FÖRORD TILL DEN SVENSKA ÖVERSÄTTNINGEN Vi presenterar här, för första gången i svensk översättning, en text av Perus Kommunistiska Partis grundare José Carlos Mariategui, Amerikas främste marxist under sin tid. Texten är hämtad ur Mariateguis bok La escena contemporanea (den nutida scenen) från 1925, och tar upp frågan om Gandhi och dennes förhållande till den indiska revolutionen. Vi åtar oss ansvaret för eventuella brister i översättningen. Som en del av vårt pågående arbete med att översätta och publicera Mariateguis verk på svenska, har vi valt att just nu publicera denna artikel, då den tar upp frågor som är högst aktuella även idag. Det går inte att förneka Indiens stora internationella betydelse; det som sker i Indien får oundvikligen stor återverkan i resten av världen. Imperialismen, världsreaktionen och alla slags revisionister, väl medvetna om detta faktum, har sedan länge upphöjt ”Mahatma” Gandhi till något slags helgon, och det är idag viktigt att se hur pacifismen marknadsförs som en del av imperialismens plan för att slå ner de revolutionära krafterna i världen. Arbetarklassen och världens folk har fått lära sig detta den hårda vägen; att när imperialisterna talar om ”fred” så betyder det mer folkmord, mer förtryck och mer utsugning; det gäller i Indien liksom i varje annat land. Vänskapsföreningen Sverige – det Nya Peru ______________________________________________________________
JOSÉ CARLOS MARIATEGUI: GANDHI Denne blide och fromme man är en av de största figurerna i nutidshistorien. Hans tänkande påverkar inte bara mer än 320 miljoner indier. Den rör hela Asien och återverkar i Europa. Romain Rolland, som missnöjd med västerlandet vänder sig till österlandet, har ägnat honom en bok. Den europeiska pressen utforskar med nyfikenhet denne apostels biografi och inramning. Det viktigaste kapitlet i Gandhis liv börjar 1919. Efterkrigstiden placerade Gandhi i spetsen för sitt folks emancipationsrörelse. Fram tills dess tjänade Gandhi troget Storbritannien. Under kriget samarbetade han med engelsmännen. Indien gav till de allierades sak ett betydande bidrag. England hade gått med på att bevilja landet rättigheterna till de andra ”Domänerna”. Efter kriget glömde England sitt ord och den wilsonska principen om folkens självbestämmande. Ytligt reformerade England administrationen av Indien, där de gick med på att ge det indiska folket en sekundär och ofarlig delaktighet. De besvarade indiernas klagomål med en krigisk och blodig repression. Ställd inför denna förrädiska behandling, rättade Gandhi sin attityd och övergav sina illusioner. Indien gjorde uppror mot Storbritannien och gjorde anspråk på sitt självstyre. Tilaks död hade överlämnat ledningen för den nationalistiska rörelsen i Gandhis händer, som utövade ett stort religiöst inflytande över sitt folk. Gandhi accepterade skyldigheten att gå i spetsen för sina landsmän och ledde dem till icke-samarbetet. Han avskydde det väpnade upproret. Medlen borde enligt hans mening vara goda och moraliska som ändamålen. Man skulle mot de brittiska vapnen sätta andens och kärlekens motståndskraft. Gandhis evangeliska ord fick den hindustanska själen att flamma upp med mysticism och glöd. Mahatman1 lade gradvis mer vikt vid sin metod. Indierna inbjöds att lämna skolorna och universiteten, förvaltningen och domstolarna, att väva sina khaddar-kostymer med sina händer, att säga nej till brittiska varor. Det gandhianska Indien vände tillbaka, poetiskt, till "spinnrockens musik”. Brittiska vävnader brändes i Bombay som något ondskefullt och djävulskt. Icke-samarbetets taktik var på väg mot sina slutliga konsekvenser: den civila olydnaden, att vägra att betala skatt. Indien verkade vara närmare det slutliga upproret. En del våldsamheter ägde rum. Gandhi, upprörd över detta fel, upphävde ordern om civil olydnad och hängav sig mystiskt åt penitensen. Hans folk var ännu inte utbildat för användandet av Satyagraha, kärleken-styrkan, själen-styrkan. Indierna lydde sin ledare. Men denna reträtt, beordrad vid den tidpunkt då spänningen var som störst och glöden var som starkast, försvagade den revolutionära vågen. Rörelsen släcktes och mattades av utan kamp. En del avhopp och en del meningsskiljaktigheter uppstod. Fängslandet av Gandhi och åtalet mot honom kom i tid. Mahatman lämnade rörelsens ledning innan denna inledde sitt fall. Den Indiska Nationella Kongressen i december 1923 markerade en nedgång för gandhismen. I denna församling dominerade den revolutionära tendensen för icke-samarbete, men den möttes av en högerorienterad eller revisionistisk tendens som, i motsats till den gandhistiska taktiken, förespråkade deltagande i reformråden, som skapats av England för att tämja den indiska bourgeoisien. Samtidigt dök en ny socialistiskt inspirerad revolutionär strömning upp i församlingen, befriad från gandhismen. Programmet för denna strömning, ledd från Europa av grupperingarna av indiska studenter och emigranter, föreslog Indiens fullständiga avskiljande från det brittiska imperiet, avskaffandet av det feodala jordägandet, avskaffandet av indirekta skatter, nationaliseringen av gruvorna, järnvägarna, telegrafen och andra offentliga tjänster, statliga ingrepp i förvaltningen av den stora industrin, en modern arbetsrätt, etc, etc. Därefter fortsatte splittringen att fördjupas. De två stora fraktionerna uppvisade klassinnehåll och klassfysionomi. Den revolutionära tendensen följdes av proletariatet som, hårt exploaterade utan stöd av skyddande lagar, led mer av den engelska dominansen. De fattiga, de ödmjuka, var lojala mot Gandhi och revolutionen. Det industriella proletariatet organiserade sig i fackföreningar i Bombay och andra hindustanska städer. Högertendensen fanns istället hos de rika kasterna, parserna2, köpmännen, de stora jordägarna. Icke-samarbetets metod, saboterad av den indiska aristokratin och bourgeoisien, i motsättning till den ekonomiska realiteten, avmattades sålunda undan för undan. Bojkotten3 av engelska vävnader och återgången till den lyriska spinnrocken kunde inte nå framgång. Den manuella industrin kunde inte tävla med den mekaniska industrin. Det indiska folket hade också ett intresse av att inte göra det engelska proletariatet förbittrat genom att spä på orsakerna till detta proletariats arbetslöshet, med förlusten av en stor marknad. De kunde inte glömma att Indiens sak behöver stödet från det engelska arbetarpartiet. Å andra sidan återgick de tjänstemän som avgått, i stor utsträckning, till sina poster. Kort sagt skedde en avspänning av alla former av icke-samarbete. När MacDonalds Labourregering gav amnesti åt och befriade Gandhi, fann han den indiska nationalistiska rörelsen fraktionerad och förminskad. Strax därinnan hade majoriteten av den Nationella Kongressen, som höll extraordinärt möte i Delhi i september 1923, förklarat sig vänligt inställd till Swaraj-partiet, lett av C. R. Das, vars program nöjde sig med att för Indiens del göra anspråk på de brittiska "Domänernas" rättigheter, och bekymrade sig om att få säkra och solida garantier för den indiska kapitalismen. För närvarande är det så att Gandhi varken leder eller har kontroll över huvuddelen av den indiska nationalismens politiska inriktningar. Varken högern, som önskar samarbete med engelsmännen, eller den extrema vänstern som råder till uppror, lyder honom. Hans medhjälpares antal har minskat. Men om hans auktoritet som politisk ledare har fallit, har hans rykte som asket och helgon inte upphört att spridas. En journalist berättar hur, vid Mahatmans avgång, pilgrimer av olika raser och asiatiska regioner strömmar till. Gandhi mottar, utan ceremoni och utan protokoll, alla som knackar på hans dörr. Kring hans hemvist bor hundratals indier, lyckliga över att känna sig nära honom. Detta är den naturliga omloppsbanan i Mahatmans liv. Hans verk är mer religiöst och moraliskt än politiskt. I sin dialog med Rabindranath Tagore, har Mahatma förklarat sin avsikt att föra in religionen i politiken. Teorin om icke-samarbete är mättad med etiska problem. Gandhi är i verkligheten inte ledaren för Indiens befrielse, utan en religiös rörelses apostel. Han är inte intresserad av, brinner inte för Indiens autonomi, mer än i andra hand. Han känner ingen brådska att nå denna. Han vill framför allt rena och lyfta den indiska själen. Även om hans sinne delvis får sin näring ur den europeiska kulturen, ogillar Mahatman den västerländska civilisationen. Han avskyr dess materialism, dess orenhet, dess sensualitet. Liksom Ruskin och som Tolstoj, vilka han har läst och vilka han älskar, hatar han maskinen. Maskinen är för honom en symbol för den "sataniska" västerländska civilisationen. Han vill följaktligen inte att maskinismen och dess inflytande acklimatiserar sig i Indien. Han förstår att maskinen är de västerländska idéernas agent och motor. Han anser inte att den hindustanska psykologin är lämpad för en europeisk utbildning, men vågar hoppas att Indien, tillbakadraget för sig själv, utarbetar en moral som är bra att använda även för de andra folken. Indisk ända in i märgen, tror han att Indien kan diktera sin egen disciplin för världen. Hans syften och hans verksamhet, när dessa eftersträvar broderskap mellan hinduer och muslimer eller de oberörbaras, pariornas, återlösning, har en vidsträckt social och politisk betydelse. Men hans inspiration är väsentligen religiös. Gandhi klassificeras som en praktisk idealist. Henri Barbusse erkänner honom också som en riktig revolutionär. Han tillägger sedan omedelbart att ”denna term betecknar i vår anda den som, då han i motsats till den etablerade politiska och sociala ordningen har tänkt ut en annorlunda ordning, ägnar sig åt förverkligandet av denna ideella plan med praktiska medel", och tillägger att "utopisten inte är någon riktig revolutionär oavsett hur subversivt hans tal om oförrätter än är". Definitionen är utmärkt. Men Barbusse anser också att "om Lenin skulle ha varit i Gandhis skor, så skulle han ha talat och agerat som han”. Och detta antagande är godtyckligt. Lenin var en sådan som genomförde saker och en realist. Gandhi var, utan tvekan, en praktisk idealist. Det finns inga bevis för att icke- samarbetets och icke-våldets väg skulle vara den hindustanska emancipationens enda vägar. Tilak, den hinduiska nationalismens tidigare ledaren, skulle inte ha ringaktat upprorsmetoden. Romain Rolland anser att Tilak, vars geni han upphöjde, skulle ha kunnat komma överens med de ryska revolutionärerna. Tilak var dock inte mindre asiatisk eller mindre indisk än Gandhi. Mer välgrundad än Barbusses hypotes är den motsatta hypotesen, nämligen att Lenin skulle ha arbetat för att dra fördel av kriget och dess konsekvenser för att befria Indien och att han inte under några omständigheter skulle ha stoppat indierna på upprorets väg. Gandhi, dominerad av sitt moralistiska temperament, har ibland inte känt samma behov av frihet som hans folk kände. Hans styrka under denna tid har berott, snarare än på hans religiösa förkunnelse, på att denna har erbjudit indierna en lösning på deras slaveri och deras hunger. Icke-samarbetsteorin innehöll många illusioner. En av dem var den medeltida illusionen om att i Indien återuppliva en ekonomi som hade överträffats. Spinnrocken är oförmögen att lösa den sociala frågan för något folk. Gandhis argument - "har inte Indien levt så innan?" – är ett alltför antihistorisk och naivt argument. Hur skeptisk och misstänksam hans inställning till framsteget än må vara, avvisar en modern man instinktivt tanken att man kan gå tillbaka. Då maskinen en gång införskaffats, är det svårt för mänskligheten att avstå från att använda den. Ingenting kan hejda att den västerländska civilisationen sipprar in i Indien. Tagore har helt rätt i denna tvist i sin debatt med Gandhi. "Problemet idag är världsomfattande. Inget folk kan söka sin hälsa om det separerar sig från de andra. Man måste rädda sig tillsammans eller försvinna tillsammans." Anklagelserna mot den västerländska materialismen är överdrivna. Västerlandets man är inte så prosaisk och rå som en del kontemplativa och extatiska andar antar. Socialismen och syndikalismen är, trots deras materialistiska historieuppfattning, mindre materialistiska än de verkar. De stödjer sig på majoritetens intresse, men tenderar att förädla och ge värdighet åt livet. Västerlänningarna är mystiker och religiösa på sitt sätt. Är kanske den revolutionära känslan inte en religiös känsla? Det som sker i Västerlandet är att religiositeten har flyttat sig från himlen till jorden. Deras motiv är mänskliga, är sociala, inte gudomliga. De tillhör det jordiska livet och inte det himmelska livet. Av-bekännelsen från våldet är mer romantisk än våldet självt. Med endast moraliska vapen kommer Indien aldrig att tvinga den brittiska borgarklassen att ge det tillbaka dess frihet. De ärliga brittiska domarna kommer att erkänna, så många gånger som det behövs, hederligheten hos icke-samarbetets och Satyagrahas4 apostlar, men de kommer att fortsätta döma dem till sex års fängelse. Revolutionen görs olyckligtvis inte genom att fasta. Revolutionärerna från alla breddgrader måste välja mellan att drabbas av eller använda våldet. Om man inte vill att andan och intelligensen skall lyda under order från styrkan, måste man bestämma sig för att sätta styrkan i intelligensens och andens tjänst. NOTER: 1 På indiska, den "stora själen", ett tillnamn som gavs Gandhi.
|