekonomerna Vicenc Navarro och Juan Torres Lopez för Podemos' räkning, att "vår demokratis ofullständiga karaktär och dess nästan fullständiga frånvaro i de finansiella institutionerna är det främsta hindret vi stöter på för att kunna tillämpa en politik som inte skall vara lika antisocial som den som tillämpas nu." När de löser dessa hinder så kommer det alltså finnas antisocial politik, men "inte lika antisocial".

Det är inte ett tryckfel i dokumentet; de ser inte bortom kapitalismen och imperialismen. Det är omöjligt att kollektivisera rikedomen utan att förändra mekanismerna för dess fördelning, och vi har redan sett deras åtgärder: att dela upp arbetstimmarna och sänka pensionsåldern. För att bättre förstå Podemos' ekonomiska förslag: så här förklarade professorn i ekonomisk struktur, Andrés Niño-Becerra, sina åsikter om förslaget för en mediakanal: "De 68 sidorna i deras ekonomiska program har två bra idéer; (...) och den andra - även om de inte säger det - är att det finns 4 miljoner människor som blir över. Och eftersom vi inte tänker gasa dem, så måste man ge dem något att leva på. Basinkomsten."

I dokumentet från Navarro och Torres López hävdar de också att den kapitalistiska ekonomin inte har några lagar, bara enskilda viljor:

"Vi framlägger detta dokument övertygade om att den situation vi har kommit till och vill komma ut ur inte är resultatet av någon naturlag eller av oundvikliga omständigheter, utan av en lång rad antidemokratiska pålägganden som påtvingats oss av de mäktigaste, men mycket små, grupperna i vårt samhälle, av politik som majoriteten av befolkningen inte vill ha, och som bara syftar till att konsolidera de privilegier, de fördelar och den makt som de där uppe har. Och därav att våra ansträngningar siktar på att avslöja dess verkliga natur och främja alternativ som uttryckligen gynnar de folkliga klasserna och den breda majoriteten i samhället."

Genom att uppfinna motsättningar som bara finns i huvudet på småbourgeoisien, "demokrati", "marknader", eller med pratet om hur "demokratin har kidnappats", försöker de dölja några av de grundläggande lagarna för imperialismens utveckling och dess mekanismer för rikedomens fördelning:

a) Överproduktionskriserna är oundvikliga.
b) Alla de rättigheter som erövras av massorna och deras kamper slås tillbaka av krisen. De erövrade rättigheterna är blott tillfälliga under kapitalismen.
c) Angående rikedomens fördelning sammanfattade Lenin mästerligt hur denna äger rum under kapitalismen i dess imperialistiska stadium:

"Genom att slå sönder småproduktionen leder kapitalet till att arbetets produktivitet ökas och att det skapas en monopolställning för de största kapitalisternas organisationer. Själva produktionen blir allt mera samhällelig - hundratusen och miljoner arbetare sammanföres i en planmässig ekonomisk organism - men en handfull kapitalister tillägnar sig produkten av det gemensamma arbetet." (Lenin - Marxismens tre källor och tre beståndsdelar)

Alltså, medan miljontals arbetare får lön men fortsätter att vara fattiga - lönen går inte längre att leva på - så ackumulerar ett fåtal som inte arbetar - ägarna till de stora produktionsmedlen - den rikedom som skapas i samhället. Man måste inte vara någon stor snobbig teoretiker för att veta att ingen blir rik genom att arbeta. Men de behöver teoretiker för att dölja att lönen i det kapitalistiska samhället är ett rån.

Till detta måste man tillägga, som Podemos' eget bidrag, de ständiga påpekandena om att även om de är "vänster"-folk, så är deras politik "varken höger eller vänster", vilket som vi sett betyder att det finns goda bankirer, samtidigt som - vilket vi skall få se - arbetarklassen måste kontrolleras. Därav deras förslag om att skapa ett "Kommissariat för deltagande i Europeiska Kommissionen som, på förslag av och vald av parlamentet, skall ha mandat att främja, driva fram och verifiera att medborgarnas deltagande skall vara en central del av det europeiska bygget. Genom att sätta igång några obligatoriska Deltagande Budgetar i alla delar av administrationen (lokala, autonoma, nationella och europeiska", och gradvis en deltagande demokrati på alla områden, med sikte på en europeisk konstituerande process".

Detta "kommissariat" är väldigt likt det Nationella System för Social Mobilisering (SINAMOS) som fascisten Velasco Alvarado implementerade i Peru. Ett nätverk av "organisatörer" för massornas mobilisering och deltagande i syfte att organisera dem och kanalisera deras mobiliseringar till stöd för den reaktionära staten, samtidigt som den försöker förhindra att kommunisterna och revolutionärerna organiserar massorna mot den imperialistiska staten. Detta visar på den spanska statens djupa kris och den imperialistiska statens behov av att kontrollera alla massornas mobiliseringar; detta kommer att vara Podemos' roll, antingen som "oppositionsparti" eller som regeringsparti.

Denna roll är grundläggande, eftersom den spanska staten befinner sig i krig och behöver en "vänster" som demobiliserar och håller vakt, samtidigt som den stöder den spanska statens imperialistiska aggression. Angående denna punkt, kom ihåg Monederos (en av Podemos' tre högsta ledare) stöd till den imperialistiska interventionen i Syrien, när han skrev under ett manifest som sade: "Araberna är offer för den kommersiella cynism som styr de internationella relationerna, som i varje fall utvärderar när det är lämpligt att intervenera eller inte, alltid enligt andra intressen än den befolkning som påverkas. Vårt fördömande innehåller ingen förfrågan om västlig militär intervention eller påtvingandet av en medeltida belägring av Syriens folk. Vi förkastar öppet - liksom syrierna själva, vilka kämpar för sin frihet - varje form av militär press eller kolonialt förmyndarskap. Men vi motsätter oss att acceptera att ingenting kan göras i fråga om det som sker i Syrien, att passivitet och tystnad skall understödja de brott som nu begås i Syrien." Idag, när Syrien och Irak bombas på ett brottsligt sätt av en allians ledd av folkmördaren Obama i "frihetens" och "framstegets" namn, när spanska trupper deltar i folkmordet i "demokratins" namn - så hör vi inget annat från Podemos än deras tystnad.

Detta imperialistiska krig är också ett krig för att legitimera de imperialistiska stater som framställer sig själv som det mest utvecklade hos mänskligheten gentemot barbariet. För att legitimera dem även inför massorna i de imperialistiska länderna. Så här säger Elcano-institutets rapport:

"Samtidigt, och detta är en något eftersatt dimension av inrikes-utrikes-kopplingen, ett större inflytande i världen från en identitet som är närmare knuten till dess kondition som utvecklad och pluralistisk demokrati, som medborgarna strävar efter, kan återverka inrikes på en förbättrad samlevnad och på demokratins kvalitet, i en tid då det politiska systemets legitimitet är på nedgång. Till exempel, ett större åtagande från den spanska staten i fråga om den internationella respekten för grundläggande fri- och rättigheter, en större aktivism i skapandet av globalt statligt ägande och, i allmänhet, bejakandet av kosmopolitiska värden tillsammans med andra utvecklade demokratier, kan bidra till att många medborgare återförsonas (eller förstärker sin identifikation) med landets projekt."

På så sätt avslöjas de av sin tystnad om detta krig. Tystnaden om de spanska kolonierna Ceuta och Melilla avslöjar dem återigen; de är sin herres röst.